-Alicia kolla! Utbrast hon efter några minuter och jag flög upp från sängen. Jag ställde mig bakom henne och på skärmen visades några bilder på några killar.
-Vem är de? Frågade jag och hon skrattade.
-One Direction!
-Och de är?
-Ett band, sa hon och log stort.
_____________________________________________________________________________________
-Okej, sa jag lite osäkert och hon slog till mig på armen. 
-Dom är snygga! Utbrast hon och jag flinade. 
-Erkänn nu! Fortsatte hon och jag lutade mig fram.
-Helt okej, sa jag och hon slog till mig lite lätt ännu en gång. 
-Han är snyggast! Sa hon och pekade på skärmen.
-Vad heter dom? Frågade ja.
-Så, du gillar dom?
-Det sa jag inte! Jag frågade vad dom hette!
-Det betyder att.. började hon men jag avbröt henne.
-Vad heter dom? Frågade jag igen och hon skrattade.
-Louis, Niall, Harry, Liam och Zayn, svarade hon samtidigt som hon pekade på bilderna.
-Han är snyggast! Sa jag och hon log.
-Zayn! Sa hon och jag nickade stolt.
Hon tog fram fler bilder och jag stod bakom henne helt tyst.

-Fyfan vad han är snygg, utbrast jag efter några minuter och hon skrattade. Hon letade upp deras några videos på killarna och när mamma en timmes kallade på oss för att vi skulle äta kunde vi knappt slita oss från datorn.

När klockan var halv elva la jag och min syrra nerbäddade i varsin säng. Vi delade rum, vilket jag oftast tycke var väldigt jobbigt, men just nu var det riktigt skönt. Vi förstod varandra så bra.
-Godnatt Sanna, sa jag tyst. Hon svarade inte och jag vände mig om. Hon sov redan och jag bestämde mig för att göra detsamma.

Jag vaknade upp nästa morgon av att väckarklockan ringde med sin vanliga signal. Jag orkade verkligen inte gå upp, men nu var det ju en ny skola. Jag ville starta ett nytt liv. Jag reste mig upp och gick ut i köket för att ta något att äta, men som vanligt var där inget i kylskåpet som var okej för att äta. Istället gick jag in på mitt rum, plockade fram ett par slitna jeans eftersom det var kallare idag än vad det var igår och en vanlig vit, enkel tröja. Jag borstade tänder och tog några drag med hårborsten, smink orkade jag inte med. Jag tog på mig mina gamla skor och tog skolväskan, sedan gick jag snabbt iväg mot skolan.

Jag gick mot mitt skåp för att hämta böcker till första lektionen. Där stod någon som jag aldrig varken hade sett eller pratat med förut. När jag gick förbi slängde han ut en kommentar,
-Så du hade inte råd med några hela byxor? Är du så fattig? När han sa det kollade jag bara ner i marken och ignorerade det. Hur kunde han veta att jag inte hade råd till att köpa några nya kläder? Det var just detta jag inte ville skulle hända. Jag ville vara tjejen som ingen kände när jag kom. Tjejen som ville börja ett nytt liv utan massa spydiga kommentarer från resten utav eleverna. Jag ville skaffa mina första vänner någonsin.
När jag kom in i klassrummet satte jag mig sidan om en tjej som satt ensam, men hon såg inte så glad ut för det. Precis när jag satte mig ner så ställde hon sig upp och gick mot en annan plats. Folk ska börja undvika mig? Varför? Varför kunde jag inte bara vara som alla andra? Jag tog upp mobilen och skrev ett snabbt sms till Rasmus, ”Kan vi ses i eftermiddag?” Några sekunder senare kom läraren och vi gick in i klassrummet.

När klockan var tio över tolv satt jag inne i matsalen, helt själv och kollade ner i maten. Potatis och korv. Inte min favorit, men jag visste att jag var tvungen att äta.
-Kan vi sitta här? De var tre tjejer som kom. Jag kände inte alls igen dom, men jag nickade.
-Visst, sa jag och de log. De satte sig ner och började snacka med varandra direkt. Jag lyssnade på vad de snackade om, men jag orkade inte lägga mig i. Efter ett tag bestämde jag mig för att gå ifrån matsalen och in i biblioteket. Tjejerna kollade efter mig, men jag fortsatte att gå. När jag kom in biblioteket var det ganska mycket folk, men jag hittade en dator som var ledig. Jag satte mig vid den och skrev in mina inloggningsuppgifter som vi fått reda på tidigare idag. De första jag gjorde var att gå in på youtube och kolla på videos. Jag visste knappt vem killarna, One Direction, var men jag tyckte de var riktigt snygga.
-Vem fan är de? Frågade en kille, som hade gått i min klass i nian och jag suckade. Jag ignorerade hans fråga och gick en på en annan sida. När jag såg att killen gått iväg gick jag tillbaka till youtube och fortsatte kolla.

Nästan gång jag kollade på klockan var den kvart över ett.
-Shit, sa jag tyst för mig själv och loggade snabbt ut från datorn. Min lektion började klockan ett, så jag sprang mot klassrummet.
-Förlåt att jag är sen, sa jag tyst när jag kom in i klassrummet och läraren spände blicken i mig.
-Hon var i biblioteket och kollade in snygga killar! Utbrast en kille, som jag knappt visste namnet på och jag suckade.
-Hon har väl redan en pojkvän? Frågade någon annan och jag kände hur ilskan steg inom mig.
-Har hon? Seriöst? Har hon en pojkvän? Stackars pojkvän! Utbrast Erik och jag flinade lite för mig själv. Rasmus och Erik kände varandra, men tydligen visste inte Erik att jag och Rasmus var ihop.
-Vad heter han? Sa någon och jag kollade ner i bänken.
-Tyst! Utbrast läraren till min räddning och jag tog upp min penna för att kladda i mitt skrivhäfte.

Klockan var tre och jag hade en lektion kvar. Jag satte mig i korridoren för att vänta. Mot mig kom Erik och två andra killar.
-Vad heter han? Frågade Erik.
-Va? Sa jag och kollade frågande på honom.
-Din kille.
-Gissa! Sa jag och log mot honom.
-Nils?
-Tyvärr, fel svar, sa jag och skrattade. Erik tyckte inte det var så kul och han spände blicken i mig.
-Vad heter han?
I samma sekund kom vår lärare och jag reste på mig.

Jag kände att de vibrerade i fickan och jag tog upp mobilen. ”Anna Persson” stod det på skärmen och jag kollade konstigt på skärmen. Anna? Det var ju Rasmus mamma. Hon brukade inte ringa mig och jag tryckte på den gröna luren.
-Hej.. sa jag tveksamt.
-Alicia? Är det du? Hörde jag henne säga med en orolig, stressad röst.
-Ja, vad är det? Sa jag lite tyst för att ingen skulle höra mig.

_____________________________________________________________________________________
Ni verkar gilla denna novellen, är den bra? Vi har snackat igenom vad som ska hända och vi tror att detta kommer bli en lite mer spännande och innehållsrik novell! Nu har statistiken gått uppåt och vi är så glada för det, plus alla era kommentarer. Keep on!
Förresten, ännu en novell... den handlar typ om alla killar! Klicka här!
/Angelica & Johanna

-Mamma, vi måste få så mycket pengar så möjlig, du måste jobba! Sa jag, med en högre ton och hon nickade.
-Jag vet.
-Vadå jag vet? Du förstår inte inte. Snart kommer vi fan inte ha någonstans att bo, skrek jag och jag kunde inte hålla gråten inom mig.
_____________________________________________________________________________________
-Jag pallar snart inte bo kvar här i denna skiten, i denna äckliga lägenheten! Skrek jag samtidigt som jag sprang in på mitt lilla rum och smällde igen dörren. Jag slängde mig på sängen och började gråta. Jag ville verkligen inte vara kvar här längre, jag klarar inte av det. Men var ska jag ta vägen? Jag har ju inga pengar och det har inte idioterna som är min föräldrar heller. Plötsligt slänger mamma upp dörren och skriker till mig,
-Men ta dina kläder och dra då! skrek hon och höll i en spritflaska.
-Men var fan ska jag ta vägen då!? Jag kan inte bo på gatan väl!? skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag kände att jag inte ens behövde leva längre.
-Gör vafan du vill, jag bryr mig inte om dig! Och du ska veta att det gör inte din pappa heller. Han skiter i allt, går bakom ryggen på dig och din syster. Du tror han jobbar men nej det gör han inte, och det är kanske anledningen till att jag beter mig som jag gör! Skrek hon och drack en klunk ur sin spritflaska, sedan tog hon några steg närmre mig och slog till mig hårt på kinden. Det gjorde riktigt ont, jag klarar inte av detta längre. Jag reste mig upp och sprang ut i hallen där jag stannade för att ta på mig mina skor.
-Jaha, var ska lilla du ta vägen nu då? frågade mamma argt.
-Jag gör som du vill, jag sticker härifrån, skrek jag och smällde igen dörren till lägenheten. Jag sprang ner för trapporna, där jag mötte min lillasyster. Hon kollade oroligt på mig och jag torkade bort en tår.-Vad är det? Sa hon oroligt och jag stannade till.
-Eh, kom! Sa jag och drog med henne. Jag sprang ut från huset med Sanna efter mig. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, men efter ett tag kom vi fram till en skog vi stannade. 
-Vad hände? Flåsade Sanna och jag suckade.
-Mamma hatar mig, sa jag och hon kollade på mig.
-Hon hatar mig också. Jag blev så arg. Sanna var 13 år och jag ville inte att hon skulle ha det såhär jobbigt. Jag drog in henne i en kram och hon la sitt huvud på min axel. 
-Mamma sa att pappa egentligen inte jobbar och att.. började jag, men mina tårar tog över. 
-Va? Utbrast hon och jag nickade.
-Sanna, du förtjänar inte detta, men vi måste klara det tillsammans! Sa jag och hon nickad.
-Mm, men, kan du inte prata med Rasmus? Sa hon och jag suckade.
-Jo, men jag vill inte lägga allt tungt på honom, sa jag och hon nickade.
-Men..sa hon och jag avbröt henne.
-Hur va det i skolan?
-Bra! De kom en ny kille i klassen!
-Var han snygg då?
-Nää, eller, asså jo! Sa hon och skrattade. Jag flinade mot henne och jag kramade om henne. 
-Jag älskar dig, kom nu! Vi går hem och om mamma blir arg, så stöttar vi varandra, sa jag bestämt och hon nickade.

När vi öppnade dörren hörde vi att mamma och pappa satt i köket och snackade. Så fort de hörde oss tystnade de och mamma kom fram till oss.
-In på ert rum, var de enda hon sa och vi gick in där direkt. Jag suckade och satte mig i min säng medan Sanna startade vår gamla, tjocka dator.

-Alicia kolla! Utbrast hon efter några minuter och jag flög upp från sängen. Jag ställde mig bakom henne och på skärmen visades några bilder på några killar.
-Vem är de? Frågade jag och hon skrattade.
-One Direction!
-Och de är?
-Ett band, sa hon och log stort.
_____________________________________________________________________________________

Del 2! Men, en del besökare har försvunnit? Kom igen nu va, släng in en kommentar och tipsa alla 1D fans om vår novell! 
Förresten, HÄR har ni en annan novell, om Harry! :)
/Angelica & Johanna

Jag gick in genom dörrarna till skolan och jag kände alla blickar på mig. Klockan var 08.27 och om tre minuter skulle alla vara samlade i skolans aula. Det var första dagen efter sommarlovet och de var första dagen på en ny skola. Det var dags att börja första året på gymnasiet och jag var riktigt nervös. Jag hade ett par gamla jeansshhorts och en kortärmad tröja på mig. Min röda Adidas väska, som jag fått av min kille Rasmus, hängde på axeln och jag kollade på klockan igen. 08.29 visade klockan.
-Åh, var är aulan? Sa jag tyst för mig själv och kollade mig runt. Det var nästan tomt överallt, men några meter fram stod två tjejer. Jag ökade takten och gick fram till de.
-Ursäkta, var ligger aulan? Sa jag och de kollade på mig, samtidigt som de skrattade.
-Vet du inte var aulan ligger? Sa en utav tjejerna retsamt och jag skakade på huvudet.
-Nej.
-Runt hörnet, där finns en stor dörr, sa en annan tjej som kommit fram. Jag nickade och log mot henne. Jag gick runt hörnet och såg en stor dörr. Ovanför stod ”AULA” och jag suckade för mig själv. Jag öppnade försiktigt dörren och allas blickar vändes mot mig. Jag kollade mig osäkert runt och såg en tom plats längs ut på en utav bänkraderna. Jag gick dit med ännu snabbare steg och satte mig tyst.
-Välkommen till skolan, vi hoppas ni ska trivas här, började rektorn och jag andades tyst ut.

En timme senare hade alla klasser samlats i sina hemklassrum och ja satt längst bak helt själv. Jag var van vid detta. Att gå runt helt själv i skolan, få dumma kommentarer och alltid känna mig ensam. Jag hade ingen riktig vän som jag kunde berätta allt för. Jo, Rasmus. Men han var inte min vän. Han var min stora kärlek. Jag älskade han mer än allt annat. Vi hade varit ihop i snart två år och han hade alltid hjälpt mig genom allt svårt. Han var den enda jag kunde lita på. Jag berättade allt för honom och jag visste att han gillade mig. Jag hade aldrig varit populär. Jag hade aldrig velat ta hem vänner till vår lilla lägenhet som jag, min mamma, min pappa och syster bodde i.
-Jag tänkte att alla ska presentera sig, vem vill börja? Frågade vår lärare och jag kollade ner i bänken. Att prata högt inför folk som jag inte kände var de värsta jag visste.
-Jag! Utbrast en kille och läraren nickade.
-Kom fram.
Ska jag behöva gå fram där och berätta om mig själv? Tänkte jag för mig själv och sedan började killen, som tydligen hette Erik prata.

-Så, nu är det bara du kvar, sa läraren och allas blickar riktades mot mig. Jag svalde hårt och gick fram.
-Jag heter Alicia, jag bor i en lägenhet med mina föräldrar och min syster, sa jag och läraren log stort mot mig.
-Något mer du vill säga? Sa han och jag skakade snabbt på huvudet och gick tillbaka till min plats.

Skoldagen slutade redan halv ett och jag tog upp min mobil så fort jag lämnade skolbyggnaden. Jag ville aldrig visa min mobil i skolan. Jag hade inte den nyaste mobilen, men den funkade bra för mig. Jag öppnade mina meddelande och skrev ett nytt till Rasmus. ”Hej, är på väg hem nu, jag överlevde!! Lust att träffas?”. Jag la ner mobilen i fickan och fortsatte att gå. Det var inte så långt och när jag gick in genom dörren till lägenheten vibrerade mobilen. ”Hej, vilken tur! Men, jag och några kompisar ska ut nu, du kan följa med?” Jag suckade för mig själv. Rasmus gick andra året på gymnasiet och jag visste att han älskade att vara med sina vänner. Jag skulle bara förstöra stämningen. ”Nej, jag stannar hemma! Ha så kul” svarade jag och la ner mobilen i min byxficka. Jag gick in i köket där mamma satt.
-Ska inte du jobba? Frågade jag och hon kollade upp.
-Nej.
-Varför? Du jobbar alltid denna tiden på måndagar, sa jag.
-Vill du inte att jag ska vara hemma då? Frågade hon, nästan med gråten i halsen.
-Mamma, varför?
-Jag orkade inte, sa hon och jag kände hur en tår rann ner för kinden?
-Mamma? Fattar du inte? Du måste jobba! Pappa sliter varje dag och du sitter här med en ursäkt att du inte orkar! Tror du att pappa egentligen orkar jobba varje dag så mycket som han gör? Hon kollade ledsamt på mig och jag fäste min blick i hennes.
-Mamma, vi måste få så mycket pengar så möjlig, du måste jobba! Sa jag, med en högre ton och hon nickade.
-Jag vet.
-Vadå jag vet? Du förstår inte. Snart kommer vi fan inte ha någonstans att bo, skrek jag och jag kunde inte hålla gråten inom mig.
_____________________________________________________________________________________

Första delen! Tror ni att detta kan va en bra början? Vi har en del idéer, så ge inte upp att läsa än i alla fall!
Tack för alla 55 kommentarer på förra delen, som var den sista av The way to my life. Vi läser ALLA kommentarer! Vi kommer skriva helt på svenska för er som undrar. Någon ville att vi skulle skriva blandat, men vi tycker det blir lite rörigt! Finns en del noveller på engelska, ex.  DENNA som ni kan läsa! :)
/Angelica & Johanna