Sveriges första novellblogg om One Direction

Jag sitter hemma vid köksbordet, min mamma sitter till höger sida om mig och min pappa till vänster. Alla tre stirrar fokuserat ner på pappret som ligger på bordet framför mig. Det är en ansökningblankett till ett gymnasium. Richmond High of Academic Arts, en konstskola som jag hört är den bästa i hela landet. Jag antar att mamma och pappa läser för fullt den långa texten som står på pappret. Det är väl kanske det jag också bör göra men det enda jag håller blicken på är raderna längst ner. Där står det vad man kan välja som inriktning. Teater, skapande, dans och musik. Det enda ordet jag fokuserar på är det sista. Musik. Min mage känns nervös och ändå så har jag inte ens gjort något. Jag har varken kryssat i någon utav de oblikatoriska fälten och jag har inte ens postat brevet.

"Har du bestämt dig?" frågar mamma lite irriterat. Kanske för att vi suttit med det här dumma pappret framför oss i säkert en timme för att jag av en massa anledningar inte kan bestämma mig om det är det här jag vill gå eller inte. Mitt hjärta tycker att jag ska göra ansökan till detta gymnasium, medan mitt huvud säger något annat om att kanske vänta med det några år och gå ett gymnasium där jag får en riktig utbildning först.

"Ska vi vänta till imorgon?" frågar pappa som inte låter ett dugg irriterar och istället vänlig. Han vet nog hur det känns med tanke på att han varit i exakt samma situation för flera år sedan. Pappa valde dock bort musiken och valde att gå en vanlig plugglinje istället. Dumt gjort enligt mig, för min pappa kunde verkligen blivit något stort inom musiken.

Jag skakar på huvudet och tar ett djupt andetag. "Nej."

Jag tar ett stadigare grepp om pennan och för den mot rutan bredvid texten där det med fet stil står Musik med tydliga bokstäver. Jag sätter ner pennan i pappret och gör ett tydligt kryss som fyller hela rutan.

"Vad mer ska jag göra?" frågar jag och försöker läsa vad som står i texten men jag är inte nog koncentrerad.

"Du ska kryssa i här, här, här och skriva din underteckning här." säger mamma och pekar med fingret på olika ställen. Jag kryssar i godkännandet av att jag vill göra min ansökan, jag kryssar i rutan om allergier och när jag är på den sista rutan sneglar jag försiktigt åt mammas håll.

Hon suckar men ler ändå. "Det är ditt eget val. Även om vi kommer sakna dig något enormt om du väljer att bo där borta."

På det sättet hon säger det på så förstår jag såklart att hon vill att jag ska bo hemma, men jag tänker mig hur jobbigt det lär bli att åka buss en timme för att få sig till skolan och sedan en timme tillbaka hem. Jag kryssar i rutan för boende på skolan. Jag ler mot mamma och hon ler svagt tillbaka, jag är inte säker på vad hon menar med hennes leende. Om det är för att hon är glad att jag gör mina egna val eller om det är för hon inte vill verka ledsen och innerst inne gråter hon? Men som sagt så är det mitt eget val, mitt liv.

Pappa harklar sig och skjuter bak stolen. "Det kanske är bäst att låta dig skriva detta utan att vi ser på." säger han och jag förstår själv inte vad han menar.

"Vad menar du?" frågade jag och ger honom en förvirrad blick.

Han pekar med fingret på pappret. "Läs."

Han reser sig sedan från stolen och mamma följer med honom ut till vardagsrummet. Själv sitter jag förvirrad kvar  och börjar läsa hela pappret denna gång. Det visar sig att jag ska skriva en sorts uppsats. Om jag måste skriva en uppsats redan innan jag börjat på skolan så vill jag inte ens tänka på hur mycket jobb det lär bli då jag väl börjar. Men jag ska kanske inte ha några höga förväntningar, det finns hur många unga talanger som helst här som skulle döda för att få sig in. Och dessutom så var kanske inte min provspelning nog bra. Det är så att alla som vill komma in på skolan var på en provspelning, uppvisning eller vad man nu vill kalla det. Jag var där bara för några dagar sedan och sjöng Break Even av The Script samtidigt som jag spelade gitarr. Personligen så tyckte jag att det lät bra, trots att jag var nervös, men jag vet ju inte vad dom andra tycker.

Jag tar fram ett nytt papper från en låda och sätter mig vid köksbordet igen med pennan i handen. Jag sitter och stirrar ner på det tomma pappret i säkert fem minuter utan att röra mig ur fläcken. Jag bara stirrar, och jag tänker ut vad som kommer låta bra. Det var ju trots allt detta som allt hängde på, förutom sången då förstås. Jag sätter ner pennan, gör några rörelser, just påväg att börja skriva men jag hindrar mig själv.

"Det här går inte." säger jag tyst för mig själv och reser mig från stolen och tar pennan och pappret i handen. Jag går ut till våran bakgård och sätter mig under vår stora ek som jag har spenderat många timmar under. Jag ser mig omkring och tänker ut vad jag ska skriva, innan jag ännu en gång för pennan mot pappret.

"My name is Lucy Hale. I was born on July 14 1996 in London, England. I moved to Sweden when I was about four since both of parents are from there, me and my parents stayed there for about four years until we decided to go back to England. During my 16 years on planet earth, I have walk around with a guitar in my hands almost everyday. I guess you can say that my guitar is my best friend. Without music I woudn't survive. Cause music is like my air, and what happens without air? Yeah, I think the one who reads this already know the answer. My biggest dream in life is to perform in front of a lot of people, now we're talking thousands of them. And maybe sell my own music. I haven't actually performed for anybody except for my family and friends, I guess I don't have the balls to do it. But I hope that, if I get in, I can realize that maybe I am a good singer and guitarplayer and then dare to perform. I'm not insecure when it comes to meet new people, it's just when I perform. But I think that it will change a lot if I get in. I don't know what more to write, since I'm not a very good writer. But if this sucks, maybe my performance was good enought to get in. Fingers crossed."

"Är du klar?" är det första mamma frågar när jag stiger innanför dörren. Jag nickar och hon räcker fram ett kuvert och ansökningblanketten till mig. Jag stoppar ner blanketten och min så kallade uppsats i kuvertet och går sedan ut från huset igen, ner mot postlådan som bara är några hundra meter bort. Jag stannar just framför den och stoppar ner brevet halvvägs i luckan. Jag tar några djupa andetag och tänker, gör jag rätt val?

Jag väljer att lyssna på mitt hjärta och släpper därför taget om brevet och låter det falla. Nu finns det ingen återvändo.

Denna novellen har kommit en bra bit, men varför inte läsa ikapp nu när ni ändå har läst det första kapitlet. Ni hittar hela novellen på ettdnovell.blogg.se

Vad tycker jag om början?
Jag tycker början var väldigt bra, den fångade mitt intresse direkt och det är enligt mig riktigt bra skrivit trots några små stavfel. Jag tror detta kan bli en väldigt spännande novell att följa och nu vill jag bara läsa mer. Så nu ska jag ägna resten av kvällen till att läsa ikapp denna novellen för början fångade mig verkligen.