Let me be your last first kiss - del 23
Detta har hänt:
Bethanys perspektiv
”Du ser mig som Harry från lilla Holmes Chapel och inte som den kända Harry från One Direction och det är något som gör att jag tycker om dig väldigt mycket för” sa han och pussade mig i pannan. Glädjen inom mig var otroligt stor och att Harry verkligen såg att jag tyckte om honom för den han är och inte för vad han har för jobb gjorde mig ännu lyckligare. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, med Harrys arm om mig och med hans läppar mot mina.
Harrys perspektiv
Jag log för mig själv och en tystnad lade sig över oss. Jag var glad att jag tagit upp diskussionen om att hon inte åt och jag ville försäkra mig om att hon skulle börja äta igen. ”Du?” sa jag rätt så tyst och hon vände sitt huvud mot mig. ”Ja?” sa hon och hennes huvud föll sakta ner på min axel där hon lät det vila. ”Lovar du mig att äta? Alltså, äta normalt?” frågade jag och hon reste sitt huvud igen. Jag kollade på henne och hon nickade. ”Och, lova att du aldrig mer tänker dåliga tankar om dig själv? Du är underbar, och jag vill aldrig förlora dig” sa jag och hennes läppar formade ett leende. ”Jag vill aldrig förlora dig heller” svarade hon och hennes huvud sjönk sakta ner på min axel igen.
”Ska vi åka och bowla?” frågade jag rakt ut, från ingenstans. Orden fångades upp av den tomma luften. Bethany reste sig med ett ryck och log. ”Jaaa” utbrast hon och ögon blev stora som tomater. Jag flinade lite åt henne.
Vi hoppade in i min svarta Range Rover och bilen gjorde ifrån sig ett högt brummande och radion startade. ”I'm in love with you, and all your little things” hörde vi och vi båda skrattade lite. ”Hur känns det där egentligen? Jag menar, att höra sin egen låt och röst på radion?” frågade Bethany samtidigt som bilen sakta rullade bakåt och jag svängde ut på vägen. ”Förr kändes det konstigt och nästa obehagligt men nu har jag vant mig lite, men det känns ändå lite konstigt”, jag växlade och gaspedalen tryckte jag närmre golvet ”jag ser inte mig själv som en världskänd människa som har låtar som spelas på radion” fortsatte jag och jag kunde se i min ögonvrå att Bethany nickade och visade att hon förstod. ”Men, hur kändes det de första gångerna då?” frågade hon och jag skrattade lite och tänkte tillbaka på hur det var då. ”Då var det konstigt, men häftigt” svarade jag kort. Vi var ute på motorvägen och gaspedalen trycktes närmre och närmre golvet. Det gick snabbt och vi susade fram på den tomma vägen. Plötsligt kände jag hur däcken tappade fästet från marken och vår sköna men ändå fartfyllda åktur tog slut och bilen började att snurra. ”Harry!!!” hörde jag Bethany skrika men panik i rösten och jag gjorde allt jag kunde för att få kontroll över bilen, men det var för sent. Bilen snurrade ett varv innan vi var utanför vägen och sen var det som en dimma lade sig framför mina ögon.
”Hallå? Hör du mig?”. Jag kunde höra rösterna svag och de hördes som de var långt, långt borta. Jag kände en äcklig smak i halsen, men den försvann. Jag vaknade till liv och allt snurrade. Jag blinkade några gånger, i hopp om att det skulle bli bättre, men det blev det inte. ”Hallå? Hör du mig?” upprepade en kvinna som satt på huk, lutande över mig. Jag nickade försiktigt och kände hur ont jag hade i nacken. ”Han är vaken” hörde jag någon ropa ”men tjejen är fortfarande medvetslös” fortsatte personen. ”Bethany” sa jag tyst och kvinnan som satt bredvid mig kollade på mig. ”Vad sa du?” frågade hon med en mjuk röst som fångades upp i mina öron, men sen blev allt svart för mig.
Annes perspektiv
Telefonenes höga ringsignaler ekade i tystnaden som lagt sig i huset. Jag satt i soffan med en filt och titta på ett ganska så ointressant program. Det var tyst, men den tystnaden bröts när telefonens toner blev fler och fler, högre och högre. ”Hej, det är Anne” svarade jag utan att ens ha kollat vem som kunde tänka sig ringa så här pass sent en fredagskväll. ”Hej, mitt namn är Mr. Cudney, jag ringer från Leighton Hospital, i Crewe, din son har råkat ut för en olycka, och vad jag förmodar, hans flickvän”. Orden jag hörde gick in genom det enda örat och ut genom de andra. ”Va?” var det enda jag fick ur mig. Mer ett skrik än ett vanligt frågeord och jag kände hur rädslan tog tag i mig. ”Jag kommer, direkt” sa jag och slängde på luren. Jag kände hur rädslan inom mig växte och alla tankar åkte runt i mitt huvud. Vad hade hänt? Hur mådde dem? Jag kände hur jag skakade och det kändes inte helt bra att sätta sig i en bil och susa fram så fort jag kunde i en bil, men jag hade inget val.
Jag tryckte ner bromsen så hårt jag kunde för att bilen skulle stanna snabbare och jag kom ut ur bilen fortare än någonsin. Jag tog tag i min väska och gick gick med snabba steg mot entrén.
”Harry Styles, och Bethany... ” jag tänkte så djupt in i huvudet som möjligt. ”B..Bolster. Harry Styles och Bethany Bolster” upprepade jag och kvinnan i receptionen nickade. ”Hur mår de? Är de okej?” sa jag oroligt och kollade mig omkring. Jag ville bara se dem och krama om dem. ”Jag har ingen information. Du får sätta dig där borta och vänta” sa han och pekade med sitt smala pekfinger. Jag suckade och gick dit bort.
När jag suttit i min ensamhet i väntrummet i nästan två timmar kom en kvinna springande in från entrén och jag såg på henne att hon också var sådär orolig och rädd. Rädd för vad som väntar. Kvinnan blev, precis som jag, tillsagd att sätta sig här jag satt. Jag kunde se några tårar som föll ner längst kinderna där de sedan fördes vidare ner mot de vita golvet. Kvinnan satte sig bredvid mig och jag kände mig iakttagen på något sätt. Man hörde lite pip överallt och jag bara satt och tänkte på hur de mådde. Jag vill bara träffa Harry, krama om honom och säga att jag älskade honom, men just nu visste jag ingenting om hur han mådde, och det skrämde mig.
”Ursäkta, men jag måste fråga. Är du mamma till Harry? Harry St..?” frågade kvinnan som kommit inrusande genom entrén. Jag nickade försiktigt. ”Hurså?” sa jag lite förvirrat. Hur kunde hon veta det? ”Jag är Bethanys mamma” sa hon och jag bara kollade på henne. Utan att säga ett ord eller röra en min omfamnade vi varandra och det kändes på något sätt tryggt och bra. Jag kände inte henne, men det var Bethanys mamma och vi båda två behövde lite stöd och närhet just nu. ”Vet du vad som hände?” sa hon oroligt. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner i det vita golvet, som tonade i en gråaktig färg. ”Nej. Jag önskar jag visste något. Jag har suttit här i två timmar, utan att få någon information” sa jag och kollade upp och mötte Jessicas, Bethanys mamma, blanka ögon.
Tack för alla kommentarer ni skriver, det är verkligen kul att logga in och se att det finns nya kommentarer att läsa!
Vad tror ni har hänt? Hur kommer det gå? Någon kommenterade att det var lite tråkigt i novellen men vi har en plan vad som ska hända och det kommer såklart bli lite drama! Hoppas ni gillar det!
Där det står "Annes perspektiv" är då Harrys mammas perspektiv.
Förresten, finns det några som läser som hängt med från allra första början? Vi har läst igenom en del av vår allra första novell... haha asså herregud vi skrev sämst då typ. Nu lär väl typ hälften av er gå tillbaka i arkivet och läsa den - dont. Den suger. Fast det är kul att se hur vi utvecklats!
Och, måste även flika in och och säga att jag (Angelica) och min vän Malin har startat upp en blogg igen som legat nere ett tag - BECONFIDENT.BLOGG.SE och det skulle betyda jättemycket om ni kollar in där. Klicka här!
Let me be your last first kiss - del 22
Detta har hänt:
”Tack för maten” sa Harry och jag nickade instämmande. Vi sköljde av våra tallrikar och sedan gick vi tillbaka till Harrys rum.
”Bethany, du måste äta, på riktigt. Du äter knappt” sa Harry och jag suckade lite. Jag hatade att snacka om mat och om hur mycket jag åt. ”Jag äter” sa jag lite surt. ”Ja, men inte mycket. Varför?” sa han och jag kollade ner i golvet. Kunde vi inte bara hoppa över denna konversation?
Harry lade sina händer på mina axlar ”Beth, titta upp på mig” sa han och jag tittade tveksamt in i hans vackra gröna ögon som vanligtvis fick mig att smälta, men nu fick de bara mig att känna skuld. Att titta rakt in i hans oroliga ögon var något jag verkligen inte ville, men nu var jag tvungen. ”Snälla Bethany, jag hör att du säger att du äter och jag vet att du inte vill ta denna diskussionen, men jag är illa tvungen för jag vill dig bara väl” sa Harry och tittade allvarligt på mig.
”Jag äter, det finns inget att diskutera” svarade jag kort och backade bak så Harry tappade greppet om mina axlar. Jag tittade ner i golvet och hörde att någon snyftade, jag tittade snabbt upp och så att det var Harry. Han grät, men varför? ”Harry, gråter du?” frågade jag oroligt och kramade om honom. ”Varför Harry?” frågade jag och kände hur en tår rann nerför min kind också. ”Jag är bara orolig för dig, jag vill att du ska må bra och Beth, jag ser faktiskt att det är något som är fel” sa han och släppte greppet om mig så han kunde se in i mina ögon. ”Snälla berätta vad det är, för jag vet att det är något” sa han och jag kände hur tårarna började rinna ännu mer. Harry tog snabbt armarna om mig och kramade om mig hårt. Att ha hans armar om mig fick mig till att känna ett lugn och jag kände en enorm värme.
”Kom, vi sätter oss i sängen. Det blir kanske lättare att prata om du sitter ner” sa han omsorgsfullt när han bara hade stått och kramat om mig ett tag. Jag nickade och tog tag i hans hand, att känna hans närhet fick mig att bli trygg. Vi gick till sängen och satte oss ner.
Jag satt så jag hade mitt ansikte mot honom och han tittade intensivt på mig. ”Jo, det du säger med att jag inte äter. Det är väl delvis sant” sa jag och svalde hårt. ”Men det är för jag inte duger” hann jag säga innan Harry avbröt mig. ”Inte duger? Vad är det för skitsnack?” sa Harry lite upprört. ”Snälla, avbryt mig inte nu när jag pratar. Du ville att jag skulle prata om det” sa jag ledsamt. Det kändes just nu som han inte riktigt ville lyssna, han ville mer säga emot kändes det som. ”Förlåt” sa han sorgset, tog min hand och kramade om den hårt. ”Det jag känner är att jag inte duger, det känns som ingen vill vara med mig. Jag får alltid taskiga och konstiga blickar riktade mot mig. Jag känner mig fet, ful och äcklig, därför äter jag inte. Jag är tjock och jag måste gå ner i vikt. Jag vill inte vara den som alla bara glor på hela tiden för jag är ful, jag vill känna mig fin och speciell, men det går inte när jag ser ut som jag gör” sa jag samtidigt som jag tittade ner på Harrys och min hand. Jag hade inte mod till att titta honom i ögonen. ”Beth, titta upp. Se på mig” sa han men jag rörde inte mitt huvud en millimeter uppåt, snarare neråt. Han tog då två fingrar under min haka och drog försiktigt upp mitt huvud.
Nu tittade jag rakt in i hans ögon och det kändes inte bra, hans ögon var helt blanka och det såg ut som han skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst. ”Lyssna här, du är långt ifrån allt det där du sa precis. Du duger precis som du är, du ska inte ändra på dig bara för du känner dig utsatt av andras blickar. Du är den finaste människan jag har träffat, både till utsida och insida. Du vill alltid dina nära och kära väl. Du är inte ett dugg tjock eller något sådant. För mig är du den vackraste tjejen som finns, du är speciell, du betyder enormt mycket för mig och du får mig att känna mig speciell” sa han och drog snabbt in mig i en kram. Jag kände hur jag rodnade i ansiktet. ”Så snälla, börja ät ordentligt, inte för min skull, utan för din skull. Jag vill att du ska må bra, så snälla Beth” sa han när han kramade om mig och mina tårar rann igen. Fast nu visste jag inte om det var tårar av glädje eller osäkerhet. Men på något sätt kändes det bättre nu, även om jag inte riktigt kunde ta in allt det han precis hade sagt.
”Menade du verkligen allt du sa precis?” frågade jag osäkert när han fortfarande kramade om mig. Det lät så ärligt allt han sa, men det kändes inte som han sa det till mig. Jag var ju inte vacker eller något sådant.
Han svarade inte, utan släppte taget om min rygg och lade istället ena på min nacke. Han tittade djupt in i mina ögon och hans ansikte kom närmre mitt. Han slöt sakta sina ögon och det pirrade till inom mig. Jag lutade mig närmre honom och slöt mina ögon. Jag kände hans varma andetag mot mitt ansikte och sekunden senare kände jag hans mjuka läppar mot mina i en kyss. Ett glädjerus for igenom min kropp och jag besvarade kyssen. All oro inom mig släppte direkt, kyssen kändes som en befrielse från alla onda tankar. Vi avslutade sakta kyssen och Harry drog tillbaka sitt huvud med ett osäkert leende. ”Var det svar på din fråga?” sa han och jag böjde mig fram och kysste honom ömt. ”Var det ett svar på din fråga?” frågade jag med ett leende och Harry log stort.
”Vill du veta en sak?” sa Harry när vi hade suttit ett tag och bara lett mot varandra. ”Vadå?” frågade jag nyfiket. ”Kom här så ska jag berätta” sa han efter ha hoppat in en bit i sin säng så han satt lutad mot väggen och klappade på platsen precis sidan om honom. Jag satte mig tätt intill honom och han la sin arm om mig. ”Vill du veta en annan sak som jag tycker om dig för?” frågade han och drog mig närmre sig, även om det egentligen inte gick.
”Du ser mig som Harry från lilla Holmes Chapel och inte som den kända Harry från One Direction och det är något som gör att jag tycker om dig väldigt mycket för” sa han och pussade mig i pannan. Glädjen inom mig var otroligt stor och att Harry verkligen såg att jag tyckte om honom för den han är och inte för vad han har för jobb gjorde mig ännu lyckligare. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, med Harrys arm om mig och med hans läppar mot mina.
Nu, äntligen får ni en del till! Roligt att ni vill göra länkbyten med oss, vi har slummässigt kontaktat några som vi gör läbkbyten med.
Vad tycker ni om Harry och Beth tillsammans? Söta va? :)
Ha det så bra, och kommentera på, extra motivation till oss och mer Harry och Beth till er!
Let me be your last first kiss - del 21
Detta har hänt:
Bethanys perspektiv
Jag suckade och tittade försiktigt mot William. ”Du kanske har märkt att jag har varit lite annorlunda på sistone?” sa jag och han nickade sakta och tittade oroligt mot mig. ”Det är för jag inte mår bra, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt” sa jag och tittade ner på mina fötter samtidigt som vi gick. ”Hur menar du Beth?” Frågade han och la armen om mig och tittade förvirrat och nu ännu oroligare på mig. Jag var tvungen att berätta för honom, men jag visste bara inte riktigt hur jag skulle säga vad som gjorde att jag mådde såhär.
”Det handlar främst om Louis och Harry” sa jag och suckade ”men om du inte orkar lyssna på alla mina killproblem så är det inget far-”
”Beth, jo, jag lyssnar” avbröt William mig. Jag log. ”Jag vet inte, men det har blivit fel mellan mig och Louis. Han är liksom min vän, som du, men det känns som han vill mer.. jag gillar ju Harry. Jag ska till honom i helgen och jag tror jag gjorde Louis sur när jag sa det”. Jag tog en lite paus och vi gick i den kalla luften. Snön täckte det mesta men inte mina problem. ”I helgen, när jag var i London, så hann jag aldrig träffa Louis, sen skickade jag ett meddelande till honom igår och fråga så allt var okej, han sa ja och skrev sedan att han ska hem till Doncaster i helgen och föreslog att vi kunde träffas, men jag hade redan bestämt att jag ska till Harry över helgen” sa jag och William nickade. ”Och?” sa han, som om han ville att jag skulle fortsätta. ”jag vet inte. Jag känner att jag sårar Louis, men jag funderar på att åka hem tidigt på söndag, så vi hinner träffas lite, vad tror du?” frågade jag lite osäkert. ”Det låter som en bra idé. Men, säg till honom, så han vet vad din plan är, så han inte bestämmer något annat” sa William och jag nickade.
När jag några timmar senare låg i min säng tog jag upp min mobil och skickade iväg ett sms till Louis. ”Hej, du? Vi kan väl träffas på söndag? Jag kommer hem runt 12 någon gång, så vi kan väl träffas på eftermiddagen? Godnatt xx.” Jag tryckte på skicka och lade ifrån mig mobilen. Jag orkade inte vänta på svar då jag hade lite problem med att hålla mina ögonlock öppna.
”Funkar för mig, men vill du träffas då? Gör det inte för min skull, gör det bara om du verkligen vill träffa mig” stod det i svaret från Louis. ”Klart jag vill träffa dig! Vi hörs!” svarade jag snabbt och det kändes bättre nu. Allt kanske skulle lösa sig ändå.
Känslan av att det var fredag var oslagbar. Och att jag idag skulle få träffa Harry. Jag nästan studsade upp ur sängen och det kändes bra att för en gång lyckas komma upp i tid.
När klockan var 14.03 på eftermiddagen samma dag satt jag på ett tåg och var på väg mot Holmes Chapel. Det skulle ta mig lite drygt två timmar att ta mig dit, plus att jag var tvungen att göra två byten, så jag hoppades innerligt att allt skulle gå som planerat. Jag hade laddat upp med lite frukt, musik och en tidning.
”Är du på tåget? Åh, saknar dig verkligen och det ska bli så roligt att få träffa dig igen!” stod det i ett sms från Harry som kom i samma sekund som jag lagt huvudet mot väggen och blundat.
Harrys perspektiv
Tåget som Bethany satt på skulle vara framme om fem minuter. Klockan tickade sakta och jag tittade på klockan var tionde sekund och jag tänkte hela tiden att tåget var försenat, men så var det ju inte.
När tåget äntligen rullade in på perrongen spred sig en känsla av glädje genom hela min kropp. Jag log och när dörrarna öppnades blev jag lite nervös, men sen såg jag henne kliva ut ur tåget med en stor väska. Hon tittade runt, som om hon var orolig att jag inte skulle stå där och vänta, och sen möttes våra blickar. Jag log stort och vi gick mot varandra. Hennes hår blåste lite lätt av den kyliga vinden och det kändes som i en film när kameran zoomar in på något speciellt. Det enda jag såg var henne. Bethany. Hon var så fin. Jag sträckte ut min armar och kramade om henne hårt. Jag drog in hennes doft och bara log. Det kändes så skönt att äntligen få krama om henne. Jag kände att hon inte kramad tillbaka lika hår och jag släppte motvilligt taget om henne. ”Hej” sa hon och log lite lätt. ”Hej, ska vi börja gå hemåt? Det är inte så långt, jag tar din väska” sa jag och hon log. ”Okej, tack” svarade hon snabbt och vi började gå.
Det var en spänning i luften mellan oss när vi gick. Jag sa inget och hon sa inget. Jag njöt mest av ha hennes här och jag kände på mig att spänningen skulle släppa. Kanske var hon nervös inför mötet med mina föräldrar?
”Du, var inte nervös för att träffa mina föräldrar. De är snälla! Jag lovar” sa jag och Bethany skrattade till. ”Skulle du inte varit nervös om du skulle träffat mina?” frågade hon och jag log. ”Jo, det är klart. Men, jag har pratat mycket gott om dig” sa jag och hon log mot mig. ”Känns tryggt och bra” svarade hon och vi fortsatte att gå.
”Så det är här du bor” sa hon när vi svängde in på tomten. Jag log och nickade. ”Finare än såhär är det inte” svarade jag. Det lät i hennes tonfall som om hon förväntat sig något större och finare. ”Jaså, jag trodde du köpt en lyxvilla till din familj” sa hon och jag kunde höra sarkasmen i hennes röst. Jag skrattade till. ”Inte än” sa jag och hon log. Det kändes ändå som hon förväntat sig något större och finare, men det var kanske inte så. Jag tog upp min nycklar och låste upp dörren och där möttes vi av en glad mamma. Jag suckade lite men Bethany bara log sitt söta leende och mamma log som om hon vunnit några miljoner på lotto.
Bethanys perspektiv
”Heeej” utbrast Harrys mamma och jag log stort mot henne. ”Heej” svarade jag och innan jag hann blinka omslöt hennes armar mig. Jag kramade om henne också och det kändes verkligen bra att bli så varmt välkomnad. Jag visste nu vart Harry hade fått sina fina sidor ifrån.
”Är allt bra med dig? Gick tågresan bra?” jag log lite för mig själv. Det lät nästan som min egen mamma och jag kände att jag redan trivdes här. Jag nickade. ”Jadå, det gick jättebra, och jag mår fint” svarade jag och hon log.
”Ursäkta oss mamma, men-” började Harry och Anne nickade. ”Förlåt mig, gå ni” sa hon och jag flinade lite.
Vi gick in till Harrys rum och han satte ner min väska. ”Tack för du tog den” sa jag. Han log. ”Ingen fara! Förlåt för att min mamma är lit-” fortsatte han och jag skakade på huvudet. ”Jag har också en mamma, det är ingen fara” sa jag och vi båda skrattade.
Vi satte oss ner på Harrys säng och bara snackade. Det kändes skönt att bara få prata lite och jag ångrade inte att jag åkt hit.
”Harry, Bethany, det är mat” hörde vi Harrys mamma ropa från köket. Klockan var lite över sex och jag blev helt plötsligt nervös igen, men hans mamma verkade vara väldigt snäll. ”Kom” sa Harry och reste sig upp. Han sträckte sin hand mot mig och jag tog tag i den. Han drog mig upp och gav mig en lätt puss på kinden.
”Är ni mätta?” frågade Harrys mamma och vi både nickade. ”Jadå. Det var jättegott” sa jag och hon log. Vi hade snackat en del under middagen och jag kände att jag kunde slappna av och inte vara spänd på vad nästa fråga skulle vara.
”Tack för maten” sa Harry och jag nickade instämmande. Vi sköljde av våra tallrikar och sedan gick vi tillbaka till Harrys rum.
”Bethany, du måste äta, på riktigt. Du äter knappt” sa Harry och jag suckade lite. Jag hatade att snacka om mat och om hur mycket jag åt. ”Jag äter” sa jag lite surt. ”Ja, men inte mycket. Varför?” sa han och jag kollade ner i golvet. Kunde vi inte bara hoppa över denna konversationen?
Hur är det med er? Det är superkul att ni engagerar er så pass mycket i novellen, att ni liksom läser och sen kommenterar era åsikter och tankar!
Tänkte även att vi ska göra lite nya länkbyten i vår meny så om ni är intresserade kan ni vill lämna en kommentar bara så väljer vi ut lite random, det bruakar vara många som är intresserade så tyvärr kan vi inte välja alla! Kram på er och hoppas ni gillar denna delen, såg att den blev ganska så lång, så det är väl bra!?
Let me be your last first kiss - del 20
Bethanys perspektiv
”Du är också underbar” hörde jag Harry svara och mina tårar var nu glädjetårar. Att det fanns så fina människor på denna värld. Det gav mig hopp om mänskligheten. ”Men du?”. Jag suckade. Ett ”men” var alltid en dåligt fortsättning på något bra. ”Mm?” sa jag och kände hur jag egentligen inte alls ville höra vad han hade att säga. Trodde jag i alla fall. ”Jag kommer hem till Holmes Chapel på fredag. Kan inte du komma hem till mig, så kan vi umgås i helgen?” frågade han och jag log som ett fån. ”Jaaaaaa” utbrast jag och hörde hur Harry skratta lite lätt. ”Jag hör av mig om vilken tid jag är hemma, men vi ses på fredag” sa han och innan jag hann svara hade han lagt på. Nu kändes allt så mycket bättre, men jag var fortfarande rätt för vad fansen skulle tycka om mig och Harry tillsammans.
När jag låg i min säng senare på kvällen kom jag att tänka på samtalet mellan mig och Louis. Jag hade inte hunnit träffa honom under helgen och han var förmodligen sur på mig. Han hade ju bara lagt på. Jag vågade inte riktigt skicka ett sms till Harry och fråga, det kändes som det var en riskfylld sak att göra. Vi hade precis löst allting och det kändes dumt att fråga honom om Louis var sur på mig. Men, skulle jag våga skicka ett sms till Louis? Han skulle säkert inte svara och vår vänskap var säkert förstörd.
Louis perspektiv
”Hejsan Louis, hur är det? Jag är ledsen att jag inte hann träffa dig i helgen, förlåt. Jag vill inte att vi ska vara ovänner eller något! xx Beth.”
Jag läste meddelandet från Bethany några gånger om. Jag suckade och intalade mig själv att inte vara sur. Jag gillade ju henne. Hon var så snäll, roligt, söt, fin och så... så perfekt. Jag log lite åt tanken att hon tänkt på mig och skickat ett meddelande. Harry hade inte varit lika upptagen denna vecka med sin mobil som han hade varit veckorna innan. Kanske snackade Beth och Harry inte så mycket nu längre? Kanske hade jag en chans nu, att vinna hennes hjärta.
”Hej Beth, jo det är bra med mig, hur är det själv? Det är lugnt, vi får träffas nästa gång vi är i samma stad. Vi är inte ovänner, jag lovar! xx Louis.”
Jag klickade på skicka, och i samma sekund kom jag på att jag skulle hem till Doncaster till helgen. Perfekt. Då skulle jag kunna umgås med henne hela helgen, helt själv. Jag skrev snabbt ett nytt sms.
”Du, förresten, jag kommer hem till Doncaster på fredag, och stannar till söndag, så vi kan träffas till helgen! :)”
Jag gick till mitt badrum, borstade mina tänder och gick på toa, sen var jag redo att hoppa i säng. Jag kände mig trött men samtidigt glad jag skulle få chansen att träffa Bethany till helgen. Jag lade mig ner i min säng och såg att Bethany svarat.
”Jag kan inte. Jag är riktigt, riktigt ledsen. Ska till Holmes Chapel, till Harry. Vi bestämde det nu ikväll...” stod det i meddelandet och den lyckliga känslan inom mig försvann. Fan. Om vi pratat några timmar tidigare hade det gått. Fan. Varför? Och varför kunde det inte bara vara mig hon gillade? Fan, fan, fan. Jag orkade inte ens svara och jag kände att en tår rann ner för kinden. Kanske jag var löjlig, men jag kände mig värdelös. Hon valde Harry och inte mig, men jag kunde inte ge upp.
Bethanys perspektiv
Jag mådde så dåligt. Jag ville träffa Louis och snacka med honom. Det kändes dumt att säga nej till honom, men nu hade jag ju faktiskt bestämt med Harry. Klockan tickade iväg och jag låg i min säng. Jag vände och vred på mig. Att somna skulle bli en utmaning denna natt.
När jag vaknade på torsdagsmorgonen mådde jag ju inte direkt bättre. Inte för att jag hade ont i halsen, kände mig febrig eller liknande, jag mådde dåligt för att kände mig taskig mot Louis. Jag var inte så pigg på att dra mig mot skolan och för en sekund kände jag för att stanna hemma, men sedan kom jag på att William skulle komma tillbaka till skolan idag. William hade varit iväg över helgen och även varit borta måndag, tisdag och onsdag, så han hade jag inte träffat på några dagar för mycket. Jag drog mig upp ur sängen och gick direkt till badrummet.
”Heeej” ropade jag glatt när jag fick syn på William. Jag hade verkligen saknat honom. Han tittade upp och när han fick syn på mig spred sig ett leende på hans läppar. ”Heeeej! Hur är det?” frågade han och vi kramade om varandra. Jag hade vant mig att ha blickar i ryggen i Williams sällskap. Han var snygg, snäll, rolig och vem skulle inte vilja ha honom som pojkvän? Alla ville det, alla förutom jag. Jag och William var vänner.Det var dags för lunch och jag mötte upp William vid skåpen, då vi hade olika lektioner precis innan lunch. Runt hörnan skymtade jag en liten bit av William och jag log lite smått. Han kom mot mig och gav mig en kram när han kom tillräckligt nära mig. ”Hej, taggad för lunch?” frågade han glatt och jag skakade bara på huvudet. ”Men Beth, du måste ju äta” sa William medan han höll i mina axlar och skakade mig. Precis som han försökte skaka vett i mig. ”Jag har bara ingen aptit till att äta, okej!?” svarade jag irriterat, men det var absolut inte meningen. ”Du följer med mig till matsalen ändå, eller?” frågade han osäkert. ”Jaja, självklart!” svarade jag och jag såg ett leende som smög sig fram bakom Williams lite oroliga min.
”Beth, kan du berätta nu vad som står på?” Frågade William när vi var på väg hem till mig efter skolan. Jag suckade och tittade försiktigt mot William. ”Du kanske har märkt att jag har varit lite annorlunda på sistone?” sa jag och han nickade sakta och tittade oroligt mot mig. ”Det är för jag inte mår bra, då menar jag inte fysiskt utan psykiskt” sa jag och tittade ner på mina fötter samtidigt som vi gick. ”Hur menar du Beth?” Frågade han och la armen om mig och tittade förvirrat och nu ännu oroligare på mig. Jag var tvungen att berätta för honom, men jag visste bara inte riktigt hur jag skulle säga vad som gjorde att jag mådde såhär.
Roligt att ni gillade vår design! Visst är den fin? Det ger oss lite mer motivation till att skriva också! Tack för alla fina och söta kommentarer, de värmer verkligen våra hjärtan! Nu är det en ny månad och nya tag, och en ny del! Hoppas ni alla där ute har det bra!
