Sveriges första novellblogg om One Direction

Sophies perspektiv

-Fan, sa jag tyst för mig själv och gick iväg för hitta en billaddare till telefonen. Medan jag sprang runt i mitt rum efter jakt på en laddare ringde mobilen.
-Hej, sa jag med lite stressad röst, samtidigt som jag fortsatte jakten på laddaren.
-Hej, vi ses snart! Hörde jag en röst säga och jag la genast på. Jag stannade helt upp och började skaka.
_________________________________________________________________________________
Jag satte mig ner på sängen och jag kände att jag fortfarande skakade. Rösten spelades upp i mitt huvud, om och om igen. Jag var utan tvekan rädd. Jake visste vart jag bodde. Vi hade ju bestämt oss för att åka iväg men jag skulle aldrig bli av med honom. Och om jag följer med skulle dom märka på mig att jag inte mådde bra.
-Sophie, kommer du? Hörde jag Harry ropa och jag suckade. Vad skulle jag göra? Om jag stannade hemma skulle Jake förmodligen komma och jag ville inte ens tänka på vad som skulle hända. Men skulle jag följa med kommer jag bara tänka på det hela tiden och då kommer inget bli kul. 
-Eh.. började jag, men min rädsla tog över.
-Hallå? Sophie? Hörde jag honom ropa igen. Sen hörde jag hans fotsteg i trappan. 
-Vad är det? Sa han och satte sig bredvid mig.
-Jag mår inte så bra... men, ni kan åka iväg om ni vill! Jag tror jag vill stanna hemma! Sa jag och Harry la sin arm om mig. 
-Vad är det? Berätta! Sa han och jag tittade ner. Jag kunde inte berätta detta, inte nu. 
-Jag mår bara inte bra, men åk ni iväg och ha lite kul! Sa jag och trängde fram ett leende. 
-Det blir inte kul utan dig, sa han och jag lutade mitt huvud på hans axel.
-Gör som ni vill, men tänk inte på mig! Jag tror jag ska sova lite, sa jag och han nickade. 
-Kalla om du vill snacka, sa han och kysste mig. Jag log mot honom och sedan gick han ut.

Harrys perspektiv

-Sophie mår inte bra, hon sa att vi kunde åka om vi ville, sa jag och Louis svarade snabbt.
-Vi kan ju inte lämna henne, sa han. De andra instämde och jag log. 
-Vad ska vi hitta på? Frågade jag och alla ryckte på axlarna. Alla verkade ganska trötta. 
-Vi kanske kan ha en filmkväll igen då? För jag vägrar att lämna Sophie ensam om hon inte mår bra, fortsatte jag och killarna nickade. Visst, vi har haft väldigt på filmkvällar på sistone men jag vill inte lämna Sophie ensam.
Jag gick upp till Sophie igen för att prata med henne.
-Lilla älskade gumman, jag vägrar att åka här ifrån om du inte mår bra och det är resten av killarna också eniga om. Vi stannar här, så kan vi ha ännu en underbar filmkväll och jag kan mysa med dig, sa jag och kysste henne ömt
-Aww vad gullig du är Harry. Du vet väl om att jag älskar dig va?
-Ja det vet jag men jag älskar dig mer än vad du kan tänka dig, sa jag och kysste henne igen. Jag menade verkligen det jag sa för hon skulle aldrig kunna förstå hur mycket jag älskade henne.
-Men ska vi gå ner till killarna så dom inte undrar var vi tar vägen? Frågade Sophie med ett leende.
-Det kan vi väll men jag hade hellre velat ligga här och mysa med dig, sa jag med ett stort leende.
-Men du kan mysa med i soffan, svarade Sophie och kysste mig passionerat.

Nialls perspektiv

Jag hörde steg i trappan och insåg snabbt att det var Harry och Sophie som kom. De hade varit där uppe ett bra tag nu.

-Äntligen kommer turturduvorna! Utbrast jag och Louis började att skratta.
-Men hur blir det med nöjesparken? Frågade Liam med ett frågande uttryck i ansiktet.
-Vi stannar här och har en filmkväll istället, svarade Harry och log.

-Men det är inte kväll än, så vad ska vi göra nu då? Frågade Zayn och skrattade. 
-Vet ni vad? Sa Sophie plötsligt.
-Vad? sa alla vi i kör och Sophie skrattade.
-Jag har ångrat mig, vi åker till nöjesparken eftersom vi har planerat allt och jag vill inte svika er. Vi kan kolla på film ikväll när vi kommer hem så får Harry lite som han vill, sa Sophie och log mystiskt mot Harry.
- Men let’s go then! Sa jag och vi gick ut genom dörren och körde iväg.
_____________________________________________________________________________________
Ganska kort del, men bättre än inget! 
Tack för alla kommenterar!
/Angelica, Johanna & Nellie