Sveriges första novellblogg om One Direction

Han kom ner springandes från trappan.
-Ja visst! Svarade han och vi gick ut till hans bil.

-Hej! Ropade jag när vi öppnade dörren. Jag gick in med Harry bakom mig.
-Hej, hur är det? Frågade pappa som kom ner från trappan och såg oss.
_____________________________________________________________________________________

-Det är bra, sa jag snabbt och drog Harry med mig upp för trappan. Jag ville egentligen inte berätta och jag var nervös. Vad skulle de säga?

-Sophie, du måste berätta, kom nu! Sa Harry när vi gått in på mitt rum. Han förstod nog att jag tyckte det var jobbigt.
-Jag vet! Men..
-Sophie, inga men! Kom nu!

Jag reste på mig med en tung suck och Harry la sin arm runt mig.
-Det kommer gå bra, det är inte direkt du som har gjort något fel!
Jag nickade mot honom och han kysste mig. Jag blev varm i hela kroppen och på något vis gav han mig mod, bara genom att finnas där.
När vi kom ner satt både mamma och pappa i soffan, vi gick sakta dit och samtidigt som jag öppnade munnen gjorde mamma detsamma.
-Sophie, vi måste snacka! Sa hon och jag skrattade lätt.
-Precis vad jag tänkt säga! Hon log mot mig och sedan slog jag och Harry oss ner i soffan.

Ingen av oss ville riktigt börja, men jag tänkte inte sitta här hela eftermiddagen.
-Jag förstår att ni vill veta vad som hände, sa jag tyst och jag såg att dom nickade sakta.
-Ja.
Jag kände redan att jag inte skulle klara av att berätta allt. Jag kollade orolig på Harry som bara log mot mig och såg hur lugn ut som helst.

-Jag tror inte att Sophie klarar av att berättar, är det okej om jag gör det? Frågade han mamma och pappa, som båda nickade till svar.
-Såklart! Sa mamma och Harry kollade mot mig. Innan han sa något nickade jag.
-Berätta du.
Han började berätta allt, från början och jag bara satt där och lyssnade. Mamma och pappa var i chockläge och det såg nästan lite roligt ut när dom ändrade miner hela tiden. Men det fanns egentligen inget något roligt just nu.

När Harry hade berättade det mesta hade mamma och pappa självklart massvis med frågor. Egenltigen orkade jag inte snacka om det, men Harry kunde inte direkt svara på det.
-Vad gjorde han när han kom? Frågade mamma.
-Som Harry sa, så ringde han och sedan när jag då öppnade så sa han hej, som vanligt och vi typ satt på mitt rum och snackade.
Frågorna snacka och jag kände hela tiden hur mina tårar brände bakom ögonlocken. Till sist kunde jag inte hålla mig längre och jag kände hur en tår rann ner för kinden. Två. Tre. Det kom fler och fler. Jag satt mellan Harry och Mamma och de båda såg det direkt. Jag lutade mitt huvud mot mammas axel hon hon pussade mig lätt i håret.
-Varför berättade du inte i morse? Du mår ju inte bra av detta!
-Jag kunde inte, det är jättejobbigt! Hon nickade förstående och jag tog tack i Harrys hand.
-Men, ni måste anmäla honom, sa Harry och pappa var snabb med att svara.
-Såklart vi måste!
-Snälla, inte idag. Vi gör det imorgon, just nu orkar jag inte.
-Okej, sa både mamma och pappa och jag log.
-Tack.

En timme senare satt jag och Harry uppe på mitt rum och tittade igenom gamla fotoalbum som vi hittat på pappas kontor. Där var massa bilder på mig sen jag var liten och våra ögon var tårfyllda så mycket vi hade skrattat.

-Du, jag måste nog hem nu, sa Harry och jag kollade på klockan. Tjugo över fem.
-Haha, vi bara lämnade killarna! Sa jag och flinade.
-Äh, dom klara sig, så länge det finns mat där dom är så är dom nöjda, särskilt Niall!
-Okej, men ska du hem? Han nickade
-Japp!

-Harry, tack så mycket för du följde med, jag hade aldrig klarat det utan dig, sa jag när han stod framför mig med skorna på och var redo att gå.
-Sophie, jag kommer alltid finnas för dig. Jag hoppas du kommer må bättre snart igen, och du, jag ska döda Jake! Svarade han och jag skrattade till.
-Slå han, men döda inte, sa jag och han log. Sedan drog han in mig en i varm, hård kram och jag borrade in mitt huvud mellan hans axel och huvud.
-Jag älskar dig Sophie! Orden han sa gjorde mig lika knäsvag varje gång och jag det var som jag blev kär på nytt. Jag släppte taget om honom och kollade han djupt i ögonen.
-Jag älskar dig också, sa jag tyst innan våra läppar trycktes mot varandra. Han gav mig ett stort leende och sedan öppnade han dörren.
-Hejdå! Sa han och innan jag han svara var dörren stängd.
_____________________________________________________________________________________
Del 65, inte så jättelång, men bättre än inget!
Förresten, vi har slått besöksrekord igen, tack fina ni! 
/Angelica, Johanna & Nellie