Liams perspektiv

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

---

Melissas perspektiv

När jag vaknade upp på lördagsmorgonen hade jag ingen aning om var jag var, eller hur jag hamnat där jag nu var. Jag la mig på ryggen och stirrade rakt upp i taket. Sakta började jag komma ihåg lite små saker från gårdagen. Men inte mycket. Men jag kom ihåg att ag träffat på Liam, och att han tvingat mig följa med honom. Vänta, var jag hos Liam? Jag reste mig hastigt upp och kollade mig runt. Jag hade aldrig varit hos honom tidigare så jag visste ju inte hur det såg ut, men på något sätt så luktade det Liam. Jag drog av mig filten jag hade över mig och på mig hade jag gårdagens kläder. Sminket var säkert ut smetat i hela ansiktet men jag visste inte vart jag kunde hitta en spegel. Jag reste mig från sängen och gick mot köket. När jag kom in där fick jag syn på Liam. Han satt och kollade ut, men när han hörde mina fotsteg vände han sig snabbt mot mig och log.
-Hej Melissa, sa han tyst och jag suckade tyst för mig själv. Vad gjorde jag här egentligen?
-Hej, sa jag med en ton som inte lät så jättetrevlig.
-Varför är jag här? Frågade jag och Liam suckade.
-Jag hittade dig igår, du var full. Riktigt full. Jag kunde inte bara låta dig festade vidare när jag såg dig så. Jag förväntade inte mig att se dig där, absolut inte full. Du hade inte ens berättat för mig att du var i London och du festade nästan aldrig förr. Vad har hänt med dig? Han lät besviken på mig.
-Liam, jag har ändrats. Jag mår mycket bättre nu och det funkade inte mellan oss, sa jag och vände på mig för att gå iväg.
-Melissa, vänta. Stanna, sa Liam bestämt och jag vände mig mot honom igen.
-Vad?
-Du har ändrats, det märker jag, men till en sämre människa. Förstår du inte vilken underbar person du är egentligen? Du mår inte bättre, men förmodligen festar du så mycket så att det känns bättre. Jag vet inte ens vad som hänt, något måste det vara. Berätta.
-Liam, nej. Jag mår bra, jag känner väl det själv, sa jag surt och vände på mig. Jag hörde hur Liam reste på sig och han fick tag i min arm.
-Kom, vi sätter oss i soffan, sa han och jag gick motvilligt med honom till soffan som jag sovit på.

-Jag åkte till London och min tanke var att överraska min pappa och bo hos honom. Jag ville börja om mitt liv, för jag misslyckades totalt med låten och allt, så jag tänkte att jag kunde bo hos pappa, men när jag kommer dit så ser jag honom och någon annan man, så han säljer typ droger.
-Men, vart bor du då?
-På ett vandrarhem, sa jag och kollade ner. Det var nästan pinsamt.
-Men, varför sa du inte att du skulle komma till London? När kom du?
-I lördags. Jag vet inte. Vi hade inte snackat på så länge, det kändes som du inte ville ha något med mig att göra och sen såg jag dig och Danielle inne på Starbucks i tisdag, sa jag och kollade ner. Jag mådde lite illa efter gårdagens festande och jag skämdes över allt jag gjort. När jag tänkte efter så hade jag nu varit här i en vecka och det hade inte gått en dag utan alkohol. Vad höll jag på med egentligen? Liam hade rätt. Jag var en bättre person än såhär.
-Melissa, du har vetat länge att Danielle är en vän till mig, inget mer. Och varför skulle jag inte vilja ha något med dig och göra? Jag kommer ihåg när jag såg din cover för första gången, hur bra du var och sen när jag såg dig i Sverige, jag har alltid tyckt det var något speciellt med dig. Melissa, snälla, fortsätt inte såhär.
-Liam, jag bor på ett vandrarhem och allting jag hade i Sverige är typ borta. Folk som snackar med mig gör det bara för att jag känner dig. Vanessa, min bästa vän, eller vad man ska säga, snackar inte med mig. Jag har smsat henne, sagt att jag haft det bra och innan jag åkte bestämde vi att hon skulle komma hit, men nu svarar hon inte mig längre. Liam, allting är fel.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag insåg hur dåligt jag faktiskt mådde. Enligt mig smakade alkohol egentligen skit och jag gillade mys kvällar bättre än fester. Tårarna började rinna och jag bara kände hur dåligt samvete jag hade. Liam var den enda personen som brydde sig och jag hade behandlat honom som skit. Jag hade inte ens en anledning till att vara sur. Det hade gått för långt. Och Ryan, varför hade jag ens hängt med honom? Fyfan Melissa, fyfan för dig själv, sa jag till mig själv samtidigt som fler och fler tårar kom rinnande ner för kinderna. Jag förtjänade inte att sitta i Liams fina lägenhet eller ens umgås med någon så underbar människa som han var.
-Jag borde gå, sa jag tyst och reste på mig.
-Nej, Melissa, snälla gå inte, sa han och jag kollade förvånande på honom.
-Liam, jag har behandlat dig för skit, uteslutit dig från mitt liv även om du är den enda som bryr dig och du vill att jag stannar? Jag förtjänar inte en andra chans, sa jag med ännu mer tårar rinnande ner för kinderna. Inte för att jag tyckte synd om mig själv, det var mitt eget fel, men för att jag inte förrän nu insåg hur dum jag varit och hur fel allt blivit. Jag ville bara spola tillbaka. Jag ville ju börja om, men inte såhär.
-Ja. För jag vet vem du egentligen är och den tjejen som du egentligen är, hon förtjänar en andra chans, sa han och jag bara skakade på huvudet.
-Liam, du är bäst, men jag kan inte. Jag skäms. Du är värd en bättre tjej, någon som inte åker till London utan att berätta för dig, någon som inte är avundsjuk bara för du träffar Danielle, någon som inte festar varje dag i en vecka och blir full. Du förtjänar en bra tjej, sa jag och Liam kollade på mig med sina fina ögonen.
-Ja, och det är den tjejen som finns där inom dig. Det är den tjejen som spelade in en fantastisk cover och det är den tjejen jag träffade i Sverige.
Liam sträckte ut sina armar och log mot mig.
-Kom, sa han och jag kunde inte motstå att krypa upp i hans famn och höra hans andetag. Jag vilade mitt huvud mot hans bröst och kände mig trygg. Men jag skämdes fortfarande. 

---

Delen har varit klar ganska länge men eftersom Johanna var upptagen i själv så tog det lååång tid att översätta och ja, som sagt, vi lägger ner tid på allting på denna bloggen, så bättre sent än aldrig.

Förresten, HAR VI NÅGRA LÄSARE I SKÅNE? Som tänker besöka Helsingborgsfestivalen imorgon? Vi två kommer befinna oss där och om ni ser oss så hade det varit super duper mega jättekul om ni kom fram och sa hej. Hellre det än att ni står typ och pekar, okej? ;) Vi kommer nog hålla till vid RIX FM området så är ni där så säg gärna hej till oss. (En blondin och en kort brunett!!)

 

Melissas perspektiv

-Du lever farligt i London. Kom hit till mig, genast.
Jag suckade för mig själv. Jag ville egentligen inte.
-Pappa, vänta en sekund, sa jag och höll bort mobilen ifrån ansiktet.
-Ryan, förlåt, men jag måste snacka lite med min pappa själv. Han nickade och jag reste mig.
-Vi får träffas en annan dag. Jag är verkligen ledsen, men jag ringer dig, sa jag och utan att han hann svara gick jag därifrån.

---

-Pappa, jag lever inte farligt. Jag har koll på allt och ingenting är farligt, sa jag samtidigt som jag gick ifrån parken.
-Melissa, jo, det är farligt. Vad gör du på dagarna egentligen?
-Inte så mycket, sover, jag behöver det nu när det är lov, sa jag. Det fanns väl lite sanning i det, men jag sov ju mest eftersom jag festade mycket. Kanske för mycket?
-Men, kan du inte komma till mig, så vi kan snacka?
-Nej, pappa jag kommer inte. Jag måste lägga på, hejdå.
-Men..
Jag stängde av samtalet och sprang mot busshållplatsen för att hinna med bussen som skulle ta mig till mitt inte så fina rum på vandrarhemmet.

Fredag – 22 juni

Har i stort sett varit ute alla kvällar denna veckan, men tog det ganska lugnt. Men idag är det trots allt fredag och idag ska det festas. Vid nio tänkte jag ta bussen in till stan och möta upp Ryan. Många av er som läser (det är ju trots allt en del) har undrat om jag och Ryan är tillsammans och nej, det är vi inte. Visst är han snäll och allt sånt, men jag är inte tillsammans med honom och ångrar väl lite, men gjort är gjort. Jag hänger med honom för han fixar in oss på de flesta nattklubbarna, hehe. (Tur att han inte fattar svenska...) Aja ska fixa mig lite nu och äta lite!
/Melissa

Jag tog upp ett par blåa shorts med hög midja och drog på mig dem. Perfekt. Jag tog även upp en blå prickig tröja med halvlånga ärmar.
-Perfekt, sa jag igen när jag kollade mig själv i den smutsiga spegeln.

Liams perspektiv

Det var fredagskväll och vi alla satt hemma hos mig och gjorde absolut ingenting. Alla killarna satt i soffan förutom Louis som låg ner på golvet och rullade runt.
-Men åh, kan vi inte göra något? Jag är uttråkad, sa Louis när han låg stilla på golvet.
-Jo, men vad? Frågade Zayn och tittade på Louis.
-Jag, vet! Vi sticker till någon nattklubb! Sa Harry glatt och Louis reste sig snabbt upp.
-Ja det gör vi! Skrek Louis och jag skrattade till.
-Men tänk er för och ja, gör inget dumt, sa jag och Niall suckade.

En timme senare stod vi utanför en nattklubb och musiken dunkade högt. Utanför var där ingen kö, så vi gick direkt fram till vakten och betalade så vi fick komma in.
Vi kom in och musiken dunkade ännu mer, men efter alla konserter hade jag vant mig vid den höga ljudnivån. På dansgolvet var det fullt med folk och det såg nästan ut som folk stod och dansade på varandra. Många av människorna här gick ganska vingligt, jag kunde knappt förstå mig på dem som dricker sig så fulla att de knappt kan gå. Jag tittade runt i den varma lokalen och det kändes som om jag redan var svettig. Snabbt tittade jag bort mot baren, där satt folk och beställde in nya drinkar hela tiden. Men precis innan jag vände mig om fastnade jag med blicken på en tjej. Jag kände igen henne mycket väl, även om det var bakifrån så visste jag att det var hon. Mitt hjärta började slå fortare och mina steg fram mot henne blev snabbare och snabbare.
-Melissa, vad gör du här? Sa jag glatt samtidigt som jag tog henne på axeln och hon ryckte till, oron i mig spred sig genom min kropp.
-Stick Liam, sa hon argt när hon vände sig om mot mig och jag ryckte till för jag var inte beredd på att få ett sånt bemötande. Jag tittade på henne, hon kunde inte sitta stilla och framför henne stod flera tomma glas.
-Melissa, snälla kom här med mig. Vad har du gjort egentligen? Frågade jag oroligt och det enda jag kunde höra från henne var något mummel som jag inte förstod mig på. Jag tog tag i hennes arm men hon drog sig snabbt loss från mitt grepp.
-Snälla, kom här! Vad har hänt mig dig? Varför är du såhär? Sa jag och jag kände hur gråten var i min hals. Det var inte denna Melissa jag hade lärt känna, hon hade förändrats, men någonting måste ha hänt. För annars skulle hon aldrig bete sig såhär.
-Nej, jag stannar här! Rör inte mig! Sa hon argt och jag visste knappt vad jag skulle göra.
-Kom här, för din egen skull. Att vara här är inte bra för dig, kom med mig istället så kan vi prata imorgon, sa jag och tittade in i Melissas ögon. Hon tittade in i mina ögon men jag kunde inte riktigt tyda hennes blick.
-Okej, sa hon surt och jag tog ena armen om henne för att hon skulle kunna gå någorlunda rakt.

Direkt när vi kom ut hade en taxi precis stannat och släppt av några personer, precis innan den skulle köra fångade jag snabbt upp den och drog med mig Melissa in i bilen. Mobilen vibrerade till i min ficka, men jag tänkte inte kolla vad det var nu. För nu ville jag se till så Melissa kom hem till mig ordentligt. Jag visste inte varför hon var här i London, jag visste inte var hon bodde här, jag visste inte varför hon var så sur mot mig. Jag ville få reda på vad som hade hänt, för något måste ju ha hänt. Annars skulle hon inte vara såhär och hon skulle antagligen inte vara i London, inte på egen hand i alla fall. Jag tittade på Melissa och såg att hon hade somnat mot fönstret. När jag tittade på henne kunde jag inte låta bli att le, eftersom Melissa var här hos mig nu. En del av oron hade släppt nu för jag hade hittat henne, men jag var fortfarande orolig för jag visste ju inte vad det var som hade fört henne till att supa sig full på en nattklubb.

Taxin stannade utanför min lägenhet och Melissa vägrade att vakna. Jag skakade lite på henne men hon vaknade inte, så jag betalde för att sedan hoppa ut ur taxin. Snabbt gick jag runt taxin och öppnade bildörren till Melissa och eftersom hon inte vaknade lyfte jag försiktigt upp henne. Det var lite krångligt att få ut henne ur bilen eftersom hon inte var så liten, men när jag lyfte henne var hon förvånansvärt lätt. Jag tittade på henne och hon såg så sliten ut, jag förstod inte vad hon hade gjort för att se så sliten ut.
När jag hade fått upp henne i mina armar kände jag hur hon ryckte till och mumlade något som jag inte förstod.
-Jag kan gå själv, sa hon och jag blev lite förvånad över att hon var vaken. Jag släppte försiktigt ner henne och hon vinglade till. Hon skrattade till och jag förstod inte varför, om det var att hon var full var det verkligen inget att skratta åt.

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

---

 

Jaa, förlåt föra att det inte kom en del igår men det kom lite saker emellan. Och vi har trots allt ett liv. Nu har Liam hittat henne, vad tror ni händer? Kommentera!! 

 

Liams perspektiv

-Ska du åka dit direkt?
-Ja, jag måste. Förlåt Danille, me…
-Det är lugnt. Hör av dig senare och säg om du hittar henne.
-Det ska jag. Det var kul att träffa dig och få snacka lite. Det var ju längesen.
-Ja, verkligen. Känns bra att ha någon att snacka med, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram-
-Hejdå, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

Liams perspektiv

Adressen till Melissas pappa hade jag skrivit ner på en servett från Starbucks och sedan stoppat ner den i min ena byxficka. Jag tog snabbt upp servetten för att se vilken adress det var och jag började fundera på hur det var lättast att ta sig dit.
Efter en liten stunds betänketid bestämde jag mig för att bussen var det smidigaste sättet. Jag gick mot busshållplatsen och samtidigt försökte jag ringa Melissa igen, men utan resultat. Hon svarade aldrig när jag ringde, hon tryckte alltid på upptaget. Hade jag gjort något fel?
En liten stund efter jag hade lagt på kände jag hur mobilen vibrerade till. Ett litet hopp om att Melissa hade skickat ett sms till mig fanns inom mig nu. Men varför skulle hon skicka något nu helt plötsligt? Det kunde ju lika gärna vara någon av killarna eller mamma som skickade ett sms till mig. Jag låste snabbt upp mobilen och såg namnet. Ett glädjerus for genom hela min kropp och mitt hjärta började bulta extra hårt när jag såg Melissas namn på skärmen. Men så fort jag började läsa sms:et tappade jag hackan och jag kände hur tårarna var på väg, men jag ville inte gråta här. Det fick vänta. ”Liam, snälla! Lämna mig ifred! Vad är det inte du förstår? Jag vill inte ha någonting att göra med dig längre, det funkade inte mellan oss. Så hör aldrig av dig till mig igen!”. Jag läste sms:et om och om igen och jag kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaka. Det var ju så bra mellan oss innan vi åkte iväg till USA, även om vi inte kunde prata så mycket med varandra under tiden vi var iväg så skickade vi gulliga sms till varandra som vi kunde läsa när vi var vakna. Allt hade känts så bra mellan oss, jag fattade inte vad jag gjorde som var fel? Varför gjorde hon såhär? Efter detta sms blev jag bara mer orolig för henne. Jag ville bara hålla om henne och kalla henne min, men det kändes inte som det gick nu.

Bussen kom och jag hoppade på. Värmen på bussen slog emot mig och bussen var smockfull. Jag tittade mig omkring i bussen för att se om det möjligtvis kunde finnas en ledig plats. Längst bak i bussen såg jag att en tjej satt ensam, men jag tvekade lite på om jag skulle sätta mig där. Tänk om hon var ett fan? Jag hade inget emot att sitta bredvid ett fan, och träffar fansen gör jag mer än gärna. Men inte just nu, när mina tårar rann och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det var som jag hade förlorat allt jag hade när jag läste Melissas sm.
-Omg! Hej du är ju Liam Payne! Utbrast tjejen när jag satte mig ner sidan om henne och jag flinade till.
-Ja, det är jag, sa jag och trängde fram ett leende.
-Får jag ta en bild med dig, frågade hon ivrigt och innan jag ens hade hunnit svara höll och sin mobil i handen och hade gått in på kameran.
-Eh, visst, sa jag och hon höll upp mobilkameran och jag log mot linsen samtidigt som hon tog fotot.
-Tack så mycket Liam, detta betyder verkligen jättemycket för mig! Men jag måste resa mig nu för jag ska av på nästa hållplats, sa hon och även om hon hade ett leende på läpparna såg hon lite ledsen ut.
-Det var kul att träffa dig, fortsatte hon samtidigt som hon reste sig upp.
-Det var kul att träffa dig med, sa jag med ett leende och släppte förbi henne precis samtidigt som bussen saktade in.

Nervöst tryckte jag på ringklockan och tittade mig osäkert omkring. Efter bara en liten stund öppnades dörren och jag ryckte till.
-Hej, sa mannen osäkert.
-Hej, är du Melissas pappa? Frågade jag.
-Ja, hurså?
-Är Melissa hemma?
-Nej, hon bor inte här. Jag har knappt hört något från henne sedan jag flyttade hit. Vem är du egentligen? Frågade han förvirrat och oron för Melissa blev allt större nu.
-Jag heter Liam och jag är Melissas pojkvän. Eller va. Jag har ringt till Melissa jättemånga gånger och hon svarar inte, så jag ringde till hennes mamma som sa att Melissa var här hos dig, men tydligen är hon inte det. Jag vet bara att hon är någonstans i London och jag är jätteorolig för henne, sa jag snabbt utan att ta ett andetag.
-Så du menar att Melissa har rymt till London? Frågade hennes pappa chockat.
-Ja, det verkar som det, sa jag lite nedstämt.
-Det trodde jag aldrig om henne, och jag blir ju jätteorolig för Melissa nu, sa hennes pappa och tog upp sin mobil. Han såg väldigt orolig ut och jag förstod honom verkligen. Han tog snabbt sin mobil mot örat, men efter bara ett litet tag suckade han.
-Hon tryckte på upptaget, sa han ledsamt.
-Det är det hon har gjort varje gång jag har ringt henne nu de senaste dagarna, jag vet snart inte vad jag ska göra. Tänk så har något hänt henne? sa jag oroligt med en stor klump i magen. Tänk så hade något verkligen hänt henne.
-Men om hon hör av sig, får du gärna ringa och berätta det för mig, sa hennes pappa och jag log mot honom. Fast i denna stunden trodde jag verkligen inte att hon skulle höra av sig till mig. Men allt jag önskade var att få höra hennes röst, höra henne säga att hon mådde bra. Fast den chansen var antagligen ganska lite. Möjligheten att hon skulle ligga skadad någonstans var större, att någon hade skadat henne och att det var den personen som tryckte på upptaget hela tiden. För min Melissa kunde inte skriva ett sånt sms, det var inte så min Melissa var.

Melissas perspektiv

Jag frågade mig själv varför jag ens brytt mig om att Liam var med Danielle. Jag och Liam var över. Jag hade berättat så mycket för honom och det ångrade jag lite nu, men jag hade litat på honom och han hade fått mig att sväva på moln. Jag hade kunnat vara mig själv med honom, men när han befann sig på andra sidan jorden var det svårt att få saker att funka. Mobilen ringde för andra gången. ”Pappa” stod det på skärmen. Varför ringde han egentligen? Jag kollade mot Ryan som satt bredvid mig på en bänk.
-Ursäkta, det är min pappa, sa jag och Ryan nickade.

-Hej, sa jag tyst.
-Melissa? Vart är du? Hur mår du? Är du i London? Varför har du inte sagt något? Var håller du hus? Vart bor du?
Frågorna var många. Hur visste han att jag var i London? Hade mamma ringt honom? Fan också.
-Lugn. Nej, jag är inte i London. Varför ringer du?
-Melissa, jag vet att du är i London, ljug inte. Jag ringer för jag är orolig för dig.
Pappa? Orolig? Nej, skulle inte tro det va.
-Orolig? Pappa, jag såg dig i lördags. Du stod bakom ditt lägenhetshus och gav droger till någon, eller vad fan du gjorde.
-Du åkte till London, helt själv utan att veta vart du skulle bo. Du är ensam i London, det är farligt.
-Pappa, nästan skrek jag. Jag var arg och upprörd.
-Jag åkte till London. Jag tänkte överraska dig och min tanke var att spendera tid med min egen pappa, men nej, han är tydligen en droglangare? Hur tror du inte att det känns? Jag ville bara göra dig glad.
Mina tårar rann och Ryan kollade oroligt på mig.
-Du lever farligt i London. Kom hit till mig, genast.
Jag suckade för mig själv. Jag ville egentligen inte.
-Pappa, vänta en sekund, sa jag och höll bort mobilen ifrån ansiktet.
-Ryan, förlåt, men jag måste snacka lite med min pappa själv. Han nickade och jag reste mig.
-Vi får träffas en annan dag. Jag är verkligen ledsen, men jag ringer dig, sa jag och utan att han hann svara gick jag därifrån.

Några som tycker novellen blivit sämre sen hon åkte till London, många undrar varför hon är avundsjuk på Liam osv osv. Lite tråkigt om ni tycker novellen är dålig, men vi själva kände att något behövde hända och det finns en tanke bakom ALLT vi skriver. Om ni fortsätter läsa kommer ni få svar på alla era frågor, men det tar sin lilla tid. Hoppas ni stannar! :)

Ang. video på svaren – det blev helt knas och allting. Så svaren kommer nog i form av text, hoppas det inte gör något. :)

 

Jag gick fram mot hans säng och la försiktigt lappen på den ena kudden innan jag smög ut från hans rum och ut genom hans lägenhet. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fyra missade samtal och alla var från Liam, men just nu brydde jag mig inte om det för jag höll på att starta ett nytt liv och det skulle jag klara på egen hand.

---

Liams perspektiv

Jag vaknade upp på söndagsmorgonen och ännu inget sms och inget missat samtal. Med en djup suck klickade jag mig in på kontakter för att hitta Melissa. Jag saknade henne så himla mycket, allt jag ville var att hålla om henne och bara ha henne nära mig. Men på senaste tiden verkade det som om hon inte ville samma som mig längre. Jag ringde upp henne, och signalerna gick. Plötsligt tutade det upptaget. Att det tutade upptaget hade jag vant mig vid det nu. Det pep och jag bestämde mig för att spela in ett meddelande.
-Hej Melissa, varför svarar du inte? Jag är ju orolig. Hörde lite rykten om att du var i London, är det sant? Varför hör du inte av dig? Jag saknar dig, vad är det som hänt? Jag måste få träffa dig snart. Snälla, svara mig. Vi har vår sista konsert idag, sedan kommer jag hem. Vi är båda lediga och vi kan hitta på roliga saker. Jag måste gå, men hoppas du hör av dig, puss.

Konserten var full igång och det var dags att köra One Thing. Jag tänkte mycket på Melissa. Kanske för mycket. Men jag var orolig. Var hon ens i London? Jag slog bort tankarna. Vi sprang ut på scenen och musiken spelade.
-Denna sången vill jag tillägna en speciell person, sa jag och log. Jag tittade ut över publiken som jublade.
-Aww, hördes som ett susande genom publiken och jag kunde inte hjälpa att le lite extra.

”I’ve tried playing it cool, but when I’m looking at you, I can’t ever be brave cause you make my heart race.”

Harry tog över och mina tankar på Melissa fortsatte i huvudet. Jag kunde liksom inte släppa det. Refrängen kom och vi alla tog i. Publiken hoppade och sjöng med. Det var en obeskrivlig känsla.

Melissas perspektiv

Tisdag – 19 juni

Jag skrev ju att jag skulle ta en paus från bloggen, men jag vill skriva lite. Jag har det bra i London. I lördags, söndags och igår var jag och festade, riktigt kul att få släppa loss. Och jag har träffat en sjukt snygg kille ;). Idag ska jag träffa honom, så jag måste dra. Kanske blir lite party ikväll också.
/Melissa

Jag tog min väska och sedan lämnade jag det skabbiga vandrarhemmet och tog mig in mot London i en röd dubbeldäckare. Jag hade köpt en busskort så jag kunde åka hur mycket jag vill. Eller rättare sagt, Ryan, killen jag träffat på festen, hade köpt det åt mig. Jag hade tackat honom tusen gånger om och erbjudit mig att betala men han sa nej.

Jag gick längst en gata i London och bara några meter längre bort låg Starbucks. Jag blev väldigt sugen på att gå dit, men jag skulle först möta upp Ryan i en park, som låg en bit bort. Jag gick förbi Starbuck och kollade in. Jag såg… Liam. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Vem var det som satt bredvid honom? Danielle? Japp. Danielle var det. Varför hade han spelat in ett meddelande att han saknade mig så mycket och gärna ville träffa mig om han nu gick och träffade andra tjejer. Jag suckade för mig själv och kände hur en tår ville komma, men jag skulle inte gråta nu. Jag skulle träffa Ryan. Snygge Ryan. Jag ville inte tänka på Liam. Vårt förhållande hade inte funkat.

-Hej Melissa! Utbrast Ryan och gav mig en kram. Jag log mot honom.
-Hej, allt bra?
-Jaa! Min kompis Lizzy ska ha fest ikväll. Ska du med?
-Eh.. jag vet inte, jag är ganska trött och…
-Varför frågar jag? Klart du ska med! Kom igen!
-Ja, okej då, sa jag och skrattade.
Jag brukade inte festa så mycket, men på något sätt fick det mig att må bra. Jag kunde glömma allt jobbigt vilket var bra.
-Ska vi gå till Starbucks? Det ligger bara en bit härifrån.
-Nej, nej, sa jag snabbt och Ryan kollade konstigt på mig.
-En tjej som inte gillar Starbucks? Sa han förvånat och jag skrattade lite.
-Nej, jag gillar inte det så mycket, sa jag och Ryan nickade.
-Okej.. ska vi köpa glass här parken då?
-Det låter bättre, sa jag lättat och vi började gå mot den lilla glasskiosken.

Liams perspektiv

-Har du inte hört något ifrån henne? Frågade Danielle. Jag skakade på huvudet.
-Nej, jag har ringt, smsat, spelat in meddelande, men hon bryr sig tydligen inte. Folk säger att hon är i London, men jag vet inte.
-Har du inte hennes mammas mobilnummer?
-Jo, det har jag ju, sa jag och Danielle log.
-Ring hennes mamma och fråga, sa hon och jag nickade.
-Du är smart ibland!
-Ibland? Alltid! Sa Danielle och jag skrattade. Jag tog upp min mobil och letade upp Annas nummer. Jag tryckte på ring och tog upp mobilen mot örat.

-Hej, det är Anna.
-Hejsan, det är jag, Liam. Hur är det med dig idag?
-Hej Liam, det var längesedan. Det är bra, hur är det själv? Vad har du på hjärtat?
-Det är bra. Jo, jag undrar, är Melissa i London? Jag har ringt och smsat, men hon svarar inte. Jag är orolig.
-Gör hon inte? Oj, varför inte? Jo, hon åkte dit i lördags, till sin pappa, sa hon och jag nickade för mig själv.
-Aha, skulle jag möjligtvis kunna få adressen? Jag vill verkligen träffa henne, det var längesedan.
-Ja, såklart, vänta en stund.

Några minuter senare la jag på och hade Melissas pappas adress. Jag log för mig själv.
-Ska du åka dit direkt?
-Ja, jag måste. Förlåt Danille, me…
-Det är lugnt. Hör av dig senare och säg om du hittar henne.
-Det ska jag. Det var kul att träffa dig och få snacka lite. Det var ju längesen.
-Ja, verkligen. Känns bra att ha någon att snacka med, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram.
-Hejdå, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

---

Roligt att många slängde in en kommentar! Fortsätt kommentera, vi ska försöka hålla en bra uppdatering denna veckan som kommer. Eftersom väldigt många skickade iväg ett KIK meddelande till Angelica så tänkte vi att ni kanske vill skriva till Johanna också? Eller ja, båda. Skicka KIK meddelande till Angelica1D och JohaannaaM så svarar vi! Någon som skrev till Angelica att hon tyckte det var coolt att snacka med oss... tycker ni verkligen det? Blir ni lite extra glada om vi svara er?

Melissas perspektiv

Mina två tunga väskor drog jag efter mig, för jag hade inte någon ork till att ta någon dum vagn som jag ändå behövde gå och ställa någonstans sen. När jag kom ut mot parkeringen såg jag överflödet av taxibilar, vilken skulle jag ta? Jag kände mig helt förvirrad och suckade tungt.
Vad hade jag gett mig in på? Jag visste att jag skulle klara detta, men jag visste bara inte hur. 

---

Jag tog upp min mobil och gick in på twitter, varför visste jag inte. Den första tweeten jag såg skrämde mig lite. ”Melissa, Liams flickvän, var sedd på Heathrow, London, nu precis.” Det var ett av alla dessa konto som uppdaterar hela tiden var killarna är och vad de gör. Men varför skriva om mig? tänkte jag. Jag uppdaterade och det kom fler tweets. ”Melissa, Liams flickvän är på flygplatsen i London och hon väntar förmodligen på killar. De kommer tydligen hem tidigare än väntat.” Jag skrattade lite för mig själv. Jag var ju inte här för att träffa dem. De skulle komma hem på måndag.

Jag tog upp lappen med pappas adress och gav den till chauffören som körde taxin jag hade hoppat in i. Jag hade ingen aning om var i London det var, hur långt ifrån flygplatsen han bodde eller hur mycket det skulle kosta med taxin.
Taxin började rullar fram på vägarna genom London. Jag tittade ut genom fönstret och regnet öste ner. Vädret i London var inget jag hade sett fram emot så mycket, men att de regnade fick jag ta. Jag hade ju inte direkt åkt hit här för att sola och bada. Jag ville ju komma bort från Sverige, det var anledningen till att jag åkte hit.

-Här ska det vara, sa chauffören och taxin stannade utanför ett högt lägenhetshus. Jag nickade och gav han pengar. Egentligen hade jag inte råd att åka taxi hit och dit, men nu fick det bli så.
-Tack så mycket, sa jag och log. Jag stängde dörren och sedan kollade jag upp mot lägenheterna. Jag gick åt vänster och såg att där gick en väg in. Jag såg två män längre bort. Två svartklädda män. Vänta. Var inte det..? Va? Var det pappa? Jag gick närmre männen. Jo. Det var pappa. Och någon annan. De stod och snackade och pappa höll något i handen. Han kollade sig runt, som om ingen skulle se honom och jag hoppade snabbt bakom ett träd. Jag tittade försiktigt fram och såg att han lämnade över det han höll i handen till mannen som också var där. Jag blev orolig. Vad var det som pågick? Jag ville helst av allt springa fram till pappa. Krama om honom, se så allt var okej med honom och bara umgås, men jag gjorde det inte. Både pappa och den där mannen var läskiga. Jag ville inte se mer av pappa. Jag kände hur en tår brände i ögat och jag kunde inte hjälpa att det kom fler och fler tårar. Hade pappa flyttat hit och börjat sälja knark? För att kunna tjäna mycket och sedan... ja, vad skulle han sedan göra? Visste mamma om det? Jag gick därifrån med raska steg, släpande på mina väskor. Jag skyndade mig så inte pappa skulle upptäcka mig. Pappa hade svikit mig nu. Vad skulle jag göra? Jag hade ingenstans att bo. Vad jag än gjorde så skulle jag inte ringa Liam. Jag skulle klara detta själv. Jag var 17 år. Jag kunde ta ansvar och visa att jag kunde klara mig själv. Jag hade lovat att ringa mamma, så jag tog upp min mobil.
-Hej gumman! Har du kommit till London nu? Är allt bra? Gick flygresa bra?
-Hej, ja, jag är här och allt är bra, sa jag samtidigt som regnet plötsligt började ösa ner. Det hade varit ett litet uppehåll men på bara några få sekunder blev jag genomblöt.
-Jag måste lägga på igen, men jag skulle bara säga att jag var framme och allt är bra, jag ringer dig senare, fortsatte jag samtidigt som jag tog fram mitt rosa paraply från min väska.
-Ja, okej, vad bra. Vi hörs! Sa mamma och jag la på. Vart skulle jag ta vägen? Vad jag förstod det som så befann jag mig i utkanten av London och jag som aldrig varit här tidigare hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Och vart skulle jag bo? Det sista jag ville var att bo hos min pappa. Jag litade inte ett dugg på honom längre. Och han ville förmodligen inte ha mig här egentligen.

Några timmar senare satt jag inne på ett skabbigt rum, på ett vandrarhem. Ett billigt vandrarhem. Jag hade gått långt och jag hade ont på mina axel efter att ha burit min datorväska och jag var blöt. Mitt paraply hade gått i sönder när det börjat blåsa och jag suckade för mig själv. Allt hade blivit så fel. Jag hade väntat mig en varm kram av pappa och en skön säng. En trevlig kväll med god mat och min egna pappa som sällskap, men nej, så blev det inte. Jag hade varit inne om på McDonalds och ätit. Klockan började närma sig sju. Jag drog upp min sminkväska ur resväskan och bättrade på sminket. Jag tog på mig ett par jeansshorts och en pösigt linne. Jag var riktigt fest sugen och jag skulle ta mig in till centrala London för att festa. Det var lördag och jag hade inget bättre för mig. Jag kände ingen, men varför inte lära känna nytt folk?

---

 

Förstår att det känns lite rörigt nu i novellen, ni undrar säkert en hel del osv, men ni komme få svar på era frågor under novellens gång, det kommer komma fram liksom. Vart tror ni kommer hända? :)

 

Melissas perspektiv

-Han skrev att han skickade fel, sa jag och suckade. Jag vände mig om i Liams famn och tittade upp mot honom.
-Liam, vad ska jag göra?
-Jag vet inte Melissa, allt kommer att lösa sig. Jag finns här för dig oavsett vad, sa Liam samtidigt som han tittade rakt in i mina ögon och drog mig närmre honom.
-Tack, sa jag med ett leende och jag blev alldeles knäsvag.
-Alltid, sa Liam och hans ansikte närmade sig mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig och hans läppar var bara några millimeter från mina. Jag stängde mina ögon och hans läppar mötte mina i en kyss. Jag besvarade kyssen och allt kändes så underbart. Det kändes så rätt att ha Liams läppar mot mina och jag ville stanna i det ögonblicket för alltid.

---

Jag kom in på mitt hotellrum och slängde mig direkt i sängen. Tankarna flög runt i mitt huvud. Tanken på att Liam hade kysst mig fick mig att le som ett fån. Det kändes så rätt när vi kysstes och det betydde något för mig, men jag visste inte var jag och Liam stod nu. Var vi bara vänner som hade kysst varandra en gång? Eller var vi något mer än så? Jag var i alla fall säker på en sak nu. Jag gillade Liam som mer än en vän, det rusade genom hela min kropp när han var i närheten och jag var riktigt lycklig när jag var med honom.
Jag tog upp min mobil som jag hade i fickan och tryckte snabbt in ett sms. ”Tack Liam, tack för att du ställer upp för mig och lyssnar på mig när jag behöver någon att prata med :) xx”. Med ett leende tryckte jag snabbt på skicka och det kändes bara så rätt. Jag hade redan tackat honom en gång, men jag kände att jag behövde tacka honom igen för han är vän jag aldrig vill förlora.

16 juni – lördag

Två veckor har nu gått sedan jag släppte min singel och jag känner mig riktigt besviken. Jag är besviken på mig själv, ingen annan. Det är mitt fel att singeln inte har gått så bra, det är mitt fel att ingen vill köpa den. Liksom vad trodde jag? Att folk ville höra mig sjunga? Att folk ville höra min musik? Det är knappast någon som vill det ju, hur kunde jag tro att folk skulle köpa min musik?
Allt känns också så tomt, jag saknar Liam. För tänk er att ha er pojkvän på turné på andra sidan Atlanten, med en tidskillnad som gör att när jag är vaken så sover han och tvärtom. Det är inte många gånger vi har pratat med varandra sedan han och killarna åkte iväg, bara några enstaka gånger och de gångerna vi har pratat har varit guld värda.
Men jag har bestämt att ta en paus, ta en paus från mitt liv i Sverige. Jag vill bara här ifrån och göra något annat, för jag orkar inte med detta längre. Jag klarar inte av känslan att hela mitt liv går åt skogen nu. Att allt det hårda arbetet och de långa resorna jag har lagt ner var varannan helg inte har varit till någon nytta. Jag ångrar att jag aldrig gav mig in i detta, för då hade jag antagligen haft några vänner från skolan kvar, i alla fall några vänner som jag kunde lita på. Den enda jag har är ju på andra sidan Atlanten. Så nu lägger jag ner allt det här, med musiken och bloggen. För ett tag i alla fall, tills jag känner mig bra igen.
Hejdå!
/Melissa

Mina väskor stod packade i mitt sovrum, detta kändes rätt. Jag ville inte vara kvar här. Med ett bestämt grepp tog jag tag i mina väskor och lyfte upp dem för att gå ut från mitt rum en sista gång.
-Mamma, jag sticker nu! Skrek jag när jag stod nere i hallen och hade tagit på mig mina skor. I samma ögonblick som jag tryckte ner handtaget kom mamma springandes in i hallen.
-Melissa, måste du åka? Snälla åk inte! Sa hon med tårar i ögonen. Jag hatade egentligen att se min mamma ledsen men detta kändes som de enda rätta.
-Ja, mamma, jag måste åka nu annars missar jag planet.
-Men var ska du bo? Du har knappt pratat med mig de senaste dagarna, det enda jag har märkt är att du har packat.
-Jag bor oss pappa, okej!? Det kommer bli bra! Sa jag irriterat.
-Men har du pratat med honom? Är det okej för honom? Frågade mamma oroligt.
-Ja, det har jag och det är okej för honom, svarade jag och mamma nickade samtidigt som hon bet sig i läppen.
-Okej då, men snälla kom hem snart igen, sa mamma och kramade om mig.
-Jag lovar, jag kommer hem innan skolan börjar, jag känner att jag vill bara tillbringa lite tid med pappa, svarade jag och kramade om henne. Det kändes så hårt, jag ville inte lämna mamma men jag ville lämna Sverige. Jag kunde bara inte vara kvar här längre.
-Ta hand om dig och hör av dig så ofta du kan.
-Jag lovar, jag hör av mig så ofta jag kan, sa jag och gick ut genom dörren för att gå mot busshållplatsen. Det var i alla fall sista gången jag skulle gå här på ett bra tag.

Jag klev av flygplanet i London och jag kände hur nervositeten började komma. Vad skulle pappa säga när jag kom? Jag hade ju egentligen inte pratat med honom om att jag skulle komma, jag var bara tvungen att säga det till mamma för att jag skulle få åka.
Chockat tittade jag mig omkring på den stora flygplatsen, jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så stort. Jag hade ingen aning om var jag skulle gå för att hitta till bagagebanden så jag kunde ta mina väskor och komma från flygplatsen. Det kändes säkrast att följa strömmen och gå åt det hållet som alla andra gick, så jag gjorde det. Förvirrat tittade jag mig omkring samtidigt som jag gick efter någon, men efter ett tag insåg jag att man inte kom till bagagebanden det hållet. Det var kanske ändå inte så smart att följa efter folk. Va skulle jag gå? Jag skulle ju aldrig hitta mitt bagage i denna röran.
-Ursäkta, vet du var bagagebanden är? Frågade jag en kvinna som tittade mot mig. Så fort jag började prata vände hon huvudet rakt fram och gick förbi mig nonchalant.
Jaha, detta var ju en bra början Melissa, sa jag tyst för mig själv och suckade. Fortfarande lika förvirrade tittade jag mig omkring och då såg jag plötsligt en skylt med en väska och en pil, antagligen var det åt det hållet man skulle gå för att få tag på sitt bagage. Jag följde noggrant skyltarna och tillslut hittade jag äntligen rätt band. Väskorna rullade redan förbi människorna i full fart. Jag granskade noga hur de gjorde när de tog sina väskor, jag tyckte det var kul att se deras uttryck när de blev så glada över att ha fått sina väskor eller irriterade för att de missade sin väska så de fick vänta ett varv till. Jag ville inte stå där och trängas, så tanken på att vänta lite bakom till det hade lättat lite på folk vann. Det tog sin tid, men jag ville verkligen inte trängas med alla, inte just nu i alla fall.

Det stod inte lika många människor runt bandet längre och väskorna var desto färre. Två av väskorna som fortfarande åkte runt, runt och runt, var fortfarande mina. Det var kanske dags att ta dem så jag kunde komma härifrån, så jag kunde överraska pappa med att jag var här.
Men jag visste inte hur han skulle reagera eftersom jag inte har träffat min pappa sedan han lämnade oss och kontakten mellan oss har inte varit särskilt bra. Det skulle bli spännande att se hur allt skulle bli, jag hoppades bara på att det skulle bli bättre än vad det hade varit den senaste tiden hemma i Sverige.

Mina två tunga väskor drog jag efter mig, för jag hade inte någon ork till att ta någon dum vagn som jag ändå behövde gå och ställa någonstans sen. När jag kom ut mot parkeringen såg jag överflödet av taxibilar, vilken skulle jag ta? Jag kände mig helt förvirrad och suckade tungt.
Vad hade jag gett mig in på? Jag visste att jag skulle klara detta, men jag visste bara inte hur.

---

Ett litet hopp, men vi känner att det blir så segt annars. Något måste ju hända. Vad tror ni händer? Kommentera på! 

Imorgon ska vi spela in en video med svar till frågestunden, så den kommer nog på torsdag! :)

Liams perspektiv

-Melissa? Vad är det? Gråter du? Jag gör ingenting. Vad har hänt? Sa jag oroligt.
-Förlåt. Har du tid att träffas? Jag måste verkligen snacka och du är den end..
-Ja, ja, bara kom hit. Eller, ska jag komma till dig?
-Nej, jag kommer. Om det är okej?
-Det är alltid okej Melissa.
Jag la på och blev orolig. Vad hade hänt?

---

-Melissa, berätta. Du vet att jag lyssnar, sa jag. Melissa satt bredvid mig i soffan inne på mitt hotellrum. Hon satt lutad mot mig och jag hade min arm om henne. En ljus hårslinga föll ner för hennes ögon och jag tog bort den. Henne blåa ögon mötte mina och jag log lite svagt åt henne.
-Melissa, du kan säga allt, du vet det.

Melissas perspektiv

-Jag fick ett skumt sms av min pappa innan, sa jag med mitt huvud lutande mot Liams axel.
-Vad stod det?
Jag tog fram smset och innan jag visade det för Liam så läste jag igenom det en gång till. ”Hur mycket var det du skulle ha? Vi träffas imorgon, på en bakgata där ingen kan se. Jag ringer dig imorgon.”
Liam läste smset. Mer än en gång. Kanske tio. Han såg förvirrad ut.
-Va? Fattar du? Frågade han och jag skakade på huvudet.
-Förlåt Liam, jag borde inte vara här och förstöra din kväll.
-Gå inte Melissa. Jag är glad att du kommer hit om du behöver snacka. Har du fått något mer sms?
-Nej. Bara detta.
-Ring honom. Snacka med honom.

-Nej, jag kan inte. Jag smsar hellre honom.
-Gör det då.
Jag svalde hårt och nickade. Han hade rätt. Jag borde snacka med honom, men att skicka iväg ett sms kändes bättre.
”Va? Vad menar du?” skrev jag och visade det för Liam.
-Ska jag skicka det?
-Ja, sa Liam och nickade.

Kort där efter vibrerade min mobil igen, jag tog snabbt upp och öppnade sms:et. ”Oj, Melissa glöm vad jag skrev, jag skickade fel!” Stod det och jag förstod ännu mindre nu, vad menade han? Jag kände hur tårarna kom tillbaka och snyftade till.
-Vad stod det nu? Frågade Liam och tittade över min axel samtidigt som han kramade om mig bakifrån.
-Han skrev att han skickade fel, sa jag och suckade. Jag vände mig om i Liams famn och tittade upp mot honom.
-Liam, vad ska jag göra?
-Jag vet inte Melissa, allt kommer att lösa sig. Jag finns här för dig oavsett vad, sa Liam samtidigt som han tittade rakt in i mina ögon och drog mig närmre honom.
-Tack, sa jag med ett leende och jag blev alldeles knäsvag.
-Alltid, sa Liam och hans ansikte närmade sig mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig och hans läppar var bara några millimeter från mina. Jag stängde mina ögon och hans läppar mötte mina i en kyss. Jag besvarade kyssen och allt kändes så underbart. Det kändes så rätt att ha Liams läppar mot mina och jag ville stanna i det ögonblicket för alltid.

---

 

Det blev en kort del, men det kommer längre imorgon. Vad tror ni Melissas pappa håller på med?
Tack till alla som skickade ett meddelande på KIK, det var kul att snacka med er! :D

 

Melissas perspektiv

Timmar senare satt vi alla i soffan. Vi tittade på en skräckfilm och jag fattade inte hur i hela världen Louis, Niall, Harry och Liam hade somnat. Jag och Zayn satt tryckta mot varandra. Eller, jag satt snarare lutad mot honom för att jag var rädd. Jag tittade mot Zayn och han log.
-Var inte rädd, jag finns här.
Jag log mot honom och han la sin arm runtom mig. Det kändes tusen gånger säkrare med Zayns arm runt mig. 

---

”Hejsan, lust att träffas och ta en fika?” Det var ett sms från Zayn. Det var lördag eftermiddag och jag hade varit i studion ända fram tills nu för att jobba klart med låten jag skulle börja spela in i eftermiddag. Klockan fyra skulle jag vara tillbaks i studion. Klockan var bara halv två. ”Ja, gärna. Vart? Jag väntar utanför Sony Music kontoret” svarade jag och kollade mig runt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag satte mig ner på en bänk som fanns några meter bort. ”Jag kommer dit, så får vi hitta något!” svarade Zayn efter bara en halv minut.

Zayn kom gående mot mig och jag reste mig upp.
-Hej! sa jag och Zayn log.
-Hej Melissa. Hur är det?
-Bra, hur är det själv?
-Bra, fast jag är trött! Zayn gav mig en snabb kram och sedan kollade han sig runt.
-Vilket håll?
-Ditåt, sa jag pekade åt vänster. Vad jag visste så skulle där ligga ett Waynes Coffee.

Tjugo minuter senare satt vi i varsin fåtölj med lite fika framför oss. Vi satt och snackade om allting och det förvånade mig hur lätt det var att snacka med Zayn. Jag hade alltid sett honom som den lite blyga, tysta killen, men bara på några minuter hade min uppfattning om honom ändrats. Han verkade hur snäll och glad som helst, han snackade på och jag kunde slappna av i hans närhet. Jag var inte ens nervös. Eftersom jag kommit så nära Liam var jag inte heller nervös med honom, men de andra killarna gjorde att jag blev nervös, men nu hade det släppt när det gällde Zayn.

-Ska du släppa en singel? Frågade Zayn och jag nickade.
-Det är de som är tanken, i början av juni.
-Det är ju snart! Sa han och jag nickade.
-Jag ska vara i studion klockan fyra idag, och sedan tidigt imorgon, jag åker ju hem på kvällen.
-Gör du? Frågade Zayn lit ledsamt och jag nickade.
-Åh, vad synd!
-Hur länge stannar ni?
-Till tisdag blir det nog, sa han och jag nickade.

Jag tog upp min mobil. Fem i fyra. Jag hoppade upp från stolen och Zayn kollade underligt på mig. Jag stoppade tillbaka mobilen i väskan och Zayn förstod ingenting.
-Jag måste vara tillbaka i studion om fem minuter, sa jag.
-Shit. Jag skulle vara i studion halv. Kom, vi springer, sa han och jag nickade. Vi lämnade kvar våra muggar, tallrikar och skedar på bordet och sprang nästintill ut från lokalen. Jag hatade verkligen att vara sen. Och Zayn som skulle varit där för 25 minuter sedan.

Zayns perspektiv

Jag hade panik. Killarna skulle undra vart jag varit och vad skulle jag säga? Liam kanske inte gillade att ajg fikat med Melissa? Vi kom fram till ett kors, där jag skulle höger och Melissa vänster.
-Vi ses, sa jag och Melissa nickade Jag gav henne en snabb kram och hon log mot mig. Hon gick snabb iväg mot sitt håll och jag mot mitt.

-Var har du varit? Frågade Liam när jag kom in i studion.
-Förlåt att jag är sen. Vad har ni gjort? Vad måste jag göra? Frågade jag och försökte förtränga Liams fråga.
-Vart var du? Frågade han, som en en upprepning.
-Hundra situps, sa Harry och jag skrattade.
-Niall är där inne, det är din tur sen, du hade tur denna gången, sa Louis och jag nickade.
-Ja, det hade jag förmodligen.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den. ”Blev dom arga?”. De var ett sms från Melissa. ”Nej, inte direkt, de undrade bara vart jag varit! Hann du i tid?”. Jag log lite. Melissa och jag hade ju kunnat snacka om allt och jag hade haft riktigt trevlig. Vi båda hade glömt bort tiden och jag skrattade åt hur Melissa sett ut när hon flög upp från stolen. ”Ah, vad bra. Ja, jag är här nu, men Daniel är inte här. Jag får skälla ut honom ;)”. Jag satte mig ner i soffan och log. ”Gör så! Vi får träffas fler gånger, det var riktigt trevligt!”
-Vem smsar du med? Frågade Louis nyfiket och satte sig bredvid mig.
-Ingen, sa jag snabbt och låste mobilen så han inte skulle se skärmen.
-Joo, retades Louis och jag gav han en seriös blick. Niall kom ut från studion.
-Zayn, din tur, sa han och jag reste mig från soffan.

Senare på kvällen satt jag inne på mitt hotellrum och gjorde... ingenting. Jag behövde nog en kväll för mig själv. Jag tog upp min mobil och i samma sekund började det att ringa. Det var mamma.
-Hej!
-Hejsan, hur är det?
-Bra, fast vi jobbar hårt så man blir trött!
-Det förstår jag. Jag ville bara höra din röst, jag saknar dig så!
-Jag saknar dig också mamma, sa jag och log.
-Vi ska iväg nu, alla här hemifrån hälsar, vi ses på onsdag!
-Hälsa tillbaka, vi ses!

Jag gick in på meddelande och skrev ett sms till Melissa. ”Hinner vi träffas imorgon innan du åker?”. Efter pratstunden jag haft med henne idag så kändes det som vi blivit så bra vänner på något sätt. Jag ville gärna hinna träffa henne lite till, eller i alla fall säga hejdå.

Liams perspektiv

Det var lördagskväll och vi alla hade valt att ha en kväll för oss själv. Även om jag älskade att umgås med killarna, så behövde jag ibland en liten stund för mig själv. Mobilen började ringa och på skärmen stod Danielle.
-Hej Danielle! Utbrast jag glatt när jag svarade.
-Hej Liam, hur är det med dig? Hoppas jag inte ringer och stör, det var bara så länge sedan vi snac...
-Det är lugnt, jag har tid att snacka. Det är bra med mig, hur är det själv?
-Vad bra! Jo jag mår bra!
Danielle var en kompis till mig. Jag hade lärt känna henne under X-factor tiden. En snäll tjej som visste det mesta om mig. Jag visste att jag alltid kunde ringa henne, när som, men på senaste tiden hade jag inte snackat alls mycket med henne. Jag saknade henne verkligen.

45 minuter senare sa vi hejdå till varandra. Det kändes verkligen bra att ha snackat med henne. Det gjorde att jag saknade mina vänner och familj lite extra, men vi skulle åka hem på tisdag och på onsdag skulle jag få träffa alla igen. Jag lutade mig tillbaka i soffan och mobilen vibrerade. Denna gången var det Melissa.
-Hej, det är Liam.
-Liam, vad gör du? Det lät som om hon grät.
-Melissa? Vad är det? Gråter du? Jag gör ingenting. Vad har hänt? Sa jag oroligt.
-Förlåt. Har du tid att träffas? Jag måste verkligen snacka och du är den end..
-Ja, ja, bara kom hit. Eller, ska jag komma till dig?
-Nej, jag kommer. Om det är okej?
-Det är alltid okej Melissa.
Jag la på och blev orolig. Vad hade hänt?

---

 

Lite av Zayns och Liams perspektiv, hoppas ni gillar det. Det hade varit rolig om ni kommenterade lite hur gamla ni är och vart ni bor, skulle vara roligt att veta! (Självklart behöver ni inte skriva exakt, men om ni bor i söder, norr, Stockhom, Göteborg, Malmö, Norrland.. ja ni fattar!)
Och om ni inte har något bättre för er, så kan ni gärna få skriva ett litet meddelande till mig på KIK. Heter ”Angelica1D” där (kreativt va?). Är riktigt uttråkad så nu väntar jag på minst ETT meddelande ;) Självklart svarar jag! :)

 

Melissas perspektiv

-Jag bara... fick upp massa bilder i huvudet på pappa och allt vi gjort. Jag saknar honom. Och, han har knappt hört av sig. Tänk så vill han inte att jag kommer i sommar?
-Melissa, han kanske är upptagen med sitt nya jobb? Klart han vill att du kommer!
-Ja, jag får väl hoppas det.
Jag höll kvar mitt huvud på Liams axel och vi satt där i tystnad. Det kändes...bra.

---

Fredagen rullade på. Jag började tidigt, redan vid nio tiden och fick inte lunch förrän klockan ett. Jag var vrålhungrig och jag fick göra ett snabbt besök på Subway. Solen hade börjat titta fram och jag svettades i min stickade kofta som jag tagit på mig under min skinnjacka. Jag sa till mig själv, som en ursäkt, att det var på grund av att solen inte varit framme på morgonen som jag nu gick runt i en stickad kofta. Jag gick in på Subway och ställde mig i kön, som till min glädje inte var överdrivet lång. Jag andades ut och tog upp min mobil Jag letade upp Alice bland mina kontakter och skrev ett sms till henne. ”Jag kommer så snabbt så möjligt till kontoret, jag ska bara äta lite och byta om, det blev varmt helt plötsligt!”. Jag beställde min Subway och satte mig ner vid ett bord och tog av mig min jacka.

-Harry är så snygg!
-Han är min!
-Asså tjejer ät upp så vi kan gå och se om vi hittar dem igen!
-Åhhh jag kan inte förstå att vi faktiskt såg dem!
Jag flinade lite för mig själv. Bakom mig satt fyra tjejer och snackade i mun på varandra, om One Diretction. Jag satt som tur var med ryggen emot dem så de kunde inte se att jag satt och små flinade. Jag tog upp min mobil och knappade in ett sms till Liam. ”Är på Subway och bakom mig sitter fyra tjejer och snackar om er!”. Jag la mobilen bredvid mig och plötsligt började den ringa. På skärmen stod ”Liam” och jag log för mig själv.
-Hej Liam! Sa jag glatt.
-Hej! Vad gör du?
-Är på Subway, sa jag och drack lite av min Fanta.
-Aha. Vill du äta lite pizza med mig och killarna ikväll? Det är fredag!
-Haha, ja såklart! Vart? På hotellet eller?
-Ja, tror inte vi kan gå ut, tyvärr!
-Ah, okej, men vi hörs ikväll då. På vems rum ?
-Jag vet inte, Harrys är störst tror jag!
-Okej. Varför har han det största rummet, han är ju minst? Liam skrattade lite.
-Sant, men jag ringer dig senare. Förresten, hur går det för dig? Skriver ni låtar?
-Ja, jag jobbade med Daniel och vi har börjat på en del låtar och skrivit klart två. Det går framåt!
-Åh, jag är så glad för din skull. Vi ses ikväll sötnos!
Innan jag hann svara hade han lagt på. Jag kände på mig att de fyra tjejerna stirrade på mig, förmodligen för att jag snackat engelska. Jag åt upp det sista av min macka och slängde sedan skräpet. Tjejerna följde mig med blicken och jag suckade.

När klockan var halv sju stod jag utanför Harrys hotellrum och skulle precis knacka på när jag hörde hur någon ropade mitt namn.
-Melissa! Jag vände mig om och såg Liam.
-Hej!
-Hej! Liam kom närmre och han omfamnade mig. Han höll om mig ganska länge, men jag hade inget emot det. Han knackade på dörren och Harry öppnade.
-Välkomna, sa han och vi log. Ingen av de andra hade kommit. Vi gick in och jag satte mig i soffan som fanns på rummet.
-Vill du ha något att dricka? Frågade Harry artigt och jag nickade.
-Vad finns det?
-Cola, Fanta, vatten...
-Jag kan ta Cola, sa jag och log mot Harry. Han tog fram en Cola ur de lilla kylskåpet och gick fram och gav den till mig.
-Tack!
Det knackade på dörren och Liam öppnade. In kom Niall, Zayn och Louis. Lika glada och fina som vanligt.
-Hej! Och, hej Melissa, är du också här? Frågade Louis förvånat och jag flinade.
-Tydligen är jag det.
-Har ni beställt pizza? Jag är hungrig, sa Niall, vem annars?
-Nej, vi tänkte vara snälla och fråga vad ni ville ha, sa Harry och Niall log.

En halv timme senare satt vi alla i soffan och mumsade på pizzorna vi beställt. Vi snackade, skrattade och bara umgicks. Jag trivdes verkligen med killarna. Jag kände att jag kunde vara mig själv. Min mobil ringde och jag tog upp den ur fickan.
-Ursäkta, det är min vän, jag måste svara, sa jag och reste mig upp.
-Ingen fara, hälsa henne! Sa Louis glatt och jag nickade. Louis var alltid lika trevlig. Jag gick in i rummet där Harry sov och stängde dörren om mig.
-Hej Vanessa! Sa jag, glatt och högt när jag svarade.
-Hej! Hur är det? Och vad gör du?
-Det är bra! Jag har jobbat hela dagen men det är bara roligt! Just nu är jag i Harrys hotellrum, men alla killarna, vi äter pizza.
-Du skojar? Utbrast hon högt och jag skrattde.
-Nej. Jag är i hans sovrum, sa jag och flinade.
-Kolla igenom hans väska eller något. YOLO! Jag skrattade åt Vanessas galna tanke.
-Hur är det där hemma då?
-Bra, fast jag saknar dig!
-Jag saknar dig också. Nästa gång borde du följa med hit!
-Jag önskar att jag kunde, sa hon sorgset.
-Jodå, en gång måste du med hit. Här finns så mycket saker att göra ju. VI får åka på lite semester hit i sommar!
-Du? Du får inte glömma bort din blogg!
-Aa, jag vet. Jag ska blogga senare, jag lovar!
-Bra!
-Förresten, Louis sa att jag skulle hälsa.
-Wahhh, hälsa tillbaka, sa hon med en pipig röst och jag skrattade. Kanske bäst att hon aldrig fick träfa killarna?
-Vänta lite, sa jag. Jag la ner mobilen i sängen och gick ut från rummet.
-Killar? Kan inte någon av er komma och säga hej till min vän? Det skulle gjort henne jätteglad! Alla nickade.
-Vem av oss?
-Jag vet, en säger typ hej först, sen ni andra ropar hej i bakgrunden?
-Låter bra!
-Niall, du får säga hej, hon älskar din irländska accent! Han log och nicakde. Jag hämtade min mobil och flinade lite. Jag kände Vanessa. Hon skulle flippa ut. Jag gav mobilen till Niall och nickade mot honom.
-Hej, det är Niall. Hur är det med dig? Jag hörde lite svagt hur hon sa ”Oh my god” och Niall skrattade.
-Vad heter hon? Frågade Harry mig lite tyst.
-Vanessa.
-Heeeeeeeeeej Vanessa, utbrast Harry, Liam, Louis och Zayn. Niall gav mig mobilen och jag skrattade samtidigt som jag lyfte upp den till örat.
-Blev du överraskad?
-OM JAG BLEV? Melissa, seriöst. Jag skakar. Du är bäst. Tack tack tack.
-Åh, jag älskar dig bästa vän. Men, jag måste äta, vi kanske kan skypa senare ikväll? Jag ska inte upp så tidigt imorgon så jag har nog tid ikväll, sa jag.
-Ja, absolut!
-Hejdå!
-Hejdå!

-Blev hon glad?
-Ja, det var ju ni, sa jag och satte mig ner i soffan igen. Jag åt upp min pizzabit och drack upp min Cola.
-Så, vad ska vi hitta på? Några förslag? Frågade Zayn och alla satt tysta.
-Hallå, ni har aldrig såhär tråkigt, det vet jag, sa jag och Niall skrattade.
-Du har rätt. Men vad ska vi göra då?
-Killar, jag ber er, kan ni inte göra en twitcam för era fans? Jag vet hur mycket de skulle uppskatt...
-Men, det är ju inte så kul för dig? Sa Harry.
-Jo, kom igen. Snälla?
-Hon har rätt, vi borde göra det, sa Liam och jag log stolt. Jag greppade tag i min dator och loggade in på Twitter. Killarna gjorde samma sak och de alla tweeta att det skulle göra en twitcam.

Killarna satt bredvid varandra i soffan och snackade för fullt. Jag log för mig själv. Jag var ju själv ett fan. Jag visste hur kul det var att sitta och titta på en twitcam. Nu kunde fansen tacka mig.

Timmar senare satt vi alla i soffan. Vi tittade på en skräckfilm och jag fattade inte hur i hela världen Louis, Niall, Harry och Liam hade somnat. Jag och Zayn satt tryckta mot varandra. Eller, jag satt snarare lutad mot honom för att jag var rädd. Jag tittade mot Zayn och han log.
-Var inte rädd, jag finns här.
Jag log mot honom och han la sin arm runtom mig. Det kändes tusen gånger säkrare med Zayns arm runt mig. 

---

 

Borde inte ha tillbringat min födelsedag (happy birthday till mig!!) framför datorn men eftersom vi ska fira mig imorgon så kunde jag lika bra skriva idag. Var beredd på att logga in och se massa ”dålig uppdatering”- kommentarer, men inte en enda idag! Vi har fått väldigt mycket frågor till frågestunden och tänkte om vi kanske skulle svara i en video? Vill ni det? 

 

Idag är det exakt 1 år sedan vi började skriva vår novell här på blogg.se, fun fun! 

Så, vi kör en liten frågestund där NI kan ställa frågor om allt möjligt. Ställ lite roliga, knasiga frågor som vi kan svara på. Vi kommer skriva en liten text om oss själva och berätta lite kort om oss, så ställ gärna lite frågor som man kan svara lite längre på osv. Svaren kommer upp i nästa vecka, så ni har tid på er att tänka ut lite frågor! :)

Melissas perspektiv

-Godnatt, jag längtar, sa jag och vi la på samtidigt. Jag hade ett stort leende på mina läppar. Eftersom Liam sa att vi skulle ses imorgon så betyder det ju att vi kommer att ses, jag hoppas vi kunde det i alla fall för jag saknade honom verkligen. Även om vi bara hade träffats en gång så kändes det som vi kände varandra så mycket bättre. Men antagligen var det för vi har pratat på Skype så mycket. Men något var säkert, jag saknade honom och han var inte som alla andra killar.

---

Klockan var runt halv nio när jag vaknade. Det var skönt att få ha sovit ut och jag kände mig ovanligt pigg. Om bara en halvtimme skulle killarna landa här i Sverige och jag log för mig själv. Jag tittade ut genom fönstret. Sol. Det var nästan så jag ville använda mina nya svarta jeansshorts.. Jag hoppade in i duschen och 12 minuter senare var jag klar. Nytvättat hår var alltid skönt. Jag tittade ut genom fönstret igen. Skulle jag våga ta på mina shorts och hoppas på att vädret höll i sig? Jag tog fram ett vitt linne, med ett peace tecken i mitten. Det kändes somrigt och passande till denna dagen. Jag drog på mig mina shorts och nickade. Ja, shorts fick det bli. Jag sminkade mig lite snabbt och sedan la jag ner saker i min väska som jag skulle ta med mig. Idag fick även mina solglasögon följa med. Jag satte på mig ett par ballerina skor och packade även med mig en kofta i väska, om jag skulle frysa i bara linne.

Jag satt och åt frukost och kunde se genom dörrhålet ut till lobbyn. Jag såg vem som kom där. One Direction. Glädje spred sig genom hela min kropp och jag log för mig själv. På något sätt ville jag att de skulle se mig, men ändå inte. Jag åt snabbt upp de jag hade kvar och sedan gick jag upp till hotellrummet för att borsta mina tänder. Jag fick ett sms från Alice. ”Klockan är ju bara kvart i tio, men kanske att du är vaken. Vi träffas på kontoret vid 11 :)”. Jag satte mig i sängen för att knappa in ett svar, ”Jadå, har ätit frukost och allt! Ja vi ses då!”. Så va skulle jag göra i ungefär en timme? Kanske jag skulle hinna träffa killarna? ”Hej Liam, jag såg när ni kom och vi befinner väl oss på samma hotell nu...hehe! Har du/ni tid att träffas lite? Vill i alla fall säga hej!”. Jag tryckte nervös på skicka. Det kändes konstigt att vi nu var på samma hotell och det var helt annorlunda sen förra gången. Nu hade jag och Liam snackat så mycket och han visste väldigt mycket om mig. Jag bara hoppades att det inte skulle uppstå någon pinsam tystnad. ”Såg du oss? Varför kom du inte fram? Ja, vi alla är i mitt hotellrum, våning 5, rum 503!”. Jag log för mig själv och reste mig från sängen. ”Okej, kommer snart!” skrev jag och gick ut ur rummet. Jag gick till hissen och åkte ner två våningar. Nervositeten smög sig fram och jag undrade varför. Jag kom ner till våning fem och när jag gick ur hissen träffade jag på Paul.
-Hej, sa jag tyst men Paul reagerade inte. Jag gick vidare och fram till rum 503.Jag knackade på dörren och handtaget trycktes ner. Jag möttes av ett stor leende.
-Heeej Melissa! Utbrast Liam och innan jag ens hann säga något kramade han om mig, som om vi varit vänner sen barnsben. Det kändes så rätt på något sätt. Jag besvarade hans kram och när vi väl släppte taget om varandra så log jag.
-Hej!
-Välkommen! De andra killarna är här också, sa han och pekade in mot rummet. Jag nickade.
-Hej Melissa! Utbrast Louis, minst lika glatt som Liam.
-Hej Louis, sa jag och han log.
-Allt bra med dig?
-Jadå, sa jag och gick in i rummet.
-Hej, sa Niall, Harry och Zayn i kör.
-Hej, hur är det med er? Frågade jag glatt.
-Bra, fast jag är hungrig, sa Niall och jag skrattade.
-Såklart du är! De har jättegod frukost här!
-Bor du på detta hotellet? Jag nickade.
-Ja, jag åt frukost när ni kom, jag såg er, men hade inte ätit upp, sa jag och mötte Liam blick.
-Förresten, Liam har snackat om dig, väldigt mycket. Han tycker du är väldigt söt och snäll. Han snackar om dig hela tiden oc..
-Louis! Utbrast Liam och såg lite besvärad ut.
Jag, Harry, Zayn, Niall och Louis flinade åt honom och Liam skakade på huvudet.
-Vad? Hon är snäll, sa han lite oskyldigt och jag kände hur Harry närmade sig mitt huvud.
-Han har sagt mer än så. Jag ska berätta någon dag, viskade han i mitt öra. 

---

 

Tack för alla kommentarer ni ger os varje dag. Att vi inspirerar andra till att skriva och att ni tittar in här flera gången om dagen betyder verkligen mycket för oss. Fortsätt så! Inte världens bästa del men det behövs mellan-delar ibland :)

 

 

 

Melissas perspektiv

Det var nog bäst att sova nu. Jag slöt mina ögon, men i samma sekund hörde jag hur någon kom rusande upp för trappan. Min dörr öppnades hastigt och där stod mamma.
-Melissa! Är du vaken? Kom, nu!
Jag reste mig snabbt och kollade allvarligt på henne.
-Vad har hänt? Sa jag och en orolig känsla for genom kroppen.

---

-Sätt på dig ett par byxor och kom ner, jag berättar i bilen, sa mamma och det gjorde mig ännu mer orolig. Vad hade egentligen hänt? Jag gjorde som hon sa och drog på mig de byxorna som låg närmast, sedan sprang jag ner till hallen och slängde snabbt på mig min jacka, sprang ut och låste dörren för att sedan kunna springa till mamma som redan satt i bilen. När jag satte mig i bilen var den redan startad och mamma började köra direkt. Jag kände hur tårarna kom, jag var riktigt orolig. Vad hade hänt? Mamma brukar ju aldrig bete sig såhär.
-Mamma, var ska vi!? Skrek jag nästan ut. Jag var orolig och rädd, jag kunde inte hålla det tillbaka.
-Sjukhuset, sa hon snabbt och jag förstod ingenting.
-Men vad har hänt? Varför ska vi dit? Frågade jag och tittade ut genom fönstret.
-Vanessa, sa hon och när hon sa hennes namn så kändes det som det högg till i mitt hjärta. Inget fick någonsin hända Vanessa, hon var som min syster och jag visste att jag inte skulle klara mig utan henne.
-Men vad har hänt henne? Frågade jag och tårarna forsade från mina ögon.
-Gumman, försök lugna dig lite så kan jag förklara, sa mamma och klappade mig på axeln samtidigt som hon tittade på vägen. Jag försökte göra som hon sa. Det var kanske ändå inte så farligt. Men jag kunde inte lugna mig, tårarna rann och jag glömde nästan bort att andas.
-Kan du berätta när vi kommer fram istället? Frågade jag, för det kändes bäst så för då kunde mamma krama om mig och jag tror verkligen jag behövde en kram.
-Det är nog bäst, så kan jag ta det från början, sa hon och tittade mot mig med en medlidande blick. Jag nickade och tittade ut genom fönstret, tankarna flög förbi och tårarna rann. Vad kunde ha hänt?
Vi gick in på sjukhuset, men stannade nästan precis vid ingången. Mamma vände sig mot mig och la sina händer på mina axlar.
-Vi måste stanna här tills vi vet var Vanessa är, hennes mamma skulle höra av sig, sa hon och tittade på mig. Jag nickade bara åt henne, jag sa inget.
-Men skulle du berätta vad som hänt? Frågade jag och mamma suckade till.
-Kom här, sa hon och satte sig på en bänk som stod precis sidan om oss. Hon klappade med handen på platsen sidan om henne för att visa att jag skulle sätta mig ner.
-Jag gick ut i köket för att jag skulle ta ett glas vatten innan jag gick och la mig, för jag var törstig. Plötsligt såg jag hur några blåa lampor blinkade. Jag tittade ut mot vägen och såg att en ambulans körde förbi. Jag följde den med blicken och såg att den stannade utanför Vanessas hus. Eftersom vi känner dem så pass bra så gick jag över till deras hus och såg då Vanessa ligga ner på golvet. Jag pratade med hennes mamma som sa att Vanessa hade sagt att hon kände sig konstig, men hon kunde inte förklara hur. När hon hade berättat det för sin mamma föll hon plötsligt ihop, hennes puls var riktigt hög och hennes hjärta gick i otakt. Marie sa att jag skulle väcka dig, för hon ville att du skulle vara den första av Vanessas kompisar som fick reda på vad som hade hänt, sa mamma och jag lutade mitt huvud mot mammas axel och tårarna rann mer nu än vad de gjorde innan.
-Men hur är det nu? Kommer hon bli bra? Vad är det som är fel? Frågade jag oroligt.
-Jag vet inte Melissa, jag vet inte, sa mamma och la sin arm om mig och pussade mig på huvudet.

Efter en liten stund kom en sköterska ner, hon riktade sina steg mot oss och tittade på oss med en osäker blick.
-Är det ni som är Melissa och Anna? Frågade hon och jag nickade.
-Ja, det är vi, svarade mamma.
-Mitt namn är Camilla och jag skulle meddela er att Vanessa är på första våningen på hjärtavdelningen, rum 8. Ni kan få gå in till henne om ungefär tio minuter. Om ni vill det, sa sköterskan.
-Tack, sa mamma och sköterskan började gå tillbaka. Jag tog upp min mobil som jag hade fått med i all hast. Av en ren reflex klickade jag mig direkt in på twitter, jag kände att jag behövde skriva något. ”Snälla, bli bättre. Det får inte sluta här, jag behöver ju dig” skrev jag och tryckte sedan på tweet.
En liten stund efter jag hade tweetat gick jag in på mina aviseringar och såg att det var många som hade skrivit till mig och frågat vad som hade hänt, jag hade även fått förvånansvärt många nya följare, men jag gissade på att det var eftersom Liam hade tweetat mig. Jag orkade inte svara på någons tweet, jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag lutade mig tillbaka och suckade. Plötsligt vibrerade min mobil och jag undrade vem som skickade ett sms till mig såhär dags, klockan var ju nästan tolv på natten. ”Vad är det som har hänt? Det är bara till att ringa mig om du vill prata.” Stod det och jag kunde få fram ett litet leende på mina läppar. Snabbt klickade jag in ett svar. ”Vanessa, min allra bästa vän fick åka akut in till sjukhuset, hon föll ihop och hennes hjärta slår inte som det ska. Och tack Liam för att du bryr dig”. Ja tryckte snabbt på skicka, och det kändes som något lättade från mitt hjärta. Liam brydde sig om mig, det kändes bra. Men jag var fortfarande riktigt orolig för hur det skulle bli med Vanessa, tänk så klarade hon inte sig? Tänk om hennes hjärta slutar slå? Vad skulle jag ta mig till då?

---

 

Del 21, hoppas ni gillar den. Hur tror ni det kommer gå? Ni har blivit sämre på att kommentera på sistone... what's up? Kommentera mycket nu :)

Vill du läsa novellen med engelska dialoger när killarna är med? Klicka in på onedirectionnovell.blogg.se/english och läs där. Glöm inte kommentera vart du än läser! :)

Update: 
Vi vill ge er nästa del men det har hänt lite saker och därför kommer inte nästa del förrän imorgon!

Tack för alla kommentarer, det betyder mycket för oss, verkligen! Fortsätt kommentera! Roligt att ni gillar iden med både svensk och engelsk dialog. Vi hoppas vi gör alla nöjda! :)

Vill ni läsa novellen med englska dialoger? Klicka er in på http://onedirectionnovell.blogg.se/english och läs där. Glöm inte lämna en kommentar vart du än läser :).