-Vad tycks älskling?
-Du hade inte behövt göra allt detta för mig. Det hade räckt med att bjuda mig på en hamburgare för du vet att jag älskar dig oavsett vad. Men detta är underbart, svarade jag och vände mig om och kysste honom.
_____________________________________________________________________________________

Harry drog ut den mörkbruna, nästan svarta stolen åt mig. Jag log ett lätt leende mot honom och satte mig ner. Efter några få minuter kom det in två stora, vita tallrikar. Kyparen satte ner de, först till mig och sedan till Harry. Oxfilé med klyftpotatis stod på menyn och jag log.
-Åh, så gott det ser ut! Utbrast jag och Harry flinade.
-Det får vi väl hoppas att det är, sa han och log sitt leende, som jag nog aldrig skulle kunna sluta älska.

Vi båda började äta på direkten, eftersom vi båda var ganska hungriga och efter 5 minuter kunde vi båda säga att det var gott.
-Åh, det var jättegott, sa vi nästan samtidigt och skrattade.
-Men, du behövde inte göra detta.. började jag men han tog upp sitt finger vid sin mun.
-Sch, sa han lågt och fortsatte.
-Jag behövde kanske inte, men jag ville, sa han och la sin hand på bordet. Jag la min hand över hans och vi bara satt där och log mot varandra.

När vi ätit upp satt vi där och snackade om allt. Det kändes så skönt att vi kunde sitta där och snacka om något väldigt seriöst och bara några sekunder senare skrattade vi åt något som inte ens var roligt. Han var den bästa pojkvännen jag kunde hitta och jag älskade honom. Han böjde sig ner och tog upp en liten ask som han sedan sträckte fram till mig.
-Men Harry, inte mer! Sa jag och han nickade.
-Öppna nu!
Jag gjorde som han sa och när jag öppnade sken jag upp som en sol. Det var ett silvrigt, ganska enkelt armband som jag länge hade velat ha.
-Men, asså...
-Gillar du inte det? Frågade Harry och jag kollade upp.
-Jo, det är klart jag gör, jag älskar det! Hans lite besvikna min ändrades snabbt till ett glatt leende.
-Och säg inte att det är för mycket, du är värd så mycket mer egentligen.

Han reste på sig och jag gjorde detsamma. Han gick fram till mig och hjälpte mig att knäppa armbandet. Jag kollade rakt i hans ögon och han la sina händer på min midja. Jag la min vänstra hand runt hans nacke och strök med min högra hand hans kind.
-Sophie, jag älskar dig, sa han, ganska tyst, men ändå tillräckligt högt för jag skulle höra det. Jag hade hört orden förut, men just nu kändes allting så speciellt. Det var som på film och jag kände hur hela jag nästan sprack av glädje.
-Jag älskar dig Harry, fick jag fram innan vi båda lutade oss fram och möttes i en perfekt kyss.

Harrys perspektiv

När jag kysste Sophie kändes det annorlunda. Inte som alla andra gånger. Det kändes som om att hon verkligen uppskattade det jag gjorde för henne. Hennes kalla armband nuddade vid min nacke och sedan hennes varma hand. Det gick rysningar genom hela mig. Jag skulle nog aldrig kunna visa hur mycket jag älskade henne. När vi avslutade kyssen drog jag in henne i en kram och hon la sina händer på min rygg. Jag andades in henne doft och log för mig själv.

Vi satte oss ner igen och började prata. Efter ett tag kom kyparen in med två Banana Split, som jag visste var Sophies favorit.
-Åhh! Utbrast hon och högg in direkt. Jag flinade åt henne och började själv äta.
_____________________________________________________________________________________
Ganska kort del, men ni kanske gillar ändå?
Nellie kommer börja skriva imorgon, spännande va? 
/Angelica & Johanna

Jag låg nu hemma i min säng och hade tråkigt. Harry sa att jag var tvungen att gå hem eftersom han skulle till studion med killarna. Men helt plötsligt fick jag ett sms där det stod ”Ta på dig något fint, du blir hämtad av en bil kvart i sju. Var färdig då! Puss från din Harry”. Jag blev väldigt glad när jag hade läst det men vad hade han nu hittat på?
_____________________________________________________________________________________
Klockan var ett och jag visste inte vad jag skulle hitta på. ”Men du kan inte bara skriva så! Var ska vi?” skrev jag i ett nytt sms till Harry och bara några sekunder senare svarade han. ”Haha, det får du se! Måste jobba, vi ses ikväll!” Jag flinade för mig själv och la mobilen bredvid mig. Vad skulle jag göra? Efter bara några minuter insåg jag att jag var väldigt trött så istället för göra något la jag mig på sidan och somnade.

-Sophie, hörde jag en röst tyst säga och jag vaknade upp och insåg att jag hade sovit.
-Vad är klockan? Utbrast jag och mamma kollade frågande på mig.
-Kvart över 5, sa hon med lugn röst medan jag for upp ur sängen.
-Vad är det? Sa hon. Hennes frågande blick var fortfarande kvar och jag skrattade lätt mot henne.
-Måste fixa mig! Harry skrev att jag skulle vara klar till kvart i sju, sa jag med lite panikslagen röst.
-Jaha, ska ni äta?
-Jag har ingen aning, han berättade inte, men jag måste duscha nu!
-Men, jag bara skulle säga... började mamma men innan hon han prata klart var jag redan inne i badrummet.
När jag senare kom ut från duschen var klockan kvart i 6. En timme kvar, du hinner, tänkte jag för mig själv, även om jag visste att jag snart skulle börja springa runt för att hitta kläder. Och så blev det. Klockan var prick 6 och det enda jag tagit på mig var ett par vita trosor och en vit BH. Jag letade igenom min garedrob ännu en gång och jag hittade min vit-beiga blommiga klänning som jag knappt använt i sommar. Jag kollade på den ett tag och tog ut den. Jag satte på mig den och kollade mig i spegeln. Det såg helt okej ut. Ögonfransarna var något svartare och tydligare än vanligt, men inte mycket. Jag var inte den typen som överdrev med smink. Jag tog min plattång som jag hade satt igång, så den var klar att användas. Jag gjorde några små lockar framme i med hjälp av plattången och resten av håret drog jag bara några lätta tag med plattången. Jag sprejade lite hårspray och sedan såg det enligt mig helt okej ut.

-Vad fin du är! Och det är ju klänningen jag köpte åt dig, gillar du den? Var mammas första kommentar när jag kom ner för trappan.
-Ja, klart jag gillar den! Sa jag och hon log mot mig.
-Vad bra gumman! Svarade mamma.

-Men jag måste ut nu, jag tyckte jag hörde en bil komma. Hejdå mamma, sa jag och gick mot dörren.
-Hejdå och ha så kul, svarade mamma och log mot mig samtidigt som jag gick ut genom dörren. När jag ko ut såg jag en svart limousine och utanför stod Harry iklädd en svart kostym och med ännu en bukett röda rosor i ena handen. Andra buketten rosor idag, fy vad gullig och underbar pojkvän man har.
Jag gick mot honom med ett stort leende på läpparna, så stort att jag log med hela ansiktet.
-Hemskt vad min underbara sötnos ser glad ut idag! Sa Harry och log stort, dock inte lika stort som mig.
-Man kan inte var annat än överlycklig när man får ha en sådan underbar pojkvän som dig, svarade jag och kysste honom mjukt.
-Och man kan inte vara lyckligare än vad jag är när du är i min närhet, svarade Harry och tog min hand och vi gick in i Limousinen som sedan åkte iväg.

Efter vi hade åkt i ungefär tio minuter saktade limousinen in och någon öppnade dörren. Harry hoppade ut och tog sedan tag i min hand så jag också kom ut från limousinen. Då såg jag var vi var. Vi var utanför en av Londons finaste restaurang.
-Vad gör vi här? Frågade jag och kände mig lite förvirrad.
-Jag hade tänkt att bjuda min underbara Sophie på en middag? Svarade han stolt och drog mig tätt intill honom.
-Men det är ju sjukt dyrt här, du kan inte betala så mycket för mig.
-Klart jag kan, du är värd alla pengar i världen.

När vi kom in var där inte en enda människa inne. Där var helt släckt, med levande ljus på ett bord som stod mitt i lokalen. Där var en vit duk, med rosenblad på bordet och allt var uppdukat jättefint. Kunde han bli mer romantiskt?
Helt plötsligt hör jag att någon börjar spela piano, jag vänder mig om och ser då den stora, svarta flygeln.
Harry kom bakifrån mig och höll om mig, sedan sa han,
-Vad tycks älskling?
-Du hade inte behövt göra allt detta för mig. Det hade räckt med att bjuda mig på en hamburgare för du vet att jag älskar dig oavsett vad. Men detta är underbart, svarade jag och vände mig om och kysste honom.
_____________________________________________________________________________________
Nu kom del 55, hoppas ni gillar det fast det är en kort del idag igen! Tack för alla kommentarer, man blir sjukt glad och peppad för varenda kommentar.
Har inte orkat läsa igenom det, men säg till om där är några fel :)
/Angelica & Johanna

Update:
Vi har nu tagit in en gästbloggare, så vi får välkomna Nellie som kommer att vara med att skriva nu! :)

Jag fick låna en tröja utav Harry. Harry hjärta Louis stod det och jag skrattade när jag såg den. Jag lånade också ett par alldeles förstora mjukisbyxor och sedan satte vi oss i sängen med hans datorn. 
Han gick in på sin twitter och skrev en snabbt tweet. ”Who wants to see me and Sophie doing a twitcam?” Och efter bara några få minuter fanns det massivs med svar. ”DO IT” stod det i de flesta och Harry kollade på mig.
-Är det okej?
-Ja visst, sa jag och han log. 
Han loggade in på twitcam.com och några minuter senare kunde fans från hela världen se oss två.
_____________________________________________________________________________________

Vi satt där framför datorn och Harry utbrast.
-Hej alla! Han log stort mot webb kameran som var inbyggd i datorn och jag gjorde detsamma. Sedan kom jag på att vi, ja, båda två, samtidigt, precis hade duschat och mitt hår såg säkert katastrofalt ut.
-Harry, jag kommer snart! Sa jag och reste mig. Han nickade lätt mot mig.

Jag borstade igenom mitt hår som jag hade förväntat mig, såg katastrofalt ut. Jag drog även några lätta dag med min mascara som jag hade här hemma hos Harry. Tanken på vad vi gjort innan kom upp och jag flinade för mig själv. Men samtidigt kom tanken på Liams kyss upp i huvudet. Men Harry verkade inte direkt arg och jag slog bort tanken lika fort som den kom och gick tillbaka in till Harrys rum.

När vi 2 timmar senare stängde av twitcamen la Harry sin arm runt mig och pussade mig lätt på kinden.
-Är du trött? Sa han och pussade mig ännu en gång.
-Ja, sa jag samtidgt som jag gäspade och Harry gav ifrån sig ett lågt skratt.
Vi gjorde oss klara för att sova och sedan la vi oss båda i Harrys säng.

Harrys perspektiv

När Sophie la bredvid mig i sängen kändes allt så perfekt. Det var såhär jag ville ha det. Sophie tätt intill mig och att kunna höra hennes andetag.
-Vet du så mycket jag älskar dig? Sa jag och hon vände huvudet mot mig.
-Nej, berätta! Sa hon och flinade.
-Överdrivet mycket, sa jag och sedan möttes vi i en perfekt kyss, precis som alla andra kyssar.
-Jag älskar dig också, sa hon innan hon vände på sig. Jag la min arm runt henne och flyttade lite närmre henne. Jag märkte hur hon snabbt hade somnat så jag la där, helt tyst och njöt av att få ha henne så nära mig.

Sophies perspektiv

 

Jag vaknade morgonen därpå av att det luktade pannkakor i hela huset så jag reste mig upp och gick nerför trapporna. När jag kommer ut till köket är lampan släkt och på bordet står där pannkakor, levande ljus och en bukett rosor. Allt var uppdukat jättefint och det såg så romantiskt ut på något sätt.
-Godmorgon älskling, jag hade precis tänkt gå upp och väcka dig! Sa Harry samtidigt som han kom fram till mig och gav mig en kyss som jag besvarade.
-Godmorgon min älskade älsklling. Har du gjort detta för mig?
-Ja det har jag. Vad gör man inte för den man älskar mest i hela världen, svarade han stolt och kysste mig än en gång.

Jag låg nu hemma i min säng och hade tråkigt. Harry sa att jag var tvungen att gå hem eftersom han skulle till studion med killarna. Men helt plötsligt fick jag ett sms där det stod ”Ta på dig något fint, du blir hämtad av en bil kvart i sju. Var färdig då! Puss från din Harry”. Jag blev väldigt glad när jag hade läst det men vad hade han nu hittat på?

_____________________________________________________________________________________
Här kom en extremt kort men antagligen mycket efterlängtad del!  hoppas ni tycker det är bätte med lite än ingenting alls men vi ska försöka förbättra oss med uppdateringen.
Men vi har tänkt på en liten sak. Så tycker ni att vi ska fortsätta med denna novellen eller avsluta om några delar och sedan börja på en ny?
/Angelica & Johanna

Jag hörde att det ringde på dörren men jag orkade inte gå ner för att öppna. Det var säkert någon som pappa bjudit hit såhär en söndagseftermiddag. Jag hörde att mamma öppnade dörren och att någon började snacka. Jag kollade på Liam, som kollade rakt in i mina ögon. Han, till min stora förvåning, lutade sig framåt och våra läppar möttes. Precis då, i samma sekund, trycktes handtaget ner och dörren öppnades. Jag hade inte än dragit mig tillbaka men gjorde det så fort jag såg vem som stod där. Harry. Varför just nu? Inget kunde bli mer fel, absolut inget.
_____________________________________________________________________________________

Harry kollade på mig med tårfyllda ögon och jag kände även hur mina ögon fylldes.
-Liam, vad fan gör du? Skrek jag och puttade han. Jag var så arg och inget kunde bli värre. Harry stod kvar i dörröppningen.
-Jag älskar dig, viskade jag tyst, nästan mimade. Harry bara skakade på huvudet och gick iväg. Jag la mig ner i sängen och tryckte ner huvudet i kudden. Liam, som inte sagt något, satte sig bredvid mig.
-Förlåt, allt är mitt fel, sa han tyst. Han hade rätt egentligen, det var hans fel att Harry, förmodligen, hatade mig just nu. Men jag kunde stoppat han. Jag hade också gjort fel. Och vad skulle jag nu säga till Harry?
-Liam, bara gå, sa jag med gråten i rösten och jag hörde hur han sakta reste sig och gick ut.

Liams perspektiv

Jag gick snabbt ner för trappan och mot ytterdörren. Jag tryckte ner foten i mina skor, tog jackan i ett snabbt ryck och gick sedan ut. Varför? Jag gillade ju inte henne på det sättet. Det var Harry och Sophie. Nu hade jag förstört för dem, för mig och Harry och för mig och Sophie. Mobilen vibrerade och där stod Harry. Jag fick en klump i magen och suckade. ”Ska vi skita i detta och gå vidare? Eller, är det ni två nu?” Jag stannade hastigt till. Vadå skita i det? Var han inte arg? Jag hade kysst hans flickvän och tyckte vi skulle skita i allt. ”Nej, det är inget mellan oss. Men... är du inte arg på mig?” Jag var ganska chockad av hans sms. Jag började gå igen och då ringde det.
-Hej, svarade jag försiktigt och jag hörde Harrys röst.
-Hej! Sa han och jag kände hur klumpen i magen växte, men samtidigt var jag ganska lugn.
-Harry seriöst... du borde vara sur? Sa jag med en allvarlig röst.
-Ja, jag vet... men det gör inte saken bättre?

Harrys perspektiv

Jag satt hemma på min säng. Liam hade rätt, jag borde var arg, väldigt arg. Men jag visste att inget skulle hjälpa. Gjort var gjort. Jag älskade Sophie och Liam var en utav mina bästavänner. Vi behövde prata bara.
-Men... började Liam men slutade lika fort igen.
-Ja, jag är väl lite sur och det kändes fel att se dig kyssa Sophie, men jag orkar inte göra något stort utav detta.. så länge det inte var... på riktigt? Sa jag.
-På riktigt? Sa han med förvånande röst och fortsatte.
-Verkligen inte, vi är inte tillsammans, sa han och jag nickade för mig själv.
-Okej, sa jag och log. Visst, jag var besviken på Liam, och Sophie. Men vad skulle jag göra?
-Är allt okej nu då? Sa han försiktigt och man hörde hur han var lite nervös.
-Oroa dig inte, jag snacka med Sophie och sen är allt bra!
-Säker?
-Helt säker, sa jag och jag kunde se framför mig hur Liam blev glad.
-Tack.. och du? Det är bara du, jag och Sophie som vet, sa han, ännu en gång med nervös röst.
-Ja, det är det! Sa jag och skrattade lite. Även Liam gav sig ifrån ett lite flin och jag log.
-Hejdå, vi ses!
-Hejdå, sa han och sedan lade jag på.

Jag la kvar i min sängen och fick bilden när Liam och Sophie kysstes framför mig. Jag förstod knappt mig själv, varför var jag knappt arg? Liam hade kysst Sophie, min flickvän. Och hon hade kysst honom. Men jag var ändå inte arg? Jag var besviken på de båda, men inte arg. Klockan var runt sex tiden, jag var hemma själv och jag hörde tydligt hur regnet smattrade mot fönsterrutorna. Plötsligt knackade det på dörren och jag reste mig upp. Vem, av alla jag känner, skulle komma till mig nu? Regnet öste ner och när som helst skulle det säkert börja åska. Jag gick mot ytterdörren och låste upp. Till min förvåning, och glädje, stod Sophie där i dörröppningen och såg lite ledsen ut. Jag sträckte ut mina armar och hon tog ett steg innanför dörren och lutade sig mot mig, med en ganska förvånad min. Jag kramade om henne hårt och njöt av att få ha henne i min famn. Jag drog in hennes lukt och när hon släppte taget om mig var jag väldigt blöt.
-Det regnar faktiskt ute, sa hon som en ursäkt och jag flinade åt henne.

Hon tog av sina genomblöta skor och sin våta jacka och sedan tog jag hennes varma han och vi gick upp till mitt rum. Utan att vi sa ett ord till varandra satte vi oss i min säng och jag la min arm runt henne.
-Skulle du egentligen inte iväg? Frågade hon mig och jag nickade.
-Jo, men jag gick hem till dig för jag ville säga hejdå... men så..
-Jag vet! Utbrast hon och kollade ner samtidigt som hon sa, med en tyst röst;
-Förlåt.
-Jag är inte sur, bara besviken, sa jag. Hon rörde inte en min. Hon fortsatte kolla ner på sitt eget ben och jag puttade lätt på henne och tog min hand under hennes haka och lyfta sakta upp hennes huvud.
-Sophie, jag älskar dig! Sa jag och kollade djupt in i hennes fina ögon.
-Jag älskar dig också... men... jag kysste ju Liam och du...
-Jag vet, men vad är meningen med att bli arg? Jag vill inte förlora dig och jag har redan pratat med Liam, sa jag och hon kollade på mig och snart såg jag hur hennes leende växte.
-Jag älskar dig Harry, sa hon och innan jag han svara möttes våra läppar i en perfekt kyss. Jag kramade om henne med min högra arm och hon la sin hand på mitt ben. Kyssen övergick till en mer passionerad, intim kyss och när Sophie slutade att kyssa mig suckade jag tyst för mig själv, men tillräckligt högt för att hon skulle höra. Hon flinade åt mig och jag log mot henne.
-Jag måste gå på toa, sa hon och jag nickade. Jag tog fjärrkontrollen till TV och tryckte på den gröna knappen och några sekunder senare var TV:en på. Jag zippade runt mellan kanalerna men jag hittade inget jag ville se. Några minuter senare kom Sophie tillbaks och la sig bredvid mig igen. Vi la där, helt tysta och lyssnade till regnet som fortfarande inte hade upphört och jag bara njöt av att få ha Sophie så nära mig. Efter några minuter avbröt Sophie tystnaden som uppstått.
-Men skulle du inte iväg? Sa hon och kollade på mig.
-Nej, jag orkade inte, jag ville hellre stanna hemma och va med dig, sa jag och hon log sitt söta leende.
-Ska du vara hemma själv hela natten? Jag nickade.
-Fast, vill du sova över så får du det! Sa jag snabbt och hon nickade sakta.
-Ja, visst! Men jag måste nog höra med mina föräldrar, sa hon och nu var det min tur att nicka.
Hon tog upp sin mobil och ringde.
-Hej, kan jag sova hos Harry inatt?
-Ingen är hemma här... och han vill inte vara ensam.
Hon kollade på mig och flinade.
-Ja, jag kommer hem imorgon, puss! Sa hon och lade sedan på.
-Du fick? Sa jag med en glad röst och ännu en gång nickade hon.
-Men jag har inget jag kan sova i eller tandborste, sa hon.
-Du kan sova naken, sa jag och blinkade.
-You wish, sa hon och puttade mig lätt sedan fortsatte hon.
-Och, var ska jag sova?
Vad skulle jag säga? Tänk så ville hon inte sova hos mig, i min säng. Men jag chansade.
-Här, sa jag och kollade lite frågande på henne.
-Okej, sa hon och rodnade lite.
-Om du vill, lade jag snabbt till och hon nickade lika snabbt.
-Såklart! Hennes kinder blev lite rödare än var det redan var.
-Så söt du är när du rodnar, sa jag och de hjälpte henne inte att göra det mindre. Jag lutade mig fram och kysste henne. Hon besvarade kyssen och det gick en varm känsla genom hela min kropp. Gick det verkligen att älska någon såhär mycket?

Vi stod nere i köket och höll på att laga middag. Laxen och potatisen kokade och Sophie stod och höll på att göra sallad till. Jag tog fram två tallrikar, glas och bestick och dukade framför TV:en. Även om det inte var något roligt som visades var det bättre än att sitta i köket och vara helt tyst.

En kvart senare satt vi framför TV:en med fyllda tallrikar. Eller ja, min i alla fall.
-Oj, ska du äta så mycket, sa jag ironiskt och hon skrattade.
-Är inte så jätte hungrig, sa hon och jag bara nickade åt henne innan jag började äta. På TV:en visades Americans Funniest Home Videos och där fastnade vi direkt. Vi glömde nästan bort att äta och en halvtimme senare, när programmet var slut hade maten svalnat. Sophie hade ätit upp sitt, men jag hade fortfarande lite kvar.
-Du kan ju värma det? Sa hon och jag skakade på huvudet.
-Skitsamma, det är ganska gott ändå, sa jag och hon gjorde en jo-säkert-väldigt-gott min och flinade åt mig.

Vi satte in våra tallrikar i diskmaskinen och sedan gick vi upp till mitt rum och la oss direkt i sängen och satte på TV:en där istället.
-Ska vi kolla på film? Föreslog jag och Sophie skakade på huvudet.
-Jag orkar inte, vi kan bara ligga här och göra ingenting, sa hon och jag nickade. Jag hade inget emot att bara få höra Sophies andetag. Jag la mig tillrätta och sedan flätade vi ihop våra fingrar.
-Kommer du ihåg när vi åkte i London Eye? Sa Sophie och jag nickade sakta.
-Såklart jag gör! Vår första kyss.. och du var helt livrädd där uppe, sa jag och skrattade.
-Ja, men eftersom du var med överlevde jag!
-Då ska jag följa med dig överallt, du få ju inte dö! Sa jag och hon pussade mig lätt på kinden.

Sophies perspektiv

Den lilla pussen på kinden övergick snabbt till en passionerad kyss och jag drog min hand över Harrys bröst. Han sjönk lite neråt, så han nästan la ner och jag la nästan över honom. Jag la mitt huvud på hans axel och han börjat kyssa mig på min hals. Det gick rysningar igenom hela min kropp. Harry la ner och jag la på honom. Han lade sina armar på min rygg och drog av min tröja och linne samtidigt. Hans varma händer nuddade min rygg och hela jag blev varm. Han tittade på mig med en frågade blick när han var på väg att knäppa upp min BH. Jag bara nickade mot honom och kysste hans läppar. När han hade knäppt upp den rullade vi båda runt, så Harry låg över mig. Han tog av sina byxor och jag fick av mina shorts som jag hade, även om det regnade och blåste ute. Vi fortsatte att kyssas och jag kunde inte motstå honom. Bara tanken av att han var min gjorde mig så lycklig. Han tog tag i mina trosor och drog sakta neråt. Jag blev lite osäker, var jag verkligen redo? Harry märkte det och släppte direkt och då visste jag. Jag var redo. Jag gav han en menande blick och han tog tag i mina trosor igen. Vi båda hjälptes åt att få av dom, samtidigt som Harry tog av sina.
-Är du helt säker? Fråga Harry mellan kyssarna han gav mig.
Jag nickade.
-Ja, sa jag och han bara log ett stort leende mot mig.

Senare låg vi båda, utmattade i Harrys säng och flämtade. Jag kände mig så lycklig.
-Sophie, jag älskar dig, sa han mellan hans snabba andetag och jag la min hand på hans perfekt mage.
-Jag älskar dig Harry, det vet du! Han kysste mig med hans varma läppar.
-Du, jag måste duscha, sa han och jag skrattade.
-Jag med! Du kan börja, sa jag och han skakade på huvudet.
-Tillsammans? Han blinkade, som han brukar, med sitt högra öga och jag skrattade och jag kände hur mina kinder blev röda.
-Kom nu Sophie, han reste sig och där stod han, helt naken inför mig och jag kunde inte låta bli att flina för mig själv.
-Kom! Utbrast han och drog i täcket. Jag rodnade ännu mer och han skrattade åt mig. Sedan reste jag mig upp med Harrys blickar på mig, hela tiden.

Vi stod i duschen, nära varandra och vattnet rann ner för våra kroppar. Han kramade om mig och sedan tog han tvål i sin hand och började tvåla in mig och jag gjorde detsamma på honom. Sedan tog jag lite shampoo i håret innan Harry satte på vattnet och började skölja av oss, samtidigt.

Jag fick låna en tröja utav Harry. Harry hjärta Louis stod det och jag skrattade när jag såg den. Jag lånade också ett par alldeles förstora mjukisbyxor och sedan satte vi oss i sängen med hans datorn.
Han gick in på sin twitter och skrev en snabbt tweet. ”Who wants to see me and Sophie doing a twitcam?” Och efter bara några få minuter fanns det massivs med svar. ”DO IT” stod det i de flesta och Harry kollade på mig.
-Är det okej?
-Ja visst, sa jag och han log.
Han loggade in på twitcam.com och några minuter senare kunde fans från hela världen se oss två.
_____________________________________________________________________________________
Okej, här har ni del 53 och nu vill vi att ni lämnar en kommentar, GILLAR NI DENNA DELEN?
Förlåt för den långa väntan, men vi har inte hunnit i helgen. Men här har! 
/Angelica & Johanna

Vi drog på oss varsin hjälm och sedan satte vi oss ner. Det var en yngre, ganska snygg, kille som startade min gokart och jag hörde hur pappas också startade. Jag kollade bak på honom och han nickade.
-Jag ska vinna idag! Sa jag och han fnös till.
-Ha, de tror du va! Jag skrattade åt honom och sedan hörde jag hur mamma ropade.
-Kolla hit! Sa hon och höll upp bår gemensamma systemkamera. Jag log mot kameran och hon tog en bild. Sedan tryckte jag in gasen och gav mig ut på banan.
_____________________________________________________________________________________

När vi en halvtimme senare satte oss i bilen hade klockan hunnit bli halv tre. Jag knäppte fast mitt bälte och pappa vred om nyckeln och motorn startade.
-Sophie, du kommer aldrig vinna över mig! Sa han plötsligt och jag skrattade.
-En dag ska jag vinna, sa jag med lite extra betoning på ska. Han log mot mig och mamma suckade.
-Nästa gång vi gör detta, ska jag vara med och vinna!
Jag och pappa skrattade till och hon kollade på oss.
-Tror ni inte mig?
-Nej, sa jag skrattandes.

Jag vaknade inte förrän vi stannade på uppfarten hemma vid vårt hus. Jag sträckte lätt på mig och satte på mina skor som jag tagit av innan jag somnat i bilen. Jag tog med mig min kudde och gick in. Jag gick direkt in på mitt rum, slängde kudden i sängen och startade datorn. Jag hade släppt tanken på bilderna, Liam och Harry för ett tag, men nu kom den tillbaka. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Liam. ”Hej, jag är hemma nu! Är ni klara i studion?” Jag kollade på klockan som visade 16.03. Jag la ner mobilen på skrivbordet och satte mig sedan på min svarta skrivbordsstol och skrev in mitt lösenord på datorn. Jag tryckte upp internet och skrev in twitter.com i adressfältet. Jag loggade in och skrev ”I had a great day with my family, i love shopping and go cart, lol” samtidigt som min mobil vibrerade. Jag tryckte på tweet och tog sedan upp mobilen. ”Vi är klara vid 5... ska jag komma till dig?” ”Ja, gör så!” svarade jag snabbt och la ner mobilen igen. Jag hade aldrig var själv med Liam. Och det skulle kännas konstigt att vara med honom utan Harry. Jag och Liam behövde snacka, men helt ärlig så var jag nervös, väldigt nervös.

Klockan var lite över fem när jag hörde hur det ringde på dörren.
-Jag öppnar! Ropade jag högt och sprang ner för trappan på direkten.

-Hej, sa jag och log stort mot Liam när han klev innanför dörren.
-Hej, sa han och vi kramade om varandra. Han tog av sig sina skor och vi gick upp mot mitt rum. Jag ville inte att mamma eller pappa skulle kommentera något om att det bara var Liam som var här.
Jag satte mig på sängen och han satte sig bredvid. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
-När såg du bilderna? Sa jag tyst och han kollade på mig.
-I morse när jag vaknade.
Jag nickade.
-Jag såg dem igår kväll, men jag orkade inte smsa dig då, sa jag och skrattade till.
-Okej, men tror du Harry kommer bli sur om han ser bilderna?
-Jag vet inte... egentligen gör vi ju inget speciellt på bilderna, men vi ser..
-Kära ut, fyllde han i och jag svalde.
-Mm, sa jag tyst.
-Vad ska vi säga? Fortsatte jag och han ryckte på axlarna.
-Vi kan ju bara säga som det var, att vi bara stod där och hade kul? Sa jag och han nickade denna gången.

Jag hörde att det ringde på dörren men jag orkade inte gå ner för att öppna. Det var säkert någon som pappa bjudit hit såhär en söndagseftermiddag. Jag hörde att mamma öppnade dörren och att någon började snacka. Jag kollade på Liam, som kollade rakt in i mina ögon. Han, till min stora förvåning, lutade sig framåt och våra läppar möttes. Precis då, i samma sekund, trycktes handtaget ner och dörren öppnades. Jag hade inte än dragit mig tillbaka men gjorde det så fort jag såg vem som stod där. Harry. Varför just nu? Inget kunde bli mer fel, absolut inget.
_____________________________________________________________________________________
Woops, vad kommer hända?
Märkte att vissa utav er tyckte Liam skulle komma in och förstöra... lite taskigt av honom eller vad?
Och vi fick en kommentar om att många noveller handlar om Liam, och vi läser nästan ingen novell, så vi har ingen aning. (Finns vissa som vi läst några delar av... tipsa oss gärna om noveller, men spamma inte nu!)

Och ja, det var en ganska kort del, men såhär kommer det att bli:
Dagar då vi båda har tid till att skriva, kommer det komma längre delar (troligtvis helger) och dagar då vi har mindre tid blir det kortare delar. Känns bättre att göra så än att typ skriva en del/vecka, eller hur?
Glöm inte slänga in en kommentar!
/Angelica & Johanna


FÖRRESTEN:
Alla söta och fina 1D fans... [klicka hääääär] och följ mitt fan account på twitter, just for the boys. Det skulle vara sjukt snällt, och självklart kommer jag följa tillbaka... just tweet me!
/aa

Det kom upp en kort text och under fanns det 5 bilder, på mig och Liam. Det var sen vi hade stått där och skrattat. På en bild kollade såg man hur jag kollade in i hans mörka ögon och vi båda skrattade. Det såg ut som vi var... kära. Förmodligen skulle Harry se denna artikeln på något sätt och jag insåg att detta skulle ställa till problem.
____________________________________________________________________________________

Jag tog snabbt upp min mobil för att kolla om jag fått något sms från Harry. Än hade han inte skickat något, men jag insåg att han skulle göra det snart. Varför? Jag gillade ju inte Liam mer än som en vän, eller? Nej, det var Harry jag gillade. Men vad skulle han tycka om bilderna? ”Hej Liam.... har du sett bilderna som..” började jag skriva i ett nytt sms men suddade ut det igen. Klockan var ganska mycket och jag visste att de skulle upp tidigt imorgon. Precis som jag skulle. Jag tryckte ner locket på min laptop och sedan gick jag och borsta tänderna. Hela tiden hade jag en konstig känsla i magen. Jag ville veta om Liam hade sett bilderna och om Harry hade det? Harry kanske inte alls skulle reagera som jag trodde. Jag kröp ner i min säng när klockan var tjugo i tolv men en timme senare låg jag fortfarande vaken och tänkte på bilderna. Jag kunde inte släppa tankarna. Jag ångrar inte att jag stod där och skrattade med Liam, han var hur snäll som helst. Men vi såg verkligen kära ut på bilden.

-Sophie, klockan är halv nio! Mammas röst sved i örat och jag vände på mig och drog täcket upp till halsen.
-Kom upp nu! Sa hon och skakade om mig. Hon pussade mig lätt på kinden och satte sig på sängkanten.
När hon skakat om mig några gånger vaknade jag till lite bättre.
-Godmorgon, det finns frukost framdukat!
-Okej, jag kommer! Sa jag och hon nickade. Hon gick ut ur rummet och ner för trappan medan jag reste mig och gick med tunga steg in i badrummet. Jag tog av min pyjamas och sedan gick jag in i duschen. Jag lät vattnet rinna ner för min kropp och jag fick tillbaka tanken på bilderna.

När jag duschat klart och bytt om till mina mörka jeans, ett vitt linne och min stickade gråa kofta tog jag upp mobilen och såg att jag fått ett sms, från Sarah. ”Hej, var längesedan vi träffades! Har ni lust att träffas?” Ni? Evelina och Amanda hade åkt hem och vi hade helt och hållet glömt bort att säga till henne. Helt plötsligt hade jag två saker att oroa mig för och jag kände på mig att denna dagen inte skulle bli så lyckad som jag trodde från början.
-Sophie, kommer du? Smöret smälter.
-Ja, jag kommer, ropade jag tillbaka. Jag slängde ner mobilen på sängen. Vad skulle jag säga till Sarah? Hon skulle förmodligen bli besviken, men jag kunde inte låta bli att berätta för henne. Men just nu var inte det de stora problemet. Just nu var det Liam. Eller Harry? Eller vad var problemet? Harry tror nog inte att Liam skulle ta mig från honom och jag har sagt till honom att det är honom jag vill ha. Men jag kunde inte släppa tanken. Jag drog några snabba drag med borsten genom håret och satte upp det i en slarvig hästsvans. Sedan gick jag ner för trappan och in i köket.
-Var är pappa? Sa jag och började bre en macka.
-Han skulle tanka, han kommer snart.
Jag nickade till svar och satte mig ner på en stol.

Klockan var precis 10 när pappa startade bilen och vi körde ut från vår uppfart. Jag tog upp mobilen och satte i mina hörlurar och startade musik. Jag slöt ögonen, men precis då vibrerade mobilen och jag kollade på skärmen. Sms, från Harry. Mitt hjärta stannade till för ett tag. Hade han...? Jag öppnade upp sms:et och läste. ”Hej, vad ska du göra idag? Kommer sakna dig sötnos! Kan inte träffas förrän på tisdag, vi ses då!” Jag pustade ut och tryckte på svara. ”Jag, mamma och pappa ska åka till Oxford. Ha det så bra i studion, hälsa alla! Vi ses på tisdag då, saknar dig redan!” skrev jag och skickade. Det kändes skönt på något sett att vi inte skulle träffas på 2 dagar. Men såklart skulle jag sakna honom men jag skulle slippa att behöva dra upp allt om bilderna. Men jag måste prata med Liam före han snackar med Harry eller någon. Men jag var för trött för att göra det nu. Alla killarna var i studion och skulle jag smsa Liam skulle han säkert, av misstag, berätta att vi skulle träffas och då skulle det bli ännu mer fel än vanligt. Fast jag behöver egentligen inte träffa någon kille i hemlighet för Harry. Han skulle nog inte bry sig så mycket om jag träffar killarna även om inte han är med, men just nu orkade jag helt enkelt inte. De skulle jobba och jag skulle spendera tid med min mamma och pappa. Något jag verkligen tyckte skulle bli roligt. Jag slöt mina ögon ännu en gång och lutade huvud mot min kudde som jag hade tagit med mig.

Jag vaknade till utav att bilen saktade in och jag tittade ut. Vi var inne i en stad, där gick folk överallt och jag tog ur mina hörlurar ur öronen.
-Är vi framme? Sa jag och mamma tittade bak på mig.
-Ja, vi ska bara hitta en parkering, vi tänkte gå runt och kolla i affärer, går det bra?
Jag nickade hysteriskt och log stort.
-Ja, såklart! Sa jag och jag såg pappas blick i backspegeln.
-Kan jag stanna här? Frågade han och vi skrattade åt honom.
-Nej, nu ska du få prova på shopping... du får välja vad vi ska göra sen! Sa jag och mamma instämmde.
-Okej, då gör vi det!
Jag kom och tänka på att jag lovade att uppdatera Evelina genom twitter. Jag tog upp min mobil och anslöt mig till internet, som inte var så snabbt, men det funkade. Jag tryckte upp twitter-appen och skrev en ny tweet. ”I'm in Oxford now... now: time for shopping!” skrev jag snabbt och sedan tryckte jag ner twitter igen. Jag stängde av internet eftersom att min mobil annars skulle ta för mycket batteri. Precis i samma sekund stängde pappa av motorn på bilen och jag öppnade bildörren och gick ut. Jag sträckte på mig och smällde igen dörren, samma gjorde mamma och pappa och sedan gick vi mot gågatan vi visste fanns i närheten.

Vi gick längs gågatan och jag tittade runt. Jag såg massor utav skyltar och sa snabbt.
-Jag går in där, sa jag och pekade mot en skylt. Jag började öka takten medan pappa och mamma fortsatte i samma takt som innan.
Några minuter efter mig kom mamma och pappa in. Jag hade redan hittat en svart tunn kavaj med trekvarts ärm.
-Mamma, denna! Sa jag och hon tittade på den och log.
-Den var superfin, vad kostar den?
Jag höll upp prislappen och log ett snälla-jag-vill-så-gärna leende och hon granskade prislappen.
-Okej då, även om den var lite dyr!
-Tack, tack, tack mamma sa, jag och log lite. Jag letade upp min storlek och provade den utanpå mitt vita linne. Den satt helt perfekt och jag var helt kär i den. Jag fick pengar utav mamma och sedan gick jag mot kassa för att betala. Det var fem stycken för mig i kön och under tiden jag stod där kände jag att mobilen vibrerade. Mitt hjärta slog nog extra slag och jag ville bara ta upp mobilen och läsa. Men jag väntade, även om det kliade i fingrarna.

-Så, var ska vi gå nu? Frågade pappa mig när jag kom ut ur affären med ett stort leende på läpparna.
-Vi fortsätter på denna gata, sa jag och han nickade.
-Okej.

När vi, en timme senare, började känna oss väldigt hungriga eftersom klockan var runt ett letade vi upp en liten, mysig restaurang som vi gick in på. Vi satte oss vid ett bort längs med gatan vi gått på och inte långt där efter kom en kypare. Jag beställde in spaghetti, pappa tog fisk och mamma sallad. Jag kom och tänka på sms:et jag fått när jag stått i kön och jag tog upp mobilen. När jag såg att det stod Liam på skärmen andades jag tyst ut och sedan tryckte jag upp det. ”Hej, har du sett bilderna på oss!? :)”. Han verkade inte tycka det var något problem med det. Jag svarade snabbt. ”Ja, såg dom igår. Har Harry sett de?” Mobilen vibrerade bara en minut senare. ”Nej, tror inte det... tror du han blir..avundsjuk?” Jag svalde hårt. ”Kanske... vi ser nästan.. kära ut”. Jag skickade sms:et och samtidigt kom min dricka jag beställt, en cola. ”Jag vet. Men du är söt! Vi kanske behöver snacka? Jag berättar inget för de andra, kan du imorgon?”. Jag log. Han var så snäll och jag skrev snabbt. ”Haha, tack, du ser inte heller dålig ut! Vi träffas imorgon, men vi håller det lite... hemligt! Ska äta nu, hoppas det går bra i studion!”. Jag la ner mobilen i min ficka och sedan kollade jag upp på mamma och pappa som var fullt inne i något samtalsämne.

Fyrtio minuter senare hade vi alla ätit upp vår mat och vi bestämde oss för att fortsätta att shoppa, en liten stund. Sedan var det ju pappas tur att välja. Det ända jag hittade var två mönstrade tröjor och ett svart linne och min svarta, snygga kavaj.
-Så, vad ska vi göra nu pappa? Sa jag och han log.
-Vi ska köra Go cart, sa han och jag log. Även om jag var 16 år tyckte jag att det var roligt. Det var något vi gjort enda sen jag var 5 år och jag hade aldrig tröttnat. Och jag hade aldrig heller vunnit över pappa.
-Okej, men var? Finns det i närheten? Sa mamma samtidigt som vi vände oss för att gå tillbaka mot bilen. Vi hade inte hunnit så långt på den lång gågatan, men tillräckligt långt för att tycka det var långt tillbaka.
-Ja, det finns en bit här ifrån! Jag och mamma nickade och sedan ökade vi takten mot bilen.

Vi drog på oss varsin hjälm och sedan satte vi oss ner. Det var en yngre, ganska snygg, kille som startade min gokart och jag hörde hur pappas också startade. Jag kollade bak på honom och han nickade.
-Jag ska vinna idag! Sa jag och han fnös till.
-Ha, de tror du va! Jag skrattade åt honom och sedan hörde jag hur mamma ropade.
-Kolla hit! Sa hon och höll upp vår gemensamma systemkamera. Jag log mot kameran och hon tog en bild. Sedan tryckte jag in gasen och gav mig ut på banan.
_____________________________________________________________________________________

Del 51! Lite kortare än vanligt, men hoppas ni gillar det!
Vad kommer hända mellan Liam, Sophie & Harry? 
Förresten, besöks Johannas nya blogg, klicka här!
Och kommentera vad ni tycker! :') 
/Angelica & Johanna

Jag ställde mig lite vid sidan eftersom jag inte visste att tjejerna ville träffa dem. Jag började direkt tänka på Amanda och Evelina. Varför skulle dom åka hem?
-Ursäkta, hörde jag en röst sig som fick mig att vakna upp hur mina tankar.
_____________________________________________________________________________________

-Åh, hej, sa jag med ett leende och hon log tillbaka. Det var två tjejer, som nog var några år mindre än mig, som stod framför mig.
-Skulle vi kunna få ta ett foto med dig och Harry? Vi har lite bråttom, vi ska med flyget, frågade hon snällt och jag nickade.
-Ja visst, sa jag och kollade mig omkring för att se vart Harry var. Han stod en bit bort.
-Kom, sa jag till tjejerna som gick efter mig. Runtom Harry stod det väldigt många fans och jag kunde inte bara gå förbi alla.
-Ehm, Harry? Sa jag lite högre och alla tjejer som stod runt om honom stannade upp och blev väldigt tysta.
-Jag trodde du hade gått, sa han och skrattade. Jag skakade på huvudet och fortsatte.
-Skulle du bara kunna komma snabbt? Dessa tjejer ska med flyget, men de skulle vilja ha ett foto med oss, sa jag och han log.

-Såklart, sa han och log mot tjejerna. Jag såg på dom hur glada dom blev och jag log för mig sjäv. Harry trängde sig igenom alla tjejerna och fram till oss. Tjejerna ställde sig bredvid varandra och jag och Harry ställde oss på varsin sida. En utav alla tjejerna som var i närheten tog ett foto med kameran och sedan gav vi varsin kram. Harry gick tillbaka till där han hade stått tidigare och tjejerna som stod runtom honom prata högt.

-Tack så mycket, sa hon en tjejen med blont hår till mig och jag bara nickade.
-Ingen fara, hoppas ni får en trevlig resa, hejdå! Sa jag och dom log mot mig. Jag kollade runt och såg att Liam stod en liten bit bort. Där stod bara 5 tjejer vid honom, så jag gick bort mot honom och han såg mig direkt.
-Åh, kolla här, sa han och log mot mig.
-Detta är min vän, Sophie, fortsatte han och jag log.
-Hej, sa jag och de 5 tjejerna svarade i kör.
-Hej, kan inte vi få ta ett foto med dig? Jag bara nickade och insåg att det här är vad jag kommer få vänja mig vid. Jag ställde mig i mitten och tjejerna, som alla kände varandra, ställde sig bredvid mig. Liam tog kameran och fotade oss. Sedan bytte jag och Liam plats så jag tog några bilder på de istället.

När jag kollade på klockan hade den precis passerat tre och jag visste att Amanda och Evelina nu hade lämnat flygplatsen och var på väg hem till Sverige. Jag visste att jag inte kunde göra något, även om jag helst av allt skulle vilja vara där dom var. Men jag hoppades att jag kunde få åka till Sverige i sommar, så jag kunde få träffa de.
-Sophie, sa Liam och puttade lite på mig. Jag hoppade till.
-Ja, vad? Sa jag och tjejerna, som nu blivit lite fler, skratta åt mig.
-Dom vill ta bilder på oss, kom, sa Liam och log mot mig. Jag ställde mig bredvid honom och alla började fota oss. Vi gjorde roliga grimaser och vi fick alla att skratta. Det kom fler tjejer och några ställde sig bredvid oss för att ta ett foto. Det var verkligen jättekul och tidigare hade jag inte haft så är kul med Liam.

Vid fyra bestämde vi oss för att åka hemåt. Vi åkte hem till mig och bestämde oss för att bada i vår pool. Det var soligt och varmt i luften. Som vanligt puttade Harry i mig.
-Harry, det är faktiskt kallt i vattnet, sa jag och han skrattade.
-Men du behöver alltid svalkas, heting, sa han och blinkade.
Jag gick upp för trappan och ställde mig bredvid Harry, som ännu inte hoppat i. Jag la mina armar bakom hans rygg och han vände sitt huvud mot mig och vi möttes i en perfekt kyss. Bara några sekunder senare puttade jag honom mot poolen.
-Nej Sophie, nej! Utbrast han och jag skrattade.
-Du är också för het, sa jag fortsatte att putta mot honom men han var lite starkare än mig. Jag såg att Liam och Zayn kom bredvid och hjälpe mig. Vi puttade i honom och sedan hoppade även Niall i.
-Tack, sa jag och log mot Zayn och Liam.
-Vet ni hur kallt det är? Utbrast Harry och alla skrattade.
-Niall vågade i alla fall hoppa i själv, sa Louis och Harry gav oss en sur blick. Sedan hoppade jag, Louis, Liam och Zayn i.

-Killar? Vi hörde mammas röst och alla stannade upp.
-Ja? Sa de alla samtidigt och mamma fortsatte.
-Vill ni stanna och äta här ikväll? Det blir tacos!
-Ja, visst, utbrast Niall, som alla förväntat sig och de andra nickade instämmande.
-Om det är okej, la Louis till och mamma nickade.
-Ja, såklart!

Klockan var nästan halv sju när vi bestämde oss för att gå upp. Vi alla duschade snabbt, eftersom vi hade två duschar hann vi alla duscha innan maten var klar. Inne på köksbordet hade mamma och pappa dukat upp en liten tacos-buffé. Vi tog allt vad ville ha i våra tacos bröd, sedan gick vi ut på terrassen och satte oss. Jag satt mellan Harry och Liam, mittemot mig satt Niall och bredvid honom satt Louis och Zayn. Mamma och pappa satt på varsin gavel. Det enda som saknades var Evelina och Amanda. Precis i samma sekund kände jag hur mobilen vibrerade och jag tog upp den direkt. ”Hej, vi är hemma i Sverige nu! Vi saknar er redan, hälsa killarna!” stod det i sms:et som var från Evelina.
-Det var Evelina, de var hemma i Sverige nu... fast de har nog varit det någon timme, jag skulle hälsa, sa jag.
-Hälsa tillbaka, sa alla i kör och jag skrev. ”Alla hälsar... vi sitter och äter tacos, men det är tomt utan er!”
Sedan la jag ner mobilen i fickan och började äta.

När klockan slog 9 bestämde killarna för att dra sig hemåt. Jag gav de alla varsin kram och när jag kramade om Liam viskade jag i hans öra.
-Det var super kul idag! Han log mot mig och jag log tillbaka. Varje gång han log mot mig kunde jag inte låta bli att le tillbaka. Hans leende var verkligen fint.
-Ska ni göra något imorgon? Frågade jag innan de gick ut genom dörren.
-Ja, vi ska till studion redan vid 10, sa Zayn och mitt leende försvann.
-10? Utbrast Liam och jag skrattade åt honom innan han fortsatte.
-Jag vill sova, åhhh!

-Okej, ha det så kul då! Vi ses kanske på måndag? Sa jag och de nickade.
-De gör vi, hejdå!
-Hejdå, sa jag och sedan stängde de dörren.

Jag gick och satte mig i soffan mellan mamma och pappa. Jag tänkte efter och insåg att jag knappt hade spenderat någon tid med dem och jag visste att det skulle älska om jag föreslog att vi kunde göra något.
-Kan inte vi hitta på något imorgon? Bara vi tre? Frågade jag och kollade på pappa som genast nickade.
-Jo, såklart vi kan! Vad ska vi göra?
-Jag vet inte, har ni någon idé?
-Vi kan åka till Oxford? Jag var där i våras och där är jättefint! Föreslog pappa och jag sken upp.
-Ja, vi kan shoppa, eller hur mamma? Sa jag och hon log.
-Jadå! Men tar det långt tid att åka dit? Pappa skakade på huvudet.
-Det tar en och en halv timme bara! Vi kan väl köra vid 10?
-Ja, det låter bra! Sa mamma och jag nickade. Även om jag hade önskat att få sova längre, precis som Liam, så ville jag att vi skulle göra något tillsammans. Och att åka till Oxford tackade jag inte nej till.

Pappa slog över till en kanal där dom om 5 minuter skulle börja visa en film. Jag reste på mig och gick ut till köket för att poppa lite popcorn. Jag hämtade en cola och när popcornen var klara gick jag tillbaka till soffan och satte ner popcorn skålen, glasen och drickan på bordet. Pappa högg in på popcornen direkt och sedan tog jag en fylld han. Jag lutade mig tillbaka i soffan och filmen började.

Filmen var slut vid 11 och jag kände mig inte alls trött. Jag visste att jag skulle upp tidigt imorgon men jag kunde inte somna nu. Mamma hade redan gått och lagt sig och pappa hade bytat till nyhetskanalen, vilket jag inte ville kolla på. Jag reste mig från soffan och gick upp på mitt rum och startade datorn. Jag loggade direkt in på twitter och skrev ”I miss my friends already! Tomorrow i will go to Oxford!” och sedan gick jag in och kollade på mina mentions. ”Hey @sophiewinston! I was at the airport today and met you, look at this picture... it's you, Liam and me!” stod det överst och jag klickade på länken som hon skickat. Jag kände igen henne direkt och jag svarade ”Oh, what a nice pic, i will save it, hope it's okay!” sedan bläddrade jag vidare bland mina mentions. Många var bilder sen idag och vissa var på Harry som dom tyckte jag skulle visa honom. Jag tweeta några stycken och följde några av dem. Jag loggade också in på skype och såg att Amanda var inloggad.
”Hej, hur är det?”
”Åh, hej! Det är bra, själv?”
”Det är bra, fast jag saknar er! Vad hittar du på?”
”Jag smsar med Niall, haha!”
”Okej, vad gulligt då!”
”Haha, ja ;) .. Ska du till Oxford imorgon?”
”Åhh, jaaa! Bara jag, mamma och pappa!”
”Så du dissar killarna?”
”De skulle till studion redan vid 10, så det var dem som dissade mig, haha!”
”Jaha, okej!... Men du måste berätta hur det är där!”
”Ja, jag lovar att uppdatera på twitter, haha!”
”Vad bra! Men ska sova nu, är trött, godnatt! Hoppas vi ses snart!”
”Godnatt, saknar dig massor redan, ha de bäst och hälsa alla från mig, puss!”

Hon loggade ut och jag tryckte upp en ny flik på internet och skrev in facebook.com och loggade in. Jag hade 17 nya händelser. Det var en del vänner som hade gjort inlägg i min logg där det stod ”Kom tillbaka till Sverige, saknar dig!” eller liknande. Jag svarade på alla och sedan loggade jag ut igen. Jag tyckte twitter var roligare, så därför klickade jag mig tillbaka dit och jag hade fått nya mentions. Jag läste igenom lite snabbt, men fastnade för en. ”@sophiewinston look at this pictures from the airport!” stod det och jag klickade på länken hon skickade. Det var en engelsk nyhetssida. ”One Direction at London's airport” lydde rubriken och jag scrollade ner för att se bilderna. Den första bilden var på alla killarna tillsammans och de tre bilderna som kom efter var på alla fans som varit där. Sedan kom det två bilder på Zayn, Niall och Louis och sedan en bild på Liam och ett fan och Harry när han var omringad av fans. Man kunde även skymta mig på den sista bilden, men det var inte så mycket. Jag scrollade upp igen för att jag tänkte läsa texten, men i sidan såg jag en rubrik som jag fastnade på. ”Is something going on with Liam and Sophie?” stod det och jag klickade direkt på texten. Det kom upp en kort text och under fanns det 5 bilder, på mig och Liam. Det var sen vi hade stått där och skrattat. På en bild kollade såg man hur jag kollade in i hans mörka ögon och vi båda skrattade. Det såg ut som vi var... kära. Förmodligen skulle Harry se denna artikeln på något sätt och jag insåg att detta skulle ställa till problem.

_____________________________________________________________________________________
Del 50, wiho!
Vi vill tacka för alla fina kommentarer, vi blir verkligen superglada och det var lättare att skriva idag när vi visste att ni fortfarande läser och gillar det. Vi förstår såklart att man inte orkar kommentera varenda del (okej, kanske någon gör det, men ni fattar) och vi förstår att man tappar läsare om man inte uppdaterar så ofta. Men vi ska verkligen försöka uppdatera så ofta vi kan, så vi hoppas att ni stannar kvar här och att ni slänger in era kommentarer! 
Så, berätta för oss vad du tycker!
/Angelica & Johanna

-Tack för frukosten, det var verkligen gott! Sa Evelina när vi reste oss från bordet.
-Tack, sa jag och Amanda instämmande och sedan gick vi upp på mitt rum igen.
Jag loggade in på twitter och skrev ”My best friends gonna leave today, i'm gonna miss u!” och bara några sekunder senare hade jag nya mentions. Mitt humör var inte på topp eftersom dem skulle åka hem. ”Guys, you are amazing and thanks for the support, but today isn't a good day, i will follow back another day! Love u!” skrev jag i en ny tweet och sedan loggade jag ut.
_____________________________________________________________________________________

När klockan slog tolv hade Amanda och Evelina packat klart sina väskor och en liten stund därefter gick vi ut mot bilen och begav oss mot flygplatsen. Det kändes väldigt tråkigt att Amanda och Evelina skulle åka hem till Sverige, jag skulle sakna dem så sjukt mycket.

När vi kom fram till flygplatsen var killarna redan där och Niall sprang fram snabbt och kysste Amanda.
-Jag kommer att sakna dig så sjukt mycket min älskade sötnos, hörde jag att Niall sa och jag såg hur Amanda såg ledsen men ändå glad ut.
-Jag kommer sakna dig mer än mest, svarade Amanda och jag såg en tår som rann ner för hennes kind.
-Gråt inte gumman, vi kommer att ses snart igen, svarade Niall lugnande

-Är du säker? frågade hon och Niall nickade.
-Men ska vi gå så ni kan checka in då? Frågade Niall.

Alla nickade och vi gick mot kön till incheckningen. Vi fick stå och vänta ett bra tag och jag kollade på både Zayn och Evelina. De stod sidan om varandra och båda såg väldigt ledsna ut..

Zayns perspektiv

Jag stod sidan om Evelina i kön och det enda jag ville göra var att ta tag i henne och krama om henne hårt och säga att hon aldrig skulle lämna mig. Men det gick ju inte för hon var inte min och hon skulle åka hem idag. Jag har aldrig varit såhär kär i någon förr och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till om jag inte får kyssa henne, jag måste bara få känna hennes läppar mot mina en gång innan vi åker. Men då kommer hon kanske inte vilja vara min vän längre.
-Zayn, kommer du? Frågade Evelina.
-Va? Svarade jag och kollade mig runtomkring och såg då att jag hade stoppat upp hela kön. Jag sprang
skrattandes fram till Evelina.

-Din lilla knasboll, sa Evelina och skrattande. Sedan fortsatte hon med,
-Tänkte du på något speciellt, eller?
-Ja, jag tänkte på dig. På hur mycket jag kommer att sakna dig, svarade jag och kände att jag rodnade lite.
-Aww vad gullig du är. Jag kommer också sakna dig, svarade hon och gav mig en lätt kram.
Jag önskar att hon hade kramat mig längre för hennes kramar var så mysiga och hon doftade så gott. Jag hade kunnat stanna i hennes famn i resten av mitt liv om jag hade fått det.

Efter ett tag hade de checkat in sina väskor och det var dags för Evelina och Amanda att gå igenom säkerhetskontrollen, vilket betyder att det var dags för oss att säga hejdå.

Jag gick fram till Evelina och kramade henne hårt samtidigt som jag sa,
-Jag kommer att sakna dig så sjukt mycket, jag kommer att tänka på dig varje dag, tänka att det är vi även om det inte är det, sa jag och kände hur min röst brast lite. Jag såg rakt in i Evelinas blanka ögon och efter en liten stund kom där en tår som jag torkade bort med tummen.
-Jag kommer att sakna dig mer. Jag vill också att det ska vara vi, men det kommer inte att fungera eftersom vi bor så långt ifrån varandra, sa hon och ännu en tår rann ner för kinden.
-Jag kommer inte att klara mig ifall det inte är vi, sa jag och böjde mig fram. Jag kunde inte hålla mig längre, jag var tvungen att göra det. Jag kysste henne och hon besvarade den. Det var den bästa kyssen någonsin. När vi avlutade kyssen sa jag,
-Förlåt! Det var inte meningen men jag kunde inte hålla mig längre.
När jag hade sagt det så jag hur Evelina log och sa,
-Det är lugnt, jag gillade det, sa hon och kysste mig igen. Det kändes som hela min kropp fylldes av lycka, inget kunde bli bättre nu men jag visste att lyckan inte skulle vara länge eftersom om några få minuter skulle de gå igenom säkerhetskontrollen och jag skulle nästintill bryta ihop av saknad.
-Så det är vi nu? Frågade jag tyst med ett leende.
-Jag vet inte riktigt. Jag vill verkligen men det känns inte som om det kommer att fungera, men jag vill att vi get det en chans! Sa hon och kramade om mig. Jag log världens största leende och pussade henne lätt på pannan innan jag kramade om henne.

Amandas perspektiv

Jag gick fram till Niall och kysste honom och sedan drog han in mig i en lång, varm kram. Jag bara stod där och andades in hans doft. Jag pussade han på kinden och sedan släppte han taget om mig och log.
-Glöm inte att höra av dig, sa han och jag skakade på huvudet.
-Klart jag inte ska glömma det... jag kommer typ ringa var femte minut, sa jag och vi båda skrattade till.

Jag gick fram och gav alla de andra killarna varsin lång kram.
-Asså, jag kommer sakna er alla så sjukt mycket, lova att ni kommer till Sverige i sommar? Sa jag och kollade på alla. De nickade och Louis sa,
-Ja, vi hoppas verkligen att vi åker dit! Vi måste ju få träffa er fler gånger!
Jag och Evelina log mot dom och sedan vände vi oss mot Sophie. Vi slängde oss i hennes famn och hon trillade nästan. Såklart började vi skratta och alla som såg tyckte säkert vi var helt dumma i huvudet. Men vi brydde oss verkligen inte. Jag kramade om henne och en tår föll ner för min kind. Jag visste hur mycket jag skulle sakna henne och det gjorde verkligen ont att tänka på det. Sedan kramade hon om Evelina, som också lät några tårar rinna ner för hennes kinder. Sedan tog vi våra handbagage och gick mot säkerhetskontrollen.

När vi hade gått igenom säkerhetskontrollen och tagit våra väskor visste vi att det inte fanns någon återvändo. Hur mycket vi än skulle vilja springa tillbaka och krama om de, så gick det inte. Nu skulle vi lämna allt.
-Är du och Zayn tillsammans? Frågade jag plötsligt Evelina och hon log.
-Ja, sa hon och jag log tillbaka.
-Men? När?
-Haha, nästan nu precis, sa hon och vi skrattade.

Sophies perspektiv

När Evelina och Amanda hade gått stod jag kvar och kollade. Kanske dom skulle komma tillbaka? Nej, jag visste att de inte skulle det, men jag ville det, mer än allt.
-Sophie?
-Va? Ja, vad? Sa jag och såg mamma bredvid mig som kramade om mig.
-Du kommer träffa dem snart! Sa hon och jag log mot henne. Hon försökte alltid trösta mig och hon var den bästa mamman, men just nu kunde inget göra mig glad. Att lämna Evelina och Amanda var jobbigt.
-Du? Jag hade tänkt och handla lite, vill du följa med eller du kanske kan åka hem med killarna?
Jag nickade på huvudet och kollade på dem som hade hört vad mamma sagt.
-Du kan åka med oss om du vill, sa Liam och jag log mot honom.
-Tack, sa jag och de nickade.
-Ja, okej! Vi ses ikväll, sa mamma och gick ut mot bilen.

Jag satte mig ner på en bänk i närheten och killarna satte sig också ner. Harry, som satt bredvid mig, la sin höger arm om mig och tryckte mig in mot hans bröst. Han pussade mig lätt i pannan och jag log. Sedan släppte han taget om mig och jag ställde mig upp.
-Nä, vi kan inte sitta här hela dagen, vad ska vi hitta på? Sa jag och de skrattade åt mig.
-Glad igen? Sa Liam och jag log ännu en gång mot honom.
-Jag har ju er, sa jag och de alla log mot mig.

När vi gick ut mot bilen som stod på parkering såg jag att det var ett gäng med tjejer som kom gående mot oss.
-Ehm, vissa vet att ni är här, sa jag och skrattade till.
-Men, hur vet dom det? Frågade Niall oss och alla ryckte på axlarna.
Vi stannade upp och när alla tjejerna, som verkade vara väldigt pratglada, kom fram till os blev de helt plötsligt helt tysta. Alla blev helt tysta och jag boxade Louis lätt på armen.
-Kom igen, något får ni väl säga? Sa jag och han skrattade.
-Hej! Utbrast han och alla började skratta.

Jag ställde mig lite vid sidan eftersom jag inte visste att tjejerna ville träffa dem. Jag började direkt tänka på Amanda och Evelina. Varför skulle dom åka hem?
-Ursäkta, hörde jag en röst sig som fick mig att vakna upp hur mina tankar.

_____________________________________________________________________________________
Vart har alla era fina kommentarer tagit vägen? Vi saknar dom såååå mycket! 
Okej, ger ni oss 20 kommentarer (från olika ip-adresser) på denna del, får ni en ny imorgon. Vi lovar!
Och eftersom det blir del 50 kanske den blir lite längre... kom igen och kommentera!
/Angelica & Johanna

-Vad har hänt? Är du ledsen?
Jag var egentligen inte ledsen, jag var mer... ja, vad var jag egentligen? Jag var kär, på riktigt.
-Jag... äh, skitsamma.
-Nej, det är inte skitsamma! Kom igen... du sa att du kunde berätta allt för mig!
Ja, allt förutom detta, tänkte jag för mig själv och suckade.
_____________________________________________________________________________________

Jag kollade upp på honom och möttes hans blick samtidigt som han log mot sitt super söta leende mot mig. Jag trängde fram ett svagt leende och sedan tänkte jag efter. Skulle jag säga vad det till honom? Jag visste att om jag inte sa det, skulle jag ångra mig. Jag skulle inte kunna släppa det.
-Jag vill inte se dig ledsen, berätta nu var det är!
-Jag ska åka hem imorgon, men jag vill inte, sa jag och han nickade. Det var faktiskt sanning. Jag ville verkligen inte. Jag hade hellre stannat här hela sommaren än att åka tillbaka till Sverige och, förmodligen, aldrig mer få träffa Zayn och de andra killarna.
-Jag vet, jag kommer sakna dig och Amanda! Men, vi kanske träffas?
-Ska ni åka till Sverige i sommar?
Han ryckte på axlarna.
-Kanske, vi får väl hoppas det!
-Men jag vill inte bara lämna allt, det har varit de två bästa veckorna i mitt liv. Jag har fått träffa Sophie, fått nya vänner och fått träffa dig! Det sista sa jag lite tystare, men tillräckligt högt för att han skulle höra.
-Och jag har fått träffa dig, jag behöver egentligen inte säga det, men du vet att jag gillar dig, sa han och jag nickade sakta mot honom.
-Och jag gillar dig.
Orden flög ut ur min mun och Zayn reagerade direkt.
-Men?.. Du sa..
-Jag vet, avbröt jag och han log.
-Varför berättade du inte det från början?
-Du förstår inte, sa jag med lite högre ton.
-Kom, sa han och sträckte fram sina armar.
Jag satte mig bredvid honom och han kramade om mig.
-Vad är det jag inte förstår?
-Jag gillar dig, du gillar mig. Det är enkelt, jag vet. Men jag kan inte bli tillsammans med dig! Sa jag snabbt och hon kollade ner.

Zayns perspektiv

-Kan inte? Sa jag förvånat och hon skrattade lätt.
-Jag har ingen kille, det är inte det.
Jag log och fortsatte.
-Men, vad är det då?
-Jag åker hem imorgon och vi kommer kanske aldrig mer träffas... det kommer inte funka med ett förhållande om vi aldrig träffas!
Jag visste att de hon sa var sant. Men jag ville inget hellre än att krama om henne och kyssa henne. Något inom mig skrek nej. Skulle jag göra det kanske hon blir sur och då har jag förlorat henne, föralltid.
-Men, någon gång måste vi ju träffas! Sa jag och hon kollade på mig.
-Ja, klart vi måste, men du förstår väl?
-Mm, sa jag tyst. Jag förstod hur hon menade och jag tyckte precis likadant. Men något inom mig sa att jag skulle chansa.

Liams perspektiv

Jag och Louis satte kvar i soffan när Sophie och Zayn hade gått upp.
-Vad hände? Frågade jag Louis.
-Jag har ingen aning, hon bara gick iväg.
-Vi kanske ska gå upp och fråga vad som hänt?
-Men Zayn är ju där, dom kommer nog snart.
-Jag går dit i alla fall, sa jag. Jag reste på mig och gick upp för trappan. Precis när jag knackade på försiktigt öppnades dörren. Jag skrattade till och skulle precis säga något, men Zayn var snabbare.
-Oj, ehm, ville du något?
-Jag skulle bara fråga vad som hände? Är allt bra?
-Ja, Evelina vill vara ifred bara, kom! Sa han och drog med mig ner för trappan. Vad hade hänt egentligen? Något måste vara fel? Tänkte jag men jag orkade inte dra upp det. Jag följde med Zayn och vi satte oss i soffan bredvid Louis.

-Ska vi åka hem eller? Frågade jag Louis och Zayn, som båda nickade.
-Ja, det får vi väl göra, men Harry och Niall då?
-Vi väcker dom försiktigt, sa Louis och reste sig för att väcka Niall medan jag och Zayn gick mot Harry.

-Harry, vakna! Viskade jag och puttade lätt på honom. Han mumlade lite och sträckte på sig.
-Mm, vad? Han öppnade sina ögon och jag flinade åt honom.
-Vi ska hem, kom!
-Vad är klockan? Frågade han med en trött röst.
-Halv elva!
-Oj, jag trodde det var typ mitt i natten, sa han och reste sig försiktigt ur soffan. Ändå vaknade Sophie till och kollade på oss.
-Ska ni hem? Vad är klockan? Sa hon och sträckte på sig.
-Ja, vi ska hem, klockan är bara halv elva, men alla värkar vara väldigt trötta, sa Zayn och hon nickade.
-Ehm, förlåt att jag somnade, men ja, jag är trött! Hon kollade bort mot Amanda som inte hade vaknat även om Niall hade rest sig.
-Var är Evelina? Sa hon och såg orolig ut.
-Hon är på ditt rum, hon gick upp dit innan.
-Hon ville vara själv ett tag, fyllde Zayn snabbt i och hon bara nickade.
Vi gick till ytterdörren och vi tog på våra skor.
-Hejdå, sa Sophie och gick fram till oss alla för att ge oss varsin kram.
-När åker Amanda och Evelina hem?
-Planet går vid tre och vi måste vara där senast klockan ett, hänger ni med?
-Ja, det är väl klart, sa vi alla samtidigt och hon log.

-Vad bra, jag tror nog att dem vill det! Men ni lär skapa kaos där!
-Men ingen vet om att vi ska dit, så det ska väl gå bra, sa Niall och jag nickade mot honom.
-Ja, vi får hoppas det! Jag ringer imorgon när vi kör, tar ni er dit själva?
Alla nickade och log.
-Vår privat chaufför, sa Zayn och klappa Louis på axeln. Jag skrattade till och sedan gick de ut.

Sophies perspektiv

Jag gick snabbt upp för trappan och in på mitt rum. Evelina satt där och läste i en tidning men kollade upp när jag kom.
-Hej, sa hon och log.
-Killarna gick precis, men dom kommer till flygplatsen imorgon!
Hon nickade till svar och stängde ihop tidningen som hon la bredvid sig.
-Har det hänt något? Frågade jag och hennes leende försvann.
-Jag gillar Zayn, sa hon tyst och jag hoppade till.
-Men.. va? Sa jag och hon skrattade.
-Jag vet att jag sa att jag inte gillade honom, men jag erkände inte för mig själv. Jag gillar honom, men jag kan inte bli tillsammans med han, jag åker hem imorgon och..
-Jag förstår dig... men ni lär träffas fler gånger!
-Det är inte säkert...
-Nej, men lita på mig! Sa jag och hon skrattade.
-Tror du att dom åker till Sverige i sommar?
-Ja, förmodligen!
-Men dem åker väl till Stockholm då?
Jag nickade och ännu en gång försvann hennes leende.
-Ja, precis. Vi kommer inte få åka dit, jag lovar!
-Kanske inte själva, men jag vet hur vi gör!
-Hur?
-Bor inte jag i Stockholm?
Hon nickade och fattade direkt.
-Du, jag och Amanda bor hos dig, så kan vi träffa dem under tiden de är i Stockholm?
Jag nickade och hon sken upp.
-Men det är ju inte helt säkert! Men du och Zayn kan hålla kontakten genom datorn? Kom igen tjejen, våga chansa!
-Jag vet, men tänk så tar det slut och då kommer jag ångrar mig.
-If you snooze, you lose, sa jag och vi skrattade.
-Men jag åker hem imorgon, det blir typ...”Vill du bli tillsammans?” ”Ja” ”Okej, men vi ses kanske någon gång i sommar, hejdå” och sen bara åker jag iväg.
Jag tänkte igenom det hon sa och jag skrattade.
-Haha, du har rätt. Men gör som du vill, men jag stöttar dig!
-Jag vet, tack! Ska vi väcka Amanda?
-Ja, kom! Sa jag och drog upp henne från sängen.
När vi kom ner såg jag popcorn skålen och jag kollade med en menande blick på Evelina. Hon nickade direkt och sedan fyllde vi varsin hand med popcorn och kastade mot henne.
-Amanda, vakna! Utbrast Evelina och sedan började vi skratta. Amanda vaknade till och kollade på oss med en vad håller ni på med-blick, men bara några sekunder senare skrattade hon också. Hon tog popcorn hon också och kastade mot oss.

-Vänta, stopp! Sa jag och det blev helt tyst.
-Vad?
-Kasta inte mer popcorn, vi måste städa upp allt, sa jag och skrattade.
Dom suckade och sedan hämtade jag en sopborste.

En halvtimme senare var alla popcornen uppstädade och alla skålar vi använt stod i diskmaskinen. Vi gick upp till mitt rum direkt och la oss ner. Alla var trötta och somnade snabbt.

När jag vaknade nästa morgon visade siffrorna på mobilskärmen 09.49 och jag visste att mobilen skulle ringa om mindre än 1 minut. Och det gjorde den. Evelina vaknade direkt medan Amanda vägrade att gå upp. Jag satte på min datorn och började spela en rocklåt på hög volym tills hon gav med sig och reste sig. Amanda och Evelina började packa lite medan jag tog en dusch. När jag duschat och klätt på mig gick jag ner för trappan och till min förvåning stod mamma där och lagade pannkakor.
-Jag hoppas ni är hungriga! Sa hon och kramade om mig och gav mig en puss i pannan.
-Man är alltid hungrig på pannkakor, sa jag och log.

-Amanda, Evelina, kom ner nu! Det är frukost, ropade jag och de kom direkt.
-Det luktar gott, pannkakor? Gissade Amanda och jag nickade.
-Jadå!

-Tack för frukosten, det var verkligen gott! Sa Evelina när vi reste oss från bordet.
-Tack, sa jag och Amanda instämmande och sedan gick vi upp på mitt rum igen.
Jag loggade in på twitter och skrev ”My best friends gonna leave today, i'm gonna miss u!” och bara några sekunder senare hade jag nya mentions. Mitt humör var inte på topp eftersom dem skulle åka hem. ”Guys, you are amazing and thanks for the support, but today isn't a good day, i will follow back another day! Love u!” skrev jag i en ny tweet och sedan loggade jag ut.
_____________________________________________________________________________________
Del 48, ENJOY!

Vi vill bara påminna er om att uppdatering kommer vara lite till och från, men vi gör vårt bästa! Det blev en ganska lång del och jag hoppas ni vågar lämna en kommentar som ni brukar, because you're awesome!

Och förresten, besök Angelicas NYA blogg, http://angeliquue.blogg.se :') 
/Angelica & Johanna

Jag lutade mig mot Harry axel och han la sin arm runt mig. Jag kollade snabbt upp på honom och han pussade mig lätt i pannan. Jag log för mig själv och jag hörde hans hjärtslag. Jag la min hand på hans mage och jag kände att han rös till. Jag flinade och kollade åter igen mot TV:en.
_____________________________________________________________________________________
När första filmen var slut reste jag mig från soffan och gick upp för trappan.
-Ehm, jag ska bara på toa, sa jag och gick vidare in på mitt rum för att hämta min mobil, sedan gick jag in på toa. Jag såg att jag hade ett nytt sms från Jake. Jag kom och tänka på att jag inte hade träffat han på länge, väldigt länge. ”Hej, jag har inte hört något ifrån dig på länge... har du tid att träffas imorgon?” ”Ja, absolut! Vilken tid?” skrev jag och tryckte på skicka. I samma sekund kom jag på att det inte alls gick. Evelina och Amanda skulle ju åka hem imorgon och jag klickade upp vår konversation igen på mobilen. Han hade redan svarat ”Vad bra, ska bli roligt att träffa dig igen! Blir två bra?”. Jag satte mig på sängkanten och suckade. Jag ville träffa honom men jag kunde inte just imorgon. Vad skulle jag skriva? Det kändes taskigt att säga nej nu när jag sagt att jag kunde, men jag ville träffa Amanda och Evelina så mycket så möjligt. ”Förlåt mig, men jag kom just på att jag inte kan imorgon, kanske nästa vecka?” skrev jag och kände mig väldigt taskig.

-Sophie, kommer du snart? Hörde jag Amanda ropa från nedervåningen.
-Ja, jag kommer, svarade jag och gick ner för trappan.

-Äntligen kommer du! Sa Niall och skrattade.
-Ja, jag fick lite sms som jag var tvungen att svara på, sa jag lite osäkert och Harry tittade på mig med ett oroligt ansiktsuttryck.
-Kom här gumman, sa Harry och klappade på sina lår. Jag gick fram till honom och satte mig i hans knä samtidigt som jag pussade honom snabbt på läpparna.
-Vem var det som smsade, gumman?
Jag tänkte en liten stund innan jag svarade osäkert,
-Det var Jake.
Jag kollade på Harry och han såg lite besvärad ut.
-Han ville träffas imorgon men jag sa nej eftersom Amanda och Evelina åker imorgon. Så jag sa att vi kunde träffas nästa vecka, fast jag vill egentligen inte, svarade jag.
-Men träffa honom inte då!
-Jag vet att det alternativet finns, men han är en av mina vänner. Fast du kan ju följa med om du vill? Så du kan vara säker att inget händer, du vet att jag älskar dig! Sa jag och han såg genast gladare ut.
-Det låter som en bra idé älskling, fast jag älskar dig mer!
-Det går inte att du älskar mig mer än vad jag älskar dig för jag älskar dig mest i hela i universum, svarade jag och kysste Harry så han inte skulle kunna svara.
-Men ska vi se en film till eller? Frågade Zayn
-Jaa, vilken? Jag vill se någon läskig, svarade Evelina.
-Vi kan se den senaste Saw-filmen, jag har den hemma svarade jag och log.

Evelinas perspektiv

Sophie satte i filmen som jag visste var ganska läskig. Jag lutade mig tillbaka i soffan och försökte att slappna av och bara titta på filmen. Men något störde mig. Jag kunde inte släppa tanken på vad jag och Zayn snackat om. Han gillade mig fortfarande och innerst inne visste jag själv att jag gillade honom. Men nej, jag kunde inte. Jag slog bort tanken och precis då hoppade jag till utav rädsla från filmen och jag kände hur Zayn kollade på mig. Jag vände min blick mot honom och skrattade lite lätt.
-Jag blev faktiskt rädd, sa jag tyst och han log sitt super söta leende som jag bara älskade. Han flyttade sig lite närmre mig och jag erkände för mig själv att det verkligen inte gjort något. Han la sin arm försiktigt om mig och kollade frågande på mig. Jag bara log mot honom och lutade mitt huvud mot hans axel och kollade på filmen.

-Den filmen var läskigt, utbrast jag när eftertexterna började rulla samtidigt som jag såg att bara Louis och Liam var vakna.
Zayn hade fortfarande sin arm om mig vilket jag egentligen tyckte var ganska mysigt eftersom jag innerst inne gillade honom mer än en vän. Men det fick inte bli något mellan oss, det fick bara inte. Hur mycket jag egentligen bara ville kyssa honom så var det Sverige som drog mig tillbaka. Imorgon skulle jag tillbaka hem till tråkiga Sverige och sen kanske jag aldrig får träffa Zayn och resten av killarna igen. Den tanken gjorde mig ganska ledsen inombords, jag kände att mina ögon blev blanka och jag reste mig snabbt upp för att gå upp till Sophies rum samtidigt som jag märkte att Zayn vaknade och kollade förvirrat på mig.
-Var ska du? Frågade Zayn förvirrat.
-Upp till Sophies rum, svarade jag snabbt och sprang mot trappan.

Jag gick in på toan för att ta en bit papper och jag torkade mig försiktigt i ögonen. Jag kollade mig i spegeln och såg att jag blev svart.
-Fan, mumlade jag för mig själv och öppnade ett skåp och till min förvåning hittade jag Sophies sminkborttagning. Jag torkade mig runt ögonen och sedan gick jag in på Sophies rum och satte mig vid datorn. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag klarade knappt av att se honom, han var som en magnet för mig. Hur många gånger jag än slog bort tanken kom den tillbaka. Jag klickade in mig på twitter och såg att en av mina vänner från Sverige hade skrivit en tweet för bara 7 minuter. ”Imorgon kommer mina saknade vänner hem, undra om dom ser detta?” stod det och jag tryckte direkt på reply. ”I see it! Åh, saknar dig! Jag ringer dig när jag är hemma, vi ses!” ”Heeeeeej, hälsa Amanda! Ja, du måste ringa!”. Jag log och tryckte sedan ner twitter samtidigt som jag hörde fotsteg i trappan. Jag satte mig i sängen och tog upp den närmsta tidningen jag kunde hitta, en svensk.
-Evelina, är du här? Sa någon utanför dörren och jag suckade tyst. Det var Zayns röst.
-Mm, mumlade jag och hörde att dörren öppnades. Jag tittade inte upp men jag kände att han satte sig på sängkanten.
-Vad har hänt? Är du ledsen?
Jag var egentligen inte ledsen, jag var mer... ja, vad var jag egentligen? Jag var kär, på riktigt.
-Jag... äh, skitsamma.
-Nej, det är inte skitsamma! Kom igen... du sa att du kunde berätta allt för mig!
Ja, allt förutom detta, tänkte jag för mig själv och suckade.
_____________________________________________________________________________________

En kort del, men ni som har läst förra inlägget förstår nog och vi hoppas ni har förståelse för detta.
Jag (Angelica) kommer förmodligen få stanna hemma från skolan imorgon, så kanske att jag skriver!
/Angelica & Johanna

Sophies perspektiv

-Men tänk om han inte vill vara min vän längre?
-Vem vill inte vara din vän?
-Han kanske, sa hon tyst och jag skakade på huvudet.
-Snälla lita på mig och Amanda!
-Jag litar på er, men inte på mig själv... jag är nervös, sa hon och ännu en tår rann ner för kinden.
_____________________________________________________________________________________

-Evelina, du måste lita på dig själv!

3 minuter senare hörde vi hur killarna gick upp för trappan. Jag gick ut ur rummet för att möta dom.
-Zayn, gå in på mitt rum, ni andra stanna här, sa jag och Zayn kollade på mig.
-Ehm, okej, sa han och gick in. Jag bytte en snabbt jag-kommer-dö blick med Evelina och jag log och skakade på huvudet.

Evelinas perspektiv

Zayn kom in i rummet och jag fick en klump i magen. Han stängde dörren försiktigt och sedan satte han sig bredvid mig på sängkanten. Vad jag än skulle säga, skulle det bli fel.
-Vad är det du vill säga? Frågade Zayn med en mjuk röst och jag blundade och kände hur mitt hjärta bankade. Jag hade ingen återvändo. Jag ville säga som det var, men samtidigt inte. Jag tänkte efter en stund och jag tog ett djupt andetag.
-Det var inget, sa jag tyst och sedan kollade jag upp på honom.
-Okej, då får jag väl gå ut igen, sa han osäkert. Jag hade fortfarande klumpen i magen. Jag hade tillfället att säga det nu, när ingen annan var här men jag var för osäker. Zayn hade rest sig och skulle precis trycka ner dörrhandtaget när jag bestämde mig. Jag skulle berätta för honom.
-Zayn, vänta!
Han vände sig om och släppte handen från dörrhandtaget.
-Så det är något du ska säga i alla fall, sa han och log stort.
Var han tvungen att le sådär fint? Det var väl inte någon direkt rolig sak jag skulle berätta, men jag hade bestämt mig. Jag skulle berätta, nu. Han satte sig bredvid mig igen. Klumpen i magen fanns där fortfarande men jag tänkte på Sophies ord ”Det kommer av sig själv, jag lovar!” och log.
-Zayn, jag måste bara säga en sak, sa jag och han nickade.
-Jag lyssnar!
-Jag visste inte att du gillade mig på det sättet, jag gillar dig mer som en vän.
Jag klarade inte av att kolla på honom så jag valde istället att kolla ner i golvet.
-En vän jag kan prata med allt om och en vän som är speciell, fyllde jag i och lyfte sakta upp min blick samtidigt som jag såg att han kolla de ner i golvet och nickade sakta. Jag blev orolig över att han inte sa något, fast vad skulle han säga? Jag kände hur en tår sakta rann ner för min kind och jag snyftade till. Han väljer säkert att han inte vill vara min vän mer, tänkte jag för mig själv och kände hur han la sin hand på mitt lår.
-Varför gråter du? Sa han och log sitt söta leende.
-Det känns som... började jag med kunde inte fortsätta.
-Som om vad?
-Som vår vänskap kommer ta slut för att jag sa detta, sa jag och snyftade till.
-Va? Nej? Utbrast han och jag kände att klumpen i magen helt plötsligt försvann och ett leende trängde sig fram på mina läppar.
-Varför skulle vi inte vara vänner? Visst jag gillar dig, det vet du, men jag vill vara din vän även om du inte gillar mig, sa han och log.
-Säker? Jag känner mig som en idiot, du är en av de finaste vännerna jag har, men jag gillar dig som vän, inte...
-Jag förstår dig och jag vill inget hellre än att vara din vän, kom här! Sa han och öppnade sin famn. Jag lutade mig mot honom och gav han en lång kram. Det kändes så bra och nu var jag världens gladaste tjej.

Vi gick ner för trappan och såg att alla de andra satt i soffan och kollade på TV:en. Zayn satte sig bredvid Harry och jag satte mig bredvid Amanda. Hon kollade på mig med en menande blick och jag bara nickade. Hon förstod mig direkt och jag log stort, först på Amanda och sedan mot Zayn.

-Så, vill ni ha film maraton ikväll? Frågade Sophie när vi satt ute på altanen två timmar senare och åt varsin nybakad muffins.
-Ja, det måste vi ha! Men vilka filmer? Frågade Louis och alla skakade på huvudet.
-Några kan gå och hyra film och några kan fixa godis, snacks och läsk, föreslog Niall och fortsatte.
-Jag vill i alla fall fixa godiset, så det blir något gott! Han log och alla skrattade åt honom.
-Jaha, men hur ska vi göra då? Sa ja och Sophie ryckte på axlarna.
-Jag kan gå och hyra film, vem följer med? Sa Sophie
-Jag, utbrast Harry och kollade mot Sophie.
-Amanda, du följer med mig, eller hur? Sa Niall och blinkade. Amanda skrattade och nickade mot honom.
-Såklart!
-Evelina, Zayn, Louis och Liam, vem följer ni med?
-Ni kan ju dela upp er, två går med oss och två med Niall och Amanda, sa Harry.
-Visst, jag kan gå med er, sa ja och kollade på Sophie som nickade och log.
-Jag följer med er då, sa Zayn och alla nickade.
-Bra, ska vi gå nu så det inte blir för sent? Sa jag och kollade på klockan som visade 15.26.
-Ja, men ska vi äta är också? Frågade Zayn och jag nickade.
-Ja, men vill ni beställa pizza? Vi har gjort det jättemycket!
-Jag vet, vad sägs om kinamat? Föreslog Amanda
-Ja, utbrast Niall och log.
-Det blir bra! Men ska vi träffas här vid 6, halv 7? Sa Sophie samtidigt som hon reste sig från stolen.
-Ja, men tänk om vi är här före er? Sa Amanda.
-Men ni kan få en nyckel, sa hon och gick ut till hallen där alla nycklar hängde.

Sophies perspektiv

Jag, Harry, Zayn och Evelina tog på våra skor och började gå mot stället där dom hyrde ut filmer.
-Så vilka filmer ska vi ta? Frågade jag när vi gått en bit och ingen svarade.
-Någon läskig, sa Harry och tog sin arm om mig.
-Nej, det är läskigt!
-Ja, det är väl klart, sa Zayn och skrattade åt mig.
-Nej, men jag vill ju få hålla om dig, sa Harry och tryckte mig intill honom.
-Det kan du väl få göra ändå, sa jag och han log.
-Säker?
-Helt säker!
-Men du? Sa jag och han kollade på mig.
-Vad? Svarade han och såg lite orolig ut. Jag flinade åt honom och fortsatte.
-Kommer du ihåg när vi gick här när vi skulle hyra film typ för några veckor sedan? Han nickade och log.
-Ja, vi kände knapp varandra då!
-Nej, jag vet!

När vi 15 minuter senare stod inne i affären kom Evelina fram till mig. Jag hade inte haft möjlighet att prata med henne själv efter att hon snackat med Zayn, så jag tog tillfället nu.
-Du, jag sa ju att det skulle gå bra!
-Jag vet, tack vare er! Hon log mot mig och jag log tillbaka.

-Har ni hittat någon film? Frågade jag Zayn och han vände sig om.
-Ja, denna, sa han och höll fram en film.
Jag läste på fram sidan ”The Air I Breathe” och jag nickade.
-Den blir super, vi hittade också en, sa jag och Evelina höll fram fodralet till filmen Waiting For Forever. Zayn och Harry nickade och vi log.
-Kan ni hitta en film till? Så hittar vi en till! 4 filmer räcker nog, vi har några hemma också!

Klockan var bara 5 när vi kom hem och vi började att sätta fram lite skålar, tallrikar och glas. En halv timme senare var de andra hemma med en stor påse godis, chips och läsk.
-Vad ni ska gotta er ikväll, sa mamma när hon kom in i köket och alla skrattade.
-Det är sista kvällen, Amanda och Evelina åker ju vid 3 imorgon!
-Ja, såklart ni ska få ha det lite extra mysigt, vi ska inte störa!
-Haha, det är ingen fara, sa Amanda snabbt och mamma log mot henne. Hon gick ut ur köket igen och jag tog upp min telefon.
-Ehm, mamma?
-Ja? Ropade hon halvvägs upp för trappan.
-Vill ni också ha kinamat ikväll, eller?
-Ja visst, ska ni beställa nu då?
-Ja, vad vill ni ha?
-Det vi brukar ha blir bra!
-Okej, sa jag och letade fram numret till en kina restaurang.

30 minuter senare körde mamma och pappa iväg för att hämta maten och vi satte oss i soffan.
-Förresten, vilka filmer blev det? Sa Louis
-The Air I Brecthe, Waiting For Forever, Bad Teacher och The Break Up, sa Evelina och de andra nickade.
-Det blir super, sa Amanda och jag log.

-Tack för maten, sa vi alla nästan samtidigt när vi reste oss från stolarna.
-Ställ era tallrikar i vasken så fixar vi det, sa pappa och alla nickade lätt.
Vi gick in i TV-rummet och jag satte i filmen Bad Teacher i dvd-spelaren och tryckte sedan på play. Jag satte mig tillrätta i soffan mellan Harry och Evelina och lutade mig tillbaka. Det var här jag trivdes. Med min allra bästa vänner, med världens finaste kille, en bra film och massa godis. Ibland var livet helt perfekt.

Jag lutade mig mot Harry axel och han la sin arm runt mig. Jag kollade snabbt upp på honom och han pussade mig lätt i pannan. Jag log för mig själv och jag hörde hans hjärtslag. Jag la min hand på hans mage och jag kände att han rös till. Jag flinade och kollade åter igen mot TV:en.

_____________________________________________________________________________________
Del 46, lite längre än förra och jag hoppas att ni vill lämna en kommentar!
Johanna är inte hemma, därför blev det ingen uppdatering igår! 
Och vi har fått besöksrekord ännu en gång, wiho! Att ni tittar in här och förmodligen läser är så kul! Vi vill välkomna nya läsare, lämna gärna kommentarer! Don't be shy!
finns det några stavfel, så snälla, säg till!
/Angelica & Johanna

Evelinas perspektiv

-Aw, Evelina, vi älskar dig också, allt blir bra! Sa Sophie och jag log för mig själv.
Jag var världens lyckligaste. Jag hade världens finaste vänner. Amanda, Sophie, Harry, Liam, Zayn, Louis och Niall. Det kunde inte bli bättre.
___________________________________________________________________________

Amandas perspektiv

När jag vaknade nästa morgon var inte Sophie och Evelina på rummet men bara några sekunder senare kom Evelina in och jag kollade på henne.
-Var är Sophie?
-Där nere tror jag, jag var bara på toa.
-Jaha, sa jag tyst och la mig ner igen. Jag tog upp min mobil och såg att jag hade två nya sms. Ett var från mamma. ”Hej gumman, jag saknar dig så mycket, hoppas ni har det bra! Vi ses imorgon, puss och kram!” Jag log för mig själv och kände att jag saknade min föräldrar lite, men ag hade haft det bra här och jag ville absolut inte lämna allt, men jag visste att jag var tvungen. ”Hej, jag saknar er också! Vi ses, kram!” skrev jag snabbt och tryckte upp nästa sms, som var från Niall. ”Hej sötnos, vill ni träffa oss idag? Hörde att ni åker hem imorgon...:(”
”Vi måste träffa er och jag kommer att sakna dig så sjukt mycket. När och var ska vi träffas? <3 :(” skickade jag snabbt iväg och det dröjde inte länge förrän jag fick ett svar
”Louis sa precis till mig att han hade pratat med Sophie igår kväll och de bestämde att vi kommer till er klockan 12, men jag orkar inte gå upp”
Jag kollade på klockan som nu redan var halv 12 och skickade snabbt iväg ett sms till Niall. ”Du måste nog skynda dig lite gubben, för klockan är redan halv 12 ;)”
”Ofta, måste upp!! Vi ses snart! Älskar dig <3” fick jag som svar och jag log. Några minuter senare ropade Sophie nere från köket.
-Frukost, kom nu!
-Vi kommer, ropade jag och Evelina i kör och vi gick ner.
På bordet hade Sophie dukat upp fullt med grönsaker, pålägg och annat gott. Mitt på bordet stod en brödkorg med nyköpta frukost bullar.
-Killarna kommer när som helst, jag snackade med Harry! Jag tänkte att vi fick ha det lite mysigt... det är sista hela dagen ni är här!
-Kommer snart? Utbrast Evelina och Sophie skrattade åt henne.
-Ja, jag kan väl inte hjälpa att ni sover så länge!

Det ringde på dörren och vi lät Sophie öppna. När killarna senare kom in i köket kramade jag om Niall, extra hårt och extra länge. Även om det inte var sista gången, så kändes det så jobbigt. Jag skulle inte gått och blivit kär, men han var så underbar. Och jag kunde inte göra slut nu innan jag skulle åka och jag ville verkligen inte att det skulle ta slut. Jag bara hoppades att vårt förhållande skulle funka.

Sophies perspektiv

-Jag vet inte vad ni vill göra idag, men ikväll tycker jag vi ska ha film maraton? Är ni med?
Alla nickade och log mot mig och jag log tillbaka.

Efter att vi ätit frukost började jag och killarna plocka undan medan Evelina och Amanda gick upp för att byta om. Jag kom sedan att tänka på Evelina och Zayn. Hon var tvungen att snacka med honom innan kvällen så inget skulle bli mer fel.
-Ehm, killar, är det okej om ni plockar undan? Jag måste... ehm, på toa, sa jag och Harry kollade konstigt på mig. Jag ville inte säga att jag skulle snacka med Evelina, då kanske Zayn skulle misstänka något.

-Evelina, du måste snacka med Zayn innan kvällen, viskade jag till henne och hon nickade.
-Jag vet, men vad ska jag säga?
-Det kommer av sig själv, jag lovar!
Jag såg att hennes ögon blev tår fyllda och jag kramade om henne.
-Evelina, det kommer går bra, jag vet det.
Hon kollade upp på mig och såg besvärad ut.
-Men tänk om han inte vill vara min vän längre?
-Vem vill inte vara din vän?
-Han kanske, sa hon tyst och jag skakade på huvudet.
-Snälla lita på mig och Amanda!
-Jag litar på er, men inte på mig själv... jag är nervös, sa hon och ännu en tår rann ner för kinden.
_____________________________________________________________________________________

Del 45 blev väldigt kort, vi vet. Men ibland behövs det lite "mellan delar" :')
Imorgon börjar vi båda skolan och vi vet inte hur uppdatering blir. Vi kommer göra vårt bästa såklart och vi hoppas ni stannar.
/Angelica & Johanna

Sophies perspektiv

-Var det något speciellt?
-Nej, jag bara tänkte på vad Evelina sa! Tänk så många tjejer som önskar att dom var oss?
-Ja! Och när vi åkte hit hoppades vi bara av att få träffa dom minst en gång! Sa Amanda och vi skrattade.
-Det är en sak jag måste berätta, sa Evelina plötsligt och vi spärrade upp våra ögon.
-Vad? Sa jag nyfiket.
-Berätta! Nu! Sa Amanda. Evelina kollade på oss och skrattade.
_____________________________________________________________________________________

Hon tog ett djupt andetag och jag blev lite orolig. Hade något hänt? Jag kollade på henne med oroliga ögon och hon skrattade.
-Det är inget allvarligt.
-Men berätta!
-Zayn gillar mig! Sa hon snabbt och vi kollade på henne, utan att säga något.
-Så gulligt, ni kommer bli ett gulligt par, sa Amanda och log.

Evelinas perspektiv

Åh, dom skulle aldrig fatta? tänkte jag för mig själv och suckade högt.
-Vad? Frågade Sophie.
Jag bara nickade och gick där ifrån. Jag visste att dom skulle säga något liknande som Amanda sa. Jag hörde hur de båda kom efter mig och jag stannade.
-Jag vill inte snacka, ni förstår ändå inte, sa jag lite irriterande.
-Men, vad gjorde vi för fel? Frågade Sophie lite ledsamt och jag kollade på dem.
-Egentligen ingenting, men allt blir så fel!
Jag satte mig i soffan och, precis som jag anat, Amanda och Sophie satte sig bredvid mig.
-Men berätta nu, kom igen!
-Nej, det är inte lönt, ni förstår inte!
-Okej, vi ska inte säga något, berätta på.
Jag tänkte efter lite. De var mina bästa vänner, men jag orkade inte med några kommentarer om mig och Zayn. Men jag kunde inte hålla allt för mig själv, om jag skulle få berätta allt utan att bli avbruten så kanske de skulle förstå och jag hade inget att förlora.

-Zayn gillar mig, sa jag igen och Sophie nickade.
-Vad är felet med det? Han är ju söt? You're lucky girl! Sa Amanda, ganska tyst.
-Problemet är att jag inte gillar honom, inte på det sättet. Bara som vän!
-Men? Jag trodde bara att du skojade när du sa det innan! Förlåt Evelina, sa Amanda och gav mig en kram.
-Det är lugnt! Sa jag även om det inte var det. Det kändes inte bra när dom alltid höll på, men jag brydde mig inte om det just nu, det hade redan hänt.
-Men, hur vet du det?
-Igår så skickade han ett sms!
-Men han var ju här?
-Jag vet, men när vi satt och snackade så sov ju han... innan han somnade skickade han det. Och han viskade att jag skulle kolla min mobil idag...men jag har ju redan sett det, men jag vet inte vad jag ska svara!
Amanda och Sophie satt där, helt tysta och lyssnade på mig och det gjorde mig glad.
-Är det att du inte gillar honom eller att du inte vill va tillsammans med han, eftersom dom är så pass... kända?
-Båda! Men tänk om jag sårar honom om jag svarar och skriver att jag inte gillar honom!? Jag vill inte förlora han som vän, men jag är rädd för att det komme hända!
-Men Evelina, se det positivt, han gillar dig, var glad för det och berätta som du känner!
-Ni kan ju träffas ikväll eller imorgon, förslog Amanda och jag tänkte efter. Hur skulle jag säga det? ”Hej Zayn, vad roligt att du gillar mig, men jag gillar dig bara som vän, hoppas du inte blir sur, jag vill inte förlora dig.” Nej, så kunde jag inte säga.
-Ja, men vad ska jag säga?
-Det kommer av sig själv, jag lovar!
-Helt säker?
-100 procent, sa Amanda och log stort.
De båda kramade om mig och plötsligt kändes livet så mycket bättre. Även om jag hade en stor klump i magen kändes det bra att ha Amanda och Sophie vid min sida. De stöttade mig alltid, i alla lägen. Sophie satte på TV:en och kollade igenom alla kanaler. På TV3 visades Top Model. En gammal säsong, men vi brydde oss inte. Hinna jag satte mig bekvämt i soffan för att titta tog jag upp min mobil och gick in på twitter. ”Sometimes is life hard, but I'm so happy that I have my friends, you are amazing!” skrev jag och sedan la jag mobilen på soffbordet och satte mig tillrätta i soffan.

Sophies perspektiv

Jag kände mig så taskig att vi inte hade lyssnat ordentligt på Evelina. Men hon verkade glad, så jag ville inte ta upp det just nu. Jag slog bort min tanke och kollade på TV:en. Jag såg Evelinas mobil lös till och hon tog upp den.
-Det var faktiskt mamma, sa hon och log.
Jag och Amanda log mot henne medan hon knappade på sin mobil.

-Tjejer, vad vill ni äta ikväll?
-Tacos, utbrast jag och hon skrattade.
-Har vi inte ätit det ofta? Eller?
Amanda och Evelina nickade men sa också;
-Det gör inget, det är gott!
Mamma nickade och log.
-Ni vill inte gå och handla åt mig?
Jag kollade på de andra som nickade.
-Visst, sa jag och vi reste oss från golvet där vi satt och spelade kort.

”Kött, Tortilla bröd, Ost, Läsk, Majs, Tacos sås och Godis” stod det på lappen vi fått av mamma innan vi gick till affären. Vi gick runt i affären, som jag knappt varit i, i nästan en timme för att hitta allt. När vi hade betalat och var på väg hem gick kassen i sönder och vi alla började skratta högt. Det gick två äldre damer förbi som tittade konstigt på oss.
-Vad ska vi göra? Frågade Amanda och jag skakade på huvudet.
-Jag vet inte... tur att inget gick i sönder.
-Jag springer tillbaka och köper en kasse, vänta här! Sa Evelina och sprang iväg.
5 minuter senare var hon tillbaka, med 2 kassar.
-Jag fick två, hon kände igen mig!
-Haha, vad sa du till henne?
-Att kassen gick i sönder på vägen, så jag behövde en ny! Och hon tjejen i kassan bara skrattade åt mig och sa åt mig att ta två nya, sen sa jag typ tack och gick snabbt iväg!

-Det tog tid, hittade ni inte allt? Frågade mamma när vi kom innanför dörren och vi skrattade.
-Nej, vi har typ aldrig varit där och sen gick kassen i sönder, så vi fick hämta en ny, fast vi fick två!
Mamma skrattade åt oss och började packa upp. Hon gav godispåsen till oss. Jag tog fram en skål som jag hällde upp godiset i.

-Tjejer, det är dags för mat, hörde vi mamma ropa från köket och vi gick ner direkt.
-Vad gott det luktar, sa jag och log mot mamma.
-Ja, vi får väl hoppas att det är gott!
-Det tror jag nog, sa Evelina och log.

-Så, vad ska ni hitta på imorgon? Frågade mamma när vi hade börjat äta.
-Träffa killarna, eller? Sa pappa och jag log för mig själv. Även han började kalla dom för killarna.
-Ja, förmodligen, sa jag och såg att Evelinas leende, som nästan alltid fanns på hennes läppar försvann lite. Hon kollade upp på och mötte min blick. Jag gav henne en det-kommer-gå-bra blick och hon log osäkert.

Efter att vi ätit klart gick vi upp på mitt rum och fortsatte med att spela kort, något vi brukade göra ganska ofta hemma i Sverige.

-Vet du om killarna ska åka till Sverige i sommar? Frågade Amanda mig och jag skakade på huvudet.
-Jag har ingen aning, men vi kan fråga dom! I så fall följer jag med dem, så kan jag få träffa er!
-Ja, det måste du! Men dom kommer förmodligen till Stockholm...
-Men ni kan ju bo på samma hotell, sa jag och de log.
-Om dom ens ska komma, sa Evelina och vi skrattade lätt.
-Vad ska ni göra resten av lovet då? Frågade jag nyfiket och Evelina var snabbt med att svara.
-Min familj ska åka till Liseberg och sedan ska vi också hälsa på mina kusiner, som bor i Borås, tror jag!
-Åh, vad kul! Jag vill också till Liseberg!
-Klaga inte, du bor i London och här finns sååå mycket att göra!
Jag skrattade åt henne och vände mig mot Amanda.
-Du då?
-Jag vet inte, vi har inte bestämt något speciellt! Jag och mamma ska i alla fall åka till Ullared en dag!
-Ska inte din lillasyster med?
-Nej, hon vill inte, sa hon och skrattade.
-Haha, hur kan man inte vilja?
-Det undrar jag också!

Två timmar senare hade vi nästan ätit upp allt godis i skålen och tittat klart på en film. Min mobil plingade till på skärmen stod Louis. Varför smsade Louis mig? Jag tog upp och läste sms:et. ”Har Harry sms:at dig?” ”Nej, hurså?” Svarade jag och fick snabbt ett svar, ”Haha, okej. Han har somnat, och han sa till oss att han skulle smsa dig... vi tänkte höra om ni ville träffa oss alla imorgon?”
-Vill ni träffa killarna imorgon?
Båda nickade glatt och jag svarade Louis. ”Ja, såklart vi vill! Såg du videon av Harry när han snarkade?”
”Nej, var?” ”Kolla min twitter, jag har länkat! Evelina och Amanda åker hem på lördag, så vi måste träffas!” ”Ska jag göra! VA? Nej, vad tråkigt, då måste vi verkligen träffas! Var?” ”Ni kan komma hit vid 12, om ni är vakna då! Gick det bra i studion idag?” Han slutade plötsligt svara och jag förmodade att han, som Harry, hade somnat.

När vi några timmar senare skulle lägga oss såg jag att jag hade ett nytt sms, från Louis. ”Okej, vi ses då! Ja, det gick bra, godnatt, kram!” Sms:et var skickat för 40 minuter sedan, så jag brydde mig inte om att svara. Han hade säkert redan somnat.

En halv timme senare låg jag i min säng och Amanda och Evelina på sina madrasser. Jag släckte lampan och drog täcket upp till halsen.

-Vad ska jag säga till Zayn?
-Evelina, det kommer gå bra. Ta det lugnt! Sa jag och jag kunde se att hon nickade, även om det var mörk.
-Jag hoppas det, men jag är jätte rädd för att förlora han som vän, det är det sista jag vill!
-Jag tror han kommer förstå dig! Sa Amanda och jag nickade instämmande, även om dom förmodligen inte såg det.

Evelinas perspektiv

Jag låg och tänkte på orden som Amanda hade sagt och hoppades att de var sanna. Jag vill absolut inte förlora en så bra vän som Zayn.
-Amanda, Sophie, är ni vakna? Frågade jag tyst.
-Ja, svarade dom samtidigt.
-Bra... jag vill bara säga att jag är så tacksam att jag har er! Tack för ert stöd, ni vet inte hur mycket jag älskar er!
-Aw, Evelina, vi älskar dig också, allt blir bra! Sa Sophie och jag log för mig själv.
Jag var världens lyckligaste. Jag hade världens finaste vänner. Amanda, Sophie, Harry, Liam, Zayn, Louis och Niall. Det kunde inte bli bättre.
_____________________________________________________________________________________
Lite längre del än vad ni brukar få, nu känner vi oss snälla :') Haha!
Imorgon åker vi iväg och är borta tills Måndag, därför blir det ingen ny del förrän Måndag kväll eller på Tisdag. 
Vi kommer att kunna gå in och läsa kommentarerna, så KOMMENTERA MYCKET NU, då kanske ni får en lång del när vi är hemma igen!?
Och, vi kommer uppdatera VÅR TWITTER, SOM NI HITTAR HÄR!
Ha det bäst, see yaa!
/Angelica & Johanna

Evelinas perspektiv

-Godnatt alla, sa Sophie
-Godnatt, sa jag, Harry och Amanda samtidigt sedan släckte Sophie sin sänglampa.

Jag märkte efter en halv timme att alla hade somnat. Jag tog upp min mobil och läste sms:et igen. Det var inte såhär det skulle bli. Och vad ska jag säga?
_____________________________________________________________________________________

Gillar han mig verkligen? Hur kan någon så underbar som Zayn gilla mig? Vänta, tänkte jag precis att han var underbar? Han var underbar, en underbar vän.

När jag vaknade nästa morgon var alla vakna förutom Harry, som snarkade högt som en girs. Jag tog upp min mobil och såklart fick det mig att tänka på sms:et. Jag slog snabbt bort tanken och tryckte upp videokameran.
-Vi filmar! Utbrast jag och alla nickade och log. Jag började spelade in och gjorde det i två och en halv minut. -Youtube nästa, sa Amanda och reste sig för hämta Sophies laptop som stod på mitt skrivbord.

Hon startade datorn och skrev inte youtube.com i adress fältet.
-Är det inte lite taskigt? Sa jag och kollade mot Niall som skrattade.
-Kanske, men det är kul, kom igen!
-Okej då! Sa jag även om jag var lite emot idén. Sophie loggade in på sin youtube kanal samtidigt som hon gick in på twitter och skrev ”Guys, I'm gonna upload a video on youtube, i think you gonna like it, especially 1D fans :)”.

Åtta minuter senare hade videon laddats upp och Harry hade fortfarande inte vaknat, vilket nog var tur.

Sophies perspektiv

Under video skrev jag ”The worlds cutes boy, or what do you think?” och tryckte på spara. Jag gick in på twitter och skrev en ny tweet med bara länken. Bara några minuter senare var där en hel del med kommentarer som alla löd ”CUTE”, ”SWEET”, ”HARRY IS SO CUTE eller liknande.

-Seriöst, har ni lagt ut en video när jag snarkar? Utbrast Harry och alla hoppade till.
-Hur vet du det? Frågade Amanda osäkert och han kollade på oss med en ond blick som snabbt tog över med ett skratt.
-Alla skriver till mig på twitter!
-När vaknade du?
-För typ en minut sen! Jag tog upp mobilen för att tweeta, så blir man bombad av länkar till en video, haha!
Vi skrattade åt honom och visade sedan hela videon på min datorn.

Jag trodde först att han skulle bli arg men han bara skrattade åt det och log. Precis vad jag ville att han skulle göra.
-Ska vi gå ner och äta frukost? Frågade Niall och Evelina skrattade till lite.
-Visst, sa jag och reste mig som alla andra, förutom Harry.
-Kom igen, upp med dig!
-Jag orkar inte, sa han dystert och jag skrattade åt honom,
-Blame Niall, sa jag och gick iväg.
När jag var på väg nerför trappan kom Harry och sprang ner och stannade.
-Ha, jag kom före dig! Jag bara skrattade åt honom och skakade på huvudet.
-Kan man inte ens få en godmorgon puss? Sa han och drog in mig en i varm kram. Hans perfekta läppar mötte mina och jag log inombords.
-Kom igen, vi är hunriga! Sa Niall och vi skrattade.
-Ni lär få vänta, sa Harry och alla brast ut i skratt.
-Nej, jag är också hungrig, sa jag och slet mig ur Harrys omfamning.

-Vad är det för dag idag? Frågade Zayn plötsligt och jag tänkte efter.
-Torsdag, sa Evelina innan jag hann säga något.
-Ehm, Harry, Niall... var det inte idag vi skulle vara i studion vid 12? Frågade Zayn och kollade mot Niall och Harry som satt bredvid varandra.
-Jo, sa Niall och såg lite stressad ut.
-Då får ni skynda er, klockan är tjugo över 11! Sa jag och Harry kollade på väggen där klockan hängde.
-Oj!

-Tack för frukosten! Sa Niall och sköljde av sin talrik.
-Niall, vi tar disken, ni kan gå och byta om! Sa jag och han log mot mig.
-Tack, sa han snabbt och sedan gick killarna och bytte om.

17 minuter senare stod vi vid ytterdörren.
-Hejdå tjejer, det var kul att vi fick komma! Vi ses väl snart? Sa Niall och gav oss varsin kram.
-Såklart vi gör! Harry gick fram och gav mig en kram.
-Vi glömmer allt som hänt, nu är det du och jag, viskade han i mitt öra. Jag nickade och pussade honom på kinden.

Evelinas perspektiv

Killarna sa hejdå och gav oss varsin kram. Jag kände att Zayn kramade om mig lite hårdare och jag kunde inte låta bli att erkänna att jag gillade det. Men han var min vän, inget mer.
-Kolla dina sms, viskade han och jag nickade.
Jag nickade lätt, även om jag visst vad han menade. Jag hade redan sett sms:et men jag visste inte vad jag skulle svara. Killarna gick ut och åkte iväg.

-Vad ska vi hitta på idag? Frågade jag Amanda och Sophie när vi satt uppe på Sophies rum.
-Jag vet inte, kan vi inte bara vara här hemma och ta det lugnt? Vi kan baka? Föreslog Sophie.
-Ja, men vad?
-Hallonpaj, utbrast jag och de andra nickade.

-Godmorgon tjejer, vad gott det luktar! Det var Sophies mamma som kom in i köket.
-Har ni inte vaknat förrän nu? Sa Sophie och kollade på klockan som visade kvart i ett.
-Jo, jag har varit vaken en stund, men jag orkade inte gå upp, sa hon och skrattade till.
-Jaha, pappa då?
-Han sover!
Vi skrattade till och fortsatte med pajen.

När pajen var klar gick vi ut på vår terrass och satte os där för att äta av den varma hallonpajen. Jag funderade på om jag skulle berätta om sms:et Zayn skickat eller låta det vara osagt? Jag kunde radera sms:et och inte låta någon få veta men samtidigt ville jag berätta för Sophie och Amanda. Men dom kanske bara skulle börja hålla på med att jag gillade honom mer än en vän.

-Gjorde det något att Harry kom igår? Frågade Amanda Sophie och hon log.

Sophies perspektiv

-Ja, egentligen, men ändå inte! Jag har saknat honom, sa jag och Amanda log stolt.
-Jag är glad för din skull, jag hade inte velat lämna dig här om du var ledsen, sa Amanda och Evelina instämde.
-Nej, vi skulle inte kunna lämna dig här om du var ledsen.
-Juste, ni åker hem på lördag, sa jag och kollade ner i min tallrik. Allt hade känts så bra nu när jag och Harry var tillsammans igen och så kom jag att tänka på att Amanda och Evelina skulle åka hem, på lördag.
-Jag vill inte att ni åker hem, det har varit så kul att ha er här!
-Det har varit riktigt kul att få vara här med dig! Sa Evelina och Amanda nickade instämmande.
-Och tänk vilken tur vi har haft, vi är typ bästa vänner med killarna i One Direction! Sa Evelina och jag kollade på henne med en menande blick.
-Ja, okej, du har Harry och Amanda har Niall, men ni fattar!
Vi skrattade åt henne och sedan tänkte jag efter. Tänk vad lyckliga vi borde vara. Det är många tjejer som skulle vilja vara oss just nu. Att kunna ringa eller smsa till killarna när man vill. Att kunna skratta och ha kul tillsammans, som riktiga vänner. Jag log stort för mig själv, kanske för stort.
-Okej, Sophie... vet du hur stort du ler just nu?
-Haha, nej! Sa jag och skrattade.
-Var det något speciellt?
-Nej, jag bara tänkte på vad Evelina sa! Tänk så många tjejer som önskar att dom var oss?
-Ja! Och när vi åkte hit hoppades vi bara av att få träffa dom minst en gång! Sa Amanda och vi skrattade.
-Det är en sak jag måste berätta, sa Evelina plötsligt och vi spärrade upp våra ögon.
-Vad? Sa jag nyfiket.
-Berätta! Nu! Sa Amanda. Evelina kollade på oss och skrattade.
_____________________________________________________________________________________
Gillar ni? Vill passa på att tack för allt gulligt ni skriver! 
Och det är jätte roligt att snacka med er på twitter, så glöm inte att följa oss!
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

Vi knackade på dörren men ingen öppnade eller sa något, så vi öppnade dörren. Det första jag såg var att de låg tätt intill varandra i sängen och sov. Harry hade sin arm runt Sophie och på TV: rullade eftertexterna på en film. Jag log stort för mig själv och kollade på Sophie som log minst lika stort. Jag kramade om henne och hon pussade mig lätt på kinden.
-Det var på tiden, eller hur?
Amanda nickade åt mig och log.
_____________________________________________________________________________________

-Vad ska vi hitta på? Frågade jag Amanda och hon ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, är du trött?
-Nej, inte precis, är du?
-Nej! Ska vi kolla på en film till?
Jag nickade mot henne och sedan gick vi ner för trappan.

Harrys perspektiv

Jag vaknade upp och såg att filmen vi kollade på var slut. Jag hörde någon som stod utanför Sophie rum och pratade tyst och som senare gick ner för trappan. Jag tog kontrollen till TV och stängde av den. Sedan kollade jag på Sophie som la i min famn och sov. Hon var så söt där hon la och sov. Jag ville inte väcka henne, men jag kunde inte motstå att pussa henne lätt på pannan. Hon vaknade sakta upp och jag ångrade mig direkt, fast samtidigt inte. Hon öppnade sina ögon och kollade på mig samtidigt som hon log sitt söta leende.
-Förlåt att jag väckte dig, sa jag tyst.
-Det gör inget, det finns inget bättre än att vakna upp i din famn, sa hon tyst med ett leende.
-Det finns inget bättre än att ha dig i min famn, sa jag och böjde mig ner för att kyssa hennes perfekt läppar.

Jag kände hur en tår rann ner för en kind och Sophie såg det och kollade oroligt på mig.
-Vad är det Harry?
Jag skrattade till och skakade på huvudet.
-Glädjetårar, sa jag och log mot henne och fortsatte.
-Jag är så glad att det är vi igen!

Sophies perspektiv

-Jag med.
Harry log sitt super söta leende mot mig samtidigt som jag tänkte efter. Gjorde jag verkligen rätt? Var Harry den rätta för mig? Han hade trots allt sårat mig på ett sätt, men ändå bevisat att han inte hade svarat på Madisons sms. Men han kanske hade ringt henne istället och snackat?
-Vad tänker du på? Frågade Harry och jag väcktes ur mina tankar.
-På dig, på oss.
Han nickade bara som svar och mina tankar började igen. Jag hade aldrig förlåtit en kille om dom gjort såhär mot mig. Men Harry var speciell, jag kunde inte vara utan honom. Han var mitt allt. Jag älskade honom över allt annat och jag hade tänkt på honom hela tiden även om jag var arg på honom, bara det att jag inte ville erkänna det för mig själv.
-Ska vi gå ner till de andra? Harry avbröt mig ur mina tankar igen och jag nickade.
-Det gör vi, kom!
Jag reste mig upp och rätta till min tröja som kasat upp lite. Jag borsta igenom håret och sedan ställde sig Harry bakom mig och kramade om mig.
-Sophie?
-Ja? Jag vände mig om och kollade på honom.
-Jag älskar dig, sa vi båda två samtidigt och jag skrattade till och kysste honom.
-Kom! Sa jag och tog tag i hans hand och sedan gick vi ner för trappan.

När vi gick ner satt Amanda, Evelina, Zayn och Niall i soffan. Alla var helt inne i en film som spelades på TV:en. Evelina kollade mot oss och log stort mot oss. Vi båda gav henne ett ännu större leende tillbaka.
-Vad glada ni ser ut då, sa hon samtidigt som Niall pausade filmen.
Vi gick, hand i hand, och satte oss i soffan.
-Vadå? Ska man se ledsen ut om man har världens finaste flickvän? Sa Harry och jag log för mig själv.
-Nej, det ska man inte, sa Niall snabbt och jag skrattade till.
Vi alla satte oss till rätta i soffan och Harry la sin arm runt mig. Niall startade filmen. Det hade bara gått 20 minuter av filmen, och 1 timme och 20 minuter återstod.

Klockan var lite efter halv 11 när filmen var slut. Jag stängde av TV:en medan Evelina plockade ut skålarna vi använt.

-Killar, ville ni sova över?
-Såklart, sa Harry och Niall medan Zayn såg lite tveksam ut.
-Kom igen Zayn, vi slipper Louis och Liam för en natt, sa Harry och vi andra skrattade.
-Okej då, sa Zayn och log.
-Ehm, killar?
-Ja, sa de samtidigt och log.
-Vi har bara två madrasser till, någon av er får sova på golvet, sa jag och skrattade.
-Nej, jag vet, utbrast Harry och log ett skumt leende.
-Vad?
-Jag sover hos dig!
-Eller så sover jag på Amandas madrass, föreslog Niall och Harry protestera direkt.
-Neeeej, utbrast han högt och jag, Evelina och Amanda skrattade åt de.
-Jo, det tycker jag!
-Men, men jag var först! Sa Harry med en ledsen min.
-Då låter som en liten 5-åring, sa jag och Evelina i kör till Harry och han såg besviken ut.
-Kan du inte vara på min sida? Frågade han och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Alla de andra hängde på och Harry stod där och låtsades vara ledsen, men han lyckades inte så bra.
-Eller så gör vi bara så att Harry sover med mig och Niall med Amanda? Sa jag och log mot Harry, som genast såg gladare ut.
-Och Zayn, du får säkert sova hos Evelina om du vill!, fortsatte jag och Evelina kollade på mig.

Evelinas perspektiv

Jag kollade på Sophie med en konstigt blick. Trodde alla att jag och Zayn var tillsammans? Jag kunde inte bara säga nej rakt ut, det skulle kännas taskigt. Jag gillade Zayn, som en vän. Eller? Han var jätte snäll och han hade berättat mycket för mig. Jag visste ju inte vad han tyckte om mig, men för mig var han en vän, eller en bror, som man kunde berätta allt för. Eller var han mer än så? Gillade jag han, på det sättet?
-Haha, vi är inte tillsammans, vi är vänner, inget mer! Sa Zayn och jag andades tyst ut.
-Säkra på det? Frågade Harry och log lite hånfullt.
-Helt säkra, sa jag och alla skrattade.

Vi tog fram en madrass som Zayn skulle sova på, sedan gick vi och borstade tänderna. Tjejerna i ett badrum och killarna i ett.
-Evelina, du gillar Zayn, ellerhur?
-Ja, som en vän.
-Mer än en vän, sa Amanda och flinade.
-Du vet mer än vad jag vet, sa jag och skrattade, sedan fortsatte jag.
-Han är verkligen jättesnäll, vi gick runt och snackade ganska länge. Han berättade massa saker för mig och jag litar verkligen på honom och jag gillar honom som en vän.
-Ni kommer säkert bli tillsammans, sa Sophie och jag kände hur jag blev varm. Jag gillade verkligen inte när folk snackade om mig och någon kille.
-Men sluta, vi är vänner! Sa jag och dom log mot mig som svar.

När vi var klara gick vi in på Sophies rum. Vi la oss ner och snacka ett tag. Efter 10 minuter hade killarna fortfarande inte kommit upp.
-Kom, vi går ner och kollar, sa Sophie och reste på sig.
-Gå ni, jag orkar inte resa mig! Sa jag och dom nickade, log och gick ner för trappan. Bara några sekunder senare hörde jag någon som kom upp. Det var Zayn. Han gick in på rummet och la sig ner i på sin madrass. -Förlåt för innan, men jag visste inte vad jag skulle säga, sa han ganska tyst.
-Vadå förlåt? Vi är ju inte tillsammans? Sa jag nästan ännu tystare och han kollade på mig.
-Nej, jag vet, men...
-Men?
-Nä, inget. Godnatt! Sa han och jag bara nickade.
-Godnatt, sov gott!
-Detsamma.

Jag vände mig om och väntade på de andra. Efter några minuter kom de upp och vi satt och snackade ett bra tag. Zayn hade somnat och även Niall gjorde det.
Klockan var närmre halv 1 när i hörde att ytterdörren där nere öppnades.
-Vem är det? Frågade Amanda oroligt
-Mina föräldrar... de var ju hemma hos Niall ikväll.
-Oj, juste, haha!
-Ska vi sova? Frågade Harry och alla nickade.
Jag tog upp min mobil och såg att jag hade ett nytt sms, från Zayn. Varför hade han smsat mig? Han låg bredvid mig. Jag öppnade sms:et och läste. ”Evelina, jag gillar dig. Inte bara som vän, utan mer. Bli inte arg, jag bara vill att du ska veta, men låt ingen annan veta, inte än! Sov gott sötnos!” stod det och jag fick en klump i magen. Zayn gillade mig? Det var ju just detta som inte fick hända.
-Godnatt alla, sa Sophie
-Godnatt, sa jag, Harry och Amanda samtidigt sedan släckte Sophie sin sänglampa.

Jag märkte efter en halv timme att alla hade somnat. Jag tog upp min mobil och läste sms:et igen. Det var inte såhär det skulle bli. Och vad ska jag säga?
_____________________________________________________________________________________
Del 42, gillar ni? Kommentera gärna och glöm inte att följa oss via twitter!
Vi har även satt in google translate i menyn, om någon föredrar kinesiska eller något annat språk! Haha, nej, men vad vet vi, kanske någon från något annt land läser!
Och juste, vi har slått besöksrekord, tack tack tack! :')
/Angelica & Johnna

Jag hörde hur Amanda öppnade dörren.
-Hej, kom in!
Det hördes som det var mer än en person. Jag gick ut ur köket och bort mot dörren.
-Vi fick lite extra besök, sa Amanda och log stort.
-Hej, sa jag stelt och kollade upp i Harrys ögon.
_____________________________________________________________________________________

-Hej tjejer, sa Harry glatt och jag log lite svagt. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Men jag förstod direkt vad Amanda och Niall ville. Att det skulle bli jag och Harry igen. Men jag visste inte vad jag ville.
-Vad gör du här Harry? Frågade jag lite förvånat men ändå lite irriterat.
-Niall sa att jag kunde följa med om jag vill så det gjorde jag och för att jag vill prata med dig, svarade han och log lite.

Jag vände mig om och gick till köket och satte mig på en stol. Efter ett tag kom Amanda, Evelina, Niall, Harry och Zayn in i köket. Det luktade bara mat från McDonalds.
När alla förutom Harry hade satt sig ner var det bara en ledig plats och det var sidan om mig. Han satte sig ner och började småprata med mig men jag var inte intresserad av att prata med honom så jag brydde mig inte om vad han sa, jag tog istället upp min hamburgare och började att äta. Alla åt och var helt tysta eftersom alla var nog väldigt hungriga.

-Så vad ska vi göra nu? Frågade jag när jag hade ätit upp.
-Jag och Niall ska i alla fall kolla på film, sa Amanda samtidigt som hon log.
-Jag och Evelina ska nog gå ut på en liten promenad, sa Zayn och blinkade med högra ögat.
-Och jag hade velat prata lite med dig Sophie, svarade Harry samtidigt som han kollade ner mot marken.
-Glöm det Harry jag vill inte prata med dig, jag vill helst inte ha något med dig att göra! Sa jag ganska högt, samtidigt som det kändes som det högg till i hjärtat och ögonen kändes lite blöta. Jag sprang upp till mitt rum, smällde igen dörren och slängde mig på sängen. Jag kände tårarna rinna och tänkte för mig själv hur jag kunde säga så mot Harry, han som jag egentligen älskar mest i hela världen. Men jag kan bara inte lita på honom.
Inte långt därefter hör jag någon som öppnar dörren, men jag vänder mig inte om för jag vill inte prata med någon.

-Sophie, hör jag hur Harry säger med gråten i halsen.
-Gå! Jag vill inte prata med dig!
-Men Sophie jag måste prata med dig, jag klarar mig inte utan dig.
-Du kan gå till den där Madison istället, för jag bryr mig inte, svarade samtidigt som jag grät mer och mer.
-Men snälla låt mig förklara! Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till för du är den som betyder allra mest för mig, du är den som har störst plats i mitt hjärta, sa han och jag hörde hur han grät. De orden han sa fick mig att smälta lite men jag kunde inte lita på honom, hur skulle jag kunna veta om han talade sanning.
-Förklara vad? Att du är otrogen mot mig med Madison?
-Jag är inte otrogen, jag tycker knappt om Madison som vän ens!
-Men varför skickar ni flirtiga sms till varandra då? Sa jag och jag kände hur Harry tog tag i min hand och vände mig om och kollade rakt in i hans ögon. Det gjorde ont i mig att se han så här ledsen men det är hans eget fel.
-Det är hon som skickar sms till mig hela tiden, jag har inte svarat henne och om jag nu har svarat henne så har jag bara sagt att hon ska låta mig vara eftersom jag älskar en tjej som heter Sophie Winston, alltså dig. Jag vet inte varför jag ens gav mitt nummer till henne eller började umgås med henne när vi var i Los Angeles och filmade. Men jag tror jag började prata med henne för jag saknade dig så sjukt mycket. Jag vet att det låter så jäkla dumt, men jag visste inte vad jag skulle ta mig. Det enda jag ville göra var att åka hem till dig och få känna din mjuka kyssar. Du är den som betyder mest för mig, du har störst plats i mitt hjärta, jag tänker på dig hela tiden och du ska bara veta hur mycket jag gråtit sedan den dagen du sa att det var slut mellan oss. Du kan få läsa igenom alla smsen mellan mig och Madison, för jag har inget att dölja för dig. Du är den enda jag vill vara med för jag älskar dig.

Jag såg hans tårar bli fler och fler när han sa allt det men jag vet inte om jag var redo att ge han en ny chans för jag litar ju fortfarande inte på honom.

-Jag älskar dig också, men det går inte att det blir vi igen. Jag kan inte lita på dig. Det gör sjukt ont i hjärtat att säga det men det kan bara inte bli vi igen oavsett hur mycket jag älskar dig, sa jag samtidigt som jag grät så jag knappt kunde andas. Jag kollade in i Harrys ögon, jag hörde hur han knappt fick någon luft för att han grät så mycket.
-Men snälla gumman det är du som gör mig hel, det är du som gör mig till den människan jag är och det är du som gör livet värt att leva. Jag klarar mig inte utan dig, jag vet snart inte vad jag ska mig till om det inte blir vi igen. Jag hade helst av allt velat spola tillbaka tiden och aldrig träffat Madison. För i så fall hade det aldrig blivit såhär. Då hade allt varit bra mellan oss och jag hade fått känna på din mjuka läppar och om jag inte hade älskat dig så mycket som jag verkligen gör skulle jag ju inte gråtit såhär mycket för att få tillbaka dig, jag önsk...
-Tyst Harry du kan knappt andas, sa jag och kramade om honom hårt och han besvarade kramen. Jag har saknat hans varma kramar.
-Det är okej Harry jag klarar inte av att se dig såhär ledsen för det gör mig ännu mer ledsen, jag klarar inte av att bråka med den jag älskar mest och och har den största platsen i mitt hjärta. Men jag kan inte lita på dig helt än. Men jag ger dig en ny chans för jag är inte heller hel utan dig, sa jag och kysste honom.
-Så du menar att du har förlåtit mig och att det är vi igen? Frågade Harry och log lite och kollade på mig med rödgråtna ögon.
-Jag har inte förlåtit dig helt förrän jag har sett smsen mellan dig och Madison, svarade jag med en allvarlig blick.
Han tog upp mobilen från sin ficka, bläddrade fram till deras konversation och gav mig mobilen. Jag läste igenom alla smsen och såg att det nästan bara var Madison som hade skickat till Harry, och om han hade svarat så stod det att hon skulle låta honom vara för han hade redan en flickvän som han älskade av hela sitt hjärta och det gulliga var att han hade skrivit att jag var hans flickvän fast vi hade gjort slut, han måste ha trott på oss, trott på att det skulle bli vi igen.

-Förlåt, sa jag tyst när jag gav tillbaka mobilen.
-Förlåt för vad? Frågade han och kollade på mig lite förvånat.
-För att jag inte litade på dig när du sa att det inte var något mellan dig och Madison, svarade jag och kände att en tår sakta rann nerför min kind.
-Gumman, det är okej, sa Harry samtidigt som han torkade bort tåren från min kind och böjde sig fram för att kyssa mig.
-Jag har saknat dig Harry.
-Jag har saknat dig med älskling, det har varit de värsta dagarna i mitt liv. Att inte ha fått hålla om dig har gjort mig galen. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig med, svarade jag och log.
-Ska vi gå ner till de andra nu eller? Frågade Harry.
-Nej, kan vi inte vara här på mitt rum och kolla på en film och ha det lite mysigt, för jag vill vara lite ensam med dig, svarade jag och log stort.
-Det går hur bra som helst!

Vi la oss ner i min säng och började kolla på filmen, jag kände hur Harry tog sin arm om mig och efter inte så lång tid somnade jag till.

Nialls perspektiv

Undrar var Harry och Sophie har tagit vägen, filmen är ju slut och de är inte tillbaka än, tänkte jag för mig själv och vände mitt huvud mot Amanda.
-Amanda, undra var Harry och Sophie har tagit vägen, för det tar väl inte så långt tid att prata? Frågade jag oroligt.
-Jag vet inte, vi kan gå upp till Sophies rum och kolla om de är kvar där, svarade Amanda med ett stort leende.
-Visst sötnos, kom! Sa jag och tog tag i hennes hand och drog henne upp för trappan.

Vi knackade på dörren men ingen öppnade eller sa något, så vi öppnade dörren. Det första jag såg var att de låg tätt intill varandra i sängen och sov. Harry hade sin arm runt Sophie och på TV:n rullade eftertexterna på en film. Jag log stort för mig själv och kollade på Amanda som log minst lika stort. Jag kramade om henne och hon pussade mig lätt på kinden.
-Det var på tiden, eller hur?
Amanda nickade mot mig och log.
_____________________________________________________________________________________

Del 41, gillar ni?
Måste bara säga till er som börjat följa oss på twitter, det är super kul att få snacka lite med er och veta var ni kommer ifrån. Följer du oss inte på twitter än? Tryck här och följ oss!
Vi har även en liten tävling, läs mer om den på twitter. 
/Angelica & Johanna

Vi hoppade av bussen och gick in på Westfield.
-Var ska vi börja? Frågade Evelina och jag ryckte på axlarna.
-Vi går in på Zara! Utbrast Amanda och pekade på en skylt. Vi nickade mot henne och gick mot affären.

Vi gick runt i massvis med affärer och vi alla tre köpte något. Vid halv tre tiden var vi ganska trötta i benen, så vi bestämde oss för att sätta oss ner och fika. Vi beställde in varsin stor bakelse och en dricka. Vi satte oss ner vid ett runt bord och började snacka.
-Hej tjejer, det var längesedan! Hörde jag en röst säga och jag vände mig om.
_____________________________________________________________________________________

-Hej Sarah, utbrast Evelina och vi reste oss upp för att ge henne varsin kram.
-Får jag slå mig ner här med er?
Vi nickade och log mot henne.
-Såklart!
Hon drog ut en stol och satte sig bredvid Amanda.
-Har ni varit här länge?
-Ja, ganska! Själv?
-Ja, jag träffade en gammal vän, men hon var tvungen att gå nu, så jag tänkte ta en fika här och nu hittade jag er! Hon log och jag gjorde detsamma.
Vi satt där och snackade i nästan 40 minuter. Sarah skulle hem och vi fortsatte vår shoppingrunda.

-Åh, kolla utbrast Amanda plötsligt och pekade framåt.
Jag
tittade upp och såg vem som stod 100 meter framför oss. Niall, Louis, Zayn, Liam och såklart Harry. Varför just nu? Jag ville inte tänka på honom. Fast innerst inne kände jag en stor saknad. Amanda gick mot dom och jag följde motvilligt efter.
-Amanda, vänta! Sophie vill kanske inte gå fram till dom?

-Men stanna ni här, jag kommer snart!
-Nej, kom nu Evelina, vi följer med.
Evelina kollade på mig frågande.
-Är du säker?
-Ja... jag är inte direkt rädd för Harry, sa jag och skrattade till.
Vi gick ikapp Amanda som redan hade hunnit några meter framför oss och jag kollade upp. Jag mötte Harrys blick men kollade snabbt bort.

Harrys perspektiv

Vi såg att tjejerna kom gående mot oss och Niall gick för att möta Amanda. Vi gick efter Niall och stannade där de stod. Evelina och Sophie ställde sig bakom Amanda.
-Hej killar! Sa Amanda och kramade om oss lätt.
-Hej, det var ett tag sen, hur är det? Svarade Louis.
-Med mig är det bra, sa hon och log stort.
-Ja, det är väl klart det är bra med dig, sa Sophie och puttade till henne lätt.
Niall stod och höll om Amanda och jag ville inget hellre än att spring fram till Sophie och krama om henne. Jag ville berätta sanningen för henne. Att jag älskade Sophie och ingen annan. Men jag kunde inte.
-Hej förresten, sa Sophie och log mot oss alla. Hon tog ett steg fram och kramade lätt om Niall, Liam, Zayn och Louis. Hon ställde sig framför mig och jag kollade på henne. Hon kollade ner. Sedan tog hon ett steg fram och kramade om mig. Inte hårt och ingen betydelsefull kram, men ändå en kram.
-Hej på dej också, viskade jag snabbt i henne öra innan och släppte taget om mig. Evelina hälsade på oss också och sedan stod vi och snackade. Jag lyssnade på vad de andra pratade om, men jag kunde inte slita blicken från Sophie. Vad skulle jag göra? Hon snackade på som vanligt med dom andra och visst hade hon snacka lite med mig, men jag ville ju ha henne i min famn. Men hon lät mig inte förklara. Skulle det aldrig mer bli vi?

Efter ett tag när vi pratat en del gick tjejerna iväg. Jag vill bara springa efter Sophie och krama om henne, men det gick inte för hon ville ju inte ens prata om det som hade hänt. Jag önskar att det var vi igen.

-Harry! Kommer du? Hörde jag Liam säga.
-Va? Sa jag och skakade på huvudet.
-Du tänkte på Sophie va? Frågade Niall.
-Ja, jag vill att det ska vara hon och jag igen, att det ska finnas ett vi.
-Men du, vi ska fixa det här, sa Niall med ett leende på läpparna.
-Hur då? Sophie vill ju knappt prata med mig.
-Vänta lite, jag ska bara ringa Amanda, svarade Niall med ett ännu större leende på läpparna.

Amandas perspektiv

Tio minuter efter vi hade gått ifrån killarna kände jag hur min mobil vibrerade. Jag svarade och gick en liten bit ifrån tjejerna.

-Heej, Niall!! Det var ju längesedan vi pratade, sa jag lite ironiskt.
-Heej, jag vet. Jag saknade dig så mycket! Svarade han.
-Men vad har du på hjärtat egentligen?

-Jo, det gäller Harry. Han bara pratar om Sophie hela tiden vill få tillbaka henne.
-Men han får stå för det han har gjort och hon vill inte prata med honom, svarade jag och var lite irriterad.
-Gumman, lyssna på mig nu. Han har inte varit otrogen, han gillar inte ens den där Madison, han säger hela tiden att det var ett misstag att ge ut sitt nummer till henne, han har inte svarat på smsen hon skrivit till honom. Så snälla kan du hjälpa mig att fixa så Harry och Sophie kan prata med varandra. Jag ser hur ledsna båda är när de inte har varandra, sa Niall med en väldigt vänlig röst.
-Men hur ska vi fixa det då?
-Kan inte jag komma till dig ikväll så kan vi kolla på film eller något och jag kan ta med mig Harry fast i så fall får du inte säga något om att Harry också ska komma.
-Det låter som en bra idé, men vad ska Evelina göra då? Frågade jag.
-Zayn kanske också kan följa med för det ser ut som de gillar varandra, och visste du att Zayn är singel nu? Sa Niall och lät glad.
-Är han? Det visste jag inte. Svarade jag och blev förvånad.
-Japp det är han! Svarade Niall glatt.

-Men ta med Harry och Zayn ikväll. Kom till Sophies hus klockan sju så kollar vi på film och ni kan även sova över här!
-Men är inte Sophies föräldrar hemma? Frågade Niall osäkert.
-Jo de är de ju, men de kommer hem sent så jag får hoppas på att Harry och Sophie har hunnit pratat ut innan dess. Men jag måste gå tillbaka till tjejerna nu, innan de blir oroliga för mig!
-Okej, vi ses ikväll. Puss och kram på dig sötnos! Sa Niall och jag fick ett brett leende på läpparna.
-Puss på dig med min kära pojkvän! Svarade jag och jag hörde hur Niall skrattade.
-Men puss och hejdå, vi ses ikväll!! sa jag och la på.

Sophies perspektiv

Efter ett tag kom Amanda tillbaka med ett brett leende på läpparna.

-Vem var det som ringde dig och som gjorde dig så glad? Frågade jag nyfiket.
-Niall såklart, vem annars!? Svarade hon och skrattande.
-Saknade han dig redan? Sa jag och Evelina i kör samtidigt som vi kollade på varandra och brast ut i ett litet skrattanfall.
-Japp, det gjorde han och vi bestämde att han ska komma ikväll. Vi hade tänkt att kolla på film och ha det lite mysigt.
-Aww så gulligt, men de andra kommer väl inte? Frågade jag osäkert samtidigt som jag tänkte på hur mycket jag saknade att mysa med Harry och hans mjuka och varma kyssar. Jag saknade hela han.
-Nej, det är bara Niall. Men går det bra att han sover över här?
-Ja det är klart det går bra! Men vilken tid kommer han? Svarade jag med ett leende som jag kände att jag var tvungen att klämma fram.
-Han kommer klockan sju, svarade Amanda glatt.
-Okej, men vad ska vi göra tills dess? Frågade Evelina, som kom från typ ingenstans.
-Jag hade tänkt att vi kunde fortsätta shoppa lite eftersom vi är i shoppingcentret!! Utbrast Amanda och vi nickade instämmande.

En och en halv timme senare stod vi vid busshållplatsen utanför shoppingcentret och vi såg bussen kom allt närmre och närmre. Vi gick på bussen och satte oss nästan längst bak.
-Vi åker hem snart, sa Evelina och jag kollade på henne.
-Jag vet, vad ska jag göra utan er? Jag knappt några vänner här.
Jag tänkte efter. Jag hade inte träffat på så många förutom killarna och Sarah. Men jag kunde inte sitta här resten av sommaren. Men det skulle nog lösa sig. Men jag skulle sakna Evelina och Amanda riktigt mycket.
-Vadå vad du ska göra? Du kan hänga men de 5 snyggaste killarna på denna jord varenda dag! Sa Evelina och log. Jag gav henne en menande blick och hon fortsatte.
-Du kan inte vara ovän med Harry hela sommaren, det kommer bli bra!
-Jo, säkert, mumlade jag tyst för mig själv.
-Du kan tillbringa mer tid med min pojkvän än vad jag kan, sa Amanda och såg lite ledsen ut.
Jag skrattade till. Det var sant det dom sa. Jag kunde spendera alla dagar med 5 snygga killar.

-Någon hemma? Ropade jag när jag hade vridit om nycklarna och öppnat dörren.
Jag hörde fotsteg och såg att mamma kom.
-Hej tjejer, har ni haft det roligt?
-Ja, sa vi alla tre och nickade.
-Vi ska iväg ikväll, till Bobby och Maura, sa mamma när jag tog av mina skor.
Jag tänkte efter, vem var det?
-Maura och Bobby? Sa jag frågande och sedan kom jag på.
-Ja juste, Nialls föräldrar! Sa jag och skrattade till.
-Ja, Maura sa att ni gärna fick följa med, om ni vill?
-Men skulle inte Niall komma hit ikväll, frågade jag Amanda som kolla upp.
-Jo, han och... eller, ja Niall kommer ikväll!
-Han och? Sa jag frågande.
-Nej, inget. Niall kommer, upprepade hon och jag nickade.
-Jaha, okej, så ni alla stannar här? Frågade mamma.
-Ja, sa vi i kör och gick sedan upp på mitt rum. Jag tog upp kläderna jag köpt och klippte av prislapparna. Jag öppnade min stora garderob och hängde in det. Jag tog upp min mobil och kollade klockan. 16.46.
-Ska Niall äta här också? Frågade jag Amanda som ryckte på axlarna.
-Vi har inte bestämt något!
-Okej, vi kan ju beställa från McDonalds eller något.
-Ja, det gillar Niall ju, sa hon och skrattade.

Hon tog upp sin mobil och började skriva, förmodligen ett sms till Niall.
-Jag skrev att han skulle ta med sig McDonalds mat när kom!
-Okej, det blir bra! Sa jag och log.

Två timmar senare hade vi alla tre duschat och bytat om. Vi hade även hunnit gå iväg för att handla chips, popcorn och dricka. Mamma och pappa hade redan gått iväg och vi hörde hur det ringde på dörren.
-Amanda, du kan öppna!
-Okej, men kom ni också!

Jag hörde hur Amanda öppnade dörren.
-Hej, kom in!
Det hördes som det var mer än en person. Jag gick ut ur köket och bort mot dörren.
-Vi fick lite extra besök, sa Amanda och log stort.
-Hej, sa jag stelt och kollade upp i Harrys ögon.
_____________________________________________________________________________________
WE ARE BACK ON TRACK!
Haha, har ni längtat? Lite iaf?
Lite frågor, 
Det har ju kommit en hel del nya noveller on 1D, men läser ni ändå vår? Vi var först, och vi hoppas att ni stannar kvar! (Vi menar inte att ni inte får läsa de andra, men vi hoppas ni läser vår också!)
Och är novellen fortfarande bra? Eller är den tråkig?
Kommentera gärna vad ni tycker, vi vill ha era åsikter!
/Angelica & Johanna

-Nej och jag tänker inte göra det, han har sårat mig!
-Men Sophie? Även om du inte vill att ni blir tillsammans igen så måste ni ändå snacka!
Evelina kom in i rummet och kollade på mig. Hon satte sig bredvid oss.
-Kanske det, men inte nu och inte imorgon.
_____________________________________________________________________________________

Nästa morgon när jag vakande märkte jag att min mobil ringde. Jag tog upp mobilen och såg att där stod ”okänt nummer”
-Ah hej det är Sophie, sa jag trött.
-Hej Sophie, det är Louis. Jag vill bara säga att Harry är extremt ledsen och han säger att den enda han vill ha hos sig är dig och ingen annan.
-Och det ska jag tro på? Han kan gå till den där Madison om han nu behöver någon tjej att va med, svarade jag argt.
-Men Harry älskar dig och ingen annan, snälla gå till han så ni kan prata i alla fall.
-Om Harry nu älskar mig och ingen annan, varför säger han det inte själv? Fast han kan ju inte säga det själv för jag vill aldrig mer prata med honom, hur ont det än gör i mitt hjärta, sa jag och la på.

När jag hade lagt på kollade jag runt i rummet och så att varken Amanda eller Evelina var där. Jag gick ner i vardagsrummet och där satt de framför TV:n.

-Godmorgon tjejer! Vad sägs om att shoppa lite idag på Westfield London? Frågade jag när Evelina och Amanda kom ner för trappan en kvart senare.
-Jaa, shoppa är alltid kul! Sa de och log mot mig.

Vi gick in i köket för att äta frukost. På bordet låg där en lapp. ”Hej tjejer! Jag och pappa kommer nog inte hem förrän ikväll, det finns mat i frysen som ni kan värma! /Mamma” stod det. Jag kom och tänka på att jag inte hade så mycket pengar och eftersom vi skulle shoppa skulle det behövas mer än de 200 kronorna jag hade på mitt rum.

-Hej gumman, hur är det? Svarade mamma när jag ringde upp henne efter att vi ätit frukost.
-Hej, det är bra! Sa jag men jag visste att jag ljög. Inget var bra utan Harry.
-Okej, något speciellt du ville?
-Ja, vi hade tänkt att åka till Westfield och shoppa, sa jag.
-Jaha, okej! Har du inte pengar på ditt kort?
-Jo, juste! Men jag vet inte hur mycket.
-Du kan gå in på datorn och kolla, du vet hur man gör väll?
-Ja, det vet jag, hejdå!
-Hejdå gumman, ha en bra dag! Vi ses ikväll.
-Hejdå, sa jag igenom och la på.

Jag gick upp på mitt rum för att kolla och gick sedan började vi göra oss klara för att åka iväg.
-Hur ska vi komma dit? Frågade Amanda samtidigt som hon målade på mascara.
-Vi kan ta bussen, sa jag och hon kollade på mig.
-De stora, röda, läskiga som man får hoppa på i farten? Frågade hon jag jag flinade åt henne.
-Nej, de går bara inne i London, det finns en busshålls plats här i närheten, men bussarna är vanliga.
-Har du åkt där ifrån förr?
-Nej, hur så?
-Vet du när bussen går ens?

-Nej, men den kommer väll.
-Haha, okej!

-Är ni klara då? Frågade jag och de nickade.
-Vad bra!
Jag tog min handväska och la ner mobil, pengar och nycklar. Samma sak gjorde Evelina och Amanda och sedan gick vi mot dörren. Jag tog på mina vita converse och sedan gick vi ut från vår tomt.

Vi svängde åt höger och gick ner längst gatan. Vi gick där och snackade, klockan var tjugo över elva och det var redan varmt och skönt.
-Sophie, är det den bussen du menar?
-Fan!
Bussen hade redan stannat på hållplatsen och kom nu emot oss. Evelina och Amanda började vifta på armarna och jag skrattade åt dom. Busschauffören såg oss och kollade surt på oss.
-Han såg inte så värst glad ut, påpekade Evelina och jag skakade på huvudet.
-Nej, verkligen inte!

Hållplatsen låg bara några meter bort och när vi var framme kollade jag på tavlan där satt.
-Bussen kommer om 25 minuter, vi kan vänta här väl?
-Ja! Sa Evelina och Amanda samtidigt.

Jag tog upp min mobil och loggade in på twitter. ”On my way to the mall but we missed the bus, have to wait 25 minutes!” skrev jag och inte långt där efter hade jag fått massa frågor om jag kunde följa folk. Jag gick in på en twittersida som hette harrysophiestyles och jag skrattade till för mig själv och läste igenom deras tweet. Det var gulliga tweets om hur söta de tyckte vi tillsammans och deras profilbild var på mig och Harry, när vi kysstes. Jag kollade på bilden och det kändes konstigt, men inte på samma sätt som det gjort innan. Men ingen av fansen visste att vi inte var ihop längre. Men jag tänkte efter på vad både Evelina, Amanda och Louis hade sagt. Harry kanske ville prata med mig. Fast vad ska han säga? ”Jag är ledsen för att jag var otrogen mot dig” och sen ska han väl börja förklara hur allt är. Nej, jag orkar inte med honom.

-Tre barnbiljetter, sa jag när vi steg på bussen. Det var samma sura busschaufför som innan.
Han mumlade tyst vad det blev och jag betalade han. Vi gick bak i bussen och satte oss längst bak och började snacka. Bussresan skulle inte ta så lång tid men vi han med att skratta en hel del. Efter två hållplatser var det bara vi kvar i bussen och vi såg hur chauffören kollade bak genom backspegeln och gav oss en ond blick.

Vi hoppade av bussen och gick in på Westfield.
-Var ska vi börja? Frågade Evelina och jag ryckte på axlarna.
-Vi går in på Zara! Utbrast Amanda och pekade på en skylt. Vi nickade mot henne och gick mot affären.

Vi gick runt i massvis med affärer och vi alla tre köpte något. Vid halv tre tiden var vi ganska trötta i benen, så vi bestämde oss för att sätta oss ner och fika. Vi beställde in varsin stor bakelse och en dricka. Vi satte oss ner vid ett runt bord och började snacka.
-Hej tjejer, det var längesedan! Hörde jag en röst säga och jag vände mig om.
_____________________________________________________________________________________

Vi skämms nästan över hur kort denna delen är.. och såhär kommer det bli denna veckan som kommer!
Vi båda åker iväg på semester och är hemma igen nästa söndag.
Det kommer INTE bli någon uppdatering under hela veckan, vi har inte haft tid att skriva så många delar i förväg.

Finns det några Ulrik Munther fans här? I så fall kan ni gå våra privata bloggar och kolla på bilder, angelicafoto.blogg.se & malmgrenfoto.blogg.se :)
Vi hoppas på många kommentarer när vi kommer hem igen!
/Angelica & Johanna

Vi reste oss från golvet och satte oss vid köksbordet.
-Hur var kvällen då? Frågade jag och log mot Amanda.
-Superbra, ska jag berätta?
-Ja, allt! Sa Evelina
-Varenda detalj, la jag till och hon flinade mot oss.
_____________________________________________________________________________________

Precis när Amanda skulle börja berätta hörde vi hur ytterdörren öppnades och jag suckade.
-Vi kan ta det senare... om du inte vill att mina föräldrar ska veta allt! Sa jag och hon skrattade.
-Haha, vi tar det sen!

-Hej tjejer, hur är det? Sa mamma när hon gick in i köket.
-Hej, sa vi och hon log mot oss.
-Vi har bakat muffins, vill ni ha? Sa jag
-Ja, visst! Vi kan sätta oss vid TV:en och fika ju, sa mamma och jag nickade mot henne.
Jag tog ner fem tallrikar och fem glas, sedan gick in i vardagsrummet och satte ut det på bordet. Jag gick tillbaka till köket igen för att hämta lite dricka.
-Vad vill ni ha att dricka? Frågade jag och de ryckte på axlarna.
-Det spelar ingen roll, sa Evelina och jag tog ut saft flaskan och mjölken ur kylskåpet.
-Går det bra med saft eller mjölk? Jag kollade på dem och Evelina nickade.
-Mjölk? Sa Amanda och kollade frågande på mig.
-Mjölk och chokladmuffins är gott tillsammans, sa jag och Amanda flinade åt mig.
-Okej! Sa hon och skrattade till.

-Gud vad goda muffins ni har bakat! Utbrast pappa och kollade på oss
-Det säger du varje gång, sa jag och skrattade åt honom.
-Men det är alltid gott!
Amanda och Evelina skrattade till och även mamma.

-Godnatt tjejer, sov gott! Sa pappa och kramade om mig.
-Godnatt, sa vi i kör och sedan gick dom till sitt sovrum.
-Ska vi gå upp till mitt rum? Föreslog jag och de nickade mot mig.

Vi gick in i badrummet och borsta våra tänder och tvättade bort sminket. Jag borstade igenom mitt hår och sedan gick vi in på mitt rum.

-Amanda, berätta nu! Sa Evelina
-Okej, sa hon och vi log mot henne.
-Vi åkte taxi till en restaurang som var superfin! Vi åt grillad lax med potatis... det var sjukt gott! Förresten, vad åt ni här hemma?
-Pan pizza, sa vi samtidigt och skrattade åt oss själva.
-Okej!
-Vad gjorde ni sen då?
-Vi gick till London Eye och åkte där, det var jättekul och Niall stod där och höll om mig!
-Åhh, vad gulligt! Utbrast Evelina och jag log svagt mot Amanda.
Jag kom och tänka på första gången jag hade åkte där med Harry. Allt var så perfekt, vi stod där tillsammans och han kysste mig. Jag kunde inte släppa han från mina tankar. Jag kände hur mitt öga fylldes med tårar. Jag kunde inte hålla det inne. Amanda visste ingenting, medan Evelina visste allt. Jag ville att Amanda skulle veta, men jag ville låta hon berätta klart först.
-Vad är det? Frågade Amanda mig och jag kollade upp på henne.
-Nä, inget... så gulligt att han höll om dig! Något mer som hände? Sa jag och skrattade lätt.

Amandas perspektiv

-Ja, han är jättegullig! Ehm... han kysste mig, sa jag tyst och de kollade på mig och log stort.
-Åh, så ni är tillsammans? Frågade Sophie och jag nickade.
-Så gulligt!
Jag rodnade lite och tog sedan upp min mobil för att logga in på twitter. Jag gick in på Nialls sida och såg att han hade tweetat för en halvtimme sen. ”A special day, i will never forget it, i love u!” jag log för mig själv.
-Kollla vad han har skrivit på twitter, sa jag och höll upp mobilen framför Amanda och Sophie.
-Gud vad gulligt! Utbrast Evelina och jag log.
Jag ville inte svara, då skulle alla förstå att det var mig han menade. Och eftersom han inte hade skrivit mitt namn ville han kanske att alla skulle veta än. Jag skrev istället en ny tweet. ”I'm a happy girl right now!” var det enda jag skrev och sedan loggade jag ut igen.
-Jag kommer snart, jag ska bara på toa, sa Evelina och vi nickade mot henne.

Jag kollade på Sophie som satt i sin säng. Jag såg på henne att något var fel. Varför hade hon tårar i ögonen innan? Hon verkade inte vilja snacka om det... men samtidigt ville jag visa att jag brydde mig. Jag reste på mig och satte mig bredvid henne.
-Vad är det egentligen? Frågade jag tyst och hon kollade upp på mig.
-Asså... jag vet att jag borde berättat, men jag ville inte förstöra din kväll, sa hon.
-Berätta nu då! Hon tog ett djup andetag.
-Det är slut mellan mig och Harry, sa hon tyst och jag hoppade till.
-Men? Varför? Nej!

Sophies perspektiv

-Jag var hos han innan idag ju, sa jag, hon nickade och jag fortsatte.
-Han var inte vaken, så när jag kom så väckte jag honom men sedan somnade vi båda i hans säng, sa jag ganska tyst.
-Fortsätt!
Jag fick fram ett leende och blev glad att hon verkligen lyssnade.
-När vi sedan vaknade skulle han gå in och duscha och då fick han ett sms av en som heter Madison... jag såg lite av vad där stod och jag öppnade för läsa hela.
-Vad stod det då?
- Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart.
Hon kollade på mig med en sorgsen blick och mina ögon blev ännu en gång tårfyllda. Hon böjde sig framåt och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka och mina tårarna rann ner för mina kinder.
-Gumman... du vet att jag skulle gjort vad som helst för att göra allt bra!
-Jag vet och jag är så tacksam att jag har er... men det kommer aldrig bli som förr!
-Det förstår jag, men har du pratat med Harry?
-Nej och jag tänker inte göra det, han har sårat mig!
-Men Sophie? Även om du inte vill att ni blir tillsammans igen så måste ni ändå snacka!
Evelina kom in i rummet och kollade på mig. Hon satte sig bredvid oss.
-Kanske det, men inte nu och inte imorgon.
_____________________________________________________________________________________

Del 38, innan klockan 12, wiho! Haha!
Förresten, vi har slått besöksrekord med över 80 besökare, tack ska ni ha!
Fortsätt besöka och kommentera, vi blir så glada!
/Angelica & Johanna!

-Ja typ, jag såg ett sms på hans mobil från någon som hette Madison, hon skrev typ att hon saknade hans varma famn, hans underbara doft och hans närhet. Hon skrev även puss och han ljög för mig. Eftersom när han frågade varför jag grät så frågade jag om namnet Madison sa han något, men han såg ut som ett frågetecken och sa typ att han inte visste vem det var så ja, det är över nu, sa jag och det tog ett tag för mig att berätta allt det eftersom jag grät så mycket att jag snart inte visste vad jag skulle ta mig till.
_____________________________________________________________________________________

Men han behöver inte ha varit otrogen för det... hon kanske gillar han, men alla vet att han älskar dig, sa hon och kollade på mig.
-Jag trodde han älskade mig, men han hade inte gjort så då! Sa jag och snyftade till.
-Men Sophie, han kanske vill prata med dig, kan du inte låta han berätta?
-Det spelar ingen roll, det är över!
Jag ville inte bli arg på Evelina , jag visste att hon pratade med mig för att jag skulle få prata ut. Jag var så tacksam för att ha så snälla vänner, men ingen, absolut ingen skulle förstå hur ledsen jag var över detta. Och just nu kändes allt så meningslöst, det gjort ont att säga att det var över, men så var det. Hur olycklig jag än var, så var det över. Men det kanske inte hade funkat att ha ett förhållande med honom nu när de kommer bli mer och mer kända. Det kommer åka iväg och vi kommer säkert inte att träffas så mycket.

-Sophie, jag förstår att du är ledsen. Jag har sett på dig att du gillar honom, riktigt mycket, men låt han snacka med dig, han är minst lika ledsen han också!
-Varför skulle han vara ledsen? Han har ju den där jävla Madison! Skrek jag, jag kunde inte låta bli. Jag var inte arg på Evelina, jag vara arg på Harry, på Madison, på mig själv som hade läst sms:et.

Evelinas perspektiv

Jag visste ju inte vad det var mellan Harry och Madison, men jag kände på mig att det inte var som Sophie trodde. Det är ju inte direkt konstigt att de träffar andra tjejer och jag trodde inte att Harry skulle vara otrogen. Man såg på de båda hur mycket de älskade varandra. Men vad skulle jag göra? Jag kunde gjort vad som hest för att slippa se Sophie ledsen.
-Sophie, lugn! Jag tror inte det är som du tror, sa jag tyst och hon kollade på mig.
-Nähä.. vad menar du?
-Jag tror inte att han har varit otrogen... han skulle inte gjort så mot dig!
-Kanske inte, men jag bryr mig inte. Det gjort ont att läsa sms:et och jag ska inte snacka med honom, i alla fall inte nu.
Jag suckade tyst. Jag förstod att hon var ledsen, men jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag och Amanda skulle åka hem på lördag och det var tisdag. Det var bara 3 hela dagar vi hade kvar och jag ville absolut inte lämna Sophie när hon var såhär ledsen.
-Sophie, om jag hade kunnat göra något, skulle jag gjort det direkt!
-Evelina, jag vet. Jag är så tacksam att jag har er, ni är bäst... och förlåt att jag skrek!
-Jag förstår dig... kan vi inte hitta på något kul? Vi kan inte sitta här hela kvällen!
-Jo, men vad ska vi göra?
-Baka?
-Ja, det har vi inte gjort sen ni kom... det är ju bara ett måste!
Vi skrattade och gick sedan ner till köket.

Sophies perspektiv

-Evelina, vi har ju inte ätit än? Mamma och pappa är hemma vid 10 och jag sa att vi skulle ta något att äta, vad vill du ha?
-Haha.. ehm, vad finns det?
Jag gick till frysen för att se om där låg något vi kunde värma. Jag öppnade en lucka och såg att där låg 5 pan pizzor.
-Pan pizza, går det bra?
-Ja, det blir bra!

Jag tog fram två stycken och vi värmde de snabbt i vår mikrovågsugn. Jag tog fram en fanta flaska och sedan satte vi oss ner vid bordet.

-Hur tror du Amanda har det? Frågade jag efter en stund.
-Hon har det nog bra, eller vad tror du?
Jag nickade och tog upp mitt glas.
-Skål! Sa jag och Evelina kollade konstigt på mig
-För vad? Hon skrattade till och jag log
-För dig, för att du är en sån bra vän, och att du alltid finns här för mig! Och för att Amanda såklart!
Hon log stort åt mig.
-Och för att du är en så bra vän!
Vi båda skrattade till och vi skålade.

Efter att vi ätit upp satte vi in våra saker i diskmaskinen och jag kom att tänkta på varför vi ens hade gått ner till köket.
-Skulle vi inte baka? Sa jag och Evelina kollade på mig
-Jo... men det känns konstigt utan Amanda!
-Jag vet... men vi kan baka en annan dag också! Hon log mot mig och nickade.
Jag gick upp på mitt rum för att hämta mina 5 böcker som endast bestod utav recept.

-Så vad ska vi baka? Frågade jag och log.
-Vad sägs om chokladmuffins?
-Mums, ja! Det måste vi baka!

Vi tog fram alla ingredienser som behövdes och satte igång med bakande, men ju längre tiden gick ju mer tänkte jag på den gången när jag bakade med Harry och resten av killarna. Den enda jag vill vara hos är Harry, men jag kunde bara inte förlåta honom för det han har gjort.

 

-Sophie! Hallå! Hör du mig eller? Hörde jag hur någon sa och jag vaknade upp från mitt tänkande.
-Va, vad sa du? Frågade jag och Evelina flinade och skakade på huvudet.
-Jag undrar om vi du kan hjälpa mig att hälla upp smeten i formarna!
-Visst, sa jag och skrattade till.

Vi hade satt ut formar på en plåt som stod på bordet. Vi tog med skålen där smeten var och började hälla upp smeten. Evelina hällde och jag höll i formarna.
-Undra vad Amanda och Niall har gjort... tror du dom bara har suttit där på en restaurang hela kvällen? Sa Evelina och kollade på mig.
Jag kollade snabbt på klockan som hade hunnit bli 9.
-Evelina, stopp!
Hon hoppade till och kollade på plåten och sedan upp på mig. Jag brast ut i skratt och likaså gjorde hon. Jag la mig ner på golvet och skrattade. Tårarna började rinna och jag fick ont i magen så mycket som jag skrattade.

-Ingen bra kombination att hälla upp smet och titta bort, sa hon och jag skrattade.
-Nä, verkligen inte!
-Ska vi sätta ut nya formar?
-Ja, det får vi nog göra, sa jag och flinade.

Vi satte ut nya formar på den svarta plåten och hällde i smet. Det blev inte så många muffins, men det blev några i alla fall.

-Hur länge ska dom vara inne? Frågade jag och Evelina kollade i boken.
-Tjugo minuter och vi får inte glömma dem... jag är jättesugen på muffins och helst ska de inte vara brända!
-Nej då, vi ska lyckas... för en gångs skull!
Hon nickade mot mig och jag skrattade till.
-Vad?
-Inget!
-Jo, vad?

-Tänkte på att du hällde utanför... att du inte märkte något!
-Haha, tur att du gjorde det i alla fall!
Jag nickade och reste mig från stolen jag satt på.
-Jag ska bara hämta min dator, jag kommer snart!
-Okej!

Jag gick upp för trappan och in på mitt rum och tog min laptop, tryckte på starta och gick sedan ner igen.
När den var startad klickade jag upp twitter och skrev ”I've the best friends in the world, i love u, and you know who you are!”
Evelina satte sig sidan om mig samtidigt som jag tryckte upp mina mentions. ”@sophiewinston follow me back, you are so sweet” ”@harry_styles and @sophiewinstin are so cute togheter, i love u”. Det var de två översta och det kom nya hela tiden. Jag blev glad av alla fina ord de sa till mig men när det skrev om mig och Harry högg det till i hjärtat. Men ingen visste, så jag ville inte säga något.

-Vill du logga in? Frågade jag Evelina och hon nickade.
Jag vände datorn mot henne och hon loggade in på sin twitter. ”just 3 days left in london.. have been amazing days and i'm gonna miss @sophiewinston .. i love u girl!”
Jag log för mig själv och tänkte efter, jag hade två allra bästa vänner och jag kände hur lycklig jag var. Även om Harry inte fanns här just nu, så hade jag Amanda och Evelina och det var jag glad för.

-Ska vi ta ut muffinsen nu? Frågade jag Evelina och hon kollade på klockan.
-Ja, det har gått exakt 20 minuter, sa jag och hon nickade.
-Duktig flicka som höll koll på tiden! Jag flinade till och sedan tog Evelina ut muffinsen.

-Vi väntar tills 10 när alla kommit hem, så kan vi ha lite fika, sa jag och Evelina nickade.
Vi satte oss framför datorn och gick in på youtube. Vi startade lite musik och sjöng med.

Klockan var tio i 10 när vi hörde hur dörren låstes upp. Musiken var inte så hög och jag pausade direkt.
-Det är Amanda, vi gömmer oss!
Evelina skrattade åt mig precis som om jag var en treåring. Jag satte mig ner på golvet bakom köks-ön vi hade i köket och drog ner Evelina.

-Hej! Ropade Amanda och Evelina började skratta.
-Tyst med dig, sa jag och satte min hand framför hennes mun.
-Evelina! Sophie! Jag vet att ni är här!
Jag kunde själv inte hålla mig för skratt. Vi båda började skratta och Amanda kom fram till oss.
-Vad gör ni här?
-Städar golvet, sa Evelina och alla tre började skratta.

Vi reste oss från golvet och satte oss vid köksbordet.
-Hur var kvällen då? Frågade jag och log mot Amanda.
-Superbra, ska jag berätta?
-Ja, allt! Sa Evelina
-Varenda detalj, la jag till och hon flinade mot oss.
_____________________________________________________________________________________
Del 37!
Tack för era fina kommentarer, fortsätt så!
Tänkte tidsinställa delen tills imorgon, men nu hoppas vi att Izabella blev glad, för du satt och väntade! :')
/Angelica & Johanna