Let me be your last first kiss - del 27
Detta har hänt:
Harrys perspektiv
”Du får lov att åka hem ikväll, men du måste använda kryckor på grund av dina skada i skenbenet och du måste vila och ta det lugnt hemma. Vi har pratat med din mamma och hon kommer hit runt nio ikväll och hämtar dig” sa hon och jag log. Det kändes skönt, men samtidigt ville jag inte lämna kvar Bethany här. ”Kommer Bethany bli bra igen?” frågade jag oroligt och sjuksköterskan nickade. ”Ja, det kommer hon, men det kommer ta tid” sa hon och jag nickade. ”Nu går vi och äter” sa hon uppmanande och höll fram ett par kryckor. Jag reste mig upp och tog tag i de gråa kryckorna. ”Jag har aldrig använt kryckor förut” sa jag nervös och kvinnan skrattade åt mig. ”Bäst att du lär dig då” sa hon och började gå ut från rummet och där kom jag hoppande efter henne.
Klockan var lite över nio på kvällen och i korridoren hörde jag en röst som jag mycket väl kände igen. Jag reste mig upp från stolen jag satt i, fattade tag i mina kryckor och hoppade ut genom dörren. När jag kom ut såg jag mamma som stod och pratade med en sjuksköterska. Jag hoppade fram till dem för av ren nyfikenhet ville jag höra vad de pratade om. ”Se nu till att Harry får vila” sa sjuksköterskan till min mamma och mamma tittade på mig med en blick som sa att jag var tvungen att vila. Jag ville inte vila. För om jag vilade hur skulle jag då klara av mitt jobb? Jag var ju tvungen att fortsätta spela in i studion. Det enda jag gjorde var att nicka åt mamma och sköterskan om att jag skulle ta det lugnt, men jag kunde egentligen inte bara komma hem och ta det lugnt. ”Men Harry, du får ha det så bra nu och krya på dig” sa sjuksköterskan och gick iväg. Jag hoppade in på mitt rum med kryckorna och mamma tätt efter i hälarna. Vi skulle hämta min väska med kläder i för att sedan köra hem, till vårt lilla hus i Holmes Chapel.
”Men mamma, innan vi går, kan jag bara få gå in till Beth och titta till henne?” frågade jag ganska tyst. Jag ville egentligen inte lämna sjukhuset, för jag ville inte lämna Beth ensam. Vi som bara skulle iväg och bowla, det skulle bli den bästa kvällen någonsin. Men istället slutade det såhär, vad hade jag ställt till med? Jag kände hur en tår började rinna och jag snyftade till när vi gick där längs korridoren och jag tittade ner i golvet. ”Men Harry, vad är det? Du gråter?” sa mamma oroligt. Jag tittade mot henne och hon kramade snabbt om mig. ”Mamma, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag och Beth skulle ju lämna bowlinghallen tillsammans på kvällen, men vi kom inte ens dit och nu går jag ut från sjukhuset när jag inte ens vet om hon kommer att överleva. Hur kan allt ha blivit så fel?” sa jag och kramade om mamma. Mammas kramar var de tryggaste som fanns, hon fick alltid mig att bli trygg, vilket är meningen med en mamma. ”Harry, du ska veta en sak. Det är att ingenting är ditt fel, absolut ingenting” sa hon och tog en paus innan hon fortsatte prata, ”Beth kommer att vakna upp, jag känner det på mig. Jag vet att det är jobbigt för dig att gå ut från sjukhuset nu när hon ligger i koma. Men vill du så kan du åka upp till henne nu, ensam, prata med henne för hon hör dig. Vi kan åka in här imorgon också”. Jag nickade snabbt och började dra mig mott hissarna, jag mimade samtidigt tack mot mamma.
Jag tryckte på tredje våningen och det kändes som en evighet att åka någon enstaka våning. Men några sekunder senare var jag på plan tre. Jag tog det försiktigt med kryckorna då jag inte var särskilt van. Ganska smidigt tog jag mig fram och kom in på Bethanys avdelning. Jag hittade en sjuksköterska och det första jag fick höra var om jag hade hamnat på rätt avdelning men jag blev bemött med ett stort leende, för den sjuksköterskan hade jag träffat tidigare. ”Hej, är det okej om jag går in till Beth? Ska åka hem idag och vill gärna säga henne några ord” sa jag, rädd för att få ett nej. ”Egentligen är ju besökstiden ute, men du får gå in till henne ändå” svarade hon och nervositeten för att se henne där på sängen med massa slangar. Jag ville egentligen inte se henne så och verkligen inte när jag själv var de som hade orsakat henne dessa skador. ”Förresten, hur är det med henne?” frågade jag oroligt. ”Läget är just nu väldigt stabilt och hennes hjärta har återfått en helt normal rytm, så just nu ser allt bra och vi vet att hon kommer vakna upp någon dag” svarade hon med ett leende. ”Okej, tack så mycket, det gläder mig. Men nu måste jag in till henne” sade jag och hoppade vidare.
”Hej Beth” sa jag till henne när jag hade satt mig ner på en stol sidan om hennes säng och greppat tag i hennes hand. Helst av allt ville jag bara brista ut i gråt, men jag var tvungen att visa mig stark för henne. ”Jag hoppas innerligt att du vaknar snart, du måste vakna snart. Jag klarar inte av att aldrig få känna på hur det skulle kännas om det verkligen var vi, att aldrig få känna dina läppar mot mina. Snälla, vakna, jag behöver dig” sa jag och höll tillbaka mina tårar. Försiktigt reste jag mig upp men höll fortfarande ett stadigt grepp om hennes hand. ”Ta den tid du behöver, men snälla vakna någon gång, för jag kommer att vänta på dig. Jag tänker sitta här bredvid dig när du vaknar. Vi ses imorgon” sa jag och böjde mitt huvud lätt över hennes ansikte och pussade henne ömt på pannan. Sedan släppte jag hennes hand och gick sakta därifrån.
Regnet smattrade mot bilrutan och jag lutade mig mot fönstret, det var svårt att lämna Beth, men jag försökte tänka positivt på att jag skulle komma tillbaka till henne imorgon.
”Men du mamma, jag måste ju jobba sen” sa jag helt plötsligt och mamma skakade snabbt på huvudet. ”Nej, jag har pratat med alla i studion och även Niall, Liam, Zayn och Louis. Det var okej för alla att du var ledig tills Beth har vaknat och tills du mår bra. Men Louis verkade ganska sur när jag nämnde Beth” sa mamma och det sista sa hon med en orolig ton. Jag suckade ljudligt och slog mitt huvud mot rutan. ”Harry, nej gör inte så. Tänk på att du har en hjärnskakning!” sa hon strängt och jag suckade ännu högre nu. ”Men mamma, jag orkar inte!” sa jag och tårarna började rinna. ”Vad är det Harry?” frågade mamma samtidigt som vi körde upp på uppfarten utanför vårt hus. ”Vi kan ta det där inne” svarade jag och öppnade bildörren.
Vi satt i köket med vars en varm choklad som mamma hade ordnat så fort vi kom in genom dörren. ”Beth gillar mig, jag gillar henne väldigt mycket och det gör Louis också. Han är liksom sur för att jag tar Beth ifrån honom och nu är han ännu surare för att jag har kört och krockat. Om Beth inte vaknar så skyller han allt på mig, han skyller på mig för att hon ligger i koma, vilket gör att jag skyller på mig själv också. Jag orkar inte att han ska bete sig såhär! Jag är redan så orolig för Beth, vilket är väldigt jobbigt och det blir ju ännu värre nu när Louis försöker anklaga mig för att allt är mitt fel.” sa jag och det kändes väldigt skönt när jag hade berättat det för mamma. ”Harry, jag förstår dig till 100 procent att du tycker detta är jobbigt, för det tycker jag också det är. Louis har absolut ingen rätt till att säga att allt är ditt fel, för ingenting är ditt fel, du kunde inte hjälpa att du tappade kontrollen på bilen på grund av en stor isfläck. Försök att tänka positivt” sa hon och drack lite av sin varma choklad. ”Men det är inte så lätt, för jag och Louis har alltid varit så bra vänner sedan första början och nu förstörs allt. Jag orkar inte mamma” sa jag och bröt ihop. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till, det var inte mitt fel, men jag var irriterad och sur på Louis för att han anklagade mig så. Mamma reste sig upp, gick runt om bordet och ställde sig bakom mig. ”Harry, jag tror det är bäst att du går och lägger dig nu. Så kör jag dig till Beth imorgon” sa hon och klappade mig tröstande på ryggen.
”Tack mamma och jag älskar dig” sa jag och kramade om henne när jag hade rest mig upp. ”Harry, jag älskar dig med och jag är så himla stolt över dig oavsett vad, god natt” sa hon och jag gick iväg med ett ytterst litet leende på läpparna. Men jag kunde inte låta bli att tänka på Beth, tänk så vaknade hon i natt? Jag lovade ju henne att finnas där vid hennes sida när hon vaknade.
Vi är sååååååå ledsna över denna riktigt dåliga uppdateringen, men vi är väldigt glada över att ändå så pass många går in och tittar här varje dag och att ni kommenterar, tack tusen gånger om!
Men snart är skolan och allt pluggandet slut så nu ska vi försöka få ordning på uppdateringen!
Let me be your last first kiss - del 26
Detta har hänt:
Jag lade min hand försiktigt över henne och tog ett djupt andetag.
”Beth, lova mig att vakna igen. Lova mig att komma tillbaka. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag utsatt dig för. Du förtjänar inte detta och allt är mitt fel, jag vet. Men, gör mig en tjänst, kom tillbaka. Lämna mig inte. Jag behöver dig i mitt liv” jag gjorde en paus och tänkte tillbaka på dagarna i London. Första gången vi träffades. ”Jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du betyder så mycket för mig och du är den som förstår mig allra bäst. Jag kommer ihåg när våra blickar möttes för första gången. Ditt vackra hår blåste lätt i vinden och dina ögon lös upp så fint. Du var så vacker, och du är så vacker. Lämna mig inte”
När jag rullade in på mitt rum igen, med en sjuksköterska bakom rullstolen, fick jag syn på Louis. Jag blev glad av att se honom men när han vände sitt ansikte mot mig försvann glädjen. Han såg ledsen och arg ut. ”Hur kunde du göra såhär mot Beth? Fattar du inte att hon kan dö vilken sekund som helst? Fy fan för dig Harry!!” sa han argt och allt mitt hopp brast. Alla positiva tankar jag hade försökt bygga upp föll snabbt ner igen. Det var som hela muren rasade. ”Tror du inte jag har tänkt på det varenda sekund sedan jag vaknade upp?” svarade jag lite irriterat men försökte ändå hålla mig lugn. ”Jag vet väl inte, men du tänkte fan inte långt när du körde. Var du full eller?” sa Louis och han var verkligen arg, det kunde jag höra i hans röst. ”Louis, jag skulle aldrig köra om jag var full och du tror väl seriöst inte att jag gjorde detta med meningen? Jag mår fan inte bra av detta och det blir inte bättre av att du står och tror att jag körde full eller att jag gjorde det med meningen. Det minsta du kan göra är att visa lite stöd, istället så skäller du ut mig” sa jag och höjde rösten efter varje ord. Jag kunde inte hålla mig lugn i denna situationen. Louis bara stirrade på mig. Det uppstod en konstig stämning i rummet och våra andetag hördes tydligt. Jag hade ont på olika ställen i kroppen, men det gjorde mest ont i hjärtat. Att ligga här med vetskapen att jag kanske hade orsakat Bethanys död och att jag inte kunde göra något för att hon skulle vakna, det gjorde mest ont. Och sen att Louis kom hit och skällde ut mig, det kändes inte alls kul och det var svårt att hålla tårarna tillbaka.
Plötsligt började sjuksköterskor ute i korridoren springa och Louis flög upp från stolen han satt it och sprang ut i korridoren. Han försvann i samma riktning som sjuksköterskorna sprungit. Oroliga känslor och tankar snurrade rundor i mitt huvud och tår efter tår rann ner för mina kinder. ”Bethany, lämna mig inte. Jag behöver dig” sa jag tyst, men tillräckligt högt för att någon skulle höra om de varit i rummet.
”Harry, Bethanys hjärta har stannat” fick jag höra och jag satte mig upp med ett ryck. Det gjorde ont i kroppen men det struntade jag i. Jag bara skakade på huvudet och mötte Louis blick. ”LOUIS, NEJ!” skrek jag och kände hur jag vilket sekund som helst skulle kunnat svimma. ”Andas Harry” uppmanade Louis mig, han satte sig på sängkanten och lade sin hand på min axel, som ett försök att lugna och faktiskt visa lite stöd. Jag bara skakade på huvudet. Jag hörde massa pip och det var skrämmande att sitta här. ”Louis, kan du gå och kolla vad som händer?” sa jag och vi båda snyftade till. Han nickade och jag kände hur jag inte klarade av att stå emot allting. Jag lade mig ner och bara lät tårarna rinna och alla känslor blev som en stor klump som gjorde det svårt att andas. Tänk så var hon död.
Jag hörde Louis steg komma närmre mitt rum och jag satte mig upp, lite med försiktigt denna gången. ”Louis..” sa jag med rädslan att höra att hon hade dött. ”Hon lever” sa han. ”Va?” sa jag, lite förvirrad och jag kände mig även lite yr. ”Andas Harry, läget är under kontroll och hennes hjärta slår nu” upprepade Louis och jag andades ut.
Louis perspektiv
Jag var sur, arg och besviken på Harry, men jag försökte bara lugna honom lite. Tystnaden tog över igen och vi bara satt där. En sjuksköterska kikade försiktigt in genom dörren och traskade in. ”Hej, skulle du vilja gå ut härifrån en liten stund? Jag måste snacka med Harry” sa hon artigt. Jag nickade och reste på mig. Jag slängde en snabb blick mot Harry, och han blängde mest på mig. Jag ville egentligen inte att vi skulle vara ovänner men jag var ju inte direkt glad över att Bethany låg i koma.
En sjuksköterska kom ut från Behtanys rum och jag reste mig hastigt upp från stolen jag satt på. ”Ursäkta, kan jag gå in till Bethany?” frågade jag vänligt och hon nickade. Jag log som ett tack och drog sakta upp den vita dörren som knakade till lite. Jag kom in i rummet och stannade till. Där låg hon i sin sjukhussäng med sjukhuskläder, slangar och allt vad sjukhus innebar. Det var inte kul att se, men hon var lika vacker som alltid. Jag tog små steg fram till sängen och satte mig försiktigt ner. ”Beth, du kommer klara dig. Du är stark och du kan inte bara lämna alla oss. Vi behöver dig här!” sa jag och lade min hand på hennes. Jag stirrade på henne och utan att tänka efter böjde jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hennes panna.
Tjugo minuter senare satt jag utanför huvudingången till sjukhuset och njöt av den friska luften. Sjukhusdoften hade aldrig varit en favorit och jag kände jag behövde lite egen tid. Jag drog upp min mobil och gick in på twitter. Harry hade skrivit ett tweet för bara några minuter sedan. ”Thanks for all your lovely tweets, I'm still in the hospital but I'll be okay” stod där. Varför han inte skrivit något om Bethany var väl inte så konstigt, fansen hade ju inte så bra koll på henne och Harry mådde nog verkligen inte bra psykiskt av det här.
Efter ytterligare några timmar inne på sjukhuset, utan att någonting hände, så besökte jag Harry och sa hejdå innan jag satte mig i bilen och begav mig hemåt. Harry hade lovat att meddela om något hände och bilturen tog sin lilla tid men med musik på rätt så hög volym så gick det bra. Det var skönt att bara få vara i sin egna lilla värld och tänka igenom saker.
Harrys perspektiv
Dagen gick sakta men när klockan slog 17.38 kom två kvinnor in i mitt rum. ”Hej Harry, hur är det?” frågade de glatt och jag nickade. ”Jo, det känns bra” svarade jag kort och de nickade. ”Är du hungrig?” fortsatte hon och jag nickade. ”Vad bra! Men, vi har ett glädjande besked också” började hon och jag spärrade upp mina ögon. Hade Bethany vaknat? ”Du får lov att åka hem ikväll, men du måste använda kryckor på grund av dina skada i skenbenet och du måste vila och ta det lugnt hemma. Vi har pratat med din mamma och hon kommer hit runt nio ikväll och hämtar dig” sa hon och jag log. Det kändes skönt, men samtidigt ville jag inte lämna kvar Bethany här. ”Kommer Bethany bli bra igen?” frågade jag oroligt och sjuksköterskan nickade. ”Ja, det kommer hon, men det kommer ta tid” sa hon och jag nickade. ”Nu går vi och äter” sa hon uppmanande och höll fram ett par kryckor. Jag reste mig upp och tog tag i de gråa kryckorna. ”Jag har aldrig använt kryckor förut” sa jag nervös och kvinnan skrattade åt mig. ”Bäst att du lär dig då” sa hon och började gå ut från rummet och där kom jag hoppande efter henne.
Förlåt tusen gånger om att vi är världens sämsta på att uppdatera men ändå så kika ni in här och skriver snälla saker. Vi förstår att ni tycker vi borde ta in en gästbloggare men det blir inte så, pga olika anledningar!
Men, killarna har ju haft sin första konsert här i Sverige, var ni där? Hur var konserten tyckte ni? Själv var vi inte där, dock var vi i London i Februari och såg dem där, sååå grymma! Några av er kanske var på konserten i Köpenhamn? Vi var tyvärr inte på den konserten heller men vi befann oss i Köpenhamn två dagar i rad och vi lyckades se/träffa tre av killarna och några i deras crew!
Hoppas i alla fall allt är superbra med er och vi ska försöka hålla en bättre uppdatering. Kram! :)
