Sveriges första novellblogg om One Direction

Han nickade och sen gick han. Mitt leende försvann när jag hörde hur dörren stängdes efter han. Han var nog den enda som kunde se mig le just nu och jag var glad att han lyckades. Men jag hade Sophie i mina tankar hela tiden. Kommer hon någon gång förlåta mig
_____________________________________________________________________________________

Jag la kvar i min säng. Jag orkade inte göra något. Jag kändes mig så tom utan Sophie, jag älskade henne riktigt mycket. Jag tänkte efter vad jag skulle säga till mina föräldrar. Om jag inte säger någonting kommer de undra varför Sophie aldrig kommer hit och då måste jag stå ut med att höra hennes namn. Det skulle jag inte klara, det gjorde ont av att bara tänka på henne. Att behöva höra hennes namn om och om igen skulle bara bli jobbigt. Och tanken av att jag inte längre kunde kalla henne min gjorde inte något bättre. Men jag ville inte berätta allt, de skulle ändå inte förstå.

Sophies perspektiv

Jag kan inte riktigt förstå hur Harry, han som jag älskar mest i hela världen och den jag litade på allra mest kunde göra något såhär mot mig. Att en kille kan göra en såhär ledsen att man ligger i sängen och kan inte göra något annat än att gråta och som tur var ingen hemma när jag kom från Harry. Ärligt talat visste jag inte var Amanda eller Evelina hade tagit vägen, men just nu orkade jag inte bry mig om det eftersom jag helst ville vara själv.

Efter ett tag tänkte jag att det kanske var bäst för mig att gå och ta en dusch, man kanske kunde skölja bort alla känslorna med vatten. Eller det kanske bara gjorde så jag såg lite piggare ut. Så jag reste mig upp från sängen och gick in i badrummet. Jag startade duschen och hoppade in. Tankarna fortsatte att snurra i mitt huvud.

När jag hade klätt på mig efter duschen gick jag ner till köket för att ta något att äta. Det fick bli lite fil med flingor.
Jag satt där och åt men det gick riktigt trögt, jag hade ingen aptit. Plötsligt hörde jag att två stycken kom skrattandes in genom dörren, det var ju såklart Amanda och Evelina.

-Heeej Sophie! Hur är det!? Frågade Evelina med glad röst.
-Hej, det är bra bara, svarade jag och petade med skeden i filen.

-Men vad ska vi hitta på då? Frågade Amanda.
-Du kanske ska börja med att göra dig klar eftersom klockan är lite över fem och Niall kommer klockan sju, så hoppa in i duschen nu. Vi hjälper dig med sminket och håret sen! Svarade Evelina och verkade väldigt ivrig.
-Okej, ska bli! Sa Amanda och skuttade mot badrummet.

När Amanda hade gått in i badrummet satte sig Evelina ner på stolen mitt emot mig och frågade,
-Vad är det som hänt Sophie?
-Inget särskilt, varför undrar du? Sa jag och kollade ner i bordet.
-Sophie, jag ser att det är något. Du brukar aldrig vara på sånt här humör, du brukar alltid le och jag kan se i dina ögon att du är ledsen över något.
-Okej det är något. Men är det okej om vi pratar om det när Amanda har kommit iväg för annars säger hon bara att hon ska stanna hemma.
-Det är okej, men vill du att vi ska ta hit killarna ikväll? Frågade Evelina.
-Nej, jag vill vara själv med dig. Jag vill inte vara med dom för tillfället, svarade jag och kollade ner mot bordet.
-Men det är Harry va? Frågade Evelina osäkert och kollade på mig.
-Ja, sa jag samtidigt som jag nickade och inte långt därefter kom en tår nerför min kind.
-Gumman, gråt inte nu. Vänta tills Amanda har kommit iväg. Gå in på andra toaletten och skölj ansiktet så ska jag få dig på roligare tankar sen.

Jag reste mig och gick mot toaletten. Jag startade kranen och kollade mig i spegeln och såg tårarna som rann nerför mina kinder, jag kände även att näsan började rinna lite så jag tog lite papper och snöt mig. Sedan sköljde jag av mig i ansiktet.

-Let's go girls! Sa jag när jag kom ut från toaletten och fejkade ett leende. Både Amanda och Evelina började att skratta.

Vi gick upp på mitt rum och började att fixa Amanda. Vi började med sminket som fick bli naturligt med puder, mascara, en ljusrosa läppglans och en ljusbrun ögonskugga som gav perfekt kontrast till hennes blåa ögon.
Vi fönade håret så det bara var lite fuktigt, sedan tog vi tag i locktången och gjorde några lockar. Den långa luggen satt vi upp fint med hjälp av en klämma.

-Tadaa! Du kan få titta i spegeln nu! Sa jag och pekade mot spegeln samtidigt som Amanda gick dit.
-Tack så mycket, för en gångs skull gillar jag mitt ansikte och mitt hår.

-Varsågod! Kläderna ligger framme på sängen så det är bara att byta om! Sa Evelina.

Amanda gick mot sängen och tog tag i kläderna, gick iväg för att byta om.
När hon kom tillbaka hade hon ett stort leende på läpparna och såg jättefin ut. Plötsligt hörde vi någon som knackade på dörren.

-Amanda! Du kan öppna, jag tror det är Niall! Sa jag och Amanda gick ner. Jag och Evelina följde efter men vi stannade halvvägs i trappan.
-Heej! Vad fin du är, sa Niall och kramade om Amanda.
-Heej! Tack detsamma, svarade hon och log.

När det hade gått gick vi upp på mitt rum igen och jag kom och tänka på Harry igen. Han hade jag ju nästan glömt bort dessa två timmar men jag skulle ju berätta för Evelina vad som hade hänt. Vi gick och satte oss i min säng för att prata.

-Sophie, vad är det som hänt mellan dig och Harry? Du verkar så deppig. Sa Evelina med en mjuk röst.
-Jag gjorde slut, svarade jag och tårarna började rinna. Evelina kom närmre och kramade om mig.
-Men gumman då. Varför? Ni var ju så lyckliga. Sa Evelina och såg lite ledsen ut.
-Jag kan inte vara tillsammans med någon som ljuger för mig, med någon jag inte litar på, någon som är med andra tjejer så fort man inte är i närheten.
-Men va? Har Harry varit otrogen mot dig? Frågade hon förvånat och när hon sa Harry kändes det som det högg till i hjärtat.
-Ja typ, jag såg ett sms på hans mobil från någon som hette Madison, hon skrev typ att hon saknade hans varma famn, hans underbara doft och hans närhet. Hon skrev även puss och han ljög för mig. Eftersom när han frågade varför jag grät så frågade jag om namnet Madison sa han något, men han såg ut som ett frågetecken och sa typ att han inte visste vem det var så ja, det är över nu, sa jag och det tog ett tag för mig att berätta allt det eftersom jag grät så mycket att jag snart inte visste vad jag skulle ta mig till.
_____________________________________________________________________________________

Del 36, lite sent, som vanligt! ;)
Tack för kommentarerna på förra (& alla andra) delen/delarna... fortsätter ni kommentera så bra, så kommer uppdatering bli bättre.
Förresten, nu har vi båda två bytat till blogg.se på våra privata bloggar, så kolla in och lämna en kommentar där också, http://malmgrenfoto.blogg.se & http://angelicafoto.blogg.se :)
/Angelica & Johanna