Sveriges första novellblogg om One Direction

-Ja typ, jag såg ett sms på hans mobil från någon som hette Madison, hon skrev typ att hon saknade hans varma famn, hans underbara doft och hans närhet. Hon skrev även puss och han ljög för mig. Eftersom när han frågade varför jag grät så frågade jag om namnet Madison sa han något, men han såg ut som ett frågetecken och sa typ att han inte visste vem det var så ja, det är över nu, sa jag och det tog ett tag för mig att berätta allt det eftersom jag grät så mycket att jag snart inte visste vad jag skulle ta mig till.
_____________________________________________________________________________________

Men han behöver inte ha varit otrogen för det... hon kanske gillar han, men alla vet att han älskar dig, sa hon och kollade på mig.
-Jag trodde han älskade mig, men han hade inte gjort så då! Sa jag och snyftade till.
-Men Sophie, han kanske vill prata med dig, kan du inte låta han berätta?
-Det spelar ingen roll, det är över!
Jag ville inte bli arg på Evelina , jag visste att hon pratade med mig för att jag skulle få prata ut. Jag var så tacksam för att ha så snälla vänner, men ingen, absolut ingen skulle förstå hur ledsen jag var över detta. Och just nu kändes allt så meningslöst, det gjort ont att säga att det var över, men så var det. Hur olycklig jag än var, så var det över. Men det kanske inte hade funkat att ha ett förhållande med honom nu när de kommer bli mer och mer kända. Det kommer åka iväg och vi kommer säkert inte att träffas så mycket.

-Sophie, jag förstår att du är ledsen. Jag har sett på dig att du gillar honom, riktigt mycket, men låt han snacka med dig, han är minst lika ledsen han också!
-Varför skulle han vara ledsen? Han har ju den där jävla Madison! Skrek jag, jag kunde inte låta bli. Jag var inte arg på Evelina, jag vara arg på Harry, på Madison, på mig själv som hade läst sms:et.

Evelinas perspektiv

Jag visste ju inte vad det var mellan Harry och Madison, men jag kände på mig att det inte var som Sophie trodde. Det är ju inte direkt konstigt att de träffar andra tjejer och jag trodde inte att Harry skulle vara otrogen. Man såg på de båda hur mycket de älskade varandra. Men vad skulle jag göra? Jag kunde gjort vad som hest för att slippa se Sophie ledsen.
-Sophie, lugn! Jag tror inte det är som du tror, sa jag tyst och hon kollade på mig.
-Nähä.. vad menar du?
-Jag tror inte att han har varit otrogen... han skulle inte gjort så mot dig!
-Kanske inte, men jag bryr mig inte. Det gjort ont att läsa sms:et och jag ska inte snacka med honom, i alla fall inte nu.
Jag suckade tyst. Jag förstod att hon var ledsen, men jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag och Amanda skulle åka hem på lördag och det var tisdag. Det var bara 3 hela dagar vi hade kvar och jag ville absolut inte lämna Sophie när hon var såhär ledsen.
-Sophie, om jag hade kunnat göra något, skulle jag gjort det direkt!
-Evelina, jag vet. Jag är så tacksam att jag har er, ni är bäst... och förlåt att jag skrek!
-Jag förstår dig... kan vi inte hitta på något kul? Vi kan inte sitta här hela kvällen!
-Jo, men vad ska vi göra?
-Baka?
-Ja, det har vi inte gjort sen ni kom... det är ju bara ett måste!
Vi skrattade och gick sedan ner till köket.

Sophies perspektiv

-Evelina, vi har ju inte ätit än? Mamma och pappa är hemma vid 10 och jag sa att vi skulle ta något att äta, vad vill du ha?
-Haha.. ehm, vad finns det?
Jag gick till frysen för att se om där låg något vi kunde värma. Jag öppnade en lucka och såg att där låg 5 pan pizzor.
-Pan pizza, går det bra?
-Ja, det blir bra!

Jag tog fram två stycken och vi värmde de snabbt i vår mikrovågsugn. Jag tog fram en fanta flaska och sedan satte vi oss ner vid bordet.

-Hur tror du Amanda har det? Frågade jag efter en stund.
-Hon har det nog bra, eller vad tror du?
Jag nickade och tog upp mitt glas.
-Skål! Sa jag och Evelina kollade konstigt på mig
-För vad? Hon skrattade till och jag log
-För dig, för att du är en sån bra vän, och att du alltid finns här för mig! Och för att Amanda såklart!
Hon log stort åt mig.
-Och för att du är en så bra vän!
Vi båda skrattade till och vi skålade.

Efter att vi ätit upp satte vi in våra saker i diskmaskinen och jag kom att tänkta på varför vi ens hade gått ner till köket.
-Skulle vi inte baka? Sa jag och Evelina kollade på mig
-Jo... men det känns konstigt utan Amanda!
-Jag vet... men vi kan baka en annan dag också! Hon log mot mig och nickade.
Jag gick upp på mitt rum för att hämta mina 5 böcker som endast bestod utav recept.

-Så vad ska vi baka? Frågade jag och log.
-Vad sägs om chokladmuffins?
-Mums, ja! Det måste vi baka!

Vi tog fram alla ingredienser som behövdes och satte igång med bakande, men ju längre tiden gick ju mer tänkte jag på den gången när jag bakade med Harry och resten av killarna. Den enda jag vill vara hos är Harry, men jag kunde bara inte förlåta honom för det han har gjort.

-Sophie! Hallå! Hör du mig eller? Hörde jag hur någon sa och jag vaknade upp från mitt tänkande.
-Va, vad sa du? Frågade jag och Evelina flinade och skakade på huvudet.
-Jag undrar om vi du kan hjälpa mig att hälla upp smeten i formarna!
-Visst, sa jag och skrattade till.

Vi hade satt ut formar på en plåt som stod på bordet. Vi tog med skålen där smeten var och började hälla upp smeten. Evelina hällde och jag höll i formarna.
-Undra vad Amanda och Niall har gjort... tror du dom bara har suttit där på en restaurang hela kvällen? Sa Evelina och kollade på mig.
Jag kollade snabbt på klockan som hade hunnit bli 9.
-Evelina, stopp!
Hon hoppade till och kollade på plåten och sedan upp på mig. Jag brast ut i skratt och likaså gjorde hon. Jag la mig ner på golvet och skrattade. Tårarna började rinna och jag fick ont i magen så mycket som jag skrattade.

-Ingen bra kombination att hälla upp smet och titta bort, sa hon och jag skrattade.
-Nä, verkligen inte!
-Ska vi sätta ut nya formar?
-Ja, det får vi nog göra, sa jag och flinade.

Vi satte ut nya formar på den svarta plåten och hällde i smet. Det blev inte så många muffins, men det blev några i alla fall.

-Hur länge ska dom vara inne? Frågade jag och Evelina kollade i boken.
-Tjugo minuter och vi får inte glömma dem... jag är jättesugen på muffins och helst ska de inte vara brända!
-Nej då, vi ska lyckas... för en gångs skull!
Hon nickade mot mig och jag skrattade till.
-Vad?
-Inget!
-Jo, vad?

-Tänkte på att du hällde utanför... att du inte märkte något!
-Haha, tur att du gjorde det i alla fall!
Jag nickade och reste mig från stolen jag satt på.
-Jag ska bara hämta min dator, jag kommer snart!
-Okej!

Jag gick upp för trappan och in på mitt rum och tog min laptop, tryckte på starta och gick sedan ner igen.
När den var startad klickade jag upp twitter och skrev ”I've the best friends in the world, i love u, and you know who you are!”
Evelina satte sig sidan om mig samtidigt som jag tryckte upp mina mentions. ”@sophiewinston follow me back, you are so sweet” ”@harry_styles and @sophiewinstin are so cute togheter, i love u”. Det var de två översta och det kom nya hela tiden. Jag blev glad av alla fina ord de sa till mig men när det skrev om mig och Harry högg det till i hjärtat. Men ingen visste, så jag ville inte säga något.

-Vill du logga in? Frågade jag Evelina och hon nickade.
Jag vände datorn mot henne och hon loggade in på sin twitter. ”just 3 days left in london.. have been amazing days and i'm gonna miss @sophiewinston .. i love u girl!”
Jag log för mig själv och tänkte efter, jag hade två allra bästa vänner och jag kände hur lycklig jag var. Även om Harry inte fanns här just nu, så hade jag Amanda och Evelina och det var jag glad för.

-Ska vi ta ut muffinsen nu? Frågade jag Evelina och hon kollade på klockan.
-Ja, det har gått exakt 20 minuter, sa jag och hon nickade.
-Duktig flicka som höll koll på tiden! Jag flinade till och sedan tog Evelina ut muffinsen.

-Vi väntar tills 10 när alla kommit hem, så kan vi ha lite fika, sa jag och Evelina nickade.
Vi satte oss framför datorn och gick in på youtube. Vi startade lite musik och sjöng med.

Klockan var tio i 10 när vi hörde hur dörren låstes upp. Musiken var inte så hög och jag pausade direkt.
-Det är Amanda, vi gömmer oss!
Evelina skrattade åt mig precis som om jag var en treåring. Jag satte mig ner på golvet bakom köks-ön vi hade i köket och drog ner Evelina.

-Hej! Ropade Amanda och Evelina började skratta.
-Tyst med dig, sa jag och satte min hand framför hennes mun.
-Evelina! Sophie! Jag vet att ni är här!
Jag kunde själv inte hålla mig för skratt. Vi båda började skratta och Amanda kom fram till oss.
-Vad gör ni här?
-Städar golvet, sa Evelina och alla tre började skratta.

Vi reste oss från golvet och satte oss vid köksbordet.
-Hur var kvällen då? Frågade jag och log mot Amanda.
-Superbra, ska jag berätta?
-Ja, allt! Sa Evelina
-Varenda detalj, la jag till och hon flinade mot oss.
_____________________________________________________________________________________
Del 37!
Tack för era fina kommentarer, fortsätt så!
Tänkte tidsinställa delen tills imorgon, men nu hoppas vi att Izabella blev glad, för du satt och väntade! :')
/Angelica & Johanna