Detta har hänt;

Harrys perspektiv

”Och, Louis var jättesnäll och tog hand om mig” fortsatte hon. Ja, han var säkert jättesnäll. Och du gillade honom säkert. Och ni hade dansat tillsammans. Säkert kramats. Kyssts? Nej, kanske inte. Men jag kunde inte vara säker. Och jag kunde ju inte fråga.
”Vad bra” sa jag och en pinsam tystnad uppstod.
”Så, vad gjorde du igår?”
”Ingenting. Men, du?”
”Ja?”
”Eller, nej, det var inget” sa jag. Fast egentligen ville jag säga något. Varför kunde jag inte bara säga det? Vad var felet med mig?

Bethanys perspektiv

Det hade nu gått tre dagar sedan jag pratade med Harry, och jag förstod inget. Han brukade ju alltid svara direkt på sina sms och samtal om han inte satt i någon intervju. Oron var stor inom mig för jag förstod verkligen inte varför han inte svarade mig. Det som nästan kändes konstigast var att han svarade på Louis meddelanden, och det hade jag själv sett med egna ögon eftersom Louis har fått en del meddelanden när vi har träffats. Men vad har jag egentligen gjort för fel? Jag kände inte för att prata med någon nu, det var tisdag och det var dags för lunch, men jag hade ingen lust till att varken äta något eller träffa någon. Ändå gick jag till matsalen, vilket är det stället man träffar mest folk och äter som allra mest. Jag tog fram min lunchlåda och öppnade, jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte äta något, så jag stängde lådan igen och satt bara och stirrade på den.
”Hej Beth, hur är det med dig?” hörde jag hur William sa och satte sig ner till vänster om mig. Jag försökte omärkbart flytta lite till höger, men misslyckades med det. William tittade undrande på mig. ”Vad har hänt?” frågade han, och jag orkade verkligen inte prata. Jag tog tag i min lunchlåda, reste mig upp och gick där snabbt ifrån med William tätt efter mig.
”Beth, snälla förlåt. Har jag gjort något fel?” undrade han när vi hade kommit ut från matsalen. Jag skakade på huvudet och satte mig snabb ner på första lediga bänk som jag kunde hitta i korridoren. ”Nej, det har du inte” sa jag och suckade tungt. ”Vad är det då? Jag ser ju att du inte är glad” sa han samtidigt som han satte sig ner bredvid mig och la armen om mig. ”Det är en kille” svarade jag tyst och tittade upp mot William som såg lite förvånad ut. ”Jaså? Du har inte sagt något om en kille” sa han snabbt med ett leende. ”Berätta nu, snälla” fortsatte han med ett lite osäkert leende. ”Ehm, jag har senaste tiden pratat väldigt mycket med en kille, både via sms och telefon, men nu har han helt plötsligt slutat att svara och jag kan liksom inte direkt träffa honom” svarade jag och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä. ”Det låter ju inte så bra. Men får jag fråga varför du inte kan träffa honom?” fick jag som svar av William. ”Han bor i London” Svarade jag snabbt. ”Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra” fortsatte jag och William kramade om mig. ”Det kommer lösa sig” viskade han i mitt öra och jag antog att jag fick lita på honom, även om jag egentligen visste att det inte skulle lösa sig. ”Tack William, men jag måste gå till min lektion nu” sa jag med ett leende på läpparna. Efter jag hade berättat för William kände jag faktiskt lite hopp inom mig att det på något sätt skulle lösa sig och att Harry skulle börja svara på mina sms.

Inne på lektionen kände jag hur det började vibrera i min ficka, hjärtat slog hårdare och fler slag. Tänk så var det Harry! Jag tog snabbt upp mobilen och tittade på skärmen. Självklart att det inte var Harry, varför skulle han egentligen vilja ringa mig? Det var Louis som hade ringt och jag bestämde mig för att han fick vänta tills efter lektionen. Hade det varit Harry som hade ringt hade jag rusat ut från klassrummet för att svara, men så var ju inte fallet nu.

”Bethany, kan du förklara det här med ekvationssystem för att visa att du har förstått?” Hörde jag hur Mrs. Green sa och jag väcktes snabbt ur mina tankar. ”Va?” frågade jag förvirrat. ”Kan du förklara för klassen hur ekvationssystem fungerar?” svarade hon och jag satt där som ett levande frågetecken och tittade mig runt i klassrummet. ”Får man säga pass?” frågade jag innan jag skulle säga det riktiga svaret, men min mattelärare skakade bara på huvudet. ”Men jag har faktiskt ingen aning om vad det är” svarade jag ärligt och Mrs. Green vände sig mot tavlan för att än en gång förklara ekvationssystem, och jag försvann än en gång in i mina egna tankar, in i min egna lilla värld.

Klockan ringde ut och skolan var äntligen slut för dagen. Snabbt tog jag upp min mobil för att ringa Louis eftersom han hade ringt mig tidigare. Jag ringde upp honom och efter några få signaler svarade han glatt ”Louis” sa han kort. ”Hej, du ringde innan. Vad ville du?” frågade jag och gick direkt på saken. ”Jag undrade bara om du ville ses nu efter du ha slutat skolan?” sa han och jag funderade lite. Min mage kurrade högt och jag kom snabbt fram till ett svar. ”Ja visst, men bara om jag får någon mat”, sa jag och hörde hur Louis skrattade i andra sidan av telefonen. ”Det fixar jag, kom på en gång. Om du har slutat” sa han och jag var snabb med att svara. ”Är hos dig om några minuter, vi ses”, sa jag och la sedan på för att ta en promenad hem till Louis. Under tiden jag gick behöll jag mobilen uppe, och började skriva på ett sms som jag bara suddade ut hela tiden. Det var ett sms till Harry. Jag visste inte om jag skulle skicka något till honom eller inte. Jag skulle kanske ge honom lite tid, men om jag gav han tid skulle han kanske glömma bort mig, för alltid. Precis när jag svängde in på Louis gata vågade jag äntligen skicka iväg sms:et. ”Hej, varför svarar du inte? Jag är orolig, kram” skrev jag och det enda jag hoppades på var att han skulle svara.

”Lou, har du någon aning om varför Harry inte svarar på mina sms eller samtal?” frågade jag när jag satt i köket hemma hos Louis med munnen full av mat, kanske inte artigaste man kan göra, men jag brydde mig liksom inte, för det var bara Louis, en av mina kompisar. ”Jag har absolut ingen aning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på den där killen” sa han och skakade på huvudet. Jag skrattade till.

”Men, jag snackade med honom senast i lördags. Alltså, vad har jag gjort?” frågade jag och tog stoppade in ännu lite mat i min mun. ”Förmodligen ingenting. Han är så ibland. Lite mystisk. Ge honom tid” svarade Louis och drack lite juice. ”Tid? Lördag, söndag, måndag, tisdag, det är fyra dagar. Fyra!” sa jag och Louis flinade.
”Hur var skolan?” frågade han för att byta samtalsämne. ”Lika tråkig som vanligt” svarade jag och försökte lita på vad både Louis och William sagt, men det var svårt. 

Två timmar senare stod jag i dörröppningen och var på väg ut. Vi hade spelat Fifa, Louis favorit spel och han hade hjälpt mig lite med en läxa. ”Så, du åker till London imorgon?” frågade jag och Louis nickade. ”Ja, och jag kommer nog inte hem förrän till jul” svarade han lite ledsam. ”Och din födelsedag!” sa jag glatt och han log. ”Du har koll” sa han och jag nickade stolt. ”Men, jag måste hem nu då. Tack för jag fick följa med på festen, det var jätteroligt, och det var kul att träffa dig idag. Hälsa Harry” sa jag och vi kramade om varandra. ”Hejdå, vi ses snart igen” 

What do you think? Vi vet att uppdateringen inte är på topp, men några av er sa åt oss att inte be om ursäkt så därför ska vi inte göra det!

Förresten, nu till jul vill vi göra något kul här på bloggen, så har ni några förslag på vad vi kan göra? Någon, video, frågestund, tävling (isf, vad för tävling?) eller något annat. Kom med förslag :)

Detta har hänt;

Bethanys perspektiv

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Louis perspektiv

Bethany kom tillbaka efter hennes toalettbesök. Jag log mot henne och hon log tillbaka. ”Ska vi följa dig hem?” frågade jag och hon nickade. ”Ja, visst” sa hon och jag log.

Vi stod utanför Bethanys hus. Det var ett ganska stort, vitt hus. Framsidan var också ganska stor och där fanns ett stort träd. ”Så, ja... kommer ni tillbaka snart eller?” frågade Bethany och vi tyckte på axlarna. ”Vi vet inte. Om inte, så kommer jag hem till jul” sa jag och hon skrattade. ”Ah, men det var roligt att träffa er, och lära känna er. Hoppas vi träffas igen, och lycka till killar!” sa hon och log stort mot oss. ”Tack” sa vi i kör och sedan gick hon in mot sitt hus och vi gick hemåt.

”Du, Louis” sa Harry när vi satt på mitt rum med våra mobiler. Sociala som vi var. ”Ja?” frågade jag samtidigt som jag skrev en ny tweet. ”Vad är Beths nummer?”. Jag skrattade lite och han kollade fundersamt på mig. ”Vad?” sa han och jag skakade på huvudet, letade upp numret och sa det till honom.

Bethanys perspektiv

”Hej, det är Harry. Fick ditt nummer av Louis, hoppas det var okej. Allt bra?” stod det i ett sms jag läste efter jag ätit kvällsmat. Jag log. Harry. Han med lockigt hår väl? ”Hej Harry! Såklart det var okej. Jadå, fast.. det är skola imorgon” skrev jag och tryckte på skicka. Jag gillade verkligen inte måndagar och efter vad som hänt i parken på lördagskvällen så kände jag inte alls för att gå till skolan och få massa blickar efter mig.

Måndagsmorgonen kom, vare sig jag ville det eller ej. Klockan pep som vanligt 06.50 och prick klockan sju stod jag i duschen. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och Olivia satt och åt frukost när jag kom ner i köket. Vi sa inte ett ord till varandra på morgonen. Ingen av oss var direkt morgonpigga så att prata med varandra var ingen bra idé.

Jag la ner min mobil, nycklar, böcker och pengar i min väska och sprang ner för trappan, hoppade i mina converse och slängde på mig min varma vinterjacka över min vinröda blus och svarta kofta. Som vanligt fick jag småjogga till skolbussen och jag klagade varje dag på det, men det enda folk sa till mig var att gå upp tidigare, men det orkade jag aldrig göra.

Jag kände hur blickarna från tjejer som varit på festen brände i nacken. Varför? Kunde de inte bara låta mig vara? Jag suckade för mig själv och svängde åt höger för att komma till mitt skåp, där... William stod. ”Hej” sa han när jag kom fram. Jag öppnade skåpet, hängde in min jacka och mötte hans blick. ”Hej” sa jag utan att le eller se sur ut. Jag rörde inte en min. ”Vad är det? Har jag gjort något?” sa han och jag skakade på huvudet. ”Eh.. nej” sa jag och trängde fram ett litet leende. ”Det är måndag” sa jag och han flinade. ”Men, seriöst?” sa han och jag suckade. Vad skulle jag säga till honom? ”Om jag pratar med dig, kommer alla tro att jag försöker få dig till att bli min, efter vad som hände i parken. Alla stirrar redan ut mig och jag orkar inte mer. Jag har ingen emot dig, men det går tydligen inte att ha vänner som killar här” sam jag och suckade. Jag smällde igen skåpet, som man ser ungdomar göra på filmer när de är arga. ”Men... Beth” sa han, men jag var redan på väg därifrån. Jag orkade inte mer.

På lunchen satt jag i cafeterian och åt, helt själv. Plötsligt kom William. ”Hej” sa han glatt och jag tittade upp. ”Will..” ”Shh” avbröt han mig och jag suckade. ”Vad är det?” frågade jag och tog en klunk av min apelsinjucie. ”För det första, bry dig inte om alla tjejer som ger dig dumma blickar. Vet du varför de gör det?” sa han och jag nickade. ”För de ser mig som en tjej som bara vill ha uppmärksamhet och blir kär i skolans mest populära kille” sa jag och stoppade in lite mat i munnen. Egentligen var jag väldigt hungrig, men jag ville inte äta. ”Nej, för de tycker du är vacker och just därför är de rädda att jag kommer gilla dig och inte dem” sa han och jag kollade upp på honom. För det första, så var William den snällaste och ärligaste människan jag någonsin mött. Även om jag inte känt han så länge, så hade han fått mig att le så många gånger och han visade så mycket omtanke. Jag gillade honom, som vän. ”Vänner?” sa jag och William nickade. ”Vänner” sa han som en bekräftelse och jag log. Det kändes bra att ha honom som vän. Han var i stort sätt min enda, riktigt vän här. Och det var jag tacksam för.

Det blev inte en jäääättelång del men bättre än inget. Förstår att ni vill ha lite mer drama osv, men det är faktiskt lite svårt nu i början. Det är trots allt bara del 5!
Glöm inte besöka våra privata bloggar, och lämna gärna några fina kommentarer! angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se :). 

Btw, förr när vi skrev på en annan novell, så skrev vi ut våra KIK namn här och då fick vi massor med fina meddlenade av er läsare och det gör oss ännu mer peppade på att skriva, så vi tänkte göra det igen och se om någon har lust att snacka med oss. Vi tycker det är superkul att snacka med er! Våra KIK namn;
Angelica - aangelicaxx
Johanna - JohaannaaM

Detta har hänt;

Och här stod jag i löpartights, en tjocktröja, håret uppsatt i en slarvig tofs och inte nog med det, jag var svettig och röd i huvudet, som man brukade vara efter en löprunda. ”Hej” sa jag och tittade ner i marken. Varför kom de just nu? ”Så, du bor här?” ”Mm” svarade jag ganska tyst. ”Brukar du träna?” fortsatte Louis och jag suckade. Varför skulle han fråga så mycket? ”Ja, ganska ofta” sa jag och började gå mot huset. ”Eyy, du?” sa han och jag vände mig om. ”Vad?”. ”Vill du hänga med oss senare?” ”När är senare?” sa jag och tittade på min mobil. Klockan var ett. ”Jag vet inte. Kan jag inte få ditt nummer?” Jag sa mitt nummer och han skrev ner det i mobilen. ”Tack” sa han och sedan gick jag in. 

När jag duschat, fönat håret och tagit på mig kläder plingade min mobil till. ”Hej, har du lust att träffas? Skulle vara kul att lära känna dig lite! / Louis.” Jag log lite för mig själv. Det var en vanlig tråkig söndag och jag kände att jag ville göra något. Inte bara sitta hemma och sega framför datorn. ”Visst. Vart?” skrev jag och sedan sparade jag Louis nummer i mobilen. ”Utanför ditt hus? Vi kommer nu!” Jag slängde iväg mobilen, tog upp sminket från min låda och sminkade mig på rekordtid.

”Jag går ut, och jag har mobilen med mig, som alltid” sa jag och smällde igen dörren innan någon hann svara. ”Hej” hörde jag Louis ropa och jag log. Jag var på lite bättre humör denna gången. ”Hej!” sa jag glatt och alla killarna log åt mig. Jag visste ju inte riktigt vad de andra hette, så det var lika bra att fråga. ”Vad heter ni egentligen? Jag vet bara dig Louis” sa jag och Louis skrattade till. ”Liam”, ”Zayn”, ”Niall”, ”Harry” svarade de efter varandra och jag log. ”Hej på er också! Så, vad ska vi hitta på?” frågade jag och alla funderade lite. ”Kan vi inte bara typ.. gå till ett café och fika? Snacka lite och lära känna varandra?” frågade killen som jag tror hette Harry. Eller Liam. ”Låter som en bra idé, men vart ska vi gå? Jag vet inga bra café” sa jag och Louis log mot mig. ”Jag vet, kom nu” sa han och vi började gå.

Vi kom in på ett mysigt café och det luktade så gott därinne också. Som vanligt beställde jag kladdkaka, med grädde och en varm choklad, det var standard för mig. Vart jag än fika ville jag alltid ha det. När jag tog upp mitt kort för att betala kände jag hur någon ryckte kortet ur min hand, jag fick en snabb känsla av panik och tittade mig omkring för att se vem som hade tagit det. Han med det lockiga håret, Harry tror jag det var han hette, tittade på mig, skakade på huvudet och flinade lite. ”Vad är det?” Frågade jag och fattade verkligen inte varför han skrattade, jag tittade mig runt omkring. Det var väl inte roligt att någon hade stulit mitt kort? ”Haha, du ser så rolig ut!”, utbrast han och började skratta ännu mer. Jag förstod inte vad det var med honom. Såg jag rolig ut? Tyckte han att jag var ful? Jag tittade ner i golvet, och mitt humör ändrades en del. Jag kände mig inte lika glad längre. ”Det var inte så jag menade Beth, din chockade min när Louis tog ditt kort, den var så himla rolig”, sa han och fortsatte skratta. Jag vände mig snabbt om mot Louis och tittade upp på honom ”Louis, ge mig kortet!”, sa jag lite smått irriterat. ”Nej, inte förrän jag har betalat med mitt kort”. Jag skakade bara på mitt huvud och sa emot. ”Jag kan betala själv”, men han gav sig inte och skulle tvunget betala för alla. Efter lite om och men gick jag med på det. Kassörskan log mot mig och jag log tillbaka. Och tackade Louis.

”Så, vart bodde du innan?” frågade Louis när vi satt oss ner. ”Liverpool” svarade jag och drack lite av min chokladmjölk, som var väldigt varm, men god. ”Ah. Varför flyttade ni?” ”Jag har ingen aning. Mamma och pappa bara bestämde sig för att göra det. Bara sådär” ”Jaha, men det är alltid kul med nytt folk här” sa han och jag log lite. ”Men, vart bor ni då?” sa jag och kollade mot de andra killarna. ”Jag bor i Holmes Chapel, Zayn i Bradford, Niall i Mullingar, på Irland och Liam i Wolverhampton” sa Harry och jag nickade även om jag glömt allt han sa lika snabbt. ”Men, vad gör ni alla här? Och, hur känner ni varandra?” Killarna kollade konstigt på varandra. ”Vad?” sa jag. Harry log åt mig. ”Ehm, har du hört talas om One Direction?” sa Louis, ganska så tyst. ”Nja... jag känner igen det” sa jag och kollade fundersamt på dem. ”Ah. Vi är One Direction” fortsatte han och jag förstod ingenting. One Direction. Jag tänkte efter lite och killarna såg lite förvånade ut att jag inte visste något. Men, sen slog det mig. Klart jag visste vem One Direction var. Det där populära bandet som alla snackade om, hela tiden. Men jag lyssnade knappt på musik, jag bara målade. ”Va?” sa jag och killarna skrattade. ”Jag är inte så insatt i musik och jag vet inte något alls om er. Bara ert namn, och så vet jag vart du bor Louis” fortsatte jag och killarna log. Det kändes som de tyckte det var skönt att träffa någon som inte visste ett dugg om dem. Jag hade ingen koll på vad för musik de gjorde, hur kända de var, fast jag gissade på att de var ganska kända och jag hade ingen aning om hur de var som personer. Fast de var väl som alla andra kändisar. Kaxiga, bortskämda, köpte allt nytt och bara tog allt för givet. Sådana personer gillade inte jag.

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Blev inte världens längsta del, men i alla fall något. Det händer ju inte så mycket, men tänk på att detta ändå bara är del 4! Även om vi inte får 50 kommentarer på varje del så ska ni veta att vartenda kommentar vi får gör oss väldigt, väldigt, väldigt glada. Ska försöka ta lite tid i helgen och svara på era kommentarer men under veckorna så är det skola, träning, äta och andas som gäller. Och skriva!

Om någon reagerar på det här med att hon spyr upp maten, det är absolut inget vi skriver för att uppmana folk till att göra det, absolut inte, men det är en sådan värld vi lever i. Dagens ungdomar är såhär. Vi vill spegla det och det är ett känsligt ämne, vi vet, men jag hoppas inte att någon tar illa upp eller något.
Till alla er tjejer där ute, ät och må bra. Vill ni gå ner i vikt, gör det på ett hälsosamt och bra sätt. ÄT mat och må bra. 

Detta har hänt;

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 

---

 

”Bethany, skulle du vilja gå till affären och handla lite? Mormor och morfar kommer hit ikväll”. Jag suckade för mig själv där jag satt i soffan med datorn i knäet. ”Kan inte Olivia gå då?” frågade jag surt samtidigt som jag klickade mig runt på Facebook. ”Hon är med Amy, kan du vara snäll och göra det?”. Jag klickade ner Facebook, slog ihop datorn och reste mig från soffan. ”Mm, visst. Vad ska jag köpa?” ”Jag skriver en lapp” sa mamma och gick ut till köket.

”Brrr, fan vad kallt!” sa jag för mig själv samtidigt som jag gick in i mataffären. Jag tog upp lappen jag fått utav mamma och läste igenom den. Eftersom vi var ganska nyinflyttade så hittade jag inte så bra i denna affären, jag hade bara varit här två gånger tidigare så jag kände mig lite osäker där jag gick runt och letade efter saker jag förmodligen aldrig skulle hitta.

”Kolla! Det är tjejen med tavlorna” hörde jag någon säga, ganska högt. Jag tittade upp och mötte killens blick. Killen som sagt till mig att mina tavlor var fantastiska. Killen som bett sin mamma köpa minst en tavla. Bakom han stod fyra andra killar. De såg ut att vara i hans ålder och jag kände att jag blev lite röd i ansiktet. Var han tvungen? Han log mot mig och gick fram till mig. ”Så du är och handlar?” sa han och jag suckade. ”Nej, jag gick hit för att gå på toa” sa jag lite sarkastiskt och killen, Louis om jag inte mindes fel, skrattade. Jag kunde själv inte låta bli att le lite åt hans gulliga skratt. ”Var det du som var hemma hos Louis och sålde tavlor?” frågade en av de andra killarna och jag nickade. ”Din tavla var riktigt fin” fortsatte han och jag log mot honom. ”Tack!”. Det blev en liten pinsam tystnad, innan en annan av killarna bröt den. ”Hur länge har du målat?” ”Sen jag var liten typ, men mer seriös nu de senaste året kanske..” sa jag, samtidigt som jag funderade på varför de var så intresserade. ”Gillar ni konst, eller?” frågade jag och killarna skrattade. ”Njaa.. men du är så duktig”. Jag skrattade lite smått. ”Tack, igen. Men jag måste nog fortsätta nu, lovade att skynda mig. Det var trevligt att träffas, vi ses säkert igen! Bor ni alla här?” frågade jag och killarna kollade lite konstigt på mig. ”Vad?” sa jag och kollade mig runt lite. Hade jag gjort bort mig nu? Var min gylf öppen? ”Nej inget” sa de alla snabbt och jag log. ”Jag bor här, men inte de andra” sa Louis och jag nickade. ”Jaha, men då ses vi kanske då Louis. Hejdå killar!” sa jag och gick därifrån.

”Köpte du choklad till mig?” var det första jag hörde när jag kom innanför dörren. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, du kunde ju gått själv och handlat om du så gärna ville ha ett choklad” sa jag surt och gav kassen till mamma. ”Tack så mycket Bethany. Du kunde ju köpt något till dig själv, lite godis eller något”. Jag tog av mig min jacka, mina skor, vantar och min halsduk. ”Nej tack” sa jag och gick och hämta min dator som låg på soffbordet, sedan gick jag upp på övervåningen och stängde in mig själv. Min mage kurrade lite och jag kollade på klockan, som visade halv fyra. ”Äh, bara några timmar kvar tills mormor och morfar kommer, jag klara mig” sa jag till mig själv.


”Heeeej Bethany och Olivia! Hur är det? Hur går det i skolan? Mår ni bra? Vad gör ni om dagarna? Vi har saknat er så!” det var mormors välkända röst och inte långt efter var vi båda fast i hennes famn. ”Hej, jo det är bra med oss!” svarade vi, ihop klämda av mormors armar. Och sen kom morfar. ”Hej tjejer! Hur är det?” och en kram. ”Det är bra” sa vi kortfattat men morfar var nöjd med svaret.

”Ska du inte äta Bethany? Det är ju kyckling. Du har alltid gillat det!” sa mormor lite oroligt och kollade på mig. Jag rörde lite i maten med min gaffel. ”Nej, jag är inte så hungrig” sa jag och mamma kollade på mig. ”Du har bara ätit frukost. Ät nu!” ”Du vet väl inte vad jag ätit och inte ätit. Jag är inte hungrig” svarade jag surt och reste mig från bordet och gick därifrån. När jag gick upp för trappan hörde jag hur mamma och mormor började diskutera om hur mycket jag åt. ”Äter hon aldrig?” hörde jag mormor fråga. ”Jodå, hon brukar äta på kvällarna, men i skolan vet jag inte. Olivia, vet du?” sa mamma. ”Jag har väl ingen koll på hur mycket hon äter”. ”Ni får nog hålla koll. Tjejen måste äta!”. Jag suckade för mig själv. Varför skulle de bry sig? Om jag inte var hungrig, så var jag inte det.

Att flytta till en ny stad, komma till en ny skola, försöka hitta nya, riktiga vänner och anpassa sig efter det, det är inte lätt. Varför vi flyttat till Doncaster var bara något mamma och pappa ville. De tänkte inte ens på oss. Jag hade bara gått i skolan två veckor. Där fanns några tjejer som var snälla, men jag kunde inte lita på dem. Jag saknade mina vänner från Liverpool, där vi bott tidigare. Staden jag växt upp i. Min mobil vibrerade och det var ett sms från min vän Katie, från Liverpool.

”Hej Beth, jag saknar dig så himla mycket! Har du tid att snacka på skype någon dag? xx”. Jag log för mig själv. Katie kunde alltid göra mig glad och hennes sms kom alltid i rätt tid. ”Katieeeee jag saknar dig också. Ja klart. Imorgon? xx” skrev jag och lade mobilen ifrån mig. Jag suckade djupt. Varför kunde inte allt bara vara bra? Varför kunde inte ja ha den perfekta kroppen, de finaste utseendet, det fina leendet, massa bra vänner och en fin kille? Varför? Mobilen plingade till igen, men denna gången var det William, en kille i skolan. ”Hej Beth, vad gör du? Vill du träffa mig och några andra?” Varför inte? tänkte jag och svarade snabbt. ”Visst. Vart ska vi ses?” ”I parken, om 10 minuter!”. ”Okej, låter bra! Vi ses!” svarade jag och for upp från sängen, bättrade på mitt smink lite, borstade igenom håret och sprutade lite spray. Jag log åt mig själv i spegeln och granskade mina kläder. De dög.

”Vart ska du?” frågade pappa och jag tittade upp. ”Träffa lite kompisar från skolan” sa jag snabbt och var på väg ut. ”Okej, ha så trevligt. Du har mobilen med dig va? Var inte hemma för sent!”. Jag suckade för mig själv. Jag var 17 år, inte 3. ”Ja det har jag” sa jag och smällde igen dörren. Det var skönt att få komma ut i den friska, kalla luften.
”Hej Beth!”. Jag tittade åt höger och såg Amy komma små joggande. Jag stannade upp och väntade in henne. ”Hej!” sa jag glatt och kände att jag helt plötsligt var på bra humör. ”Smsade William dig också?” frågade hon förvånat, som om hon tyckte det var konstigt att han frågat mig. ”Ja” sa jag och hon log. ”Gillar du honom?” sa hon och jag stannade upp. ”Va?” var det enda jag fick fram. ”Jag har bott här i två veckor, ta det lite lugnt va!”. Amy skrattade och puttade till mig lite i sidan. ”Erkänn att han är snygg... kom igen” sa hon och jag skakade på huvudet. Jag gillade inte att säga inför andra vem jag tyckte var snygg och inte snygg. ”Gillar du honom då?” ”Alla tjejer gör det!” utbrast hon och jag flinade. ”Han är inte min typ. Och, jag skulle ändå aldrig ha en chans. Alla andra är mycket finare än mig!” sa jag och Amy skakade på huvudet. ”Sluta”.

När vi kom fram var redan William där, plus Josh, en annan kille från skolan. Jag mötte Williams blick och han log mot mig. ”Hej tjejer!” sa han och gav oss båda en kram. ”Hej!” sa jag och sedan hälsade jag även på Josh. Fler kom och tillslut kändes det som om hela skolan var där. Jag kände inte alls många och försökte hålla mig in till Amy hela tiden. ”Amy” sa jag och hon kollade mot mig. ”Ja?” ”William är ganska snygg!” sa jag och hon flinade. ”Sa ju det! Har du kollat in honom eller?” och innan jag han svara hade Amy ropat, högt och tydligt så att alla hörde, ”Beth tycker du är snygg William!”. Folk som jag inte visste vem de var kollade på mig med sura blickar och jag kände hur röd jag var i huvudet. Fan. 

Del 2! Det kommer förmodligen inte bli uppdatering varje dag, men vi vill liksom komma igång. Nu vet ni lite mer om Bethany (även kallad Beth). Vad tror ni kommer hända i parken bland allt folk från skolan? Det är sååååå kul att vara tillbaka och få massa söta kommentarer igen. Vi uppskattar vartenda litet ord och är så tacksamma för att ni vill läsa. Vi ska göra vårt bästa med novellen och vi hoppas att ni inte blir besvikna! 

Förresten, har ni några frågor till oss är det lättaste att skicka mejl till [email protected] eller ställa en fråga i blogresponse, ni hittar det här till vänster i menyn :)

Och, göm inte kommentera!

Framför mig hade jag minst 50 tavlor. Alla var målade utav mig. Blommor, porträtt, landskap, djur, motiven var många. ”Bethany” hörde jag mamma säga. Jag vände mig om och såg henne stå i dörröppningen. ”Ja”, sa jag och log. ”Vad ska du göra med alla dina tavlor? Vi får snart bygga ett rum för bara dina tavlor” sa mamma och skrattade lite smått. ”Ja, nästan på”, sa jag och kollade mig runt. Hon hade rätt. Här var många tavlor, både gamla och nya, fula och fina. På dagen låg de flesta i sängen och på natten låg de på skrivbordet. Jag flyttade de fram och tillbaka varje kväll. ”Det är middag, så kom nu!” sa mamma och gick. Jag lade ifrån mig penseln och reste mig från min bekväma stol.

”James, vad tycker du Bethany ska göra med alla sina tavlor?”. Det var fredagskväll och familjen satt samlad runt middagsbordet. Jag, min pappa James, min mamma Jessica och min lillasyster Olivia, som var 14 år. ”Varför inte gå runt här i Doncaster och försöka sälja tavlorna? Inte för att jag tycker de är fula, men du kan tjäna pengar på det, för det finns säkert många som tycker de är fina!” sa pappa och drack lite av sin cola. ”Vilken bra idé James” utbrast mamma och jag kollade på de båda två. Jag? Gå runt och sälja tavlor? ”Ingen kommer vilja köpa. Det är ingen idé.” sa jag, men tänkte ändå på hur kul det skulle vara om någon skulle köpt en tavla av mig. ”Du är alltid så negativ. Tänk igenom det lite!” sa mamma och jag skrattade. Hon hade rätt. Jag sa oftast nej innan jag hann tänka.

Det första jag gjorde när jag vaknade på lördagsmorgonen var att kolla min mobil. Först, vad är klockan? 07.28. Jag gäspade och tryckte upp Twitter. Sedan Facebook och tillslut Instagram. Vanlig morgonrutin.

En kvart senare satt jag på min bekväma skrivbordsstol och skrev mitt namn, på tusen olika sätt, på ett vitt papper. Och en stund senare tog jag fram mina tavlor och skrev mitt namn i det högra hörnet där nere. Nu var tavlorna redo att säljas. Jag skrev en liten lapp till mina föräldrar som jag lade på köksbordet, sedan satte jag på mig mina svarta converse, en varm halsduk och min svarta vinterjacka. Det var trots allt kallt och snart december.

Jag gick från hus till hus. Antingen så öppnade de inte, eller så var det inte intresserade överhuvudtaget. Jag suckade och kollade ner i påsen där jag hade några tavlor. Att jag ens trodde att detta skulle funka. Hur dum var jag egentligen? Jag gick förbi några hus, kollade på höger och vänster sida, men jag hade ingen lust att gå in till fler hus. I ett hus såg jag en kvinna sitta i köket. Skulle jag chansa? Sista försöket. Jag tog ett djupt andetag och försökte intala mig själv att jag inte kan ge upp redan. Jag gick mot dörren. Jag knackade försiktigt och dörrhandtaget trycktes ner.
”Hej, mitt namn är Bethany, jag målar mycket på min fritid och jag vill försöka sälja mina tavlor” började jag och tog en liten paus. Jag höll upp en av de tavlor jag hade med mig. Jag vågade knappt kolla upp på kvinnan som stod där. ”Kanske att ni är intresserade” fortsatte jag och kollade upp, mot min egen vilja. Kvinnan log stort och tog tag i tavlan. ”Herregud vad duktig du är! Du är riktigt talangfull! Hur gammal är du?” sa kvinnan och inom mig blev jag riktigt, riktigt glad. Hon visste nog inte själv hur glad hon precis gjort mig. ”Sjutton år” svarade jag och kvinnan log. ”Har du fler tavlor i påsen?”. Jag nickade. ”Vill du komma in? Jag skulle gärna vilja se fler!” sa kvinnan glatt. Jag log, nickade och tog ett steg in. Jag kollade mig runt lite försiktigt. Det var ett ganska stort hus och det luktade väldigt gott. Jag tog av mig min jacka, halsduk och mina skor. ”Kom med här!” sa kvinnan vänligt och jag följde efter henne, in i köket.

”Jag måste visa mina barn! Det är okej va?” sa hon när hon sett alla tavlor, som nu låg på köksbordet. Jag log och nickade. ”Självklart!” svarade jag och kvinnan, som tydligen hette Johannah, kallade på sina barn. ”Lottie, Fizzy, Phoebe och Daisy, kom!”. Bara några sekunder senare kom två söta tjejer ut i köket. De var väldigt lika. När de såg mig blev de genast lite blyga, jag log smått åt dem och två andra tjejer kom också in i köket. ”Tjejer, kolla här vilka grymma tavlor!”. Tjejerna lutade sig över bordet och kollade på tavlorna. Jag var rädd för vad det skulle tycka. ”Vad fina tavlor!” utbrast tjejen som såg ut att vara äldst. Jag log mot henne. ”Tack!”. ”Looouis” ropade Johannah och några minuter senare kom en medellång kille in i köket. Han hade brunt hår och blå, gröna ögon. ”Vad är det?” sa han och sedan fick han syn på mig och tavlorna. ”Wow. Vilka fantastiska tavlor! Har du målat dem?” frågade han och kollade mot mig. Jag nickade och log. ”Ja, det har jag, och tack så mycket!”. ”Herregud! Du är grym ju! Säljer du dem? Mamma, vi måste köpa minst en!” Var han seriös? Tyckte han att vi skulle köpa? En tonårskille, som trots allt var snygg, ville köpa en tavla av mig. ”Ja, såklart vi måste! Vilken tycker ni vi ska köpa?”

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 

Yesssssss we are back!
Vi bara satt och snackade om novellen och kände för att helt plötsligt börja skriva. Även om det gick väldigt snabbt, så har vi tänkt igenom det. Vi kommer uppdatera när vi känner för det och skriva så ofta vi hinner, men vi båda har mycket i skolan och tränar mycket så det blir förmodligen inte uppdatering varje dag. Men, vi behöver er hjälp för att orka och kunna fortsätta. Ni har alltid varit riktigt duktiga på att kommentera, så fortsätt gärna med det. Tips alla som ni känner, som gillar One Direction, att läsa vår nystartade novell. Nu börjar vi om från början, together! 

Vill ni läsa våra privata bloggar, så gör ni det på angelicabengtsson.blogg.se (angelica's) och onething.webblogg.se (johanna's). På twitter heter wi aangelicaxx och JohaannaaM :)