Sveriges första novellblogg om One Direction

-Jag mår skit, huvudet snurrar, jag mår illa, bilder av Jake flyger runt i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska göra! Jag mår så himla dåligt! Mumlade jag fram och grät.
Han höll om mig och jag lutade mitt huvud på hans axel. Det var inte Harry, men Louis var också en av mina närmsta vänner.
-Sophie, vem är Jake? Frågade han och jag suckade.
_____________________________________________________________________________________

Vi hörde hur någon ryckte i handtaget till dörren. Louis reste sig snabbt och öppnade. Där stod Harry.
-Vad är det? Sa han med orolig röst och sedan satte de sig båda ner på varsin sida om mig.
Jag sa ingenting. Jag bara satt där, helt tyst. Jag satt bredvid två av de jag litade allra mest på men ändå sa jag inget.
-Jag blev bara lite yr, sa jag och reste på mig med Louis stoppade mig. Fan. Jag hade ju nämnt Jake för honom och nu skulle jag inte komma undan.
-Sophie, stanna, berätta vidare! Sa Louis och jag kollade ner i golvet samtidigt som Harry tog min hand.
-Du sa något om Jake? Fortsatte Louis och Harry reagerade direkt. Han visste vem Jake var. Han hade ju sätt oss på cafét, när vi kysstes. Bara den tanken fick mig att må ännu sämre.
-Berätta! Uppmanade Harry mig och jag tog ett djup andetag.
-När jag kom hem från dig ringde min mobil, och då var det någon som sa att han var utanför mitt hus, men jag kände inte igen rösten, och han ringde om och om igen, så tillslut öppnade jag ytterdörren, så var det Jake, började jag och jag kände hur jag hade bådas blickar på mig medan jag kollade ner i golvet.
Jag fortsatte att berätta allt som hänt, det jag kom ihåg.

-Varför släppte du in Jake? Frågade Harry tyst men ändå med en irriterad röst. Förstod han inte? Jake och jag hade var kompisar och jag trodde inte så om honom. Jag trodde han kom för att säga hej.
-Jag trodde inte han skulle.. sa jag och gjorde en paus, innan jag fortsatte.
-Jag trodde inte så om Jake. När jag träffade han första gången var han jättesnäll och jag trodde ju han kom för att säga hej. Jag hade inte släppt in han om jag vetat, det förstår du väl! Sa jag. Eller nästan skrek. Min tårar började rinna ner för mina kinder och jag reste mig för att gå ut.
-Sophie, stanna! Förlåt... sa Harry, som sedan suckade.
Jag satte mig ner på toalettstolen och kollade på honom.
-Om det hade varit en gammal gubbe hade jag inte släppt in honom, men det var Jake... jag litade på honom! Rösten lät mer arg, men jag kunde inte hjälpa det. Men efter några sekunder ångrade jag att jag skrikit. Jag var ju inte arg på honom. Jag var ledsen och jag var arg på Jake. Ingen annan.

-Förlåt, sa jag tyst och Harry mötte min blick. Jag reste på mig och satte mig mellan Harry och Louis igen. Louis, som inte sagt något, harklade sig.
-Ja, ovänner lär ni aldrig bli, sa han och vi alla började skratta.
Jag gav Harry en kyss och allt kändes så bra. Men tankar på vad Jake hade gjort fanns kvar hela tiden och det skulle förmodligen aldrig försvinna.
-Men, vi måste anmäla Jake, sa Harry plötsligt och jag vaknade upp ur mina tankar.
-Va? Nej! Utbrast jag och fortsatte.
-Vi bara glömmer allt, sa jag.
Louis och Harry bytte snabbt några blickar och utbrast;
-Nej, det kan du inte göra!
-Du måste berätta för din föräldrar, fortsatte Louis och jag skakade på huvudet.
-Jag kan inte, det kommer bli svårt och jobbigt, sa jag tyst.
-Vill du att jag ska följa med? Frågade Harry. Jag nickade sakta.
-Vill du det? Frågade jag med en undrande blick och han nickade.
-Allt för dig! Han la sin arm runt mig och tryckte mig mot honom.
-Ska vi berätta för Zayn, Liam och Niall först? Frågade Louis mig när vi alla reste oss från golvet. Jag nickade som svar. Vi gick in i Harry rum, där killarna satt helt tysta.
-Förlåt om jag förstörde, men... började jag och Harry fortsatte. Han förstod nog att det inte var så lätt för mig att snacka om det.
-Hon berättade vad som hade hänt innan hon kom till sjukhuset... vet ni vem Jake är?
Killarna skakade sakta på huvudet. Harry berättade allt för dom och dom nickade förstående.

-Så, ska vi åka hem till dig? Frågade Harry.
-Ja, visst... ska ni alla med? Frågade jag.
-Nej, åk ni, sa Liam och log.
-Okej, hejdå! Sa jag och gav dom varsin kram innan vi gick ner till ytterdörren.

-Förresten, Louis, kan du skjutsa oss? Ropade Harry när vi precis tänkte gå ut.
Han kom ner springandes från trappan.
-Ja visst! Svarade han och vi gick ut till hans bil.

-Hej! Ropade jag när vi öppnade dörren. Jag gick in med Harry bakom mig.
-Hej, hur är det? Frågade pappa som kom ner från trappan och såg oss.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för att det blev så sent och att den blev ganska kort, men bättre än ingenting!
Era kommentarer betyder verkligen jättemyket för oss, och ni kan även skriva i chattrutan, vi kollar den ofta, så har ni frågor kan ni skriva där!
/Angelica, Johanna & Nellie