Detta har hänt;

När han sa det fick jag ett leende på läpparna, det var det smartaste en kille någonsin har sagt till mig. ”Tack Louis, tack för att du förstår mig. Jag måste tyvärr lägga på nu, men vi ses i London när jag kommer” sa jag med en tacksam och glad röst. ”Ja, vi måste ses. Jag finns alltid här för dig och lovar att stötta dig” sa Louis glatt och jag kände mig väldigt lättad när vi lade på efter ett ganska långt samtal. Det kändes bra att jag hade berättat för honom nu, även om det kanske inte blev exakt som jag hade önskat.

Det var fredag eftermiddag, skolan var slut för denna veckan och jag hade gett William, och några andra, en hejdå-kram. Det var äntligen dags att åka till London. Så fort jag kom innan för dörren efter skolan sprang mamma och min lillasyster runt i huset. ”Har du packat allt?” ropade mamma. Jag suckade. Packa gjorde jag i måndags, tänkte jag och skrattade till. ”Jadå” ropade jag tillbaka och sprang upp till mitt rum. Mina väskor stod packade och allt var klart. Mobilen, som jag glömt hemma, låg på skrivbordet. Den vibrerade och jag nästan sprang till den.
”Hejsan, allt bra? Längtar tills imorgon! När åker ni?” stod det i ett sms från Harry. Jag log. Det kändes lite konstigt. Förra gången jag träffade honom snackade vi knappt och denna gången så visste jag så himla mycket om honom. Och jag gillade honom, väldigt mycket. Vi hade bestämt att träffas på lördgen och innerst inne var vi nog båda två väldigt nervös inför det.
”Jaa. Vi åker om någon timme!”

Vi hoppade på tåget som skulle ta oss till London. Jag, mamma och Olivia hade varsin stor resväska, medan pappa hade en, ganska så mycket, mindre väska. ”Ska du åka hem redan imorgon?” sa jag samtidigt som vi gick på tåget. ”Ska du stanna där en månad eller?” var hans svar. Jag skrattade. ”Det kallas att shoppa” sa jag och pappa nickade. Vi letade upp våra platser på tåget och satte oss där.

”Eh, mamma, pappa?” började jag och de kollade upp från sina tidningar. ”Vad?” sa det och jag log. ”Jo, jag har snackat med en kille” sa jag och de kollade fundersamt på mig. ”Som Louis känner. Ni vet kille jag var på fest med och han som bodde där jag sålde en tavla?”. De nickade. ”Jo, hans vän, Harry, och jag har snackat väldigt mycket. Är det okej för er om jag möter upp honom imorgon? Snälla. Jag måste.” sa jag och de såg lite fundersamma ut. ”Om, vi får följa dig dit och se så det inte är en gammal man” sa mamma och jag log lite åt deras omtanke. ”Ja, gör ni så. Men, han är riktig” sa jag och de nickade.

Några timmar senare låg jag, ganska så utmattad i min säng på ett hotell i London. Vi hade kollat runt i lite affärer, ätit god mat och bara gått runt för att få storstadskänslan och ta in alla nya intryck. Jag log för mig själv och tryckte ner huvudet i kudden. Jag var tvungen att sova nu för att orka med dagen imorgon. ”Godnatt” viskade mamma och släkte den sista lampan. ”Godnatt” sa jag och slöt mina ögon.

Lördagsmorgonen kom. Jag vaknade först av alla och hoppade in i duschen. Ja var på bra humör och det var nog inget som skulle kunna förstöra min dag. Jag var i London och skulle shoppa. Jag skulle träffa Harry. Och det var lördag. ”Juste, Louis ville ju träffas” sa jag för mig själv när jag gick ur duschen. Jag torkade mig och tog på mig mina underkläder och virade handduken runt mig igen. Jag gick ut från badrummet och nu var hela familjen vaken. ”Godmorgon” sa pappa glatt och jag log. ”Godmorgon” svarade jag och öppnade min resväska för att hitta något att ha på mig.

Efter vi varit nere i hotellets restaurang för att äta frukost, som bestod av två långa bord med bara massa mat, gick vi upp till hotellet för att borsta tänderna och lite annat. Jag skickade iväg ett sms till Louis.
”Hej, vaken än? Vi är i London nu. Ska träffa Harry runt 12 tiden, men vi kanske kan träffas senare eller något? :)”
Jag tog på mig ett par svarta boots och min svarta vinterjacka med pälskrage. Under hade jag en lila-beige tröja med lite små detaljer på axlarna och på benen hade jag ett par svarta jeans. Jag stoppade ner pengar, mobil och andra bra saker i min svarta väska som hade några gulddetaljer.

Vi delade upp oss. Jag och Olivia. Mamma och pappa. Dels skulle mamma och pappa handla lite julklappar och jag och Olivia skulle förmodligen springa istället för att gå, vilket skulle resultera att, i alla fall pappa, inte hann med.

Klockan närmade sig 12. Jag och Olivia skulle möta upp mamma och pappa utanför Primark, på Oxford Street. Och sedan var det äntligen dags. Jag följde Olivia till Primark där mamma och pappa stod och väntade. ”Mamma, pappa, snälla. Jag klarar mig. Vi skulle mötas på Starbuck, och det ligger på denna vägen. Det tar bara några minuter att gå dit” sa jag och pappa log. ”Okej. Hör av dig när vi ska mötas upp igen då!” ”Tack” sa jag och kramade om honom. ”Ha så trevligt” sa mamma och jag nickade. Jag knäppte upp min jacka eftersom solen började komma fram lite smått och sedan började jag gå mot Starbucks.

Jag närmade mig. Och så såg jag honom. Killen som fått mig att le så många gånger de senaste veckorna. Killen som gjort att jag legat vaken om nätterna. Killen som fått mig att må bra. Killen som funnits i mina tankar hela tiden. Senast jag träffade honom visste jag ingenting om honom och han visste ingenting om mig. Nu hade jag berättat saker för honom som ingen annan visste. Det kändes sjukt. Jag blev mer och mer nervös. Men varför egentligen? Han visste vem jag var och jag hade inte något att bevisa för honom. Jag ville bara vara mig själv och det är egentligen inte så svårt. Jag närmade mig och han hade inte fått syn på mig än. Jag tänkte ut något bra att säga. ”Men sluta oroa dig. Det är bara Harry” sa jag till mig själv och log. 

Hur tror ni det kommer gå när det träffas?
Vi har fått lite nya läsare, så Heeeeeeeeello, välkomna hit. Hoppas ni gillar novellen och glöm inte att kommentera! Och, om vi inte hinner uppdatera mer detta år så vill vi bara säga att vi hoppas ni hade en bra jul och att ni får ett gott nytt år!

Förresten, vi är med och tävlar om en ny design hos http://jojjjjohs.se – hon gör grymma designer och hon har gjort vår nuvarande, men vi känner att vi vill ha lite nytt. Så vi hoppas verkligen att vi vinner!

Louis perspektiv

När hörde meningen ”Kyssen du vet..det betydde väl inget?” stelnade hela jag vill. Vad menade hon? Klart den betydde något för mig. Jag gillade ju Beth. Hur kunde hon ens vara så dum och tro att den inte betydde något? Gillar hon mig också? Eller undrade hon för att hon inte gillar mig?

Tårarna rann ner, och jag visste varken in eller ut. Gillade hon mig eller inte? Det var den största frågan just nu. Helst av allt ville jag att hon skulle tycka om mig också, och det kändes som hon gjorde det fast ändå inte. Ju mer tid jag har tillbringat med Beth, desto mer har jag fallit för henne. Hon var inte som någon annan tjej jag tidigare träffat.

Jag satt på en stol i köket och lutade mig ner över bordet, med lite mat precis sidan om som jag nu hade puttat undan för jag ville inte äta. Skulle jag ringa henne igen? Jag måste ju veta om hon frågade mig för att hon gillade mig, eller för att hon inte gillade mig. Sakta tog jag upp min mobil igen för att slå in hennes nummer som jag hade lärt mig utantill.

”Hej” hörde jag hur en osäker röst säga i andra sidan av telefonen. ”Hej” svarade jag lika försiktigt, men Beth svarade inte. Efter några sekunders tystnad fortsatte jag prata. ”Förlåt att jag bara lade på innan”. Nervositet inom mig steg och jag visste inte om jag ville höra svaret på min fråga. ”Det är lugnt, jag förstår dig” svarade hon, men just nu kändes det som hon inte förstod mig. ”Nej, det gör du inte. Kyssen betydde något för mig.” sa jag snabbt och hon blev alldeles tyst. ”Hallå!?” sa jag eftersom hon inte sa ett ljud. ”Ehm, Louis. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta” sa hon väldigt osäkert. Vad var det som var så svårt att säga? ”Vill du att jag ska vara helt ärlig nu?” frågade hon och jag nickade, men insåg ganska snabbt att hon inte kunde se mig. ”Ja” svarade jag snabbt istället för att nicka. ”Jag vill absolut inte såra dig nu, men kyssen…det kändes inget speciellt för mig. Förlåt”, sa hon och tårarna rann ner igen, jag kunde bara inte hindra dem.

Bethanys perspektiv

Jag hörde hur Louis grät och egentligen ville jag sagt det till han öga mot öga, men jag hann inte innan han åkte till London och jag ville inte vänta tills jag åkte till London. ”Du behöver inte säga förlåt för att du inte har känslor för mig. Det kan ju inte du styra själv.” sa han och jag log lite men samtidigt kände jag mig så hemsk, jag hade sårat Louis. Han trodde jag gillade honom, mer än vän, men det gjorde jag ju inte. Och jag skulle kunna spy på grund av detta. Jag kände mig som en hemsk människa. ”Louis, snälla lyssna” sa jag och jag hörde att ha var kvar. ”Du är min vän. Och jag vill att det förblir så. Men jag måste vara ärlig” sa jag och Louis svarade tyst ”mm”. Att inte höra den glad Louis kändes hemskt, och det kändes ännu värre att jag var anledningen till att han inte var glad. Men jag var ju tvungen att berätta sanningen för honom oavsett hur ont det skulle göra. För det skulle inte löna sig att ljuga om mina känslor bara för jag inte ville såra någon, för om jag hade ljugit hade det ju bara sårat Louis mer i slutändan.
”Och Louis, innan vi avslutar detta samtalet känner jag att jag verkligen måste berätta en sak till” sa jag lite osäkert. Skulle jag verkligen berätta detta också? Jag skulle bara såra honom ännu mer, men jag kunde inte hålla det hemligt.
”Aa vad är det?” frågade han lite nyfiket, men det var kanske inte världens bästa nyhet jag skulle berätta. ”Ehm, jag vill först och främst att du ska veta att det absolut inte är något fel på dig. Jag gillar dig väldigt mycket, som en vän då och jag hoppas du förstår mig. Men det är faktiskt så att jag har fallit för någon annan, och det är anledningen till att kyssen in kändes speciell” sa jag med en vänlig röst och jag hoppades verkligen att han förstod mig. ”Är det William?” frågade han nyfiket men han lät ändå lite nedstämd. ”Nej, verkligen inte! Han är som en bror för mig” sa jag snabbt och Louis fortsatte osäkert med nästa gissning. ”Är det Harry?” frågade han och jag svarade endast med ett enkelt ”mm” och nickade. ”Jag misstänkte det, för när han har fått ett sms från dig så har han hela tiden haft ett stort leende på läpparna” sa Louis och han lät lite ledsen, men han grät i alla fall inte. Vilket kändes lite bättre. ”Louis, jag hoppas verkligen inte du är sur på mig eller så” sa jag och Louis svarade snabbt ”Nej, det är jag absolut inte. Man kan ju inte styra över sina känslor. Visst, det kommer kanske bli svårt att se dig och Harry tillsammans, men jag ska nog klara av det. Jag ska vara glad för mina bästa vänners skull”. När han sa det fick jag ett leende på läpparna, det var det smartaste en kille någonsin har sagt till mig. ”Tack Louis, tack för att du förstår mig. Jag måste tyvärr lägga på nu, men vi ses i London när jag kommer” sa jag med en tacksam och glad röst. ”Ja, vi måste ses. Jag finns alltid här för dig och lovar att stötta dig” sa Louis glatt och jag kände mig väldigt lättad när vi lade på efter ett ganska långt samtal. Det kändes bra att jag hade berättat för honom nu, även om det kanske inte blev exakt som jag hade önskat.

Vi vet att vi inte har uppdaterat på ett tag nu, men vi har haft fullt upp nu under julen och helt ärligt inte haft så mycket inspiration till att skriva. Men här har ni äntligen del 11!! :D 

Hej jag undrar hur många det är som skriver på den här bloggen?
Svar: Vi är två som skriver här.

1. Favoritårstid?
2. Favoritlåt ur Take me home? Finns det någon särskild anledning till varför?
3. Take me home vs Up all night?
4. Hur länge har ni varit vänner? (:
5. Inte för att vara creepy, men var i Sverige bor ni? Storstad? o.o Kanske ni svarat på det här tidigare men har endast nyligen börjat läsa här så... ;x
Det var allt! Tack för att ni skriver grymma noveller för oss att läsa (: Kram ♥
Svar:
Angelica: 1. Måste nog säga sommar!
2. Little things, Last first kiss, Rock me, Heart Attack, They don't know about us, Summer love, Loved your first... okej ska sluta men seriöst så gillar jag alla låtar otroligt mycket av den enkla anledningen att alla låtar är så himla bra och antingen är de bra upptempo låtar, bra lyrics eller bra budskap.
3. Måste nog säga Take me home, även om Up all night alltid kommer vara ett speciellt album. Deras första och det har jag även signerat!
4. Sen jag kunde gå och prata typ.
5. En liten stad i mellersta Skåne!
Tack för du läser, kram ♥
Johanna: 1. Tror också jag säger sommar men älskar vintern om det är snö ute! 
2. Just nu är nog Over Again favoriten, men det går egentligen inte att välja en för favoritlåt skiftar hela tiden. Jag har nog olika favoritlåtar beroende på vilket humör jag är på.
3. ahh, det går inte att välja. Men måste nog också säga som Angelica att Take Me Home är bäst, men Up All Night kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta efter det var deras första album.
4. Sedan Angelica kunde prata och gå, men jag hängde alltid efter henne innan dess också! :)
5. Samma stad som Angelica, i en liten stad i mellersta Skåne! 

Varför skriver ni inte på engelska? Det låter mer verkligt om ni har dialogerna på engelska.. iallafall när killarna pratar.. :)
Svar: Alltså, det tar lång tid att översätta allt och som ni märker så har vi ju inte världens bästa uppdatering. Dessutom finns det folk som läser som är ganska unga och de kanske inte förstår osv. Kanske att vi kör på det nästa gång, vad vet jag!

Hur gamla är ni? Och hur långa är ni?

Svar:
Angelica: Jag är 15 år och runt 155 cm kort.
Johanna: Jag är 17 år och ungefär 165 cm lång.

1. hur gamla är ni? 2. är huvudpersonen relaterad till er själva? 3. vet ni om Niall dejtar någon eller är han den enda som inte gör det? :)
Svar:
Angelica: 1. Jag är 15 år.
2. Nepp!
3. Han är singel tror jag.. vet inte mer än någon annan.
Johanna: 1. Jag är 17 år.
2. Nej, det tycker jag inte i alla fall.
3. Tror han är singel, han har ju inte sagt något annat så.

1. hur många bloggar läser ni?
2. vilka bloggar?
3. har ni träffat killarna? :)
Svar:
Angelica: 1. Menar du noveller eller vanliga? Noveller är typ inga och vanliga är en del.
2. Kenza, Foki, Tyra, Tinkerbella och massa mindre bloggar. Vänners bloggar. Kollar runt på småbloggar jätteofta!
3. Nej, men kan väl hoppas att ett mirakel händer när vi åker till London i februari för att gå på deras konsert. Någon annan som ska till London och se dem då? Vi ska se dem den 24/2.. någon mer? :)
Johanna: 1. Hmm, jag läser typ inte alls många bloggar. Kanske fyra eller fem stycken.
2. Jag läser typ bara vänners bloggar.
3. Nej tyvärr, om ett telefonsamtal inte räknas? ;) Men håller fortfarande hoppet uppe på att jag ska få chansen att träffa dem i London.

Hur ofta kommer det nya delar? :)
Vart får du din inspiration att skriva? :)
Vilka andra novellbloggar läser du? :)
Svar:
Angelica: När vi har tid och lust att skriva! Inspiration får jag från massor, allt från vad som händer i verkliga livet, från TV-serier, filmer, bilder och allt. Jag läser inga noveller just nu faktiskt.
Johanna: När vi känner att vi har tid, ork och lust att skriva, samt när vi har idéer.
Får väl inspiration från lite allt möjligt, grejer som händer i vardagen, filmer tv-serier.
Inga just nu. Har läst många, kommer dock inte ihåg vilka det var.


Vilket år är ni alla födda?
Vilka novellbloggar brukar ni läsa?
Vilka har ni hört är bra/rekommenderar att jag ska läsa? (jag gillar i princip allt förutom om killarna inte är kända i en novell)
Har de bra och jag hoppas verkligen att ni orkar/vågar göra en video! :)
Svar:
Angelica: Jag är född 97. Läser inga noveller så har intenågon att rekommendera, sorry! Tyvärr blir det inga svar i en video men ni får en liten video iaf, titta längst ner! :)
Johanna: Jag är född 1995. Läser inga novellbloggar och har heller därför inga att rekommendera.

Hej jag undrar varför liam och daniell gjorde slut och nu är dom ihop igen?
Svar:
Angelica: För att de är två dumma människor som inte fattar att de är gjorde för varandra... haha, nej men ärligt talat så tror jag att det var pga av killarna var borta så mycket och Danielle fick mycket hat osv. Det är nog inte lätt att vara varken Liam eller Danielle men vi får vara glada att de är tillsammans igen. :)
Johanna: Svarar exkat samma som Angelica, men jag är bara verkligen glad att de är tillsammans igen. De två är ju som gjorda för varann! 

Hej❤
Finns det nån chans att man får vara med i novellen?
Svar: Nej, inte vad vi planerat iaf. Det är supersvårt att ta med folk i en novell när man inte känner personen. Man ska försöka få med massa person beskrivningar osv och då är det supersvårt att ta med någon man aldrig träffat.

Varför skriver ni inte engelska dialoger på engelska? Det är verkligen svårt att veta.. ;)
Svar: Jaadu på ett sätt gillar vi inte och blanda svenska och engelska men vi får se till nästa gång.

Måste bara säga att ni skriver bäst
1. Länkbyte?
2. Vilka noveller läser ni?
3. Vem av killarna är er favvo?
Svar:
Angelica: Tackar :).
1. Vi gör tyvärr inte det just nu.
2. Nooone
3. Först var det Harry och sen Louis och Liam typ men just nu är det ingen. Jag bara gillar dom så otroligt mycket allihopa!
Johanna: Tack så mycket! :D
1. Tyvärr gör vi inga länkbyten för tillfället.
2. Inga :/
3. Nu kom den där svåra frågan. Först föll jag för Harry, sen för Niall och nu vet jag inte längre, jag gillar alla så otroligt mycket! 

Hej! Jag har en novellblogg med min bästa kompis men vi har såååååå dålig uppdatering så jag undrar hur ni får inspiration? :D Kram :)
Svar:
Angelica: Som jag skrev innan så får jag det mycket från TV-serier, filmer, saker som jag hör händer i verkliga livet, kanske från twitter, böcker, facebook osv osv. Man måste bara våga tänka stort och våga utveckla sina tankar.
Johanna: Som Angelica svarade. Man får liksom tänka på verkligen allt som skulle kunna hända i verkliga livet också. Ifall det är något drama på facebook kan man hämta inspiration från det och så.

Jag undrar vart ni får er insperation ifrån? Är det ifrån bilder, låtar, verkliga livet, händelser?
Svar:
Angelica: Som jag skrev, från sånt är det för mig.
Johanna: Japp, får inspiration från inprincip allt som händer runt omkring mig.

1.vilka tycker ni är dom bästa novellbloggarna (utan eran då).
2.Har ni träffat killarna i så fall hur var det?
3.Varför började ni skriva noveller??
4.Finns det någon annan artist/band som ni gillar
mycket?
5.Skriva/läsa novell?
6.Läsa bok/kolla på film
Det var allt jag kom på men ha det bra!
Svar:
Angelica: 1. Läser inga så vet inte.
2. Nej tyvärr!
3. För att... jag läste några Bieber noveller (som var grymma även om jag inte gillade Justin) och Johanna läste också sen ville vi läsa om One Direction, men det fanns inga så vi bestämde oss för att starta en egen!
4. Ed Sheeran, Olly Murs, Little Mix, Demi Lovato, Bruno Mars... ja mina spotify listor består inte bara av 1D-musik!
5. Skriva helt klart!
6. Kolla på film!
Ha det bra själv :)
Johanna: 1. Vet inte, för jag läser inga.
2. Nej tyvärr, men har pratat med Niall i telefon och det var alldeles underbart och kändes helt totalt overkligt.
3. Jag läste riktigt många Bieber noveller, och ville läsa om One Direction men hittade absolut inga. Så vi bestämde oss för att starta en egen novell om 1D så andra fans skulle kunna läsa.
4. Jag gillar faktiskt en hel del andra än One Direction. Jag lyssnar väldigt mycket på Olly Murs, Ed Sheeran, Demi Lovato Taylor Swift, Justin Bieber, Sons of Midnight, Ulrik Munther, Trey Songz och Tyler Ward.
5. Skriva! Orkar aldrig läsa! 
6. Kolla på film, det är för jobbigt att läsa, haha :) 

Hejsan! Jag håller på att skriva en novell! Jag har inte skapat en blogg än! Men jag ska när jag kommit in i novellen. Men, jag undrar om du vill göra en header åt mej? Kanske ska ha bloggplatsen.se
Tack på förhand!
Svar:
Angelica: Känner att jag inte har så mycket tid osv, så nej tyvärr. Lycka till med bloggen!!
Johanna: Känner också att jag inte har så mycket tid till att göra det, så tyvärr. Men lyckat till! :D

Tack såååå mycket för alla frågor, superkul. Vi ska försöka få ut minst en del till detta år. Men novellen fortsätter vidare som vanligt nästa år annars. Det blev svar i text men in får en lite vinter/jul video. Hoppas ni haft en mysig jul och att ni får ett trevligt nyår. Massa kramar! 
 

Detta har hänt;

”Heeej” utbrast William i korridoren när han kom gående mot mig. Det var onsdagsmorgon och som vanligt var William pigg. Alla stannade upp och William hade de flesta blickar mot sig. Jag log mot honom. Jag hängde in min jacka i skåpet och tog ut min mattebok. ”Hej” sa jag när William stod framför mig, eftersom jag inte ville höras i hela korridoren. Jag kramade om honom. Jag kände hur tjejerna i korridoren stirrade ut mig och utan att ens se deras blickar, gissade jag på att jag varit död om blickar kunnat döda. Men, jag förstod dem. Jag förstod att de gillade William och jag var glad att han var min bästavän. Hans bruna hår, fina hår, hans mörka ögonbryn, hans mörka ögon och hans blick som vilken tjej som helst föll för. Han hade en bra klädsmak också, vilket gjorde att ännu fler tjejer var intresserade av honom. Jag flinade lite för mig själv. ”Allt bra? Varför är du så glad?” sa han och jag smällde igen mitt skåp. ”Jadå, det är bra, hur är det själv?” svarade jag och log mot en tjej som jag hade franska tillsammans med. ”Det är bra. Varför är du så glad?” upprepade han och jag skrattade. ”Jag tar det sen, måste till lektionen. Vi ses på lunchen!” sa jag och gick med snabba steg mot klassrummet där jag skulle ha matte.

”Äntligen” suckade jag för mig själv när det var dags för lunch. Jag skyndade mig till cafeterian och längst bort i hörnet såg jag William sitta, med två andra killar och tre tjejer. Fan. Nu skulle jag inte få tid att snacka med honom. Skulle jag sätta mig någon annan stans och säg till honom att jag inte hittat honom? Jag kände inte för att träffa på fler tjejer som bara gav mig bitchiga blickar. Jag kollade mig runt och såg Amy, Sarah och Katelyn sitta vid ett bord. Jag kollade mot bordet där William satt igen. Vart skulle jag gå? William tittade upp och våra blickar möttes. Han log och gjorde ett ”kom-hit” tecken med handen. Nu hade jag inget val.
”Hej” sa han när jag kom fram till bordet. ”Hej” sa jag och de andra som satt där kollade upp på mig. ”Sätt dig ner” sa en av killarna och jag log. Jag satte mig ner bredvid en av tjejerna. ”Du måste vara Bethany. Jag är Katy.” sa hon snabbt och jag nickade. William log mot mig. ”Detta är Daniel och Lucas, Katy, Sophie och Hannah” sa han och pekade på var och en. Jag log lite nervöst och försiktigt.

Vi satt och pratade en bra stund och vi alla glömde bort att äta vår lunch. Både tjejerna och killarna var trevliga och det kändes kul att få snacka med lite nytt folk. Klockorna ringde och Katy, Sophie, Hannah, Lucas och Daniel for upp från stolarna. ”Vi måste dra” sa dem och tog sina väskor i ett ryck och rusade iväg. Jag och William satt lugnt kvar och flinade lite smått. Jag satte mig mittemot honom och han log. ”Berätta nu, varför är du så glad?”. Jag skrattade lite och han drack lite vatten.
”Jo, nästa helg ska vi till London och julhandla, så jag smsade killen, ja, Harry, och sa det igår. Han har inte svarat på mina sms på några dagar, men han ringde upp mig igår och vi ska nog träffas i London” sa jag, men världens största leende. William log mot mig. ”Men, vadå Harry? Var det inte Louis?”. Jag suckade. Jag var på en fest med honom, men det är Harry jag gillar. Han är verkligen jättesnäll och söt” sa jag. ”Men du..” fortsatte jag och William kollade på mig. ”Vad?”. Jag kollade runt om mig. Skulle jag berätta detta? ”Jo.. på festen.. så dansade vi och så.. och jag typ.. kysste Louis” sa jag och William skrattade. ”Sluta, det är inte kul” sa jag och William slutade direkt. ”Förlåt. Idiot” sa han och jag flinade lite. ”Vad ska jag göra? Tänk så tror Louis att det är något mellan han och mig. Jag gillar Harry. Louis är en vän. Som du” sa jag och William nickade. ”Ring honom ikväll och snacka med honom. Det är alltid det bästa.” sa han och jag nickade och kollade ner i bordet. ”Men tänk om... skulle du tycka det var det bästa om du varit Louis?” frågade jag och William nickade. Jag tog ett djupt andetag. ”Men, tänk så bara förstör jag allt. Åh..” sa jag och kollade på klockan. ”Ibland måste man chansa lite. Jag finns vid din sida” sa William och jag log mot honom.

När jag, några timmar senare, kommit hem från skolan slängde jag min skolväska i ett hörn på rummet och slängde mig i sängen. Vad skulle jag säga till Louis? Eller, oroade jag mig bara i onödan? Han kanske inte ens gillade mig? Om det är så, då hade alltid varit frid och fröjd.
Jag låste upp mobilen och letade upp Louis nummer i min kontaktbok. ”Okej. Bara gör det. Ibland måste man våga chansa lite” sa jag och hörde Williams röst i huvudet. Han hade rätt.
”Hej, det är Louis” hörde jag Louis glada röst säga. Jag log lite för mig själv. ”Hej Louis, det är Beth” sa jag och väntade på hans reaktion. ”Åhh hej! Allt bra?” frågade han. Nej inte riktigt, tänkte jag. ”Jadå, hur är det själv?”. ”Jag mår bra. Något speciellt du ville?” sa han samtidigt som jag hörde att han tuggade på något. ”Nej, ville bara prata lite. Har du tid?” frågade jag osäkert och försökte komma på något bra att säga. ”Ja, självklart. Jag har alltid tid för dig!” sa han och jag log lite för mig själv. Vi snackade på och det kändes så bra att bara snacka på honom. Sen kom jag på varför jag egentligen ringde. Det blev tyst i telefonen i några sekunder. Jag visste att jag var tvungen att ta upp det. ”Du..” började jag. ”Vad?” sa Louis oroligt. ”Du vet festen...” sa jag och stannade till. ”Mm” sa Louis tyst. Jag kände hur jag fick en klump i magen. ”Kyssen du vet.. det betydde väl inget?” sa jag snabbt. Det gick några sekunder. ”Louis? Hallå?” sa jag och sen klickade det. Fan. Fan. Fan. Varför? Varför skulle jag alltid göra fel? Jag slängde ner mobilen i sängen och tryckte ner huvudet i kudden. Varför kunde jag inte göra något rätt? Tårarna kom. Hade jag förstört allt? Vår vänskap och allt? Det var det sista jag ville. 

Nu har vi äntligen fått jullov så vi ska försöka skriva lite mer, men samtidigt vill vi ju ha lov, haha! Ni är så gulliga och snälla så det är bara roligt att skriva!

Jag hatar att be om massa saker, men nu gör jag det ändå.. haha. Nej, men jag (Angelica) och en vän, Malin heter hon, har startat en ny blogg. Vårt mål med bloggen är att inspirera andra genom texter, musik, bilder och annat. Det kommer vara allt från att våga drömma till att orka cykla till gymmet och träna. Vi vill ha in förslag vad ni vill läsa om och jag vill gärna att just DU som läser detta tar dig en titt på vår blogg. Kanske en blogg du gillar! Än så länge finns inte så många inlägg, men det kommer! Ni är bäst om ni kikar in där! BECONFIDENT.BLOGG.SE :)

Detta har hänt;

Jag kom hem och kände doften av mat, det luktade köttfärssås. Inte min absoluta favoritmat, men det var gott. ”Hej, jag är hemma!” skrek jag när jag hade tagit av mig skorna och gick ut mot köket där jag antog att resten av min familj satt. När jag kom ut till köket såg jag att mamma, pappa och Olivia satt runt bordet. ”Kom här, och slå dig ner” sa mamma samtidigt som jag gick mot bordet. ”Var har du varit idag?” frågade pappa oroligt. ”Eh, jag har varit i skolan, sen stack jag till Louis” svarade jag och Olivia kollade på mig med ett flin, och jag kollade på mamma som satt där och log. ”Jaså, är det något mellan dig och Louis då?” frågade mamma glatt. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, det är är inget mellan mig och Louis, vi är bara vänner” svarade jag och pillade med gaffeln i maten. ”Eller så vill du bara inte erkänna det” sa Olivia och hånflinade. ”Nej! Olivia, det är inget, jag lovar” sa jag lite irriterat. Jag förstod inte varför de var så nyfikna på allt som hände i mitt liv. Visst, de var min familj, men de behövde inte fråga ut mig om varje liten detalj. ”Okej, jag tror dig” sa min pappa lugnt. Äntligen någon som förstod lite, och inte ville reta mig bara för jag träffade en killkompis. Att mamma och Olivia inte kunde förstå att jag faktiskt kunde umgås med killar utan att de helt plötsligt skulle bli mina pojkvänner.
”Vi måste berätta en sak för er” sa mamma när vi hade ätit en liten stund under tystnad. Jag ryckte till och mitt hjärta slog snabbare. Vad skulle de nu berätta? Alla möjliga hemska tankar flög runt i mitt huvud, och allt jag kunde tänka på var att de skulle berätta något dåligt. ”Nästa helg så ska vi åka till London” sa pappa och mamma fortsatte, ”vi tänkte att det kunde vara kul att gå där nu när det närmar sig jul och så”. Ett stort leende spred sig på mina läppar. Trots att jag bodde i England hade jag aldrig varit i London, och att åka dit var något jag länge hade drömt om. Men det som tog störst plats i min lilla hjärna just nu var att killarna bodde i London. Harry bodde i London. Men han hade ju ändå inte velat träffa mig för han svarade ju aldrig på mina sms eller samtal.
Jag hade ätit upp, och hela familjen hade suttit och pratat glatt om vad vi skulle tänka oss kunna göra i London. Alla hade kommit med massa olika förslag och jag hade börjat tvivla på om en helg i London skulle räcka för min familj, då alla ville göra olika grejer. Men en sak som jag, mamma och Olivia var överens om var att vi skulle shoppa. Pappa var dock inte så sugen på det, men vi lovade att vi skulle göra något som han också ville.

Nu satt jag uppe på mitt rum med min mobil i handen. Skulle jag skicka ett sms till Harry och säga att vi skulle till London, eller skulle jag helt enkelt låta honom vara? Efter en liten stunds betänketid knappade jag in ett sms och skickade till honom. ”Hej, jag ville bara höra av mig och berätta för dig att nästa fredag åker jag i min familj till London, kram xx”. Jag förväntade mig inte något svar från honom, men jag ville bara att han skulle veta att jag nästa helg skulle befinna mig i samma stad som honom. 

Det hade gått några minuter sedan jag skickade sms:et. Jag satt i min säng och höll på med mobilen, då den plötsligt började vibrera och jag såg att jag hade ett inkommande samtal. Från Harry. Hjärtat slog i hundranittio. Jag hade ju inte förväntat mig att han skulle ringa. Snabbt tryckte jag på svara och tog telefonen mot örat.
”Hej det är Beth” sa jag med ett stort leende, men samtidigt var jag lite sur på honom eftersom han inte svarade innan. Men nu när jag skulle komma till London dög det att prata med mig. ”Hej” hörde jag hur han sa lite osäkert. ”Varför ringer du nu? Du har ju inte svarat mig på flera dagar. Duger jag bara nu när jag ska komma till samma stad som dig?” sa jag, för jag ville veta varför han inte hade svarat innan och nu när jag ska till London svarar han helt plötsligt. Jag kanske sa det lite hårt, men jag kunde inte hjälpa det, jag var liksom både glad och sur över att han hörde av sig nu. ”Varför skriver du till mig hela tiden då? Du har ju fullt upp med din älskade Louis, och jag vill inte förstöra något för er” svarade han med en arg ton. Jag suckade för mig själv. Så, det var så han trodde det var? Att jag och Louis var tillsammans? ”Harry, du hade inte förstört något. Jag och Louis är bara vänner” sa jag snabbt men jag fick inget svar från honom. ”Bara vänner” upprepade jag. ”Men hur ska jag veta det?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Du måste bara lita på mig, snälla” sa jag bedjande och jag kände mig lite osäker. Tänk så trodde han inte mig. ”Jag vet inte riktigt. Men tänk så är de något mellan er, utan att ni liksom har märkt det än. Det går ju massa rykten om er och sånt” sa han ännu osäkrare. ”Men nej Harry, det är verkligen inget mellan mig och Louis, jag vet det, och Louis vet det. Du måste bara lita på oss. Och tror du mer på rykten än mig?” sa jag lite sårat. ”Nej, det gör jag inte. Jag antar att jag måste lita på dig då” svarade han och han lät lite nedstämd.
”Men får jag fråga dig varför du var så orolig över att det var något mellan mig och Louis? Jag gillar någon annan” sa jag med ett leende. ”Man kan väl säga att det finns en tjej som jag gillar, och det skulle göra ont att se henne tillsammans med min bästa vän, men nu verkade det som om hon gillar någon annan” svarade han och jag log stort. ”Så menar du att du gillar mig?” frågade jag nyfiket. ”Ja” svarade han kort och mitt leende blev ännu större. Jag sa ingenting, jag bara log. ”Jag vill egentligen inte veta detta, men vem är den lyckliga killen som du har fallit för då?” frågade han ledsamt. ”Ja, jag pratar med honom just nu och jag har varit väldigt orolig för honom när han varken har svarat på mina sms eller samtal” sa jag glatt och Harry svarade inte. ”Ja, det är dig jag gillar” fortsatte jag.
”Förlåt att jag litade på dumma rykten mer än jag litade på dig” sa Harry lite ledsamt ”och, jag hoppas vi kan träffas när ni kommer till London. Jag saknar dig”
”Det hoppas jag med, och jag saknar dig också” svarade jag innan vi lade på. Nu kändes det verkligen som en tung sten hade lyfts från mitt bröst och jag såg verkligen framemot resan till London nu. Jag ville bara att dagarna skulle gå tills vi var där. 

Liiite dålig uppdatering, we know that men whateveeer här har ni en del och ni sa till oss att inte be om ursäkt. Glöm inte att ställa frågor frågestunden, om det kommer in fler frågor så gör vi kanske en video med svar :)

Detta har hänt;

Harrys perspektiv

”Och, Louis var jättesnäll och tog hand om mig” fortsatte hon. Ja, han var säkert jättesnäll. Och du gillade honom säkert. Och ni hade dansat tillsammans. Säkert kramats. Kyssts? Nej, kanske inte. Men jag kunde inte vara säker. Och jag kunde ju inte fråga.
”Vad bra” sa jag och en pinsam tystnad uppstod.
”Så, vad gjorde du igår?”
”Ingenting. Men, du?”
”Ja?”
”Eller, nej, det var inget” sa jag. Fast egentligen ville jag säga något. Varför kunde jag inte bara säga det? Vad var felet med mig?

Bethanys perspektiv

Det hade nu gått tre dagar sedan jag pratade med Harry, och jag förstod inget. Han brukade ju alltid svara direkt på sina sms och samtal om han inte satt i någon intervju. Oron var stor inom mig för jag förstod verkligen inte varför han inte svarade mig. Det som nästan kändes konstigast var att han svarade på Louis meddelanden, och det hade jag själv sett med egna ögon eftersom Louis har fått en del meddelanden när vi har träffats. Men vad har jag egentligen gjort för fel? Jag kände inte för att prata med någon nu, det var tisdag och det var dags för lunch, men jag hade ingen lust till att varken äta något eller träffa någon. Ändå gick jag till matsalen, vilket är det stället man träffar mest folk och äter som allra mest. Jag tog fram min lunchlåda och öppnade, jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte äta något, så jag stängde lådan igen och satt bara och stirrade på den.
”Hej Beth, hur är det med dig?” hörde jag hur William sa och satte sig ner till vänster om mig. Jag försökte omärkbart flytta lite till höger, men misslyckades med det. William tittade undrande på mig. ”Vad har hänt?” frågade han, och jag orkade verkligen inte prata. Jag tog tag i min lunchlåda, reste mig upp och gick där snabbt ifrån med William tätt efter mig.
”Beth, snälla förlåt. Har jag gjort något fel?” undrade han när vi hade kommit ut från matsalen. Jag skakade på huvudet och satte mig snabb ner på första lediga bänk som jag kunde hitta i korridoren. ”Nej, det har du inte” sa jag och suckade tungt. ”Vad är det då? Jag ser ju att du inte är glad” sa han samtidigt som han satte sig ner bredvid mig och la armen om mig. ”Det är en kille” svarade jag tyst och tittade upp mot William som såg lite förvånad ut. ”Jaså? Du har inte sagt något om en kille” sa han snabbt med ett leende. ”Berätta nu, snälla” fortsatte han med ett lite osäkert leende. ”Ehm, jag har senaste tiden pratat väldigt mycket med en kille, både via sms och telefon, men nu har han helt plötsligt slutat att svara och jag kan liksom inte direkt träffa honom” svarade jag och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä. ”Det låter ju inte så bra. Men får jag fråga varför du inte kan träffa honom?” fick jag som svar av William. ”Han bor i London” Svarade jag snabbt. ”Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra” fortsatte jag och William kramade om mig. ”Det kommer lösa sig” viskade han i mitt öra och jag antog att jag fick lita på honom, även om jag egentligen visste att det inte skulle lösa sig. ”Tack William, men jag måste gå till min lektion nu” sa jag med ett leende på läpparna. Efter jag hade berättat för William kände jag faktiskt lite hopp inom mig att det på något sätt skulle lösa sig och att Harry skulle börja svara på mina sms.

Inne på lektionen kände jag hur det började vibrera i min ficka, hjärtat slog hårdare och fler slag. Tänk så var det Harry! Jag tog snabbt upp mobilen och tittade på skärmen. Självklart att det inte var Harry, varför skulle han egentligen vilja ringa mig? Det var Louis som hade ringt och jag bestämde mig för att han fick vänta tills efter lektionen. Hade det varit Harry som hade ringt hade jag rusat ut från klassrummet för att svara, men så var ju inte fallet nu.

”Bethany, kan du förklara det här med ekvationssystem för att visa att du har förstått?” Hörde jag hur Mrs. Green sa och jag väcktes snabbt ur mina tankar. ”Va?” frågade jag förvirrat. ”Kan du förklara för klassen hur ekvationssystem fungerar?” svarade hon och jag satt där som ett levande frågetecken och tittade mig runt i klassrummet. ”Får man säga pass?” frågade jag innan jag skulle säga det riktiga svaret, men min mattelärare skakade bara på huvudet. ”Men jag har faktiskt ingen aning om vad det är” svarade jag ärligt och Mrs. Green vände sig mot tavlan för att än en gång förklara ekvationssystem, och jag försvann än en gång in i mina egna tankar, in i min egna lilla värld.

Klockan ringde ut och skolan var äntligen slut för dagen. Snabbt tog jag upp min mobil för att ringa Louis eftersom han hade ringt mig tidigare. Jag ringde upp honom och efter några få signaler svarade han glatt ”Louis” sa han kort. ”Hej, du ringde innan. Vad ville du?” frågade jag och gick direkt på saken. ”Jag undrade bara om du ville ses nu efter du ha slutat skolan?” sa han och jag funderade lite. Min mage kurrade högt och jag kom snabbt fram till ett svar. ”Ja visst, men bara om jag får någon mat”, sa jag och hörde hur Louis skrattade i andra sidan av telefonen. ”Det fixar jag, kom på en gång. Om du har slutat” sa han och jag var snabb med att svara. ”Är hos dig om några minuter, vi ses”, sa jag och la sedan på för att ta en promenad hem till Louis. Under tiden jag gick behöll jag mobilen uppe, och började skriva på ett sms som jag bara suddade ut hela tiden. Det var ett sms till Harry. Jag visste inte om jag skulle skicka något till honom eller inte. Jag skulle kanske ge honom lite tid, men om jag gav han tid skulle han kanske glömma bort mig, för alltid. Precis när jag svängde in på Louis gata vågade jag äntligen skicka iväg sms:et. ”Hej, varför svarar du inte? Jag är orolig, kram” skrev jag och det enda jag hoppades på var att han skulle svara.

”Lou, har du någon aning om varför Harry inte svarar på mina sms eller samtal?” frågade jag när jag satt i köket hemma hos Louis med munnen full av mat, kanske inte artigaste man kan göra, men jag brydde mig liksom inte, för det var bara Louis, en av mina kompisar. ”Jag har absolut ingen aning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på den där killen” sa han och skakade på huvudet. Jag skrattade till.

”Men, jag snackade med honom senast i lördags. Alltså, vad har jag gjort?” frågade jag och tog stoppade in ännu lite mat i min mun. ”Förmodligen ingenting. Han är så ibland. Lite mystisk. Ge honom tid” svarade Louis och drack lite juice. ”Tid? Lördag, söndag, måndag, tisdag, det är fyra dagar. Fyra!” sa jag och Louis flinade.
”Hur var skolan?” frågade han för att byta samtalsämne. ”Lika tråkig som vanligt” svarade jag och försökte lita på vad både Louis och William sagt, men det var svårt. 

Två timmar senare stod jag i dörröppningen och var på väg ut. Vi hade spelat Fifa, Louis favorit spel och han hade hjälpt mig lite med en läxa. ”Så, du åker till London imorgon?” frågade jag och Louis nickade. ”Ja, och jag kommer nog inte hem förrän till jul” svarade han lite ledsam. ”Och din födelsedag!” sa jag glatt och han log. ”Du har koll” sa han och jag nickade stolt. ”Men, jag måste hem nu då. Tack för jag fick följa med på festen, det var jätteroligt, och det var kul att träffa dig idag. Hälsa Harry” sa jag och vi kramade om varandra. ”Hejdå, vi ses snart igen” 

What do you think? Vi vet att uppdateringen inte är på topp, men några av er sa åt oss att inte be om ursäkt så därför ska vi inte göra det!

Förresten, nu till jul vill vi göra något kul här på bloggen, så har ni några förslag på vad vi kan göra? Någon, video, frågestund, tävling (isf, vad för tävling?) eller något annat. Kom med förslag :)

Detta har hänt;

Bethanys perspektiv

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Louis perspektiv

Bethany kom tillbaka efter hennes toalettbesök. Jag log mot henne och hon log tillbaka. ”Ska vi följa dig hem?” frågade jag och hon nickade. ”Ja, visst” sa hon och jag log.

Vi stod utanför Bethanys hus. Det var ett ganska stort, vitt hus. Framsidan var också ganska stor och där fanns ett stort träd. ”Så, ja... kommer ni tillbaka snart eller?” frågade Bethany och vi tyckte på axlarna. ”Vi vet inte. Om inte, så kommer jag hem till jul” sa jag och hon skrattade. ”Ah, men det var roligt att träffa er, och lära känna er. Hoppas vi träffas igen, och lycka till killar!” sa hon och log stort mot oss. ”Tack” sa vi i kör och sedan gick hon in mot sitt hus och vi gick hemåt.

”Du, Louis” sa Harry när vi satt på mitt rum med våra mobiler. Sociala som vi var. ”Ja?” frågade jag samtidigt som jag skrev en ny tweet. ”Vad är Beths nummer?”. Jag skrattade lite och han kollade fundersamt på mig. ”Vad?” sa han och jag skakade på huvudet, letade upp numret och sa det till honom.

Bethanys perspektiv

”Hej, det är Harry. Fick ditt nummer av Louis, hoppas det var okej. Allt bra?” stod det i ett sms jag läste efter jag ätit kvällsmat. Jag log. Harry. Han med lockigt hår väl? ”Hej Harry! Såklart det var okej. Jadå, fast.. det är skola imorgon” skrev jag och tryckte på skicka. Jag gillade verkligen inte måndagar och efter vad som hänt i parken på lördagskvällen så kände jag inte alls för att gå till skolan och få massa blickar efter mig.

Måndagsmorgonen kom, vare sig jag ville det eller ej. Klockan pep som vanligt 06.50 och prick klockan sju stod jag i duschen. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och Olivia satt och åt frukost när jag kom ner i köket. Vi sa inte ett ord till varandra på morgonen. Ingen av oss var direkt morgonpigga så att prata med varandra var ingen bra idé.

Jag la ner min mobil, nycklar, böcker och pengar i min väska och sprang ner för trappan, hoppade i mina converse och slängde på mig min varma vinterjacka över min vinröda blus och svarta kofta. Som vanligt fick jag småjogga till skolbussen och jag klagade varje dag på det, men det enda folk sa till mig var att gå upp tidigare, men det orkade jag aldrig göra.

Jag kände hur blickarna från tjejer som varit på festen brände i nacken. Varför? Kunde de inte bara låta mig vara? Jag suckade för mig själv och svängde åt höger för att komma till mitt skåp, där... William stod. ”Hej” sa han när jag kom fram. Jag öppnade skåpet, hängde in min jacka och mötte hans blick. ”Hej” sa jag utan att le eller se sur ut. Jag rörde inte en min. ”Vad är det? Har jag gjort något?” sa han och jag skakade på huvudet. ”Eh.. nej” sa jag och trängde fram ett litet leende. ”Det är måndag” sa jag och han flinade. ”Men, seriöst?” sa han och jag suckade. Vad skulle jag säga till honom? ”Om jag pratar med dig, kommer alla tro att jag försöker få dig till att bli min, efter vad som hände i parken. Alla stirrar redan ut mig och jag orkar inte mer. Jag har ingen emot dig, men det går tydligen inte att ha vänner som killar här” sam jag och suckade. Jag smällde igen skåpet, som man ser ungdomar göra på filmer när de är arga. ”Men... Beth” sa han, men jag var redan på väg därifrån. Jag orkade inte mer.

På lunchen satt jag i cafeterian och åt, helt själv. Plötsligt kom William. ”Hej” sa han glatt och jag tittade upp. ”Will..” ”Shh” avbröt han mig och jag suckade. ”Vad är det?” frågade jag och tog en klunk av min apelsinjucie. ”För det första, bry dig inte om alla tjejer som ger dig dumma blickar. Vet du varför de gör det?” sa han och jag nickade. ”För de ser mig som en tjej som bara vill ha uppmärksamhet och blir kär i skolans mest populära kille” sa jag och stoppade in lite mat i munnen. Egentligen var jag väldigt hungrig, men jag ville inte äta. ”Nej, för de tycker du är vacker och just därför är de rädda att jag kommer gilla dig och inte dem” sa han och jag kollade upp på honom. För det första, så var William den snällaste och ärligaste människan jag någonsin mött. Även om jag inte känt han så länge, så hade han fått mig att le så många gånger och han visade så mycket omtanke. Jag gillade honom, som vän. ”Vänner?” sa jag och William nickade. ”Vänner” sa han som en bekräftelse och jag log. Det kändes bra att ha honom som vän. Han var i stort sätt min enda, riktigt vän här. Och det var jag tacksam för.

Det blev inte en jäääättelång del men bättre än inget. Förstår att ni vill ha lite mer drama osv, men det är faktiskt lite svårt nu i början. Det är trots allt bara del 5!
Glöm inte besöka våra privata bloggar, och lämna gärna några fina kommentarer! angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se :). 

Btw, förr när vi skrev på en annan novell, så skrev vi ut våra KIK namn här och då fick vi massor med fina meddlenade av er läsare och det gör oss ännu mer peppade på att skriva, så vi tänkte göra det igen och se om någon har lust att snacka med oss. Vi tycker det är superkul att snacka med er! Våra KIK namn;
Angelica - aangelicaxx
Johanna - JohaannaaM