Let me be your last first kiss - del 17
Bethanys perspektiv
Detta har hänt:
”Ehm, alltså jag vill träffa dig men jag hinner tyvärr inte Louis för jag åker hem idag, förlåt!” sa jag och jag kände mig riktigt hemsk eftersom jag hade lovat honom att vi skulle träffas nu när jag var i London. Kort därefter hörde jag hur det började pipa i mitt öra. ”Louis, Louis?” sa jag utan att få något svar. Då insåg jag att han hade lagt på. ”Fan också” sa jag tyst för mig själv. Varför skulle jag alltid ställa till det, eller göra någon besviken?
Klockan hade slagit ett och jag var inne på Victoria Secret, tillsammans med mamma för att hitta en bra julklapp till min syster. Det tog ett tag, men jag hittade en fin pyjamas. Det var ett helt vanligt, ljusrosa nattlinne och på ena sidan stod det V. Secret. Olivia hade på senaste tiden blivit svag för Victoria Secret saker och än så länge hade hon två parfymer och en BH där ifrån, så det kändes som en bra julklapp. ”Mamma, denna blir bra” sa jag och höll upp den framför henne. ”Tror du hon kommer gilla det?” frågade hon och jag nickade. ”Japp, det kommer hon” sa jag och mamma nickade. ”Bra!”.
Vår dag i London fortsatte och det var riktigt mysigt att gå runt i London med familjen och bara släppa allt annat. Nästan allt. Jag kunde inte riktigt sluta le åt gårdagen men samtidigt kände jag mig taskig mot Louis. ”Kan vi inte fika på Starbucks?” frågade Olivia och pappa nickade. ”Jooo” sa han, som om han hade gått hela dagen och väntat på att någon skulle ge förslaget.
”Vad vill du ha?” frågade mamma och jag suckade. Jag kom på mig själv att jag inte ätit alls mycket under tiden vi varit här. Jag hade spytt upp maten igår på restaurangen, men de visste ingen om. Jag hade lite till frukost båda dagarna och skyllt på att jag inte alls var hungrig och jag kände inte för att stoppa i mig någon kaka och bli tjockare än vad jag redan var.
Jag kände att jag var tvungen att hålla mig smal. Inga onyttigheter skulle jag stoppa i mig, och jag skulle bli bättre på träna. Jag var tjock och mitt självförtroende var på noll. Jag kände mig aldrig tillräckligt bra och det kändes aldrig som någon älskade mig för den jag var.
”Inget” sa jag och mamma tittade på mig. ”Lilla gumman, du äter knappt något. Ta nu något gott” sa hon och jag skakade på huvudet. ”Jag vill inte ha något” sa jag surt, men mamma tänkte inte ge sig. ”Jo, något vill du ha” sa hon bestämt och jag suckade. ”Mamma lägg av. Nej, jag vill inte ha något” sa jag och började gå därifrån för jag kände verkligen inte för att stå där och tjafsa med min mamma. Jag satte mig vid ett ledigt bord och väntade på att de andra skulle komma. Där satt Olivia med sin kladdkaka, pappa med en stor bakelse och mamma med en kaka. Åh vad det såg gott ut! Jag var så himla sugen, men nej. Jag kunde inte. Jag var redan tjock och jag behövde inte några extrakilon, som mormor alltid sa att jag behövde.
När klockan slog 18.22 var det dags att åka hemåt igen. Våra väskor innehöll lite mer än vad de gjorde när vi åkte hit och vi alla var lite fattigare men vi hade fått se fina staden London och de flesta julklapparna var köpta. Och jag hade ju fått träffa Harry. Allt hade känts så bra, men sen hade han inte hört av sig. Skulle jag skicka ett sms? Skulle jag berätta för honom hur mycket jag saknade honom eller skulle jag då vara för jobbig? Jag ville inte vara någon jobbig tjej som hade koll på honom hela tiden, men vi hade snackat mycket hela veckan och nu var det precis som om det var slut. Fastän de bara var andra gången vi träffades.
Jag slog mig ner på tåget, satte i mina hörlurar i telefonen och sedan tryckte jag in dem i mina öron. Jag gick in på musik och startade ”Somebody that I used to know”. På min mobil kom det upp att det fanns gratis WiFi närheten och ett lyckorus gick genom hela kroppen. Jag hade varit utan internet hela helgen och jag gick snabbt på inställningar och kopplade upp mobilen. Några sekunder senare började min mobil blinka och jag hade några nya händelser på Facebook, några händelser från Twitter, några nya gillningar på Instagram. Och några nya meddelande på KIK. Jag suckade samtidigt som jag petade på Olivia. ”Här finns WifFi” sa jag och hon drog upp sin mobil lika snabbt som jagad katt springer. Jag skrattade lite och sedan klickade jag mig in på Twitter via min mobil. Jag drog fingret över skärmen och i överallt stod det ”Harry and a girl”. Jag suckade för mig själv. Jag hittade en bildlänk som jag tryckte upp. Det var en bild på mig och Harry när jag suttit på bänken innan vi gått och ätit med mamma och pappa på lördagskvällen. I några få tweets stod det att jag var söt och fin, men i de flesta stod det att jag var ful, tjock och äcklig, att jag inte förtjänade Harry, att jag endast gillade honom för han var känd och att jag borde dö.
Jag kände hur jag bara vill skrika ut hur arg jag blev. Jag visste att han hade många fans som var avundsjuka, men att jag skulle dö? Jag suckade och kollade ner på min ben. Kanske var dem lite för tjocka? Jag kollade på mina armar. Kanske hade dem en konstig form? Jag kollade ner på min mage. Den var tjock och jag visste att man inte kunde se mina magmuskler under mina kläder. De hade nog rätt. Jag var ful, tjock och äcklig. Jag borde kanske dö. Och det jag störde mig mest på var att de dömde mig. Det hade ingen aning om vem jag var, hur jag var som person eller något. De bara antog att jag var en tjej som endast gillade Harry för han var känd. Hur fel var inte det?
Tåget fortsatte rulla och jag ville så gärna skriva något till Harry. Skriva att jag gillade honom. Att lördagen varit så bra och roligt. Eller bara fråga så han mådde bra. Men jag gjorde inte det. Jag bara satt där och stirrade på skärmen. Alla ord snurrade i mitt huvud och jag började tveka mer på mig själv och jag var kanske inte tillräckligt bra för honom?
Vi vet att ni vill att vi skriver oftare och längre men men vi gör vårt bästa. Har lite fullt upp i helgen men ska försöka få ut en del till, om ni kommenterar bra här dvs. Deal? I nästa del kommer ni få läsa lite Harry-tankar!
Let me be your last first kiss - del 16
Detta har hänt:
Vi hoppade på närmsta tunnelbana för att ta oss tillbaka till vårt hotell. Jag sjönk ner på en stol bredvid mamma och hon armbågade mig lite lätt på armen. Jag visste att hon skulle säga något om Harry, så jag flinade lite och mötte hennes blick. ”Vad?” sa jag och hon log. ”Du sa inte att du hittat en kille som är världsstjärna” sa hon och smålog. Mitt flinande ändrades till en seriös blick. ”Nej, för det spelar ingen roll. Jag gillar inte honom bara för det. Jag bara.. gillar honom för den han är. Inte för han är känd” sa jag och mamma log mot mig och lade sin arm runt om mig. ”Du är en klok och bra människa” sa hon.
Morgonen därpå vaknade jag av min mobil som vibrerade på nattduksbordet sidan om sängen. Jag tog upp telefonen och tryckte på svara innan jag ens hade haft en tanke på att titta vem det var som ringde. Med min morgonröst svarade jag med ett enkelt ”Hej” eftersom jag var så trött och förstod inte varför någon skulle ringa mig på morgonen, och väcka mig. ”Hej, förlåt väckte jag dig?” hörde jag Louis säga i telefonen. ”Åhh hej Louis, jag det gjorde du men det gör inget” sa jag glatt och förvånat. Jag hade verkligen inte förväntat mig att han skulle ringa mig, i alla fall inte såhär tidigt på morgonen. Louis blev tyst efter jag hade sagt det, ”Var det något speciellt du ville eftersom du ringer såhär tidigt?” frågade jag innan jag ens visste hur mycket klockan var. ”Det är inte så jättetidigt, klockan är tio och…” sa han innan jag hann avbryta honom. ”Tio, skit också! Vi ska vara ute från hotellrummet om två timmar och jag har inte packat eller något!” sa jag lite panikslaget och hoppade fort upp från min säng för att gå runt omkring i rummet. Resten av familjen sov fortfarande, så jag ryckte snabbt av allas täcken. ”Förlåt Louis, men måste gå” sa jag och la snabbt på. Alla protesterade emot att jag drog bort deras täcken. ”Vad gör du Beth!?” sa pappa surt med sitt dåliga morgonhumör. ”Vi ska vara ute från hotellet om två timmar, vi måste packa och jag antar att de flesta av oss ska duscha” sa jag stressat och pappa flinade åt mig. ”Lilla Beth, ta det lite lugnt nu. Vi hinner, jag lovar” sa pappa men jag skakade bara på huvudet och sprang in mot duschen.
Vattnet rann längs ner mig kropp och alla tankarna kom. Det var sista dagen i London nu, och jag hade träffat Harry igår vilket kändes så otroligt bra. Jag mådde väldigt bra när jag hade han i min närhet och han fick mig alltid att le. Men undra vad Louis ville nu när han ringde? Det kändes lite taskigt att jag bara hade lagt på utan att ens säga till honom varför jag var tvungen att gå. För jag hade gärna pratat med honom längre, eftersom han var en underbar vän till mig, men jag kände mig bara så stressad när han sa vad klockan var så jag bara lade på. Plötsligt bankade någon på dörren, ”Beth skynda dig jag måste också duscha!” skrek Olivia på mig, som tur så var jag nästintill färdig i duschen.
Jag drog handduken om mig och låste upp dörren så Olivia kunde komma in för att hon också skulle hinna göra sig färdig.
Klockan slog tolv och vi stod nere i receptionen för att checka ut från hotellet. Men än var inte dagen i London slut. Vi skulle få ställa in våra väskor i ett bagagerum så vi kunde tillbringa hela dagen utan att behöva gå runt och släpa på stora väskor. Jag gick lite åt sidan för jag kände verkligen att jag behövde ringa Louis och be om ursäkt för att jag lade på telefonen så hastigt innan. Precis när jag hade fått upp min mobil plingade den till. Ett meddelande från Harry ploppade upp och smilbanden på mig drogs automatiskt uppåt. ”Hej fina du! Det är tråkigt att du åker hem till Doncaster redan idag. Men finns det någon möjlighet att bara träffa dig och säga hejdå en gång till, kommer sakna dig alldeles för mycket annars ;) .xx” stod det och jag kunde verkligen inte låta bli att le ännu större. Jag vill självklart träffa honom en liten kort stund, men lovade att jag skulle spendera hela dagen med familjen och jag ville inte förstöra dagens planer med familjen. ”Hej, hade gärna velat träffa dig också. Men kommer tyvärr inte hinna det idag, förlåt. Saknar dig redan! x” svarade jag och det tog emot lite för jag ville ju verkligen träffa honom en gång till. Kort därefter plingade mobilen till igen. ”Okej, men vi får ordna så vi kan ses snart igen. Jag saknar dig också, kram .xx” stod där och jag brydde mig inte om att svara för jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Istället gick jag in bland mina kontakter och letade upp Louis. När jag hittade honom tryckte jag snabbt på ikonen för att ringa upp honom. Signalerna gick, men det dröjde inte så lång tid tills han svarade med ett simpelt ”Hej”. Jag suckade tungt, han lät inte särskilt glad. ”Louis, förlåt att jag bara la på innan. Men jag blev så stressad och visste inte vad jag skulle göra” sa jag snabbt. ”Det är lugnt, hade bara tänkt fråga dig en sak” sa han med en ganska lugn röst. Men jag hörde att allt inte var helt okej. ”Fråga på!” sa jag lite glatt för att hålla humöret uppe. ”Jo, jag undrade bara om vi skulle träffas nu när du är i London?” sa han osäkert. Skit också, det hade jag helt glömt bort. ”Ehm, alltså jag vill träffa dig men jag hinner tyvärr inte Louis för jag åker hem idag, förlåt!” sa jag och jag kände mig riktigt hemsk eftersom jag hade lovat honom att vi skulle träffas nu när jag var i London. Kort därefter hörde jag hur det började pipa i mitt öra. ”Louis, Louis?” sa jag utan att få något svar. Då insåg jag att han hade lagt på. ”Fan också” sa jag tyst för mig själv. Varför skulle jag alltid ställa till det, eller göra någon besviken?
En ny del, inte världens längsta, men som sag är det bättre än inget!
Vad tycks? Skriv en kommentar om vad ni tycker!
Var det rätt av Beth att tacka nej till träff med både Harry och Louis? Tycker ni hon skulle gjort på något annat sätt?
Let me be your last first kiss - del 15
Detta har hänt:
Olivias perspektiv
Han kramade om mig och jag drog in hans doft, jag kunde verkligen inte förstå att detta hände. Att jag kramade om självaste Harry Styles från One Direction. Jag hade länge lyssnat på deras musik, men jag var inget sådant insatt och galet fan som bara var tvungen att ha alla grejer det stod One Direction på.
”Hej” svarade jag blygt när han hade släppt taget om. Jag kände hur jag rodnade lite i ansiktet, det var ju inte varje dag man träffade någon från One Direction.
Mamma och pappa snackade lite med Harry innan vi bestämde oss för att gå in på restaurangen. Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Ariana, min bästavän i skolan. ”Om du visste vem som står fem meter framför mig skulle du nog döda mig..” skrev och jag flinade. Ariana bodde i Doncaster, dit vi flyttat för några veckor sedan. Hon och jag hade blivit bra vänner ganska så snabbt och vi umgicks med varandra hela tiden. Vi hade blivit bättre och bättre vänner för varje dag som gick och hon var en sådan vän man kunde berätta allt för men också en vän man kunde vara lite galen med och bara vara sig själv. Hon var också ett väldigt stort fan av One Direction och om hon hade vetat vad som pågick på Oxford Street medan hon satt hemma i Doncaster, så skulle hon förmodligen gråta lite. Mobilen vibrerade. ”Omg omg omg, vad är det? OLIVIA berätta. NU” stod där och det lät väldigt desperat. Jag flinade för mig själv och vi gick in på restaurangen.
Vi beställde mat och fick vår dricka, som man alltid får långt före maten, förmodligen för att man ska hinna dricka upp den innan maten kommer, så man beställer mer och på så sätt tjänar de mer pengar. Bra tänkt! Det blev lite tyst men som vanligt var det pappa som drog igång diskussionen. ”Så, vart bor du Harry?” sa han och kollade mot Harry som satt bredvid Beth. Jag satt på gaveln, mamma och pappa på en sida och Harry och Beth på andra. ”I Holmes Chapel” sa han och drack lite av sin cola. ”Ah. Men, hur träffade ni varandra? Är det alla dessa sidor på internet?” sa han och Beth kollade surt på vår pappa. Jag flinade mest. ”Pappa, nej. Du vet Louis jag träffade i Doncaster? Harry känner honom, så han var där en helg. Så träffades vi” sa hon och pappa nickade. ”Vad gör du på fritiden?” frågade pappa och jag såg på Beth hur jobbig hon tyckte pappa var. Dessutom visste han nog inte riktigt vem Harry Styles var. Jag och Beth var ju inte världens största fans, så våra föräldrar hade sluppit att bli hjärntvättade med fakta om det där bandet. Vilket Arianas föräldrar hade blivit. ”Jag gillar att sjunga” sa han och pappa nickade, lite dömande. ”Jag är med i en grupp faktiskt. One Direction. Det är jag och fyra andra. Louis, som Beth nämnde innan, är med där” sa han och pappa nickade igen. ”Det låter bekant” vek mamma in och jag mötte Beths blick. Jag flinade åt henne och vi båda menade på att detta blev allt mer och mer pinsamt. ”Ja, ni kanske har kollat på X-factor någon gång?” frågade Harry och både mamma och pappa nickade. ”Ja. Vi var med där. Vi sattes ihop till en grupp då och sen efter X-factor har det gått väldigt bra” fortsatte han och de nickade. ”Ja, men det låter väldigt bekant” sa mamma och log. ”Så, det går bra för er?” fortsatte pappa och jag suckade för mig själv, precis som Beth gjorde. ”Jadå, vi slog igenom i USA med vårt första album” sa han lite försiktigt och man såg på honom att han tyckte att skröt.
Bethanys perspektiv
Det dummaste jag gjort idag var att bjuda med Harry på en middag med mina föräldrar. Jag kollade på Olivia ännu en gång och vi båda skrattade lite åt pappas försök att lista ut vem Harry var. ”Men, då är du ju världskänd” utbrast han plötsligt och Harry kollade sig runt lite försiktigt. ”Pappa, tyst” sa jag argt och pappa såg lite oskyldig ut. ”Ja han är världskänd, men han kanske inte vill att hela restaurangen vill veta det” sa jag surt och kände Harrys hand på mitt lår. Jag vände mig mot honom och han log. ”Det är lugnt” sa han och jag log lite svagt mot honom. Vår mat kom in i samma stund och det räddade hela situationen. Jag hade beställt en pizza, standard för mig.
Vi åt och snackade och pappa hade släppt alla tusen frågor han hade. Nu ångrade jag inte längre att jag bjudit med honom, det enda som gjorde ont var att tiden rann iväg så snabbt. Klockan var halv nio och nu satt vi här med varsin efterrätt.
En timme senare reste vi oss från våra stolar, efter att ha betalat. Harry hade velat betala allting, men pappa hade lyckas övertala honom att han skulle betala, och inte Harry.
Vi gick ut från restaurangen och det var så mysigt att se julbelysningen, som kommit upp, ihop med mörkret som låg över staden. Och alla människor som gick runt här, fastän klockan var halv tio. För första gången detta år fick jag lite julkänsla och kom på att jag var tvungen att köpa fler julklappar imorgon.
”Jag måste nog tyvärr ge mig hemåt” sa Harry lite sorgset ”men jag har verkligen haft en jättetrevlig kväll” och jag nickade mot honom. ”Hejdå James och Jessica” sa han. Han kramade om mamma och tog pappa i handen. ”Och, hejdå Olivia” sa han och gav henne en kram. Sen gick han fram till mig. ”Hejdå Beth, och tack för du lät mig följa med, det var jättekul” sa ha och drog in mig i hans varma famn. Jag blev alldeles varm inombords och jag kramade om honom hårt. Jag drog in hans doft och önskade att tiden bara kunde stanna, så jag kunde få hålla om honom i några timmar. ”Du är så fin Beth och jag hoppas vi ses snart igen. Tack för du ville träffa mig i dag” sa han, ganska så tyst, i mitt öra och jag log. ”Tack själv” sa jag och kom inte på vad mer jag skulle säga. Han kramade om mig lite hårdare innan han släppte taget och gav mig en liten puss på kinden. Jag log mot honom och hans fina ögon mötte mina. ”Hejdå” sa han en sista gång innan han gick iväg.
Vi hoppade på närmsta tunnelbana för att ta oss tillbaka till vårt hotell. Jag sjönk ner på en stol bredvid mamma och hon armbågade mig lite lätt på armen. Jag visste att hon skulle säga något om Harry, så jag flinade lite och mötte hennes blick. ”Vad?” sa jag och hon log. ”Du sa inte att du hittat en kille som är världsstjärna” sa hon och smålog. Mitt flinande ändrades till en seriös blick. ”Nej, för det spelar ingen roll. Jag gillar inte honom bara för det. Jag bara.. gillar honom för den han är. Inte för han är känd” sa jag och mamma log mot mig och lade sin arm runt om mig. ”Du är en klok och bra människa” sa hon.
Ni kanske inte riktigt hade förväntat en ny del idag, men happy monday! Vi läser era kommentarer och lyssnar på era åsikter, för ni är ju de viktigaste här, för det är ni som läser och kommenterar. Tack för allt fint ni skriver och hoppas ni gillar denna delen!
Let me be your last first kiss - del 14
Detta har hänt:
Harrys perspektiv
Innan vi gick ut från Starbucks gick jag in på twitter, via mobilen. Det första jag såg på timeline var en tweet av ett fan. Jag suckade. ”Harry was spotted with a girl today at Starbucks... ” och nästa var ”Harry, I hate you... and that bitch you were spotted with”. Varför kunde de inte bara låta mig träffa personer jag ville träffa?
”Vart ska vi gå?” frågade jag Beth samtidigt som vi gick ut. Det var ganska kyligt ute, eftersom det var i slutet på november. ”Forever 21?” sa hon oskyldigt och log sitt söta leende. Jag flinade mot henne och la min arm runt om henne och drog henne intill mig. ”Allt för dig” sa jag. Hon kollade mot mig och jag log.
Bethanys perspektiv
All nervositet hade försvunnit så fort vi gick in på Starbucks och nu skrattade jag nästan åt mig själv för att jag varit så nervös. Vi gick längs Oxford Street och jag skymtade Forever 21. ”Dääär” sa jag högt och pekade. Harry flinade lite åt mig. ”Vad? Jag är en.. tjej” sa jag oskyldigt och ha nickade. ”Tur det” sa han och vi båda skrattade.
Många timmar senare hade vi gått in och ut i en hel del affärer, men även hunnit prata och bara umgås. Jag trivdes verkligen i Harrys sällskap. ”Vart ska vi nu?” frågade han och jag ryckte på axlarna ”vet inte, vad tycker du?” sa jag och han gjorde likadant. Min mobil började vibrera i min ficka, så jag tog snabbt upp den. ”Hej” sa jag. ”Hej Beth! Allt bra?”. Det var mammas röst jag hörde. Jag stannade till och Harry gjorde detsamma. ”Jadå, hur är det själv?” frågade jag och satte mig ner på en tom bänk några meter bort. ”Jo, det är bra. Men du, vi hade tänkt äta på restaurang ikväll, runt sju, så du kan väl komma då? Det är precis bredvid Primark!”
”Ja, okej. Men, vad är klockan?”
”Kvart i sex” svarade hon. ”Okej, vi ses sen då” sa jag och stängde av samtalet. Det innebar att jag inte hade alls lång tid kvar att umgås med Harry. Jag suckade. ”Vad är det?” frågade han och jag flinade. ”Jag måste träffa min familj vid sju. Vi ska äta då” svarade jag lite ledsamt. ”Men, tänk inte på det nu. En timme kvar!” sa Harry glatt och jag älskade hur han vände allt till något positivt. ”Men, vänta!” utbrast jag och Harry nickade. ”Jag har inte rört mig!”. Jag skrattade lite och såg en äldre dam kolla på oss. ”Du kan hänga med! Om du vill, och kan?” föreslog jag och Harry log. ”Ja... tror du det är okej för dina föräldrar?” frågade han och jag nickade. ”Ja, varför skulle det inte vara det? Jag kan smsa mamma!” sa jag och Harry log.
En timme senare var vi på väg mot restaurangen. ”Vet dina föräldrar om vem jag är? Vet de ens att jag kommer?”. Jag flinade lite och skakade på huvudet. ”Nej. De vet kanske vad du heter. Men, jag har en syster också, bara så du vet. Olivia heter hon” sa jag och Harry nickade.
Vi gick ganska tätt intill varandra, men vi nuddade inte varandra. Jag log stort varje gång jag tittade mot Harry och han log tillbaka. När vi gick där under tystnad kände jag en enorm lycka och en trygghet som jag aldrig hade känt förr.
Efter ett tag kom vi fram till restaurangen som vi hade bestämt att vi skulle äta på. Än hade inte min familj kommit och jag suckade lite.
”Vad är det?” frågade Harry med sitt extremt gulliga och fina leende. ”Äh, inget. Det är bara det att min familj har en viss förmåga att vara lite sen, och jag är hungrig” svarade jag och tittade upp mot honom.
”Det är kanske inte så konstigt eftersom du inte tog något att äta på Starbucks” sa Harry och jag tittade bara ner i marken. Egentligen var jag inte särskilt hungrig nu, men jag var tvungen att säga det till Harry för jag ville inte att han skulle bli orolig.
Med min blick åt vänster såg jag plötsligt mamma, pappa och Olivia. På något konstigt sätt kände jag mig lite nervös, men jag förstod inte varför. De kom närmre och närmre tills de stod framför oss, allt Harry gjorde var att le. ”Hej, det här är Harry” sa jag till mamma, pappa och Olivia samtidigt som jag pekade på honom. När jag tittade mot Olivia stod hon där med stora ögon och vidöppen mun, och jag skrattade lite åt henne. Visst, det var inte så konstigt att hon såg ut som hon gjorde för hon hade antagligen inte anat att det var just den Harry som jag träffade. ”Olivia, kan du vara snäll att stänga munnen lite så inte någon fågel kanske göra någon olycka precis där?” sa jag med en äcklad min. ”Åhh, fy vad du är äcklig” sa hon och stängde snabbt sin mun.
”Hej Olivia” sa Harry och gick fram och kramade om henne. Jag kunde verkligen se lyckan i hennes ögon.
Olivias perspektiv
Han kramade om mig och jag drog in hans doft, jag kunde verkligen inte förstå att detta hände. Att jag kramade om självaste Harry Styles från One Direction. Jag hade länge lyssnat på deras musik, men jag var inget sådant insatt och galet fan som bara var tvungen att ha alla grejer det stod One Direction på.
”Hej” svarade jag blygt när han hade släppt taget om. Jag kände hur jag rodnade lite i ansiktet, det var ju inte varje dag man träffade någon från One Direction.
Skolan har börjat och vi kommer inte hålla en bra uppdateringen men tänker inte be om ursäkt, istället ber jag er bara om att kommentera och lämna lite respons. Puss på er för ni inte tjatar!
Let me be your last first kiss - del 13
Detta har hänt:
Killen som funnits i mina tankar hela tiden. Senast jag träffade honom visste jag ingenting om honom och han visste ingenting om mig. Nu hade jag berättat saker för honom som ingen annan visste. Det kändes sjukt. Jag blev mer och mer nervös. Men varför egentligen? Han visste vem jag var och jag hade inte något att bevisa för honom. Jag ville bara vara mig själv och det är egentligen inte så svårt. Jag närmade mig och han hade inte fått syn på mig än. Jag tänkte ut något bra att säga. ”Men sluta oroa dig. Det är bara Harry” sa jag till mig själv och log.
Harrys perspektiv
Klockan tickade och nervositeten steg. Jag tittade upp och plötsligt såg jag henne där, med sitt fina axellånga bruna hår och ett leende som gjorde att hon strålade som en sol, hennes grönbruna ögon lyste av glädje. Men jag kunde ändå se en nervositet i hennes utstrålning.
Jag skakade lätt på mina armar, tog ett djupt andetag och pustade ut för att försöka få bort lite av min nervositet. Jag tittade mot henne och började sakta rikta min steg mot Beth. Vi kom närmre varandra och äntligen stod hon där, precis framför mig.”Det är bara Beth” sa jag för mig själv och log mot henne.
”Hej” sa jag och hennes fina ögon mötte mina. Det kändes som om jag var i en helt annan värd. Det enda jag såg var henne. Bethany, som stod där framför mig. Vackrare än vad jag kom ihåg. Lite smalare, men fortfarande lika vacker. ”Hej” sa hon och jag log ännu en gång. Ingen av visste riktigt vad vi skulle göra. Jag sträckte ut mina armar och drog in henne i min famn. Det kändes bra. Efter alla sms och efter alla nätter jag legat vaken för att snacka med henne så kändes det skönt att bara få ha henne nära. Jag gillade henne verkligen. Det var skönt att få krama om henne och även om det kändes lite konstigt att stå på Oxford Street och krama om en tjej som man gillade väldigt mycket, och en tjej man bara träffat en gång tidigare, så kändes det ändå helt naturligt. För jag visste så mycket om henne. Och hon visste att jag var Harry Styles från Holmes Chapel, inte Harry Styles från One Direction. Det var något som gjorde den bra känslan ännu bättre. Hon släppte taget om mig. ”Ska vi ta en fika på Starbucks?” frågade jag. ”Jag fikade med min familj, men du kan ta något så kan vi snacka, snälla!” sa hon och jag log. ”Visst”.
”Säker på att du inte ska ha något?” frågade jag innan det var min tur att beställa. ”Japp” sa hon och jag nickade. ”En choklad frappuccino” sa jag och tjejen bakom disken nickade. ”Ditt namn?” ”Harry” sa jag, i hopp om att varken hon eller någon annan skulle känna igen mig. Jag fick min frappuccino och vi gick och satte oss vid ett bord.
Vi båda satt väldigt tysta och det kändes lite obekvämt för mig. Jag ville snacka med henne. Nu när jag hade chansen. Jag kunde inte dra ut på tiden. Jag visste inte hur länge det skulle dröja tills jag fick se henne nästa gång. Det gällde att ta vara på tiden.
”Okej, berätta något om dig själv som jag inte vet” sa jag och Beth skrattade. ”Som vad? Att jag älskar London?” sa hon och jag log. Vi fortsatte att snacka, skratta och bara umgås. Nervositeten som funnits där var som bortblåst.
Tiden gick, som vanligt, fort och klockan var snart kvart över ett. ”Ska vi resa oss och gå och titta i lite affärer?” frågade jag och Beth nickade. ”Låter som en bra idé. Och, det ser ut som dina fans har letat upp vart du befinner dig” sa hon och kollade mot dörren. Jag vände mig om och såg en del tjejer komma in genom dörren. ”Harry, Harry, Harry”. Alla ropade mitt namn och jag suckade. Jag som tänkte spendera min dag med bara Bethany. Jag suckade lite för mig själv och fick lite arga blickar på mig av folket som satt inne på Starbucks. Jag tittade på tjejen bakom disken och mumlade ”Förlåt” och gick snabbt ut där ifrån med tjejerna runt om mig. Jag tittade bak och såg att Beth stod kvar där inne. Fan. Nu skulle hon säkert aldrig mer vilja träffa mig, på grund av detta. Jag ville att det bara skulle vara hon och jag. Inte massa fans. ”Harry, kan jag ta ett foto? Kan jag få din autograf?”. Jag log mot några tjejer och kollade in på Starbucks igen. Jag ville inte säga nej till mina fans, men jag ville inte heller lämna Beth där inne. Tänk så tyckte hon detta var jobbigt? ”Förlåt alla, men jag är ledig idag. Vi tar en bild på alla, men sen måste jag gå” sa jag en tjej bad sin mamma ta en bild. Jag ställde mig i mitten och log stort mot kameran. Fotot togs och alla tjejerna tackade mig. ”Jag älskar er” sa jag och gick in på Starbucks igen. Bethany hade satt sig ner igen. Varför skulle det bli såhär? ”Förlåt Beth, jag trodde inte att någon skulle veta att jag var här. Det var absolut inte meningen, jag vill inte att det ska bli jobbigt för dig. Åh förlåt. Är du arg?” sa jag och satt mig framför henne. ”Harry, lugn. Det är lugnt. Jag förstår. Arg? Varför skulle jag vara det?” sa hon och jag log mot henne. ”Tack för du förstår! Ska vi stanna här?” sa jag osäkert och hon skrattade. ”Du bestämmer” svarade hon och jag tittade på klockan. ”Men, jag hade sett fram emot att gå runt i stan med dig” sa jag och Beth skrattade. ”Då gör vi väl det!” sa hon glatt och hoppade upp från stolen.
Innan vi gick ut från Starbucks gick jag in på twitter, via mobilen. Det första jag såg på timeline var en tweet av ett fan. Jag suckade. ”Harry was spotted with a girl today at Starbucks... ” och nästa var ”Harry, I hate you... and that bitch you were spotted with”. Varför kunde de inte bara låta mig träffa personer jag ville träffa?
Först och främst, såååå roligt att det kommit många nya läsare!
Förlåt om vår uppdatering inte är bäst, men vi kan inte uppdatera varje dag och ni får helt enkelt vänta på uppdatering. Har ni frågor, ställ dom i blogresponse (läänk) och ni som klagar på uppdateringen – det gör ingen nytta. Om ni kommenterar bra på denna del ska vi försöka få ut en del imorgon! :)
