Melissas perspektiv

-Men jag har en idé, sa Niall och hela hans ansikte lös upp.
-Vadå? Frågade Zayn nyfiket.
-Vad sägs om att du följer med oss till studion och lyssnar lite på våra nya låtar? Sa han med ett stort leende. Jag tittade mot Alice för att se om det var okej, hon nickade snabbt och jag förstod att jag fick.
-Ja, jättegärna, sa jag och Liam lös upp i ett leende. 

Jag kollade mot Alice en gång till och hon log.
-Gå du, vi hörs senare. Jag nickade tacksamt och reste mig försiktigt från stolen. Killarna hade redan börjat gå vidare så jag bara följde efter dem.

Vi kom fram till ett rum och mannen som gått före öppnade. Killarna gick in och Liam vände sig mot mig.
-Kom här, sa han och höll upp dörren som en gentleman och jag log.
-Tack, sa jag tyst och gick in. Killarna hade satt sig ner vid ett bord och Louis gjorde plats åt mig i soffan.
-Du kan sitta här, sa han och slog med handen på platsen bredvid honom. Jag nickade och satte mig nervöst bredvid honom. Jag kände hur jag svettades lite, på grund av nervositet. Jag kollade mig runt och det kändes lite sjukt att jag var i samma rum som killarna.
-Du är Melissa va? Som jobbade med Daniel igår?
Killarna kollade fundersamt på mig och mannen och jag nickade.
-Ja.
-Mitt namn är Peter, sa han och jag nickade.
-Så, killar, ni kanske ska presentera er för Melissa?
-Jag heter Louis, sa Louis glatt och jag log. Dem behövde egentligen inte göra detta. Jag visst ju mer än vad som trodde.
-Jag är Niall, fortsatte Niall.
-Zayn.
-Harry, sa Harry med ett flirtigt leende. Jag kunde inte låta bli att le lite extra mot honom. Hans leende var svårt att missa.
-Och jag är Liam, sa Liam och jag log mot honom.
-Jag vet, sa jag och flinade. Killarna kollade förvånande på mig.
-Är du ett fan? Frågade Niall och jag nickade.
-Ja, såklart!
-Så roligt! Vill du höra lite av våra nya låtar?
Jag nickade ivrigt.
-Ja, gärna!

En stund senare hade jag fått lyssna på de låtar de spelat in än så länge och jag gillade verkligen låtarna.
-Åh, jag älskar låtarna. Alla är superbra! Utbrast jag och jag kunde se hur alla killarna log.
-Säker på att du inte ljuger? Sa Harry och jag flinade.
-Nej, jag lovar, jag älskar alla låtarna, sa jag och han nickade.
-Jag tror dig då!
-Jag kommer snart igen, jag ska bara... hämta en sak, sa Peter och vi alla nickade mot honom.
-Så, vart bor du Melissa? Här i Stockholm? Frågade Louis och jag skakade på huvudet.
-Nej, jag bor i norra Sverige, i en liten by.
-Ah, i alla fall, kan du inte sjunga lite? Fortsatte han och jag skakade snabbt på huvudet.
-Nej, jag sjunger inte så br...
-Tyst! Du sjunger riktigt bra, sa Liam snabbt och jag log mot honom.
-Tack, men jag vågar inte sjunga för er, här och nu...
-Jo, kom igen! Sa Harry och han log sitt fina leende igen. Hur kunde han vara så perfekt?
-Vi alla kan sjunga What makes you beautiful? Sa Niall och jag nickade.
-Ja, det låter bättre.

”You're inscure, don't know what for. You're turning heads when you walk through the do-o-or.”

Jag och Liam började sjunga och han log mot mig. Refrängen närmade sig och det såg ut som om alla killarna var redo att sjunga med, men när jag tog ton i ”Baby you light up my world like nobody else” slutade killarna sjunga och där satt jag och sjöng helt själv inför killarna. Jag var nära på att sluta, men jag mötte Zayns blick och jag kunde se hur han mimade ”fortsätt”. Jag gjorde som han sa, även om jag helst av allt hade velat sjunka genom golvet. Det var riktigt pinsamt. 

Hoppas ni gillar idén med att vi skriver både med englsk och svensk dialog. Tänk på att vi gör det för er skull och glöm inte vara lika grymma på att kommentera som ni brukar vara! Inte så händelserik del, men det kommer bättre delar! Någon skrev "man märker att ni bryr er om era läsare" och det är precis vad vi gör. :)

Vill ni läsa novellen med englska dialoger? Klicka er in på http://onedirectionnovell.blogg.se/english och läs där. Glöm inte lämna en kommentar vart du än läser :). 

Vill ni läsa novellen med engelsk dialog när killarna är med? Gå in på http://onedirectionnovell.blogg.se/english och läs. Samma händeser, samma bilder, bara med engelska dialoger!


Melissas perspektiv

-Ja, om jag nu ens får chansen att träffa honom, sa jag och Alice log.
Hon visste ju förmodligen att killarna skulle komma på måndag, men hon sa ingenting. Det blev tyst i några minuter, men det var ingen pinsamt tystnad. Jag tänkte igenom allt. Så, allt var Liams förtjäns? Utan honom skulle jag sitta hemma i Strömfors och ruttna, som vanligt? Så, det var han som förändrat mitt liv?

12 februari

Idag har jag varit i studion nästan hela dagen, vilket varit riktigt roligt, men lite jobbigt. Eftersom vi inte hunnit med allt så ska jag stanna här tills imorgon, så nu ska jag gå och lägga mig. Hejdå!
/Melissa

Jag vaknade med ett ryck på måndagsmorgonen. Något kändes annorlunda. Jag reste mig snabbt upp från sängen och drog upp rullgardinen. Solen sken men det låg snö på marken. Jag tog upp min mobil och såg att där var ett sms från Vanessa. ”Är du kvar i Stockholm????” stod det och jag kom på att jag inte meddelat henne om det. ”Ja, var tvungen att stanna tills idag. Saknar dig!” svarade jag och kollade på klockan. Halv åtta var den. Ett svar kom från Vanessa direkt. ”Skojar du?? Hallå? One Direction är på väg dit!”. Jag stannade upp i rörelsen. Det var idag. Måndag. Jag blinkade en extra gång och insåg att jag skulle befinna mig i samma stad som killarna denna gången.
-Shit, sa jag för mig själv och log. Jag insåg sedan efter några sekunder att jag inte skulle få chansen att leta efter dem eftersom jag skulle vara tvungen att jobba. Jag öppnade min resväska och suckade. Vad skulle ja ha på mig idag?

En halvtimme senare hade jag tagit på mig ett par jeans, ett linne och en korallfärgad kavaj. Jag hade sminkat mig naturligt och mitt hår var genom borstat. Jag tog på mig mina converse och tog min vinterjacka i handen, sedan gick jag ut från hotellrummet och gick mot frukostbuffén.

Jag satt inne på kontoret och pratade med Alice. Vi satt mitt emot varandra och snackade om hur det hade gått med låtskrivandet igår. Jag hörde hur handtaget på en dörr trycktes ner, men jag brydde mig inte om att vända huvudet. Alice kollade mot dörren och log.
-Hej, sa hon och jag kunde inte låta bli att vända mig om. Jag såg bara en man, som förmodligen jobbade här. Jag hörde några röster bakom mannen.
-Hej, sa jag lite tyst för att vara artig och mannen log.
-Hejsan, jag bara visar dessa killarna runt, sa han och pekade bakom sig. Mannen tog ett steg in och bakom honom kom fem killar fram. Jag log lite nervöst och kände hur min blick fastnade på killarna. Det var de fem killarna som betydde allt för mig. Jag blinkade förvånat, var detta verkligen sant? Jag kunde knappt detta hände, jag kunde inte förstå det. Jag som var så inställd på att inte ens få se de idag för jag skulle jobba. De började gå mot vårt håll och gick sakta förbi oss medan jag följde dem med blicken och de tittade mot mig. Liam mötte min blick och log lite.
-Hej, sa han försiktigt.
-Hej, svarade jag och jag kunde verkligen inte förstå det.
-Hej, sa Niall, Harry, Zayn och Louis i mun på varandra. Sedan började de sakta gå igen, men Liam höll kvar sin blick på mig och han hängde inte riktigt med de andra killarna och mannen som visade dem runt.
Plötsligt rycker han till och springer efter killarna.
-Vänta, jag kom på en sak, sa han ivrigt och drog i Harry. Alla vände sig om mot mig och Liam började gå mot mig. Varför gjorde han det?
-Är du Melissa? Frågade han osäkert och jag tittade chockat mot honom. Han visste mitt namn, jag kunde knappt tro det.
-Ja, sa jag lite osäkert för jag visste ju inte riktigt vad det var han ville.
-Jag vill bara säga att du är riktigt duktigt på att sjunga och jag lyssnar på din cover av What makes you beautiful väldigt ofta, sa han med ett leende.
-Tack... gör du? Sa jag generat och förvånat. Vad menade han med att han lyssnade på den väldigt ofta? Han nickade och tog upp sin iPod.
-Ja, och jag har laddat ner den så jag har den i min iPod nu, sa han och visade sin iPod.
-Säg att du skojar med mig? Sa jag förvånat, för jag hade inga ord för detta.

-Han skojar inte, sa Louis glatt.
-Det skulle vara kul att träffa dig mer, men vi måste gå vidare nu, sa Liam ledsamt och jag visste inte om jag skulle vara ledsen för att de var tvungna att gå eller lycklig eftersom jag hade träffat dem.Jag tror jag var både och.
-Men jag har en idé, sa Niall och hela hans ansikte lös upp.
-Vadå? Frågade Zayn nyfiket.
-Vad sägs om att du följer med oss till studion och lyssnar lite på några av våra nya låtar? Sa han med ett stort leende. Jag tittade mot Alice för att se om det var okej, hon nickade snabbt och jag förstod att jag fick.
-Ja, jättegärna, sa jag och Liam lös upp i ett leende. 

 

Melissas perspektiv

Jag satte mig ner vid ett bord och kom på att jag fått ett sms tidigare idag. Jag tog upp mobil och såg att det var från Vanessa. ”Melissa, VET DU? One Direction kommer till Stockholm PÅ MÅNDAG!!!!!” Jag stannade upp och skrev ett sms till Alice.
”Hur länge ska jag stanna i Stockholm?” och sedan la jag mobilen bredvid mig. Jag ville inte missa killarna denna gången. 

Jag satt fortfarande inne på Subway och åt när jag kände att mobilen vibrerade. Nervöst låste jag upp mobilen för att se vad Alice hade skrivit. Tänk så skulle jag hem imorgon? Om jag skulle det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Att missa One Direction bara för man åker hem en dag innan de kommer skulle vara bland de värsta sakerna som kunde hända mig, och jag skulle inte bli förvånad om det hände. Eftersom jag brukar ju alltid ha otur, så varför skulle jag liksom inte ha det nu?
Jag öppnade sms:et och läste igenom det, ”Det vet vi inte riktigt, det beror på när vi är färdiga med dig för denna gången. Men jag hoppas att du inte vill åka hem redan.” Stod det och suck av lättnad hördes från mig. Men den oroliga känslan kom tillbaka, tänk så var vi färdiga imorgon? ”Nej, absolut inte!” svarade jag.
Jag skakade på huvudet för att få bort alla tankar och fortsatte att äta.

Några minuter senare hade jag ätit upp min mat och druckit upp, och det var dags för mig att gå mot Sony Musics kontor igen eftersom klockan började närma sig två. Snön föll och det hade kommit en hel del snö medan jag var inne på Subway och jag gick försiktigt längs de hala trottoarerna. Det var ganska svårt att gå med mina skor på detta underlaget och när jag minst anade det gick jag rakt på en isfläck och halkade. Jag flög upp med benen och landade hårt på rumpan.
-Jävla skor, muttrade jag för mig själv surt samtidigt som jag tittade mig omkring när jag reste mig upp igen. Folk gick förbi och log mot mig, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt vad jag precis hade lyckats med. Ramlat rakt på rumpan i Sveriges största stad, lyckat.

Kvällen kom och Alice hade frågat mig om jag ville hängaz med henne ut och äta på en restaurang. Jag hade tackat ja eftersom jag hellre gjorde det än att sitta på hotellrummet en kväll till. Jag bytte om till ett par vita jeans, en gul stickad tröja, eftersom det var kallt ute, och mina vita converse som förmodligen skulle vara lättare att gå i. Jag tog min skinnjacka och la ner min mobil och mina pengar i fickorna. Jag orkade inte ta någon väska.

-Åh, du har alltid så snygga kläder, utbrast Alice när vi möttes utanför hotellet. Jag skrattade till och log.
-Tack! Vart ska vi äta? Jag är vrålhungrig!
-Bra, kom så går vi!

Vi satt inne på en lugn restaurang och snackade, om allt möjligt. Alice berättade mycket om hennes jobb, om vad hon gör och hur mycket hon älskade sitt jobb.
-Så, hur känns det nu när du fått ett skivkontrakt?
-Helt... galet. Jag ringde mamma och hon blev jätteglad!
-Det förstår jag!
-Så, vad är planerna för imorgon? Frågade jag nyfiket.
-Vi tänkte att du ska få jobba med en låtskrivare. Ni kommer tillsammans skriva en låt och sedan kommer det bli att du spelar in låten och du kommer förmodligen släppa låten som en singel.
-Va? Shit! Åh, hur ska jag någonsin kunna tacka er?
-Tacka dig själv, det är din röst!
-Men, hur fick ni ens syn på min cover? Frågade jag och drack upp det sista av min Cola.
-Ja, du får nog tacka Liam, du vet Liam från One Direction. Jag råkade titta in på hans twitter, och han hade ju länkat den.
-Åh, ja, helt galet. Jag trodde aldrig det skulle hända, sa jag glatt och Alice log.
-Du får tacka honom!
-Ja, om jag nu ens får chansen att träffa honom, sa jag och Alice log.

Hon visste ju förmodligen att killarna skulle komma på måndag, men hon sa ingenting. Det blev tyst i några minuter, men det var ingen pinsamt tystnad. Jag tänkte igenom allt. Så, allt var Liams förtjäns? Utan honom skulle jag sitta hemma i Strömfors och ruttna, som vanligt? Så, det var han som förändrat mitt liv?

Melissas perspektiv

-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.

Fredag, en vecka senare.

Jag vaknade upp med ett stort leende på mina läppar. Idag var det dags. Klockan var runt nio och det var bestämt att jag skulle ta ett flyg till Stockholm som gick fem i ett. Jag hade haft en del diskussioner med mamma angående flygresan, eftersom jag skulle flyga själv. Jag var trots allt 17 år, och så svårt var det väl ändå inte?

10 februari

Är ju ledig från skolan idag, eftersom jag ska åka till Stockholm. Är såååå glad och det ska bli skönt att komma ifrån denna hålan! Tror jag är hemma på söndag kväll men ska försöka göra lite inlägg under tiden jag är i Stockholm! Nu måste jag upp och fixa mig! :)
/Melissa

En och en halvtimme senare satt jag och mamma i bilen, på väg mot flygplatsen. På mig hade jag ett par svarta jeans, en stickad tröja som var lite korallfärgar och mina absoluta favoritskor, ett par svarta Jeffrey Campbell skor. Jag hade en ganska skor, svart väska som jag skulle ha som handbagage. I väskan hade jag lagt ner några tidningar, min mobil, pengar, ett choklad, en dricka och även mosat ner min dator. Min resväska som låg i baksätet var ganska fullpackad, mest eftersom jag packade ner dubbelt så mycket kläder än vad som egentligen behövdes.

-Har du nu allt?
Jag nickade mot mamma och kramade om henne.
-Var försiktigt, och lova att ringa och smsa. Gör inget farligt och var inte ute sent oc...
-Mamma, jag vet. Jag är försiktigt, jag lovar. Hon log mot mig.
-Min lilla tjej som blivit så stor, sa hon och jag flinade.
-Hejdå, sa jag och gav henne en sista kram.
-Hejdå! Mamma kramade mig hårt och hon ville inte riktigt släppa mig. Hon hade varit lite emot detta, men jag tänkte inte ge upp. Detta var min chans.

Klockan två landade mitt plan på Arlanda. Jag tog ut mina hörlurar ur öronen och stängde av musiken. Jag packade ihop mina saker och la ner allt i min väska. Jag gäspade och kollade ut. Solen sken och jag log. Äntligen var jag här!

Jag kom in på flygplatsen och tittade mig runt. Allt var stort och jag hade inte en blekaste aning om vart jag var på väg. Jag följde efter en ung tjej som varit på samma flyg som jag, och till min glädje hittade jag bandet där våra väskor skulle komma. Efter en stunds väntan kom min ljusblå väska rullande på bandet. Jag tog tag i den och insåg hur mycket den faktiskt vägde. Lite längre bort stod en kvinna som hade en Sony Music tröja. Jag kände lättnaden inom mig och gick direkt bort mot kvinnan.
-Hej, är du Alice? Frågade jag lite försiktigt och kvinnan nickade glatt.
-Ja, och du måste vara Melissa?
-Ja!
-Roligt att träffa dig. Gick flygresan bra?
-Jadå, absolut.
-Bra. Följ med här, vi åker taxi in till ditt hotell och jag hjälper dig med incheckningen, sedan kommer jag visa dig vart vårt kontor finns! Det ligger inte så lång ifrån där du ska bo, så du kommer kunna ta dig lätt dit.
-Låter bra, sa jag och log. Jag tittade mig runt samtidigt som vi gick mot utgången. Detta var helt annorlunda än vad jag var van vid. Mycket folk, överallt. Det kändes skönt att få vara här, helt själv.

10 februari

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Stockholm. Känns verkligen jättekul att få vara här. Vid fyra ska jag befinna mig på Sony Musics kontor, så bäst att jag går nu så jag hinner i tid.
/Melissa

Jag tog min väska, la ner mobilen, pengar och nycklarna till hotellrummet. Jag släckte lamporna och gick ut i hotellgången. Jag gick mot hissen och väntade otåligt. Jag var spänd på vad som väntade mig.

Blev ett liten ”mellan del” men sånt behövs ibland. Någon sa att det inte kändes som en One Direction novell när inte killarna var med, och det håller vi med om, men under alla 14 delar har vi nu kunnat bygga upp novellen, ni har fått lära känna personerna och det har ändå hänt lite saker. Läste lite på en novell tidigare idag där One Direction var med bara efter några delar så hade en tjej kysst någon av killarna i One Direction.... äh, så lätt är det inte här! ;)

Melissas perspektiv

Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

3 februari, fredag.

Har glömt bort bloggen lite på sistone. Men allt har varit så jobbigt. Pappa har ju flyttat och mamma träffar en ny och det känns verkligen som om hela mitt liv rasar ihop. Idag är det i alla fredag och det är alltid skönt. Har ingen aning om vad jag ska hitta på i helgen men så länge jag slipper skolan så mår jag bra.
/Melissa

Jag slog igen datorn och tog min väska. Mamma skulle köra både mig och Simon till skolan idag och nu hade vi lite bråttom, vilket vi alltid hade när vi skulle åka bil och inte buss.
I bilen plingade min mobil till och det var ett nytt mejl. Jag kollade frågande på skärmen. Jag fick ju aldrig mejl? Jag låste upp min mobil och gick in i mejlet. Sony Music stod som avsändare och jag hoppade till. Varför Sony Music? Jag öppnade mejlet och läste igenom det. Två, nej tre, gånger innan jag ens vågade tro att det var verklighet. Att dom mejlat mig och bett mig ringa upp dom så fort så möjligt. Jag ville egentligen göra det nu, men bestämde att vänta tills efter skolan.

Skoldagen gick ganska snabbt och så fort jag kom hem öppnade jag datorn, loggade in i mejlen och skrev ner numret som stått i mejlet. Jag tog upp min mobil och tog ett djupt andetag. Jag slog in numret och förde mobilen sakta mot örat. Jag satte mig ner i sängen och tog ännu ett djupt andetag.
-Välkommen till Sony Music, det är Klara, svarade en tjej som jag skulle tro var ganska ung.
-Hej, mitt namn är Melissa. Jag fick ett mejl från er tidigare idag där det stod att ni ville att jag skulle ringa upp er.
-Melissa Falk?
-Ja.
-Åh, vad bra. Jag ska koppla dig vidare, sa hon och innan jag hann svara var hon borta.

-Hej, mitt namn är Alice, sa en kvinna plötsligt och jag vaknade upp från mina tankar.
-Hej, det är Melissa. Du hade mejlet mig och bett mig ringa.
-Ja, vad bra att du ringde. Är allt bra med dig?
-Ja då, sa jag. Jag mådde väl inte helt perfekt, men jag var nyfiken på vad hon hade att säga.
-Jo, vi här på Sony Music har råkat få syn på din cover av What makes you beautiful, och vi undrar om du är intresserad av att komma hit och träffa lite olika människor inom musikbranschen och kanske få chansen att få ett skivkontrakt.
När hon sa ordet skivkontrakt fylldes hela jag av lycka och kände hur en tår rann ner för kinden. Glädjetårar.
-Skoja du? Utbrast jag och Alice skrattade till.
-Nej, vi har lyssnat på dina covers och du är jätteduktig. Du kommer få jobba med röstcoacher som kan hjälpa dig att bli ännu bättre.
-Oj, ja, jag är verkligen intresserad av att komma. Är det i Stockholm? Jag bor i Skellefteå och det tar väldigt lång tid att åka och det är dy...
-Ja, men vi fixar allting till dig. Vi betalar tågresan fram och tillbaka, och boende.
-Oj, ja, men då kommer jag mer än gärna. När hade ni tänk er?
-Kan du komma nästa fredag?
-Ja, men det tar ju väldigt lång tid att åka tid, så jag får nog ta ledig från skolan då.
-Tror du att det funkar?

-Ja, absolut.
-Bra. Jag bokar tåg och allting, så skickar jag ett mejl med tågbiljetten. Vi hörs mer nästa vecka.
-Ja, okej, tack, sa jag och sedan la jag på.
Jag bara satt där i tystnaden. Ett leende trängde sig fram på mina läppar och plötsligt var allt jobbigt borta. Jag skulle få åka till Stockholm. Komma bort från denna hålan och få leva i storstaden för några dagar. Och att de gillade min cover. Allt kändes så overkligt.

-Mamma, mamma, mamma, vet du? Utbrast jag så fort mamma öppnade ytterdörren.
-Nej, vad? Sa hon glatt.
-Jag ska till Stockholm!
-Va? När? Själv? Men, vi har inte rå..
-Nästa fredag, helt själv ska jag åka. Sony Music kontakta mig för de hade sett min cover. Dom betalar allt, så oroa dig inte.
-Men, du kan inte åka själv?
-Mamma, jag är 17 år. Jag kan åka själv.
Mamma suckade och gick förbi mig. Kunde hon inte ens visa lite glädje för min skull? Jag suckade gick mot dörren. Jag hoppade i mina converse, drog på mig min vinterjacka och öppnade dörren.
-Jag går över till Vanessa, ropade jag. Jag smällde igen dörren, huttrade till på grund av kylan och gick sedan mot Vanessas hus.

-Så, du ska få ett skivkontrakt? Utbrast Vanessa när jag berättat vad som hänt och jag flinade.
-Det är ju inte helt säkert, men kanske, sa jag och Vanessa log stor åt mig.
-Shit, vad roligt. Jag är så glad för din skull. Du förtjänar det verkligen.
Jag gav Vanessa en kram och sedan fortsatte vi snacka.
-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.

Skev detta inatt och hade ingen ork att läsa igenom det, så hittar ni något stavfel, så säg till så rättar vi det. De senaste dagarna har statistiken varit på topp och ni kommenterar mycket, vilket vi uppskattar. Fortsätt så!
Som ni nog märkte gjorde vi ett litet hopp framåt i tiden, mest för att vi inte vill tråka ut er med massa text om vad hon gör varje dag. One Direction kommer snart in, vi lovar!

Förresten, har ni inget bättre för er så får ni gärna följa Typical1Dfans på twitter, massa tweets om typical things directioners do!

Melissas perspektiv

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

När jag vaknade på lördagsmorgonen gick jag direkt ner till köket eftersom jag hörde att mamma och Simon satt och snackade.
-Det är en sak jag vill berätta, hörde jag att hon sa och jag skyndade mig ner i köket.
-Godmorgon, sa mamma glatt när jag kom ner. Mitt hår stod åt alla håll och jag såg nog väldigt trött ut, men vem gjorde inte det en lördagsmorgon?
-Så, vad skulle du berätta? Frågade Simon och jag såg hur mamma log lite extra.
-Jo, jag har bjudit hem en...
-Kille? Utbrast jag och mamma nickade.
-Va? Men mamma, va? Nej! Hallå? Pappa åkte igår och du ska redan ta hem en kille?
Ilskan inom mig blev bara större och större. Simon reste på sig, tackade artigt för frukosten och gick iväg.
-Mamma, seriöst. Varför? Är det på grund av en ny kille som ni valde att inte bo ihop längre?
Jag vill bara gråta. Att hon ens kunde. Allting hade blivit så fel denna veckan. Exakt allt.
-Lugna dig. Jag vet att pappa åkte igår, men jag har träffat honom en del tidigare...
-Så, det är alltså på grund av honom som pappa åkte?
-Han fick ett jobb...
-Men, han kanske inte hade tagit jobbet om det inte var på grund av... vad heter han?
-Stefan.
-Ja, om det inte var på grund av Stefan. Men visst, ta du hit han. Förvänta dig inte så mycket av mig bara.
-Nej. Men, han tar med sig sitt barn... eh.. kommer inte ihåg namnet, men det är en kille i din ålder.
-Trevligt, sa jag, drack en klunk jucie och började bre en macka. Mamma kollade på mig, som om jag skulle säga något jag menade, men jag såg inte positivt i detta, så jag lät bli att säga något.

”Vanessa, allt är helt.... åh. Mamma ska ta hem någon kille ikväll, såhär dagen efter pappa åkt. Vad ska jag göra?”
Jag skickade smset till Vanessa och sedan bestämde jag mig för att gå och ta en dusch. Det var verkligen välbehövligt.

Klockan var kvart i sju och mamma sprang runt som en höna i huset. Jag hade försökt hjälpa henne lite och visa lite intresse. Jag vill trots allt inte förstöra allting för henne. Simon sa inte så mycket heller. Han var nöjd så länge han fick spela TV spel.

När klockan slog exakt sju ringde det på dörren och mamma log.
-Jag vet att ni inte gillar detta, men försök att se lite glada ut, för mig skull? Jag log mot mamma och nickade.
-För din skull. Mamma log mot mig och gick mot dörren. Jag ställde mig bredvid Simon. Mamma öppnade glatt dörren.
-Hejsan, välkommen, sa hon glatt och kramade om Stefan. Jag log lite stelt, men när jag såg vems hans barn va hoppade jag till och mitt leende försvann och förvandlades till en förvånad min. Jag ville bara sjunk igenom marken, men lyckades tränga fram ett leende. Stefan sträckte fram sin hand mot mig.
-Hej, Stefan, sa han och jag nickade.
-Melissa.
-Och detta är min son, Emil. Jag nickade och log ett fejkat leende mot honom. Han gjorde detsamma. Jag kände ilskan inom mig, men jag ville inte förstöra något. Inte än i alla fall.

Det var endast mamma och Stefan som snackade under middagen. De frågade oss några ynka frågor, som vi besvarade så kort så möjligt.
-Tack för maten, sa jag sekunden efter jag ätit upp. Mamma gav mig en menande blick, som om hon ville att jag skulle sitta kvar. Jag skakade på huvudet.

Jag satt på mitt rum och hörde att någon kom upp för trappan. Min dörr öppnades och där stod Emil. Han log ett hånfullt leende och kom in.
-Det var din mamma som skickade upp mig här.
-Jag har inte berättat för henne.
-Jag har inte berättat för pappa..
-Jag förväntade mig inte riktigt att se dig här...
-Nej, men nu är jag här, sa han och satte sig bredvid mig. Han la sin arm om mig och lutade sig mot mig. Jag gav han en ilsken blick och reste mig snabbt upp.
-Vad fan gör du? Jävla äckel. Att du ens kysste mig när vi va hemma hos dig, även om du var tillsammans med Sara. Och att du sedan kan stå och ljuga rakt framför mig. Vet du hur jävla lågt det är? Jag trodde bättre om dig. Jag trodde du var annorlunda, men du är precis som alla andra killar. Gå ut, nu.
-Jag gillar dig, sa han tyst.
-Emil, ut. Nu. Jag vill aldrig se dig här, okej?
-Jag gillar dig, inte Sara.
-Så, det var därför du ljög?
-Jag hade inget val.
-Jo, du kunde sagt sanningen. Men nej, då förlorar du ju Sara. Se, du gillar henne. Gå nu.
-Men..
-Gå. Sanningen ska fram en dag, om du nu inte tänker berätta det själv. Jag vill inte se dig mer. Äckel.
Jag kunde inte hålla det inom mig. Han reste sig från sängen och gick mot dörren. Han stannade och kollade mot mig.
-UT! Skrek jag, riktigt högt och jag kunde se på Emil att han blev rädd. Han öppnade dörren fort, gick ut och stängde den igen. Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen.
”Var glad för din mammas skull!” hade Vanessa svarat. ”Det var tydligen Emil pappa som hon hade bjudit hit. Emil var med. Jag skällde ut honom och han säger att han gillar mig. Åhhh :(” svarade jag och sedan kastade jag mobilen i sängen. Jag kände hur en tår kom fram. Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

Skämmer bort er med andra delen för idag, som dessutom är ovanligt lång. Detta är inte likt oss, men idag så gör vi er lite extra glada. Ni är bäst på att kommentera, fortsätt så så kanske det kommer en del imorgon på morgonen :)

Melissas perspektiv

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.

När jag kom hem från skolan gick jag raka vägen i på mitt rum, slängde mig i sängen och bara kände hur tårarna trängde fram. Jag skulle inte kunna göra något åt detta. Ingen trodde på mig. Jag talade sanning, men eftersom Sara var så mycket mer populär så var det hon man trodde på. Jag suckade för mig själv. Att det ens skulle bli så. Och att Emil stått och ljugit rakt upp i mitt ansikte. Jag borde inte ha låtit han vinna, men vad skulle jag göra? Sara skulle aldrig kunna säga att Emil ljög, även om det var det han gjorde. Jag orkade verkligen inte med det här längre. Jag äcklades fortfarande av kyssen.

Klockan var närmre sex och jag hade inte rört mig från sängen. Jag bara låg i min säng med hörlurar i och lyssna på musik. One Direction såklart. Jag såg i ögonvrån att någon öppnade min dörr och jag var nära på att säga åt personen att gå, men när jag såg att det var Vanessa så log jag mot henne och hon kom in. Hon stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten.
-Varför går det massa rykten? Alla snackar om dig och Emil, sa hon och jag suckade. Jag tittade ner i täcket, satte datorn åt sidan och kände hur mina tårar började rinna igen.
-Mm, sa jag och Vanessa kollade allvarligt på mig.
-Vad är det som händer? Berätta, nu!
-Jo, jag träffade Emil i lördags. Och han... kysste mig. Och i söndags när jag vaknade så såg jag på hans facebook att han varit tillsammans med Sara i sju månader. Jag visste ju att de varit tillsammans, men inte att de var det fortfarande. Och jag sa till Sara att Emil kysst mig, för jag tyckte hon skulle få veta det, eftersom han gjorde fel, men allt blev fel och hon sa till alla att jag kysste Emil. Alla, ärligt talat, gav mig konstiga blickar och det första Kajsa gjorde när jag kom till skolan var att skälla ut mig. Inte ens hon tror på mig. Och jag snackade med Emil och Sara i matsalen. Emil stod rakt framför mig och ljög, om allt. Han säger att jag kysste honom och att han kämpade emot.
Min röst sprack och tårarna bara rann. Jag kände mig som en dum idiot. Jag kollade med en ledsen blick på Vanessa. Jag förväntade inte mig något bra citat eller någon lösning av henne, det bara kändes skönt att hon lyssnade. Hon lutade sig mot mig och vi kramade om varandra.
-Tror du på mig i alla fall?
-Ja, såklart jag gör. Jag vet att du talar sanning. Men jag vet inte hur vi ska lösa detta. Vi släppte taget om varandra och jag skakade på huvudet.
-Det är inte ditt problem, det är mitt. Jag skulle aldrig sagt något. Fan, fan fan.
-Kanske inte mitt problem, men jag tänker inte låta dig gå igenom allt själv. Jag finns alltid vid din sida. Jag log mot henne. Jag var så glad att jag hade henne. Hon var världens bästa vän.

4 dagar senare, fredag, 20 januari

Dagen var här. Pappa skulle lämna oss. Åka till London. Jobba. Och glömma oss. Eller, kanske inte glömma, men det kändes så. Efter en redan väldigt jobbig vecka så kändes detta bara onödigt. Men de hade bestämt sig. De ville inte bo tillsammans längre.
-Pappa, när får jag komma och hälsa på? Frågade jag och pappa log.
-När jag fått allt i ordning, sa han och log. Jag nickade och slängde mig mot honom. Han kramade om mig hårt och pussade mig i håret. Han gjorde samma sak med Simon och sedan tittade han mot mamma.
-Ja, eh... jag måste åka nu. Hejdå, sa han och tog tag i sin väska. Det gjorde ont i mig att han inte ens kunde krama om mamma, men det kanske var ett tecken på att detta var rätt sak att göra, även om det kändes jobbigt.
-Hejdå, sa vi alla i kör och sedan gick pappa ut. Vi andra stod kvar. Det kändes så fel. Det skulle bli en fredagskväll utan pappas dåliga skämt. Det skulle aldrig bli som förr.

Kvällen spenderade jag på mitt tråkiga rum, som vanligt. Jag hade inget bättre för mig så jag gick in på min youtube kanal och fick en chockerande blick när jag såg hur många visningar min cover av What Makes You Beautiful hade. Det kändes helt galet. Det var det enda bra denna dagen. Jag slösade bort tid på twitter och bestämde mig sedan för att skriva ett blogginlägg.

20 januari

Idag åkte pappa. Han ska flytta till London och jag önskar jag kunde flytta med, men nej. Veckan har varit hemskt och allting har blivit så fel. Tack och lov så har jag Vanessa, den ändra riktiga vännen i detta land. Jag är så himla trött, så jag ska nog gå och lägga mig. Hoppas ni haft en bättre vecka.
/Melissa.

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

Tack för alla kommentarer, känns bra att ni håller med om att man inte ska stressa fram det! Det kommer minst en del till idag, om ni kommenterar bra! :)

Melissas perspektiv

Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.

Emil avslutade kyssen och drog sitt huvud ifrån mig, han tittade in i mina ögon med ett stort leende. Jag log lite osäkert mot honom.
-Förlåt, jag... började han och hans röst lät osäker.
-Nej, det är lugnt, sa jag och log. Jag visste inte vad detta betydde för han, men jag visste att detta betydde mycket för mig. Mina känslor för honom blev bara starkare och jag hoppades verkligen han kände samma för mig som jag kände för honom. Han borde ju ha några känslor för mig eftersom han kysste mig, eller?

Filmen hade precis tagit slut och Emil hade sin arm om mig, det kändes så bra. Jag hade ingen aning om vad klockan var, så jag tog upp min mobil för att se.
-Vad är klockan? Frågade Emil, precis som han hade läst mina tankar. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag tittade ner på mobilen.
-Typ halv elva, så jag tror jag måste hem nu, sa jag lite ledsamt för jag ville inte hem, inte än i alla fall.
-Ska jag köra dig hem också?
-Ja gärna, svarade jag med ett leende.
-Då kan du i alla fall se fram emot 40 minuter där du sitter tätt intill mig och kramar om mig, sa han och blinkade. Jag skrattade till och knuffade till Emil i sidan.
-Ska vi åka då?
-Japp, sa ha och jag reste mig från soffan.

En timme senare la jag nerbäddad i min säng med ett leende på läpparna. Det kändes som om det faktiskt kunde bli något mellan mig och Emil, om jag inte skulle lyckas förstöra allting. Jag slöt mina ögon och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag gillade Emil, väldigt mycket.

15 januari

Förlåt för att jag inte bloggat, men har inte riktigt hunnit. Har hänt både bra och dåliga saker och det galnaste av allt var väl att Liam, från One Direction, såg min cover. Är såååååå glad för det. Sen att min mamma och pappa ska skilja sig... ja inte lika roligt. Pappa ska flytta till London med han vägrar låta mig följa med. :(
/Melissa.

Det var en onödigt söndag. Jag spenderade dagen hemma i min säng, tittandes på Gossip Girl. Vanessa hade inte varit hemma över helgen och skulle inte var hemma förrän sent ikväll. Jag suckade för mig själv och kom på att jag trots allt inte varit inne på facebook idag. Jag loggade in och den översta händelsen fick mig att bli stum. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. ”Emil Svensson: 7 månader med världens finaste Sara idag. Älskar dig ♥.” Var han seriöst? Jag ville inte ens tro att det var sant. Kyssen som igår gjort mig glad, och som faktiskt betydde något för mig, äcklade mig just nu. Att han ens kunde? Jag suckade för mig själv och kände att denna söndagen kunde inte bli värre. Och jag var rädd för att träffa på honom i skolan imorgon. Jag ville smsa han. Borde jag göra det? Ja, vad skulle hända? Jag tog upp min mobil och gick in på vår konversation. Killen som verkat så snäll och så ärlig. Min uppfattning hade ändrats helt. Jag ville egentligen ringa honom och bara skälla ut honom, men det var trots allt Sara det var synd om. Han hade ju kysst mig när han hade en tjej och han hade fått mig att tro att han gillade mig. Vad tänkte jag med? En tår rann ner för kinden. ”Hur fan kunde du? Det är värst mot Sara, tänk på det.” skrev jag i ett sms och sedan tryckte jag på skicka. Jag ångrade mig för några sekunder, men samtidigt inte. Han borde skämmas. Jag ville så gärna berätta för Sara även om det kanske inte var den perfekta dagen. Jag skrev in Sara i sökrutan i chatten på facebook och till min förvåning var hon inloggad. ”Hejsan. Vill inte förstöra för dig och Emil, men vill att du ska veta att han kysste mig igår.” skrev jag till henne och sedan kryssade jag ner facebook med en orolig känsla i magen.

När jag kom till skolan på måndagen kände jag hur folk riktigt stirrade på mig. Jag suckade och kollade ner i marken. Vad var det som var fel. Jag gick till mitt skåp och såg Kajsa. Jag log stort mot henne, men hon såg inte lika glad ut.
-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.

Melissas perspektiv

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.

Jag satt fortfarande inne på Simons rum, eller jag la i hans säng och han satt vid sin dator. Men det kändes bäst att vara i samma rum som Simon nu, eftersom jag ville kunna prata med någon närsomhelst, jag ville ha någon i närheten. Tankarna flög runt, varför hade de bestämt sig för att skilja sig? Varför så plötsligt? Jag hade ju inte märkt något innan att deras relation var på väg att brista. Vad jag hade sett så verkade ju allt så bra mellan dem. Plötsligt plingade min mobil till och jag kände hur det vibrerade lätt i sängen. Jag tog upp min mobil och insåg att jag hade fått ett sms, det var från Emil. ”Förlåt att jag inte kunde träffas häromdagen, men har du lust att komma till mig nu och titta på en film? :)”. Vad skulle jag svara? Hur skulle jag kunna komma in i Skellefteå vid denna tiden? Men det kändes som jag behövde komma hemifrån.

”Ja visst, men det lär dröja minst 2 timmar innan jag är hos dig eftersom bussen inte går så ofta :(”, skrev jag och klickade snabbt på skicka. Det dröjde inte lång tid innan jag fick ett svar ”Men jag hämtar dig med mopeden, är hos dig om 40 minuter ;)” Skojade han med mig? Skulle han hämta mig med sin moped bara för att han ville att det inte skulle dröja så länge? Hela jag sken upp i ett leende och anledningarna till att vara lycklig började regera över anledningarna till att vara ledsen. Men självklart kunde egentligen inget göra mig hel nu, inte nu när mina föräldrar skulle skiljas. Fast att Emil ville träffas hjälpte mig en liten bit på vägen till att må bättre.

Det hade gått 35 minuter och jag stod nere i hallen och väntade, jag var helt färdig inför att Emil skulle komma. Vanligtvis stressade jag in i det sista, så att den som skulle hämta mig fick stå och tuta utanför, men denna gång var det inte så. Jag hade bytt om från mina mjukisbyxor och tjocktröja till jeans och en röd blus.
Efter en liten stund hörde jag en moped som körde in på gården och jag visste direkt att det var Emil och jag kunde inte låta bli att le. Det pirrade i min mage när jag öppnade dörren och ljuset från lampan på garaget lös rakt på honom när han tog av sig hjälmen. Jag bet mig i läppen, hur kunde man se så bra ut som honom? Jag gick mot honom och han mötte mig i en härlig kram.
-Hej, hur är det med dig? Frågade han och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag ville inte säga vad som hade hänt.
-Hej, det är bra, sa jag och han nickade. 
-Du ser väldigt fin ut idag, sa han och jag kände hur mina kinder blev varma.
Vi gick mot hans moped och han tog tag i hjälmen som jag skulle ha och gav den till mig. Jag tryckte på den på mitt huvud och satte mig sedan på mopeden bakom Emil. Eftersom jag inte var så van vid att åka moped och inte riktigt visste var som var säkrast att hålla sig så tog jag mina armar om Emil och höll fast mig. Det kändes säkrast och tryggast för mig.

Jag satt nu i soffan i Emils vardagsrum, han var tydligen ensam hemma ikväll. Han var ute i köket och poppade popcorn, men han sa åt mig att jag skulle stanna här och välja film. Självklart hade jag valt en utav mina favorit filmer, The Last Song. Jag älskade verkligen den, och när jag tittade på den kunde jag inte slita blicken från tv:n.
-Så, vilken film har du valt? Frågade Emil när han kom in i vardagsrummet och satte ner popcornen på bordet.
-Ehm, denna, sa jag och visade osäkert upp filmen.
-Hoppas du vill se den, annars kan vi ta en annan, fortsatte jag snabbt.
-Det går bra med den, jag gillar faktiskt den, sa han och log mot mig. Han tog filmen från mig och satte i skivan i DVD-spelaren.

Filmen startades och Emil satt väldigt nära mig, lyckan som fanns inom mig var stor nu. För ända sedan första gången jag sett honom så hade jag drömt om att får vara med honom, att bara umgås med honom trodde jag aldrig skulle hända. Jag trodde inte han ville vara med någon som mig.
Jag drog filten om mig och huttrade till. Emil tittade mot mig lite osäkert.
-Fryser du? Frågade han och jag nickade. Han la försiktigt sin arm om mig och jag kunde inte tro att detta hände. Det kändes så bra att ha hans arm om mig, jag hade kunnat stanna här länge. 
Jag kunde inte neka till att jag hade fått mer känslor för Emil dessa dagar som jag hade varit med honom, och det kändes som han kanske började känna detsamma för mig. Men jag kunde inte vara säker på något.
Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.

Jag vaknade på lördagsmorgonen av att min mobil la och vibrerade. Jag suckade för mig själv. Vem ringde och smsade halv nio en lördagsmorgon? Jag tog upp mobilen och svarade.
-Hej, sa jag med en trött röst.
-Hej, det är jag, Vanessa. Du måste kolla twitter, nuuuuuuu, utbrast hon och jag kliade mig lite i ögat.
-Vad? Sa jag.
-Starta din dator och gå in på twitter, okej? Sa hon ivrigt och sedan la hon på. Jag skakade på huvudet och istället för att starta datorn så gick jag in på twitter via mobilen.

-AHHHHHHHHHHHH, utbrast jag högt och förmodligen väckte jag alla i huset. Jag började skaka och jag flög upp från sängen och jag kollade ner på skärmen en gång till. Jo, det var sant. Liam hade, på något sätt, sett min cover och länkat den på sin twitter. Jag skakade och mina ögon fylldes av glädje tårar. Mamma öppnade hastigt dörren och såg helt förskräckt ut.
-Vad har hänt? Sa hon oroligt och jag bara log mot henne. Jag började snacka på och allt gick snabbt och mamma bara tittade frågande på mig.
-Var det därför du skrek? Jag nickade och log stolt. Mamma suckade och gick ut ur rummet igen.

En timme senare, efter mer än 100 tweets och allting så kallade mamma på mig och Simon för att vi skulle äta frukost hela familjen tillsammans. Jag suckade, men min mage kurrade, så jag beslöt mig för att faktiskt gå ner till frukost bordet.
Frukost stod framdukat och att komma ner till ett dukat frukostbord var inte något man sa nej till. Ja, mamma, pappa och Simon satt alla tysta, inne i våra egna världar. Jag kunde verkligen inte sluta le, och jag var väldigt nära på att börja snacka om det, men mamma avbröt tystnaden.
-Jo, vi har en sak att berätta, sa mamma och det lät väldigt allvarligt.
-Vad? Sa jag och kollade ner i tallriken.
-Vi ska skilja oss, sa hon och jag hoppade till. Jag titta först på mamma, sen på pappa och sedan på Simon.
-Va? Sa vi båda och lyckan som fanns inom mig var försvunnen. Varför skulle de skilja sig?
-Mm, sa pappa och jag kände hur jag bara ville gråta.
-Varför?
-Och, vart ska en av er flytta?
-Och vi då?
-Har ni ens tänkt på oss? Har ni tänkt igenom det?
Jag och Simon var nog båda like förvånade och ledsna.
-Jag ska flytta. Till London.
-LONDON? Utbrast jag. Kanske jag verkade glad, men det var jag verkligen inte. London. Det var långt borta och det kändes som om pappa aldrig mer skulle vilja träffa oss. Varför just London? Eller, vänta, jag kunde ju kanske följa med dit. Det hade varit perfekt. London var min drömstad.
-Får jag följa med? Sa jag och skrattade lite. Pappa skakade snabbt på huvudet.
-Jag har fått ett jobb där, så jag kommer jobba mycket, så det finns ingen mening med att du följer med.
-Okej, sa jag och tittade ner i tallriken. Jag hade ingen lust att äta. Dagen som börjat så bra skulle nu omvandlas till en jobbig dag. Jag behövde någon att snacka med, men vem? Jag hade ju Vanessa, men jag visste hur glad hon var för min skull angående min cover och jag ville inte ösa min problem över henne. Det skulle nog vara bäst att behålla det för mig själv.

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.

Som ni märker så hoppar vi framåt några dagar ibland, för att inte det ska bli allt för långtråkigt. Inte världens bästa del men det är nu det börjar hända lite saker och vi hoppas ni fortsätter läsa. Och vi hoppas ni haft en skön midsommar dag, och att ni ätit mycket jordgubbar. Kram på er!

Melissas perspektiv

-Får jag gissa på att de flesta låtarna du väljer mellan är låtar av One Direction? Frågade hon och jag sken upp i ett leende samtidigt som jag nickade.
-Ja, hur visste du det? Frågade jag förvånat.
-Det var inte så svårt att gissa, eftersom jag vet att du gillar de där killarna ganska mycket, sa Kajsa med ett leende och puttade till mig i sidan. Vi fortsatte gå mot skåpen och jag började känna hur paniken inför morgondagen kom krypande för jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja.

När skoldagen var slut var jag riktigt trött. Jag kom in genom dörren, stängde av vårt larm och gick upp för trappan, rakt in på mitt rum. Jag la mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Jag var en sådan person som tänkte på min framtid, lite väl mycket kanske. Men jag ville inte bara bo kvar i en liten håla som Strömfors. Det kändes som om jag inte kunde förverkliga mina drömmar här. Jag ville att folk skulle upptäcka mig och gilla min röst. Jag tänkte på allt möjligt och det var något som många personer märkte på mig. Jag sa inte så mycket i skolan, jag bara tänkte. Jag hatade skolan, jag ville bara bort därifrån. Man slösar hur mycket tid som helst av att sitta på en stol och lyssna på en lärare som berättar om massa kungar eller varför 15 delat på 3 blir 5. Varför skulle jag behöva veta det? Det enda jag ville göra i framtiden var att sjunga. Jag visste det. För mig fanns det inget annat. Men ändå var jag tvungen att lyssna på vår tråkiga historielärare. Varför?

-Hej, jag är hemma! Hörde jag hur mamma ropade nere från hallen. Jag kollade på klockan. Halv sex. Jag hade nog råkat somna.
-Hej, ropade jag tillbaka och reste mig ur min säng. Jag hörde hur någon kom rusande upp för trappan. Min bror. Simon.
-Var har du varit? Frågade jag och han stannade till.
-Hos en kompis, hurså?
-Nej...jag, eh...bara undra. Han gick vidare och jag startade min laptop. Jag loggade in på min blogg, i hopp om att där kanske fanns några nya kommentarer, men nej. Ingenting. 13 unika besökare. Det var allt. Och det var förmodligen bara folk från min skola. Varför kunde inte jag ha en stor blogg, där folk kunde lyssna på mina covers och ge mig lite kritik? Det var sånt jag behövde.

En timme senare satt jag, mamma och min bror samlade vid middagsbordet. Pappa hade inte kommit hem, och förväntades inte komma hem förrän om några timmar.
-Så, hur var första skoldagen?
-Bra, svarade jag glatt.
-Något speciellt? Sa mamma, eftersom jag såg så glad ut.
-Vi ska få spela in egna låtar! Sa jag och mamma log. Hon visste hur mycket jag älskade musik och hur mycket jag älskade att sjunga. Dock gillade hon inte att jag la upp covers, men jag brydde mig inte. Om hon och pappa inte var villiga att hjälpa mig för att kunna förverkliga mina drömmar, då fick jag göra det själv.
-Aha. Vilken ska spela in då?
-You don't know, oh oh, you don't know you're beautiful, sjöng Simon med en mesig, hånande röst. Jag nickade mot honom.
-Helt rätt!
-Varför den låten?
-För att jag vill, sa jag surt och kollade ner i tallriken.
-Och du då Simon, hur var din dag?
-Tråkig, som alla andra skoldagar.
-Låter trevligt, sa jag ironiskt och Simon nickade.
-Kan inte du baka något Melissa? Snälla...
-Till dig? Sa jag och Simon nickade.
-Jo, visst, sa jag. Mamma kollade förvånande på mig, och jag var minst lika förvånad själv. Sen när började jag göra saker som Simon bad mig att göra?
-Jag blev sugen på att baka... annars hade jag inte gjort det, sa jag och mamma nickade.
-Tänkte väl, sa hon och vi skrattade.

Vid nio tiden fanns det 30 färdiga cupcakes, redo för att ätas.
-Åh, vad dom ser goda ut, sa mamma och jag log mot henne. Jag hade alltid älskat att baka, men inte gjort det på länge.
-Kan vi inte sätta oss i soffan och äta muffins? Frågade jag och mamma nickade.
-Simooon, ska du ha en muffins? Han kom ner snabbare än vad en leopard kan springa och han försvann minst lika snabb igen, fast med två muffins i handen.
-Det blir nog bara du och jag, sa mamma och jag log.
-Det gör väl ingenting!?

När jag kom till skolan nästa dag var det dags för att börja på vårt projekt. Vårt schema skulle läggas om, för att vi skulle få mycket tid till detta, vilket var bra. Jag var faktiskt ganska glad över att vara först, men samtidigt nervös. Jag kom upp till mitt skåp och Kajsa kom fram till mig.
-Hej! Sa hon och jag log. Jag var lite i mina egna tankar, vilket jag ofta var.
-Hej, sa jag och gav henne en snabb kram.
-Du? Vet du?
Jag skakade på huvudet. Vi satte oss på runt ett bord som bara stod några meter ifrån mitt, och alla andras, skåp.
-Vi ska samarbeta med de som går Media, med inriktning foto/film.
-Va? Sa jag och Kajsa nickade.
-Vi som går musik ska spela in en låt, och sedan ska de som går foto/film hjälpa oss att spela in en video till låten.
-Va? Nej, du skojar! Utbrast jag och Kajsa skakade på huvudet.
-Fett kul, ellerhur?
-Jaaaaaaaaaaaa! Sa jag högt och glatt. Folk tittade lite konstigt på mig och jag kände hur jag skämdes. Kajsa log åt mig och vi började skratta.

Det var kaos i vår klassrum innan vi kunde börja vår lektion. Men när Pernilla väl satt klassen i arbete tog hon med mig ut från klassrummet.
-Så, har du bestämt en låt? Sa hon och log sitt vänliga leende. Jag nickade.
-Ja. Jag tänkte spela in What makes you beautiful, med One Direction.
-Ah, hade knappt förväntat mig annat. Jag skrattade lite och hon fortsatte,
-Men, vad bra då. Jag vet inte om du hört det, men ni ska samarbeta med foto/film eleverna, och du kommer samarbeta med Emil. Du vet vem han är va?
Jag nickade mot henne. Emil. Emil Svensson som alla tjejer gillade och den enda snygga killen på denna skolan. Shit. Jag hade haft en liten crush på honom sen jag såg han för första gången. Hur skulle detta bli?

Nu i de första delarna blir det inte så spännande, men vi måste bygga upp novellen. Ni måste lära kännea personerna osv. Vi har tänkt igenom denna novellen noga och One Direction kommer komma in på något sätt, men snälla, stressa oss inte, för då blir det helt fel! 

Blogg.se har ju en ny funktion, att man kan svara på kommentarer direkt på bloggen, vilket vi ska försöka använda oss av. Så, vi kommer försöka svara på alla kommentarer och om ni då ställer en fråga i en kommentar så kan ni gå in på kommentarsidan senare och se om vi svarat. Smart va? 

Blev en del såhär i natten, men bättre än inget. Kommentera på :)

1 Januari 2012

Nu är det ett nytt år, med nya möjligheter. 2011 var kanske inte ett av mina bästa år, men jag kan inte få saker ogjort nu. Jag har stora drömmar och mål, och jag ska inte låta något hindra mig. Jag vill ju bli en artist, som är känd i framförallt USA. Träffa på andra kändisar och bevisa att drömmar blir sanna. Visa för folk att man inte ska ge upp, för om man vill, så kan man. Jag ska, någon gång i mitt liv, uppträda på Madison Square Garden i New York.
Okej? Tänker ni. Men hallå? Dröm stort. Att uppträda i skolan är inte min högsta dröm, men att uppträda på Madison Square Garden, DET är min dröm. Hur knäppt och galet det än låter, så ska jag kämpa. Det kommer ta år och månader, men en dag står jag där. On the top of the world.

Annars då? Nyårsfesten jag var på igår var hur rolig som helst. Firade in det nya året med några av mina närmsta vänner och några jag aldrig träffat förut. Nu gör vi 2012 till ett bra år. Det ska jag se till!
/Melissa.

-Melissa, frukost, ropade mamma och jag slog igen datorn.
-Kommer, ropade jag tillbaka och gick ner för trapporna.
-Så, hur var festen igår? Frågade mamma och jag log.
-Jo, den var bra, och rolig!
-Du blev inte allt för full va?
Jag skrattade till.
-Mamma, nej. Då hade jag väl inte stått här nu!
-Sant. Varsågoda att ta frukost!
-Tack, sa jag och min bror Simon i kör.
Simon var 4 år yngre än mig och även om han kunde vara riktigt jobbig och störig, så var han snäll. Det skilde några år på oss, men ändå kunde vi snacka med varandra om mycket, hur töntigt det än lät.

Jag gick upp till mitt rum och tog upp min mobil. Ett nyss sms från Vanessa, min allra bästa vän. ”Hejsan, hur mår du idag? Lust att titta på en film eller något?..”. Jag skrattade lite för mig själv och log. ”Jag mår bra, vad trodde du? Ja visst, kan jag komma om en halvtimme?”. Vanessa och jag hade varit vänner sen vi varit små. Hon hade alltid funnits där för mig och hon var en vän jag kunde berätta allt för. Jag gick mot badrummet för att fixa mig lite. Lite av gårdagens smink var kvar, men det var inte så farligt. Jag tvättade bort det med lite varmt vatten innan jag kladdade på lite ny mascara. Jag borstade igenom mitt ljusbruna, långa hår och suckade. Det var så tråkigt och slitet. Det hade varit skönt att klippa av det en bit, men jag vågade inte. Jag gick in på mitt rum och öppnade min garderob och drog en djup suck igen. Vad skulle jag ha på mig? Jag tog fram ett par mörka jeans med hög midja som jag slängde på sängen och började leta efter en tröja. Jag hittade min absoluta favorit tröja. En stickad vit, mjuk och varm långärmad tröja. Jag nickade för mig själv, tog ut tröjan och stängde garderoben.

Jag tog min mobil i handen, tog en sista titt i spegeln och gick sedan ner för trappan.
-Mamma, jag går till Vanessa, sa jag och gick mot dörren. Jag tog min tjocka vinterjacka på mig och hoppade i mina sköna vinterskor.
-Okej, va hemma vid sju tiden, vi ska äta då.
-Jaja, jag lovar, sa jag och gick ut. Jag hade inte tittat ut tidigare och jag möttes av en snöstorm. Kanske inte storm, men snö i alla fall. Jag tog upp hättan på min jacka och gick med snabba steg. Sån tur var så bodde Vanessa bara några hus bort från mig, så jag behövde inte gå så långt.

-Heeej! Utbrast Vanessa när hon öppnat dörren. Jag skrattade lite lätt och log.
-Hej!
-Har du sett alla nya bilder på killarna? Åhh dom är såååå snygga asså wah…
Jag skrattade åt henne, även om jag var likadan själv.
-Nej, vad har jag missat? Sa jag och hon drog i mig.
-Kom!

-Åhh, varför är dom så snygga? Utbrast vi båda samtidigt, och sedan skrattade vi.
Om det var någon vi gillade, så var det One Direction. Vi hade inte haft chansen att träffa dem när de varit i Sverige i somras då vi bodde cirka nio timmar där ifrån, men jag var ju en sån person som vågade drömma. Vanessa däremot, hon hade gett upp sitt hopp, men jag vägrade.
-Så, ska det bli kul att börja skolan igen? Frågade Vanessa och jag nickade ivrigt.
-Jaa, vi ska göra ett jätteroligt projekt!
-Vadå?
-Vi som går musik får chansen att spela in en låt, och de som går media ska hjälpa oss att spela in en musik video! Sa jag glatt och Vanessa log.
-Och jag får sitta och plugga matte…
-Ditt val..
Hon skrattade och slog till mig.
-Så, vad ska vi göra?
-Titta på Gossip girl? Frågade jag och Vanessa nickade.
-Du läste mina tankar!

Här har ni del 1 utav A moment changed everything. Tack för alla kommentarer på sista delen av Enchanted by you, roligt att läsa att ni gillat den!

Melissa Falk är en 17-årig tjej från en liten liten by ifrån norra Sverige, rättare sagt Strömfors som ligger cirka 3 mil ifrån Skellefteå. Det är en tjej med stora drömmar, men hur ska hon gå till väga för att uppfylla sina drömmar? Att bo i en liten håla som Strömfors hjälper verkligen inte. Melissa driver också en egen liten blogg, MelissaMusic.blogg.se där hon lägger upp covers hon gjort. Melissa går andra året på Anderstorpskolan i Skellefteå, där hon går Estet med inriktning musik. Plötsligt en dag vänds hennes liv upp och ner, men på vilket sätt? Till de bättre eller sämre?

Detta är handlingen till A moment changed everything. Vi hoppas ni kommer tycka om novellen och att ni vill stanna kvar och läsa! 

Om någon av er råkar bo i Skellefteå/Strömfors så tro inte att vi har letat upp någon osv. Vi tryckte på en plats på google maps och ville hitta en liten by, vilket blev Strömfors. Vi behövde ha en större stad som låg nära, vilket blev Skellefteå och sedan kollade vi upp vad där fanns för gymnasium. Så, om ni råkar bo i Skellefteå (eller Strömfors?) eller gå på Anderstorpskolan, så tro inte att vi letat upp just er, det blev såhär helt slumpmässigt! :)