Sveriges första novellblogg om One Direction

____________________________________________________________________________
Harrys Perspektiv

Vi hade varit på sjukhuset i timmar nu, och vi hade inte fått sätt en glimt av Sophie.
Hon hade snabbt åkt in till akut avdelningen och vi hade inte fått följa med in, en doktor hade visat oss till ett väntrum där vi nu satt.
Jag, Marie, Will och killarna satt i tystnad och jag kunde inte slita blicken från klockan mittemot oss. Sekundvisaren tickade saktare än vanligt. Hon hade varit inne på akuten i 3 och en halv timme nu. 210 minuter. 210 minuter utan Sophie.
En sköterska kom fram till Will och Marie, som satt en bit från oss, och pratade. Jag orakade inte lyssna på vad som sa. Tänk så var det något negativt?
När läkaren gick efter några minuter, som kändes som en evighet kom Marie fram till mig och satte sig ner bredvid mig, hon la sin arm runt mig och jag kollade på henne med en orolig blick.
-Harry gubben, sköterskan som nyss kom fram sa att Sophie har vaknat och mår relativt bra, hon har fått en lätt hjärnskakning och en bruten handled. Vi får snart träffa henne, sa Marie med en glad ton i rösten och jag kände hur en sten föll från bröstet. Men jag var fortfarande orolig för henne.
-Hon frågade om dig, så du får gå in först, la hon till och jag kollade på henne.
-Men.. började jag och Marie la sin hand på min axel.
-Gå du in! Sa hon och jag log mot Marie och en sköterska kom fram till mig,
-Det är du som är Harry va? Du får jätte gärna gå in till Sophie nu, sa sköterskan med ett stort leende, som jag besvarade med ett minst lika stort leende. Hon följde mig till dörren som gick in i rummet där Sophie låg.
-Där inne är hon, gå du in! Sa hon och gick sedan iväg.
Jag öppnade försiktigt dörren och där log hon. Min Sophie.
Allt blod var borttorkat, hon hade ett bandage runt huvudet, håret var igenom borstat, och det satt även ett bandage på hennes vänstra handled.
När jag gick mot henne log hon med hela ansiktet och jag gjorde detsamma. Min älskling log, min vackra ängel log.

-Hej älskling, sa jag ganska tyst och sjönk ner på en stol bredvid sjuksängen som hon låg i.
-Hej älskade du, sa hon tillbaka med en ganska trött och svag röst. Man såg på henne att hon inte mådde helt bra, men jag var tvungen att fråga.
-Hur mår du? Frågade jag.
-Jag mår bra nu när du är här, svarade hon och gav ifrån sig ett leende.
Jag kände hur alla känslor bara släppte. Jag log, och bara tittade på henne.
-Men Harry! Varför gråter du? Jag mår bra gubben, sa hon.
Jag kände inte ens att jag grät, men tårarna bara rann nu. Men hon mådde ju inte helt bra, men jag var glad att jag fick se henne igen.
-Glädje tårar älskling, sa jag och vi skrattade lätt.
Jag ställde mig upp, böjde mig ner och gav henne en kyss.
Hon svarade kyssen och jag blev varm i hela kroppen.
-Jag älskar dig.
Sophies perspektiv


Hans kyssar gjorde mig varm i hela kroppen, hans leende fick mig att må bra. Han gav mig stryka bara genom att finnas där och hans ord gjorde mig knäsvag.
-Hur skulle jag klara mig utan dig Harry ? Sa jag.
-Älskling, hur skulle jag klara mig utan dig? Att jag var så nära att förlora min ängel idag.. det finns inga ord, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig!
En tår rann sakta ner från min kind. Han torkade bort den med sin tumme.
-Jag älskar dig med Harry, och det vet du. Du är mitt allt! Svarade jag och han bara log sitt fina leende mot mig. Han tog min hand och kysste mig igen.
En sköterska knackade på dörren och bad Harry att gå ut igen så mina föräldrar kunde komma in och hälsa.
-Snälla Harry gå inte.. sa jag och hörde hur rösten sprack.
-Lung gumman, ni får snart träffas igen, sa sköterskan och följde Harry ut samtidigt som jag såg mamma och pappa komma in i rummet. Jag log stort och dom gjorde detsamma.


Harrys Perspektiv

Sköterskan följde mig tillbaks till väntrummet där Louis, Niall, Zayn och Liam satt.
Zayn låg med sitt huvudet på Nialls axel och sov medan Niall satt lutat mot Liam och sov.
Jag kollade på klockan, vi hade varit här närmre fyra timmar nu, nästan fyra och en halv. Alla var väldigt trötta. Men jag hade inte kunnat sova.
Louis ställde sig upp och kramade om mig lätt.
-Det betyder så mycket att ni följde med, sa jag.
-Vi är bröder till döden sa han, såklart vi följde med! Sa han och jag log.
Liam ställde sig upp också och kramade om mig, Niall som satt lutat mot honom ramlade ner mot Liams stol och vakande till.
-Schysst uppvaknade ! Sa han surt till Liam. Zayn vaknade nästan direkt och
Vi alla började skratta åt honom.
-Men, hur är det med Sophie? Frågade Zayn och Liam samtidigt och jag nickade.
-Jo, hon mår bättre! Sa jag och de nickade.
-Jag älskar er grabbar, tack för att ni finns! Sa jag och de log mot mig.
-Å vi dig grabben, sa de alla i kör och gav mig en klapp på axeln.

Efter inte så lång tid kom Marie och Will tillbaka och de gick fram till oss.
-Sophie måste stanna över natten för observation, så hon får åka hem imorgon, sa Will och jag nickade.
-Så det betyder att alla vi ska åka hem och sova nu. Jag och Will åker och hämtar Sophie imorgon bitti, la Marie till. Alla var ju jätte trötta så vi tog våra saker och gick ut till bilen efter vi sagt hejdå till Sophie.

Innan vi alla satte oss i bilen gick jag fram till Marie och Will.
-När ni har hämtat Sophie imorgon, kan ni be henne och ringa mig? Frågade jag.
-Såklart vi gör grabben , svarade Will.
Jag gav de båda en kram och de bad mig och ringa om det var något.
-Hejdå! Sa Will och Marie samtidigt.
-Hejdå, vi ses! Sa jag och gick bort mot Louis bil.

När vi var framme vid mitt hus stannade Louis bilen helt och jag öppnade bildörren.
-Hejdå killar, sov gott, vi hörs imorgon. Sa jag .
-Hejdå Harry! Svarade Louis och Niall, för dom var dom ända som var vakna.
-Och tack ännu en gång! Sa jag innan jag smällde igen bildörren och gick upp mot huset.

Jag gick in i huset, mamma, kom fram till mig när jag stod i hallen och tog av mina skor. Hon pussade mig på kinden och bara höll om mig. Jag hade inte berättat något för dom, men just nu orkade jag inte. Jag var riktigt trött efter den här dagen.
-Jag pratade med Marie, men du och jag kan väl snacka imorgon? Frågade mamma mig och jag nickade.
-Ja, jag orkar inte nu!
-Det förstår jag, sov gott älskling.
-Godnatt, sa jag och gick upp på mitt rum. Jag slängde mig i sängen och somnade på en gång.
____________________________________________________________________________
Del 62, den blev ju ganska lång.. haha!
Först vill vi tacka för alla era snälla kommentarer, det är jätteroligt att ni läser och slänger in en kommentar!
Och för det andra, så slog vi besöksrekord igår... så tack fina ni! 
Och för det tredje, vi har funderat på att lägga in en chattruta, vad tycker ni om det?
/Angelica, Johanna & Nellie