När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.
Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.
_____________________________________________________________________________________
Jag satte mig på ner min klass. Jag kände mig stolt över detta. Det kanske inte var något stort för alla andra, men för mig var det de. Lektionen skulle börja om en minut och det var jag och fem andra som kommit. Vår engelsklärare kom in och som vanligt var hon inte särskilt glad. Hon blängde surt på oss alla, även om vi satt tysta. Hon kollade runt lite innan hon gick till dörren och öppnade den. Utanför klassrummet stod de flesta och när vår lärare öppnade blev alla tysta och kollade mot henne.

-Vad gör ni här ute? Vi börjar nu, kom, skrek hon högt och sedan hostade till lite. De tog snabbt sin saker och satte sig ner.
-Idag ska vi börja med ett nytt kapitel, hann hon säga innan hennes röst nästan försvann och alla skrattade.
-Du skriker för mycket, sa en kille vid namn Johan och alla instämde. Hon gav honom en sur blick och fortsatte.
-Det handlar om musik och uppgiften är att ni på engelska ska skriva en text om någon artist ni gillar.
Tanken att skriva om One Direction slog mig direkt. Egentligen hatade jag engelsk uppgifter eftersom jag var ganska dålig på engelska, men nu hade jag ju snacka mycket med killarna, och det flöt faktiskt på då. Utan ens tänka efter räckte jag upp handen och jag kände allas blickar på mig.
-Ja, Alicia? Sa vår lärare som helt plötsligt ändrat sig från att vara sur till att vara snäll och trevlig.
-Får man skriva om ett band?
-Du, jag ska skriva om One Direction! Var de försa Vilma sa och jag suckade och hon log stort.
-Ja, det går bra, svarade läraren och jag nickade. Jag brydde mig inte så mycket om att Vilma skulle skriva om dom, eftersom hon förmodligen inte skulle göra det så bra. Hon var den som ville ha bra betyg, men ändå förstörde hon mycket för sig själv. Jag skulle kunna skriva denna uppsats utan att ens kolla upp någon fakta medan Vilma skulle behöva söka igenom alla möjliga sidor. Hon vet knappt vad dom heter.

När engelsk lektionen var slut satte jag mig på en bänk. Jag satt där helt själv och jag kände att mobilen vibrerade i fickan. Jag ville inte ta upp mobilen här eftersom jag inte ville visa min mobil. Men egentligen? Vad skulle dom göra? Få mig att gråta? Nej. Jag orkade inte längre ta emot massa dumma saker. Jag måste våga stå upp för den jag är. Jag är inte den perfekta tjejen med den perfekta kroppen som alla killar vill ha. Jag är kanske inte världens sötaste men det gör det inte bättre att bara ta emot allting dumt. Jag tog upp mobilen och såg att det var ett sms från Niall. ”Hej! Är det kul i skolan? Haha, vi är så uttråkade.. säg att ni slutar tidigare...” stod det och jag flinade lite för mig själv.
-Fin mobil, ny eller? Frågade Johan och jag gav han en ond blick.
-Ny? Oj, vad har du för mobil då? Sa jag. Bakom Johan stod Karl och Erik som började skratta direkt och jag kunde inte låta bli att le lite jag med.

När skolan äntligen var slut tog jag snabbt mina saker och gick iväg. Jag blev stoppad av Vilma. Hon gick fram och kramade om mig och log.
-Åh, ska du träffa.. ehm, One Direction?
-Ja, Liam och Niall, sa jag lite surt och hon log.
-Hälsa från mig! Sa hon. Det lät precis som om hon kände dom. Jag flinade lite och nickade.
-Tack! Hejdå! Sa hon och log ännu större innan hon snabbt försvann.
-Hejdå.. sa jag lite tyst för mig själv och skrattade. Att hon ens orkade försöka. Jag förstod vart hon ville komma med detta. Att jag skulle låta henne följa med. Så funkade det inte att få nya vänner, inte för mig i alla fall.

När jag kom hem var där till min glädje ingen hemma. Jag kollade i kylen och såg att där fanns några äpplen. Jag tog ett av de röda och sedan gick jag in på mitt och Sannas rum. Jag hade smsat Niall och sagt att jag var hemma och jag såg att han hade svarat. ”Bra! Vi kommer vid två, är Sanna hemma då?” ”Tror det, om inte så kommer hon några minuter efter två!”

När klockan var fem över två satt vi alla inne på vårt rum och snackade lite.
-Här tjejer, sa Niall och sträckte fram varsin ny iPhone.
-Niall? Liam? Hallå, nej!? Sa vi nästan samtidigt och de skrattade åt oss.
-Jo. Vi har snacka med era föräldrar, det har lovat att inte ta i sönder dessa, sa han och jag kastade mig över Niall.
-Tack! Jag kramade om Liam också och de bara fortsatte skratta åt oss. Jag startade min mobil direkt och de första jag gjorde när jag fått allt att funka var att logga in på twitter. Jag såg att jag hade fått lite nya följare och en hel del mentions. ”OMG NIALL TWEETED YOU” stod det i de flesta och jag flinade lite.

När klockan var halv fem bestämde vi oss för att gå ut och shoppa lite. Jag höll hårt om min nya iPhone. Jag var så glad nu. Det var första dagen i skolan som jag faktiskt hade varit glad. Jag hade lyckats att le mer än en gång, jag hade vågat räcka upp handen, jag hade vågat säga något när någon sa något om min mobil och jag hade vågat säga till Vilma. Jag var faktiskt stolt över detta. För andra var det ingenting, men det var mig detta handlade om och jag var stolt.

-Räcker det inte med McDonalds mat idag? Sa Niall och jag log.
-Ni behöver inte bjuda oss på mat, vi kan ät..
-Vi vill! Avbröt Liam mig och jag log tacksamt mot honom.
-Är ni hungirga? Frågade Niall och jag nickade. Jag kollade på klockan som hunnit bli fem i sex. Vi såg ett McDonalds bara en bit ifrån oss och vi började gå dit dirket. Vi beställde varsin hamburgare och satte oss ner och som vanlig började vi snacka om allt.

-Vänta, ni har inte berättat er idé! Utbrast jag plötsligt och Niall kollade lite nervöst på Liam.
-Juste! Utbrast Sanna och vi flinade åt henne.

Nialls perspektiv

Jag ville bara att dom tyckte att vår idé var bra. Men, jag visste ju inte vad dom skulle tycka? Alicia hade berättat att hon hade vågat säga till idag och hon verkade vara så glad. Och det gjorde mig så glad också. Men jag visste också att hon inners inne tänka på hur hennes föräldrar betedde sig mot dom. När jag och Liam snackat med dom tidigare på dagen hade dom inte varit så glada, men lyckligtvis låtit oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone. Hur skulle jag säga detta?

-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

-Äntligen, varför har du inte svarat på mina sms? Han lät både lättad och orolig när han frågade.
-Jag har inte märkt att jag har fått några sms, svarade jag lugnt och flinade lite.
-Det är inte kul, jag har varit jätteorolig för dig eftersom du inte svarade, jag trodde något hade hänt dig. När han sa det så sa han det med en mjuk röst och jag märkte hur mycket han brydde sig om mig. Att veta det gjorde mig så glad.
-Men jag mår bra, du behöver inte oroa dig. Men vad gör du uppe såhär tidigt då? sa jag och jag märkte att han blev glad, jag kunde liksom se det framför mig.
-Jag har knappt kunnat sova inatt, för jag tänkte på dig. Jag var orolig och jag saknade dig, men nu när jag hör din röst är allt mycket bättre, sa Niall, jag kände mig riktigt lycklig och jag kände hur det hettade till om kinderna. Varför skulle han vara så gullig mot mig?
-Aww, vad gulligt av dig. Jag saknar dig också, längtar tills vi ses när jag har slutat skolan, sa jag och jag hörde hur han småskrattade.
-Du ska veta att jag längtar mer än dig!
-Men jag tror jag måste gå nu, för jag börjar första lektionen snart, sa jag medan jag öppnade dörren in till skolan.
-Okej, men vi ses sen, kram! svarade Niall och la på innan jag ens han säga hejdå.

När jag jag gick i korridoren på väg till mitt skåp kände jag att jag hade Vilma och Klaras blicka på mig, men jag ignorerade dem. De var inte värda min uppmärksamhet. Fast självklart kom de mot mig och så ovanligt trevliga ut

-Jaså, du hänger med One Direction nu för tiden? Sa Vilma och rätade på sig.
-Ja, det gör jag, sa jag och stirrade in mot mitt skåp. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
-Så vi kanske kan gå och fika någon dag? Frågade Klara med ett stort leende på läpparna, och det  kokade nästan inom mig eftersom jag var så irriterad.
-Nej, jag har aldrig varit tillräckligt bra för er innan och ni vet inte ens vad killarna heter! Ni är inga riktiga fans, ni är bara sånna tjejer som söker uppmärksamhet och vill vara bäst. Men det lyckas ni tyvärr inte med.

När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.

Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.

-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Pontus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.
_____________________________________________________________________________________
När klockan var halv 9 på kvällen satt vi inne på en restaurang. Vi alla hade ätit klart och vi satt bara där och snackade, om allt. Vi hade snackat ganska mycket idag och det kändes så skönt att jag kunde snacka om allt med dom.

-Sanna, jag tror vi måste hem, sa jag när vi satt helt tysta och hon nickade.
-Ja, sa hon och vi alla reste på oss. Jag tog på min jacka och sedan betalade Liam och Niall.
-Säkra på att vi inte ska betala? Frågade jag Liam och han nickade.
-Helt säker! Han log mot mig och jag skrattade lite lätt.

När vi var utanför lägenhetshuset där vi bodde stannade vi upp. Det kändes precis som om vi inte skulle få träffa dom igen.
-Åker ni hem imorgon?
-Nej, på fredag, sa Niall snabbt och log sådär gullig som bara han kunde.
-Vad gör ni imorgon? Frågade jag och Liam kollade på Niall.
-Äter! Sa han snabbt och vi alla började skrattade.
-Vi kom hit för att träffa er... har ni tid imorgon? Sa Liam och jag och Sanna nickade och log.
-Bra, när?
-Jag slutar halv två imorgon, svarade jag.
-Jag slutar två, sa Sanna och vi flinade lite åt henne.
-Men ni kan komma hit vid två då, sa jag och de nickade.
Jag tog ett steg mot Niall och kramade om han.
-Tack för allt, viskade jag i han öra och jag log lite lätt för mig själv. När ha släppte taget om mig log han och jag log stort tillbaka. Jag kramade om Liam och sa även tack till honom. Efter denna kvällen vara jag både mätt och glad. Även om jag visste att de snabbt skulle ändras när jag kom innanför lägenhetsdörren.

-Var har ni varit? Sa mamma med panik i rösten och jag kollade på henne med en lugn blick.
-Mamma, sluta låtsas som ni bryr er. Jag vet att ni verkligen inte gör det, de enda ni gör när vi kommer hem är att klaga på oss och skrika, men när vi bara sitter här hemma tycker ni att vi borde träffa kompisar. Men ni förstår inte, jag har knappt några vänner, jag är mobbad i skolan och mitt liv rasar ihop bit för bit varje dag och det gör det inte bättre av att ni bara skriker och slår oss, plus att vi inte får någon mat. Ni förstår ingenting och ni förstår inte hur dåligt vi egentligen mår, vi går inte runt och ler alltid som ni tror. Ni är världens sämsta föräldrar och jag tänker flytta här ifrån.
-Jag med, sa Sanna lite tyst och jag kunde inte låta bli att flina åt henne. Hon log tillbaka och sedan mötte jag mammas blick igen. Jag förstod att det förmodligen gjorde ont när jag sa så, men det var bara ren sanning. Vi levde i ett helvete men ingen förstod oss. Jag såg hur mammas ögon blev tårfyllda och hon gick emot mig för att krama om mig, men jag bakade undan.

-Mamma nej.
-Jag älskar er, sa hon. Jag kunde inte ta in dom orden, även om hon kanske menade det. Jag litade inte alls på dom. Jag hade haft en dålig bardom och jag kände att jag behövde ändra på detta. Jag ville inte leva såhär. Jag hatade allt just nu och jag förtjänade faktiskt bättre. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen. Sanna satte sig bredvid mig och jag kände en tår rinna ner för kinden.
-Asså Sanna, vad ska vi göra? Vi kan verkligen inte bo här.. och du är bara 13 år, det är inte bra för dig.
-Inte för dig heller, sa hon och jag märkte att hon också var ledsen.
-Vad ska vi göra? Sa jag lite bekymrat och hon ryckte på axlarna. Jag tog upp min mobil och letade upp Nialls nummer som jag lagt in. De hade lovat oss att vi skulle få varsin ny iPhone imorgon, men jag visste inte om jag verkligen skulle ta emot den. ”Niall, vad ska vi göra? Asså, vi kan inte bo kvar här hemma” skrev jag i ett nytt sms och skickade till Niall, utan att tänka efter. När meddelandet var skickat ångrade jag mig. Det var ju inte hans fel.

När vi borstat tänderna och gjort oss klara för att sova såg jag att jag fått ett nytt sms från Niall. Jag låste upp min mobil och läste det. ”Vill ni komma hit och sova? Någon speciellt som hände nu ikväll eller? Vi har en idé...” När jag läste det sista blev jag lite glad, men jag kunde inte le. ”Nej, vi sover här. Nej, allt är bara dåligt och allt. Vad för idé? Berätta. NU” svarade jag och svaret kom en minut senare. ”Okej! Men, vi ses imorgon! Vi berättar då, sov gott och hälsa Sanna från oss”.
-Killarna hälsar, sa jag lite tyst men märkte att hon redan hade somnat. Jag hörde några fotsteg mot dörren och jag la snabbt ner mobilen under täcket och låtsades sova. Min sänglampa var tänd och när mamma öppnade dörren gick hon in och släckte den.
-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

Nialls perspektiv

Vi satt kvar ganska länge och snacka. Tjejerna berättade ganska mycket om dom själva, och om hur dom hade det. Det gjorde mer och mer ont i mig när jag fick veta att deras föräldrar slår dom, att dom inte ger dom mat och att dom inte hjälper dom när dom behöver deras hjälp. Jag kunde ju inte säga vad dom skulle göra. Jag hade aldrig varit i den situationen, men jag förstod att det var riktig jobbigt för dom.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

-Men ska vi gå till något café eller någon restaurang så ni får något i er? Frågade Liam samtidigt som han reste sig upp.
-Ja, jag är hungrig...men har inga pengar till att äta någonstans, svarade jag och kollade ledsamt ner i marken. Jag kände att mina ögon blev blanka, jag hade blivit väldigt känslig på senaste tiden.
-Men vi betalar gumman, sa Niall och gick fram och kramade mig. Han tog upp sin hand och torkade de tårarna som var nära på att falla ner för min kind. Jag kände lyckan inom mig när han var i närheten, ännu lyckligare var jag när han hade sina armar om mig.
-Vad sägs om att gå till Espresso House nu och till någon restaurang senare ikväll så ni får ordentlig mat också? Frågade Liam och log.
-Men det behövs inte, vi är vana vid att inte äta mat på kvällen, sa Sanna lite tyst.
-Men kom, nu går vi till Espresso House, sa Niall och drog iväg mig och jag gjorde inget motstånd.

När vi hade satt oss ner vid ett bord så kom två tjejer från min klass in genom dörren, de påstod att de var de största fansen i Sverige, men de visste inte ens vem som var vem i One Direction. Jag kollade lite diskret på dom och jag såg att dom kollade mot mig. De var de två i klassen som trodde de var bäst och att alla killarna ville ha dom. Vilma och Klara. Jag gillade dom inte men på senaste tiden hade dom börjat snacka med mig, om One Direction. När jag berättat att jag varit i London och träffat dom trodde dom inte de minsta på mig så egentligen kändes detta bara så skönt. Att jag satt här med Liam och Niall. Jag log lite för mig själv och när jag kollade upp såg jag att dom kvar och kollade på oss. Dom log stort och stod och hoppade lite smått Jag flinade åt dom och Liam kollade på mig.
-Vad? Sa han och jag flinade ännu mer.
-Där är två tjejer i min klass... dom typ mobbar mig lite och när jag berättat att jag träffat er i London trodde dom inte på mig. Och nu ser dom att jag sitter här med er, sa jag och jag såg att Liam flinade lite och Niall skrattade.

Efter att vi fikat ett tag vågade Vilma och Klara komma fram till oss.
-Hej Alicia, sa Vilma glatt och gav mig en kram. Klara var inte långt där efter och jag ville nästan slå till dom. Dom var så falska och jag visste att Liam och Niall skulle ifrågasätta det jag sa om att de mobbade mig, men jag var också säker på att dom skulle förstå.
-Kan vi inte få ta ett foto med er? Frågade Vilma med sin dåliga engelska och killarna nickade. Hon ställde sig först bakom Niall och Klara tog ett foto. Hon gick över på andra sidan och ställde sig bakom Liam och sedan var det Klaras tur. Liam och Niall skrev sina autografer lite snabbt och sedan gick dom iväg. Jag suckade lite lätt för mig själv och Niall kollade på mig.
-Vadå?
-Dom är helt konstiga! Sa jag och Niall skrattade.
-Dom verka ju snälla mot dig? Sa han lite fundersamt och jag nickade.
-Ja, tack vare er. Dom har aldrig kramat mig, sa jag och skrattade lite. Egentligen hatade jag att snacka om detta, men jag visste att Niall och Liam lyssnade och jag litade på dom. Jag ville inte visa mig svag och uppgiven när jag visste att de fanns folk som brydde sig om mig. Jag skulle klara detta.
-Men.. började Niall och jag skrattade.
-Skit i dom, dom vet knappt era namn, sa jag och han flinade men jag gav han en seriös blick.
-Och dom säger att de är era största fans, sa jag och jag såg att Sanna skrattade åt mig.

Vi satt där inne ganska länge och snackade. Jag kände att mobilen i fickan vibrerade och jag tog upp den. Jag hade hittat en gammal där hemma och jag hade lyckats att ladda ett kort, så jag hade lite pengar, men eftersom inte Niall haft mitt nya nummer hade han inte kunnat få tag på mig. På skärmen stod det mamma ringer och jag tryckte på den gröna luren..
-Hej.
-Hej, var är ni? Ni kan inte bara gå sådär, kom hem! Sa hon snabbt och jag suckade.
-Varför ska vi komma hem? Liam, Niall och Sanna som hade fortsatt att snacka vände nu sina blickar mot mig.
-Varför ska vi komma hem när ni inte bryr er om oss och när vi inte får någon mat? Ni bara skäller på oss och vi får knappt gå på toa. Vi har det bättre utan er, vi kommer hem senare, sa jag och sedan stängde jag av samtalet. Jag la ner mobilen igen och kollade upp mot mot de andra. De sa inget, de satt där helt tysta och jag suckade.
-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Rasmus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.

-Google maps! Sa han och jag flinade.
Det visade sig att det inte var så långt ifrån där vi var, så vi gick dit och när vi stod utanför lägenhetshuset blev jag lite nervös. Vad skulle hon säga? Tänk så ville hon inte att jag skulle komma. Det kanske var därför hon inte svarade? Det hade jag inte tänk på förrän nu.
-Liam.. hon kanske inte ens vill att vi kommer, sa jag och han han gav mig en seriös blick.
-Niall, kom nu. Han öppnade dörren till trapphuset och puttade in mig.
_____________________________________________________________________________________
Jag gick motvilligt in och jag kollade mot Liam som puttade till mig.
-Okej, ska vi åka hem igen? Han vände på stegen och öppnade dörren som precis hade stängt sig.
-Liam, jag fattar. Vi ska inte hem, kom, sa jag bestämt och han flinade mot mig.
Vi gick upp till våning 3. Där var tre dörrar och känslan av att Alicia faktiskt bodde innanför någon utav dörrarna kändes konstigt. 
-Vad heter hon i efternamn?
-Eh, Fridell, svarade jag och han nickade. Han kollade runt på dörrarna och pekade sedan mot den som var längst ifrån oss.
-Här! Jag nickade och tog ett djupt andetag. Jag kollade mot Liam som bara nickade mot mig. Jag knackade på dörren och hörde fotsteg inne ifrån lägenheten. Handtaget tryckes ner och jag mötte en kvinnas blick.
-Hej, sa hon lite surt och jag log.
-Ehm, hej.. är Alicia hemma? 
-Vem är du? Sa hon. Hon lät ännu surare och några sekunder senare stod även en man där. Förmodligen Alicias pappa.
-Niall, sa jag och de kollade fundersamt på mig. 
-Varför ska du ha tag i Alicia? 
-Jo, jag vill träffa henn..
-Så du vill våldta henne? 
-Va? Nej!
-Vad vill du?
-Jag träffade henne i London och..
-Va? Hon var där för att träffa ett band, inte för att träffa killar som sedan kommer hit, sa hennes pappa surt och jag började undra om det verkligen var rätt. Liam stod bakom mig och jag vände mig om mot honom och han bara puttade mig lite.

-Men, jag är Niall, från de bandet som hon träffade, sa jag och de började skratta.
-Och de ska vi tro på? Sa pappan lite surt och jag nickade. 

Alicias perspektiv

Jag hade nästan precis kommit hem från skolan och jag satte i min säng och läste i min biologi bok. Jag hade prov om en vecka och jag ville verkligen klara det. Jag hörde att mamma och pappa stod och babblade med någon, men jag orkade inte gå ut för att titta. Jag suckade och satte på lite musik, ganska lågt, för annars skulle mamma och pappa storma in och slå till mig eller något. Jag öppnade boken och suckade. Jag kunde ingenting. Mamma eller pappa kunde inte hjälpa mig och min syster kunde inte heller. Jag fick alltid klara mig själv, men det var mer synd om Sanna. Jag hörde att mamma och pappa stod var i dörren och snacka, men jag hade ingen ork för att gå ut och kolla vem det var. Jag kände att jag var ganska hungrig och jag var på väg att resa mig, men jag var riktigt trött. Istället la jag mig ner på sängen och tänkte tillbaks på helgen. Hur bra jag hade mått. När jag kommit tillbaka till skolan och berättat det hade ingen trott mig och helt plötsligt hade jättemånga från klassen sagt att de var världens största fans. Jag hatade det. Jag skruvde upp volymen lite och bara låg där, helt stilla och önskade att man kunde vrida tillbaka tiden.

Efter två minuter rycktes dörren upp och inspringande kom Sanna. Jag reste mig snabbt upp och Sanna som bara stod och hoppade och log som ett fån mitt på golvet kollade på mig.
-Kom! Nu! Utbrast hon och jag kollade på henne med en konstigt blick. Jag reste mig upp och lugnade ner henne, sedan satte jag henne på sängkanten.
-Andas, och säg vad du tänkt..
-Niall och Liam stå där utanför men mamma och pappa vill inte släppa in dom, sa hon riktigt väldigt fort. Hon andades knappt och jag gapade mot henne.
-Va? Niall och Liam vem?
-One Direction, pep hon till och jag hoppade upp.
-Va? Nej? Varför då? Vad gör vi här? Kom! Sa jag och drog Sanna med mig. Jag stannade snabbt till och kollade mig i en spegel. Jag rättade till håret lite och lugnade mig lite. Mamma och pappa vände sina blickar mot oss och jag drog upp dörren. Jag mötte Nialls blick och jag såg hur stor han log. Jag såg säkert ut som ett fån, men det spelade ingen roll just nu. Jag slängde mig i hans famn och drog in hans lukt.

Nialls perspektiv

När jag såg Alicia blev jag riktigt glad. Det gick faktiskt inte att beskriva. Det kändes precis som vi känt varandra riktigt länge, men att vi inte träffats på länge. När hon slängde sig i min famn kändes allt så rätt, och att se henne le gjorde mig varm. Hon var speciell, och jag gillade henne. Jag pussade henne lite lätt på kinden och när hon släppte taget om mig log jag mot henne. Vi sa ingenting, men det var som om vi sa ”hej, jag har saknat dig” till varandra. Hon kramade om Liam och jag gav Sanna en lång, varm kram.
-Mamma, låt dom bara komma in, sa Alicia surt och hennes mamma kollade på henne, utan att svara.
Alicia gick in, tog på sina skor och en jacka och sa åt Sanna att göra detsamma. När de var klara gick vi ner från lägenheten och satte oss på en bänk en bit ifrån.

-Varför kom ni hit? Frågade Alicia och log.
-Ville ni inte att vi skulle komma? Frågade jag snabbt och hon gav mig en seriöst min.
-Jo, såklart! Men, hur visste ni att vi bodde här och allt?
-Vi sökte upp dig, svarade jag och hon log. Jag kollade på Liam och han gav mig en menande blick.
-Jag blev så orolig när ingen av er svarade på sms, eller svarade när jag ringde. Plus, att ni inte har tweetat eller något, sa jag lite tyst och kollade ner i marken.
-Jag vet, förlåt. Men, när pappa såg våra mobiler tog han i sönder dom direkt och de låste vår dator. Vi har inte kunnat göra något. Men, våra föräldrar hatar oss och förlåt om dom var taskiga innan, men dom är bara så dumma i huvudet och jag vill bara flytta här ifrån, sa hon och även hon kollade ner i marken. Jag la min arm om henne och hon lutade sig mot mig.
-Och, vi får ingen mat här hemma typ, fyllde Sanna i och jag såg på henne hur dåligt hon egentligen mådde. Hon var 13 år, och hennes föräldrar brydde sig inte om dom. Jag ville bara få dom att må bra, dom förtjänade det bästa.
Vi satt kvar ganska länge och snacka. Tjejerna berättade ganska mycket om dom själva, och om hur dom hade det. Det gjorde mer och mer ont i mig när jag fick veta att deras föräldrar slår dom, att dom inte ger dom mat och att dom inte hjälper dom när dom behöver deras hjälp. Jag kunde ju inte säga vad dom skulle göra. Jag hade aldrig varit i den situationen, men jag förstod att det var riktig jobbigt för dom.

Nialls perspektiv

-Jag förstår dig Niall, men, jag vet inte. Ska du åka själv?
-Jag vet inte, kanske att några av de andra följer med, sa jag.
-Jag ringer dig senare då, jag måste tänka, sa han och jag log lite svagt för mig själv.
-Tack Paul. Han la på och jag satte mig ner i soffan. En liten bit närmre Alicia. Jag visste att jag inte skulle ångra mig. Detta var min chans.
_____________________________________________________________________________________
Jag satt kvar i soffan och zippade runt bland alla kanaler. Jag orkade inte titta på TV egentligen och varje minut kollade jag på mobilen, om det var så att Paul skulle ringa. Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på Alicia. Det kändes egentligen lite kostigt, eftersom jag knappas kände henne, men jag ville verkligen träffa henne igen.

En halvtimme senare vibrerade mobil och jag tryckte direkt på svara. Tankarna flög runt i mitt huvud.
-Hej, sa jag och jag hörde Pauls röst.
-Hej Niall! Allt bra?
-Jadå, dra inte ut på detta nu... har du bestämt dig? Sa jag och log lite för mig sjäv.
-Ja, sa han och stannade upp lite.
-PAUL! Sa jag och jag hörde hur han flinade för sig själv.
-Jo, du får åka och jag har snackat med Liam, han följer med. Men, ni får åka på onsdag, sa han och jag log stort.
-Tack tack tack! Sa jag snabbt.
-Men, ni måste komma hem senast på fredag, sa han.
-Ja, vi lovar. Vi snackade om hur allt skulle gå till och när vi la på log jag ännu större. Jag ville egentligen ringa till Alicia och säga att jag skulle komma, men det var ju de som var problemet, att jag inte kunde få tag på henne.

Jag gick snabbt in på twitter och de första jag gjorde var att kolla Alicias twitter. Ingen ny tweet. Även om jag visste att jag skulle åka dit och förhoppningsvis träffa henne så var jag orolig. ”Hej Liam, tack för du vill följa med till Sverige” skrev jag i ett sms till Liam och bara några sekunder senare svarade han. ”Ingen fara.. vi finns här för dig!”. Jag log för mig själv och sedan satte jag mig i soffan igen och denna gången kunde jag slappna av lite.

Onsdag – Nialls perspektiv

Klockan var 06.37 och jag var redan vaken. Jag hade packat ner allt redan och jag var i stort sätt klar. Flyget skulle gå 08.45 och vi skulle vara på flygplatsen 1 timme innan det. Jag tog en snabb dusch och sedan en macka.

När vi satt på flygplanet var jag riktigt spänd på vad som väntade. Det var ju inte säkert att jag skulle hitta henne, men jag hoppades. Jag lutade mig tillbaka i stolen och satte på musik.

-Niall, vi är i Sverige! Liam puttade lite lätt på mig och jag vaknade till. Jag kollade ut och såg att vi landat i ett regnigt Sverige. Jag knäppte upp min bälte och reste på mig för att ta på min tjocktröja och mitt handbagage. När vi kom av planet och in på flygplatsen hade vi ingen aning om vart vi skulle. Vi hittade till bandet där våra väskor kom. Vi tog dom snabbt och sedan kollade vi oss runt.
-Vi skulle låtit Paul följa med... sa Liam och jag skrattade.
-Kanske de, men ehh, där står taxi typ... sa jag och pekade på en skylt som hängde i taket. Han nickade mot mig och vi gick ditåt. När vi kom dit stod där en taxi och mannen som stod bredvid kollade på oss.
-Kan ni skjutsa oss till Scandic Crown? Han nickade mot oss och vi hoppade in i bilen med våra väskor.

-Tack, sa vi och betalade han och sedan hoppade vi ut. Vi checkade in på hotellet och gick upp på vårt rum. Jag la mig ner i min säng. Jag insåg då att jag var i samma stad som Alicia och det var förmodligen inte så långt ifrån henne. Jag såg att Liam hade hunnit somna på 2 minuter, så jag lät honom sova. Jag tänkte istället på hur jag skulle göra. Skulle jag gå dit direkt och bara knacka på? Jag kollade klockan som var nästan 12. Förmodligen slutade hon inte skolan förrän vid fyra, så jag slappnade av lite och stängde ögonen.
-Niall, ska vi ta något och äta och sedan leta upp Alicia? Jag kollade på klockan. Halv 2.
-Ja, det blir nog bra, var ska vi äta?
-Jag har ingen aning.. vi går ut och hittar något! Sa han och jag nickade.

När vi hade letat runt i stan i över en halvtimme hittade vi ett McDonalds.
-Blir det bra? Frågade jag och Liam nickade.
-Kom! Vi gick in och beställde varsin hamburgare och satte oss ner för att äta.
Vi satt och snackade om ganska mycket och det var ganska skönt att det inte kom massa fans. När vi var klara var klockan lite över 3 och vi bestämde oss för att leta upp Alicia.
-Har du hennes adress? Jag nickade och tog fram lappen där jag hade skrivit upp det. Han kollade på den och tog sedan upp sin mobil.
-Google maps! Sa han och jag flinade.
Det visade sig att det inte var så långt ifrån där vi var, så vi gick dit och när vi stod utanför lägenhetshuset blev jag lite nervös. Vad skulle hon säga? Tänk så ville hon inte att jag skulle komma. Det kanske var därför hon inte svarade? Det hade jag inte tänk på förrän nu.
-Liam.. hon kanske inte ens vill att vi kommer, sa jag och han han gav mig en seriös blick.
-Niall, kom nu. Han öppnade dörren till trapphuset och puttade in mig.

-Nej, det kommer jag inte. Jag kommer inte det om jag inte åker till Sverige och letar reda på henne. Jag måste träffa henne och Sanna. Jag är rädd att det har hänt något med dem där hemma. För när jag var ensam med Alicia så sa hon att deras föräldrar var idioter och det verkade som hon hade det svårt i Sverige, sa jag och ännu en tår föll från mina ögon. Jag kände knappt Alicia, men jag behövde träffa henne igen.
-Men hur ska du göra då? Frågade Liam och kollade konstigt på mig.
-Jag har en idé, svarade jag ganska tyst.
_____________________________________________________________________________________
-Vad har du nu för idé? Undrade Zayn och alla killarna kollade mot mig.
-Jo, jag måste verkligen träffa Alicia igen men jag får ju inte tag på henne, jag är jätteorolig för henne och saknar henne väldigt mycket.
-Så vad händer? Frågade Harry med ett brett leende.
-Jo, jag ska söka upp hennes adress, sedan åka över till Sverige för att berätta för henne hur jag känner och jag måste se så att allt är okej med henne för jag klarar inte av att vara såhär orolig längre.
-Är det verkligen så smart? Ska du åka själv eller ska vi följa med? Frågade Louis och jag såg att han var orolig.
-Ja det är är smart, för det är den enda chansen jag har för att få tag på Alicia och den som vill kan följa med. Men om vi tänker på hur det kan bli med fansen så bör inte alla följa med.
Plötsligt saktade bilen ner och vi var utanför Louis och Harrys lägenhet.

-Ska ni med upp så kan vi snacka mer om detta? Frågade Harry glatt.
-Ja! Men bara om vi får mat för jag är hungrig igen.
-Men Niall, du är alltid hungrig, sa Liam och alla skrattade.
-Det är väl klart, ni har mig...mästerkocken Harry, alla började skratta ännu mer.

När vi kom upp till deras lägenhet satte jag mig snabbt vid en dator för jag var tvungen att hitta Alicias adress.
-Var ska du söka? Jag ryckte på axlarna och gick in på internet. Jag kullade runt på massor utav sidor och jag hittade inget.

-Hur går det? Det var Harry som ställde sig bakom mig och jag stirrade på skärmen.
-Vänta, kanske jag hitta något, sa jag lite tyst och Harry satte sig bredvid mig. Jag klickade runt på internet och tillslut hittade jag ett ställde där man kunde välja land. Jag klickade på ”Sweden” och skrev in Alicia. Det kom riktigt många, jag skrev in ”Gothenburg” och då minska antalet. 5 stycken. Jag kollade igenom alla namnen men jag hade ju inte fått reda på henne efternamn. Jag insåg att detta skulle bli svårt. Jag kopierade länken och skicka den i ett mejl till mig själv. Jag stängde av datorn och tog sedan på mina skor.
-Var ska du? Frågade Zayn och jag kollade upp.
-Hem.
-Men..
-Nej, jag vill vara lite själv, sa jag och han nickade.
-Ring om du hittar något! Jag nickade och Zayn gav mig en kram.
-Det kommer bli bra, sa han och jag log lite. Jag vågade inte riktigt lita på det, eftersom jag inte visste om det skulle bli bra.

Zayns perspektiv

-Var skulle han? Frågade Liam.
-Hem, han ville vara lite själv. De nickade mot mig och vi fortsatte att sitta i soffan och snacka. Jag tänkte faktiskt på Niall. Han brukade inte vara såhär och jag förstod att han verkligen gillade Alicia. Visst, hon var ett fan men hon var inte den typen som stod och skrek framför oss. Och hon hade sagt till Niall att hon inte mådde så bra hemma och att vår låt hade fått henne att le, även om hennes pojkvän dött. Det kändes ändå ganska stort, att vi kunde förändra något så stort.

Två timmar senare ringde Liams mobil och alla blev tysta.
-Hej, sa han och log stort.
-Hittade du henne?

När han en minut senare pratat klart log han stort mot oss.
-Vad? Sa jag nyfiket och han skrattade.
-Han tror han hittat den rätta Alicia, och han skulle snacka med Paul nu.
-Men killar, vi kan inte låta Niall åka själv, sa Louis och alla instämde.
-Men, hur ska vi göra? Vi måste stötta honom, hon är speciell för honom, sa Harry och alla nickade.
-Jag kan tänka mig att åka med, sa Liam.
-Säker? Han nickade och alla log mot honom.

Nialls perspektiv

Jag tog upp min mobil och slog in Pauls nummer.
-Hej! Sa han glatt och jag gjorde detsamma.
-Hej! Du? Jag har en lite fråga...
-Ja?
-Finns det någon möjlighet att åka till Sverige? Typ imorgon?
-Va? Han lät väldigt förvånad och jag skrattade. Jag berättade hur allt var och det verkade faktiskt som han förstod mig.
-Jag förstår dig Niall, men, jag vet inte. Ska du åka själv?
-Jag vet inte, kanske att några av de andra följer med, sa jag.
-Jag ringer dig senare då, jag måste tänka, sa han och jag log lite svagt för mig själv.
-Tack Paul. Han la på och jag satte mig ner i soffan. En liten bit närmre Alicia. Jag visste att jag inte skulle ångra mig. Detta var min chans.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men det blir längre imorgon, jag lovar. Kanske två om ni kommenterar mycket!
Och förlåt för att ni inte fick en ny del igår, men vi blev lite överraskade när vi såg vår video på killarnas FB, och vi hade ingen ro till att göra så mycket. Vi är riktigt tacksamma för det, och ALBUMET KOM ETTA! SWEDISH 1D FAMILY!
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv 

När jag kom tillbaka till min lägenhet skickade jag ett snabbt sms till Alicia. ”Hej! Förlåt om jag är jobbig, men snälla svara och säg att allt är bra!? Börjar bli orolig!” jag tryckte på skicka och sedan la jag mig nervöst i sängen.
_____________________________________________________________________________________
Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla på mobilen och till min besvikelse var där fortfarande inget sms från Alicia. Jag kollade på klockan, 10.17. Jag var på väg att ringa henne men kom sedan på att det var måndag och hon förmodligen var i skolan. Jag la tillbaka mobilen och suckade. Jag gick med tunga steg in på toaletten och tog en snabb dusch och sedan fixade jag lite frukost.

-Godmorgon! Sa Louis när jag kom ut ur lägenheten och jag log mot honom.
-Vad du verkar glad? Frågade jag och han nickade.
-Det är måndag! Jag skrattade åt honom och då kom även Harry, Zayn och Liam. Alla tre såg väldigt trötta ut och Louis slog till dom lite lätt.

Vi började dagen med en intervju, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Tankarna på Alicia fanns överallt. Killarna märkte det nog på mig, men de sa inget till mig förrän det var dags att ta en paus.
-Niall, vad är det? Frågade Liam och jag suckade.
-Inget.
-Jo, jag känner dig... vad är det?
-Alicia, sa jag tyst och kollade ner i golvet.
-Vad?
-Hon svarar inte på sms och hon har inte tweetat sen hon kom hem, sa jag och han kollade oroligt på mig.
-Men, prova ring henne?
-För er kanske det bara är en vanlig tjej, men hon verkar vara så spec..
-Niall, jag förstår dig, sa han och jag log. Jag visste att Liam lyssnade när jag ville snacka och jag ångrade mig varje gång att det inte var jag som började. Killarna fanns där för mig och just nu visste jag inte vad jag skulle göra.

När vi hade ätit tog jag upp min mobil och ringde henne. Även om hon förmodligen var i skolan så ville jag höra något från henne. Jag tryckte på ring och det gick några signaler. ”Det går tyvärr inte att nå detta numret just nu” var det en röst som sa och jag suckade. Jag var faktiskt orolig. Hon hade ju smsat mig en gång efter att dom åkt, men inte mer och jag var orolig om det hade hänt något.

När vi var tillbaka i rummet vi hade gjort en intervju i var det dags för ännu en till.
-Niall, ringde du henne? Frågade Liam innan vi skulle börja och jag nickade.
-Men hon svarade inte, sa jag och han kollade ledsamt på mig.
-Vi tar detta sen, kom nu! Tänk på lite mat så ska du nog kunna le, sa han och jag skrattade till. De andra killarna kom lite efter oss och Louis satte sig ner bredvid mig.
-Du verkar inte vara på bästa humöret idag... ska vi köra en intervju på irländska? Jag skrattade mot honom och han log stolt. Han la armen om mig och jag log. Jag hade killarna och dom kunde verkligen få mig att le.

När intervjun äntligen var över ville jag bara ringa Alicia igen. Detta var första gången jag verkligen inte ville vara på en intervju, jag ville bara där ifrån. Jag ville till Alicia, jag saknade henne sjukt mycket redan och var väldigt orolig. Jag ringde igen men denna gången lät det annorlunda i telefonsvararen, rösten sa ”Tyvärr, detta numret är inte giltigt längre”. Detta gjorde mig ännu mer orolig, det kändes som jag hade förlorat en vän. Jag kände att tårarna var nära och jag kunde inte hålla dem inne. Harry satt sidan om mig i bilen och kollade undrande på mig.

-Vad är det Niall? Frågade han och klappade mig på ryggen.
-Alicia, hon svarar inte...numret är inte ens giltigt längre, sa jag och snyftade samtidigt som jag kollade ner på mobilen i hopp om att ett mirakel skulle ske.
-Det kommer blir bra Niall, du kommer att få tag på henne, sa Zayn lugnt.
-Nej, det kommer jag inte. Jag kommer inte det om jag inte åker till Sverige och letar reda på henne. Jag måste träffa henne och Sanna. Jag är rädd att det har hänt något med dem där hemma. För när jag var ensam med Alicia så sa hon att deras föräldrar var idioter och det verkade som hon hade det svårt i Sverige, sa jag och ännu en tår föll från mina ögon. Jag kände knappt Alicia, men jag behövde träffa henne igen.
-Men hur ska du göra då? Frågade Liam och kollade konstigt på mig.
-Jag har en idé, svarade jag ganska tyst.
_____________________________________________________________________________________
Era kommentarer gör att vi vill skriva! Alltid lika kul att läsa och somsagt, roligt när ni skriver lite längre! Och så roligt när det kommer nya läsare! Keep on! Och, gillar ni att Niall är huvudpersonen av killarna!? 
/Angelica & Johanna

-Funkar bra för mig! Han nickade och log stolt.
-Jag ska bara på toa, sa han snabbt och jag nickade. Jag satte mig i deras soffa och tog upp min mobil. Jag hade ett nytt sms, från Alicia. Jag låste snabbt upp mobilen och läste smset. ”Ja, allt är bra! Ja, det har jag, alicialoves1D heter jag där!” svarade hon och jag sökte på hennes namn direkt och tryckte på följ.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Att lämna killarna och komma tillbaka hem var något jag absolut inte tyckte om, jag trivdes inte här. London är där jag hör hemma, så kändes det. Jag saknade redan killarna, de var så underbara och detta hade helt klart varit de bästa dagarna i mitt liv. Allt hade varit så bra, men nu var vi tillbaka i verkligheten.

Jag öppnade dörren till lägenheten och gick in. Det första vi såg var hur stökigt det var och hur illa och instängt det luktar. Ingen kom när vi öppnade så vi gick in i det lilla vardagsrummet och där mamma och pappa satt i soffan, båda såg bedrövliga ut. Jag kände hur det vibrerade i fickan men jag kunde inte ta upp mobilen här för mamma eller pappa fick inte se att jag hade fått en ny
.-Hej, sa jag med lugn röst.
-Hej, svarade mamma med en sur ton.
-Trevligt att komma hem till detta bemötandet, sa jag surt och drog med mig Sanna till vårt rum.
-Vad var det bra för? Frågade Sanna oroligt.
-Jag vill bara här ifrån, allt var så bra i London...jag saknar killarna. Jag kände mig mer hemma där än vad jag gör här, svarade jag och känslig som jag var så rann det ner en tår längs kinden.
-Men Alicia, vi ska klara detta tillsammans, svarade Sanna och kramade om mig hårt.
När hon hade släppt taget om mig tog jag upp min iPhone och såg då att sms:et jag hade fått var från Niall, där stod ”Jag saknar dig, önskar du var här igen. Kram!”. Ännu en tår rullade nerför min kind, fy vad gullig han kunde vara då. Jag saknade också honom och även resten av killarna. Även om jag knappt kände dom. De var bara det att Niall verkade förstå mig på ett sätt som ingen annan gjorde, jo Sanna, men ingen annan. Alla killarna var sjukt underbara människor och jag saknade London redan.
-Vad står där? Frågade Sanna nyfiket och lutade sig över min mobil.
-Han skrev att han saknade mig och att han önskade att jag var hos honom...vad ska jag svara?
-Skriv att du också saknar honom, för jag antar att du gör det?
-Klar jag gör, jag är väl inte dum heller! Sa jag och Sanna började skratta.
-Nej det är du inte...men skriv nu!
Jag tryckte upp hans meddelande igen och klickade på svara ”Jag saknar dig också, jag orkar inte vara här hemma...vill bara vara hos dig och killarna, kram”.
Jag tryckte snabbt på skicka och direkt när jag hade gjort det så rycktes dörren upp och in kom både mamma och pappa. De såg arga ut och jag kände lukten av alkohol. Att dom inte kunde hålla sig borta från den? Jag blev ledsen inombords, men jag ville inte visa något.

-Vad är det där du håller i Alicia? Frågade pappa surt med en väldigt hög röst och jag ryckte till. Snabbt som blixten gömde jag mobilen bakom ryggen för att de inte skulle se den.
-Inget, svarade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt. Men pappa gick inte på det, han gick snabbt mot mig och ryckte tag i min arm så jag tappade min iPhone och pappa tog den.
-Har du också en Sanna? Och var har ni fått dom ifrån? Frågade pappa strängt. Sanna nickade och räckte fram sin samtidigt som hon så väldigt rädd ut.
Pappa tog hennes iPhone, nu hade han både min och Sannas och jag anade lite vad han skulle göra med dem. Jag hade rätt. Han slängde dem i golvet med all kraft han hade sedan tog han några böcker och kastade de hårt på våra mobiler, som förmodligen inte längre funkade.
-Va fan vad det där bra för? Det var fan presenter från killarna i One Direction! Skrek jag och tårarna rann nerför min kind.
-Ni är inte värda dem, ni var egentligen inte värda att träffa killarna...ni är inte ens värda att leva! Skrek pappa och tårarna på mig forsade nerför mina kinder, jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till.
-Tack för att ni har förstört våra liv som precis började bli bra. Allt var bra i London och nu förstör ni allt, exakt allt för oss! Och du...jag vill inte ens kalla dig pappa. Du gjorde precis så jag förlorade kontakten med de fem underbaraste killarna i världen.
-Tror du jag bryr mig? Tror du jag bryr mig om er och om hur ni mår? Frågade pappa och kom närmre, han lyfte sin högerhand som nu var knuten och slog snabbt till mig på kinden. Jag visste inte vad jag skulle göra, det gjorde för ont för att gråta, jag kände mig stel i kinden.
-Den var du värd, sa mamma hånfullt och slog till Sanna med öppen hand på hennes kind. Sedan gick de ut från vårt rum och stängde dörren. Jag ville bara till killarna nu, till Nialls varma kramar.
Det gjorde riktigt ont och jag hade så mycket inom mig som jag ville säga. Jag behövde någon att snacka med och den enda i min närhet som förstod mig var Sanna, men hon mådde minst lika dåligt. Hon var yngre än mig och jag själv tyckte detta var riktigt jobbigt. Jag mådde för dåligt för att ens säga något till Sanna. Jag hade för ont för att gråta och just nu fanns det ingen mening med mitt liv. Att världens bästa helg skulle sluta såhär. De ögonblicket jag såg killarna för första gången var det som om något inom mig sa att fortsätta. Att fortsätta kämpa och att jag skulle börja om genom att gå vidare, även om allt var riktigt jobbigt. Att skita i vad andra tycker om mig och bara vara mig själv. Men all den styrka som funnits inom mig för 10 minuter sedan var borta. Och orden pappa sagt gjorde mig riktigt arg och ledsen. Jag hade aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag var arg, ledsen, besviken och jag saknade London och Rasmus mest av allt. Jag satte mig framför datorn och tryckte på knappen. Skärmen blinka till lite och jag han bara öppna min mun, sen kom datorn igång som vanligt. Jag tryckte på min användare och en ruta kom upp där jag skulle skriva in ett lösenord.
-Men vafan? Utbrast jag och Sanna som la ner i sin säng reste sig upp.
-Vad? Jag bara skakade på huvudet och la mig ner i min säng. Visst, de hade bara satt ett lösenord på datorn, men det var så mycket annat som gjorde att jag blev sur. Pappa hade förstört mobilerna och jag hade inte kvar min gamla.

Jag vaknade och kollade på klockan. Halv 9. Sanna satt i sin säng och läste i någon tidning. Hon var röd i hela huvudet och jag antog att jag också var det.
-Ska vi ta något att äta?
-Jag kollade innan, där finns knappt något, sa hon tyst och det gjorde så ont i mig att veta hur dåligt Sanna mådde och jag insåg att vi inte kunde fortsätta bo här. Men vart skulle vi bo?

Nialls perspektiv

Hon brukade svara på sms efter några minuter, men hon kanske hade somnat eller något? Jag slog bort tankarna på Alicia och började snacka med Harry.
Lite senare kom Zayn, Liam och Louis in i lägenheten och allt slutade med kuddkrig. Jag och Harry mot dom. Sedan poppade vi lite popcorn och satt ner i soffan och snackade. Tankarna runt Alicia fortsatte och Liam avbröt mig i mina tankar.
-Niall, kunde vi få tjejernas nummer? Jag nickade och de knappade in bådas nummer i deras mobiler.
-Vi skickar varsitt sms då, så dom får våra nummer, sa Zayn och vi nickade.
-Smart där Zayn, påpekade jag och han slog sin kudde mot mig. Jag tog tag i min och slog tillbaka.
-Let's go! Utbrast Louis och kastade sig över Zayn som puttade bort honom lika snabbt och gav han en ond blick.
-Var inte vi i samma lag?
-Inte nu! Jag och Niall, sa han och denna gången slängde han sig på Liam som satt stilla och slog sin kudde på Louis och sedan mot Harry.
-De du Liam! Sa Harry och hoppade på Liam, som nu hade både Harry och Louis över sig. Två sekunder senare hoppade Zayn över mig och jag slog tillbaka med min kudde. Zayn reste sig igen och kollade på mig med en menande blick. Jag flinade åt honom och sedan hoppade vi på Louis, Liam och Harry. De började skratta ännu mer än vad de redan gjorde och Zayn ramlade av soffan. Zayn tog upp sin mobil och tog ett foto.
När jag fem minuter kollade Zayns twitter såg jag fotot på oss. ”Life as One Direction... haha” hade han skrivit och jag skrattade. Popcornen som vi poppat hade ramlat ut och när Harry och Louis kom på att vi var i deras lägenhet suckade dom.
-Ni städar, sa Louis snabbt, men vi protesterade.

När jag kom tillbaka till min lägenhet skickade jag ett snabbt sms till Alicia. ”Hej! Förlåt om jag är jobbig, men snälla svara och säg att allt är bra!? Börjar bli orolig!” jag tryckte på skicka och sedan la jag mig nervöst i sängen.
_____________________________________________________________________________________
Tack för alla snälla och fina kommentarer på förra delen. Vi lovade en till del och här har ni! Det är riktigt roligt när ni skriver lite längre kommentarer och sådär! Kommentera bra så blir det fler delar snabbare. Denna novellen är ingenting utan era fina kommentarer, vi lovar er!
/Angelica & Johanna

När vi suttit på kaféet i cirka två timmar bestämde vi oss för att gå runt i lite affärer.
-Kom! Niall drog med mig in i en affär och när jag kom in såg jag var det var. Massa mobiler, spel, TV-apparater och annat.
-Vad ska du köpa? Han skrattade och jag kollade undrande på honom.
-Kom! Sa han och jag följde efter.
_____________________________________________________________________________________
Jag gick efter honom och när han stannade stod vi framför en lång vägg, fylld med massa mobiltelefoner. Jag kollade frågande på honom och han skrattade.
-Vilken vill du ha?
-Men, va? Nej..
-Tyst! Vilken vill du ha?
Jag kollade ner i marken. Han behövde ju inte göra något. Visst, glädjen inom mig gick knappt och beskriva men jag kunde inte bara stå där och peka ut en mobil som jag ville ha.

-Men det behöv..
-Nej, jag vet. Men jag vill, vill du ha en iPhone? Jag kollade mot honom och han log stort.
-Okej, det vill du, konstaterade han och jag skrattade.
-Men..
-Inga men!
Niall tog två stycken lådor med iPhones i och jag kollade undrande på han.
-En till dig och en till Sanna, sa han och jag log.

När vi kom hem till vårt hotell igen var klockan närmre halv 3. Jag kramade om Niall och sedan gick jag upp till vårt rum med våra nya iPhones.

-Va? Köpte Niall dom till oss? Jag nickade samtidigt som jag startade min. Det första jag gjorde var att knappa in ett sms till Niall. ”Tack så jättemycket för detta, vi är riktigt riktigt glada och tacksamma! x” skrev jag och han svarade ganska snabbt. ”Hoppas ni gillar dom! Vill ni ha skjuts till flygplatsen? Måste säga hejdå...”
-Niall undrade om vi vill ha skjuts till flygplatsen, sa jag till Sanna och hon nickade. ”Ja visst...men vi måste åka snart!” Jag la min mobil i sängen och började snabbt slänga ner alla kläder i min resväska. Jag hade inte använt så mycket, så jag bara slängde ner det utan att vika det.

Vi hoppade in i en bil som stod utanför hotellet och där satt Niall och Liam.
-Hej tjejer! De andra killarna kunde tyvärr inte, men vi skulle hälsa från dom, sa Liam och vi nickade och log mot dom båda.
Jag knäppte fast bältet och bilen körde. Jag lutade mig tillbaka, även om det var lite spänning mellan oss. Laim satt där fram och jag satt i mitten, mellan Niall och Sanna. Jag var absolut lyckligast i hela världen nu. Jag visste hur mycket fans killarna hade och jag visste att detta inte är något varje fan får göra. Först träffa killarna privat, få Nialls nummer och sitta i en bil med två av de fem finaste killarna på denna jord.

Vi checkade in våra väskor och sedan gick vi mot säkerhetskontrollen. Vi hittade inte så bra, men både Niall och Liam visste vart vi skulle. Vi stannade precis innan säkerhetskontrollen och jag vände mig mot Niall och jag möttes av en varm kram. Jag kramade honom hårt och hans kind nuddade min.
-Vi ses snart! Viskade han i mitt öra och jag log för mig själv. Jag ville ju träffa dom igen, men jag visste att det aldrig skulle ske. Jag log mot honom och sedan kramade jag om Liam också, minst lika hårt. Jag vill inte lämna London eller killarna.
-Hälsa de andra! Sa jag till Liam och Niall och de nickade.
-Förresten, är det okej om jag ger era nummer till killarna? Frågade Niall och jag nickade.
-Vad är ditt nummer? Frågade han Sanna. Hon sa det snabbt innan det var dags för oss att gå igenom säkerhetskontrollen.
-Hejdå! Sa Niall och Liam samtidigt och vi svarade.
-Hejdå! Jag log stort mot dom och sen gick vi iväg.

Nialls perspektiv

Jag kollade efter tjejerna när dom gick. Dom vände sig om och vinkade och jag log. Jag visste att de var fans, men det var något speciellt med dom och att ge dom varsin iPhone var nästan de minsta jag kunde göra. När Alicia berättat allt för mig, om hur hennes familj var och att hennes kille dött mådde jag inte bra. Även om jag knappt kände henne så berättade hon detta för mig. Och att vi hade kunnat få henne att le även om hon hade mått skit. Det kändes ganska otroligt att vi kunde göra andra så glada.
-Du gillar henne va? Liam avbröt mig i mina tankar. Jag kollade på honom.
-Asså, jag vet inte..
-Niall, vi känner dig, sa han och flinade åt mig.
-Hon verkar vara speciell, sa jag lite tyst och han log.
-Go for it! Sa han och jag skrattade.
Vi gick ut från flygplatsen igen och när vi kom ut var det 3 tjejer som kom framspringande till oss.
-Vi lyckas aldrig! Sa jag innan tjejerna var framme och Liam skrattade.
-Nej, det är svårt!
Vi skrev våra autografer och tog några snabba foto, sedan hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till våra lägenheter.

Jag låste dörren och gick direkt in och la mig ner i soffan. Jag klickade in mig på twitter och kom på att jag inte frågat efter Alicias twitter. Jag gick in på mina meddelande och trykte på Alicia. ”Hej, hoppas allt är bra! Måste fråga dig.. har du twitter?” Jag kollade på klockan och förstod att de förmodligen satt på flygplanet nu, så hon kunde inte svara. Jag satte på musik och slog på TV:en. Inget roligt visades så istället gick jag inte på twitter. ”Have been an amazing weekend... met some fans and so on” skrev jag i en ny tweet. Jag kollade på klockan, som snart var halv 6. Jag reste mig ur soffan för att gå ut i köket och fixa ihop någon mat, men samtidigt fick jag ett sms av Harry. ”Vill du komma över och äta? Louis, Liam och Zayn besätmde sig för ha en filmkväll, så vi får ha kul själva!” Jag skrattade lite åt hans sms och svarade ”Jadå, jag kommer!” Istället för att gå in i köket gick jag mot dörren och tog på mina skor. Jag gick ut och låste dörren och gick sedan till Louis och Harrys lägenhet.

-Hej! Utbrast Harry när han öppnade dörren och jag log.
-Hej, vad blir det för mat?
-Jag var lat, så jag beställde pizza, sa han och jag skrattade.
-Funkar bra för mig! Han nickade och log stolt.
-Jag ska bara på toa, sa han snabbt och jag nickade. Jag satte mig i deras soffa och tog upp min mobil. Jag hade ett nytt sms, från Alicia. Jag låste snabbt upp mobilen och läste smset. ”Ja, allt är bra! Ja, det har jag, alicialoves1D heter jag där!” svarade hon och jag sökte på hennes namn direkt och tryckte på följ.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för det inte kom en del igår, men om ni kommenterar bra här får ni en till ikväll. Deal!?
/Angelica & Johanna

-Finns där lika många galna cyklister som i Stockholm? Frågade Louis med stor glädje och alla började skratta förutom jag.
-Ehh, jag vet faktiskt inte...jag har aldrig varit där, sa jag och kollade ner i marken. När Niall såg det tog han sin arm om mig och drog in mig i en liten kram. Självklart skulle jag börja rodna och då sa Niall,
-Du är väldigt gullig när du rodnar.
_____________________________________________________________________________________
Tack vare Niall lyckades jag rodna ännu mer och jag kollade mot Sanna som flinade åt mig. Jag gav henne en snabb blick och bestämde mig sedan för att flina lite jag med, för att lätta upp stämningen, även om det redan var bra.

När klockan var halv 11 reste vi på oss och vi alla skulle betala.
-Jag betalar för dig Alicia, sa Niall till mig och jag log.
-Men, du..
-Jag vill, sa han snabbt och jag misstänkte att det inte fanns någon stor mening med att säga emot.
-Tack, sa jag och han log stort mot mig.
När vi alla betalt kramade vi om killarna och sedan gick vi iväg. Det var mörk ute, men stan var upplyst utav allt ljus. Jag tog fram min kamera, en enkel digital kamera, som jag fått utav Rasmus förra julen. Den var inte den bästa, men den funkade.
-Ställ dig framför mig så jag kan ta ett foto, sa jag till Sanna. Hon nickade och ställde sig framför kameran. Jag tog ett foto på Sanna och kom sedan på att vi inte tagit något foto med killarna, i alla fall inte med vår kamera.
-Sanna! Vi tog inget foto med killarna, sa jag och suckade.
-Du har Nialls nummer, var glad! Jag log mot henne och nickade.
-Du har rätt.
Hon log mot mig och sedan ställde hon sig bredvid mig. Hon tog tag i kameran och riktade den mot mig.
-Smile! Utbrast hon och jag log stort. Inom mig flög det runt massa känslor och tankar. Väntan innan vi kom in i rummet där killarna var. När jag kramade om killarna. När Niall sa att jag var fin och när han frågade efter mitt nummer. När de sjöng och Niall kollade på mig. Och sen att vi hade träffat dom på milkshake city nu ikväll. Allt de hade sagt och alla skratt jag nu delat med de killarna som förändrat mitt liv. Alla tankar flög runt i mitt huvud och jag visste hur lycklig jag var. Jag var ett vanligt fan från Sverige och detta jag hade fått upplevt idag var utom alla gränser egentligen.

När vi kom upp på vårt hotellrum slängde jag mig i sängen och tog upp min mobil. Jag hatade att jag inte kunde gå in på internet och en sak jag saknade var twitter. Jag hade skapat ett konto den dagen jag hörde One Direction för första gången. Sen dess hade jag hittat nya vänner, även om jag aldrig träffat dom. Och den dagen jag fått reda på att jag vann tävlingen hade mina followers ökat. Men det var inte det viktigaste för mig, det viktigaste var att där fanns personer som brydde sig om mig.
-Ska du inte sova? Frågade Sanna och jag nickade.
-Jo. Jag reste mig ur sängen och gick in i badrummet för att ta bort mitt smink och borsta mina tänder.

När jag la mig i sängen igen så jag att jag fått ett nytt sms. Jag låste upp mobilen och såg att det stod Niall på skärmen. Jag blev alldeles varm inom mig och jag tryckte fram smset. ”Hej! Hoppas du inte hade något emot att jag ville ha ditt nummer, men du verkar vara speciell. Du vill inte träffas imorgon? xx” Jag skrattade lite för mig själv. Vad trodde han? Att jag inte skulle vilja ha hans nummer? Jag var riktigt glad över att jag hade fått det och när jag läste smset han nyss skickat blev jag ännu mer glad.
-Var det från Niall? Vad skrev han? Frågade Sanna och satte sig bredvid mig. Jag höll upp mobilen framför henne. Henne ögon blev stora och hon kollade mot mig.
-Svara! Nuuuu! Utbrast hon och jag flinade.
-Jag ska, sa jag och började skriva ett nytt sms.
”Klart jag inte har något emot det! Jag skulle gärna vilja träffas. Vi åker hem imorgon vid 5, men vi kan kanske träffas vid 11? xx” skrev jag och innan jag ens tänkt efter tryckte jag på skicka. Bara några få sekunder senare fick jag ett sms. ”Okej, men vi kan träffas 11, men var? Och, är du och din syster här själv?” Jag log. Jag skulle få träffa Niall igen. ”Ja, det är vi. Men, hon klarar sig säkert själv. Jag vet inte var, hittar inte i London...”
-Ska ni träffas imorgon? Frågade Sanna och jag nickade.
-Ja... förlåt, men du förstår int..
-Det är lugnt! Klart du ska träffa honom, bara du lovar att berätta allt sen!
Jag skrattade åt henne och nickade.
-Såklart!
”Okej, vad bra! Jag kan komma till ditt hotell, vad heter det?” Jag knappade in ”Park Plaza Country Hall” i ett sms och skickade till honom. ”Okej, vi ses! Sov gott sötnos! xx” svarade han snabbt och jag log för mig själv.
Jag ställde mitt alarm på halv nio och sedan la jag mobilen på bordet som stod mellan våra sängar.
-Godnatt, sa jag till Sanna och släckte min sänglampa.
-Godnatt, sa hon tyst.

När jag nästa morgon vaknade av What Makes You Beautiful spred sig ett stort leende på mina läppar. Jag gick snabbt in i duschen. När jag väl var klar hade även Sanna vaknat.
-Vad ska jag ha på mig? Går detta bra? Frågade jag och hon nickade. Jag drog på mina mörka jeans och en vit blus med ljusblått mönster på. Jag borstade igenom mitt hår och tog fram min hårfön.

När håret var torrt och sminket var på gick vi ner för att äta frukost. Vi träffade på Ida och Emma. Jag bestämde mig för att inte säga något om att jag skulle träffa Niall, det skulle få mig att framstå som om jag skryter.

-Hejdå, ha det så kul! Sa Sanna till mig när jag precis skulle gå ut genom dörren.
-Hejdå! Jag gav henne en kram och sedan gick jag ner.

När jag kom ner stod Niall där nere och jag gick fram till honom. Jag kramade om honom och sedan började vi gå in mot stan.
-Ska vi ta en fika? Frågade han och jag nickade. Vi hittade ett ganska litet kafé där vi satte oss ner. Till en början var det ganska tyst, men sedan började vi snacka mer och mer.
-Kan du inte berätta mer om dig själv? Jag nickade och började.
-Jag bor i Göteborg med min syster, mamma och pappa. Jag har knappt några vänner och min pojkvän, som fått mig att fortsätta leva dog för ungefär två veckor, började jag och jag såg hur Nialls leende försvann. Han kollade på mig med en ledsen blick, men jag fortsatte.
-Båda mina föräldrar är idioter och ja, jag vill egentligen flytta till London, men jag har absolut inte råd. Och, efter att min pojkvän dött har jag lyssnat på er låt, och den har fått mig att le varje gång, sa jag och jag såg hur ett leende spred sig i Nialls ansikte.
-Gillar du låten?
Jag nickade mot honom och log stort.
-Jag älskar den! Sa jag och han skrattade.

När vi suttit på kaféet i cirka två timmar bestämde vi oss för att gå runt i lite affärer.
-Kom! Niall drog med mig in i en affär och när jag kom in såg jag var det var. Massa mobiler, spel, TV-apparater och annat.
-Vad ska du köpa? Han skrattade och jag kollade undrande på honom.
-Kom! Sa han och jag följde efter.
_____________________________________________________________________________________

-Ska vi gå iväg och käka? Allihopa? Frågade Emma och alla nickade. Jag hade i alla fall fått fyra nya vänner, som inte kunde döma mig efter hur jag varit innan. De visste ingenting om mig, bara att jag gillade One Direction. De visste inte att jag var mobbad i skolan och att mina föräldrar behandlade mig som skit. De visste inte att Rasmus dött. Här kunde jag visa upp vem jag var. En glad positiv tjej som älskade att vara med vänner. Just nu var livet bara så perfekt.
____________________________________________________________________________________
När vi alla ätit klart skildes vi åt. Klockan var runt halv 6 och vi stod någonstans inne i London. Bara jag och Sanna. 
-Vart ska vi gå? De flesta affärer var stängda och Sanna suckade.
-Jag vet inte, jag vill åka London Eye, sa hon och nu var det jag som suckade.
-Vi har inte råd, sa jag och hon nickade.
-Jag vet, men jag vill verkligen, svarade Sanna och kollade ledset ner i marken. 
-Men vi kan väl åka till Milkshake city? frågade jag glatt.
-Hur tar vi oss dit? Frågade Sanna och kollade konstigt på mig.
-Hallå, vad tänker du med? Vi är i London och här finns något som kallas för tunnelbana, där man åker under marken, okej? Sa jag och Sanna började bara att skratta.
-Men ska vi sticka dit då? Frågade Sanna med ett leende på läpparna.
-Klart vi ska!

Vi satt där i tunnelbanan och jag kunde inte släppa tankarna på att jag nästan precis hade träffat killarna, men det jag absolut inte kunde fatta var att jag hade Nialls nummer i min mobil och han hade mitt i sin mobil. Det var helt galet.
-Hallå, Alicia! Jag tror vi ska av vid nästa hållplats! 
-Va, vad säger du? Svarade jag eftersom jag fortfarande var helt inne i mina tankar.
-Jag upprepar, jag tror vi ska av på nästa ställe!
-Jaha, men kom då! Sa jag och ställde mig upp och gick mot dörrarna. 

Nu var vi utanför Milkshake city och när vi öppnade dörren slog lukten från all milkshake emot oss, det doftade så gott. Vi gick in och möttes utav glada människor som stod bakom disken. -Vad vill du har för någon denna gången? Frågade Sanna mig och jag ryckte på huvudet.-Jag vet inte, sa jag samtidigt som någon kom fram till oss.-Är ni från Sverige? Sa han och smålog mot oss. -Ja, svarade vi tyst och han nickade.-Vill ni beställa? Frågade han och vi nickade, även om vi inte visste vad vi skulle ha. Vi kollade runt lite och efter ett tag hade vi äntligen bestämt oss. Vi satte oss ner i samma fåtöljer vi suttit i förra gången vi var här, vilket inte var särskilt längesedan. Två minuter senare kom killen vi snackat med innan fram till oss med våra milkshakes och han satte sig ner för att snacka med oss. -Åh, kolla vem som kommer! Utbrast killen, som hette Rob. Vi kollade mot dörren och såg Niall, Liam, Harry, Louis och Harry komma in med stora leende. De hälsade glatt på Rob och sedan satte de sig ner bredvid oss. De log mot oss och jag kände att jag började skaka lite. Även om jag träffat dom innan så kändes det konstigt. Och killarna kände igen mig. -Hej tjejer, har ni hittat hit? Sa Louis och vi skrattade lite lätt. Killarna beställde varsin milkshake och till vår glädje satt de kvar bredvid oss. Jag, Sanna och Rob hade varsin fåtölj medan killarna delade. Fast Niall stod upp och jag tyckte synd om honom.-Niall, du kan sitta här, sa jag lite tyst, men tillräckligt högt för att han skulle höra. Jag flyttade på mig lite lätt och han log mot mig och satte sig ner. -Tack, sa han och log mot mig ännu större. -Så, var i Sverige bor ni? Frågade Louis.-Göteborg, sa jag och ha nickade, även om han såg lite ut som ett frågetecken. Min mobil vibrerade i fickan och jag tog upp den lite diskret. Jag kände hur Niall kollade på skärmen och jag knappade in ett svar på mammas sms. ”Ja, vi mår bra och har haft en bra dag.” Jag la ner mobilen i fickan så snabbt så möjligt och mötte Nialls blick. Han log mot mig och jag log lite svagt tillbaka.
-Finns där lika många galna cyklister som i Stockholm? Frågade Louis med stor glädje och alla började skratta förutom jag.
-Ehh, jag vet faktiskt inte...jag har aldrig varit där, sa jag och kollade ner i marken. När Niall såg det tog han sin arm om mig och drog in mig i en liten kram. Självklart skulle jag börja rodna och då sa Niall,
-Du är väldigt gullig när du rodnar.

-Fick du Nialls nummer? Sa hon, ganska tyst men ändå riktigt förvånad och jag flinade.
-Ja, förmodligen, sa jag och hon bara stod kvar där, tills de andra tjejerna kom fram och ställde sig runt om.
-Du vadå? Sa Ida och jag kollade mot henne.
-Fick Nialls nummer, sa jag.
-Vaa? Utbrast alla och jag kände själv hur det lät. Jag. Alicia från Sverige hade fått Nialls nummer. Niall Horan från One Direction.
___________________________________________________________________________________
När vi efter några minuter lugnat ner oss, även om vi alla fortfarande var skakiga, så kom tjejen ut ännu en gång.

-Killarna tänkte sjunga lite för er, häng med in! Sa hon och vi alla sprack upp i leende. Även om vi redan hade träffat dom så började jag skaka på nytt. Och när jag tänkte på att Nialls nummer fanns i min mobil blev jag nästan yr. Jag kunde inte fatta detta. Det var egentligen helt sjukt. Vi kom in i rummet där killarna stod redo att sjunga. Niall satt ner på en stol med sin gitarr och de andra killarna stod upp. Jag, Sanna, Frida, Anna, Ida och Emma ställde oss framför dom och de alla log stort mot oss. Niall började spela på What Makes You Beautiful och jag log stort för mig själv och sedan mot Niall, som gav mig ett leende tillbaka och jag kände hur jag smälte inombords. Jag kollade på de andra killarna, som också gav mig stora leende tillbaka. Men det var något speciellt med Nialls leende. Jag blev glad bara utav att se honom sitta där och spela.

Nialls perspektiv

Jag började spela på gitarren, men jag kunde inte slita blicken från Alicias ögon. Hennes ögon var helt perfekta. Hennes leende mötte min blick och jag kollade ner för att kunna spela rätt. Jag tog ett fel ackord och alla killarna tittade mot mig.
-Niall! Utbrast de samtidigt och jag började skratta, som de andra också gjorde. Jag började om från början och halvvägs inne i låten mötte jag Alicias blick igen, men jag lyckades att hålla mig rätt på ackorden.

-Vad vill ni höra för låt? Frågade Zayn tjejerna. De blev tysta och ingen vågade säga något.
-Torn! Utbrast sedan en utav tjejerna och vi alla nickade instämmande.

När vi sjungit klart började vi snacka med tjejerna lite. De verkade fortfarande lite nervösa, men vi försökte att snacka med dem som om vi var helt vanliga killar, vilket vi egentligen var. När de var dags för tjejerna att gå blev jag nästan lite ledsen. De verkade vara något speciellt med Alicia. Jag hade hennes nummer och jag kände mig tvingad att träffa henne igen.
-Vill ni att vi tar en bild på er alla? Frågade tjejen som släppt in tjejerna här och vi alla nickade. Vi ställde oss i en klunga och jag ställde mig bredvid Alicia. Jag la min arm om henne och log mot kameran. Vi kramade om alla tjejer ännu en gång och jag kramade om Alicia till sist.
-Du är fin, riktigt fin, viskade jag i hennes öra. Jag ville säga de till henne. Jag såg att inte allt var riktigt okej med henne, men att hon var fin, det fanns det ingen tvekan om.
-Niall, du har fått mig att le under den senaste veckan, även om min vän gått bort, sa hon snabbt och när jag släppte taget om henne kollade jag mot henne lite ledsamt. Hon log och nickade mot mig.
Tjejerna gick ut från rummet och dörren stängdes.

Alicias perspektiv

När jag kom ut från rummet kände jag att mitt liv var riktigt bra, även om jag knappt hade några vänner och att Rasmus hade dött. Plus att mamma och pappa inte tog hand om mig. Men detta gjorde att jag kunde le, riktigt stort. Jag hade träffat killarna som förändrat mitt liv på en vecka. De hade fått mig att le och det måste betyda något, att Niall hade frågat efter mitt nummer.
-Ska vi gå iväg och käka? Allihopa? Frågade Emma och alla nickade. Jag hade i alla fall fått fyra nya vänner, som inte kunde döma mig efter hur jag varit innan. De visste ingenting om mig, bara att jag gillade One Direction. De visste inte att jag var mobbad i skolan och att mina föräldrar behandlade mig som skit. De visste inte att Rasmus dött. Här kunde jag visa upp vem jag var. En glad positiv tjej som älskade att vara med vänner. Just nu var livet bara så perfekt.

-Killarna här är inne och vi har bestämt att ni ska få gå in två och två, vem vill börja?
-Vi kan börja, sa Frida och Anna nickade.
-Okej, välkomna in, sa tjejen och vi alla log mot dom.
_____________________________________________________________________________________
Vi stod oroligt utanför dörren och väntade. Klockan var snart halv tre och de enda vi pratat om var att vi förmodligen skulle svimma när vi kom in där, men också att vi stod inte så många meter ifrån killarna.

När klockan var halv tre trycktes dörrhandtaget ner och ut kom Frida och Anna med två stora leende. De log riktigt stort och gav oss några jag-är-död blickar och vi skrattade lite lätt, samtidigt kände jag hur jag började skaka. De såg extremt överlyckliga ut. Så fort dörren hade stängts så började de skrika, men de skrek ganska tyst, antagligen för att killarna inte skulle höra och tro att de var dumma i huvudet.

Tjejen som släppt in Frida och Anna kom ut igen och denna gången var det Emma och Idas tur att gå in. Ida gav mig en blick och jag log mot henne.
-Jag kommer fan bli stum, sa hon och jag skrattade.
-Nejdå, sa jag, även om jag hade samma känsla. Ida och Emma gick in genom dörren och jag skakade, för deras skull. Jag visste inte hur jag själv skulle reagera? Jag slog bort tanken, även om den inte gick att släppa helt, och vände mig mot Frida och Anna.
-Åh, hur var det?
-Åh, dom är jättesnälla och söta och direkt när jag kom in visste jag inte vem jag skulle gå fram till så ja typ bara gick mot dom och så sa Niall hej och så blev jag helt stum, sa Frida ivrigt och jag skrattade.
-Och sen började dom snacka och var hur gulliga som helst, fortsatte Anna och jag log.
-Sa dom något roligt?
-Yeah buddie, sa Fridaoch jag skrattade.
-Sa Niall det?
-Ja! Och när Louis kramade mig kom Zayn där och kramade om oss båda, sa Anna och jag såg hur Sanna gapade mot henne.
-Oh shit, sa Sanna som mest stått tyst och jag kände hur jag dog inombords.

När klockan var prick tre var det vår tur att gå in. Jag gav Ida en orolig blick och hon log mot mig.
-Dom är riktigt snälla, sa hon och jag log.
-Jag är riktigt nervös, sa jag som svar och alla skrattade åt mig.

-Hej tjejer, hörde jag Zayn säga och jag kände att jag blev röd i huvudet.
-Hej, sa vi lite tyst och jag möttes Zayns blick. Han ögon kollade rakt på mig och jag kollade ner lite innan jag såg att han stod framför mig och hans armar var runt mig. Jag kramade om honom och jag kom på mig själv där jag stod och log stort, riktigt stort. Sanna kramade om Niall och jag log för mig själv. Vi var i ett rum, ensamma med de killar som fått mig att le riktigt mycket på senaste tiden. Jag hade tänkt på det ett tag, om jag skulle berättade för dom. Jag ville verkligen, men jag visste inte om jag vågade. Jag gick fram till Louis och jag kände hur jag skakade.
-Är du rädd? Sa han och log mot mig. Jag skakade på huvudet och log tillbaka lite svagt innan han drog in mig i en varm kram och jag kramade om honom. Jag gick fram till Niall och utan att säga något kramade jag om honom.
-Hej vackra flicka, hörde jag Nialls röst säga i mitt öra och jag kände hur jag rodnade.
-Du är fin, sa jag och sedan log han mot mig. Jag kramade om Harry och när jag gjorde det kom Niall och puttade på oss så vi ramlade ner i soffan som stod bredvid oss. Alla killarna, plus Sanna började skratta riktigt högt, medan jag satt där, på Harry och var illröd i huvudet. Sanna gav mig en menande blick och jag log lite. Jag fick fram ett litet skratt, som Niall la märke till direkt.
-Vad gulligt du skrattar, sa han och jag lyckades rodna ännu en gång. Vi fortsatte snacka med killarna och efter ett tag var det faktiskt en ganska avslappnad situation, även om jag fortfarande skakade. När det var dags för oss att gå stoppade Niall mig.
-Kan jag få ditt nummer? Sa han lite tyst och jag hoppade till, på riktigt.

-Va? Sa jag lite förvånande och han upprepade det.
-Kan jag få ditt nummer? Bara om du..
-Ja, såklart, sa jag och kom sedan på att jag inte ville visa upp min mobil här. Han tog upp sin iPhone och jag sa mitt nummer snabbt.
-Vill du ha mitt?
-Ja, sa jag och tog upp min mobil, även om jag skämdes. Eftersom det var på svenska skrev jag in hans namn och pekade vart han skulle skriva sitt nummer. Han skrev in det snabbt och log mot mig. Jag och Sanna gick ut genom dörren och jag kände hur hon kollade på mig hela tiden. När vi var ute ställde hon sig framför mig och kollade på mig och gapade.
-Fick du Nialls nummer? Sa hon, ganska tyst men ändå riktigt förvånad och jag flinade.
-Ja, förmodligen, sa jag och hon bara stod kvar där, tills de andra tjejerna kom fram och ställde sig runt om.
-Du vadå? Sa Ida och jag kollade mot henne.
-Fick Nialls nummer, sa jag.
-Vaa? Utbrast alla och jag kände själv hur det lät. Jag. Alicia från Sverige hade fått Nialls nummer. Niall Horan från One Direction.
_____________________________________________________________________________________
1. BESÖKSREKORD IGÅR! Tack!
2. Era kommentarer = amazing. Det betyder mycket för oss!
3. Någon anonym kommenterade att vi skulle sluta spamma i chatten på onedirectionswe.blogg.se och vi ska säga att vi knappt skriver där.. visst har vi gjort det någon gång, men inte på rikigt länge. Så, om det nu är massa länkar till vår blogg (som jag inte kunde hitta) så är det någon annan helt enkelt. Cuz we are easy like that ;)
4. Ni missade väl inte Niall imorse på NRJ? .. Han sa att de nog kommer till sommaren!
5. Släng in en kommentar vad ni tycker!
/Angelica & Johanna

update:
Dom kramar såklart alla killarna, men skrev inte ut Liam, och det blev bara så. Men, tänk på att Sanna också var där, och självklart kramar dom alla.

När klockan var 11 låg vi båda ner och snackade om hur allt skulle bli imorgon. Jag hade så mycket tankar i huvudet och jag insåg att jag inte skulle kunna sova. Imorgon var den stora dagen. Jag skulle på träffa One Direction. Killarna som helt ärligt fått mig att gå vidare, eller i alla fall fått mig att le efter de jobbiga som hänt. Jag insåg hur mycket killarna betydde för mig. Att jag imorgon skulle stå framför dem var ofattbart.
_____________________________________________________________________________________
-Alicia vakna! Jag gnuggade mig i ögonen och kollade runt. Jag var i London. I samma land som One Direction. I samma stad. Kanske till och med på samma hotell. Det var här på hotellet som vi skulle få träffa dom. De var 4 andra från Sverige som också skulle få träffa dom, fast vi hade inte sett eller snackar med dem. 
-Vad är klockan?
-Åtta! Men kom, vi måste äta frukost!
-Men lugn! Det är klockan två vi ska träffa dom, sa jag och hon satte sig ner på sängkanten.
-Men kom! Vi kan inte sova bort hela dagen! Jag suckade och reste mig motvilligt upp. Sanna flinade åt mig och jag gick in på toaletten för att fixa till mig lite. Jag drog på mig ett par mjukis byxor och en t-shirt med lite mönser på. Jag borstade igenom mitt hår lite snabbt och sedan satte jag upp det i en slarvig toffs.
-Ska vi gå ner då? Jag nickade.

Vi tog varsin tallrik och tog för oss av den stora frukost buffén.
-Sanna, där sitter två svenska tjejer, de måste vara några som ska träffa killarna, viskade jag till Sanna och hon nickade.

När jag tagit allt jag ville ha hade jag blivit av med Sanna. Jag kollade runt och såg att hon stod vid tjejerna jag snackat om innan. Jag gick mot deras bord lite diskret och Sanna kollade på mig och log.
-Detta är min syster, sa hon och de två tjejerna log mot mig.
-Hej, sa de i kör och jag log tillbaka.
-Hej!
-Ni kan sitta här om ni vill, sa en av tjejerna och jag kollade mot Sanna som nickde.
-Tack, sa hon och vi satte oss ner vid bordet. 
-Vad heter ni förresten? Frågade Sanna.
-Emma, sa tjejen med långt brunt hår och vi log.
-Ida, sa den andra tjejen, som hade lite röd-brun hårfärg och lugg.
-Och ni? Frågade Ida.
-Alicia.
-Sanna.
-Är ni syskon? Vi båda nickade mot henne och hon log.
-Vem är er favorit? Jag log lite för mig själv. Jag trodde innan jag satte mig ner att det skulle bli en pinsam tystnad, men så blev det inte. Men, jag hade ju inte någon direkt favorit utav killarna. Jag tyckte Zayn var snyggast, men jag gillade alla.

-Louis! Sa Ida och jag log mot henne.
-Niall är min, sa Emma snabbt där efter.
-Liam! Utbrast Sanna och sedan kollade alla mot mig.
-Om jag tvunget ska välja säger jag Zayn, sa jag och alla log mot mig.
Vi fortsatte prata på och det kändes som vi blev vänner direkt.
-Kom ni hit igår? Frågade jag Ida och Emma som nickade.
-Ja, vi flög från Malmö! Vart kommer ni ifrån?
-Göteborg, svarade jag och Sanna i kör och de nickade.
Några minuter senare var vi klara och vi bestämde oss för att gå upp till vårt rum för att göra oss klara. Klockan var halv tio men vi ville vara säkra på att vi skulle hinna med allt. Jag hade ju inte direkt fixat mitt hår så jag bestämde mig för att ta en dusch.

-Vad ska jag ha på mig? Utbrast jag när jag stått ett tag och rotat igenom min resväska. Sanna kom i rummet och suckade.
-Vanliga kläder, sa hon och jag flinade.

-Funkar detta? Jag höll fram ett par jeans och en gullig topp som jag fått av Rasmus i somras när jag fyllde år.
-Hur bra som helst! Sa hon och jag log.

Vi gick ut från vårt hotellrum och ner till lobbyn. Vi hade bestämt oss för att gå runt i London lite innan det var dags. På riktigt. I lobbyn satt Emma och Ida.
-Hej! Vill ni hänga med till Milkshake City? Jag kollade mot Sanna som nickade ivrigt.
-Ja! Utbrast vi båda samtidigt

Vi gick tillsammans till Milkshake City och när vi kom fram var där knappt några folk. Vi gick in och beställde varsin milkshake och satte oss i ett par fåtöljer och började snacka.
-Vänta! Har inte One Direction typ suttit här? Utbrast jag efter några minuter och alla kollade mot mig.
-Jo! Svarade Ida, Sanna och Emma i kör och alla började skratta.

Klockan var 13.47 och om 13 minuter var det dags. Vi skulle få träffa One Direction och jag kom på mig själv att vi just nu förmodligen var i samma byggnad som killarna. Jag kände att jag började skaka och plötsligt öppnades en dörr och ut kom en ung tjej.
-Hej tjejer, sa hon glatt och vi alla log mot henne. De var jag, Sanna, Ida, Emma och två andra tjejer, som hette Frida och Anna.
-Killarna här är inne och vi har bestämt att ni ska få gå in två och två, vem vill börja?
-Vi kan börja, sa Frida och Anna nickade.
-Okej, välkomna in, sa tjejen och vi alla log mot dom.

När läst igenom mailet som Sanna tagit fram på datorn satt jag där med öppen mun och jag skakade.
-Är detta sant? Var det enda jag fick fram efter några sekunder och jag vände mig mot Sanna.
-Ja, sa hon och nickade mot mig. Jag log världens största leende och just nu kunde inget få mig att vara ledsen. Jag hade Rasmus i tankarna hela tiden, men detta tog över just nu. Jag reste mig från stolen och slängde mig på Sanna. Hon skrattade mot mig och jag log
_____________________________________________________________________________________
-Vi måste säga till mamma och pappa! Utbrast jag efter några minuter. Hon nickade och vi sprang ut i köket. Mamma kollade förvånande på oss och vi båda log stort. 
-Vi ska till London! Utbrast jag efter några sekunders tystnad och både mamma och pappa kollade förundrande på oss. 
-Va? Vi har inte råd med de, sa mamma och jag skakade på huvudet.
-Nej, jag vet, men vi ska dit, själva, sa jag och log stort.
-Men..
-Vi vann en tävling. Priset var en resa till London plus..
-Att få träffa One Direction! Fyllde Sanna snabbt i och mamma suckade medan pappa skrattade.
-Okej, skratta ni, men vi kommer åka själva, sa jag surt och pappa blev allvarlig igen. 
-Men ni kan inte åka själv? Sa pappa lite oroligt och jag log mot honom.
-Jo, det ingår hotell, sa jag och han kollade mot mamma, som inte sa något. 
-Vi kommer åka, sa jag och sedan gick jag in på vårt rum igen för att kolla upp vilken dag det var. Jag läste igenom mailet. ”Planet avgår nu på fredag, 15.30 från Landvetter.” stod det och jag log.

-Sanna! Börja packa! På fredag åker vi, utbrast jag. Hon kom inspringande i rummet och hon öppnade garderoben direkt. Även om Sanna bara var 13 år var hon väldigt mogen för sin ålder och hon älskade kläder. Vi hade varsin ganska liten garderob, men hennes kläder började även fylla upp min.

När klockan var halv tio på kvällen hade vi bådat nästan packat klart. Vi hade hittat varsin gammal resväska i vårt förråd. Inte de största väskorna, men de funkade. Jag var inte klar men jag var så glad. Killarna gjorde mig alltid så glad. Jag hade lyssnat på deras låt hela veckan och jag hade kollar på massa videon, och varje gång gick det att le. Mamma låg och sov i soffan och pappa jobbade. Eller, han hade i alla fall sagt att han skulle jobba, men jag visste ju inte vad han egentligen gjorde. Jag slog bort tankarna och tvättade bort mitt smink och borsta tänderna. Sanna hade redan lagt sig och jag släckte alla lampor i huset och sedan kröp jag ner under täcket.

Fredag

Klockan var fem över tolv och jag satt i skolan och åt. Jag hade inte kunnat koncentrera mig på skolan på hela veckan. De enda som fanns i mina tankar var att jag skulle till London och att jag, av så många andra som skickat in till tävlingen, skulle få träffa de killar som numera alltid fick mig att le och må bra. Jag log stort för mig själv. Jag åt upp de sista och sedan tog jag alla mina grejer och lämnade skolan.

När jag kom hem tryckte jag ner de sista i resväskan och sen tog vi bussen till flygplatsen. Vi båda var riktigt taggade och inget kunde övervinna denna glädjen. Vi hoppade av bussen och checkade snabbt in våra väskor.
-Kan du fatta vart vi är på väg? Sa jag till Sanna när vi gått igenom säkerhetskontrollen och hon skakade på huvudet.
-Det är sjukt! Utbrast hon och jag nickade.
-Jag vet!

Tre och en halvtimme senare stod vi inne på Londons stora flygplas, Heathrow. Vi letade upp bandet där våra väskor kom. De kom ut nästan sist och när vi väl fått väskorna var det dags att ta en taxi till vårt hotell.

-Vart ska ni? Frågade taxi chauffören och jag kollade på en lapp jag hade i handen, där jag skrivit ner namnet på hotellet.
-Park Plaza Country Hall, sa jag och han nickade. Vi hade lagt in våra väskor i bagaget och vi satte oss i baksätet. Jag tog upp min skrotiga mobil och såg att jag hade fått en nytt sms, från mamma. ”Är ni framme!? Hoppas ni får det kul” stod det. ”Ja, vi är framme” skrev jag snabbt in och sedan la jag ner mobilen i min jackficka. Jag kollade ut genom fönstret och ännu ett leende spred sig på mina läppar. Jag kollade mot Sanna som också satt och kollade ut genom fönstret.

Chauffören parkerade precis utanför hotell ingången och vi tackade och betalade han, sedan tog vi våra väskor ut bagaget och gick in på hotellet. Vi checkade in på hotellet och åkte upp med hissen till våning 7. När vi kom in i rummet blev vi genast överraskade. De var riktigt fint och vi slängde oss i varsin säng. Vi båda var ganska trötta efter resan hit.
-Ska vi gå ut och handla lite dricka? Frågade jag Sanna och hon nickade.
-Ja.

De var mycket folk ute och vi gick och kollade runt lite. Vi såg London Eye och de kändes så konstigt. Jag hade alltid velat åka till London. Jag hade aldrig varit här förut, men jag älskade staden och inget gjorde mig besviken just nu.
-Alicia? Sa Sanna plötsligt och jag kollade på henne.
-Ja?
-Tänk att vi är i samma stad som killarna! Sa hon och jag rös till.

-Åhh, sluta! Sa jag och hon skrattade åt mig.
-Jag kan inte fattar att vi ska få se dom, på riktigt. Med egna ögon! Fortsatte jag och Sanna stannade upp.
-Jag kommer svimma, sa Sanna och jag skrattade.
-Jag kommer bli stum, sa jag och hon nickade instämmande.
-Tänk så glömmer vi bort vad dom heter? Jag skrattade åt hennes tanke och hon log.
-Då blir det lite pinsamt, sa jag tyst och hon nickade.
Vi gick in i en liten affär och köpte varsin dricka och ett choklad. Sedan gick vi hemåt igen.

När klockan var 11 låg vi båda ner och snackade om hur allt skulle bli imorgon. Jag hade så mycket tankar i huvudet och jag insåg att jag inte skulle kunna sova. Imorgon var den stora dagen. Jag skulle på träffa One Direction. Killarna som helt ärligt fått mig att gå vidare, eller i alla fall fått mig att le efter de jobbiga som hänt. Jag insåg hur mycket killarna betydde för mig. Att jag imorgon skulle stå framför dem var ofattbart.
_______________________________________________________________________________________
Tack för ALLA era snälla kommentarer .. och vad roligt att veta vem ni gillar mest utav killarna!
Det har blivit lite hopp i novellen, men vi vill inte dra ut på tiden för mycket och killarna kommer snart komma in i novellen. 
Fortsätt kommentera duktigt nu ... och, det blir nog en del till idag, fast kanske en aning kortare.
/Angelica & Johanna

-Varför gråter du nu då? Har du ingen att vara med? Frågade Erik stöddigt.
-Ja, jag är så sjukt ensam så det finns bara inte för den enda som någonsin har brytt sig om mig har precis lämnat mig, svarade jag och jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann.
-Jaha, har din älskade pojkvän gjort slut på grund av din fulhet?
-Nej, det har han inte. Han har lämnat mig för himlen. Det var Rasmus, din bästa kompis, min pojkvän, sa jag och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Eriks blick. Han såg riktigt förvånad ut.
_____________________________________________________________________________________
-Va? Skojar du? frågade han med en konstig blick som var blandad med rädsla och förvåning.
-Nej, jag skojar inte...han var mitt allt, han var den enda jag hade, sa jag men det var svårt att få fram det eftersom tårarna forsade nerför mina kinder. Erik gick närmre mig, och skulle precis krama mig.
-Nej, rör mig inte! Varför ska du helt plötsligt bry dig om mig nu, när mitt liv är som värst och du alltid har varit taskig mot mig? sa jag surt.
-Jag vet att jag har varit det och jag ångrar det nu.-Det spelar ingen roll just nu, sa jag snabbt. Jag vände mig snabbt om och gick iväg.

En timme senare satt hela skolan samlad i aulan, för en enda sak. De skulle berätta om Rasmus. Även om han inte gick på denna skolan. Han hade många vänner här och jag ville faktiskt att alla skulle veta om det. Jag var röd i huvudet när jag gick in och det blev inte bättre. Jag satte mig lite avskiljt från alla andra och sedan kom Erik gående mot mig.
-Är det okej om jag sitter här? Jag kollade upp mot honom och han kollade lite ledsamt mot mig. Jag orkade inte dra igång någon stor diskussion. Jag förstod att han ville visa att han brydde sig. Jag nickade mot honom och han log lite svagt. Någon började prata i mikrofonen och jag bet mig själv i tungan. Jag skulle kunna börja gråta när som helst och jag ville egentligen inte hålla det inne, men jag vill inte att alla blickar skulle vändas mot mig.

1 vecka senare – Tisdag.

Senaste veckan i skolan hade varit riktigt jobbigt. Fast ändå hade alla varit riktigt snälla mot mig. Jag hade inte fått några dumma kommentarer och alla de killar som innan mobbat mig trodde nu de var mina bästavänner. Var det de här som behövdes? Skulle ens pojkvän dö för att man skulle kunna få fler vänner? Det gjorde ont i mig när jag tänkte på de. Vår mattelärare kom och jag gick in i klassrummet. Först som vanligt.
-Ni ska jobba själva idag, sa han och jag nickade. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik. What Makes You Beautiful med One Direction spelades i mina hörlurar och jag log för mig själv. Även om denna senaste veckan varit riktigt jobbig så fanns det en, eller kanske två, saker som fått mig att le. Första saken var One Directions låt. På datorn hade jag sparat ner över 500 bilder och deras låt spelades om och om igen. Den andra saken var min syster. Hon hade fått mig att le mycket denna veckan. Även fast vi båda ville flytta bort från våra föräldrar, så stöttade vi varandra och det var inte förrän nu jag hade insett hur mycket hon verkligen betydde för mig.

-Hej, utbrast jag när jag öppnade dörren in till vår lilla lägenhet och jag möttes av en hoppande glad syster. Hennes humör smittades snabbt av sig och jag log mot henne.
-Varför är du så glad? Frågade jag samtidigt som jag gick in i köket för att dricka lite vatten.
-Förresten, är mamma och pappa hemma? Hon skakade snabbt på huvudet och log ännu större.
-Men berätta! Utbrast jag och hon skrattade. Hon drog med mig in i vårt rum och pekade på skärmen.
-Läs! Sa hon snabbt och jag satte mig ner på stolen och spände fast blicken i datorn skärmen.

När läst igenom mailet som Sanna tagit fram på datorn satt jag där med öppen mun och jag skakade.
-Är detta sant? Var det enda jag fick fram efter några sekunder och jag vände mig mot Sanna.
-Ja, sa hon och nickade mot mig. Jag log världens största leende och just nu kunde inget få mig att vara ledsen. Jag hade Rasmus i tankarna hela tiden, men detta tog över just nu. Jag reste mig från stolen och slängde mig på Sanna. Hon skrattade mot mig och jag log.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för världens sämsta uppdatering och en kort del. Men, kommenterar ni mycket så får ni två delar imorgon. Kanske en blir lite kort, men två delar iaf.
Såg ni killarna på Children In Need!? Visst var om duktiga!? .. Och, glöm inte förhandsboka deras album, bara 5 dagar kvar nu!
Och, en fråga... vem är just DIN favorit av killarna? Skulle vara kul att veta!
/Angelica & Johanna

Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
-Ååhhh, Sanna vad ska vi ta oss till? Jag orkar inte denna skiten längre, sa jag irriterat.
-Jag vet inte, jag pallar heller inte denna skiten längre. Pallar inte att bo med föräldrar som inte bryr sig om något. Jag önskar vi hade kunnat trolla bort dom och få nya, bättre föräldrar.
-Men det är inte bara mamma och pappa. Det är skolan och Rasmus, jag hade tänkt att starta en nytt liv nu när jag började skolan. Men nej så blev det inte, folk fortsätter att vara dumma mot mig och ge taskiga kommentarer. Och nu har Rasmus gått bort, då brast allt för mig. Han var den enda jag kunde lita på, den enda som ville vara med mig och stötta mig. Nu har jag ingen, jag känner mig helt värdelös, jag behövs inte i denna världen. Jag är helt obetydlig, sa jag och tårarna rann nerför mina kinder, jag såg tårar som hade trillat ner på täcket i som låg i sängen.

Sanna kramade om mig utan att säga något. Hon kanske ändå brydde sig om mig, hon kanske ändå förstår mig.
-Men gå och sov så ska du se att det känns bättre imorgon, sa Sanna lugnt.
-Jag kan alltid försöka, men jag tror inte det kommer gå att sova, men jag älskar dig syster och tack för att du finns här och stöttar mig, sa jag och kramade om henne.
-Älskar dig med och jag kommer alltid att finnas här för dig ifall du vill prata.

Jag låg där, vred och vände på mig min hundra gånger, kändes det som. Jag tänkte bara på Rasmus och hur allt kommer att vara i skolan imorgon. Tänk om jag ändå hade kunnat ha Rasmus hos mig nu, jag hade kunnat ha det om det inte var för den dumma föraren som inte borde ha ett körkort. Efter ungefär tre timmar lyckades jag att somna. Den lilla sömnen jag fick var väl behövlig.

Nej, lämna mig inte här. Jag vill inte vara helt ensam, jag älskar dig över allt annat! skrek jag. Jag fick honom att stanna mopeden så han kunde vänta in mig. Plötsligt ser jag en bil som kommer rakt emot oss, jag puttar snabbt bort honom men han försöker dra med mig. Fast han lyckas inte, jag står kvar och han står vid sidan av vägen och bara tittar på med ett förtvivlat ansikte. Bilen kommer närmre och kör på mig, allt kändes så konstigt. Jag visste inte var jag var någonstans.

-Nej, det skulle vara jag! Inte du! skrek jag när direkt när jag vaknade och tårarna rann nerför mina kinder.
-Alicia vad pratar du om? Sa Sanna och sprang fram och kramade mig. Jag antar att jag väckte henne när jag skrek.
-Jag drömde att jag dog istället för Rasmus, det borde varit jag som dött och inte han. Ingen vill ändå vara med mig så då är det inte lönt att leva.
-Ska du verkligen gå till skolan idag efter allt som har hänt? Frågade Sanna och lät lite orolig.
-Ja, det ska jag. Jag är hellre i skolan än hemma här i denna ruttna lägenheten som jag knappt kan kalla för hem, sa jag.
-Och här luktar förjävligt! Det finns ingen vettig vuxen som diskar, sa jag och jag blev irriterad, för ingen ting.
-Okej, gör som du vill, sa Sanna lugnt.

När jag kom till skolan såg jag att de flaggade på halv stång och jag började gråta direkt när jag såg det. Jag gick in i skolan och satte mig i korridoren för att vänta på att lektionen skulle börja, jag hade redan alla böckerna i väskan. Plötsligt ser jag någon som kommer emot mig, det var Erik. Jag torkade bort tårarna men det kom bara fler.
-Varför gråter du nu då? Har du ingen att vara med? Frågade Erik stöddigt.
-Ja, jag är så sjukt ensam så det finns bara inte för den enda som någonsin har brytt sig om mig har precis lämnat mig, svarade jag och jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann.
-Jaha, har din älskade pojkvän gjort slut på grund av din fulhet?
-Nej, det har han inte. Han har lämnat mig för himlen. Det var Rasmus, din bästa kompis, min pojkvän, sa jag och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Eriks blick. Han såg riktigt förvånad ut.
_____________________________________________________________________________________
Vad tror ni Erik säger? Släng in en kommentar! 
Och, vi vill påminna er om DETTA! :) 
/Angelica & Johanna

-Hur mår han? Hon kollade ner i golvet och mitt hjärta hoppade till. Jag skyndade mig in i rummet, där Anna satt och höll Rasmus i handen. Hon var alldeles röd i huvudet och hon kollade på mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag ställde mig bredvid henne.
-Har han dött? Sa jag med gråter i rösten och jag kollade ner på Rasmus.
_____________________________________________________________________________________
Jag kollade på han ansikte. Han var väldigt blek och jag kände en arm runt mig. 
-Ja, sa Anna tyst och jag kollade på henne.
-VA? Utbrast jag högt och jag började gråta hysterisk. Jag gick ifrån Anna och satte mig ner på golvet och bara grät. Jag var så arg och samtidigt så ledsen. Rasmus hade dött. Jag kände inom mig hur hela mitt liv sakta föll ihop. Han var allt för mig. Hur skulle jag klara av att gå vidare? Jag kunde bara inte. Den enda jag kunde snacka med nu var min syster, men jag gillade inte att hon skulle lyssna på mina problem. Mamma och pappa var förmodligen inte så glada att jag inte kommit hem efter skolan, men detta var så mycket viktigare. Tårarna fortsatte att rinna och jag kunde inte fatta att han var död. Borta. Föralltid. Min Rasmus. Han som betydde allt för mig, exakt allt. Han hade alltid fått mig att må bra och han var den enda som visste allt om mig. Jag kände hur mobilen vibrerade, säkert tionde gången. Jag tog upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fler missade samtal och nya sms. ”Vart är du? Snälla kom hem. Mamma är skitarg och hon bara skriker” ”ALICIA KOM HEM” ”Hallå? Vart är du?” Det fanns många sms, men jag orkade inte läsa igenom alla.

-Ska jag ringa din mamma? De var Anna som kommit fram till mig och jag nickade sakt.
-Ja, mumlade jag fram och jag såg att Anna gick ut från rummet och förmodligen gick hon ut från sjukhuset.
Mobilen fortsatte vibrera, men jag orkade inte bry mig. Jag satt fortfarande kvar i rummet och jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen där Rasmus låg helt stilla. Jag kunde inte höras hans andetag. Jag tog tag i hans hand, som alltid annars var varm, och jag rös till när jag kände hur kall han var. Han var blek i ansiktet och jag snyftade. En sköterska kom in i rummet och kollade sorgset på mig.
-Var han din.. sa hon och jag nickade.
-Mm, fick jag fram. Jag pussade hans kalla hand lätt och sedan gick jag ut från rummet. Jag klarade inte av att se han ligga där och veta att jag aldrig mer skulle få snacka med honom, höra hans andetag eller känna hans läppar mot mina.

När jag kom ut från sjukhuset stod Anna där och när hon såg mig, kom hon fram till mig.
-Jag har pratat med din mamma, sa hon och jag nickade.
-Hon var väl sur?
-Kanske lite..
-Berättade du att Rasmus hade dött? De sista sa jag tyst och jag svalde hårt. Rasmus hade dött. Jag kunde inte fatta det. Men det var sant.
-Ja.
-Och hon sa?
-Okej, svarade hon och kände hur ilskan inom mig växte. Jag sprang iväg och hörde att Anna ropade efter mig men jag kunde inte stanna. Jag skulle hem och skälla ut mamma. Hur kunde hon bara göra så? Rasmus hade dött och de enda hon hade att säga var ”okej”.

Jag öppnade dörren till lägenheten och jag möttes av min syrra som var helt röd i huvudet. Jag gick fram till henne och utan att säga något förstod vi varandra. Jag kramade om henne hårt och jag kunde inte hålla tårarna inne.
Mamma kom ut i hallen och jag visste att jag inte hade någon tid att förlora, men självklart skulle hon börja.
-Var har du varit? Sa hon, med en ganska vänlig röst, men jag visste att hon var riktigt arg.
-På sjukhuset. Jag vet att du har snacka med Anna och du vet vad som har hänt. Och jag är riktigt arg på dig! Sa jag, eller skrek jag till henne och hon kollade på mig.
-För att?
-För att du knappt bryr dig! Du bryr dig inte om att Rasmus har dött och du verkar inte fatta vad han betyder för mig, eller hur mycket han betydde. Det är han jag kunnat säga allt till och han har hjälpt mig genom mycket, hade han inte funnits hade jag fan tagit självmord för längesedan, skrek jag åt henne och hon kollade med en orolig blick på mig. Hon gick mot mig och försökte dra in mig i en kram, men jag bakade.
-Mamma, nej. Du förstår inte! Skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag gick in på mitt rum och några sekunder senare kom Sanna in och hon satte sig bredvid mig.
-Vad hände egentligen?
-Han blev påkörd av en bil tror jag.
Hon nickade sakta och jag la mitt huvud på hennes axel. Det kändes skönt att ha henne här bredvid mig.
-Sanna, jag kommer inte klara mig utan honom, sa jag tyst.
-Jag vill inte bo kvar, sa hon och jag tittade på henne. Jag höll med henne, men vart skulle vi flytta?
-Inte jag heller, sa jag.
-Vart kan man flytta? Frågade Sanna.
-Jag kan lika bra dö, svarade jag tyst.
-Nej! utbrast hon och snyftade till.
-Du vet hur mycket Rasmus betydde för mig, sa jag och hon nickade
-Ja, men du får inte dö.
Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för lite väntan, men here it is! 
Har du förhandsbokat killarnas album? LÄS DENNA TWITLONGERN!
/Angelica & Johanna

-Hej.. sa jag tveksamt.
-Alicia? Är de du? Hörde jag henne säga med en orolig, stressad röst.
-Ja, vad är det? Sa jag lite tyst för att ingen skulle höra mig.
_____________________________________________________________________________________
Jag tittade snabbt upp och jag mötte lärarens blick. 
-Jag kan inte snacka nu, sa jag och sedan stängde jag av samtalet. Två sekunder senare ringde det igen och jag suckade. ”Jag har lektion, jag ringer sen” skrev jag i ett snabbt sms och sedan la jag ner mobilen.

När klockan slog 4 reste alla på sig och skoldagen var slut. Jag tog snabbt ihop min saker och gick ut från klassrummet. Jag tog upp min mobilen och ringde upp Anna.
-Hej, sa hon, även denna gången med stressad röst.
-Hej, vad har hänt? Sa jag orolig och snabbade på stegen ut från skolan.
-Är du på väg hem?
-Ja!
-Kom till sjukhuset!
-Va? Sjukhuset? Utbrast jag och jag skyndade mig ännu mer.
-Bara kom, sa hon snabbt och sedan la hon på. Jag la ner min mobil i fickan och samtidigt insåg jag att det skulle ta ett tag att gå till sjukhuset.

Jag stod utanför den stora ingången och när jag gick in såg jag Anna. Hon satt på en bänk, så jag gick fram till henne. Hennes ögon var röda och jag kollade oroligt på henne.
-Vad har hänt? Frågade jag och hon svalde hårt.
-Rasmus blev påkörd innan idag, sa hon och jag hoppade till.
-Va? Utbrast jag och hon nickade sakta.
-Var är han? Hur gick det? Är han vaken? Allting i min hjärna snurrade och alla tankar flög runt.
-Är han skadad? Mycket? Fortsatte jag.
-Han har inte vaknat upp än, sa hon tyst och jag kände hur tårarna sakta rann ner för mina kinder, men det blev fler och fler. Anna ställde sig upp och kramade om mig.
-Kan vi inte gå till hans rum? Snyftade jag fram och hon nickade.
-Jo, kom.

När vi, efter att ha snackat med tre olika sjuksköterskor, kom in i Rasmus rum satte vi oss ner på varsin stol bredvid sängen.
-Men, vad hände egentligen?
-Han körde moped hem från skolan och då blev han påkörd av en bil, sa hon tyst och jag svalde hårt. Jag var så rädd och jag ville bara att han skulle vakna upp och må bra. Men jag insåg att han måste fått några skador och det gjort ont i mig när jag tänkte på det. Jag tog tag i hans hand och i samma sekund rörde han på sig lite lätt och alla tankar var att han skulle vakna, men nej. Han la helt stilla igen.

-Vi måste undersöka Rasmus, sa en läkare som kom in i rummet. Vi nickade mot honom och han bad oss gå ut.
Vi satte oss i korridoren utanför och jag tog upp min mobil. 5 missade samtal från mamma och 3 från pappa. Jag suckade och Anna kollade frågade på mig.
-Jag kommer snart, jag ska bara ringa mamma. Hon nickade och jag gick snabbt ut.

10 minuter senare var jag tillbaka, men Anna var inte där. En läkare kom ut ifrån rummet och log mot mig.
-Du kan gå in om du vill, sa hon.
-Hur mår han? Hon kollade ner i golvet och mitt hjärta hoppade till. Jag skyndade mig in i rummet, där Anna satt och höll Rasmus i handen. Hon var alldeles röd i huvudet och hon kollade på mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag ställde mig bredvid henne.
-Har han dött? Sa jag med gråter i rösten och jag kollade ner på Rasmus.
_____________________________________________________________________________________
En ganska kort del, men bättre än inget, right? Jag tror ni kollade på X-factor ikväll, men missade ni det så kan ni alltid kolla på detta youtube klippet. Proud to be a directioner!
/Angelica & Johanna