Melissas perspektiv
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-What did she say? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-She’s not mad at me, she’s mad at dad, she’s happy because you brought me home to you and she thinks you’re a good guy, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

---

-But you? Sa han och jag tittade upp mot honom.
-What are we going to do today? Shall we do something with the lads? Fortsatte han.
-Sure, but I’ve got a really bad headache, but it would be fun to meet the boys.
-Good, but blame yourself. It’s not my fault you have an headache, sa han och knuffade till mig.
-Maybe, sa jag med ett leende.
-And you need to take a shower, you’re stinking alcohol, sa Liam och viftade med handen framför näsan. Jag luktade på mig själv och frynte på näsan, hur kunna jag tillåta mig själv att gå runt och lukta såhär illa?
-Ugh, I smell so bad. I should go home to the hostel and take shower then, sa jag och började gå mot dörren.
-No, you can borrow my shower. Jump into the shower and I will go get some clothes you can borrow, sa Liam.
-Okay, thanks. But I have to go back to the hostel later and change cause I can’t wear your clothes all day, sa jag och Liam nickade.

Jag hoppade in i duschen och kände hur vattnet rann nerför min kropp, det var kallt men det var bara så skönt. Det kändes som jag spolade av mig allt det dåliga som hade hänt, allt det hemska jag hade gjort. Jag spolade bort den personen jag egentligen inte var. Även om jag hade riktigt ont i huvudet, så ville jag verkligen träffa killarna. Det var riktigt längesedan jag hade träffat dem och jag saknade faktiskt tiden jag umgicks med dem i Stockholm, när jag träffade dem för första gången i deras studio, det var så roligt och nu hade jag förstört allt på bara en vecka.
Men tack vare Liam kändes det som allt var på väg att byggas upp igen, jag skulle få träffa Zayn, Harry, Niall och Louis också, jag hade verkligen saknat att vara med alla fem. Jag skulle ta tag i musiken igen, det lättaste var kanske att ringa Alice och förklara henne vad som har hänt och säga att jag verkligen ångrar mig. Men varför Vanessa inte svarade när jag ringde fattade jag inte, hon visste ju inte vad jag har gjort här i London så jag förstår inte varför hon vägrar att svara när jag ringer.

När jag kom ut ur duschen tog jag en handduk om mig och ställde mig framför spegeln, jag såg så sliten ut. Jag skämdes nästan för hur jag såg ut, vad hade jag gjort med mig själv? Jag skakade på huvudet och suckade.
-Det kommer bli bra, sa jag tyst för mig själv. Jag hoppades verkligen på att allt skulle bli bra nu, jag var tvungen att tänka positivt nu, tänka att allt är möjligt.
Plötsligt knackade på dörren och jag hoppade till för jag var inte alls beredd på knackningen.
-Yeah? Sa jag lite försiktigt.
-I put the clothes here outside the door, sa Liam och jag gick fram till dörren och låste upp med handduken om mig.
-Thanks, sa jag och tog emot kläderna innan han hade hunnit lägga ner dem sidan om dörren.
Jag stängde snabbt dörren och klädde på mig, jag hade fått låna en vinröd Burberry t-shirt och ett par mjukisbyxor som var alldeles för stora för mig, det var nästan så det skulle få plats en till människa i dessa byxor. Jag tittade mig i spegeln och skrattade åt hur stora byxorna var. Liam var inte så stor, men jag antog att han gillade att ha förstora mjukisbyxor.

Vi satt i taxin på väg till vandrarhemmet där jag hade alla mina grejer och Liam hade sagt till mig att jag kunde bo hos honom istället för vandrarhemmet, fast jag tyckte det var för mycket begärt. Men efter lite övertalande från Liams sida fick jag ge upp och låta honom vinna. Han tyckte det skulle bli för dyrt för mig att bo där och han ville ha mig i närheten. Jag kan förstå honom, jag vet inte ens om jag skulle ha råd att betala vandrarhemmet efter denna vecka.
Taxin saktade in och jag tittade ut genom fönstret. Det tog några sekunder innan jag insåg att vi faktiskt var framme vid vandrarhemmet. Jag ville inte att vi skulle vara framme, för jag var rädd att jag inte skulle ha råd att betala de nätterna jag hade bott där. När jag checkade in där hade jag absolut ingen aning om hur mycket det kostade per natt och eftersom jag inte visste hur länge jag skulle stanna där kom jag överens med kvinnan som jobbade där att jag skulle betala när jag checkade ut. Jag hoppades bara att jag skulle kunna betala nu.

Jag vred om nyckeln till rummet och möttes av världens röra, det såg ut som en bomb hade exploderat och jag suckade bara. Hur kunde här se ut såhär egentligen?
-Melissa, what have you done in here? It’s like chaos and clothes everywhere, sa Liam med ett leende.
-I actually don’t know, I guess I’ve just slept, svarade jag och tittade upp mot honom.
-Maybe we should pack all your stuff so we can get out from here?
-Yes, it’s a good idea because I don’t wanna be here anymor. I’m feeling ill of being, svarade jag och direkt efter det började vi packa ner alla mina kläder. Vi bestämde oss för att vi skulle packa i en väska var eftersom jag hade två resväskor.

Väskorna var färdigpackade och jag hade hunnit byta om till mina egna kläder, ett blommigt linne, jeansshorts och sandaler, väldigt enkelt men snyggt. Rummet var tomt på mina grejer. Jag tittade mig omkring så jag inte hade glömt något och vad jag kunde se så hade jag inte glömt något, vilket kändes bra eftersom vi bara hade tryckt ner allt i väskorna utan att vika det för att det skulle gå snabbare. Så om jag hade glömt något hade det inte fått plats i någon av väskorna.
Vi kom ut till receptionen med varsin väska rullandes och jag gick fram till kvinnan som stod bakom disken, för jag var ju tvungen att betala.
-Hi, I would like to pay and check out, sa jag lugnt och kvinnan log.
-Hi, of course you should. What’s your name?
-Melissa Falk, sa jag snabbt och kvinnan skrev in det på datorn. Antagligen skulle hon se hur många nätter jag hade bott där och hur mycket det skulle kosta. Jag var väldigt rädd för hur mycket det skulle kosta och jag visste inte ens hur mycket jag hade på kortet nu. Jag visste att jag hade en del innan jag stack men jag hade ingen aning om hur mycket jag hade spenderat denna vecka.
-You have stayed for seven nights, then it will be 200 pounds, sa kvinnan med ett leende. Jag ryckte chockat till av summan hon sa, 200 pund är ju lite mer än 2000 svenska kronor. Vad hade jag nu gjort?
Jag stoppade in kortet i kortläsaren och slog in min kod. Bara några sekunder pep den till och på skärmen stod det ”Does not operate”. Liam kom snabbt fram till mig och läste vad där stod, det såg ut som han funderade ett tag. Han tog upp sin plånbok som han hade i bakfickan och jag tittade förvånat på honom.
-No Liam, you can’t, sa jag men han brydde sig inte och fortsatte ta upp sitt kort.
-Melissa, somebody have to pay, we solve this later. Anyways, I’m paying now, sa Liam bestämt.
-Okay then, but I have to pay back when I have money, sa jag och tittade allvarligt på honom.
-We solve it out later, sa han och stoppade in sitt kort i kortläsaren. Han slog snabbt och enkelt in sin kod och det blev godkänt. Vi sa hejdå till kvinnan och gick ut från vandrarhemmet.
-Liam, I don’t know how to thank you, sa jag och Liam tog tag i min hand.
-An ordinary thanks is enough, sa Liam.
-Thank you a thousand times, I don’t know what I should do without you. But I promise, I’ll pay back, sa jag och jag hann knappt sluta prata förrän Liam böjde sig ner och pussade mig snabbt. Jag tittade mig snabbt runtomkring för att se så ingen hade sett, för jag ville inte att någon skulle se oss. Men det kändes som inte någon kunde se oss här precis eftersom vandrarhemmet låg ganska gömt.

---

Tack så mycket för alla fina kommentarer, fortsätt så för då kommer det en del imorgon också.
Är inte Liam för sööööt? :)

Melissas perspektiv

-Thanks, you mean more to me than you can imagine.Tack, du betyder mer än vad du kan ana, sa jag och jag hade mitt ansikte så nära han så jag kände hans andedräkt mot mig, han böjde sitt ansikte närmre mitt och våra läppar möttes i en kyss. Det kändes helt underbart, jag hade verkligen saknat att ha hans läppar mot mina. Det kändes så rätt, för Liam var verkligen speciell, inte som alla andra killar. Jag ångrade verkligen vad jag hade gjort, och Liam förstod mig, det kändes bara så tryggt och rätt att ha honom in till mig och denna andra chans skulle jag verkligen inte förstöra.

---

Liam hade släppt greppet om mig lite och hade nu bara sin arm över mina axlar medan vi satt i soffan och tittade lite på tv. Jag hade mitt huvud lutat mot Liam och allt kändes så bra, jag kunde inte bli lyckligare än vad jag var nu. Jag var så himla glad att Liam fortfarande ville vara med mig efter allt jag gjort, för jag ångrade verkligen allt jag hade gjort. Jag var egentligen ingen sån person som bara festar hela tiden.
Försiktigt reste jag mig upp från soffan, men innan jag hann gå någonstans tog Liam ett grepp om min arm.
-Where are you going? Frågade Liam oroligt.
-I thought I should call my mum and tell her the truth, I feel guilty for leaving without telling the truth, sa jag och tittade ner i golvet. Liam reste sig upp och kramade om mig.
-Do it, I think it’s the best, sa Liam och tittade på mig och jag nickade.
-Yes, it maybe is. Because I’ve barely talked to her since I left, sa jag och tittade ner i golvet igen. Jag skämdes för allt, antagligen skulle mamma vara riktigt arg på mig nu. Så det fanns en röst som sa inom mig att jag inte skulle ringa för då skulle hon bara skälla ut mig.
-But I don’t have my phone here, it’s on the hostel, sa jag och jag tittade fortfarande ner i golvet. Liam satt två fingrar under min haka och drog upp mitt huvud så jag tittade på honom istället.
-It will be alright, you can borrow my phone, sa han och pussade mig snabbt på munnen.
-Thank you Liam, sa jag och pussade honom snabbt igen. Liam gick ut mot köket och jag följde efter honom. Jag granskade honom noga för varje steg han tog. I mina ögon var han helt perfekt och jag förstod inte hur jag bara kunde göra så som jag gjort, hur jag kunde behandla Liam som jag gjorde. Detta hade gett mig skuldkänslor och dåligt samvete och det kändes som det skulle sitta kvar för alltid oavsett vad som hände.
-Here you are, sa han och räckte fram telefonen till mig.
-Feel free to go into my romm if you want to talk in private, it’s that door, sa han och pekade mot en dörr.

Jag gick in i rummet samtidigt som jag tryckte in vårt nummer till hemtelefonen. Nervöst tog jag telefonen mot örat, jag hade ingen aning om hur jag egentligen skulle säga till mamma vad jag hade gjort. Jag ville bara höra hennes röst och förklara för henne, jag kunde inte ljuga för henne.
-Hej, det är Anna, hörde jag mamma säga.
-Hej mamma, sa jag försiktigt.
-Melissa! Skrek nästan mamma, men hon lät glad. Även om hon lät glad så spred sig nervositeten ännu mer i min kropp. Jag ville ha Liam här hos mig, han gjorde mig lugn.
-Ja, det är jag, sa jag och gick ut från Liams rum och ut mot soffan i vardagsrummet där Liam satt. När dörren stängdes igen vände han sig hastigt om och tittade oroligt på mig.
-Vad glad jag blir över att du hör av dig, det var ett tag sedan. Hur har du det i London? Och hur är det med pappa? Sa mamma och jag kände oron komma, vad skulle jag egentligen säga till henne. Snabbt slog jag mig den bredvid Liam och han la snabbt sin ena arm runt mig.
-Du borde inte vara så glad mamma, sa jag snabbt.
-Vad har du gjort då? Frågade min mamma oroligt och jag tvekade ett tag.
-Vad det än är, så säg det. Jag vill bara veta vad du har gjort, fortsatte mamma.
-Jag bor inte hos pappa och har inte gjort det på hela tiden, sa jag snabbt utan att tänka mig för.
-Vad är det du säger Melissa? Men varför sa du då att du skulle bo hos honom?

-Mamma, lugn. Låt mig ta det från början.
-Okej, jag ska låta dig prata, sa mamma lugnt.
-Du vet ju att jag ville till London ett tag för att det inte gick bra alls med min låt. Så jag bestämde mig för att överraska pappa, för jag tänkte att han skulle bli glad om jag kom. Men när jag kom till hans lägenhet så jag honom med en man på en bakgata och jag insåg vad han gjorde. Han sålde droger, så jag sprang därifrån utan något mål. Till sist hittade jag ett skabbigt vandrarhem och bestämde mig för att bo där ett tag, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag började festa varje kväll och jag känner mig helt hemskt, jag drack varje kväll i en hel vecka och blev full. Jag vet att det verkligen inte är likt mig, men allt spårade ur och jag hatar att jag gjorde som jag gjorde. Första kvällen träffade jag en kille och jag vet inte vad som for i mitt huvud, men jag följde med honom hem och ja, vi låg nästan med varandra, men som tur är så gjorde vi inte det. Liam ringde mig väldigt ofta men jag ignorerade alltid hans samtal för jag bestämde mig för att det var mitt nya liv och där skulle han inte vara inblandad. Jag känner mig riktigt dum och ångrar verkligen allt, jag önskar att jag aldrig hade stuckit till London, sa jag och tårarna rann. Även om Liam såg väldigt undrade ut tog han ett hårdare grepp om mig och pussade mig på hjässan.
-Men gumman, vad har du ställt till med? Var är du nu? Du måste hem, du kan ju inte vara i London utan att ha någonstans att bo! Sa mamma snabbt och hon lät väldigt orolig och jag förstod henne verkligen.
-Igår när jag var ute på en nattklubb, så hittade Liam mig vid baren och han tvingade mig att åka med honom hem för han ville inte det skulle kunna hända mig något, sa jag med ett leende.
-Så du är hos Liam nu? Vill han ha dig där efter allt du har gjort? Frågade mamma och det lät på henne som hon tyckte jag var en hemsk människa, vilket jag själv tyckte jag var.
-Ja, jag är hos honom nu och ja han vill ha mig här, och jag kan liksom inte förstå att han vill att jag ska vara här efter allt jag har gjort. Men jag är glad för han bryr sig verkligen om mig.
-Jag förstår dig Melissa, och jag är faktiskt inte arg på dig. Det är din pappa jag är arg på, för hade han aldrig gjort som han gjorde så hade detta antagligen aldrig hänt.
-Tack mamma, tack för att du förstår, men är det okej om jag stannar kvar här ett tag till?
-Ja, det är klart du får det. Men jag vill att du hör av dig till Sony Music och berättar vad som har hänt, för jag är säker på att du inte vill gå miste om din dröm bara sådär, sa mamma och hon hade faktiskt rätt. Jag ville inte gå miste om min dröm, jag skulle inte ge upp. Ända sedan jag var liten hade jag alltid drömt om att jobba med musiken, så varför skulle jag bara ge upp min dröm nu för att inte folk köpte min singel efter en vecka. Jag behövde kanske visa mig lite mer.
-Jag hade tänkt att göra det, för jag vill inte ge upp så enkelt bara för att jag får lite motgångar.
-Vad bra, men du får gärna höra av dig fler gånger och hälsa Liam att jag tackar honom för att han tog hand om dig, han är en bra kille, sa mamma och jag fnissade Liam och han tittade undrande på mig, men jag sa inget. Jag pussade honom på munnen och började prata med mamma igen.
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-What did she say? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-She’s not mad at me, she’s mad at dad, she’s happy because you brought me home to you and she thinks you’re a good guy, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

---

Här har ni en del, inte så händelserik men det är ändå något. Jag ska göra mitt bästa för att försöka få upp en del varje dag nu när Angelica är på Rhodos och har det bra, önskar lite att jag kunde ha följt med henne för jag vill ju också till värmen.
Men kommentera på nu, så blir jag glad och mer peppad till att skriva :)

Melissas perspektiv

-Yes, and that's the girl who is there inside you. That's the girl who recorded an amazing cover and that's the girl I met in Sweden.
Liam sträckte ut sina armar och log mot mig.
-Come here, sa han och jag kunde inte motstå att krypa upp i hans famn och höra hans andetag. Jag vilade mitt huvud mot hans bröst och kände mig trygg. Men jag skämdes fortfarande.

---

Jag la vilande mot hans bröst och jag slöt mina ögon. Jag skämdes, riktigt mycket. Jag kände fortfarande att jag inte borde vara här och det kändes som om jag ville gå här ifrån, men samtidigt inte. Jag förstod inte mig själv. Hur hade jag kunnat göra så? Jag hade ignorerat Liam, personen som fått mig att må bra under så lång tid, personen jag kunnat berätta allt för, personen som lyssnade och inte dömde mig, personen som på så kort tid hade blivit en stor del i mitt liv. Hur fan tänkte jag? Jag kände hur en tår trängde sig fram. Jag och Liam satt helt tysta och jag snyftade till.
-Melissa, please don’t cry, sa Liam bedjande. Jag sa inget, jag bara satt där. Ännu en tår rann ner för kinden. Jag kunde inte hjälpa det.
-I’m sorry, snyftade jag. Liam la sin hand om mitt huvud och tryckte mig närmre honom.
-The reason why I’m crying is not becuase I feel sorry for myself, I’m crying because I regret everything I’ve done, I’m an idiot. I don’t deserve a guy like you, you’re too good for me Liam, sa jag och lutade mitt huvud in mot Liams bröst.
Liam lyfte upp mitt huvud och torkade bort mina tårar. Våra ögon möttes och han log mot mig.
-Melissa, you deserve a second chance. I know who you really are and that’s why I want to give you a second chance.
-But I’m ashamed Liam. I’ve treated you like you were air to me. You are the kindest boy I ever met, you’re the only boy who actually care about me and I ignored you, sa jag och fler tårar kom.

Liams perspektiv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Hon hade ju rätt. Hon hade betett sig dumt och ignorerat mig, men jag kunde inte bara släppa henne. Jag kunde inte bara låta henne komma ifrån mig. Jag gillade henne, väldigt mycket. Avståndet hade nog gjort oss båda lite osäkra, men kanske mest Melissa. Jag gillade Melissa och jag ville bara göra henne glad igen, visa henne att drömmar kan bli verkliga och att man måste misslyckas för att lyckas.
-Do you know? Sa jag och Melissa skakade på huvudet.
-When we were in USA I heard people talking about your song and some people came to me and said the liked it and they said they liked you, sa jag och ett leende trängde sig fram på Melissas läppar. Det var underbart att se.
-Are you serious? Sa hon och jag nickade.
-Yes. And I will help you with everything. You’ll be back on track again. Do you have any contact with Sonny Music?
-No, not much, I got so disappointed when it didn’t went well and yeah…
-I’m gonna help you with everything, sa Liam. Hon reste sig upp och skakade på huvudet.
-No.
-What?
-Liam, I do appreciate that you want to help me, but everone will think that I’m just using you and I don’t want people to think that, sa jag och Liam skakade på huvudet.
-No, No. I understand that you want your own fans, but I still want to help you. Everythings gonna be alright.
-Thanks Liam, but please don’t help me too much. I wan’t to do this by myself, and I will do it. But only if someone believes in me, sa Melissa samtidigt som hon tittade upp mot mig.
-I believe in you, I believe that you can make it, sa jag och pussade henne i pannan. Ett leende spred sig på hennes läppar och det kändes skönt att se henne le, för det gjorde mig så glad. Det smittade liksom av sig, var hon glad så var jag också det.
-Thanks Liam, it means really much to me, sa hon med ett leende.
-Do you know anything that means much to me? Frågade jag henne och hon skakade direkt på huvudet istället för att säga ”nej”.
-That you are here now bevcuse you mean really much to me.

Melissas perspektiv

-No Liam, It can’t, not after everything I’ve donet o you, sa jag och började dra mig ur hans grepp lite, men utan någon framgång. Han drog mig bara hårdare in till sig. Jag gillade ju att ha hans armar runt mig, det kändes så tryggt men efter allt jag har gjort kändes det så fel, på något sätt.
-I don’t care about what you have done. Because the Melissa I know is totally amazing and means really much to me and I want everything to be like it was before, between you and me. Because Melissa, it’s you who makes me feel good and great, sa Liam och tittade rakt in i mina ögon. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Han betydde och riktigt mycket för mig för han har alltid funnits där för mig oavsett vad och han dömer inte mig för vad jag gör.
Jag tittade upp mot Liam som log lite osäkert. Försiktigt sträckte jag mig upp mot hans ansikte och han log fortfarande osäkert.
-Thanks, you mean more to me than you can imagine.Tack, du betyder mer än vad du kan ana, sa jag och jag hade mitt ansikte så nära han så jag kände hans andedräkt mot mig, han böjde sitt ansikte närmre mitt och våra läppar möttes i en kyss. Det kändes helt underbart, jag hade verkligen saknat att ha hans läppar mot mina. Det kändes så rätt, för Liam var verkligen speciell, inte som alla andra killar. Jag ångrade verkligen vad jag hade gjort, och Liam förstod mig, det kändes bara så tryggt och rätt att ha honom in till mig och denna andra chans skulle jag verkligen inte förstöra.

---

Hoppas ni inte är allt för sura pga den dåliga uppdateringen, men ibland behöver vi koppla bort bloggen, som vi annars lägger ner väldigt mycket tid på varje dag. Imorgon åker Angelica till Rhodos och Johanna kommer sköta uppdateringen under veckan. Lova att kommentera mycket då det gör att Johanna får lite extra power!
Förresten, många frågar om våra instagram, så vill ni följa oss får ni gärna det, MEN vi vill helst inte att kommenterar våra bilder med typ ”gillar din/er novell” , okej? Ja, Angelicas instagram är aangelicaxx och Johannas är JohaannaaM

Bilder till delen kommer imorgon, och skulle det vara något fel i engelskan (vilket jag antar där är) så säg gärna till :) 

 

Vi ber om ursäkt för den dålig uppdatering, men vi har faktiskt ett liv utanför bloggen också där vi helst vill spendera fina sommardagar utomhus.
På söndag åker Angelica iväg en vecka och jag ska försöka göra så gott som möjligt för att hålla uppdateringen bra. Men nästa del kommer imorgon, lördag och vi hoppas ni förstår att vi har ett liv utanför bloggen också, att vi är precis som er, vanliga tjejer som vill kunna vara ute och umgås med kompisar. För vi har inte några superkrafter som gör att vi kan skriva hela tiden, eller bara slänga upp en del på några minuter.

Men del 38 kommer som sagt imorgon, alltså på lördag och vi hoppas ni förstår oss.

Liams perspektiv

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

---

Melissas perspektiv

När jag vaknade upp på lördagsmorgonen hade jag ingen aning om var jag var, eller hur jag hamnat där jag nu var. Jag la mig på ryggen och stirrade rakt upp i taket. Sakta började jag komma ihåg lite små saker från gårdagen. Men inte mycket. Men jag kom ihåg att ag träffat på Liam, och att han tvingat mig följa med honom. Vänta, var jag hos Liam? Jag reste mig hastigt upp och kollade mig runt. Jag hade aldrig varit hos honom tidigare så jag visste ju inte hur det såg ut, men på något sätt så luktade det Liam. Jag drog av mig filten jag hade över mig och på mig hade jag gårdagens kläder. Sminket var säkert ut smetat i hela ansiktet men jag visste inte vart jag kunde hitta en spegel. Jag reste mig från sängen och gick mot köket. När jag kom in där fick jag syn på Liam. Han satt och kollade ut, men när han hörde mina fotsteg vände han sig snabbt mot mig och log.
-Hi Melissa, sa han tyst och jag suckade tyst för mig själv. Vad gjorde jag här egentligen?
-Hi, sa jag med en ton som inte lät så jättetrevlig.
-Why am I here? Frågade jag och Liam suckade.
-I found you yesterday, you were drunk. Really drunk. I couldn't just let you keep on partying when I saw you. I didn't expect me to see you there, definitely not drunk. You haven't even told me that you are in London and before, you weren't out partying that much. What have happned to you? Han lät besviken på mig.
-Liam, I've changed. I'm feeling much better nowadays and it didn't work between us, sa jag och vände på mig för att gå iväg.
-Melissa, Wait. Stop, sa Liam bestämt och jag vände mig mot honom igen.
-What?
-You've changed, I see that, but to a worse person. Don't you understand what a wonderful person you actually are? You don't feeling better, but probably, you are partying so much so it feels better. I don't even know what have happened, but it must be something. Tell me.
-Liam, no. I'm fine, I can feel it myself, sa jag surt och vände på mig. Jag hörde hur Liam reste på sig och han fick tag i min arm.
-Come, let's sit down in the couch, sa han och jag gick motvilligt med honom till soffan som jag sovit på.

-I went to London and my idea was to surprise my dad and live with him. I wanted to start over with my life, because I failed with my song and everthing, so I thought I could live with dad, but when I came there, I saw him and another man, he's kind of selling drugs.
-But, where do you live now?
-On a hostel, sa jag och kollade ner. Det var nästan pinsamt.
-But, why didn't you say you were coming to London? When did you arrive?
-Last Saturday. I don't know. We haven't talked for so long, it felt like you didn't want something to do with me and I saw you and Danielle on Starbucks last Tuesday, sa jag och kollade ner. Jag mådde lite illa efter gårdagens festande och jag skämdes över allt jag gjort. När jag tänkte efter så hade jag nu varit här i en vecka och det hade inte gått en dag utan alkohol. Vad höll jag på med egentligen? Liam hade rätt. Jag var en bättre person än såhär.
-Melissa, you've known for long that Danielle is a friend of mine, nothing more. And why would I not have something to do with you? I remember when I saw your cover for the first time, how amazing you were and then, when I saw you in Sweden, I've always thought it was something special with you. Melissa, please, stop with this.
-Liam, I live on a hostel and everything I had in Sweden is kind of gone. People are just talking with me because I know you. Vanessa, my best friend, or what I should say, doesn't talk with me anymore. I've texted her, told her that I'm fine and before I left, we decided that she was coming over, but now she doesn't answer me. Liam, everything is wrong.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag insåg hur dåligt jag faktiskt mådde. Enligt mig smakade alkohol egentligen skit och jag gillade mys kvällar bättre än fester. Tårarna började rinna och jag bara kände hur dåligt samvete jag hade. Liam var den enda personen som brydde sig och jag hade behandlat honom som skit. Jag hade inte ens en anledning till att vara sur. Det hade gått för långt. Och Ryan, varför hade jag ens hängt med honom? Fyfan Melissa, fyfan för dig själv, sa jag till mig själv samtidigt som fler och fler tårar kom rinnande ner för kinderna. Jag förtjänade inte att sitta i Liams fina lägenhet eller ens umgås med någon så underbar människa som han var.
-I should go, sa jag tyst och reste på mig.
-No, Melissa, please don't go, sa han och jag kollade förvånande på honom.
-Liam, I've treated you like shit, excluded you from my life even if you are the only one who cares and you want me to stay? I don't deserve a second chance, sa jag med ännu mer tårar rinnande ner för kinderna. Inte för att jag tyckte synd om mig själv, det var mitt eget fel, men för att jag inte förrän nu insåg hur dum jag varit och hur fel allt blivit. Jag ville bara spola tillbaka. Jag ville ju börja om, men inte såhär.
-Yes. Because I know who you really are and that girl you really are deserves a second chance, sa han och jag bara skakade på huvudet.
-Liam, you're the best, but I can't. I'm ashamed. You deserve a better girl, someone who doesn't go to London without telling you, someone who isn't jealous just because you're meeting Danielle, somone who doesn't partying every day in one week and gets drunk. You deserve a good girl, sa jag och Liam kollade på mig med sina fina ögonen.
-Yes, and that's the girl who is there inside you. That's the girl who recorded an amazing cover and that's the girl I met in Sweden.
Liam sträckte ut sina armar och log mot mig.
-Come here, sa han och jag kunde inte motstå att krypa upp i hans famn och höra hans andetag. Jag vilade mitt huvud mot hans bröst och kände mig trygg. Men jag skämdes fortfarande. 

---

Delen har varit klar ganska länge men eftersom Johanna var upptagen i själv så tog det lååång tid att översätta och ja, som sagt, vi lägger ner tid på allting på denna bloggen, så bättre sent än aldrig.

Förresten, HAR VI NÅGRA LÄSARE I SKÅNE? Som tänker besöka Helsingborgsfestivalen imorgon? Vi två kommer befinna oss där och om ni ser oss så hade det varit super duper mega jättekul om ni kom fram och sa hej. Hellre det än att ni står typ och pekar, okej? ;) Vi kommer nog hålla till vid RIX FM området så är ni där så säg gärna hej till oss. (En blondin och en kort brunett!!)

 

Melissas perspektiv

-Du lever farligt i London. Kom hit till mig, genast.
Jag suckade för mig själv. Jag ville egentligen inte.
-Pappa, vänta en sekund, sa jag och höll bort mobilen ifrån ansiktet.
-Ryan, I’m sorry, but I have to talk a little bit with my dad, alone. Han nickade och jag reste mig.
-We can meet up another day. I’m really sorry but I’ll call you, sa jag och utan att han hann svara gick jag därifrån.

---

-Pappa, jag lever inte farligt. Jag har koll på allt och ingenting är farligt, sa jag samtidigt som jag gick ifrån parken.
-Melissa, jo, det är farligt. Vad gör du på dagarna egentligen?
-Inte så mycket, sover, jag behöver det nu när det är lov, sa jag. Det fanns väl lite sanning i det, men jag sov ju mest eftersom jag festade mycket. Kanske för mycket?
-Men, kan du inte komma till mig, så vi kan snacka?
-Nej, pappa jag kommer inte. Jag måste lägga på, hejdå.
-Men..
Jag stängde av samtalet och sprang mot busshållplatsen för att hinna med bussen som skulle ta mig till mitt inte så fina rum på vandrarhemmet.

Fredag – 22 juni

Har i stort sett varit ute alla kvällar denna veckan, men tog det ganska lugnt. Men idag är det trots allt fredag och idag ska det festas. Vid nio tänkte jag ta bussen in till stan och möta upp Ryan. Många av er som läser (det är ju trots allt en del) har undrat om jag och Ryan är tillsammans och nej, det är vi inte. Visst är han snäll och allt sånt, men jag är inte tillsammans med honom och ångrar väl lite, men gjort är gjort. Jag hänger med honom för han fixar in oss på de flesta nattklubbarna, hehe. (Tur att han inte fattar svenska...) Aja ska fixa mig lite nu och äta lite!
/Melissa

Jag tog upp ett par blåa shorts med hög midja och drog på mig dem. Perfekt. Jag tog även upp en blå prickig tröja med halvlånga ärmar.
-Perfekt, sa jag igen när jag kollade mig själv i den smutsiga spegeln.

Liams perspektiv

Det var fredagskväll och vi alla satt hemma hos mig och gjorde absolut ingenting. Alla killarna satt i soffan förutom Louis som låg ner på golvet och rullade runt.
-Ahh, can't we do something? I'm bored, sa Louis när han låg stilla på golvet.
-Sure,but what? Should we do? Frågade Zayn och tittade på Louis.
-I know! Let's go to a nightclub! Sa Harry glatt och Louis reste sig snabbt upp.
-Yes, let's do it! Skrek Louis och jag skrattade till.
-But, think of what you're doing, and don't do anything stupid, sa jag och Niall suckade.

En timme senare stod vi utanför en nattklubb och musiken dunkade högt. Utanför var där ingen kö, så vi gick direkt fram till vakten och betalade så vi fick komma in.
Vi kom in och musiken dunkade ännu mer, men efter alla konserter hade jag vant mig vid den höga ljudnivån. På dansgolvet var det fullt med folk och det såg nästan ut som folk stod och dansade på varandra. Många av människorna här gick ganska vingligt, jag kunde knappt förstå mig på dem som dricker sig så fulla att de knappt kan gå. Jag tittade runt i den varma lokalen och det kändes som om jag redan var svettig. Snabbt tittade jag bort mot baren, där satt folk och beställde in nya drinkar hela tiden. Men precis innan jag vände mig om fastnade jag med blicken på en tjej. Jag kände igen henne mycket väl, även om det var bakifrån så visste jag att det var hon. Mitt hjärta började slå fortare och mina steg fram mot henne blev snabbare och snabbare.
-Melissa, what are you doing here? Sa jag glatt samtidigt som jag tog henne på axeln och hon ryckte till, oron i mig spred sig genom min kropp.
-Go away Liam, sa hon argt när hon vände sig om mot mig och jag ryckte till för jag var inte beredd på att få ett sånt bemötande. Jag tittade på henne, hon kunde inte sitta stilla och framför henne stod flera tomma glas.
-Melissa, please, come here with me. What have you actually done? Frågade jag oroligt och det enda jag kunde höra från henne var något mummel som jag inte förstod mig på. Jag tog tag i hennes arm men hon drog sig snabbt loss från mitt grepp.
-Please come here! What have happened to you? Why are you like this? Sa jag och jag kände hur gråten var i min hals. Det var inte denna Melissa jag hade lärt känna, hon hade förändrats, men någonting måste ha hänt. För annars skulle hon aldrig bete sig såhär.
-No, I'll stay here! Don't touch me! Sa hon argt och jag visste knappt vad jag skulle göra.
-Come here, for your own sake. To be here isn't good for you, come with me instead and we can talk tomorrow,sa jag och tittade in i Melissas ögon. Hon tittade in i mina ögon men jag kunde inte riktigt tyda hennes blick.
-Okey, sa hon surt och jag tog ena armen om henne för att hon skulle kunna gå någorlunda rakt.

Direkt när vi kom ut hade en taxi precis stannat och släppt av några personer, precis innan den skulle köra fångade jag snabbt upp den och drog med mig Melissa in i bilen. Mobilen vibrerade till i min ficka, men jag tänkte inte kolla vad det var nu. För nu ville jag se till så Melissa kom hem till mig ordentligt. Jag visste inte varför hon var här i London, jag visste inte var hon bodde här, jag visste inte varför hon var så sur mot mig. Jag ville få reda på vad som hade hänt, för något måste ju ha hänt. Annars skulle hon inte vara såhär och hon skulle antagligen inte vara i London, inte på egen hand i alla fall. Jag tittade på Melissa och såg att hon hade somnat mot fönstret. När jag tittade på henne kunde jag inte låta bli att le, eftersom Melissa var här hos mig nu. En del av oron hade släppt nu för jag hade hittat henne, men jag var fortfarande orolig för jag visste ju inte vad det var som hade fört henne till att supa sig full på en nattklubb.

Taxin stannade utanför min lägenhet och Melissa vägrade att vakna. Jag skakade lite på henne men hon vaknade inte, så jag betalde för att sedan hoppa ut ur taxin. Snabbt gick jag runt taxin och öppnade bildörren till Melissa och eftersom hon inte vaknade lyfte jag försiktigt upp henne. Det var lite krångligt att få ut henne ur bilen eftersom hon inte var så liten, men när jag lyfte henne var hon förvånansvärt lätt. Jag tittade på henne och hon såg så sliten ut, jag förstod inte vad hon hade gjort för att se så sliten ut.
När jag hade fått upp henne i mina armar kände jag hur hon ryckte till och mumlade något som jag inte förstod.
-I can walk by myself, sa hon och jag blev lite förvånad över att hon var vaken. Jag släppte försiktigt ner henne och hon vinglade till. Hon skrattade till och jag förstod inte varför, om det var att hon var full var det verkligen inget att skratta åt.

Vi kom in till min lägenhet utan att ha sagt ett ord till varandra på hela vägen upp i hissen. Men det var kanske inte så konstigt, eftersom Melissa inte var sitt vanliga jag nu, hon visste antagligen knappt var hon gjorde, men allt jag ville var att hjälpa henne så hon kunde känna sig trygg. Även om hon hade behandlat mig riktigt dålig så ville jag hjälpa henne, för det måste finnas en anledning till varför hon har gjort som hon har gjort. 

---

 

Jaa, förlåt föra att det inte kom en del igår men det kom lite saker emellan. Och vi har trots allt ett liv. Nu har Liam hittat henne, vad tror ni händer? Kommentera!!
Melissa snackar svenska med hennes pappa eftersom att de båda är ju svenska, men befinner sig i London. 

 

Hejsan. Nu blir det ett litet sånthär onödigt inlägg, men samtidigt känns det som det behövs.

Okej, så i novellen åkte Melissa till London, sådär lite random och JA vi vet att det vr oväntat osv. Men ni ska få en liten förklaring.
Från början var det inte tänk att det skulle bli såhär, men vi kände att det vi tänkt hade gjort novell riktigt långtråkig och vi kände att vi ville "gå utanför ramarna" och göra det lite mer crazy, om ni förstår oss? Ett förhållande kan inte funka så super duper perfekt alltid och saker måste liksom hända. Tror ingen vill läsa typ "Idag gick vi på bio, sen kysste vi varandra. Nästa dag var vi ute ch cyklade och hade en mysig picknik i skogen och kysste varandre." 
Förstår ni? Det blir tråkigt och ingenting händer. Vi själva tycker det är skitsvårt att göra så att Liam typ blir sviken, då det är det sista man vill att han ska bli, men vi kände att vi behövde vända allt lite upp och ner. Vi vill inte skriva som alla andra, att man åker till London, träffar killarna och sen är dem tillsammans, det är old nu. (Hade det funkat på riktigt hade jag varit i London för lääääääängesen..). 

En sak som är viktig - även om det som nu hänt inte var tänk från början så har vi tänkt igenom det så att vi har liksom inte bara påbörjat något utan att veta hur det ska lösas :)

Det är också roligt när ni kommenterar att "åhhhh vad jag blir sur på Melissa" och allt sånt. Roligt när ni liksom lever er in i novellen, det uppskattas verkligen. Hoppas ni haft en awesome vecka och ni får ännu en härlig vecka på ert sommarlov. Angelica åker till Rhodos nästa söndag och Johanna ska göra allt för att uppdatera varje dag. 

Har ni varit iväg i sommar, eller ska ni iväg? Någon som kanske varit på Rhodos? Tell us!

Liams perspektiv

-Are you going now?
-Yeah, I have to. I'm sorry Danielle, bu..
-It's okey. Call me later and let me know if you find her.
-I will. It was nice to meet you and have a talk. It was month ago.
-Yeah, really. It feels good to have someone to talk with, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram.
-Bye, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

Melissas perspektiv

Jag gick fram mot hans säng och la försiktigt lappen på den ena kudden innan jag smög ut från hans rum och ut genom hans lägenhet. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade fyra missade samtal och alla var från Liam, men just nu brydde jag mig inte om det för jag höll på att starta ett nytt liv och det skulle jag klara på egen hand. 

---

Liams perspektiv

Jag vaknade upp på söndagsmorgonen och ännu inget sms och inget missat samtal. Med en djup suck klickade jag mig in på kontakter för att hitta Melissa. Jag saknade henne så himla mycket, allt jag ville var att hålla om henne och bara ha henne nära mig. Men på senaste tiden verkade det som om hon inte ville samma som mig längre. Jag ringde upp henne, och signalerna gick. Plötsligt tutade det upptaget. Att det tutade upptaget hade jag vant mig vid det nu. Det pep och jag bestämde mig för att spela in ett meddelande. 
-Hi Melissa, why aren't you answering me? I'm worried about you. I've heard some rumours that you're in London, is it true? Why haven't you call me? I miss you, what have happened to you? I have to meet you soon. Please, answer me. Today, we have our last concert, then I will be home. We both are free and we can do something funny. I have to go, hope you will call me back, kisses.

Konserten var full igång och det var dags att köra One Thing. Jag tänkte mycket på Melissa. Kanske för mycket. Men jag var orolig. Var hon ens i London? Jag slog bort tankarna. Vi sprang ut på scenen och musiken spelade.
-Denna sången vill jag tillägna en speciell person, sa jag och log. Jag tittade ut över publiken som jublade.
-Aww, hördes som ett susande genom publiken och jag kunde inte hjälpa att le lite extra.

”I’ve tried playing it cool, but when I’m looking at you, I can’t ever be brave cause you make my heart race.”

Harry tog över och mina tankar på Melissa fortsatte i huvudet. Jag kunde liksom inte släppa det. Refrängen kom och vi alla tog i. Publiken hoppade och sjöng med. Det var en obeskrivlig känsla.

Melissas perspektiv

Tisdag – 19 juni

Jag skrev ju att jag skulle ta en paus från bloggen, men jag vill skriva lite. Jag har det bra i London. I lördags, söndags och igår var jag och festade, riktigt kul att få släppa loss. Och jag har träffat en sjukt snygg kille . Idag ska jag träffa honom, så jag måste dra. Kanske blir lite party ikväll också. 
/Melissa

Jag tog min väska och sedan lämnade jag det skabbiga vandrahemmet och tog mig in mot London i en röd dubbeldäckare. Jag hade köpt en busskort så jag kunde åka hur mycket jag vill. Eller rättare sagt, Ryan, killen jag träffat på festen, hade köpt det åt mig. Jag hade tackat honom tusen gånger om och erbjudit mig att betala men han sa nej.

Jag gick längst en gata i London och bara några meter längre bort låg Starbucks. Jag blev väldigt sugen på att gå dit, men jag skulle först möta upp Ryan i en park, som låg en bit bort. Jag gick förbi Starbuck och kollade in. Jag såg… Liam. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Vem var det som satt bredvid honom? Danielle? Japp. Danielle var det. Varför hade han spelat in ett meddelande att han saknade mig så mycket och gärna ville träffa mig om han nu gick och träffade andra tjejer. Jag suckade för mig själv och kände hur en tår ville komma, men jag skulle inte gråta nu. Jag skulle träffa Ryan. Snygge Ryan. Jag ville inte tänka på Liam. Vårt förhållande hade inte funkat.

-Hey Melissa! Utbrast Ryan och gav mig en kram. Jag log mot honom.
-Hello, you alright?
-Yees! My friend Lizzy is having a party tonight. Do you wanna join?
-Eh.. I don't know, I'm pretty tired and…
-Why am I asking? Of course you are coming! Come on!
-Tes, sure, sa jag och skrattade.
Jag brukade inte festa så mycket, men på något sätt fick det mig att må bra. Jag kunde glömma allt jobbigt vilket var bra.
-Do you wanna go to Starbucks? It's just a few minutes away.
-No, no, sa jag snabbt och Ryan kollade konstigt på mig.
-A girl who doesn't like Starbucks? Sa han förvånat och jag skrattade lite.
-No, I don't like it that much, sa jag och Ryan nickade.
-Okey... shall we buy some ice cream here in the park then?
-It sounds better, sa jag lättat och vi började gå mot den lilla glasskiosken.

Liams perspektiv

-Haven't you heard anything from her? Frågade Danielle. Jag skakade på huvudet.
-No, I've called, texted and recorded messages, but probably, she doesn't care. People are saying that she is in London, but I don't know.
-Haven't you her mothers number?
-Yes, I have.
-Call her mum and ask, sa hon och jag nickade.
-Sometimes, you're smart.
-Sometimes? Always! Sa Danielle och jag skrattade. Jag tog upp min mobil och letade upp Annas nummer. Jag tryckte på ring och tog upp mobilen mot örat.

-Hej, det är Anna.
-Hejsan, it's me, Liam. How are you today?
-Hello Liam, it was a long time ago. I'm fine thanks, how are you? What's on your mind?
-I'm good thank you. I wonder, is Melissa in London? I've called and texted her, but she doesn't answer. I'm worried.
-Doesn't she? Oh, why not? Yes, she went there this saturday, to her dad, sa hon och jag nickade för mig själv.
-Ah, could I possibly get his address? I really wanna meet her, it was a long time ago.
-Yes, of course, wait a second

Några minuter senare la jag på och hade Melissas pappas adress. Jag log för mig själv.
-Are you going now?
-Yeah, I have to. I'm sorry Danielle, bu..
-It's okey. Call me later and let me know if you find her.
-I will. It was nice to meet you and have a talk. It was month ago.
-Yeah, really. It feels good to have someone to talk with, svarade Danielle och jag log. Vi reste oss upp och gav varandra en kram.
-Bye, sa jag och gick sedan ut ifrån Starbucks. Dags att hitta Melissa.

---

 

Roligt att många slängde in en kommentar! Fortsätt kommentera, vi ska försöka hålla en bra uppdatering denna veckan som kommer. Eftersom väldigt många skickade iväg ett KIK meddelande till Angelica så tänkte vi att ni kanske vill skriva till Johanna också? Eller ja, båda. Skicka KIK meddelande till Angelica1D och JohaannaaM så svarar vi! Någon som skrev till Angelica att hon tyckte det var coolt att snacka med oss... tycker ni verkligen det? Blir ni lite extra glada om vi svara er? Aja, skicka iväg ett meddelande till oss nu!

 

Liams perspektiv

-Melissa? What is it? Are you crying? I do nothing. What has happened? Sa jag oroligt.
-I'm sorry. Have you time to meet up? I really need to talk and you're the only one..
-Yes, yes, just come over. Or, should I come to you?
-No, I'm coming, if it's okey?
-It's always okey, Melissa.
Jag la på och blev orolig. Vad hade hänt?

---

-Melissa, tell me. You know I'm listening, sa jag. Melissa satt bredvid mig i soffan inne på mitt hotellrum. Hon satt lutad mot mig och jag hade min arm om henne. En ljus hårslinga föll ner för hennes ögon och jag tog bort den. Henne blåa ögon mötte mina och jag log lite svagt åt henne.
-Melissa, you know that you can say everything to me.

Melissas perspektiv

-I got a weird message from my dad earlier, sa jag med mitt huvud lutande mot Liams axel.
-What did he wrote?
Jag tog fram smset och innan jag visade det för Liam så läste jag igenom det en gång till. ”How much did you want? See you tomorrow at a backstreet, where nobody can see us. I'll call you tomorrow.”
Liam läste smset. Mer än en gång. Kanske tio. Han såg förvirrad ut.
-What? Do you understand? Frågade han och jag skakade på huvudet.
-I'm sorry Liam, I shouldn't be here and destroy your night.
-Melissa, don't go. I'm glad you're here if you need to talk. Have you got any more messages?
-No. Just this.
-Call him. Talk to him.

-No, I can't. I'll send him a message instead,
-Do it.
Jag svalde hårt och nickade. Han hade rätt. Jag borde snacka med honom, men att skicka iväg ett sms kändes bättre.
”What? What do you mean?” skrev jag och visade det för Liam.
-Should I send it?
-Yes, sa Liam och nickade.

Kort där efter vibrerade min mobil igen, jag tog snabbt upp och öppnade sms:et. ”Oh, forget about it Melissa, I sent it wrong!” Stod det och jag förstod ännu mindre nu, vad menade han? Jag kände hur tårarna kom tillbaka och snyftade till.
-What did he wrote now? Frågade Liam och tittade över min axel samtidigt som han kramade om mig bakifrån.
-He wrote that he sent it wrong, sa jag och suckade. Jag vände mig om i Liams famn och tittade upp mot honom.
-Liam, what am I supposed to do?
-I don't know Melissa, everything will be fine. I will always be here for you, no matter what, sa Liam samtidigt som han tittade rakt in i mina ögon och drog mig närmre honom.
-Thank you, sa jag med ett leende och jag blev alldeles knäsvag.
-Always, sa Liam och hans ansikte närmade sig mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig och hans läppar var bara några millimeter från mina. Jag stängde mina ögon och hans läppar mötte mina i en kyss. Jag besvarade kyssen och allt kändes så underbart. Det kändes så rätt att ha Liams läppar mot mina och jag ville stanna i det ögonblicket för alltid.

---

 

Det blev en kort del, men det kommer längre imorgon. Vad tror ni Melissas pappa håller på med?
Tack till alla som skickade ett meddelande på KIK, det var kul att snacka med er! :D

 

Melissas perspektiv

Timmar senare satt vi alla i soffan. Vi tittade på en skräckfilm och jag fattade inte hur i hela världen Louis, Niall, Harry och Liam hade somnat. Jag och Zayn satt tryckta mot varandra. Eller, jag satt snarare lutad mot honom för att jag var rädd. Jag tittade mot Zayn och han log.
-Don't be scared, I'm here.
Jag log mot honom och han la sin arm runtom mig. Det kändes tusen gånger säkrare med Zayns arm runt mig. 

---

”Hello, wanna meet up and have a coffee?” Det var ett sms från Zayn. Det var lördag eftermiddag och jag hade varit i studion ända fram tills nu för att jobba klart med låten jag skulle börja spela in i eftermiddag. Klockan fyra skulle jag vara tillbaks i studion. Klockan var bara halv två. ”Yes, I would love to. Where? I'll wait outside the Sony Music office!” svarade jag och kollade mig runt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag satte mig ner på en bänk som fanns några meter bort. ”I will be there soon, and we will find some café!” svarade Zayn efter bara en halv minut.

Zayn kom gående mot mig och jag reste mig upp.
-Hi! sa jag och Zayn log.
-Hello Melissa, how are you?
-I'm fine thanks, how are you?
-I'm fine, but tired! Zayn gav mig en snabb kram och sedan kollade han sig runt.
-Which way?
-This way, sa jag pekade åt vänster. Vad jag visste så skulle där ligga ett Waynes Coffee.

Tjugo minuter senare satt vi i varsin fåtölj med lite fika framför oss. Vi satt och snackade om allting och det förvånade mig hur lätt det var att snacka med Zayn. Jag hade alltid sett honom som den lite blyga, tysta killen, men bara på några minuter hade min uppfattning om honom ändrats. Han verkade hur snäll och glad som helst, han snackade på och jag kunde slappna av i hans närhet. Jag var inte ens nervös. Eftersom jag kommit så nära Liam var jag inte heller nervös med honom, men de andra killarna gjorde att jag blev nervös, men nu hade det släppt när det gällde Zayn.

-Are you going to release a single? Frågade Zayn och jag nickade.
-Yes thats the idea, in the start of June.
-That's soon! Sa han och jag nickade.
-I will be in the studio four o´clock today, and then early tomorrow because I'm going home on the evening.
-Are you? Frågade Zayn lite ledsamt och jag nickade.
-What a shame!
-For how long do you stay?
-Until Tuesday, I think, sa han och jag nickade.

Jag tog upp min mobil. Fem i fyra. Jag hoppade upp från stolen och Zayn kollade underligt på mig. Jag stoppade tillbaka mobilen i väskan och Zayn förstod ingenting.
-I have to be back in the studio in five minutes sa jag.
-Shit. I was supposed to be in the studio at half. Come, let's run, sa han och jag nickade. Vi lämnade kvar våra muggar, tallrikar och skedar på bordet och sprang nästintill ut från lokalen. Jag hatade verkligen att vara sen. Och Zayn som skulle varit där för 25 minuter sedan.

Zayns perspektiv

Jag hade panik. Killarna skulle undra vart jag varit och vad skulle jag säga? Liam kanske inte gillade att jag fikat med Melissa? Vi kom fram till ett kors, där jag skulle höger och Melissa vänster.
-See you, sa jag och Melissa nickade Jag gav henne en snabb kram och hon log mot mig. Hon gick snabb iväg mot sitt håll och jag mot mitt.

-Where have you been? Frågade Liam när jag kom in i studion.
-I'm sorry I'm late, what have you done? What must I do? Frågade jag och försökte förtränga Liams fråga.
-Where were you? Frågade han, som en en upprepning.
-One hundred situps, sa Harry och jag skrattade.
-Niall is in there, it's your turn after. You were lucky this time, sa Louis och jag nickade.
-Yes, probably, I was.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den. ”Did they get angry?”. De var ett sms från Melissa. ”No, not directly, they just wondered where I had been. Did you get in time?”. Jag log lite. Melissa och jag hade ju kunnat snacka om allt och jag hade haft riktigt trevlig. Vi båda hade glömt bort tiden och jag skrattade åt hur Melissa sett ut när hon flög upp från stolen. ”Good! Yes, I'm here now, but Daniel isn't. I have to take a serious talk with him ;)”. Jag satte mig ner i soffan och log. ”Do that! We have to meet up more times, it was very nice”.
-Who do you text? Frågade Louis nyfiket och satte sig bredvid mig.
-Nobody, sa jag snabbt och låste mobilen så han inte skulle se skärmen.
-Yees, retades Louis och jag gav han en seriös blick. Niall kom ut från studion.
-Zayn, your turn, sa han och jag reste mig från soffan.

Senare på kvällen satt jag inne på mitt hotellrum och gjorde... ingenting. Jag behövde nog en kväll för mig själv. Jag tog upp min mobil och i samma sekund började det att ringa. Det var mamma.
-Hello!
-Hi, how are you?
-I'm good, but we are working hard so you get tired!
-I understand. I just wanted to hear your voice, I miss you very much!
-I miss you to mum, sa jag och log.
-We are going away now, everybody from here says Hi, see you at Wednesday!
-Say hi from me, see you!

Jag gick in på meddelande och skrev ett sms till Melissa. ”Is there time to meet up before you're leaving tomorrow?”. Efter pratstunden jag haft med henne idag så kändes det som vi blivit så bra vänner på något sätt. Jag ville gärna hinna träffa henne lite till, eller i alla fall säga hejdå.

Liams perspektiv

Det var lördagskväll och vi alla hade valt att ha en kväll för oss själv. Även om jag älskade att umgås med killarna, så behövde jag ibland en liten stund för mig själv. Mobilen började ringa och på skärmen stod Danielle.
-Hi Danielle! Utbrast jag glatt när jag svarade.
-Hello Liam, how are you? Hope I don't bothering you, it was just a log time ago we tal..
-It's okey. I have time to talk. I'm fine thanks, how are you?
-Good! I'm good thank you.
Danielle var en kompis till mig. Jag hade lärt känna henne under X-factor tiden. En snäll tjej som visste det mesta om mig. Jag visste att jag alltid kunde ringa henne, när som, men på senaste tiden hade jag inte snackat alls mycket med henne. Jag saknade henne verkligen.

45 minuter senare sa vi hejdå till varandra. Det kändes verkligen bra att ha snackat med henne. Det gjorde att jag saknade mina vänner och familj lite extra, men vi skulle åka hem på tisdag och på onsdag skulle jag få träffa alla igen. Jag lutade mig tillbaka i soffan och mobilen vibrerade. Denna gången var det Melissa.
-Hi, it's Liam.
-Liam, what are you doing? Det lät som om hon grät.
-Melissa? What is it? Are you crying? I do nothing. What has happened? Sa jag oroligt.
-I'm sorry. Have you time to meet up? I really need to talk and you're the only one..
-Yes, yes, just come over. Or, should I come to you?
-No, I'm coming, if it's okey?
-It's always okey, Melissa.
Jag la på och blev orolig. Vad hade hänt?

---

 

Lite av Zayns och Liams perspektiv, hoppas ni gillar det. Det hade varit rolig om ni kommenterade lite hur gamla ni är och vart ni bor, skulle vara roligt att veta! (Självklart behöver ni inte skriva exakt, men om ni bor i söder, norr, Stockhom, Göteborg, Malmö, Norrland.. ja ni fattar!)
Och om ni inte har något bättre för er, så kan ni gärna få skriva ett litet meddelande till mig på KIK. Heter ”Angelica1D” där (kreativt va?). Är riktigt uttråkad så nu väntar jag på minst ETT meddelande ;) Självklart svarar jag! :)

 

Melissas perspektiv

-I just...got up pictures in my head of my dad and everythiing we've done. I miss him. And, he has barely been in touch with me. What if he doesn't want me to come this summer?
-Melissa, he's maybe busy with his new job? Of course he wants you to come!
-Yes, hope so.
Jag höll kvar mitt huvud på Liams axe och vi satt där i tystnad. Det kändes...bra.

---

Fredagen rullade på. Jag började tidigt, redan vid nio tiden och fick inte lunch förrän klockan ett. Jag var vrålhungrig och jag fick göra ett snabbt besök på Subway. Solen hade börjat titta fram och jag svettades i min stickade kofta som jag tagit på mig under min skinnjacka. Jag sa till mig själv, som en ursäkt, att det var på grund av att solen inte varit framme på morgonen som jag nu gick runt i en stickad kofta. Jag gick in på Subway och ställde mig i kön, som till min glädje inte var överdrivet lång. Jag andades ut och tog upp min mobil Jag letade upp Alice bland mina kontakter och skrev ett sms till henne. ”Jag kommer så snabbt så möjligt till kontoret, jag ska bara äta lite och byta om, det blev varmt helt plötsligt!”. Jag beställde min Subway och satte mig ner vid ett bord och tog av mig min jacka.

-Harry är så snygg!
-Han är min!
-Asså tjejer ät upp så vi kan gå och se om vi hittar dem igen!
-Åhhh jag kan inte förstå att vi faktiskt såg dem!
Jag flinade lite för mig själv. Bakom mig satt fyra tjejer och snackade i mun på varandra, om One Diretction. Jag satt som tur var med ryggen emot dem så de kunde inte se att jag satt och små flinade. Jag tog upp min mobil och knappade in ett sms till Liam. ”I'm at Subway and there is four girls behind me, they are talking about you and the boys”. Jag la mobilen bredvid mig och plötsligt började den ringa. På skärmen stod ”Liam” och jag log för mig själv.
-Hi Liam! Sa jag glatt.
-Hi, what's up?
-I'm at Subway, sa jag och drack lite av min Fanta.
-Okey. Do you wanna eat som pizza with me and the boys tonight? It's friday!
-Haha, yes of course. Where? At the hotel?
-Yes, I don't think we can go out, I'm sorry.
-Ah, okey, let's talk later then. Who's hotelrom?
-I don't know. Harry has the biggest one, I think!
-Okey. Why does he has the biggest room when he's the youngest? Liam skrattade lite.
-True, but I will call you later. By the way, how is things going for you? Are you writing songs?
-Yes, I worked with Daniel and we have stared with a few songs, and we are ready with two. It's progressing!
-Good, I'm so happy for you! See you tonight sweetie!
Innan jag hann svara hade han lagt på. Jag kände på mig att de fyra tjejerna stirrade på mig, förmodligen för att jag snackat engelska. Jag åt upp det sista av min macka och slängde sedan skräpet. Tjejerna följde mig med blicken och jag suckade.

När klockan var halv sju stod jag utanför Harrys hotellrum och skulle precis knacka på när jag hörde hur någon ropade mitt namn.
-Melissa! Jag vände mig om och såg Liam.
-Hi!
-Hello! Liam kom närmre och han omfamnade mig. Han höll om mig ganska länge, men jag hade inget emot det. Han knackade på dörren och Harry öppnade.
-Welcome, sa han och vi log. Ingen av de andra hade kommit. Vi gick in och jag satte mig i soffan som fanns på rummet.
-Do you want something to drink? Frågade Harry artigt och jag nickade.
-What do you have?
-Coke, Fanta, water...
-I can take a coke, sa jag och log mot Harry. Han tog fram en Cola ur de lilla kylskåpet och gick fram och gav den till mig.
-Thanks!
Det knackade på dörren och Liam öppnade. In kom Niall, Zayn och Louis. Lika glada och fina som vanligt.
-Hi! And, Hi Melissa, are you here too? Frågade Louis förvånat och jag flinade.
-I am, obviously.
-Have you ordered the pizza? I'm starving, sa Niall, vem annars?
-No, we thought of being nice and ask what you wanna order, sa Harry och Niall log.

En halv timme senare satt vi alla i soffan och mumsade på pizzorna vi beställt. Vi snackade, skrattade och bara umgicks. Jag trivdes verkligen med killarna. Jag kände att jag kunde vara mig själv. Min mobil ringde och jag tog upp den ur fickan.
-Excuse me, it's my friend, I have to take it, sa jag och reste mig upp.
-No problem! Say hi from us! Sa Louis glatt och jag nickade. Louis var alltid lika trevlig. Jag gick in i rummet där Harry sov och stängde dörren om mig.
-Hej Vanessa! Sa jag, glatt och högt när jag svarade.
-Hej! Hur är det? Och vad gör du?
-Det är bra! Jag har jobbat hela dagen men det är bara roligt! Just nu är jag i Harrys hotellrum, men alla killarna, vi äter pizza.
-Du skojar? Utbrast hon högt och jag skrattde.
-Nej. Jag är i hans sovrum, sa jag och flinade.
-Kolla igenom hans väska eller något. YOLO! Jag skrattade åt Vanessas galna tanke.
-Hur är det där hemma då?
-Bra, fast jag saknar dig!
-Jag saknar dig också. Nästa gång borde du följa med hit!
-Jag önskar att jag kunde, sa hon sorgset.
-Jodå, en gång måste du med hit. Här finns så mycket saker att göra ju. VI får åka på lite semester hit i sommar!
-Du? Du får inte glömma bort din blogg!
-Aa, jag vet. Jag ska blogga senare, jag lovar!
-Bra!
-Förresten, Louis sa att jag skulle hälsa.
-Wahhh, hälsa tillbaka, sa hon med en pipig röst och jag skrattade. Kanske bäst att hon aldrig fick träfa killarna?
-Vänta lite, sa jag. Jag la ner mobilen i sängen och gick ut från rummet.
-Guys? Can't some of you come and say hi to my friend? It would make her really happy! Alla nickade.
-Who?
-I know, one of you can say hello at first, then you all shout hi in the background?
-Sounds great
-Niall, you should say hi, she loves you Irish accent! Han log och nicakde. Jag hämtade min mobil och flinade lite. Jag kände Vanessa. Hon skulle flippa ut. Jag gav mobilen till Niall och nickade mot honom.
-Hi, it's Niall! How are you? Jag hörde lite svagt hur hon sa ”Oh my god” och Niall skrattade.
-What's her name? Frågade Harry mig lite tyst.
-Vanessa.
-Heeeello Vanessa, utbrast Harry, Liam, Louis och Zayn. Niall gav mig mobilen och jag skrattade samtidigt som jag lyfte upp den till örat.
-Blev du överraskad?
-OM JAG BLEV? Melissa, seriöst. Jag skakar. Du är bäst. Tack tack tack.
-Åh, jag älskar dig bästa vän. Men, jag måste äta, vi kanske kan skypa senare ikväll? Jag ska inte upp så tidigt imorgon så jag har nog tid ikväll, sa jag.
-Ja, absolut!
-Hejdå!
-Hejdå!

-Was she happy?
-Yes, of course, it was you, sa jag och satte mig ner i soffan igen. Jag åt upp min pizzabit och drack upp min Cola.
-So, what should we do? Any ideas? Frågade Zayn och alla satt tysta.
-Ey, you are never this bored, I know that, sa jag och Niall skrattade.
-You're right. What should we do then?
-Guys, I beg you. Do a twitcam for your fans. I know how much they would appreciate...
-But, that's not so fun for you? Sa Harry.
-Yes, come on. Please?
-She's right, we should do it, sa Liam och jag log stolt. Jag greppade tag i min dator och loggade in på Twitter. Killarna gjorde samma sak och de alla tweeta att det skulle göra en twitcam.

Killarna satt bredvid varandra i soffan och snackade för fullt. Jag log för mig själv. Jag var ju själv ett fan. Jag visste hur kul det var att sitta och titta på en twitcam. Nu kunde fansen tacka mig.

Timmar senare satt vi alla i soffan. Vi tittade på en skräckfilm och jag fattade inte hur i hela världen Louis, Niall, Harry och Liam hade somnat. Jag och Zayn satt tryckta mot varandra. Eller, jag satt snarare lutad mot honom för att jag var rädd. Jag tittade mot Zayn och han log.
-Don't be scared, I'm here.
Jag log mot honom och han la sin arm runtom mig. Det kändes tusen gånger säkrare med Zayns arm runt mig.

---

 

Borde inte ha tillbringat min födelsedag (happy birthday till mig!!) framför datorn men eftersom vi ska fira mig imorgon så kunde jag lika bra skriva idag. Var beredd på att logga in och se massa ”dålig uppdatering”- kommentarer, men inte en enda idag! Vi har fått väldigt mycket frågor till frågestunden och tänkte om vi kanske skulle svara i en video? Vill ni det?
Som vanligt, ser ni några fel i engelskan, let me know!

 

Melissas perspektiv

Inne på restaurangen satt jag mellan Carl och Liam. Vi alla snackade och hade riktigt trevligt. Jag sneglade lite åt Carls håll när han tog upp sin plånbok för att göra något. På insidan satt ett litet foto och jag reagerade direkt. Nyfiken som jag var så frågade jag honom.
-Vem är det på bilden?
-Det är mina barn och deras kusin kusin, sa han och log. Jag fäste blicken i kortet och funderade.

---

-Vad heter dem? Frågade jag underligt och Carl kollade på mig. Han tyckte nog jag var lite mystisk, men jag ville verkligen veta.
-Mina barn är Hanna och Hampus, i mitten sitter deras kusin, Melissa.
-Heter in bror Johan Falk? Sa jag frågande och Carl nickade.
-Hur vet du det? Va, vänta.. va? Sa han och jag skrattade. Alla hade tystnat och lyssnade på oss.
-Det är jag och dina barn på bilden. Hanna och Hampus, min kusiner. Och du måste vara min... farbror? Sa jag förvånande. Jag hängde inte riktig med själv här.
-Ja, du kommer från Skellefteå väl? Sa han och jag nickade.
-Hur är det med din pappa? Jag har inte snackat med honom på månader!
-Han har flyttat till London, sa jag.
-London!?
-Ja, han fick jobb där och sen har mamma träffat en ny, så det är lite jobbigt nu...
-Jaha, förlåt då. Men, du får hälsa din mamma och din bror när du kommer hem!
-Det är ingen fara, och ja, absolut. Bor Hanna och Hampus här i Stockhom?
-Hampus pluggar i Uppsala, men Hanna bor med mig och min fru, sa han och jag nickade.
-What do you even talk about? Frågade Zayn när han helt enkelt inte stod ut med att vi snackade svenska. Jag skrattade lite.
-We are relatives, sa Carl och alla såg väldigt förvånande ut.
-I saw a photo, it was on me and Carl's kids, my cousins, förklarade jag och Zayn nicakde.
-I'm her dad's brother, fortsatte Carl.
-Cheers for that then! Utbrast Liam och höjde sitt glas med cola. Jag gjorde likadant och jag mötte Liams blick. Han log mot mig och jag gjorde detsamma mot honom.

Senare på kvällen satt jag inne i mitt hotellrum. Ensam. Jag kände mig väldigt nere, varför visste jag inte. Min mobil vibrerade. Sms från Liam. Jag kunde inte låta bli att le. ”Hi, how are you? It was funny that you joined us tonight :)”. Jag knappade snabbt in ett svar. ”Not that good, I'm a little bit down... Yes it was funny :)”. Jag satt i sängen och det enda som hördes var fläkten. Tankar flög runt i mitt huvud och jag visste inte riktigt vad jag egentligen tänkte på. Plötsligt knackade det på dörren. Vem kommer hit halv elva på kvällen? Kanske var det Alice som behövde säga något. Jag reste mig upp och gick mot dörren.
-Liam! Sa jag förvånande när jag öppnat dörren.
-Hi..., sa han försiktigt och jag log mot honom.
-What are you doing here?
-I'm sorry, I can leave again if you don't wan...
-No, no, I just wonder, what brought you here?
-Yourn text. You said you was a little bit down. What have happened? Sa han oroligt och jag log mot honom. Han var så gullig. Han brydde sig verkligen om mig.
-Aw, Liam, you didn't need to come, sa jag och Liam nickade.
-Yes, you should not feeling down. Do you wanna talk? Frågade han och jag nickade mot honom
-Come in, sa jag och Liam gjorde som jag sa.
Jag som hade bytt om till min pyjamas tröja och mina pyjamas byxor skämdes nästan lite.
-Excuse my clothes, but I wasn't expecting a visit from you...
-It's okay! You look good in everything!
Jag log lite och rodnade.

Vi satt bredvid varandra i min säng, lutade mot väggen. Liam hade på sig ett par mjukisbyxor och en vit T-shirt medan jag satt där i min pyjamas. Fast det spelade inte så stor roll.
-What have happened? Frågade Liam tyst.
-Not any special right now, but when I talked to Carl, I got thinking about my dad. I miss him, sa jag och tittade ner i mitt knä.
-Can't you go visit him? Where did he move?
-London, sa jag.
-Youn can go with us! Sa Liam och jag kollade mot honom. Han log stort.
-I will try to go there this summer.
Det blev tyst. Ingen pinsamt tystnad, bara en skön tystnad. Det kändes skönt att Liam var här så jag slapp sitta lyssna på fläkten helt själv. Jag fick upp massa bilder i huvudet. Jag kom och tänka på massa saker jag gjort tillsammans med pappa. Och saker vi gjort tillsammans hela familjen. Jag saknade honom, väldigt mycket. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Jag försökte att inte snyfta till, men jag kunde inte låta bli. Liam kollade på mig.
-Melissa, are you alright? Sa han oroligt.
-Sorry, I just can't hel...
-Melissa, it's okay.
Liam rätade på sig och la sin arm runt om mig. Han drog mig mot honom och jag vilade mitt huvud på hans axel.
-I just...got up pictures in my head of my dad and everythiing we've done. I miss him. And, he has barely been in touch with me. What if he doesn't want me to come this summer?
-Melissa, he's maybe busy with his new job? Of course he wants you to come!
-Yes, hope so.
Jag höll kvar mitt huvud på Liams axel och vi satt där i tystnad. Det kändes...bra.

---

 

Satt uppe tills jag nästan somnade framför datorn inatt. Idag åker Johanna till Berlin och imorgon fyller jag (Angelica) år. Uppdateringen blir lite dålig under helgen kanske, men jag ska göra mitt bästa när Johanna är borta. Glöm inte fråga oss något i frågestunden :)

Många undrar om vi inte kan ta med någon läsare i novellen men vi tänker nog inte göra detta då vi efter egna erfarenheter vet är det är sjuk svårt att beskriva andra. Tyvärr! 

 

Idag är det exakt 1 år sedan vi började skriva vår novell här på blogg.se, fun fun! 

Så, vi kör en liten frågestund där NI kan ställa frågor om allt möjligt. Ställ lite roliga, knasiga frågor som vi kan svara på. Vi kommer skriva en liten text om oss själva och berätta lite kort om oss, så ställ gärna lite frågor som man kan svara lite längre på osv. Svaren kommer upp i nästa vecka, så ni har tid på er att tänka ut lite frågor! :)

Melissas perspektiv

-By the way, Liam has talked about you, a lot. He thinks you're very cute and nice. He talks about you all the time an..
-Louis! Utbrast Liam och såg lite besvärad ut.
Jag, Harry, Zayn, Niall och Louis flinade åt honom och Liam skakade på huvudet.
-What? She is nice, sa han lite oskyldigt och jag kände hur Harry närmade sig mitt huvud.
-He has said more than that, I will tell you some day, viskade han i mitt öra.

---

Liams perspektiv

Vi jobbade i studion hela dagen utan några längre raster. Vi hade varit ute på en balkong för att vinka till lite fans några få gånger. Klockan började närma sig halv sex och vi alla var trötta.
-Guys, you've worked hard today! You know what? You can quit now, sa Carl.
-Yeeeeees, utbrast Louis och vi skrattade åt honom.
-But, boys? Alice asked if we could eat dinner together tonight? You, me, Alice and Daniel.
-Sounds nice, sa jag och nickade.
-Yes, where?
-We will meet up in the lobby at your hotel in an hour and we can decide where to go then, sa han och vi nickade.
-Good!

Inne på hotellrummet satte jag mig i sängen med min dator. Jag loggade in på twitter och skrev en tweet. ”Hi guys, thank to all the swedish fans for being here for us! It was nice to see you today! :)” skrev jag och sedan klickade jag mig in på Melissas profil. Hon hade skrivit en tweet för bara några minuter sedan. ”Hard work in the studio today, but it's fuuuun” jag log för mig själv och kom på att jag inte smsat henne på hela dagen. Det var ovanligt, jag brukade skicka iväg minst ett sms till henne under dagarna. Jag tyckte verkligen om henne... fast, på vilket sätt? Jag visste inte ens själv. Hon var så himla snäll och hon betedde sig normalt. Som en vän man känt hela livet och det var nog det som gjorde att jag tyckte så mycket om henne. Vi kunde snacka om bokstavligen allt och hon var en vän jag var rädd om. Hon var otroligt söt. Hennes mellanlånga, ljusbruna hår var alltid lika fint borstat eller uppsatt i en tofs. Hennes blåa, fina ögon fick mig att gilla henne ännu mer. Jag visste inte om jag gillade henne på det sättet. En sån vän som henne var svår att hitta och jag var nog ganska rädd att förlora henne och vänskapen. För mig betydde det mycket. Jag hade vänner, det var inte det, men många jag träffade nu, efter vi blivit kända, utnyttjade mig. De försökte komma närma oss för att själv få mer uppmärksamhet. Melissa hade aldrig frågat efter något. Inte ens om jag kunde följa henne på twitter, eller länka hennes cover igen, eller hjälpa henne att få fler följare på twitter. Det uppskattade jag på något sätt. Inte för jag skulle ha något emot det, men det kändes verkligen som hon ville vara vän med mig på grund av att jag var Liam Payne, en vanlig kille från England, inte en kille i ett känt pojkband. Jag startade hennes cover på min iPod och log för mig själv. Jag älskade verkligen hennes cover och jag bestämde mig för att länka den på twitter en gång till. ”You all should listen to Melissas cover, she's amazing!” skrev jag och klistrade in länken till covern. Jag satte datorn i sängen, skruvade upp volymen lite och gick på toa.

Klockan var 18.29 när jag gick ut från mitt hotell rum för att gå ner till lobbyn där vi skulle möta upp Alice, Carl och Daniel. De andra killarna kunde jag inte se, så jag gick in i hissen själv och åkte ner till lobbyn. Jag såg att Carl, Daniel och Alice redan stod där.
-Hi! Sa jag glatt och de kollade mot mitt håll.
-Hello, are the others coming?
-I thought I was late, so I didn't wait or something, but I think they'll be here soon.
Jag slängde en blick utåt och såg att där stod några få fans.
-Can't I just go outside to say hello to the fans? It's just a few...
-Sure, sa Alice uppmanande och jag log.

När jag kom tillbaka insåg jag att de andra killarna också kommit, och Melissa stod där vid Harry och snackade med honom. Jag sprack upp i ett leende.
-Melissa? Are you here? Sa jag förvånat och log.
-No, she's in her hotelroom, sa Louis ironiskt och jag skrattade.
-Hi Melissa! Sa jag och kramade om henne. Hon besvarade min kram och log mot mig när jag släppte taget om henne.
-Hi!
-Are you coming with us to eat? Sa jag glatt och Melissa nickade.
-Yes, Alice invited me! I hope it's oke...
-Yes, of course, sa jag innan hon avslutat meningen.
-So, should we go then? We know a restaurant! Sa Carl och vi nickade.

Melissas perspektiv

Inne på restaurangen satt jag mellan Carl och Liam. Vi alla snackade och hade riktigt trevligt. Jag sneglade lite åt Carls håll när han tog upp sin plånbok för att göra något. På insidan satt ett litet foto och jag reagerade direkt. Nyfiken som jag var så frågade jag honom.
-Vem är det på bilden?
-Det är mina barn och deras kusin, sa han och log. Jag fäste blicken i kortet och funderade.

---

 

Hmm.. vad tror ni händer? Vi uppskattar ALLA era kommentarer och det är alltid lika roliga att logga in och se att det finns nya kommentarer att godkänna! Någon undrade om vi inte skulle kunna berätta mer om oss, skulle ni vilja det? I så fall, hur? Ska vi ha en frågestund där ni kan ställa frågor?
Hittar ni fel i engelskan så säg till! 

 

Melissas perspektiv

-Hi, how are you? Frågade Liam.
-Hello! I'm fine, thanks. How are you? Sa jag, med min inte så bra engelska, men Liam verkade fatta i alla fall.
-I'm fine thank you.
-What are you doing then? Fortsatte han.
-I'm at... my mum's boyfriend place, as I said. Jag är hos... eh, min mammas pojkvän, I did not really want to go here, but my mum told me I could bring my computer, so it saved this evening.
-And you can talk with me, sa Liam och log.
-Yes, exactly! 

---

Dörren öppnades och jag såg att Emil stod där. Jag var mitt uppe i en mening, men av
-Vem snackar du med? Frågade han och gick in i rummet. Jag stängde snabbt av ljudet på datorn.
-Ingen, sa jag oskyldigt.
-Jo, berätta nu.
-Det spelar ingen roll, det angår inte dig.
-Kom igen, bara berätta?
-Nej, kan du vara snäll och gå?
-Det är vårt hus...
-Din pappa lät mig vara här, och du har väl ett eget rum?
-Mm.
Jag skrev ett snabbt meddelande till Liam. ”Excuse me, my.. eh, yeah a boy came in and he's annoying. Wait a second!”.
-Vad vill du? Sa jag lite surt och Emil log. Han gick mot mig och satte sig bredvid mig i soffan. Jag tryckte upp spotify och han skrattade när han såg min lista, som mest bestod av One Direction låtar.
-One Direction suger, sa han och jag kom på att Liam trots allt kunde höra. Men han förstod nog inte riktigt, men förmodligen hade han uppfattat att Emil sagt något med One Direction. Jag suckade för mig själv.
-Var det därför du kom hit? För att säga det? Ärligt talat, jag bryr mig inte ett skit om vad du tycker. Låt mig gilla dem om jag vill, okej?
-Dem sjunger dåligt och är fula.
-Och du är avundsjuk. Gå nu.
-Oh, vad du är cool då.
-Men, seriöst Emil. Tror ärligt talat att jag skulle bry mig om vad du tycker? Tror du att du kan trycka ner mig genom att säga att dem suger?
-Ja, det funkar på många andra.
-Ja, men jag är inte som alla andra, så bara sluta.
-Melissa, jag gillar dig.
-Emil, gå, sa jag med bestämd röst. Hela han äcklade mig.
-Kolla på mig, sa han och jag suckade. Jag vände huvudet mot honom och hans ögon stirrade på mina läppar.
-Emil, jag gillar inte dig, sa jag irriterat. Det kändes på något sätt fel. Jag hade gillat honom riktigt länge. Han hade alltid varit allas tjejer drömkille. Men jag hade fått en helt annan uppfattning om honom. Någon annan, som inte visste hur han egentligen var, kunde gärna få ta honom. Jag tittade mot dator skärmen igen.
-Kolla på mig, sa Emil igen med mjuk röst och han la sin hand på min kind och vände mitt huvud om. Jag tog snabbt bort hans hand.
-Vad? Sa jag surt och innan jag hann blinka kände jag hans läppar mot mina. I mitt huvud snurrade tusen tankar. Jag la mina händer på hans axlar och puttade snabbt bort honom.
-Vad fan gör du? Utbrast jag, nästan som ett skrik, och Emil kollade förvånande på mig.
-Gillar du inte mig? Det verkade så när vi...
-Innan. Innan när jag trodde du var speciell. Men du är precis som alla andra killar. Falsk. Du har redan kysst mig en gång innan.
-Då gjorde du inget motstånd.
-Nej, om jag vetat att du hade en tjej hade jag inte ens kommit hem till dig.
-Så, du gillade mig?
-Gillade, ja. Men jag gillar inte dig nu. Du är precis som alla andra. Bara ute efter massa uppmärksamhet och du vill kunna skryta om hur många tjejer du kysst eller legat med. Lyssna noga. En tjej vill ha en kille som bryr sig om henne och lyssnar på henne när hon behöver någon. Ingen vill ha en kille som du, ingen. Du är en player. Bara gå, nu, sa jag surt.
Emil såg ganska förvånande ut. För mig kändes det bara bra att i stort sätt ha skällt ut honom och sagt hur jag kände. De var sanningen. Jag gillade inte honom, inte alls. Han reste sig upp från soffan och gick ut ur rummet. Han stängde dörren och jag kunde äntligen sätta på ljudet igen.
-Hi, sa jag tyst och jag såg i webbkameran hur Liam log.
-Hello! What happened? Sa han.
-It's a guy, in my school, he's a bit... annoying, sa jag och Liam nickade.
-I didn't really get what you two talked about, but you seemed to be mad. Tell me what's wrong!
-Everything started in school, when I would record my cover. He was the one who filmed the video and during the days, we became good friends and then we met at his house an evening, and that night he kissed me. I had started to like him a bit, but then, next day, he wrote on facebook that he had been together with this girl for seven month, sa jag och bet mig i läppen. Jag tog en liten paus. Jag kunde verkligen inte hjälpa det, men det kom en tår. Jag förstod inte varför, men jag var nog bara sur. Och besviken. Men, varför skulle jag börja gråta nu, när Liam kunde se mig?
-And then, I said to his girlfriend that he kissed me, but she didn't believe me, so she spread a rumour, saying that I was the one who kissed him, and not him kissing me. Everyone in school was against me and I have only like one, real friend, sa jag och kollade ner. Fler tårar rann ner för kinderna. Jag kunde verkligen inte hjälpa det.
-But, why are you at his place now?
-My mum is kind of together with his dad, sa jag och kände hur fler tårar brände bakom ögonlocken.
-And, I'm sorry I'm crying, I'm jus...
-Melissa, it's okay. I'm listening.
-I'm just so mad and dissapointed. I really don't like him anymore. I only have one real friend and since the day I met you and the boys, I've been much happier. You've meant much, or well, you mean much for me, sa jag och torkade bort en tår. Jag såg hur Liam log stort och hans leende smittade av sig på mig.
-Aw, Melissa, you're so cute, sa han och jag flinade.
-So are you, sa jag.

En timme senare satt vi fortfarande och snacka. Jag hade berättat om min pappa och om att Vanessa hamnat på sjukhuset. Även om jag inte kände Liam så bra, så kändes det bra att snacka med honom, för han lyssna verkligen. Han kunde ju inte göra så mycket åt sakerna, men han fanns där och lyssnade. Det betydde mycket för mig.
-Liam, I have to go now. Mum is calling, we are going home and the clock is half past elven here, sa jag och log.
-Yes, I should also sleep, sa han.
-Thank you for listening, it really means a lot for me. You're a good person Liam, never change.
-Melissa, whenever you want to talk, promise me to call, okey? You're a good person too, and it's funny to talk with you. Bye!
-Bye, svarade jag och sedan la jag på samtalet.

När vi var på väg hem från Stefan och Emil hade jag ett stor leende på mina läppar.
-Vad du verkar glad, sa mamma och jag nickade.
-Det är väl tillåtet?
-Jadå. Hade du en rolig kväll? Kunde du och Emil umgås?
-Pfft, jag och Emil? Aldrig. Kvällen var bra, för jag fick vara ensam, sa jag och mamma kollade fundersamt på mig. Jag skrattade lite för mig själv. Om hon bara visste. Och om det bara fanns fler killar som Liam i denna värld.

---

 

Det blev en lång del, bra va? Ni som läser denna engelska versionen är inte lika bra på att kommentera som folket som läser på svenska. Vi lägger ner extra tid på att översätta allt till engelska, ska vi fortsätta med det eller inte? Förlåt om det finns några grammatik fel i engelska, men är såååå trött, är där något fel, säg det snällt i en kommentar så fixar jag det :).

 

Melissas perspektiv

”What have happened? You can always call if you want to talk.” stod det och jag kunde få fram ett litet leende på mina läppar. Snabbt klickade jag in ett svar. ”Vanessa, my best friend had to go urgently to the hospital, she collapsed and her heart doesn't beat properly. And thank Liam for caring, x”. Ja tryckte snabbt på skicka, och det kändes som något lättade från mitt hjärta. Liam brydde sig om mig, det kändes bra. Men jag var fortfarande riktigt orolig för hur det skulle bli med Vanessa, tänk så klarade hon inte sig? Tänk om hennes hjärta slutar slå? Vad skulle jag ta mig till då?

---

Jag gick in mot Vanessas rum, hjärtmaskinen pep och hon hade syrgas, det kändes inte som det var Vanessa. Detta skulle ju inte hända henne, det var inte meningen. Men det var ingens fel, det var ingen som hade skadat henne, så jag kunde inte skylla på någon. Jag gick mot hennes säng och hon vände sitt huvud mot mig. Jag tittade på henne med en orolig blick men hon sprack upp i ett leende när hon såg mig.
Jag satte mig på en stol som stod sidan om hennes säng och tittade ner på mina händer. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.
-Tack för att du är här, sa hon tyst och jag kollade upp mot henne.
-Alltid. Hur mår du?
-Inte så bra, jag är trött, sa hon och la sitt huvud ner på kudden.
Det kom in en kvinna genom dörren. Hon var ganska kort och hade mörk hår, som var uppsatt i en hästsvans. Hon log ett vänligt leende mot både mig och Vanessa.
-Du måste tyvärr gå ut här ifrån, vi ska undersöka Vanessa lite, sa hon och jag nickade. Min hand kramade om Vanessas hand och jag log mot henne.

Jag satt nere i en cafeteria med mamma och Marie. Klockan var över tolv och jag var riktigt trött, men jag ville vara här för att veta hur det skulle bli med Vanessa. Min mobil vibrerade och jag tog snabbt upp den. ”Oh, it doesn't sounds good. Greet your friend and hope she gets well again!”. Jag fick ett stort leende på mina läppar. Att Liam kunde vara så snäll och att han faktiskt brydde sig. Jag kände honom knappt, men det betydde på något sätt mycket för mig.

När klockan var halv fyra på morgonen la jag hemma i min egen säng. Allt var under kontroll med Vanessa och om det inte blev värre skulle hon få komma hem igen under dagen som kom. Mamma hade lovat att gå upp tidigt för att ringa till skolan och sjukanmäla mig, eftersom jag inte skulle få så många timmar sömn.

Lördag, 18 februari

-Vi ska hem till Stefan och äta ikväll, sa mamma direkt när jag kom ner från mitt rum för att äta frukost. Kunde hon inte i alla fall sagt godmorgon? Jag suckade för mig själv.
-Måste jag med? Sa jag surt.
-Ja, vi ska äta där.
-Ja, men jag kan laga mat själv. Jag är sjutton år, sa jag, med betoning på sjutton.
-Både du och din bror ska med, sa mamma bestämt och jag suckade.
-Men, jag kan laga mat själv. Jag gillar verkligen inte Emil. Jag kan bjuda hit Vanessa, så kan vi äta mat här. Låter inte det som en bra idé?
-Ni ska med, sa mamma ännu mer bestämt och jag suckade. Vanessa hade blivit bättre efter det som hänt, men läkarna var rädda att det skulle hända Vanessa igen, så därför fick hon vara väldigt försiktigt.
-Men, mamma...
-Det hjälper inte. Ni ska med. Nästa gång kanske du kan stanna hemma.
-Eller så stannar jag hemma denna gången och följer med nästa? Sa jag som ett förslag och mamma skakade på huvudet.
-Nej.
-Men, vad är skillanden egentligen? Sa jag surt och mamma suckade.
-Kan du inte bara följa med? För min skull?
-För din skull? Vad gör jag för nytta? Du vet att jag bara kommer sitta och sura ändå?
-Men, vi vill ju att det ska funka mellan dig och Emil...
-Och ni, eller ja, du, tror det blir bättre för du tvingar oss att ses? Jag tänker inte förlåta honom.
-Det är bara ikväll. Ta med din dator, så kan du säkert sitta någonstans med den, sa mamma och jag nickade.
-Ja, det tänker jag göra, sa jag surt och hon nickade.
-Vilken tid ska vi vara där?
-Sju.
-Okej.

Klockan var halv åtta. Jag, Simon, Emil, mamma och Stefan satt samlade runt bordet i deras uterum. Mamma och Stefan frågade oss frågor som vi alla tre motvilligt svarade på. Vi åt under tystnad och jag hatade verkligen när det blev såhär. Jag hade ätit upp min mat och mamma hade trots allt sagt att det var okej att jag gick ifrån, även om det kanske var lite oartigt.
-Jag hoppas verkligen inte det gör något att jag går ifrån, sa jag och Stefan skakade på huvudet.
-Nej, det är ingen fara, sa han och log.
-Maten var verkligen jättegod, sa jag och Stefans leende satt kvar.
-Ja, jag är ingen professionell kock, men jag gjorde mitt bästa!
-Men, det var verkligen gott, sa jag och log.
-Tack för maten, fortsatte jag.
-Varsågod! Vill du sitta lite ensam så kan du gå in i vårt gästrum, gå bara upp för trappan och gå in i tredje dörren till höger.
-Okej, tack, sa jag och log.

Jag gick in i rummet och kollade till vänster där det fanns en beige soffa och några hyllor på väggen där det fanns en hel del böcker. Till vänster fanns en säng och ovanpå sängen satt en söt liten katt. Jag stängde till dörren efter mig.
-Hejsan katten, sa jag i en sån typisk röst som man använder till djur. Jag gick fram till katten och klappade den lätt. Katten började spinna direkt och jag skrattade lite. Rummet var ljust och jag bestämde mig för att sätta mig i soffan. Jag tog upp min dator från min väska och satte mig försiktigt i soffan och startade datorn. Jag loggades automatiskt in på skype och direkt när jag loggade in kom det ett plopp-ljud. Det var ett meddelande, från Liam. Jag hade gett min skype adress till honom, men vi hade haft tid att snacka så mycket. ”Hi, what's up? Do you want to skype? We never did it last Wednesday!”. Jag log lite för mig själv. ”Yeah, sure! I'm at my mom's boyfriend's, but I'm in a room by myself, so we can skype!”. Jag tryckte upp internet och i samma sekund kom det upp en ruta på skärmen. Jag tryckte på acceptera och plötsligt kunde jag se Liam där. Jag log ett leende och kände hur jag blev lite nervös.
-Hi, how are you? Frågade Liam.
-Hello! I'm fine, thanks. How are you? Sa jag, med min inte så bra engelska, men Liam verkade fatta i alla fall.
-I'm fine thank you.
-What are you doing then? Fortsatte han.
-I'm at... my mum's boyfriend's place, as I said. I did not really want to go here, but my mum told me I could bring my computer, so it saved this evening.
-And you can talk with me, sa Liam och log.
-Yes, exactly! 

---

 Förlåt sååååå mycket för att det inte kom någon del igår, men ibland händer det saker. Dock tråkigt att folk klagar när vi inte uppdaterar på EN DAG, när vi lägger så mycket tid på novellen och förra veckan fick ni två delar per dag 4 dagar. Tycker ni vi har dålig uppdatering, starta en egen novell blogg och lägg upp minst två delar per dag, sedan kan ni väl komma tillbaka och säga hur lätt det är? Och liksom säga hur ni gör? Förstår ni vad jag menar? Vi lägger ner MYCKET tid på denna bloggen, mer än vad ni tror. Och sen har vi lov också. 

Iaf, ibland får vi frågor om vi har twitter, och jadå, det har vi. Följ @BooBearIsHot (angelica) och @JohannaM1D (johanna). Tweeta oss gärna något gullig eller roligt, självklart så svarar vi och fråga om ni vill ha en follow back! 

 

 

Melissas perspektiv

Jag och Liam började sjunga och han log mot mig. Refrängen närmade sig och det såg ut som om alla killarna var redo att sjunga med, men när jag tog ton i ”Baby you light up my world like nobody else” slutade killarna sjunga och där satt jag och sjöng helt själv inför killarna. Jag var nära på att sluta, men jag mötte Zayns blick och jag kunde se hur han mimade ”keep on”. Jag gjorde som han sa, även om jag helst av allt hade velat sjunka genom golvet. Det var riktigt pinsamt. 

---

-You're amazing, sa Harry när jag sjungit klart refrängen.
-Thank you, sa jag lite blygt och alla killarna log mot mig. Jag tvekade lite, men jag ville inte verka allt för blyg. Jag älskade att prata, så varför inte ta chansen?
-I've got a record deal, from Sony Music, sa jag och killarna tittade förvånande på mig.
-You have? Frågade Harry och jag nickade.
-And you said you couldn't sing? Jag flinade lite.
-But, congrats! Utbrast Louis som satt bredvid mig. Han sträckte ut sina armar och omfamnade mig. Jag dog bokstavligt talat inombords, men jag log ett leende mot honom och la mina armar om honom också. De andra killarna verkade också väldigt glada för mig skull. De alla kramade om mig och mitt liv kändes helt plötsligt som en dröm. Vilket det gjort sen den minuten jag såg killarna.

En halvtimme senare var killarna tvungna att gå vidare. Killarna skulle träffa lite fans och göra några intervjuer. Självklart tyckte jag det var synd, men jag var glad över att jag fått träffa dem såhär pass länge. Alla killarna kramade om mig än en gång, och när det var Liams tur så ville jag berätta för honom att det var han som gjort att jag fått ett skivkontrakt.
-Bye Melissa, it was fun to meet you. You're a good singer! Jag log mot honom.
-It was because of you I've got the record deal.
-What? Seriously?
-Yes.
Liam sken upp i ett leende, vilket gjorde att jag också log.
-Okay, I'm sorry, I really have to go...
Han såg fundersam ut och sedan tog han upp sin mobil.
-What's your number?
Jag kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag svalde och tänkte igenom mitt nummer i huvudet. Jag sa det till Liam och han log.
-Thank you. I will text you and you will get my number. Bye!
-Bye, sa jag och sedan försvann han ut från rummet. Jag kollade mig omkring. Jag var ensam i rummet. Vad skulle jag göra nu?

Klockan var halv åtta på måndagskvällen och jag satt i flygplanet, på väg hem. Jag var trött, men det gick inte att sova på grund av ett litet barn som satt bakom mig och sparkade i stolen. Jag hade fortfarande inte fått något sms av Liam och jag var rädd att han glömt bort mig. Jag suckade. Varför skulle Liam smsa mig? Jag var en vanlig tjej, han brydde sig förmodligen inte om mig. Jag tog upp en tidning jag köpt på flygplatsen och bläddrade igenom den. Jag var inte alls på bra humör. Jag ville komma hem, till min säng, till min familj.

Två timmar senare la jag i min säng och mamma satt bredvid. Hon strök bort en hårslinga från mitt huvud och log.
-Grattis älskade du, förlåt att jag var så... emot det. Jag kommer stötta dig, jag lovar.
Jag kunde inte låta bli att le.
-Tack. Och tack för du lät mig åka. Jag fick träffa One Direction också. Det kunde inte bli mer perfekt, sa jag.
-Ja, det är du värd. Jag vet hur mycket dem betyder för dig. Men, du borde sova nu. Skolan imorgon!
Jag suckade och skrattade.
-Ja, det är nog bäst. Godnatt!
-Godnatt.
Mamma pussade mig lätt på pannan och reste sig sedan från sängen, släckte lampan och gick ut. Min mobil vibrerade till och jag ryckte åt mig den snabbt. Okänt nummer. Jag öppnade smset. ”Hi Melissa, I'm sorry I didn't text you earlier, but we had much to do. Now you have my number! / Liam”
Jag log för mig. Dagen kunde inte sluta bättre. Jag sparade numret och skrev ett meddelande tillbaka. ”It's okay! Thanks for letting me get your number!”. Jag la ifrån mig mobilen, drog täcket upp till örat och borrade ner andra örat i kudden. 

---

 

Tack för alla kommentarer, det betyder mycket för oss, verkligen! Fortsätt kommentera! Roligt att ni gillar iden med både svensk och engelsk dialog. Vi hoppas vi gör alla nöjda! :)

 

Melissas perspektiv

-Ja, om jag nu ens får chansen att träffa honom, sa jag och Alice log.

Hon visste ju förmodligen att killarna skulle komma på måndag, men hon sa ingenting. Det blev tyst i några minuter, men det var ingen pinsamt tystnad. Jag tänkte igenom allt. Så, allt var Liams förtjäns? Utan honom skulle jag sitta hemma i Strömfors och ruttna, som vanligt? Så, det var han som förändrat mitt liv?

---

 

12 februari

Idag har jag varit i studion nästan hela dagen, vilket varit riktigt roligt, men lite jobbigt. Eftersom vi inte hunnit med allt så ska jag stanna här tills imorgon, så nu ska jag gå och lägga mig. Hejdå!
/Melissa

Jag vaknade med ett ryck på måndagsmorgonen. Något kändes annorlunda. Jag reste mig snabbt upp från sängen och drog upp rullgardinen. Solen sken men det låg snö på marken. Jag tog upp min mobil och såg att där var ett sms från Vanessa. ”Är du kvar i Stockholm????” stod det och jag kom på att jag inte meddelat henne om det. ”Ja, var tvungen att stanna tills idag. Saknar dig!” svarade jag och kollade på klockan. Halv åtta var den. Ett svar kom från Vanessa direkt. ”Skojar du?? Hallå? One Direction är på väg dit!”. Jag stannade upp i rörelsen. Det var idag. Måndag. Jag blinkade en extra gång och insåg att jag skulle befinna mig i samma stad som killarna denna gången.
-Shit, sa jag för mig själv och log. Jag insåg sedan efter några sekunder att jag inte skulle få chansen att leta efter dem eftersom jag skulle vara tvungen att jobba. Jag öppnade min resväska och suckade. Vad skulle ja ha på mig idag?

En halvtimme senare hade jag tagit på mig ett par jeans, ett linne och en korallfärgad kavaj. Jag hade sminkat mig naturligt och mitt hår var genom borstat. Jag tog på mig mina converse och tog min vinterjacka i handen, sedan gick jag ut från hotellrummet och gick mot frukostbuffén.

Jag satt inne på kontoret och pratade med Alice. Vi satt mitt emot varandra och snackade om hur det hade gått med låtskrivandet igår. Jag hörde hur handtaget på en dörr trycktes ner, men jag brydde mig inte om att vända huvudet. Alice kollade mot dörren och log.
-Hej, sa hon och jag kunde inte låta bli att vända mig om. Jag såg bara en man, som förmodligen jobbade här. Jag hörde några röster bakom mannen.
-Hej, sa jag lite tyst för att vara artig och mannen log.
-Hejsan, jag bara visar dessa killarna runt, sa han och pekade bakom sig. Mannen tog ett steg in och bakom honom kom fem killar fram. Jag log lite nervöst och kände hur min blick fastnade på killarna. Det var de fem killarna som betydde allt för mig. Jag blinkade förvånat, var detta verkligen sant? Jag kunde knappt detta hände, jag kunde inte förstå det. Jag som var så inställd på att inte ens få se de idag för jag skulle jobba. De började gå mot vårt håll och gick sakta förbi oss medan jag följde dem med blicken och de tittade mot mig. Liam mötte min blick och log lite.
-Hi, sa han försiktigt.
-Hello, svarade jag och jag kunde verkligen inte förstå det.
-Hello, sa Niall, Harry, Zayn och Louis i mun på varandra. Sedan började de sakta gå igen, men Liam höll kvar sin blick på mig och han hängde inte riktigt med de andra killarna och mannen som visade dem runt.
Plötsligt rycker han till och springer efter killarna.
-Wait, I thought about something, sa han ivrigt och drog i Harry. Alla vände sig om mot mig och Liam började gå mot mig. Varför gjorde han det?
-Are you Melissa? Frågade han osäkert och jag tittade chockat mot honom. Han visste mitt namn, jag kunde knappt tro det.
-Yeah..., sa jag lite osäkert för jag visste ju inte riktigt vad det var han ville.
-I just want to say that you're really good at singing, and I'm listening to your cover of What Makes You Beautiful very often, sa han med ett leende.
-Thanks... do you? Sa jag generat och förvånat. Vad menade han med att han lyssnade på den väldigt ofta? Han nickade och tog upp sin iPod.
-Yes, and I've downloaded it and now I have it in my iPod, sa han och visade sin iPod.
-Are you kidding with me? Sa jag förvånat, för jag hade inga ord för detta.
-He's not kidding, sa Louis glatt.
-It would be fun to see you more, but we have to go now, sa Liam ledsamt och jag visste inte om jag skulle vara ledsen för att de var tvungna att gå eller lycklig eftersom jag hade träffat dem. Jag tror jag var både och.
-But I've got an idea, sa Niall och hela hans ansikte lös upp.
-What? Frågade Zayn nyfiket.
-What do you think about if you followed us to the studio and listen to some of our new songs? Sa han med ett stort leende. Jag tittade mot Alice för att se om det var okej, hon nickade snabbt och jag förstod att jag fick.
-Yes, I would love to, sa jag och Liam lös upp i ett leende. 

---

Hoppas ni gillar det, och på denna sidan kommer alla dialoger med killarna skrivas på engelska, vill ni läsa allt på svenska, så gör ni det på onedirectionnovell.blogg.se! Hoppas ni tycker vår idé är smart och att alla våra läsare stannar! 

 

Melissas perspektiv

Jag satte mig ner vid ett bord och kom på att jag fått ett sms tidigare idag. Jag tog upp mobil och såg att det var från Vanessa. ”Melissa, VET DU? One Direction kommer till Stockholm PÅ MÅNDAG!!!!!” Jag stannade upp och skrev ett sms till Alice.
”Hur länge ska jag stanna i Stockholm?” och sedan la jag mobilen bredvid mig. Jag ville inte missa killarna denna gången. 

---

 

Jag satt fortfarande inne på Subway och åt när jag kände att mobilen vibrerade. Nervöst låste jag upp mobilen för att se vad Alice hade skrivit. Tänk så skulle jag hem imorgon? Om jag skulle det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Att missa One Direction bara för man åker hem en dag innan de kommer skulle vara bland de värsta sakerna som kunde hända mig, och jag skulle inte bli förvånad om det hände. Eftersom jag brukar ju alltid ha otur, så varför skulle jag liksom inte ha det nu?
Jag öppnade sms:et och läste igenom det, ”Det vet vi inte riktigt, det beror på när vi är färdiga med dig för denna gången. Men jag hoppas att du inte vill åka hem redan.” Stod det och suck av lättnad hördes från mig. Men den oroliga känslan kom tillbaka, tänk så var vi färdiga imorgon? ”Nej, absolut inte!” svarade jag.
Jag skakade på huvudet för att få bort alla tankar och fortsatte att äta.

Några minuter senare hade jag ätit upp min mat och druckit upp, och det var dags för mig att gå mot Sony Musics kontor igen eftersom klockan började närma sig två. Snön föll och det hade kommit en hel del snö medan jag var inne på Subway och jag gick försiktigt längs de hala trottoarerna. Det var ganska svårt att gå med mina skor på detta underlaget och när jag minst anade det gick jag rakt på en isfläck och halkade. Jag flög upp med benen och landade hårt på rumpan.
-Jävla skor, muttrade jag för mig själv surt samtidigt som jag tittade mig omkring när jag reste mig upp igen. Folk gick förbi och log mot mig, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt vad jag precis hade lyckats med. Ramlat rakt på rumpan i Sveriges största stad, lyckat.

Kvällen kom och Alice hade frågat mig om jag ville hänge med henne ut och äta på en restaurang. Jag hade tackat ja eftersom jag hellre gjorde det än att sitta på hotellrummet en kväll till. Jag bytte om till ett par vita jeans, en gul stickad tröja, eftersom det var kallt ute, och mina vita converse som förmodligen skulle vara lättare att gå i. Jag tog min skinnjacka och la ner min mobil och mina pengar i fickorna. Jag orkade inte ta någon väska.

-Åh, du har alltid så snygga kläder, utbrast Alice när vi möttes utanför hotellet. Jag skrattade till och log.
-Tack! Vart ska vi äta? Jag är vrålhungrig!
-Bra, kom så går vi!

Vi satt inne på en lugn restaurang och snackade, om allt möjligt. Alice berättade mycket om hennes jobb, om vad hon gör och hur mycket hon älskade sitt jobb.
-Så, hur känns det nu när du fått ett skivkontrakt?
-Helt... galet. Jag ringde mamma och hon blev jätteglad!
-Det förstår jag!
-Så, vad är planerna för imorgon? Frågade jag nyfiket.
-Vi tänkte att du ska få jobba med en låtskrivare. Ni kommer tillsammans skriva en låt och sedan kommer det bli att du spelar in låten och du kommer förmodligen släppa låten som en singel.
-Va? Shit! Åh, hur ska jag någonsin kunna tacka er?
-Tacka dig själv, det är din röst!
-Men, hur fick ni ens syn på min cover? Frågade jag och drack upp det sista av min Cola.
-Ja, du får nog tacka Liam, du vet Liam från One Direction. Jag råkade titta in på hans twitter, och han hade ju länkat den.
-Åh, ja, helt galet. Jag trodde aldrig det skulle hända, sa jag glatt och Alice log.
-Du får tacka honom!
-Ja, om jag nu ens får chansen att träffa honom, sa jag och Alice log.

 

Hon visste ju förmodligen att killarna skulle komma på måndag, men hon sa ingenting. Det blev tyst i några minuter, men det var ingen pinsamt tystnad. Jag tänkte igenom allt. Så, allt var Liams förtjäns? Utan honom skulle jag sitta hemma i Strömfors och ruttna, som vanligt? Så, det var han som förändrat mitt liv?

---

 

 

Melissas perspektiv

Jag tog min väska, la ner mobilen, pengar och nycklarna till hotellrummet. Jag släckte lamporna och gick ut i hotellgången. Jag gick mot hissen och väntade otåligt. Jag var spänd på vad som väntade mig.

---

Fredagskvällen hade flugit förbi. Jag hade träffat massa olika människor inne på Sony Music kontoret och även fått prova på att sjunga lite i en riktigt studio. Det kändes helt galet. Nu satt jag uppe på mitt hotellrum med datorn i knäet. Jag loggade in på bloggen och skrev ett nytt inlägg.

10 februari

Har haft en rolig eftermiddag i Stockholm och nu börjar klockan närma sig 11, så jag ska snart lägga mig. Imorgon ska jag upp tidigt och jag är faktiskt trött. Det är bestämt att jag ska träffa en man, sjunga lite och sedan får vi se vart det leder. Är nervös!!
/Melissa.

När jag vaknade på lördagsmorgonen hade jag ett stor leende på läpparna. Klockan var halv åtta och jag kände mig utvilad och pigg. Jag reste mig från sängen och gick in i badrummet. Jag drog av mig min pyjamas och gick in i duschen.

Jag hade packat upp det mesta ur min reseväska, eftersom jag hatade när mina kläder blev skrynkliga. Jag tog på mig mina favorit jeans, en beige blus med lite svarta detaljer och kollade mig i spegeln. Perfekt. Jag tog en lite mindre väska än vad jag hade igår, men den var ändå lite stor för bara min mobil, pengar och mina nycklar, men den var fin.

En halvtimme senare hade jag sminkat mig och fixat till mitt hår. Jag satte på mig mina svarta Jeffrey Campbell och lämnade hotellrummet med ett stor leende. Nervositeten kröp fram och jag fick nästan lite ont i magen, men det skulle bli kul.

-Hejsan! Sa Alice glatt när jag kom in på konotret.
-Hej, sa jag och log.
-Så, här är Daniel, han du kommer snacka med. Följ efter honom!
Jag gjorde som Alice sa och mina skor gjorde så att alla kollade upp från sina datorer. Jag skrattade till lite och hörde sedan hur min mobil plingade till i väskan. Jag öppnade snabbt väskan och stängde av mobilen. Smset fick vänta.

Två timmar senare kom jag ut ur rummet jag och Daniel suttit med ett stor leende. Det var som om mitt liv förändrats på bara två timmar. Jag hade tackat honom tusen gånger om och att nu kunna säga att jag hade ett skivkontrakt gjorde mig lyckligare än någonsin. Klockan var närmre halv tolv och jag kände att jag började bli hungrig. Jag stötte på Alice och hon log.
-Gick det bra?
-Ja, jag fick ett skivkontrakt, sa jag med en liten glädjetår i mitt öga.
-Åhhh, vad roligt, utbrast Alice med lyckan i rösten. Jag nickade och Alice kramade om mig.
-Jag tror jag går ut på stan och tar något att äta, är det okej?
-Ja, absolut. Var tillbaka vid två!
-I will, sa jag och Alice log mot mig. Min lycka gick nog inte att missa när jag gick igenom kontoret med världens största leende. Folk jag mötte log mot mig och det kändes som om jag var en glädje spridare.

När jag kom ut ångrade jag lite att jag tagit mina höga Jeffrey Campbell skor eftersom det snöat lite lätt. Jag tog upp min mobil och ringde till mamma.
-Hej älskling, hur har du det? Sa mamma glatt.
-Bra! Åh vet du? Jag fick skivkontrakt!
-Va? Nej? Åhh vad roligt! Då får vi fira när du kommer hem!
-Jaa! Sa jag och kollade mig för innan jag gick över en väg.
-Så, hur är det hemma då? Frågade jag.
-Bra! Simon är hos en kompis och Stefan kommer hit ikväll.
-Ah, vad roligt, sa jag.
-Jag vet att jag var lite emot att du skulle åk...
-Mamma, jag förstår, det är långt iväg och allting, men tack för jag fick åka. Jag ska äta nu, men vi hörs!
-Ja, va rädd om dig och ha så roligt, vi hörs! Hejdå!
-Hejdå!

Jag stod utanför ingången till Subway och nickade för mig själv. Dagen lunch fick bli ett besök på Subway. Jag öppnade dörren och gick in. Till min förvåning var där knappt någon kö, så jag beställde direkt.

Jag satte mig ner vid ett bord och kom på att jag fått ett sms tidigare idag. Jag tog upp mobil och såg att det var från Vanessa. ”Melissa, VET DU? One Direction kommer till Stockholm PÅ MÅNDAG!!!!!” Jag stannade upp och skrev ett sms till Alice.
”Hur länge ska jag stanna i Stockholm?” och sedan la jag mobilen bredvid mig. Jag ville inte missa killarna denna gången. 

---

 

Melissas perspektiv

-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.

---

 

Fredag, en vecka senare.

Jag vaknade upp med ett stor leende på mina läppar. Idag var det dags. Klockan var runt nio och det var bestämt att jag skulle ta ett flyg till Stockholm som gick fem i ett. Jag hade haft en del diskussioner med mamma angående flygresan, eftersom jag skulle flyga själv. Jag var trots allt 17 år, och så svårt var det väl ändå inte?

10 februari

Är ju ledig från skolan idag, eftersom jag ska åka till Stockholm. Är såååå glad och det ska bli skönt att komma ifrån denna hålan! Tror jag är hemma på söndag kväll men ska försöka göra lite inlägg under tiden jag är i Stockholm! Nu måste jag upp och fixa mig! :)
/Melissa

En och en halvtimme senare satt jag och mamma i bilen, på väg mot flygplatsen. På mig hade jag ett par svarta jeans, en stickad tröja som var lite korallfärgar och mina absoluta favoritskor, ett par svarta Jeffrey Campbell skor. Jag hade en ganska skor, svart väska som jag skulle ha som handbagage. I väskan hade jag lagt ner några tidningar, min mobil, pengar, ett choklad, en dricka och även mosat ner min dator. Min resväska som låg i baksätet var ganska fullpackad, mest eftersom jag packade ner dubbelt så mycket kläder än vad som egentligen behövdes.

-Har du nu allt?
Jag nickade mot mamma och kramade om henne.
-Var försiktigt, och lova att ringa och smsa. Gör inget farligt och var inte ute sent oc...
-Mamma, jag vet. Jag är försiktigt, jag lovar. Hon log mot mig.
-Min lilla tjej som blivit så stor, sa hon och jag flinade.
-Hejdå, sa jag och gav henne en sista kram.
-Hejdå! Mamma kramade mig hårt och hon ville inte riktigt släppa mig. Hon hade varit lite emot detta, men jag tänkte inte ge upp. Detta var min chans.

Klockan två landade mitt plan på Arlanda. Jag tog ut mina hörlurar ur öronen och stängde av musiken. Jag packade ihop mina saker och la ner allt i min väska. Jag gäspade och kollade ut. Solen sken och jag log. Äntligen var jag här!

Jag kom in på flygplatsen och tittade mig runt. Allt var stort och jag hade inte en blekaste aning om vart jag var på väg. Jag följde efter en ung tjej som varit på samma flyg som jag, och till min glädje hittade jag bandet där våra väskor skulle komma. Efter en stunds väntan kom min ljusblå väska rullande på bandet. Jag tog tag i den och insåg hur mycket den faktiskt vägde. Lite längre bort stod en kvinna som hade en Sony Music tröja. Jag kände lättnaden inom mig och gick direkt bort mot kvinnan.
-Hej, är du Alica? Frågade jag lite försiktigt och kvinnan nickade glatt.
-Ja, och du måste vara Melissa?
-Ja!
-Roligt att träffa dig. Gick flygresan bra?
-Jadå, absolut.
-Bra. Följ med här, vi åker taxi in till ditt hotell och jag hjälper dig med incheckningen, sedan kommer jag visa dig vart vårt kontor finns! Det ligger inte så lång ifrån där du ska bo, så du kommer kunna ta dig lätt dit.
-Låter bra, sa jag och log. Jag tittade mig runt samtidigt som vi gick mot utgången. Detta var helt annorlunda än vad jag var van vid. Mycket folk, över allt. Det kändes skönt att få vara här, helt själv.

10 februari

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Stockholm. Känns verkligen jättekul att få vara här. Vid fyra ska jag befinna mig på Sony Musics kontor, så bäst att jag går nu så jag hinner i tid.
/Melissa

Jag tog min väska, la ner mobilen, pengar och nycklarna till hotellrummet. Jag släckte lamporna och gick ut i hotellgången. Jag gick mot hissen och väntade otåligt. Jag var spänd på vad som väntade mig.

---

 

 

Melissas perspektiv

Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

---

 

3 februari, fredag.

Har glömt bort bloggen lite på sistone. Men allt har varit så jobbigt. Pappa har ju flyttat och mamma träffar en ny och det känns verkligen som om hela mitt liv rasar ihop. Idag är det i alla fredag och det är alltid skönt. Har ingen aning om vad jag ska hitta på i helgen men så länge jag slipper skolan så mår jag bra.
/Melissa

Jag slog igen datorn och tog min väska. Mamma skulle köra både mig och Simon till skolan idag och nu hade vi lite bråttom, vilket vi alltid hade när vi skulle åka bil och inte buss.
I bilen plingade min mobil till och det var ett nytt mejl. Jag kollade frågande på skärmen. Jag fick ju aldrig mejl? Jag låste upp min mobil och gick in i mejlet. Sony Music stod som avsändare och jag hoppade till. Varför Sony Music? Jag öppnade mejlet och läste igenom det. Två, nej tre, gånger innan jag ens vågade tro att det var verklighet. Att dom mejlat mig och bett mig ringa upp dom så fort så möjligt. Jag ville egentligen göra det nu, men bestämde att vänta tills efter skolan.

Skoldagen gick ganska snabbt och så fort jag kom hem öppnade jag datorn, loggade in i mejlen och skrev ner numret som stått i mejlet. Jag tog upp min mobil och tog ett djupt andetag. Jag slog in numret och förde mobilen sakta mot örat. Jag satte mig ner i sängen och tog ännu ett djupt andetag.
-Välkommen till Sony Music, det är Klara, svarade en tjej som jag skulle tro var ganska ung.
-Hej, mitt namn är Melissa. Jag fick ett mejl från er tidigare idag där det stod att ni ville att jag skulle ringa upp er.
-Melissa Falk?
-Ja.
-Åh, vad bra. Jag ska koppla dig vidare, sa hon och innan jag hann svara var hon borta.

-Hej, mitt namn är Alice, sa en kvinna plötsligt och jag vaknade upp från mina tankar.
-Hej, det är Melissa. Du hade mejlet mig och bett mig ringa.
-Ja, vad bra att du ringde. Är allt bra med dig?
-Ja då, sa jag. Jag mådde väl inte helt perfekt, men jag var nyfiken på vad hon hade att säga.
-Jo, vi här på Sony Music har råkat få syn på din cover av What makes you beautiful, och vi undrar om du är intresserad av att komma hit och träffa lite olika människor inom musikbranschen och kanske få chansen att få ett skivkontrakt.
När hon sa ordet skivkontrakt fylldes hela jag av lycka och kände hur en tår rann ner för kinden. Glädjetårar.
-Skoja du? Utbrast jag och Alica skrattade till.
-Nej, vi har lyssnat på dina covers och du är jätteduktig. Du kommer få jobba med röstcoacher som kan hjälpa dig att bli ännu bättre.
-Oj, ja, jag är verkligen intresserad av att komma. Är det i Stockholm? Jag bor i Skellefteå och det tar väldigt lång tid att åka och det är dy...
-Ja, men vi fixar allting till dig. Vi betalar tågresan fram och tillbaka, och boende.
-Oj, ja, men då kommer jag mer än gärna. När hade ni tänk er?
-Kan du komma nästa fredag?
-Ja, men det tar ju väldigt lång tid att åka tid, så jag får nog ta ledig från skolan då.
-Tror du att det funkar?

 

-Ja, absolut.
-Bra. Jag bokar tåg och allting, så skickar jag ett mejl med tågbiljetten. Vi hörs mer nästa vecka.
-Ja, okej, tack, sa jag och sedan la jag på.
Jag bara satt där i tystnaden. Ett leende trängde sig fram på mina läppar och plötsligt var allt jobbigt borta. Jag skulle få åka till Stockholm. Komma bort från denna hålan och få leva i storstaden för några dagar. Och att de gillade min cover. Allt kändes så overkligt.

-Mamma, mamma, mamma, vet du? Utbrast jag så fort mamma öppnade ytterdörren.
-Nej, vad? Sa hon glatt.
-Jag ska till Stockholm!
-Va? När? Själv? Men, vi har inte rå..
-Nästa fredag, helt själv ska jag åka. Sony Music kontakta mig för de hade sett min cover. Dom betalar allt, så oroa dig inte.
-Men, du kan inte åka själv?
-Mamma, jag är 17 år. Jag kan åka själv.
Mamma suckade och gick förbi mig. Kunde hon inte ens visa lite glädje för min skull? Jag suckade gick mot dörren. Jag hoppade i mina converse, drog på mig min vinterjacka och öppnade dörren.
-Jag går över till Vanessa, ropade jag. Jag smällde igen dörren, huttrade till på grund av kylan och gick sedan mot Vanessas hus.

-Så, du ska få ett skivkontrakt? Utbrast Vanessa när jag berättat vad som hänt och jag flinade.
-Det är ju inte helt säkert, men kanske, sa jag och Vanessa log stor åt mig.
-Shit, vad roligt. Jag är så glad för din skull. Du förtjänar det verkligen.
Jag gav Vanessa en kram och sedan fortsatte vi snacka.
-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.

---

 

 

Melissas perspektiv

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

---

 

När jag vaknade på lördagsmorgonen gick jag direkt ner till köket eftersom jag hörde att mamma och Simon satt och snackade.
-Det är en sak jag vill berätta, hörde jag att hon sa och jag skyndade mig ner i köket.
-Godmorgon, sa mamma glatt när jag kom ner. Mitt hår stod åt alla håll och jag såg nog väldigt trött ut, men vem gjorde inte det en lördagsmorgon?
-Så, vad skulle du berätta? Frågade Simon och jag såg hur mamma log lite extra.
-Jo, jag har bjudit hem en...
-Kille? Utbrast jag och mamma nickade.
-Va? Men mamma, va? Nej! Hallå? Pappa åkte igår och du ska redan ta hem en kille?
Ilskan inom mig blev bara större och större. Simon reste på sig, tackade artigt för frukosten och gick iväg.
-Mamma, seriöst. Varför? Är det på grund av en ny kille som ni valde att inte bo ihop längre?
Jag vill bara gråta. Att hon ens kunde. Allting hade blivit så fel denna veckan. Exakt allt.
-Lugna dig. Jag vet att pappa åkte igår, men jag har träffat honom en del tidigare...
-Så, det är alltså på grund av honom som pappa åkte?
-Han fick ett jobb...
-Men, han kanske inte hade tagit jobbet om det inte var på grund av... vad heter han?
-Stefan.
-Ja, om det inte var på grund av Stefan. Men visst, ta du hit han. Förvänta dig inte så mycket av mig bara.
-Nej. Men, han tar med sig sitt barn... eh.. kommer inte ihåg namnet, men det är en kille i din ålder.
-Trevligt, sa jag, drack en klunk jucie och började bre en macka. Mamma kollade på mig, som om jag skulle säga något jag menade, men jag såg inte positivt i detta, så jag lät bli att säga något.

”Vanessa, allt är helt.... åh. Mamma ska ta hem någon kille ikväll, såhär dagen efter pappa åkt. Vad ska jag göra?”
Jag skickade smset till Vanessa och sedan bestämde jag mig för att gå och ta en dusch. Det var verkligen välbehövligt.

Klockan var kvart i sju och mamma sprang runt som en höna i huset. Jag hade försökt hjälpa henne lite och visa lite intresse. Jag vill trots allt inte förstöra allting för henne. Simon sa inte så mycket heller. Han var nöjd så länge han fick spela TV spel.

När klockan slog exakt sju ringde det på dörren och mamma log.
-Jag vet att ni inte gillar detta, men försök att se lite glada ut, för mig skull? Jag log mot mamma och nickade.
-För din skull. Mamma log mot mig och gick mot dörren. Jag ställde mig bredvid Simon. Mamma öppnade glatt dörren.
-Hejsan, välkommen, sa hon glatt och kramade om Stefan. Jag log lite stelt, men när jag såg vems hans barn va hoppade jag till och mitt leende försvann och förvandlades till en förvånad min. Jag ville bara sjunk igenom marken, men lyckades tränga fram ett leende. Stefan sträckte fram sin hand mot mig.
-Hej, Stefan, sa han och jag nickade.
-Melissa.
-Och detta är min son, Emil. Jag nickade och log ett fejkat leende mot honom. Han gjorde detsamma. Jag kände ilskan inom mig, men jag ville inte förstöra något. Inte än i alla fall.

Det var endast mamma och Stefan som snackade under middagen. De frågade oss några ynka frågor, som vi besvarade så kort så möjligt.
-Tack för maten, sa jag sekunden efter jag ätit upp. Mamma gav mig en menande blick, som om hon ville att jag skulle sitta kvar. Jag skakade på huvudet.

Jag satt på mitt rum och hörde att någon kom upp för trappan. Min dörr öppnades och där stod Emil. Han log ett hånfullt leende och kom in.
-Det var din mamma som skickade upp mig här.
-Jag har inte berättat för henne.
-Jag har inte berättat för pappa..
-Jag förväntade mig inte riktigt att se dig här...
-Nej, men nu är jag här, sa han och satte sig bredvid mig. Han la sin arm om mig och lutade sig mot mig. Jag gav han en ilsken blick och reste mig snabbt upp.
-Vad fan gör du? Jävla äckel. Att du ens kysste mig när vi va hemma hos dig, även om du var tillsammans med Sara. Och att du sedan kan stå och ljuga rakt framför mig. Vet du hur jävla lågt det är? Jag trodde bättre om dig. Jag trodde du var annorlunda, men du är precis som alla andra killar. Gå ut, nu.
-Jag gillar dig, sa han tyst.
-Emil, ut. Nu. Jag vill aldrig se dig här, okej?
-Jag gillar dig, inte Sara.
-Så, det var därför du ljög?
-Jag hade inget val.
-Jo, du kunde sagt sanningen. Men nej, då förlorar du ju Sara. Se, du gillar henne. Gå nu.
-Men..
-Gå. Sanningen ska fram en dag, om du nu inte tänker berätta det själv. Jag vill inte se dig mer. Äckel.
Jag kunde inte hålla det inom mig. Han reste sig från sängen och gick mot dörren. Han stannade och kollade mot mig.
-UT! Skrek jag, riktigt högt och jag kunde se på Emil att han blev rädd. Han öppnade dörren fort, gick ut och stängde den igen. Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen.
”Var glad för din mammas skull!” hade Vanessa svarat. ”Det var tydligen Emil pappa som hon hade bjudit hit. Emil var med. Jag skällde ut honom och han säger att han gillar mig. Åhhh :(” svarade jag och sedan kastade jag mobilen i sängen. Jag kände hur en tår kom fram. Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

---

 

 

Melissas perspektiv

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.

---

När jag kom hem från skolan gick jag raka vägen i på mitt rum, slängde mig i sängen och bara kände hur tårarna trängde fram. Jag skulle inte kunna göra något åt detta. Ingen trodde på mig. Jag talade sanning, men eftersom Sara var så mycket mer populär så var det hon man trodde på. Jag suckade för mig själv. Att det ens skulle bli så. Och att Emil stått och ljugit rakt upp i mitt ansikte. Jag borde inte ha låtit han vinna, men vad skulle jag göra? Sara skulle aldrig kunna säga att Emil ljög, även om det var det han gjorde. Jag orkade verkligen inte med det här längre. Jag äcklades fortfarande av kyssen.

Klockan var närmre sex och jag hade inte rört mig från sängen. Jag bara låg i min säng med hörlurar i och lyssna på musik. One Direction såklart. Jag såg i ögonvrån att någon öppnade min dörr och jag var nära på att säga åt personen att gå, men när jag såg att det var Vanessa så log jag mot henne och hon kom in. Hon stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten.
-Varför går det massa rykten? Alla snackar om dig och Emil, sa hon och jag suckade. Jag tittade ner i täcket, satte datorn åt sidan och kände hur mina tårar började rinna igen.
-Mm, sa jag och Vanessa kollade allvarligt på mig.
-Vad är det som händer? Berätta, nu!
-Jo, jag träffade Emil i lördags. Och han... kysste mig. Och i söndags när jag vaknade så såg jag på hans facebook att han varit tillsammans med Sara i sju månader. Jag visste ju att de varit tillsammans, men inte att de var det fortfarande. Och jag sa till Sara att Emil kysst mig, för jag tyckte hon skulle få veta det, eftersom han gjorde fel, men allt blev fel och hon sa till alla att jag kysste Emil. Alla, ärligt talat, gav mig konstiga blickar och det första Kajsa gjorde när jag kom till skolan var att skälla ut mig. Inte ens hon tror på mig. Och jag snackade med Emil och Sara i matsalen. Emil stod rakt framför mig och ljög, om allt. Han säger att jag kysste honom och att han kämpade emot.
Min röst sprack och tårarna bara rann. Jag kände mig som en dum idiot. Jag kollade med en ledsen blick på Vanessa. Jag förväntade inte mig något bra citat eller någon lösning av henne, det bara kändes skönt att hon lyssnade. Hon lutade sig mot mig och vi kramade om varandra.
-Tror du på mig i alla fall?
-Ja, såklart jag gör. Jag vet att du talar sanning. Men jag vet inte hur vi ska lösa detta. Vi släppte taget om varandra och jag skakade på huvudet.
-Det är inte ditt problem, det är mitt. Jag skulle aldrig sagt något. Fan, fan fan.
-Kanske inte mitt problem, men jag tänker inte låta dig gå igenom allt själv. Jag finns alltid vid din sida. Jag log mot henne. Jag var så glad att jag hade henne. Hon var världens bästa vän.

4 dagar senare, fredag, 20 januari

Dagen var här. Pappa skulle lämna oss. Åka till London. Jobba. Och glömma oss. Eller, kanske inte glömma, men det kändes så. Efter en redan väldigt jobbig vecka så kändes detta bara onödigt. Men de hade bestämt sig. De ville inte bo tillsammans längre.
-Pappa, när får jag komma och hälsa på? Frågade jag och pappa log.
-När jag fått allt i ordning, sa han och log. Jag nickade och slängde mig mot honom. Han kramade om mig hårt och pussade mig i håret. Han gjorde samma sak med Simon och sedan tittade han mot mamma.
-Ja, eh... jag måste åka nu. Hejdå, sa han och tog tag i sin väska. Det gjorde ont i mig att han inte ens kunde krama om mamma, men det kanske var ett tecken på att detta var rätt sak att göra, även om det kändes jobbigt.
-Hejdå, sa vi alla i kör och sedan gick pappa ut. Vi andra stod kvar. Det kändes så fel. Det skulle bli en fredagskväll utan pappas dåliga skämt. Det skulle aldrig bli som förr.

Kvällen spenderade jag på mitt tråkiga rum, som vanligt. Jag hade inget bättre för mig så jag gick in på min youtube kanal och fick en chockerande blick när jag såg hur många visningar min cover av What Makes You Beautiful hade. Det kändes helt galet. Det var det enda bra denna dagen. Jag slösade bort tid på twitter och bestämde mig sedan för att skriva ett blogginlägg.

20 januari

Idag åkte pappa. Han ska flytta till London och jag önskar jag kunde flytta med, men nej. Veckan har varit hemskt och allting har blivit så fel. Tack och lov så har jag Vanessa, den ändra riktiga vännen i detta land. Jag är så himla trött, så jag ska nog gå och lägga mig. Hoppas ni haft en bättre vecka.
/Melissa.

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 

---

 

 

Melissas perspektiv

-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.

---

 

Jag gick längs den långa korridoren med böckerna i famnen och jag tittade ner i golvet för jag ville inte möta de andras blickar. Alla såg mig som att jag var den som hade gjort fel bara för att det gick runt ett rykte. Men jag visste ju inget, jag visste inte ens att han hade en flickvän och det var ju han som kysste mig, jag besvarade bara hans kyss. Det var liksom inte jag som påbörjade något. Genom den kyssen fick han mig tro att det kanske fanns något mellan oss, men jag hade tydligen helt fel. Han kanske bara gjorde det för att det skulle startas ett nytt ryckte på skolan, ett rykte om mig.
Jag vaknade snabbt upp från mina tankar när jag plötsligt kände hur jag gick in i någon och mina böcker ramlade ner på golvet. Jag flyttade min blick upp och såg mig att Sara stod framför mig.
-Se dig för klantskalle, sa hon och började gå förbi mig. Men jag tog mod till mig och greppade tag hennes arm.
-Vad tänker du med egentligen? Hur kan du bara göra så som du gjorde? Sa jag irriterat. Jag var riktigt arg över att hon hade startat detta rykte om mig, för ingen på skolan trodde på mig. Alla trodde på Sara för hon var mer populär.
-Vadå? Vad har jag gjort? Sa hon och tittade sig omkring, som om hon spelade oskyldig.
-Det vet du mycket väl, sa jag snabbt och hon tittade sig osäkert omkring.
-Men jag har inte gjort något, men det går tydligen runt ett rykte om att en viss Melissa gillar att ta andras killar.
-Och det var DU som startade ryktet. Jag visste inte ens att Emil hade en tjej och det var han som började kyssa mig! Sa jag surt och släppte greppet om hennes handled. Hon gick där snabbt ifrån, men efter några meter stannade hon och vände sig om.
-Du kommer ändå aldrig bli lika bra som mig och dina drömmar kommer aldrig gå i uppfyllelse för du är värdelös, skrek hon, jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Vad hade detta med saken att göra? Kunde hon inte komma med något bättre?

Jag satte mig ner på närmaste bänk och tog upp min skoldator, jag tittade mot klockan och såg att det var tio minuter kvar tills lektionen började. Såhär tidig brukade jag ju aldrig vara. Snabbt och smidigt loggade jag in på min blogg för jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Men så fort jag skulle börja skriva kände jag hur någon stirrade på min skärm och jag stängde snabbt ner det. Jag hatade verkligen när folk stod och tittade på vad jag gjorde på datorn, det tyckte jag var riktigt hemskt.

Förmiddagens lektioner gick fort även om ingen pratade mig och alla gav mig onda blickar. Jag förstod ingenting, jag hade ju inte gjort någon något ont. Jag gick mot matsalen och kände att jag var tvungen att prata med Emil om vad som hade hänt. ”Hej, du... vi måste prata” skrev jag i ett nytt sms och klickade snabbt på skicka.
Jag drog tummarna över mobilen när jag satt i matsalen, helt ensam. Emil hade inte svarat än och jag hade knappt någon aptit till att äta. Det kändes som alla stirrade på mig för att de trodde att jag hade gjort något fel, på grund av ett dumt rykte. Jag hoppar plötsligt till av att någon petar på min axel och vänder mig snabbt om, där jag ser Emil och Sara.
-Vad ville du prata om? Frågade Emil snabbt och höll Saras hand.
-Om detta, om ryktet som inte är sant. Både du och jag, Emil, vet att det inte var jag som kysste dig, sa jag och Emil tittade mot Sara.
-Vad snackar du om? Du kysste mig fast jag kämpade emot och sa att jag hade en flickvän, sa han och tittade malligt mot mig.
-Är du helt dum i huvudet eller? Jag trodde fan bättre om dig, sa jag snabbt samtidigt som jag tog upp min mobil och bricka med mat och sprang ut från matsalen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att han ens gjorde såhär? Att han ens kunde.

När jag kom ut från matsalen sprang jag direkt in på toaletten och tog upp min dator, kanske inte så fräscht men jag var tvungen att skriva av mig nu. Jag klarade inte detta längre, jag trodde Emil var annorlunda men han var tydligen ett lika stort svin som alla andra killar på denna skola.

16 januari

Jag känner nu att detta börjar gå för långt. Ingen tror på mig här längre, varken på vad jag säger eller vad jag drömmer om. Men det värsta är nog att helt plötsligt har hela skolan vänt sig emot mig, på grund av en liten incident som har blivit en helt annan historia än vad det egentligen är. Allt jag vill är att dra ett sträck över detta och att allt ska vara som vanligt. Alla sviker mig bara för ett dumt litet rykte som inte ens är sant. Jag har inte gjort något fel, det var han men ingen verkar tro mig.
Detta tar hårt på mig, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig någonstans och jag bryr mig inte om vem som läser detta, för detta är mina tankar och mina känslor.
Jag vill bara att någon ska tro mig och att folk inte ska ljuga mig rakt upp i ansiktet, nej usch.
/Melissa

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.

---

 

 

Melissas perspektiv

Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.

---

 

Emil avslutade kyssen och drog sitt huvud ifrån mig, han tittade in i mina ögon med ett stort leende. Jag log lite osäkert mot honom.
-Förlåt, jag... började han och hans röst lät osäker.
-Nej, det är lugnt, sa jag och log. Jag visste inte vad detta betydde för han, men jag visste att detta betydde mycket för mig. Mina känslor för honom blev bara starkare och jag hoppades verkligen han kände samma för mig som jag kände för honom. Han borde ju ha några känslor för mig eftersom han kysste mig, eller?

Filmen hade precis tagit slut och Emil hade sin arm om mig, det kändes så bra. Jag hade ingen aning om vad klockan var, så jag tog upp min mobil för att se.
-Vad är klockan? Frågade Emil, precis som han hade läst mina tankar. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag tittade ner på mobilen.
-Typ halv elva, så jag tror jag måste hem nu, sa jag lite ledsamt för jag ville inte hem, inte än i alla fall.
-Ska jag köra dig hem också?
-Ja gärna, svarade jag med ett leende.
-Då kan du i alla fall se fram emot 40 minuter där du sitter tätt intill mig och kramar om mig, sa han och blinkade. Jag skrattade till och knuffade till Emil i sidan.
-Ska vi åka då?
-Japp, sa ha och jag reste mig från sängen.

En timme senare la jag nerbäddad i min säng med ett leende på läpparna. Det kändes som om det faktiskt kunde bli något mellan mig och Emil, om jag inte skulle lyckas förstöra allting. Jag slöt mina ögon och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag gillade Emil, väldigt mycket.

15 januari

Förlåt för att jag inte bloggat, men har inte riktigt hunnit. Har hänt både bra och dåliga saker och det galnaste av allt var väl att Liam, från One Direction, såg min cover. Är såååååå glad för det. Sen att min mamma och pappa ska skilja sig... ja inte lika roligt. Pappa ska flytta till London med han vägrar låta mig följa med. :(
/Melissa.

Det var en onödigt söndag. Jag spenderade dagen hemma i min säng, tittandes på Gossip Girl. Vanessa hade inte varit hemma över helgen och skulle inte var hemma förrän sent ikväll. Jag suckade för mig själv och kom på att jag trots allt inte varit inne på facebook idag. Jag loggade in och den översta händelsen fick mig att bli stum. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. ”Emil Svensson: 7 månader med världens finaste Sara idag. Älskar dig ♥.” Var han seriöst? Jag ville inte ens tro att det var sant. Kyssen som igår gjort mig glad, och som faktiskt betydde något för mig, äcklade mig just nu. Att han ens kunde? Jag suckade för mig själv och kände att denna söndagen kunde inte bli värre. Och jag var rädd för att träffa på honom i skolan imorgon. Jag ville smsa han. Borde jag göra det? Ja, vad skulle häda? Jag tog upp min mobil och gick in på vår konversation. Killen som verkat så snäll och så ärlig. Min uppfattning hade ändrats helt. Jag ville egentligen ringa honom och bara skälla ut honom, men det var trots allt Sara det var synd om. Han hade ju kysst mig när han hade en tjej och han hade fått mig att tro att han gillade mig. Vad tänkte jag med? En tår rann ner för kinden. ”Hur fan kunde du? Det är värst mot Sara, tänk på det.” skrev jag i ett sms och sedan tryckte jag på skicka. Jag ångrade mig för några sekunder, men samtidigt inte. Han borde skämmas. Jag ville så gärna berätta för Sara även om det kanske inte var den perfekta dagen. Jag skrev in Sara i sökrutan i chatten på facebook och till min förvåning var hon inloggad. ”Hejsan. Vill inte förstöra för dig och Emil, men vill att du ska veta att han kysste mig igår.” skrev jag till henne och sedan kryssade jag ner facebook med en orolig känsla i magen.

När jag kom till skolan på måndagen kände jag hur folk riktigt stirrade på mig. Jag suckade och kollade ner i marken. Vad var det som var fel. Jag gick till mitt skåp och såg Kajsa. Jag log stort mot henne, men hon såg inte lika glad ut.
-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.

---

 

 

Melissas perspektiv

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.

---

 

Jag satt fortfarande inne på Simons rum, eller jag la i hans säng och han satt vid sin dator. Men det kändes bäst att vara i samma rum som Simon nu, eftersom jag ville kunna prata med någon närsomhelst, jag ville ha någon i närheten. Tankarna flög runt, varför hade de bestämt sig för att skilja sig? Varför så plötsligt? Jag hade ju inte märkt något innan att deras relation var på väg att brista. Vad jag hade sett så verkade ju allt så bra mellan dem. Plötsligt plingade min mobil till och jag kände hur det vibrerade lätt i sängen. Jag tog upp min mobil och insåg att jag hade fått ett sms, det var från Emil. ”Förlåt att jag inte kunde träffas häromdagen, men har du lust att komma till mig nu och titta på en film? :)”. Vad skulle jag svara? Hur skulle jag kunna komma in i Skellefteå vid denna tiden? Men det kändes som jag behövde komma hemifrån.

 

”Ja visst, men det lär dröja minst 2 timmar innan jag är hos dig eftersom bussen inte går så ofta :(”, skrev jag och klickade snabbt på skicka. Det dröjde inte lång tid innan jag fick ett svar ”Men jag hämtar dig med mopeden, är hos dig om 40 minuter ;)” Skojade han med mig? Skulle han hämta mig med sin moped bara för att han ville att det inte skulle dröja så länge? Hela jag sken upp i ett leende och anledningarna till att vara lycklig började regera över anledningarna till att vara ledsen. Men självklart kunde egentligen inget göra mig hel nu, inte nu när mina föräldrar skulle skiljas. Fast att Emil ville träffas hjälpte mig en liten bit på vägen till att må bättre.

Det hade gått 35 minuter och jag stod nere i hallen och väntade, jag var helt färdig inför att Emil skulle komma. Vanligtvis stressade jag in i det sista, så att den som skulle hämta mig fick stå och tuta utanför, men denna gång var det inte så. Jag hade bytt om från mina mjukisbyxor och tjocktröja till jeans och en röd blus.
Efter en liten stund hörde jag en moped som körde in på gården och jag visste direkt att det var Emil och jag kunde inte låta bli att le. Det pirrade i min mage när jag öppnade dörren och ljuset från lampan på garaget lös rakt på honom när han tog av sig hjälmen. Jag bet mig i läppen, hur kunde man se så bra ut som honom? Jag gick mot honom och han mötte mig i en härlig kram.
-Hej, hur är det med dig? Frågade han och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag ville inte säga vad som hade hänt.
-Hej, det är bra, sa jag och han nickade. 
-Du ser väldigt fin ut idag, sa han och jag kände hur mina kinder blev varma.
Vi gick mot hans moped och han tog tag i hjälmen som jag skulle ha och gav den till mig. Jag tryckte på den på mitt huvud och satte mig sedan på mopeden bakom Emil. Eftersom jag inte var så van vid att åka moped och inte riktigt visste var som var säkrast att hålla sig så tog jag mina armar om Emil och höll fast mig. Det kändes säkrast och tryggast för mig.

 

Jag satt nu i soffan i Emils vardagsrum, han var tydligen ensam hemma ikväll. Han var ute i köket och poppade popcorn, men han sa åt mig att jag skulle stanna här och välja film. Självklart hade jag valt en utav mina favorit filmer, The Last Song. Jag älskade verkligen den, och när jag tittade på den kunde jag inte slita blicken från tv:n.
-Så, vilken film har du valt? Frågade Emil när han kom in i vardagsrummet och satte ner popcornen på bordet.
-Ehm, denna, sa jag och visade osäkert upp filmen.
-Hoppas du vill se den, annars kan vi ta en annan, fortsatte jag snabbt.
-Det går bra med den, jag gillar faktiskt den, sa han och log mot mig. Han tog filmen från mig och satte i skivan i DVD-spelaren.

Filmen startades och Emil satt väldigt nära mig, lyckan som fanns inom mig var stor nu. För ända sedan första gången jag sett honom så hade jag drömt om att får vara med honom, att bara umgås med honom trodde jag aldrig skulle hända. Jag trodde inte han ville vara med någon som mig.
Jag drog filten om mig och huttrade till. Emil tittade mot mig lite osäkert.
-Fryser du? Frågade han och jag nickade. Han la försiktigt sin arm om mig och jag kunde inte tro att detta hände. Det kändes så bra att ha hans arm om mig, jag hade kunnat stanna här länge. 
Jag kunde inte neka till att jag hade fått mer känslor för Emil dessa dagar som jag hade varit med honom, och det kändes som han kanske började känna detsamma för mig. Men jag kunde inte vara säker på något.
Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.

---

 

 

 

Melissas perspektiv

Bussen stannade där jag skulle av för att byta buss och åka mot Strömfors. Jag reste mig och upp och vände mig mot Emil.
-Hejdå, sa jag och han log. Han reste sig upp och gav mig en varm kram.
-Hejdå fina du, vi ses, viskade han i mitt öra och jag log mot honom. Han var så snäll.

---

 17 januari – Tisdag

Nu är videon fixad och allt är klart! Har den på ett USB minne här hemma och ska snart ladda upp den på youtube. Är jättenöjd med resultatet, Emil var grym på filma!!
/Melissa.

Skoldagen var över. Det var sista dagen jag skulle få chansen att umgås med Emil, förmodligen. Vi hade verkligen haft roligt under tiden vi gjort detta och allt hade blivit så bra. Jag var verkligen nöjd. Jag tog upp min mobil. Klockan var bara halv fyra och jag hade verkligen ingenting att göra. Jag gick in på meddelande och tryckte på ”Emil”. Jag började skriva på ett nytt meddelande. ”Hej, vad gör du? Lust att träffas?”. Jag vågade inte riktigt trycka på skicka, men jag gjorde det. En nervös känsla for genom magen och bara inom några minuter hade han svarat. ”Kan tyvärr inte. Ska träna om en halvtimme”. Jag suckade för mig själv. Var jag så dum och trodde han vill träffa mig? ”Aha, okej. I alla fall, det var roligt att göra videon med dig och det blev bra!”. Jag la ifrån mig min mobil och tog upp mitt USB minne från väskan och satte i det i datorn. Jag letade igenom och hittade videon. Jag högerklickade och tryckte på Spela upp.
När en minut av låten gått öppnades min dörr och jag tryckte snabbt på paus. Det var mamma.
-Är det videon ni gjort i skolan? Jag nickade mot henne.
-Åhh, jag får se och höra! Sa hon och gick fram till skärmen. Jag suckade för mig själv och startade om videon.

-Åh, vad du är duktig, sa mamma och jag log mot henne. Även om alla mammor sa så till sina barn, så gjorde det mig glad.
-Mamma, om man vill ha ett skivkontrakt, hur gör man då?
-Men, man kan nog inte bara få det sådär, någon skivbolag måste upptäcka dig oc..
-Ja, men det hjälper ju inte att sitta här hemma resten av livet och hoppas på det bästa, sa jag surt och mamma skrattade till.
-Men, vi har inte råd att betala en resa till Stockholm för att du ska kunna visa intresse till ett skivbo...
-Nej, men då får jag väl tjäna ihop egna pengar, sa jag surt och mamma kollade på mig med en konstig blick.
-Gör du så, sa hon och gick ut från rummet. Hade jag sagt något, då gjorde jag det. Jag ville inte sitta hemma och drömma, jag ville ut i världen och leva min dröm.

Cirka 3,5 timmar senare var videon uppe på Youtube. Även om jag laddat upp covers tidigare så fick jag en liten nervös känsla i magen. Jag visste ju inte vem som skulle se videon. Jag kopierade koden för att lägga ut den på min blogg och sedan gjorde jag ett nytt blogginlägg. Sedan loggade jag in på twitter. Jag hade ett konto där jag hade runt 1000 följare och jag ville självklart lägga ut länken där. ”Here's my latest cover, please listen and tell me what you think!” skrev jag och klistrade in länken. Jag tryckte på tweet och samma nervösa känsla spred sig genom kroppen.

Det var några som svarade mig och skrev att jag var riktigt duktig, vilket bara gjorde mig gladare och gladare. Själv tyckte jag inte att jag var dålig, men inte jättebra heller. Jag visste hade jag kunde utveckla mycket, men jag var en bit på vägen.

Liams perspektiv

Vi hade för en timme sedan avslutat en av våra konserter. Vår UK turné började lida mot sitt slut, vilket jag tyckte var riktigt tråkigt. Jag älskade verkligen att framträda och se alla fans i publiken. Det gav mig så mycket energi och lycka. Jag gick in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Tired after tonight's show you guys are amazing thank u” och sedan klickade jag upp någon Youtube länk någon tweetat. Det var en video från en tidigare konsert och jag skrattade lite åt oss där vi sprang runt och hoppade på scenen, men samtidigt kunde man se på oss alla hur rolig vi hade. Jag kollade i listan till höger och såg att där fanns två covers av What makes you beauitiful Jag klickade på den ena och höjde volymen lite. Jag log lite för mig själv och jag kände hur Zayn kom bakom mig.
-Shit, vad duktig! Utbrast han och jag nickade.
-Jag vet! 

---

 

Melissas perspektiv

Jag ville inte direkt uttrycka mig om just Emil. Jag visste ju inte exakt vem som läste min blogg, så det var bättre att bara skriva allmänt. Att jag tyckte han var snygg och sådär, det kunde stanna mellan mig och Kajsa.

---

13januari, Fredag.

Är såååååååå sjukt trött idag denna fredagsmorgonen men idag i skolan så ska jag göra klart det sista i studion och vi ska nog börja filma senare idag. Ska bli riktigt kul, jag hoppas videon kommer vara klar nästa vecka. :)
/Melissa.

-Melissa, skynda, bussen går snart, ropade Simon nere från hallen och jag smällde igen laptopen. Jag tog min Adidas väska och kollade snabbt så jag hade med mig alla mina grejer, vilket jag hade.
-Kommer, ropade jag till svar och sprang sedan ner för trapporna.

Vi kom precis i tid till busshållplatsen, men jag kunde inte se Vanessa. Jag gick på bussen och tog upp min mobil. Två nya meddelande. Ett från Vanessa och ett från... Emil. Jag blinkade en extra gång och log för mig själv. ”Hej, jag är sjuk idag, så du får inget resesällskap!” stod det i Vanessas sms. ”Åh, krya på dig!” svarade jag henne snabbt innan jag läste sms:et som Emil skickat. ”Hej, vad gör du i eftermiddag? Tänkte att vi kanske ska prata igenom hur vi ska filma eftersom vi ska börja med det på måndag?”. Jag log för mig själv. Jag hade lovat mamma att vara hemma i eftermiddag och fixa med maten tills hon kom hem, men om jag smsade henne och sa att detta var väldigt viktigt så kunde hon nog låta mig träffa Emil efter skolan. Jag skrev snabbt ett meddelande till henne, i hopp om att få ett ”Ja” som svar.

Några timmar senare, eller rättare sagt när skolan var slut, stod jag utanför skolgården för att möta upp Emil. Min mamma hade sagt ja och jag hade lovat att vara hemma vid sex tiden. Klockan var trots allt bara kvart över två.
-Hej Melissa, sa han röst jag kände igen och jag vände mig om och där stod Emil. Lika snygg som vanligt.
-Hej, sa jag glatt, och han log.
-Kan vi inte gå in mot stan och sätta oss på ett fik? Frågade jag och Emil nickade.
-Det låter bra! Ska vi gå eller ta bussen?
-Jag har inga pengar på mitt busskort...
-Men, jag betalar, det är trots allt kallt ute, sa han och jag log.
-Men, du behöver inte...
-Jo, jag betalar, sa han bestämt och jag nickade.
-Tack! Sa jag och han log ett gullig leende.

En halv timme senare satt vi inne på ett fik och drack varm choklad och bara snackade. Emil var absolut inte en sån kille som jag föreställt mig. Jag hade föreställt mig en kille som bara tänkte på att vara med de populära tjejerna, en som ville festa hela tiden och var en ganska stor player, men jag hade helt fel. Han var helt tvärtemot. Och de senaste dagarna hade vi snackat en hel del och han hade sagt saker till mig som var ganska ”privata”. Han hade berättat att hans mamma hade cancer, men att han inte hade berättat det för några andra i skolan. Han ville inte att folk skulle tycka synd om honom och han berättade att alltid verkade så självsäker och glad, men att bakom hans leende fanns alltid en otrygg och svag sida som han inte ville visa. Och att han berättat allt för mig kändes så himla... bra. På något sätt. Som om han litade på mig. Jag kollade på klockan. Fem i halv sex. Jag harklade mig.
-Jo, asså, jag lovade att vara hemma till sex. Men, det var verkligen kul att vi kunde träffas såhär utanför skolan och snacka.
-Ja, verkligen, sa han och reste på sig.
-Ska du också åka hem?
-Ja, jag betalar för dig igen, sa han och jag skrattade.
-Säker? Tack så mycket, jag betalar tillbaka på måndag, sa jag och han skakade på huvudet.
-Nej, gör inte det. Jag betalar det, okej?
-Som du vill, sa jag och han skrattade.

Bussen stannade där jag skulle av för att byta buss och åka mot Strömfors. Jag reste mig och upp och vände mig mot Emil.
-Hejdå, sa jag och han log. Han reste sig upp och gav mig en varm kram.
-Hejdå fina du, vi ses, viskade han i mitt öra och jag log mot honom. Han var så snäll. 

---

 

Melissas perspektiv

-Men, vad bra då. Jag vet inte om du hört det, men ni ska samarbeta med foto/film eleverna, och du kommer samarbeta med Emil. Du vet vem han är va?
Jag nickade mot henne. Emil. Emil Svensson som alla tjejer gillade och den enda snygga killen på denna skolan. Shit. Jag hade haft en liten crush på honom sen jag såg han för första gången. Hur skulle detta bli?

---

 

Jag kom in i studion och tittade mig omkring. Det var liksom inte någon speciellt ”lyxig” och fin studio, men jag dömde inte för dess utseende, för det var ju kvalitén på ljudet som räknades. Om ljudet inte blev bra, så var ju studion inte särskilt bra. För är man en kräsen musikälskare så duger inte vilken kvalité på inspelningen som helst, ljudet måste vara bra. Vad jag hade hört så var detta en bra studio, eller den var väldigt bra för en skola. Jag satte mig ner på en av stolarna och tittade mig osäkert omkring. Detta var något jag verkligen hade längtat efter.
-Vilken tonart kör du låten i? Frågade Pernilla och avbröt mina tankar.
-Jag vet inte riktigt, i alla fall lägre än killarna.
-Killarna? Frågade hon förvirrat.
-Jag menar One Direction, sa jag och Pernilla skrattade till.
-Det borde jag ju ha förstått, sa hon och skakade på huvudet.
-Men ska inte Emil komma snart? Frågade jag och jag insåg direkt att det lät som jag verkligen ville träffa honom. Men det ville jag ju också, eftersom jag alltid hade varit lite småkär i honom så ville jag lära känna honom också. För jag ville veta om han verkligen var den personen jag trodde han var. En kille som njöt av alla uppmärksam het han fick. Lite sådär små kaxig.
-Det verkar som någon verkligen vill börja spela in, sa hon och jag nickade ivrigt. Jag ville ju verkligen spela in, men jag ville också träffa Emil. Tänk, detta var kanske ödet, jag hade ju aldrig vågat ta kontakt med honom själv och nu var det någon som hade satt ihop oss till en liten grupp. Jag hoppades verkligen detta skulle bli bra. Mina tankar avbröts plötsligt när en dörr öppnades och jag hörde en mörk röst.
-Hej, hörde jag och jag tittade upp. Jag möttes av ett par blå ögon och lite ljusbrunt hår. Framför mig stod Emil och jag kunde inte rå för att le, han var lite lik Nate i Gossip Girl och det gjorde ju det inte mycket sämre, för han var riktigt snygg enligt mig.
-Hej, svarade jag tyst och tittade ner i golvet. Varför skulle jag alltid bli så blyg när det gällde killar jag gillade?
-Jag hörde att du skulle spela in What Makes You Beautiful, sa han med ett leende och jag tittade upp mot honom förvånat. Rädd för att han redan nu skulle tycka detta var tråkigt och kanske redan nu döma mig bara för jag gillade One Direction.
-Hur visste du det?
-Ja, rykten sprider ju sig snabbt här och jag tycker faktiskt att det är en grym låt, så det ska bli kul att arbeta med den och dig, sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar. Tankarna som funnit för två sekunder sedan flög bort. Jag kände hur jag rodnade lite, han tyckte det skulle bli roligt att arbeta med mig. Jag kunde inte riktigt förstå det, och han gillade What Makes You Beautiful, det gjorde ju bara allt ännu bättre.
-Ah, säg något som inte alla vet här? Sa jag och skrattade till. Jag var lite nervös för det här. Jag hade aldrig haft en riktigt konversation med honom så jag hade väl mina anledningar till att vara nervös.
-Ja, men precis. I alla fall, Peter, min lärare, sa att vi skulle börja med att snacka ihop om hur videon skulle vara, så, har du några idéer? Tror man får välja om man vill filma i studion eller typ ute.
-Ah, jag vill nog helst att det blir en studiovideo, om det är okej för dig?
-Ja, absolut! Sa han och jag log.

En och en halv timme senare kom Peter in i studion och vi båda tystnade.
-Så, hur går det? Jag och Emil kollade på varandra och jag flinade lite. Vi hade inte kommit någonstans. Vi hade bestämt det där att det skulle vara en studiovideo, men längre än så hade vi inte kommit. Vi hade börjat att snacka om massa annat.
-Jo, eh.. det går bra, sa Emil för att avbryta tystnaden.
-Ah, vad bra. Ja, vi måste låta andra få tillgång till studion, så er tid är tyvärr slut för idag, men det blir mer tid imorgon, sa han och vi nickade. Peter gick ut ur studion och vi flinade mot varandra.
-Vi får göra mer imorgon, sa Emil och jag nickade mot honom. Jag tog min blåa Adidas väska och vi gick ut ur studion.
Vi gick längst en korridor och kom fram till punkten där man antingen fick gå till höger eller vänster. Jag skulle till höger och Emil till vänster. Vi båda stannade upp och kollade på varandra.
-Eh.. jag antar att vi ses imorgon då... sa Emil lite osäkert och jag nickade.
-Ja, hejdå, sa jag och vände mig om.
-Eh, Melissa vänta, sa han och jag stannade till.
-Vad? Sa jag och log.
-Kan inte jag... få ditt nummer? Jag nickade mot honom och tog upp min mobil ur min jacka. Jag sa mitt nummer honom, och han gjorde detsamma till mig.

När jag några timmar senare kom hem log jag för mig själv. Emil var inte alls en sådan kille jag trodde. Han var tvärtemot. Han var väldigt ”down to earth” och han verkade så sjukt snäll. Eller, det hade jag ju tyckt hela tiden, men nu gillade jag honom ännu mer. När vi suttit inne i studion hade tiden gått fort och vi hade snackat om allt, förutom det vi skulle ha snackat om. Men, tiden går väl fort när man har roligt? Jag hade ju inte förväntat mig detta. Till och med hans nummer fanns i min mobil. Det enda jag var rädd för var att han bara låtsades. Han kanske sa att han gillade låten jag tänkte sjunga bara för att jag skulle tro att han tyckte det skulle bli jättekul? Han kanske går runt och berättar för hela skolan, så alla börjar döma mig, även om inte alla känner mig eller vet vem jag är. Men, jag hade haft en lång konversation med honom och när jag berättat det för Kajsa hade hon suttit med ett léende hela tiden.

11 januari

Idag var det dags att börja med vårt projekt i skolan. Vi ska även samarbeta med de som går foto/film linjen, och jag ska jobba med Emil som går där. Vi var de första som fick komma in i studion och jag provade sjunga lite, men resten av tiden snackade vi bara, vilket var lite dumt, men nu känner vi varandra lite bättre och det kanske hjälper oss att göra detta bättre. Hoppas det i alla fall!

Jag ville inte direkt uttrycka mig om just Emil. Jag visste ju inte exakt vem som läste min blogg, så det var bättre att bara skriva allmänt. Att jag tyckte han var snygg och sådär, det kunde stanna mellan mig och Kajsa.

---

 

 

Melissas perspektiv

-Får jag gissa på att de flesta låtarna du väljer mellan är låtar av One Direction? Frågade hon och jag sken upp i ett leende samtidigt som jag nickade.
-Ja, hur visste du det? Frågade jag förvånat.
-Det var inte så svårt att gissa, eftersom jag vet att du gillar de där killarna ganska mycket, sa Kajsa med ett leende och puttade till mig i sidan. Vi fortsatte gå mot skåpen och jag började känna hur paniken inför morgondagen kom krypande för jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja.

---

 

När skoldagen var slut var jag riktigt trött. Jag kom in genom dörren, stängde av vårt larm och gick upp för trappan, rakt in på mitt rum. Jag la mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Jag var en sådan person som tänkte på min framtid, lite väl mycket kanske. Men jag ville inte bara bo kvar i en liten håla som Strömfors. Det kändes som om jag inte kunde förverkliga mina drömmar här. Jag ville att folk skulle upptäcka mig och gilla min röst. Jag tänkte på allt möjligt och det var något som många personer märkte på mig. Jag sa inte så mycket i skolan, jag bara tänkte. Jag hatade skolan, jag ville bara bort därifrån. Man slösar hur mycket tid som helst av att sitta på en stol och lyssna på en lärare som berättar om massa kungar eller varför 15 delat på 3 blir 5. Varför skulle jag behöva veta det? Det enda jag ville göra i framtiden var att sjunga. Jag visste det. För mig fanns det inget annat. Men ändå var jag tvungen att lyssna på vår tråkiga historielärare. Varför?

-Hej, jag är hemma! Hörde jag hur mamma ropade nere från hallen. Jag kollade på klockan. Halv sex. Jag hade nog råkat somna.
-Hej, ropade jag tillbaka och reste mig ur min säng. Jag hörde hur någon kom rusande upp för trappan. Min bror. Simon.
-Var har du varit? Frågade jag och han stannade till.
-Hos en kompis, hurså?
-Nej...jag, eh...bara undra. Han gick vidare och jag startade min laptop. Jag loggade in på min blogg, i hopp om att där kanske fanns några nya kommentarer, men nej. Ingenting. 13 unika besökare. Det var allt. Och det var förmodligen bara folk från min skola. Varför kunde inte jag ha en stor blogg, där folk kunde lyssna på mina covers och ge mig lite kritik? Det var sånt jag behövde.

En timme senare satt jag, mamma och min bror samlade vid middagsbordet. Pappa hade inte kommit hem, och förväntades inte komma hem förrän om några timmar.
-Så, hur var första skoldagen?
-Bra, svarade jag glatt.
-Något speciellt? Sa mamma, eftersom jag såg så glad ut.
-Vi ska få spela in egna låtar! Sa jag och mamma log. Hon visste hur mycket jag älskade musik och hur mycket jag älskade att sjunga. Dock gillade hon inte att jag la upp covers, men jag brydde mig inte. Om hon och pappa inte var villiga att hjälpa mig för att kunna förverkliga mina drömmar, då fick jag göra det själv.
-Aha. Vilken ska spela in då?
-You don't know, oh oh, you don't know you're beautiful, sjöng Simon med en mesig, hånande röst. Jag nickade mot honom.
-Helt rätt!
-Varför den låten?
-För att jag vill, sa jag surt och kollade ner i tallriken.
-Och du då Simon, hur var din dag?
-Tråkig, som alla andra skoldagar.
-Låter trevligt, sa jag ironiskt och Simon nickade.
-Kan inte du baka något Melissa? Snälla...
-Till dig? Sa jag och Simon nickade.
-Jo, visst, sa jag. Mamma kollade förvånande på mig, och jag var minst lika förvånad själv. Sen när började jag göra saker som Simon bad mig att göra?
-Jag blev sugen på att baka... annars hade jag inte gjort det, sa jag och mamma nickade.
-Tänkte väl, sa hon och vi skrattade.

Vid nio tiden fanns det 30 färdiga cupcakes, redo för att ätas.
-Åh, vad dom ser goda ut, sa mamma och jag log mot henne. Jag hade alltid älskat att baka, men inte gjort det på länge.
-Kan vi inte sätta oss i soffan och äta muffins? Frågade jag och mamma nickade.
-Simooon, ska du ha en muffins? Han kom ner snabbare än vad en leopard kan springa och han försvann minst lika snabb igen, fast med två muffins i handen.
-Det blir nog bara du och jag, sa mamma och jag log.
-Det gör väl ingenting!?

När jag kom till skolan nästa dag var det dags för att börja på vårt projekt. Vårt schema skulle läggas om, för att vi skulle få mycket tid till detta, vilket var bra. Jag var faktiskt ganska glad över att vara först, men samtidigt nervös. Jag kom upp till mitt skåp och Kajsa kom fram till mig.
-Hej! Sa hon och jag log. Jag var lite i mina egna tankar, vilket jag ofta var.
-Hej, sa jag och gav henne en snabb kram.
-Du? Vet du?
Jag skakade på huvudet. Vi satte oss på runt ett bord som bara stod några meter ifrån mitt, och alla andras, skåp.
-Vi ska samarbeta med de som går Media, med inriktning foto/film.
-Va? Sa jag och Kajsa nickade.
-Vi som går musik ska spela in en låt, och sedan ska de som går foto/film hjälpa oss att spela in en video till låten.
-Va? Nej, du skojar! Utbrast jag och Kajsa skakade på huvudet.
-Fett kul, ellerhur?
-Jaaaaaaaaaaaa! Sa jag högt och glatt. Folk tittade lite konstigt på mig och jag kände hur jag skämdes. Kajsa log åt mig och vi började skratta.

Det var kaos i vår klassrum innan vi kunde börja vår lektion. Men när Pernilla väl satt klassen i arbete tog hon med mig ut från klassrummet.
-Så, har du bestämt en låt? Sa hon och log sitt vänliga leende. Jag nickade.
-Ja. Jag tänkte spela in What makes you beautiful, med One Direction.
-Ah, hade knappt förväntat mig annat. Jag skrattade lite och hon fortsatte,
-Men, vad bra då. Jag vet inte om du hört det, men ni ska samarbeta med foto/film eleverna, och du kommer samarbeta med Emil. Du vet vem han är va?
Jag nickade mot henne. Emil. Emil Svensson som alla tjejer gillade och den enda snygga killen på denna skolan. Shit. Jag hade haft en liten crush på honom sen jag såg han för första gången. Hur skulle detta bli?

---

Nu i de första delarna blir det inte så spännande, men vi måste bygga upp novellen. Ni måste lära kännea personerna osv. Vi har tänkt igenom denna novellen noga och One Direction kommer komma in på något sätt, men snälla, stressa oss inte, för då blir det helt fel! 

Blogg.se har ju en ny funktion, att man kan svara på kommentarer direkt på bloggen, vilket vi ska försöka använda oss av. Så, vi kommer försöka svara på alla kommentarer och om ni då ställer en fråga i en kommentar så kan ni gå in på kommentarsidan senare och se om vi svarat. Smart va? 

Blev en del såhär i natten, men bättre än inget. Kommentera på :)

-Vi som går musik får chansen att spela in en låt, och de som går media ska hjälpa oss att spela in en musik video! Sa jag glatt och Vanessa log.
-Och jag får sitta och plugga matte…
-Ditt val..
Hon skrattade och slog till mig.
-Så, vad ska vi göra? 
-Titta på Gossip girl? Frågade jag och Vanessa nickade.
-Du läste mina tankar!

---

 

10 januari 2012

Klockan är bara kvart över sju och jag är uppe! Idag är det dags för skola, vilket faktiskt känns helt okej. Bussen går om en halvtimme, så det är väl dags att äta lite frukost innan det är dags att springa till bussen. /Melissa.

Som jag skrivit i mitt blogginlägg, jag fick springa till bussen genom all snö som låg på marken och kylan slog mot mig. Samtidigt som jag sprang tittade jag mig omkring, snön låg så fint på träden. Jag hann precis i tid och lyckades få en plats i bussen bredvid Vanessa. Jag satte i en av mina hörlurar i örat och satte på min absoluta favoritlåt, One thing. Jag lutade huvud bakåt och blundade. Och tänkte. Jag gillade inte skolan så mycket, men jag visste vad vi skulle börja denna termin med och därför var jag spänd på att få komma dit och få reda på mer.

-Hejdå, vi ses sen, sa Vanessa och jag nickade. Vi gick åt varsitt håll och på vägen mot mitt skåp träffade jag på tre killar från min klass.

-Hej Melissa, sa Linus och jag kollade frågande på honom.
-Sen när började du snacka med mig?
-Sen.. nu, sa han och jag log mot honom.
-Hej på dig med. Haft ett bra lov?
-Jadå! Vad fick du i julklapp i år då?
-En locktång, en parfym, pengar, godis, presentkort.. och.. ja, mer kommer jag inte ihåg.
-Så, ni firar jul i januari? Jag suckade för mig själv och han skrattade åt mig. Samma sak gjorde Hannes och Filip som gick bredvid.
-Roligt, sa jag och de nickade.
-Faktiskt!
Jag gick fram till mitt skåp och hängde in min varma vinterjacka. Jag skakade huvudet. Första dagen i skolan och jag tre killar lyckas lura mig. Bra start.
Första dagen skulle inte vara helt enligt schemat, istället för att ha historia första lektionen skulle alla ha mentorstid i sina klassrum. Vi skulle prata lite om vad som skulle hända denna terminen och hur vi skulle göra med våra projekt.

-Hej alla, och välkomna till en ny termin med nya utmaningar, sa Pernilla som var min mentor och även min sånglärare.
-Jag hoppas ni har haft ett bra jullov och är taggade inför denna vårterminen, fortsatte hon eftersom ingen svarade på det hon sa innan. Alla satt helt tysta i klassrummet och det var väldigt ovanligt. I vanliga fall brukade alla sjunga och spela trummor på bänkarna, men något kändes annorlunda. Kanske var det på grund av den nya terminen där vi skulle hålla på med en del olika projekt.
-Som ni redan vet så ska alla få spela inte varsin låt i studion vi har här i skolan, sa Pernilla och hela klassen jublade. Men jag blev lite osäker eftersom jag aldrig hade varit i en studio förr, men någon gång skulle ju vara första gången och detta skulle bli riktigt kul.
-När ska vi börja med det? Frågade Linnea ivirigt.
-Vem ska börja spela in? Frågade Ida och hon lät minst lika ivrig som Linnea. Hela klassen öste på med frågor medan jag och Kajsa pratade i mun på varandra. Alla var väldigt ivriga för vad vi skulle göra och det kunde jag verkligen förstå. För vem vill liksom inte spela in i en studio? Tänk att ha det som ett jobb, stå i en studio hela dagarna och skapa musik. Det är som en dröm, jag önskar att jag levde i den världen och jag hoppas verkligen på att jag skulle få leva där inom en snar framtid.
-Lugna er nu lite, annars får ni kanske inte reda på något, sa Pernilla och alla blev tysta nästan direkt.
-Vi börjar redan imorgon, vilket betyder att alla måste ha valt låt tills då. Jag har även lottat vem som ska börja och allt, så listan över ordningen ligger här framme, sa hon och pekade på sin kateder. Max och Anna som satt allra längst fram sträckte sig nyfiket över sina bänkar för att få en blick över listan, men snabb som Pernilla var flyttade hon bort listan för att de inte skulle se och de suckade.
-Snälla, kan vi få veta ordningen nu? Frågade han lite otåligt.
-Eller i alla fall vet vem som ska börja! Sa Anna.
-Den som ska börja och spela in imorgon är…Melissa! Sa hon högt och jag hoppade till. Skulle jag börja? Redan imorgon. Vilken låt skulle jag välja? Tankarna på vilken låt jag skulle ha snurrade runt i mitt huvud. Det var ju så många låtar jag hade velat spela in, detta skulle bli ett svårt val.

-Så vilken låt ska du välja? Frågade Kajsa mig när vi hade kommit ut i korridoren och var på väg mot skåpen för att hämta engelskböckerna till nästa lektion.
-Jag har ingen aning, det finns så många låtar jag hade velat spela in.
-Får jag gissa på att de flesta låtarna du väljer mellan är låtar av One Direction? Frågade hon och jag sken upp i ett leende samtidigt som jag nickade.
-Ja, hur visste du det? Frågade jag förvånat.
-Det var inte så svårt att gissa, eftersom jag vet att du gillar de där killarna ganska mycket, sa Kajsa med ett leende och puttade till mig i sidan. Vi fortsatte gå mot skåpen och jag började känna hur paniken inför morgondagen kom krypande för jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja.

---

Vi hoppas ni kommer gilla denna novellen. Vad tycker ni än så länge om novellen, även om den precis har börjat? Kan den bli bra, tror ni? 
Vi har även fått in en ny design, vad tycker ni? Själv gillar vi den! :)

1 Januari 2012

Nu är det ett nytt år, med nya möjligheter. 2011 var kanske inte ett av mina bästa år, men jag kan inte få saker ogjort nu. Jag har stora drömmar och mål, och jag ska inte låta något hindra mig. Jag vill ju bli en artist, som är känd i framförallt USA. Träffa på andra kändisar och bevisa att drömmar blir sanna. Visa för folk att man inte ska ge upp, för om man vill, så kan man. Jag ska, någon gång i mitt liv, uppträda på Madison Square Garden i New York.
Okej? Tänker ni. Men hallå? Dröm stort. Att uppträda i skolan är inte min högsta dröm, men att uppträda på Madison Square Garden, DET är min dröm. Hur knäppt och galet det än låter, så ska jag kämpa. Det kommer ta år och månader, men en dag står jag där. On the top of the world.

Annars då? Nyårsfesten jag var på igår var hur rolig som helst. Firade in det nya året med några av mina närmsta vänner och några jag aldrig träffat förut. Nu gör vi 2012 till ett bra år. Det ska jag se till!
/Melissa.

-Melissa, frukost, ropade mamma och jag slog igen datorn.
-Kommer, ropade jag tillbaka och gick ner för trapporna.
-Så, hur var festen igår? Frågade mamma och jag log.
-Jo, den var bra, och rolig!
-Du blev inte allt för full va?
Jag skrattade till.
-Mamma, nej. Då hade jag väl inte stått här nu!
-Sant. Varsågoda att ta frukost!
-Tack, sa jag och min bror Simon i kör.
Simon var 4 år yngre än mig och även om han kunde vara riktigt jobbig och störig, så var han snäll. Det skilde några år på oss, men ändå kunde vi snacka med varandra om mycket, hur töntigt det än lät.

Jag gick upp till mitt rum och tog upp min mobil. Ett nyss sms från Vanessa, min allra bästa vän. ”Hejsan, hur mår du idag? Lust att titta på en film eller något?..”. Jag skrattade lite för mig själv och log. ”Jag mår bra, vad trodde du? Ja visst, kan jag komma om en halvtimme?”. Vanessa och jag hade varit vänner sen vi varit små. Hon hade alltid funnits där för mig och hon var en vän jag kunde berätta allt för. Jag gick mot badrummet för att fixa mig lite. Lite av gårdagens smink var kvar, men det var inte så farligt. Jag tvättade bort det med lite varmt vatten innan jag kladdade på lite ny mascara. Jag borstade igenom mitt ljusbruna, långa hår och suckade. Det var så tråkigt och slitet. Det hade varit skönt att klippa av det en bit, men jag vågade inte. Jag gick in på mitt rum och öppnade min garderob och drog en djup suck igen. Vad skulle jag ha på mig? Jag tog fram ett par mörka jeans med hög midja som jag slängde på sängen och började leta efter en tröja. Jag hittade min absoluta favorit tröja. En stickad vit, mjuk och varm långärmad tröja. Jag nickade för mig själv, tog ut tröjan och stängde garderoben.

Jag tog min mobil i handen, tog en sista titt i spegeln och gick sedan ner för trappan.
-Mamma, jag går till Vanessa, sa jag och gick mot dörren. Jag tog min tjocka vinterjacka på mig och hoppade i mina sköna vinterskor.
-Okej, va hemma vid sju tiden, vi ska äta då.
-Jaja, jag lovar, sa jag och gick ut. Jag hade inte tittat ut tidigare och jag möttes av en snöstorm. Kanske inte storm, men snö i alla fall. Jag tog upp hättan på min jacka och gick med snabba steg. Sån tur var så bodde Vanessa bara några hus bort från mig, så jag behövde inte gå så långt.

-Heeej! Utbrast Vanessa när hon öppnat dörren. Jag skrattade lite lätt och log.
-Hej!
-Har du sett alla nya bilder på killarna? Åhh dom är såååå snygga asså wah…
Jag skrattade åt henne, även om jag var likadan själv.
-Nej, vad har jag missat? Sa jag och hon drog i mig.
-Kom!

-Åhh, varför är dom så snygga? Utbrast vi båda samtidigt, och sedan skrattade vi.
Om det var någon vi gillade, så var det One Direction. Vi hade inte haft chansen att träffa dem när de varit i Sverige i somras då vi bodde cirka nio timmar där ifrån, men jag var ju en sån person som vågade drömma. Vanessa däremot, hon hade gett upp sitt hopp, men jag vägrade.
-Så, ska det bli kul att börja skolan igen? Frågade Vanessa och jag nickade ivrigt.
-Jaa, vi ska göra ett jätteroligt projekt!
-Vadå?
-Vi som går musik får chansen att spela in en låt, och de som går media ska hjälpa oss att spela in en musik video! Sa jag glatt och Vanessa log.
-Och jag får sitta och plugga matte…
-Ditt val..
Hon skrattade och slog till mig.
-Så, vad ska vi göra?
-Titta på Gossip girl? Frågade jag och Vanessa nickade.
-Du läste mina tankar!

---

 

Här har ni del 1 utav A moment changed everything. Tack för alla kommentarer på sista delen av Enchanted by you, roligt att läsa att ni gillat den!