-Funkar bra för mig! Han nickade och log stolt.
-Jag ska bara på toa, sa han snabbt och jag nickade. Jag satte mig i deras soffa och tog upp min mobil. Jag hade ett nytt sms, från Alicia. Jag låste snabbt upp mobilen och läste smset. ”Ja, allt är bra! Ja, det har jag, alicialoves1D heter jag där!” svarade hon och jag sökte på hennes namn direkt och tryckte på följ.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Att lämna killarna och komma tillbaka hem var något jag absolut inte tyckte om, jag trivdes inte här. London är där jag hör hemma, så kändes det. Jag saknade redan killarna, de var så underbara och detta hade helt klart varit de bästa dagarna i mitt liv. Allt hade varit så bra, men nu var vi tillbaka i verkligheten.

Jag öppnade dörren till lägenheten och gick in. Det första vi såg var hur stökigt det var och hur illa och instängt det luktar. Ingen kom när vi öppnade så vi gick in i det lilla vardagsrummet och där mamma och pappa satt i soffan, båda såg bedrövliga ut. Jag kände hur det vibrerade i fickan men jag kunde inte ta upp mobilen här för mamma eller pappa fick inte se att jag hade fått en ny
.-Hej, sa jag med lugn röst.
-Hej, svarade mamma med en sur ton.
-Trevligt att komma hem till detta bemötandet, sa jag surt och drog med mig Sanna till vårt rum.
-Vad var det bra för? Frågade Sanna oroligt.
-Jag vill bara här ifrån, allt var så bra i London...jag saknar killarna. Jag kände mig mer hemma där än vad jag gör här, svarade jag och känslig som jag var så rann det ner en tår längs kinden.
-Men Alicia, vi ska klara detta tillsammans, svarade Sanna och kramade om mig hårt.
När hon hade släppt taget om mig tog jag upp min iPhone och såg då att sms:et jag hade fått var från Niall, där stod ”Jag saknar dig, önskar du var här igen. Kram!”. Ännu en tår rullade nerför min kind, fy vad gullig han kunde vara då. Jag saknade också honom och även resten av killarna. Även om jag knappt kände dom. De var bara det att Niall verkade förstå mig på ett sätt som ingen annan gjorde, jo Sanna, men ingen annan. Alla killarna var sjukt underbara människor och jag saknade London redan.
-Vad står där? Frågade Sanna nyfiket och lutade sig över min mobil.
-Han skrev att han saknade mig och att han önskade att jag var hos honom...vad ska jag svara?
-Skriv att du också saknar honom, för jag antar att du gör det?
-Klar jag gör, jag är väl inte dum heller! Sa jag och Sanna började skratta.
-Nej det är du inte...men skriv nu!
Jag tryckte upp hans meddelande igen och klickade på svara ”Jag saknar dig också, jag orkar inte vara här hemma...vill bara vara hos dig och killarna, kram”.
Jag tryckte snabbt på skicka och direkt när jag hade gjort det så rycktes dörren upp och in kom både mamma och pappa. De såg arga ut och jag kände lukten av alkohol. Att dom inte kunde hålla sig borta från den? Jag blev ledsen inombords, men jag ville inte visa något.

-Vad är det där du håller i Alicia? Frågade pappa surt med en väldigt hög röst och jag ryckte till. Snabbt som blixten gömde jag mobilen bakom ryggen för att de inte skulle se den.
-Inget, svarade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt. Men pappa gick inte på det, han gick snabbt mot mig och ryckte tag i min arm så jag tappade min iPhone och pappa tog den.
-Har du också en Sanna? Och var har ni fått dom ifrån? Frågade pappa strängt. Sanna nickade och räckte fram sin samtidigt som hon så väldigt rädd ut.
Pappa tog hennes iPhone, nu hade han både min och Sannas och jag anade lite vad han skulle göra med dem. Jag hade rätt. Han slängde dem i golvet med all kraft han hade sedan tog han några böcker och kastade de hårt på våra mobiler, som förmodligen inte längre funkade.
-Va fan vad det där bra för? Det var fan presenter från killarna i One Direction! Skrek jag och tårarna rann nerför min kind.
-Ni är inte värda dem, ni var egentligen inte värda att träffa killarna...ni är inte ens värda att leva! Skrek pappa och tårarna på mig forsade nerför mina kinder, jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till.
-Tack för att ni har förstört våra liv som precis började bli bra. Allt var bra i London och nu förstör ni allt, exakt allt för oss! Och du...jag vill inte ens kalla dig pappa. Du gjorde precis så jag förlorade kontakten med de fem underbaraste killarna i världen.
-Tror du jag bryr mig? Tror du jag bryr mig om er och om hur ni mår? Frågade pappa och kom närmre, han lyfte sin högerhand som nu var knuten och slog snabbt till mig på kinden. Jag visste inte vad jag skulle göra, det gjorde för ont för att gråta, jag kände mig stel i kinden.
-Den var du värd, sa mamma hånfullt och slog till Sanna med öppen hand på hennes kind. Sedan gick de ut från vårt rum och stängde dörren. Jag ville bara till killarna nu, till Nialls varma kramar.
Det gjorde riktigt ont och jag hade så mycket inom mig som jag ville säga. Jag behövde någon att snacka med och den enda i min närhet som förstod mig var Sanna, men hon mådde minst lika dåligt. Hon var yngre än mig och jag själv tyckte detta var riktigt jobbigt. Jag mådde för dåligt för att ens säga något till Sanna. Jag hade för ont för att gråta och just nu fanns det ingen mening med mitt liv. Att världens bästa helg skulle sluta såhär. De ögonblicket jag såg killarna för första gången var det som om något inom mig sa att fortsätta. Att fortsätta kämpa och att jag skulle börja om genom att gå vidare, även om allt var riktigt jobbigt. Att skita i vad andra tycker om mig och bara vara mig själv. Men all den styrka som funnits inom mig för 10 minuter sedan var borta. Och orden pappa sagt gjorde mig riktigt arg och ledsen. Jag hade aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag var arg, ledsen, besviken och jag saknade London och Rasmus mest av allt. Jag satte mig framför datorn och tryckte på knappen. Skärmen blinka till lite och jag han bara öppna min mun, sen kom datorn igång som vanligt. Jag tryckte på min användare och en ruta kom upp där jag skulle skriva in ett lösenord.
-Men vafan? Utbrast jag och Sanna som la ner i sin säng reste sig upp.
-Vad? Jag bara skakade på huvudet och la mig ner i min säng. Visst, de hade bara satt ett lösenord på datorn, men det var så mycket annat som gjorde att jag blev sur. Pappa hade förstört mobilerna och jag hade inte kvar min gamla.

Jag vaknade och kollade på klockan. Halv 9. Sanna satt i sin säng och läste i någon tidning. Hon var röd i hela huvudet och jag antog att jag också var det.
-Ska vi ta något att äta?
-Jag kollade innan, där finns knappt något, sa hon tyst och det gjorde så ont i mig att veta hur dåligt Sanna mådde och jag insåg att vi inte kunde fortsätta bo här. Men vart skulle vi bo?

Nialls perspektiv

Hon brukade svara på sms efter några minuter, men hon kanske hade somnat eller något? Jag slog bort tankarna på Alicia och började snacka med Harry.
Lite senare kom Zayn, Liam och Louis in i lägenheten och allt slutade med kuddkrig. Jag och Harry mot dom. Sedan poppade vi lite popcorn och satt ner i soffan och snackade. Tankarna runt Alicia fortsatte och Liam avbröt mig i mina tankar.
-Niall, kunde vi få tjejernas nummer? Jag nickade och de knappade in bådas nummer i deras mobiler.
-Vi skickar varsitt sms då, så dom får våra nummer, sa Zayn och vi nickade.
-Smart där Zayn, påpekade jag och han slog sin kudde mot mig. Jag tog tag i min och slog tillbaka.
-Let's go! Utbrast Louis och kastade sig över Zayn som puttade bort honom lika snabbt och gav han en ond blick.
-Var inte vi i samma lag?
-Inte nu! Jag och Niall, sa han och denna gången slängde han sig på Liam som satt stilla och slog sin kudde på Louis och sedan mot Harry.
-De du Liam! Sa Harry och hoppade på Liam, som nu hade både Harry och Louis över sig. Två sekunder senare hoppade Zayn över mig och jag slog tillbaka med min kudde. Zayn reste sig igen och kollade på mig med en menande blick. Jag flinade åt honom och sedan hoppade vi på Louis, Liam och Harry. De började skratta ännu mer än vad de redan gjorde och Zayn ramlade av soffan. Zayn tog upp sin mobil och tog ett foto.
När jag fem minuter kollade Zayns twitter såg jag fotot på oss. ”Life as One Direction... haha” hade han skrivit och jag skrattade. Popcornen som vi poppat hade ramlat ut och när Harry och Louis kom på att vi var i deras lägenhet suckade dom.
-Ni städar, sa Louis snabbt, men vi protesterade.

När jag kom tillbaka till min lägenhet skickade jag ett snabbt sms till Alicia. ”Hej! Förlåt om jag är jobbig, men snälla svara och säg att allt är bra!? Börjar bli orolig!” jag tryckte på skicka och sedan la jag mig nervöst i sängen.
_____________________________________________________________________________________
Tack för alla snälla och fina kommentarer på förra delen. Vi lovade en till del och här har ni! Det är riktigt roligt när ni skriver lite längre kommentarer och sådär! Kommentera bra så blir det fler delar snabbare. Denna novellen är ingenting utan era fina kommentarer, vi lovar er!
/Angelica & Johanna

När vi suttit på kaféet i cirka två timmar bestämde vi oss för att gå runt i lite affärer.
-Kom! Niall drog med mig in i en affär och när jag kom in såg jag var det var. Massa mobiler, spel, TV-apparater och annat.
-Vad ska du köpa? Han skrattade och jag kollade undrande på honom.
-Kom! Sa han och jag följde efter.
_____________________________________________________________________________________
Jag gick efter honom och när han stannade stod vi framför en lång vägg, fylld med massa mobiltelefoner. Jag kollade frågande på honom och han skrattade.
-Vilken vill du ha?
-Men, va? Nej..
-Tyst! Vilken vill du ha?
Jag kollade ner i marken. Han behövde ju inte göra något. Visst, glädjen inom mig gick knappt och beskriva men jag kunde inte bara stå där och peka ut en mobil som jag ville ha.

-Men det behöv..
-Nej, jag vet. Men jag vill, vill du ha en iPhone? Jag kollade mot honom och han log stort.
-Okej, det vill du, konstaterade han och jag skrattade.
-Men..
-Inga men!
Niall tog två stycken lådor med iPhones i och jag kollade undrande på han.
-En till dig och en till Sanna, sa han och jag log.

När vi kom hem till vårt hotell igen var klockan närmre halv 3. Jag kramade om Niall och sedan gick jag upp till vårt rum med våra nya iPhones.

-Va? Köpte Niall dom till oss? Jag nickade samtidigt som jag startade min. Det första jag gjorde var att knappa in ett sms till Niall. ”Tack så jättemycket för detta, vi är riktigt riktigt glada och tacksamma! x” skrev jag och han svarade ganska snabbt. ”Hoppas ni gillar dom! Vill ni ha skjuts till flygplatsen? Måste säga hejdå...”
-Niall undrade om vi vill ha skjuts till flygplatsen, sa jag till Sanna och hon nickade. ”Ja visst...men vi måste åka snart!” Jag la min mobil i sängen och började snabbt slänga ner alla kläder i min resväska. Jag hade inte använt så mycket, så jag bara slängde ner det utan att vika det.

Vi hoppade in i en bil som stod utanför hotellet och där satt Niall och Liam.
-Hej tjejer! De andra killarna kunde tyvärr inte, men vi skulle hälsa från dom, sa Liam och vi nickade och log mot dom båda.
Jag knäppte fast bältet och bilen körde. Jag lutade mig tillbaka, även om det var lite spänning mellan oss. Laim satt där fram och jag satt i mitten, mellan Niall och Sanna. Jag var absolut lyckligast i hela världen nu. Jag visste hur mycket fans killarna hade och jag visste att detta inte är något varje fan får göra. Först träffa killarna privat, få Nialls nummer och sitta i en bil med två av de fem finaste killarna på denna jord.

Vi checkade in våra väskor och sedan gick vi mot säkerhetskontrollen. Vi hittade inte så bra, men både Niall och Liam visste vart vi skulle. Vi stannade precis innan säkerhetskontrollen och jag vände mig mot Niall och jag möttes av en varm kram. Jag kramade honom hårt och hans kind nuddade min.
-Vi ses snart! Viskade han i mitt öra och jag log för mig själv. Jag ville ju träffa dom igen, men jag visste att det aldrig skulle ske. Jag log mot honom och sedan kramade jag om Liam också, minst lika hårt. Jag vill inte lämna London eller killarna.
-Hälsa de andra! Sa jag till Liam och Niall och de nickade.
-Förresten, är det okej om jag ger era nummer till killarna? Frågade Niall och jag nickade.
-Vad är ditt nummer? Frågade han Sanna. Hon sa det snabbt innan det var dags för oss att gå igenom säkerhetskontrollen.
-Hejdå! Sa Niall och Liam samtidigt och vi svarade.
-Hejdå! Jag log stort mot dom och sen gick vi iväg.

Nialls perspektiv

Jag kollade efter tjejerna när dom gick. Dom vände sig om och vinkade och jag log. Jag visste att de var fans, men det var något speciellt med dom och att ge dom varsin iPhone var nästan de minsta jag kunde göra. När Alicia berättat allt för mig, om hur hennes familj var och att hennes kille dött mådde jag inte bra. Även om jag knappt kände henne så berättade hon detta för mig. Och att vi hade kunnat få henne att le även om hon hade mått skit. Det kändes ganska otroligt att vi kunde göra andra så glada.
-Du gillar henne va? Liam avbröt mig i mina tankar. Jag kollade på honom.
-Asså, jag vet inte..
-Niall, vi känner dig, sa han och flinade åt mig.
-Hon verkar vara speciell, sa jag lite tyst och han log.
-Go for it! Sa han och jag skrattade.
Vi gick ut från flygplatsen igen och när vi kom ut var det 3 tjejer som kom framspringande till oss.
-Vi lyckas aldrig! Sa jag innan tjejerna var framme och Liam skrattade.
-Nej, det är svårt!
Vi skrev våra autografer och tog några snabba foto, sedan hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till våra lägenheter.

Jag låste dörren och gick direkt in och la mig ner i soffan. Jag klickade in mig på twitter och kom på att jag inte frågat efter Alicias twitter. Jag gick in på mina meddelande och trykte på Alicia. ”Hej, hoppas allt är bra! Måste fråga dig.. har du twitter?” Jag kollade på klockan och förstod att de förmodligen satt på flygplanet nu, så hon kunde inte svara. Jag satte på musik och slog på TV:en. Inget roligt visades så istället gick jag inte på twitter. ”Have been an amazing weekend... met some fans and so on” skrev jag i en ny tweet. Jag kollade på klockan, som snart var halv 6. Jag reste mig ur soffan för att gå ut i köket och fixa ihop någon mat, men samtidigt fick jag ett sms av Harry. ”Vill du komma över och äta? Louis, Liam och Zayn besätmde sig för ha en filmkväll, så vi får ha kul själva!” Jag skrattade lite åt hans sms och svarade ”Jadå, jag kommer!” Istället för att gå in i köket gick jag mot dörren och tog på mina skor. Jag gick ut och låste dörren och gick sedan till Louis och Harrys lägenhet.

-Hej! Utbrast Harry när han öppnade dörren och jag log.
-Hej, vad blir det för mat?
-Jag var lat, så jag beställde pizza, sa han och jag skrattade.
-Funkar bra för mig! Han nickade och log stolt.
-Jag ska bara på toa, sa han snabbt och jag nickade. Jag satte mig i deras soffa och tog upp min mobil. Jag hade ett nytt sms, från Alicia. Jag låste snabbt upp mobilen och läste smset. ”Ja, allt är bra! Ja, det har jag, alicialoves1D heter jag där!” svarade hon och jag sökte på hennes namn direkt och tryckte på följ.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för det inte kom en del igår, men om ni kommenterar bra här får ni en till ikväll. Deal!?
/Angelica & Johanna

-Finns där lika många galna cyklister som i Stockholm? Frågade Louis med stor glädje och alla började skratta förutom jag.
-Ehh, jag vet faktiskt inte...jag har aldrig varit där, sa jag och kollade ner i marken. När Niall såg det tog han sin arm om mig och drog in mig i en liten kram. Självklart skulle jag börja rodna och då sa Niall,
-Du är väldigt gullig när du rodnar.
_____________________________________________________________________________________
Tack vare Niall lyckades jag rodna ännu mer och jag kollade mot Sanna som flinade åt mig. Jag gav henne en snabb blick och bestämde mig sedan för att flina lite jag med, för att lätta upp stämningen, även om det redan var bra.

När klockan var halv 11 reste vi på oss och vi alla skulle betala.
-Jag betalar för dig Alicia, sa Niall till mig och jag log.
-Men, du..
-Jag vill, sa han snabbt och jag misstänkte att det inte fanns någon stor mening med att säga emot.
-Tack, sa jag och han log stort mot mig.
När vi alla betalt kramade vi om killarna och sedan gick vi iväg. Det var mörk ute, men stan var upplyst utav allt ljus. Jag tog fram min kamera, en enkel digital kamera, som jag fått utav Rasmus förra julen. Den var inte den bästa, men den funkade.
-Ställ dig framför mig så jag kan ta ett foto, sa jag till Sanna. Hon nickade och ställde sig framför kameran. Jag tog ett foto på Sanna och kom sedan på att vi inte tagit något foto med killarna, i alla fall inte med vår kamera.
-Sanna! Vi tog inget foto med killarna, sa jag och suckade.
-Du har Nialls nummer, var glad! Jag log mot henne och nickade.
-Du har rätt.
Hon log mot mig och sedan ställde hon sig bredvid mig. Hon tog tag i kameran och riktade den mot mig.
-Smile! Utbrast hon och jag log stort. Inom mig flög det runt massa känslor och tankar. Väntan innan vi kom in i rummet där killarna var. När jag kramade om killarna. När Niall sa att jag var fin och när han frågade efter mitt nummer. När de sjöng och Niall kollade på mig. Och sen att vi hade träffat dom på milkshake city nu ikväll. Allt de hade sagt och alla skratt jag nu delat med de killarna som förändrat mitt liv. Alla tankar flög runt i mitt huvud och jag visste hur lycklig jag var. Jag var ett vanligt fan från Sverige och detta jag hade fått upplevt idag var utom alla gränser egentligen.

När vi kom upp på vårt hotellrum slängde jag mig i sängen och tog upp min mobil. Jag hatade att jag inte kunde gå in på internet och en sak jag saknade var twitter. Jag hade skapat ett konto den dagen jag hörde One Direction för första gången. Sen dess hade jag hittat nya vänner, även om jag aldrig träffat dom. Och den dagen jag fått reda på att jag vann tävlingen hade mina followers ökat. Men det var inte det viktigaste för mig, det viktigaste var att där fanns personer som brydde sig om mig.
-Ska du inte sova? Frågade Sanna och jag nickade.
-Jo. Jag reste mig ur sängen och gick in i badrummet för att ta bort mitt smink och borsta mina tänder.

När jag la mig i sängen igen så jag att jag fått ett nytt sms. Jag låste upp mobilen och såg att det stod Niall på skärmen. Jag blev alldeles varm inom mig och jag tryckte fram smset. ”Hej! Hoppas du inte hade något emot att jag ville ha ditt nummer, men du verkar vara speciell. Du vill inte träffas imorgon? xx” Jag skrattade lite för mig själv. Vad trodde han? Att jag inte skulle vilja ha hans nummer? Jag var riktigt glad över att jag hade fått det och när jag läste smset han nyss skickat blev jag ännu mer glad.
-Var det från Niall? Vad skrev han? Frågade Sanna och satte sig bredvid mig. Jag höll upp mobilen framför henne. Henne ögon blev stora och hon kollade mot mig.
-Svara! Nuuuu! Utbrast hon och jag flinade.
-Jag ska, sa jag och började skriva ett nytt sms.
”Klart jag inte har något emot det! Jag skulle gärna vilja träffas. Vi åker hem imorgon vid 5, men vi kan kanske träffas vid 11? xx” skrev jag och innan jag ens tänkt efter tryckte jag på skicka. Bara några få sekunder senare fick jag ett sms. ”Okej, men vi kan träffas 11, men var? Och, är du och din syster här själv?” Jag log. Jag skulle få träffa Niall igen. ”Ja, det är vi. Men, hon klarar sig säkert själv. Jag vet inte var, hittar inte i London...”
-Ska ni träffas imorgon? Frågade Sanna och jag nickade.
-Ja... förlåt, men du förstår int..
-Det är lugnt! Klart du ska träffa honom, bara du lovar att berätta allt sen!
Jag skrattade åt henne och nickade.
-Såklart!
”Okej, vad bra! Jag kan komma till ditt hotell, vad heter det?” Jag knappade in ”Park Plaza Country Hall” i ett sms och skickade till honom. ”Okej, vi ses! Sov gott sötnos! xx” svarade han snabbt och jag log för mig själv.
Jag ställde mitt alarm på halv nio och sedan la jag mobilen på bordet som stod mellan våra sängar.
-Godnatt, sa jag till Sanna och släckte min sänglampa.
-Godnatt, sa hon tyst.

När jag nästa morgon vaknade av What Makes You Beautiful spred sig ett stort leende på mina läppar. Jag gick snabbt in i duschen. När jag väl var klar hade även Sanna vaknat.
-Vad ska jag ha på mig? Går detta bra? Frågade jag och hon nickade. Jag drog på mina mörka jeans och en vit blus med ljusblått mönster på. Jag borstade igenom mitt hår och tog fram min hårfön.

När håret var torrt och sminket var på gick vi ner för att äta frukost. Vi träffade på Ida och Emma. Jag bestämde mig för att inte säga något om att jag skulle träffa Niall, det skulle få mig att framstå som om jag skryter.

-Hejdå, ha det så kul! Sa Sanna till mig när jag precis skulle gå ut genom dörren.
-Hejdå! Jag gav henne en kram och sedan gick jag ner.

När jag kom ner stod Niall där nere och jag gick fram till honom. Jag kramade om honom och sedan började vi gå in mot stan.
-Ska vi ta en fika? Frågade han och jag nickade. Vi hittade ett ganska litet kafé där vi satte oss ner. Till en början var det ganska tyst, men sedan började vi snacka mer och mer.
-Kan du inte berätta mer om dig själv? Jag nickade och började.
-Jag bor i Göteborg med min syster, mamma och pappa. Jag har knappt några vänner och min pojkvän, som fått mig att fortsätta leva dog för ungefär två veckor, började jag och jag såg hur Nialls leende försvann. Han kollade på mig med en ledsen blick, men jag fortsatte.
-Båda mina föräldrar är idioter och ja, jag vill egentligen flytta till London, men jag har absolut inte råd. Och, efter att min pojkvän dött har jag lyssnat på er låt, och den har fått mig att le varje gång, sa jag och jag såg hur ett leende spred sig i Nialls ansikte.
-Gillar du låten?
Jag nickade mot honom och log stort.
-Jag älskar den! Sa jag och han skrattade.

När vi suttit på kaféet i cirka två timmar bestämde vi oss för att gå runt i lite affärer.
-Kom! Niall drog med mig in i en affär och när jag kom in såg jag var det var. Massa mobiler, spel, TV-apparater och annat.
-Vad ska du köpa? Han skrattade och jag kollade undrande på honom.
-Kom! Sa han och jag följde efter.
_____________________________________________________________________________________

Förlåt för skitdålig uppdatering i helgen, men det tog tid att göra videon och igår hade vi inte så mycket tid. Min motivering till tävlingen skulle skrivas och vi har läxor. Men, en lite längre del nu... så släng in en kommentar om vad du tycker. Och, vad roligt att ni gillar idén att vi skriver om Niall! 
/Angelica & Johanna

-Ska vi gå iväg och käka? Allihopa? Frågade Emma och alla nickade. Jag hade i alla fall fått fyra nya vänner, som inte kunde döma mig efter hur jag varit innan. De visste ingenting om mig, bara att jag gillade One Direction. De visste inte att jag var mobbad i skolan och att mina föräldrar behandlade mig som skit. De visste inte att Rasmus dött. Här kunde jag visa upp vem jag var. En glad positiv tjej som älskade att vara med vänner. Just nu var livet bara så perfekt.
____________________________________________________________________________________
När vi alla ätit klart skildes vi åt. Klockan var runt halv 6 och vi stod någonstans inne i London. Bara jag och Sanna. 
-Vart ska vi gå? De flesta affärer var stängda och Sanna suckade.
-Jag vet inte, jag vill åka London Eye, sa hon och nu var det jag som suckade.
-Vi har inte råd, sa jag och hon nickade.
-Jag vet, men jag vill verkligen, svarade Sanna och kollade ledset ner i marken. 
-Men vi kan väl åka till Milkshake city? frågade jag glatt.
-Hur tar vi oss dit? Frågade Sanna och kollade konstigt på mig.
-Hallå, vad tänker du med? Vi är i London och här finns något som kallas för tunnelbana, där man åker under marken, okej? Sa jag och Sanna började bara att skratta.
-Men ska vi sticka dit då? Frågade Sanna med ett leende på läpparna.
-Klart vi ska!

Vi satt där i tunnelbanan och jag kunde inte släppa tankarna på att jag nästan precis hade träffat killarna, men det jag absolut inte kunde fatta var att jag hade Nialls nummer i min mobil och han hade mitt i sin mobil. Det var helt galet.
-Hallå, Alicia! Jag tror vi ska av vid nästa hållplats! 
-Va, vad säger du? Svarade jag eftersom jag fortfarande var helt inne i mina tankar.
-Jag upprepar, jag tror vi ska av på nästa ställe!
-Jaha, men kom då! Sa jag och ställde mig upp och gick mot dörrarna. 

Nu var vi utanför Milkshake city och när vi öppnade dörren slog lukten från all milkshake emot oss, det doftade så gott. Vi gick in och möttes utav glada människor som stod bakom disken. -Vad vill du har för någon denna gången? Frågade Sanna mig och jag ryckte på huvudet.-Jag vet inte, sa jag samtidigt som någon kom fram till oss.-Är ni från Sverige? Sa han och smålog mot oss. -Ja, svarade vi tyst och han nickade.-Vill ni beställa? Frågade han och vi nickade, även om vi inte visste vad vi skulle ha. Vi kollade runt lite och efter ett tag hade vi äntligen bestämt oss. Vi satte oss ner i samma fåtöljer vi suttit i förra gången vi var här, vilket inte var särskilt längesedan. Två minuter senare kom killen vi snackat med innan fram till oss med våra milkshakes och han satte sig ner för att snacka med oss. -Åh, kolla vem som kommer! Utbrast killen, som hette Rob. Vi kollade mot dörren och såg Niall, Liam, Harry, Louis och Harry komma in med stora leende. De hälsade glatt på Rob och sedan satte de sig ner bredvid oss. De log mot oss och jag kände att jag började skaka lite. Även om jag träffat dom innan så kändes det konstigt. Och killarna kände igen mig. -Hej tjejer, har ni hittat hit? Sa Louis och vi skrattade lite lätt. Killarna beställde varsin milkshake och till vår glädje satt de kvar bredvid oss. Jag, Sanna och Rob hade varsin fåtölj medan killarna delade. Fast Niall stod upp och jag tyckte synd om honom.-Niall, du kan sitta här, sa jag lite tyst, men tillräckligt högt för att han skulle höra. Jag flyttade på mig lite lätt och han log mot mig och satte sig ner. -Tack, sa han och log mot mig ännu större. -Så, var i Sverige bor ni? Frågade Louis.-Göteborg, sa jag och ha nickade, även om han såg lite ut som ett frågetecken. Min mobil vibrerade i fickan och jag tog upp den lite diskret. Jag kände hur Niall kollade på skärmen och jag knappade in ett svar på mammas sms. ”Ja, vi mår bra och har haft en bra dag.” Jag la ner mobilen i fickan så snabbt så möjligt och mötte Nialls blick. Han log mot mig och jag log lite svagt tillbaka.
-Finns där lika många galna cyklister som i Stockholm? Frågade Louis med stor glädje och alla började skratta förutom jag.
-Ehh, jag vet faktiskt inte...jag har aldrig varit där, sa jag och kollade ner i marken. När Niall såg det tog han sin arm om mig och drog in mig i en liten kram. Självklart skulle jag börja rodna och då sa Niall,
-Du är väldigt gullig när du rodnar.

_____________________________________________________________________________________
Som ni nog insett kommer novellen handla om Niall eftersom han inte alltid får lika mycket uppmärksamhet. Men eftersom vi alla älskar honom ska vi nu lyfta fram honom. En bra idé? :)
/Angelica & Johanna

-Fick du Nialls nummer? Sa hon, ganska tyst men ändå riktigt förvånad och jag flinade.
-Ja, förmodligen, sa jag och hon bara stod kvar där, tills de andra tjejerna kom fram och ställde sig runt om.
-Du vadå? Sa Ida och jag kollade mot henne.
-Fick Nialls nummer, sa jag.
-Vaa? Utbrast alla och jag kände själv hur det lät. Jag. Alicia från Sverige hade fått Nialls nummer. Niall Horan från One Direction.
___________________________________________________________________________________
När vi efter några minuter lugnat ner oss, även om vi alla fortfarande var skakiga, så kom tjejen ut ännu en gång.

-Killarna tänkte sjunga lite för er, häng med in! Sa hon och vi alla sprack upp i leende. Även om vi redan hade träffat dom så började jag skaka på nytt. Och när jag tänkte på att Nialls nummer fanns i min mobil blev jag nästan yr. Jag kunde inte fatta detta. Det var egentligen helt sjukt. Vi kom in i rummet där killarna stod redo att sjunga. Niall satt ner på en stol med sin gitarr och de andra killarna stod upp. Jag, Sanna, Frida, Anna, Ida och Emma ställde oss framför dom och de alla log stort mot oss. Niall började spela på What Makes You Beautiful och jag log stort för mig själv och sedan mot Niall, som gav mig ett leende tillbaka och jag kände hur jag smälte inombords. Jag kollade på de andra killarna, som också gav mig stora leende tillbaka. Men det var något speciellt med Nialls leende. Jag blev glad bara utav att se honom sitta där och spela.

Nialls perspektiv

Jag började spela på gitarren, men jag kunde inte slita blicken från Alicias ögon. Hennes ögon var helt perfekta. Hennes leende mötte min blick och jag kollade ner för att kunna spela rätt. Jag tog ett fel ackord och alla killarna tittade mot mig.
-Niall! Utbrast de samtidigt och jag började skratta, som de andra också gjorde. Jag började om från början och halvvägs inne i låten mötte jag Alicias blick igen, men jag lyckades att hålla mig rätt på ackorden.

-Vad vill ni höra för låt? Frågade Zayn tjejerna. De blev tysta och ingen vågade säga något.
-Torn! Utbrast sedan en utav tjejerna och vi alla nickade instämmande.

När vi sjungit klart började vi snacka med tjejerna lite. De verkade fortfarande lite nervösa, men vi försökte att snacka med dem som om vi var helt vanliga killar, vilket vi egentligen var. När de var dags för tjejerna att gå blev jag nästan lite ledsen. De verkade vara något speciellt med Alicia. Jag hade hennes nummer och jag kände mig tvingad att träffa henne igen.
-Vill ni att vi tar en bild på er alla? Frågade tjejen som släppt in tjejerna här och vi alla nickade. Vi ställde oss i en klunga och jag ställde mig bredvid Alicia. Jag la min arm om henne och log mot kameran. Vi kramade om alla tjejer ännu en gång och jag kramade om Alicia till sist.
-Du är fin, riktigt fin, viskade jag i hennes öra. Jag ville säga de till henne. Jag såg att inte allt var riktigt okej med henne, men att hon var fin, det fanns det ingen tvekan om.
-Niall, du har fått mig att le under den senaste veckan, även om min vän gått bort, sa hon snabbt och när jag släppte taget om henne kollade jag mot henne lite ledsamt. Hon log och nickade mot mig.
Tjejerna gick ut från rummet och dörren stängdes.

Alicias perspektiv

När jag kom ut från rummet kände jag att mitt liv var riktigt bra, även om jag knappt hade några vänner och att Rasmus hade dött. Plus att mamma och pappa inte tog hand om mig. Men detta gjorde att jag kunde le, riktigt stort. Jag hade träffat killarna som förändrat mitt liv på en vecka. De hade fått mig att le och det måste betyda något, att Niall hade frågat efter mitt nummer.
-Ska vi gå iväg och käka? Allihopa? Frågade Emma och alla nickade. Jag hade i alla fall fått fyra nya vänner, som inte kunde döma mig efter hur jag varit innan. De visste ingenting om mig, bara att jag gillade One Direction. De visste inte att jag var mobbad i skolan och att mina föräldrar behandlade mig som skit. De visste inte att Rasmus dött. Här kunde jag visa upp vem jag var. En glad positiv tjej som älskade att vara med vänner. Just nu var livet bara så perfekt.

_______________________________________________________________________________________
Förlåt för en väldigt kort del, men killarnas dokumentär visas på ITV2 snart.... (här har ni en länk, där ni kan kolla)
Sen har vi ju fått albumen idag och guuud, vi dog lite här hemma... Glöm inte skicka in era bilder till [email protected] för att vara med i vår video! (Som vi hoppas killarna kommer se!)
/Angelica & Johanna

-Killarna här är inne och vi har bestämt att ni ska få gå in två och två, vem vill börja?
-Vi kan börja, sa Frida och Anna nickade.
-Okej, välkomna in, sa tjejen och vi alla log mot dom.
_____________________________________________________________________________________
Vi stod oroligt utanför dörren och väntade. Klockan var snart halv tre och de enda vi pratat om var att vi förmodligen skulle svimma när vi kom in där, men också att vi stod inte så många meter ifrån killarna.

När klockan var halv tre trycktes dörrhandtaget ner och ut kom Frida och Anna med två stora leende. De log riktigt stort och gav oss några jag-är-död blickar och vi skrattade lite lätt, samtidigt kände jag hur jag började skaka. De såg extremt överlyckliga ut. Så fort dörren hade stängts så började de skrika, men de skrek ganska tyst, antagligen för att killarna inte skulle höra och tro att de var dumma i huvudet.

Tjejen som släppt in Frida och Anna kom ut igen och denna gången var det Emma och Idas tur att gå in. Ida gav mig en blick och jag log mot henne.
-Jag kommer fan bli stum, sa hon och jag skrattade.
-Nejdå, sa jag, även om jag hade samma känsla. Ida och Emma gick in genom dörren och jag skakade, för deras skull. Jag visste inte hur jag själv skulle reagera? Jag slog bort tanken, även om den inte gick att släppa helt, och vände mig mot Frida och Anna.
-Åh, hur var det?
-Åh, dom är jättesnälla och söta och direkt när jag kom in visste jag inte vem jag skulle gå fram till så ja typ bara gick mot dom och så sa Niall hej och så blev jag helt stum, sa Frida ivrigt och jag skrattade.
-Och sen började dom snacka och var hur gulliga som helst, fortsatte Anna och jag log.
-Sa dom något roligt?
-Yeah buddie, sa Fridaoch jag skrattade.
-Sa Niall det?
-Ja! Och när Louis kramade mig kom Zayn där och kramade om oss båda, sa Anna och jag såg hur Sanna gapade mot henne.
-Oh shit, sa Sanna som mest stått tyst och jag kände hur jag dog inombords.

När klockan var prick tre var det vår tur att gå in. Jag gav Ida en orolig blick och hon log mot mig.
-Dom är riktigt snälla, sa hon och jag log.
-Jag är riktigt nervös, sa jag som svar och alla skrattade åt mig.

-Hej tjejer, hörde jag Zayn säga och jag kände att jag blev röd i huvudet.
-Hej, sa vi lite tyst och jag möttes Zayns blick. Han ögon kollade rakt på mig och jag kollade ner lite innan jag såg att han stod framför mig och hans armar var runt mig. Jag kramade om honom och jag kom på mig själv där jag stod och log stort, riktigt stort. Sanna kramade om Niall och jag log för mig själv. Vi var i ett rum, ensamma med de killar som fått mig att le riktigt mycket på senaste tiden. Jag hade tänkt på det ett tag, om jag skulle berättade för dom. Jag ville verkligen, men jag visste inte om jag vågade. Jag gick fram till Louis och jag kände hur jag skakade.
-Är du rädd? Sa han och log mot mig. Jag skakade på huvudet och log tillbaka lite svagt innan han drog in mig i en varm kram och jag kramade om honom. Jag gick fram till Niall och utan att säga något kramade jag om honom.
-Hej vackra flicka, hörde jag Nialls röst säga i mitt öra och jag kände hur jag rodnade.
-Du är fin, sa jag och sedan log han mot mig. Jag kramade om Harry och när jag gjorde det kom Niall och puttade på oss så vi ramlade ner i soffan som stod bredvid oss. Alla killarna, plus Sanna började skratta riktigt högt, medan jag satt där, på Harry och var illröd i huvudet. Sanna gav mig en menande blick och jag log lite. Jag fick fram ett litet skratt, som Niall la märke till direkt.
-Vad gulligt du skrattar, sa han och jag lyckades rodna ännu en gång. Vi fortsatte snacka med killarna och efter ett tag var det faktiskt en ganska avslappnad situation, även om jag fortfarande skakade. När det var dags för oss att gå stoppade Niall mig.
-Kan jag få ditt nummer? Sa han lite tyst och jag hoppade till, på riktigt.

-Va? Sa jag lite förvånande och han upprepade det.
-Kan jag få ditt nummer? Bara om du..
-Ja, såklart, sa jag och kom sedan på att jag inte ville visa upp min mobil här. Han tog upp sin iPhone och jag sa mitt nummer snabbt.
-Vill du ha mitt?
-Ja, sa jag och tog upp min mobil, även om jag skämdes. Eftersom det var på svenska skrev jag in hans namn och pekade vart han skulle skriva sitt nummer. Han skrev in det snabbt och log mot mig. Jag och Sanna gick ut genom dörren och jag kände hur hon kollade på mig hela tiden. När vi var ute ställde hon sig framför mig och kollade på mig och gapade.
-Fick du Nialls nummer? Sa hon, ganska tyst men ändå riktigt förvånad och jag flinade.
-Ja, förmodligen, sa jag och hon bara stod kvar där, tills de andra tjejerna kom fram och ställde sig runt om.
-Du vadå? Sa Ida och jag kollade mot henne.
-Fick Nialls nummer, sa jag.
-Vaa? Utbrast alla och jag kände själv hur det lät. Jag. Alicia från Sverige hade fått Nialls nummer. Niall Horan från One Direction.
_____________________________________________________________________________________
1. BESÖKSREKORD IGÅR! Tack!
2. Era kommentarer = amazing. Det betyder mycket för oss!
3. Någon anonym kommenterade att vi skulle sluta spamma i chatten på onedirectionswe.blogg.se och vi ska säga att vi knappt skriver där.. visst har vi gjort det någon gång, men inte på rikigt länge. Så, om det nu är massa länkar till vår blogg (som jag inte kunde hitta) så är det någon annan helt enkelt. Cuz we are easy like that ;)
4. Ni missade väl inte Niall imorse på NRJ? .. Han sa att de nog kommer till sommaren!
5. Släng in en kommentar vad ni tycker!
/Angelica & Johanna

update:
Dom kramar såklart alla killarna, men skrev inte ut Liam, och det blev bara så. Men, tänk på att Sanna också var där, och självklart kramar dom alla.

När klockan var 11 låg vi båda ner och snackade om hur allt skulle bli imorgon. Jag hade så mycket tankar i huvudet och jag insåg att jag inte skulle kunna sova. Imorgon var den stora dagen. Jag skulle på träffa One Direction. Killarna som helt ärligt fått mig att gå vidare, eller i alla fall fått mig att le efter de jobbiga som hänt. Jag insåg hur mycket killarna betydde för mig. Att jag imorgon skulle stå framför dem var ofattbart.
_____________________________________________________________________________________
-Alicia vakna! Jag gnuggade mig i ögonen och kollade runt. Jag var i London. I samma land som One Direction. I samma stad. Kanske till och med på samma hotell. Det var här på hotellet som vi skulle få träffa dom. De var 4 andra från Sverige som också skulle få träffa dom, fast vi hade inte sett eller snackar med dem. 
-Vad är klockan?
-Åtta! Men kom, vi måste äta frukost!
-Men lugn! Det är klockan två vi ska träffa dom, sa jag och hon satte sig ner på sängkanten.
-Men kom! Vi kan inte sova bort hela dagen! Jag suckade och reste mig motvilligt upp. Sanna flinade åt mig och jag gick in på toaletten för att fixa till mig lite. Jag drog på mig ett par mjukis byxor och en t-shirt med lite mönser på. Jag borstade igenom mitt hår lite snabbt och sedan satte jag upp det i en slarvig toffs.
-Ska vi gå ner då? Jag nickade.

Vi tog varsin tallrik och tog för oss av den stora frukost buffén.
-Sanna, där sitter två svenska tjejer, de måste vara några som ska träffa killarna, viskade jag till Sanna och hon nickade.

När jag tagit allt jag ville ha hade jag blivit av med Sanna. Jag kollade runt och såg att hon stod vid tjejerna jag snackat om innan. Jag gick mot deras bord lite diskret och Sanna kollade på mig och log.
-Detta är min syster, sa hon och de två tjejerna log mot mig.
-Hej, sa de i kör och jag log tillbaka.
-Hej!
-Ni kan sitta här om ni vill, sa en av tjejerna och jag kollade mot Sanna som nickde.
-Tack, sa hon och vi satte oss ner vid bordet. 
-Vad heter ni förresten? Frågade Sanna.
-Emma, sa tjejen med långt brunt hår och vi log.
-Ida, sa den andra tjejen, som hade lite röd-brun hårfärg och lugg.
-Och ni? Frågade Ida.
-Alicia.
-Sanna.
-Är ni syskon? Vi båda nickade mot henne och hon log.
-Vem är er favorit? Jag log lite för mig själv. Jag trodde innan jag satte mig ner att det skulle bli en pinsam tystnad, men så blev det inte. Men, jag hade ju inte någon direkt favorit utav killarna. Jag tyckte Zayn var snyggast, men jag gillade alla.

-Louis! Sa Ida och jag log mot henne.
-Niall är min, sa Emma snabbt där efter.
-Liam! Utbrast Sanna och sedan kollade alla mot mig.
-Om jag tvunget ska välja säger jag Zayn, sa jag och alla log mot mig.
Vi fortsatte prata på och det kändes som vi blev vänner direkt.
-Kom ni hit igår? Frågade jag Ida och Emma som nickade.
-Ja, vi flög från Malmö! Vart kommer ni ifrån?
-Göteborg, svarade jag och Sanna i kör och de nickade.
Några minuter senare var vi klara och vi bestämde oss för att gå upp till vårt rum för att göra oss klara. Klockan var halv tio men vi ville vara säkra på att vi skulle hinna med allt. Jag hade ju inte direkt fixat mitt hår så jag bestämde mig för att ta en dusch.

-Vad ska jag ha på mig? Utbrast jag när jag stått ett tag och rotat igenom min resväska. Sanna kom i rummet och suckade.
-Vanliga kläder, sa hon och jag flinade.

-Funkar detta? Jag höll fram ett par jeans och en gullig topp som jag fått av Rasmus i somras när jag fyllde år.
-Hur bra som helst! Sa hon och jag log.

Vi gick ut från vårt hotellrum och ner till lobbyn. Vi hade bestämt oss för att gå runt i London lite innan det var dags. På riktigt. I lobbyn satt Emma och Ida.
-Hej! Vill ni hänga med till Milkshake City? Jag kollade mot Sanna som nickade ivrigt.
-Ja! Utbrast vi båda samtidigt

Vi gick tillsammans till Milkshake City och när vi kom fram var där knappt några folk. Vi gick in och beställde varsin milkshake och satte oss i ett par fåtöljer och började snacka.
-Vänta! Har inte One Direction typ suttit här? Utbrast jag efter några minuter och alla kollade mot mig.
-Jo! Svarade Ida, Sanna och Emma i kör och alla började skratta.

Klockan var 13.47 och om 13 minuter var det dags. Vi skulle få träffa One Direction och jag kom på mig själv att vi just nu förmodligen var i samma byggnad som killarna. Jag kände att jag började skaka och plötsligt öppnades en dörr och ut kom en ung tjej.
-Hej tjejer, sa hon glatt och vi alla log mot henne. De var jag, Sanna, Ida, Emma och två andra tjejer, som hette Frida och Anna.
-Killarna här är inne och vi har bestämt att ni ska få gå in två och två, vem vill börja?
-Vi kan börja, sa Frida och Anna nickade.
-Okej, välkomna in, sa tjejen och vi alla log mot dom.

_____________________________________________________________________________________
Här har ni en del till, hope u like it!
Som ni nog listat ut kommer 1D kommer in i nästa del!
/Angelica & Johanna

När läst igenom mailet som Sanna tagit fram på datorn satt jag där med öppen mun och jag skakade.
-Är detta sant? Var det enda jag fick fram efter några sekunder och jag vände mig mot Sanna.
-Ja, sa hon och nickade mot mig. Jag log världens största leende och just nu kunde inget få mig att vara ledsen. Jag hade Rasmus i tankarna hela tiden, men detta tog över just nu. Jag reste mig från stolen och slängde mig på Sanna. Hon skrattade mot mig och jag log
_____________________________________________________________________________________
-Vi måste säga till mamma och pappa! Utbrast jag efter några minuter. Hon nickade och vi sprang ut i köket. Mamma kollade förvånande på oss och vi båda log stort. 
-Vi ska till London! Utbrast jag efter några sekunders tystnad och både mamma och pappa kollade förundrande på oss. 
-Va? Vi har inte råd med de, sa mamma och jag skakade på huvudet.
-Nej, jag vet, men vi ska dit, själva, sa jag och log stort.
-Men..
-Vi vann en tävling. Priset var en resa till London plus..
-Att få träffa One Direction! Fyllde Sanna snabbt i och mamma suckade medan pappa skrattade.
-Okej, skratta ni, men vi kommer åka själva, sa jag surt och pappa blev allvarlig igen. 
-Men ni kan inte åka själv? Sa pappa lite oroligt och jag log mot honom.
-Jo, det ingår hotell, sa jag och han kollade mot mamma, som inte sa något. 
-Vi kommer åka, sa jag och sedan gick jag in på vårt rum igen för att kolla upp vilken dag det var. Jag läste igenom mailet. ”Planet avgår nu på fredag, 15.30 från Landvetter.” stod det och jag log.

-Sanna! Börja packa! På fredag åker vi, utbrast jag. Hon kom inspringande i rummet och hon öppnade garderoben direkt. Även om Sanna bara var 13 år var hon väldigt mogen för sin ålder och hon älskade kläder. Vi hade varsin ganska liten garderob, men hennes kläder började även fylla upp min.

När klockan var halv tio på kvällen hade vi bådat nästan packat klart. Vi hade hittat varsin gammal resväska i vårt förråd. Inte de största väskorna, men de funkade. Jag var inte klar men jag var så glad. Killarna gjorde mig alltid så glad. Jag hade lyssnat på deras låt hela veckan och jag hade kollar på massa videon, och varje gång gick det att le. Mamma låg och sov i soffan och pappa jobbade. Eller, han hade i alla fall sagt att han skulle jobba, men jag visste ju inte vad han egentligen gjorde. Jag slog bort tankarna och tvättade bort mitt smink och borsta tänderna. Sanna hade redan lagt sig och jag släckte alla lampor i huset och sedan kröp jag ner under täcket.

Fredag

Klockan var fem över tolv och jag satt i skolan och åt. Jag hade inte kunnat koncentrera mig på skolan på hela veckan. De enda som fanns i mina tankar var att jag skulle till London och att jag, av så många andra som skickat in till tävlingen, skulle få träffa de killar som numera alltid fick mig att le och må bra. Jag log stort för mig själv. Jag åt upp de sista och sedan tog jag alla mina grejer och lämnade skolan.

När jag kom hem tryckte jag ner de sista i resväskan och sen tog vi bussen till flygplatsen. Vi båda var riktigt taggade och inget kunde övervinna denna glädjen. Vi hoppade av bussen och checkade snabbt in våra väskor.
-Kan du fatta vart vi är på väg? Sa jag till Sanna när vi gått igenom säkerhetskontrollen och hon skakade på huvudet.
-Det är sjukt! Utbrast hon och jag nickade.
-Jag vet!

Tre och en halvtimme senare stod vi inne på Londons stora flygplas, Heathrow. Vi letade upp bandet där våra väskor kom. De kom ut nästan sist och när vi väl fått väskorna var det dags att ta en taxi till vårt hotell.

-Vart ska ni? Frågade taxi chauffören och jag kollade på en lapp jag hade i handen, där jag skrivit ner namnet på hotellet.
-Park Plaza Country Hall, sa jag och han nickade. Vi hade lagt in våra väskor i bagaget och vi satte oss i baksätet. Jag tog upp min skrotiga mobil och såg att jag hade fått en nytt sms, från mamma. ”Är ni framme!? Hoppas ni får det kul” stod det. ”Ja, vi är framme” skrev jag snabbt in och sedan la jag ner mobilen i min jackficka. Jag kollade ut genom fönstret och ännu ett leende spred sig på mina läppar. Jag kollade mot Sanna som också satt och kollade ut genom fönstret.

Chauffören parkerade precis utanför hotell ingången och vi tackade och betalade han, sedan tog vi våra väskor ut bagaget och gick in på hotellet. Vi checkade in på hotellet och åkte upp med hissen till våning 7. När vi kom in i rummet blev vi genast överraskade. De var riktigt fint och vi slängde oss i varsin säng. Vi båda var ganska trötta efter resan hit.
-Ska vi gå ut och handla lite dricka? Frågade jag Sanna och hon nickade.
-Ja.

De var mycket folk ute och vi gick och kollade runt lite. Vi såg London Eye och de kändes så konstigt. Jag hade alltid velat åka till London. Jag hade aldrig varit här förut, men jag älskade staden och inget gjorde mig besviken just nu.
-Alicia? Sa Sanna plötsligt och jag kollade på henne.
-Ja?
-Tänk att vi är i samma stad som killarna! Sa hon och jag rös till.

-Åhh, sluta! Sa jag och hon skrattade åt mig.
-Jag kan inte fattar att vi ska få se dom, på riktigt. Med egna ögon! Fortsatte jag och Sanna stannade upp.
-Jag kommer svimma, sa Sanna och jag skrattade.
-Jag kommer bli stum, sa jag och hon nickade instämmande.
-Tänk så glömmer vi bort vad dom heter? Jag skrattade åt hennes tanke och hon log.
-Då blir det lite pinsamt, sa jag tyst och hon nickade.
Vi gick in i en liten affär och köpte varsin dricka och ett choklad. Sedan gick vi hemåt igen.

När klockan var 11 låg vi båda ner och snackade om hur allt skulle bli imorgon. Jag hade så mycket tankar i huvudet och jag insåg att jag inte skulle kunna sova. Imorgon var den stora dagen. Jag skulle på träffa One Direction. Killarna som helt ärligt fått mig att gå vidare, eller i alla fall fått mig att le efter de jobbiga som hänt. Jag insåg hur mycket killarna betydde för mig. Att jag imorgon skulle stå framför dem var ofattbart.
_______________________________________________________________________________________
Tack för ALLA era snälla kommentarer .. och vad roligt att veta vem ni gillar mest utav killarna!
Det har blivit lite hopp i novellen, men vi vill inte dra ut på tiden för mycket och killarna kommer snart komma in i novellen. 
Fortsätt kommentera duktigt nu ... och, det blir nog en del till idag, fast kanske en aning kortare.
/Angelica & Johanna

-Varför gråter du nu då? Har du ingen att vara med? Frågade Erik stöddigt.
-Ja, jag är så sjukt ensam så det finns bara inte för den enda som någonsin har brytt sig om mig har precis lämnat mig, svarade jag och jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann.
-Jaha, har din älskade pojkvän gjort slut på grund av din fulhet?
-Nej, det har han inte. Han har lämnat mig för himlen. Det var Rasmus, din bästa kompis, min pojkvän, sa jag och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Eriks blick. Han såg riktigt förvånad ut.
_____________________________________________________________________________________
-Va? Skojar du? frågade han med en konstig blick som var blandad med rädsla och förvåning.
-Nej, jag skojar inte...han var mitt allt, han var den enda jag hade, sa jag men det var svårt att få fram det eftersom tårarna forsade nerför mina kinder. Erik gick närmre mig, och skulle precis krama mig.
-Nej, rör mig inte! Varför ska du helt plötsligt bry dig om mig nu, när mitt liv är som värst och du alltid har varit taskig mot mig? sa jag surt.
-Jag vet att jag har varit det och jag ångrar det nu.-Det spelar ingen roll just nu, sa jag snabbt. Jag vände mig snabbt om och gick iväg.

En timme senare satt hela skolan samlad i aulan, för en enda sak. De skulle berätta om Rasmus. Även om han inte gick på denna skolan. Han hade många vänner här och jag ville faktiskt att alla skulle veta om det. Jag var röd i huvudet när jag gick in och det blev inte bättre. Jag satte mig lite avskiljt från alla andra och sedan kom Erik gående mot mig.
-Är det okej om jag sitter här? Jag kollade upp mot honom och han kollade lite ledsamt mot mig. Jag orkade inte dra igång någon stor diskussion. Jag förstod att han ville visa att han brydde sig. Jag nickade mot honom och han log lite svagt. Någon började prata i mikrofonen och jag bet mig själv i tungan. Jag skulle kunna börja gråta när som helst och jag ville egentligen inte hålla det inne, men jag vill inte att alla blickar skulle vändas mot mig.

1 vecka senare – Tisdag.

Senaste veckan i skolan hade varit riktigt jobbigt. Fast ändå hade alla varit riktigt snälla mot mig. Jag hade inte fått några dumma kommentarer och alla de killar som innan mobbat mig trodde nu de var mina bästavänner. Var det de här som behövdes? Skulle ens pojkvän dö för att man skulle kunna få fler vänner? Det gjorde ont i mig när jag tänkte på de. Vår mattelärare kom och jag gick in i klassrummet. Först som vanligt.
-Ni ska jobba själva idag, sa han och jag nickade. Jag tog upp mina hörlurar och satte på musik. What Makes You Beautiful med One Direction spelades i mina hörlurar och jag log för mig själv. Även om denna senaste veckan varit riktigt jobbig så fanns det en, eller kanske två, saker som fått mig att le. Första saken var One Directions låt. På datorn hade jag sparat ner över 500 bilder och deras låt spelades om och om igen. Den andra saken var min syster. Hon hade fått mig att le mycket denna veckan. Även fast vi båda ville flytta bort från våra föräldrar, så stöttade vi varandra och det var inte förrän nu jag hade insett hur mycket hon verkligen betydde för mig.

-Hej, utbrast jag när jag öppnade dörren in till vår lilla lägenhet och jag möttes av en hoppande glad syster. Hennes humör smittades snabbt av sig och jag log mot henne.
-Varför är du så glad? Frågade jag samtidigt som jag gick in i köket för att dricka lite vatten.
-Förresten, är mamma och pappa hemma? Hon skakade snabbt på huvudet och log ännu större.
-Men berätta! Utbrast jag och hon skrattade. Hon drog med mig in i vårt rum och pekade på skärmen.
-Läs! Sa hon snabbt och jag satte mig ner på stolen och spände fast blicken i datorn skärmen.

När läst igenom mailet som Sanna tagit fram på datorn satt jag där med öppen mun och jag skakade.
-Är detta sant? Var det enda jag fick fram efter några sekunder och jag vände mig mot Sanna.
-Ja, sa hon och nickade mot mig. Jag log världens största leende och just nu kunde inget få mig att vara ledsen. Jag hade Rasmus i tankarna hela tiden, men detta tog över just nu. Jag reste mig från stolen och slängde mig på Sanna. Hon skrattade mot mig och jag log.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för världens sämsta uppdatering och en kort del. Men, kommenterar ni mycket så får ni två delar imorgon. Kanske en blir lite kort, men två delar iaf.
Såg ni killarna på Children In Need!? Visst var om duktiga!? .. Och, glöm inte förhandsboka deras album, bara 5 dagar kvar nu!
Och, en fråga... vem är just DIN favorit av killarna? Skulle vara kul att veta!
/Angelica & Johanna

Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
-Ååhhh, Sanna vad ska vi ta oss till? Jag orkar inte denna skiten längre, sa jag irriterat.
-Jag vet inte, jag pallar heller inte denna skiten längre. Pallar inte att bo med föräldrar som inte bryr sig om något. Jag önskar vi hade kunnat trolla bort dom och få nya, bättre föräldrar.
-Men det är inte bara mamma och pappa. Det är skolan och Rasmus, jag hade tänkt att starta en nytt liv nu när jag började skolan. Men nej så blev det inte, folk fortsätter att vara dumma mot mig och ge taskiga kommentarer. Och nu har Rasmus gått bort, då brast allt för mig. Han var den enda jag kunde lita på, den enda som ville vara med mig och stötta mig. Nu har jag ingen, jag känner mig helt värdelös, jag behövs inte i denna världen. Jag är helt obetydlig, sa jag och tårarna rann nerför mina kinder, jag såg tårar som hade trillat ner på täcket i som låg i sängen.

Sanna kramade om mig utan att säga något. Hon kanske ändå brydde sig om mig, hon kanske ändå förstår mig.
-Men gå och sov så ska du se att det känns bättre imorgon, sa Sanna lugnt.
-Jag kan alltid försöka, men jag tror inte det kommer gå att sova, men jag älskar dig syster och tack för att du finns här och stöttar mig, sa jag och kramade om henne.
-Älskar dig med och jag kommer alltid att finnas här för dig ifall du vill prata.

Jag låg där, vred och vände på mig min hundra gånger, kändes det som. Jag tänkte bara på Rasmus och hur allt kommer att vara i skolan imorgon. Tänk om jag ändå hade kunnat ha Rasmus hos mig nu, jag hade kunnat ha det om det inte var för den dumma föraren som inte borde ha ett körkort. Efter ungefär tre timmar lyckades jag att somna. Den lilla sömnen jag fick var väl behövlig.

Nej, lämna mig inte här. Jag vill inte vara helt ensam, jag älskar dig över allt annat! skrek jag. Jag fick honom att stanna mopeden så han kunde vänta in mig. Plötsligt ser jag en bil som kommer rakt emot oss, jag puttar snabbt bort honom men han försöker dra med mig. Fast han lyckas inte, jag står kvar och han står vid sidan av vägen och bara tittar på med ett förtvivlat ansikte. Bilen kommer närmre och kör på mig, allt kändes så konstigt. Jag visste inte var jag var någonstans.

-Nej, det skulle vara jag! Inte du! skrek jag när direkt när jag vaknade och tårarna rann nerför mina kinder.
-Alicia vad pratar du om? Sa Sanna och sprang fram och kramade mig. Jag antar att jag väckte henne när jag skrek.
-Jag drömde att jag dog istället för Rasmus, det borde varit jag som dött och inte han. Ingen vill ändå vara med mig så då är det inte lönt att leva.
-Ska du verkligen gå till skolan idag efter allt som har hänt? Frågade Sanna och lät lite orolig.
-Ja, det ska jag. Jag är hellre i skolan än hemma här i denna ruttna lägenheten som jag knappt kan kalla för hem, sa jag.
-Och här luktar förjävligt! Det finns ingen vettig vuxen som diskar, sa jag och jag blev irriterad, för ingen ting.
-Okej, gör som du vill, sa Sanna lugnt.

När jag kom till skolan såg jag att de flaggade på halv stång och jag började gråta direkt när jag såg det. Jag gick in i skolan och satte mig i korridoren för att vänta på att lektionen skulle börja, jag hade redan alla böckerna i väskan. Plötsligt ser jag någon som kommer emot mig, det var Erik. Jag torkade bort tårarna men det kom bara fler.
-Varför gråter du nu då? Har du ingen att vara med? Frågade Erik stöddigt.
-Ja, jag är så sjukt ensam så det finns bara inte för den enda som någonsin har brytt sig om mig har precis lämnat mig, svarade jag och jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann.
-Jaha, har din älskade pojkvän gjort slut på grund av din fulhet?
-Nej, det har han inte. Han har lämnat mig för himlen. Det var Rasmus, din bästa kompis, min pojkvän, sa jag och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Eriks blick. Han såg riktigt förvånad ut.
_____________________________________________________________________________________
Vad tror ni Erik säger? Släng in en kommentar! 
Och, vi vill påminna er om DETTA! :) 
/Angelica & Johanna

-Hur mår han? Hon kollade ner i golvet och mitt hjärta hoppade till. Jag skyndade mig in i rummet, där Anna satt och höll Rasmus i handen. Hon var alldeles röd i huvudet och hon kollade på mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag ställde mig bredvid henne.
-Har han dött? Sa jag med gråter i rösten och jag kollade ner på Rasmus.
_____________________________________________________________________________________
Jag kollade på han ansikte. Han var väldigt blek och jag kände en arm runt mig. 
-Ja, sa Anna tyst och jag kollade på henne.
-VA? Utbrast jag högt och jag började gråta hysterisk. Jag gick ifrån Anna och satte mig ner på golvet och bara grät. Jag var så arg och samtidigt så ledsen. Rasmus hade dött. Jag kände inom mig hur hela mitt liv sakta föll ihop. Han var allt för mig. Hur skulle jag klara av att gå vidare? Jag kunde bara inte. Den enda jag kunde snacka med nu var min syster, men jag gillade inte att hon skulle lyssna på mina problem. Mamma och pappa var förmodligen inte så glada att jag inte kommit hem efter skolan, men detta var så mycket viktigare. Tårarna fortsatte att rinna och jag kunde inte fatta att han var död. Borta. Föralltid. Min Rasmus. Han som betydde allt för mig, exakt allt. Han hade alltid fått mig att må bra och han var den enda som visste allt om mig. Jag kände hur mobilen vibrerade, säkert tionde gången. Jag tog upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fler missade samtal och nya sms. ”Vart är du? Snälla kom hem. Mamma är skitarg och hon bara skriker” ”ALICIA KOM HEM” ”Hallå? Vart är du?” Det fanns många sms, men jag orkade inte läsa igenom alla.

-Ska jag ringa din mamma? De var Anna som kommit fram till mig och jag nickade sakt.
-Ja, mumlade jag fram och jag såg att Anna gick ut från rummet och förmodligen gick hon ut från sjukhuset.
Mobilen fortsatte vibrera, men jag orkade inte bry mig. Jag satt fortfarande kvar i rummet och jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen där Rasmus låg helt stilla. Jag kunde inte höras hans andetag. Jag tog tag i hans hand, som alltid annars var varm, och jag rös till när jag kände hur kall han var. Han var blek i ansiktet och jag snyftade. En sköterska kom in i rummet och kollade sorgset på mig.
-Var han din.. sa hon och jag nickade.
-Mm, fick jag fram. Jag pussade hans kalla hand lätt och sedan gick jag ut från rummet. Jag klarade inte av att se han ligga där och veta att jag aldrig mer skulle få snacka med honom, höra hans andetag eller känna hans läppar mot mina.

När jag kom ut från sjukhuset stod Anna där och när hon såg mig, kom hon fram till mig.
-Jag har pratat med din mamma, sa hon och jag nickade.
-Hon var väl sur?
-Kanske lite..
-Berättade du att Rasmus hade dött? De sista sa jag tyst och jag svalde hårt. Rasmus hade dött. Jag kunde inte fatta det. Men det var sant.
-Ja.
-Och hon sa?
-Okej, svarade hon och kände hur ilskan inom mig växte. Jag sprang iväg och hörde att Anna ropade efter mig men jag kunde inte stanna. Jag skulle hem och skälla ut mamma. Hur kunde hon bara göra så? Rasmus hade dött och de enda hon hade att säga var ”okej”.

Jag öppnade dörren till lägenheten och jag möttes av min syrra som var helt röd i huvudet. Jag gick fram till henne och utan att säga något förstod vi varandra. Jag kramade om henne hårt och jag kunde inte hålla tårarna inne.
Mamma kom ut i hallen och jag visste att jag inte hade någon tid att förlora, men självklart skulle hon börja.
-Var har du varit? Sa hon, med en ganska vänlig röst, men jag visste att hon var riktigt arg.
-På sjukhuset. Jag vet att du har snacka med Anna och du vet vad som har hänt. Och jag är riktigt arg på dig! Sa jag, eller skrek jag till henne och hon kollade på mig.
-För att?
-För att du knappt bryr dig! Du bryr dig inte om att Rasmus har dött och du verkar inte fatta vad han betyder för mig, eller hur mycket han betydde. Det är han jag kunnat säga allt till och han har hjälpt mig genom mycket, hade han inte funnits hade jag fan tagit självmord för längesedan, skrek jag åt henne och hon kollade med en orolig blick på mig. Hon gick mot mig och försökte dra in mig i en kram, men jag bakade.
-Mamma, nej. Du förstår inte! Skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag gick in på mitt rum och några sekunder senare kom Sanna in och hon satte sig bredvid mig.
-Vad hände egentligen?
-Han blev påkörd av en bil tror jag.
Hon nickade sakta och jag la mitt huvud på hennes axel. Det kändes skönt att ha henne här bredvid mig.
-Sanna, jag kommer inte klara mig utan honom, sa jag tyst.
-Jag vill inte bo kvar, sa hon och jag tittade på henne. Jag höll med henne, men vart skulle vi flytta?
-Inte jag heller, sa jag.
-Vart kan man flytta? Frågade Sanna.
-Jag kan lika bra dö, svarade jag tyst.
-Nej! utbrast hon och snyftade till.
-Du vet hur mycket Rasmus betydde för mig, sa jag och hon nickade
-Ja, men du får inte dö.
Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för lite väntan, men here it is! 
Har du förhandsbokat killarnas album? LÄS DENNA TWITLONGERN!
/Angelica & Johanna

-Hej.. sa jag tveksamt.
-Alicia? Är de du? Hörde jag henne säga med en orolig, stressad röst.
-Ja, vad är det? Sa jag lite tyst för att ingen skulle höra mig.
_____________________________________________________________________________________
Jag tittade snabbt upp och jag mötte lärarens blick. 
-Jag kan inte snacka nu, sa jag och sedan stängde jag av samtalet. Två sekunder senare ringde det igen och jag suckade. ”Jag har lektion, jag ringer sen” skrev jag i ett snabbt sms och sedan la jag ner mobilen.

När klockan slog 4 reste alla på sig och skoldagen var slut. Jag tog snabbt ihop min saker och gick ut från klassrummet. Jag tog upp min mobilen och ringde upp Anna.
-Hej, sa hon, även denna gången med stressad röst.
-Hej, vad har hänt? Sa jag orolig och snabbade på stegen ut från skolan.
-Är du på väg hem?
-Ja!
-Kom till sjukhuset!
-Va? Sjukhuset? Utbrast jag och jag skyndade mig ännu mer.
-Bara kom, sa hon snabbt och sedan la hon på. Jag la ner min mobil i fickan och samtidigt insåg jag att det skulle ta ett tag att gå till sjukhuset.

Jag stod utanför den stora ingången och när jag gick in såg jag Anna. Hon satt på en bänk, så jag gick fram till henne. Hennes ögon var röda och jag kollade oroligt på henne.
-Vad har hänt? Frågade jag och hon svalde hårt.
-Rasmus blev påkörd innan idag, sa hon och jag hoppade till.
-Va? Utbrast jag och hon nickade sakta.
-Var är han? Hur gick det? Är han vaken? Allting i min hjärna snurrade och alla tankar flög runt.
-Är han skadad? Mycket? Fortsatte jag.
-Han har inte vaknat upp än, sa hon tyst och jag kände hur tårarna sakta rann ner för mina kinder, men det blev fler och fler. Anna ställde sig upp och kramade om mig.
-Kan vi inte gå till hans rum? Snyftade jag fram och hon nickade.
-Jo, kom.

När vi, efter att ha snackat med tre olika sjuksköterskor, kom in i Rasmus rum satte vi oss ner på varsin stol bredvid sängen.
-Men, vad hände egentligen?
-Han körde moped hem från skolan och då blev han påkörd av en bil, sa hon tyst och jag svalde hårt. Jag var så rädd och jag ville bara att han skulle vakna upp och må bra. Men jag insåg att han måste fått några skador och det gjort ont i mig när jag tänkte på det. Jag tog tag i hans hand och i samma sekund rörde han på sig lite lätt och alla tankar var att han skulle vakna, men nej. Han la helt stilla igen.

-Vi måste undersöka Rasmus, sa en läkare som kom in i rummet. Vi nickade mot honom och han bad oss gå ut.
Vi satte oss i korridoren utanför och jag tog upp min mobil. 5 missade samtal från mamma och 3 från pappa. Jag suckade och Anna kollade frågade på mig.
-Jag kommer snart, jag ska bara ringa mamma. Hon nickade och jag gick snabbt ut.

10 minuter senare var jag tillbaka, men Anna var inte där. En läkare kom ut ifrån rummet och log mot mig.
-Du kan gå in om du vill, sa hon.
-Hur mår han? Hon kollade ner i golvet och mitt hjärta hoppade till. Jag skyndade mig in i rummet, där Anna satt och höll Rasmus i handen. Hon var alldeles röd i huvudet och hon kollade på mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag ställde mig bredvid henne.
-Har han dött? Sa jag med gråter i rösten och jag kollade ner på Rasmus.
_____________________________________________________________________________________
En ganska kort del, men bättre än inget, right? Jag tror ni kollade på X-factor ikväll, men missade ni det så kan ni alltid kolla på detta youtube klippet. Proud to be a directioner!
/Angelica & Johanna

-Alicia kolla! Utbrast hon efter några minuter och jag flög upp från sängen. Jag ställde mig bakom henne och på skärmen visades några bilder på några killar.
-Vem är de? Frågade jag och hon skrattade.
-One Direction!
-Och de är?
-Ett band, sa hon och log stort.
_____________________________________________________________________________________
-Okej, sa jag lite osäkert och hon slog till mig på armen. 
-Dom är snygga! Utbrast hon och jag flinade. 
-Erkänn nu! Fortsatte hon och jag lutade mig fram.
-Helt okej, sa jag och hon slog till mig lite lätt ännu en gång. 
-Han är snyggast! Sa hon och pekade på skärmen.
-Vad heter dom? Frågade ja.
-Så, du gillar dom?
-Det sa jag inte! Jag frågade vad dom hette!
-Det betyder att.. började hon men jag avbröt henne.
-Vad heter dom? Frågade jag igen och hon skrattade.
-Louis, Niall, Harry, Liam och Zayn, svarade hon samtidigt som hon pekade på bilderna.
-Han är snyggast! Sa jag och hon log.
-Zayn! Sa hon och jag nickade stolt.
Hon tog fram fler bilder och jag stod bakom henne helt tyst.

-Fyfan vad han är snygg, utbrast jag efter några minuter och hon skrattade. Hon letade upp deras några videos på killarna och när mamma en timmes kallade på oss för att vi skulle äta kunde vi knappt slita oss från datorn.

När klockan var halv elva la jag och min syrra nerbäddade i varsin säng. Vi delade rum, vilket jag oftast tycke var väldigt jobbigt, men just nu var det riktigt skönt. Vi förstod varandra så bra.
-Godnatt Sanna, sa jag tyst. Hon svarade inte och jag vände mig om. Hon sov redan och jag bestämde mig för att göra detsamma.

Jag vaknade upp nästa morgon av att väckarklockan ringde med sin vanliga signal. Jag orkade verkligen inte gå upp, men nu var det ju en ny skola. Jag ville starta ett nytt liv. Jag reste mig upp och gick ut i köket för att ta något att äta, men som vanligt var där inget i kylskåpet som var okej för att äta. Istället gick jag in på mitt rum, plockade fram ett par slitna jeans eftersom det var kallare idag än vad det var igår och en vanlig vit, enkel tröja. Jag borstade tänder och tog några drag med hårborsten, smink orkade jag inte med. Jag tog på mig mina gamla skor och tog skolväskan, sedan gick jag snabbt iväg mot skolan.

Jag gick mot mitt skåp för att hämta böcker till första lektionen. Där stod någon som jag aldrig varken hade sett eller pratat med förut. När jag gick förbi slängde han ut en kommentar,
-Så du hade inte råd med några hela byxor? Är du så fattig? När han sa det kollade jag bara ner i marken och ignorerade det. Hur kunde han veta att jag inte hade råd till att köpa några nya kläder? Det var just detta jag inte ville skulle hända. Jag ville vara tjejen som ingen kände när jag kom. Tjejen som ville börja ett nytt liv utan massa spydiga kommentarer från resten utav eleverna. Jag ville skaffa mina första vänner någonsin.
När jag kom in i klassrummet satte jag mig sidan om en tjej som satt ensam, men hon såg inte så glad ut för det. Precis när jag satte mig ner så ställde hon sig upp och gick mot en annan plats. Folk ska börja undvika mig? Varför? Varför kunde jag inte bara vara som alla andra? Jag tog upp mobilen och skrev ett snabbt sms till Rasmus, ”Kan vi ses i eftermiddag?” Några sekunder senare kom läraren och vi gick in i klassrummet.

När klockan var tio över tolv satt jag inne i matsalen, helt själv och kollade ner i maten. Potatis och korv. Inte min favorit, men jag visste att jag var tvungen att äta.
-Kan vi sitta här? De var tre tjejer som kom. Jag kände inte alls igen dom, men jag nickade.
-Visst, sa jag och de log. De satte sig ner och började snacka med varandra direkt. Jag lyssnade på vad de snackade om, men jag orkade inte lägga mig i. Efter ett tag bestämde jag mig för att gå ifrån matsalen och in i biblioteket. Tjejerna kollade efter mig, men jag fortsatte att gå. När jag kom in biblioteket var det ganska mycket folk, men jag hittade en dator som var ledig. Jag satte mig vid den och skrev in mina inloggningsuppgifter som vi fått reda på tidigare idag. De första jag gjorde var att gå in på youtube och kolla på videos. Jag visste knappt vem killarna, One Direction, var men jag tyckte de var riktigt snygga.
-Vem fan är de? Frågade en kille, som hade gått i min klass i nian och jag suckade. Jag ignorerade hans fråga och gick en på en annan sida. När jag såg att killen gått iväg gick jag tillbaka till youtube och fortsatte kolla.

Nästan gång jag kollade på klockan var den kvart över ett.
-Shit, sa jag tyst för mig själv och loggade snabbt ut från datorn. Min lektion började klockan ett, så jag sprang mot klassrummet.
-Förlåt att jag är sen, sa jag tyst när jag kom in i klassrummet och läraren spände blicken i mig.
-Hon var i biblioteket och kollade in snygga killar! Utbrast en kille, som jag knappt visste namnet på och jag suckade.
-Hon har väl redan en pojkvän? Frågade någon annan och jag kände hur ilskan steg inom mig.
-Har hon? Seriöst? Har hon en pojkvän? Stackars pojkvän! Utbrast Erik och jag flinade lite för mig själv. Rasmus och Erik kände varandra, men tydligen visste inte Erik att jag och Rasmus var ihop.
-Vad heter han? Sa någon och jag kollade ner i bänken.
-Tyst! Utbrast läraren till min räddning och jag tog upp min penna för att kladda i mitt skrivhäfte.

Klockan var tre och jag hade en lektion kvar. Jag satte mig i korridoren för att vänta. Mot mig kom Erik och två andra killar.
-Vad heter han? Frågade Erik.
-Va? Sa jag och kollade frågande på honom.
-Din kille.
-Gissa! Sa jag och log mot honom.
-Nils?
-Tyvärr, fel svar, sa jag och skrattade. Erik tyckte inte det var så kul och han spände blicken i mig.
-Vad heter han?
I samma sekund kom vår lärare och jag reste på mig.

Jag kände att de vibrerade i fickan och jag tog upp mobilen. ”Anna Persson” stod det på skärmen och jag kollade konstigt på skärmen. Anna? Det var ju Rasmus mamma. Hon brukade inte ringa mig och jag tryckte på den gröna luren.
-Hej.. sa jag tveksamt.
-Alicia? Är det du? Hörde jag henne säga med en orolig, stressad röst.
-Ja, vad är det? Sa jag lite tyst för att ingen skulle höra mig.

_____________________________________________________________________________________
Ni verkar gilla denna novellen, är den bra? Vi har snackat igenom vad som ska hända och vi tror att detta kommer bli en lite mer spännande och innehållsrik novell! Nu har statistiken gått uppåt och vi är så glada för det, plus alla era kommentarer. Keep on!
Förresten, ännu en novell... den handlar typ om alla killar! Klicka här!
/Angelica & Johanna

-Mamma, vi måste få så mycket pengar så möjlig, du måste jobba! Sa jag, med en högre ton och hon nickade.
-Jag vet.
-Vadå jag vet? Du förstår inte inte. Snart kommer vi fan inte ha någonstans att bo, skrek jag och jag kunde inte hålla gråten inom mig.
_____________________________________________________________________________________
-Jag pallar snart inte bo kvar här i denna skiten, i denna äckliga lägenheten! Skrek jag samtidigt som jag sprang in på mitt lilla rum och smällde igen dörren. Jag slängde mig på sängen och började gråta. Jag ville verkligen inte vara kvar här längre, jag klarar inte av det. Men var ska jag ta vägen? Jag har ju inga pengar och det har inte idioterna som är min föräldrar heller. Plötsligt slänger mamma upp dörren och skriker till mig,
-Men ta dina kläder och dra då! skrek hon och höll i en spritflaska.
-Men var fan ska jag ta vägen då!? Jag kan inte bo på gatan väl!? skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag kände att jag inte ens behövde leva längre.
-Gör vafan du vill, jag bryr mig inte om dig! Och du ska veta att det gör inte din pappa heller. Han skiter i allt, går bakom ryggen på dig och din syster. Du tror han jobbar men nej det gör han inte, och det är kanske anledningen till att jag beter mig som jag gör! Skrek hon och drack en klunk ur sin spritflaska, sedan tog hon några steg närmre mig och slog till mig hårt på kinden. Det gjorde riktigt ont, jag klarar inte av detta längre. Jag reste mig upp och sprang ut i hallen där jag stannade för att ta på mig mina skor.
-Jaha, var ska lilla du ta vägen nu då? frågade mamma argt.
-Jag gör som du vill, jag sticker härifrån, skrek jag och smällde igen dörren till lägenheten. Jag sprang ner för trapporna, där jag mötte min lillasyster. Hon kollade oroligt på mig och jag torkade bort en tår.-Vad är det? Sa hon oroligt och jag stannade till.
-Eh, kom! Sa jag och drog med henne. Jag sprang ut från huset med Sanna efter mig. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, men efter ett tag kom vi fram till en skog vi stannade. 
-Vad hände? Flåsade Sanna och jag suckade.
-Mamma hatar mig, sa jag och hon kollade på mig.
-Hon hatar mig också. Jag blev så arg. Sanna var 13 år och jag ville inte att hon skulle ha det såhär jobbigt. Jag drog in henne i en kram och hon la sitt huvud på min axel. 
-Mamma sa att pappa egentligen inte jobbar och att.. började jag, men mina tårar tog över. 
-Va? Utbrast hon och jag nickade.
-Sanna, du förtjänar inte detta, men vi måste klara det tillsammans! Sa jag och hon nickad.
-Mm, men, kan du inte prata med Rasmus? Sa hon och jag suckade.
-Jo, men jag vill inte lägga allt tungt på honom, sa jag och hon nickade.
-Men..sa hon och jag avbröt henne.
-Hur va det i skolan?
-Bra! De kom en ny kille i klassen!
-Var han snygg då?
-Nää, eller, asså jo! Sa hon och skrattade. Jag flinade mot henne och jag kramade om henne. 
-Jag älskar dig, kom nu! Vi går hem och om mamma blir arg, så stöttar vi varandra, sa jag bestämt och hon nickade.

När vi öppnade dörren hörde vi att mamma och pappa satt i köket och snackade. Så fort de hörde oss tystnade de och mamma kom fram till oss.
-In på ert rum, var de enda hon sa och vi gick in där direkt. Jag suckade och satte mig i min säng medan Sanna startade vår gamla, tjocka dator.

-Alicia kolla! Utbrast hon efter några minuter och jag flög upp från sängen. Jag ställde mig bakom henne och på skärmen visades några bilder på några killar.
-Vem är de? Frågade jag och hon skrattade.
-One Direction!
-Och de är?
-Ett band, sa hon och log stort.
_____________________________________________________________________________________

Del 2! Men, en del besökare har försvunnit? Kom igen nu va, släng in en kommentar och tipsa alla 1D fans om vår novell! 
Förresten, HÄR har ni en annan novell, om Harry! :)
/Angelica & Johanna

Jag gick in genom dörrarna till skolan och jag kände alla blickar på mig. Klockan var 08.27 och om tre minuter skulle alla vara samlade i skolans aula. Det var första dagen efter sommarlovet och de var första dagen på en ny skola. Det var dags att börja första året på gymnasiet och jag var riktigt nervös. Jag hade ett par gamla jeansshhorts och en kortärmad tröja på mig. Min röda Adidas väska, som jag fått av min kille Rasmus, hängde på axeln och jag kollade på klockan igen. 08.29 visade klockan.
-Åh, var är aulan? Sa jag tyst för mig själv och kollade mig runt. Det var nästan tomt överallt, men några meter fram stod två tjejer. Jag ökade takten och gick fram till de.
-Ursäkta, var ligger aulan? Sa jag och de kollade på mig, samtidigt som de skrattade.
-Vet du inte var aulan ligger? Sa en utav tjejerna retsamt och jag skakade på huvudet.
-Nej.
-Runt hörnet, där finns en stor dörr, sa en annan tjej som kommit fram. Jag nickade och log mot henne. Jag gick runt hörnet och såg en stor dörr. Ovanför stod ”AULA” och jag suckade för mig själv. Jag öppnade försiktigt dörren och allas blickar vändes mot mig. Jag kollade mig osäkert runt och såg en tom plats längs ut på en utav bänkraderna. Jag gick dit med ännu snabbare steg och satte mig tyst.
-Välkommen till skolan, vi hoppas ni ska trivas här, började rektorn och jag andades tyst ut.

En timme senare hade alla klasser samlats i sina hemklassrum och ja satt längst bak helt själv. Jag var van vid detta. Att gå runt helt själv i skolan, få dumma kommentarer och alltid känna mig ensam. Jag hade ingen riktig vän som jag kunde berätta allt för. Jo, Rasmus. Men han var inte min vän. Han var min stora kärlek. Jag älskade han mer än allt annat. Vi hade varit ihop i snart två år och han hade alltid hjälpt mig genom allt svårt. Han var den enda jag kunde lita på. Jag berättade allt för honom och jag visste att han gillade mig. Jag hade aldrig varit populär. Jag hade aldrig velat ta hem vänner till vår lilla lägenhet som jag, min mamma, min pappa och syster bodde i.
-Jag tänkte att alla ska presentera sig, vem vill börja? Frågade vår lärare och jag kollade ner i bänken. Att prata högt inför folk som jag inte kände var de värsta jag visste.
-Jag! Utbrast en kille och läraren nickade.
-Kom fram.
Ska jag behöva gå fram där och berätta om mig själv? Tänkte jag för mig själv och sedan började killen, som tydligen hette Erik prata.

-Så, nu är det bara du kvar, sa läraren och allas blickar riktades mot mig. Jag svalde hårt och gick fram.
-Jag heter Alicia, jag bor i en lägenhet med mina föräldrar och min syster, sa jag och läraren log stort mot mig.
-Något mer du vill säga? Sa han och jag skakade snabbt på huvudet och gick tillbaka till min plats.

Skoldagen slutade redan halv ett och jag tog upp min mobil så fort jag lämnade skolbyggnaden. Jag ville aldrig visa min mobil i skolan. Jag hade inte den nyaste mobilen, men den funkade bra för mig. Jag öppnade mina meddelande och skrev ett nytt till Rasmus. ”Hej, är på väg hem nu, jag överlevde!! Lust att träffas?”. Jag la ner mobilen i fickan och fortsatte att gå. Det var inte så långt och när jag gick in genom dörren till lägenheten vibrerade mobilen. ”Hej, vilken tur! Men, jag och några kompisar ska ut nu, du kan följa med?” Jag suckade för mig själv. Rasmus gick andra året på gymnasiet och jag visste att han älskade att vara med sina vänner. Jag skulle bara förstöra stämningen. ”Nej, jag stannar hemma! Ha så kul” svarade jag och la ner mobilen i min byxficka. Jag gick in i köket där mamma satt.
-Ska inte du jobba? Frågade jag och hon kollade upp.
-Nej.
-Varför? Du jobbar alltid denna tiden på måndagar, sa jag.
-Vill du inte att jag ska vara hemma då? Frågade hon, nästan med gråten i halsen.
-Mamma, varför?
-Jag orkade inte, sa hon och jag kände hur en tår rann ner för kinden?
-Mamma? Fattar du inte? Du måste jobba! Pappa sliter varje dag och du sitter här med en ursäkt att du inte orkar! Tror du att pappa egentligen orkar jobba varje dag så mycket som han gör? Hon kollade ledsamt på mig och jag fäste min blick i hennes.
-Mamma, vi måste få så mycket pengar så möjlig, du måste jobba! Sa jag, med en högre ton och hon nickade.
-Jag vet.
-Vadå jag vet? Du förstår inte. Snart kommer vi fan inte ha någonstans att bo, skrek jag och jag kunde inte hålla gråten inom mig.
_____________________________________________________________________________________

Första delen! Tror ni att detta kan va en bra början? Vi har en del idéer, så ge inte upp att läsa än i alla fall!
Tack för alla 55 kommentarer på förra delen, som var den sista av The way to my life. Vi läser ALLA kommentarer! Vi kommer skriva helt på svenska för er som undrar. Någon ville att vi skulle skriva blandat, men vi tycker det blir lite rörigt! Finns en del noveller på engelska, ex.  DENNA som ni kan läsa! :)
/Angelica & Johanna

Sophies perspektiv

-Jag vet inte, dom bara började ta av min kläder, sa hon och la ner huvudet i sin händer.
Jag och Amanda kramade båda om henne och jag tog upp min mobil. Ett nytt sms från Erik visades på skärmen. ”Haha, lust att träffas imorgon?” Jag slängde ner mobilen i sängen, men den ramlade ner på golvet. Jag blev arg. Hur kunde han? Erik och jag hade varit vänner jättelänge och jag trodde verkligen inte så om han.
_____________________________________________________________________________________
Jag hörde röster i hotellkorridoren och jag förstod att det var killarna som kommit hem. Jag reste mig från sängen och öppnade dörren.
-Killar! De kollade på mig och log.

-Hej!
-Hej! Ehm, Zayn? Kan du komma? Jag tror Evelina vill snacka med dig, sa jag och ha gav mig en orolig blick. De andra killarna kollade på mig och jag log.
-Vänta, jag och Amanda kommer snart, sa jag och de nickade.
Amanda reste sig och Zayn gick in. Jag log mot Evelina och hon log svagt tillbaka.

Zayns perspektiv

-Evelina? Vad är det? Var det enda jag fick ur mig och hon kollade upp.
-Zayn, sa hon med gråten i rösten och jag satte mig i sängen och kramade om henne.
-Berätta!
-Vi var hemma hos någon kompis till Sophie och sen sa de att de skulle visa oss en sak, så kallade dom på mig och när jag kom upp så.. sa hon och sedan stannade hon.
-Så?
-Dom försökte h-ha.., sa hon tyst och jag förstod precis.
-Va? Utbrast jag och hon nickade mot mig och tårarna rann ner för hennes kinder. Jag kramade om henne ännu hårdare och hon lutade sitt huvud mot mitt bröst.

Vi satt där i nästan en timme, utan att säga något. Vi hörde att de knackade på dörren och jag öppnade.
-Vill ni ha lite mat? Frågade Sophie och jag nickade.
-Vad blir det?
-Köttbullar, svarade hon och bakom henne stod Harry.
-KOTTBULLAR! Ropade Harry högt och jag skrattade.
-Vi kommer! Sa jag och hon log.
-Bra!
Jag stängde dörren efter de och gick tillbaka till Evelina.
-De är mat, kom! Sa jag och hon kollade upp. Till min förvåning log hon mot mig och jag log också.
-Jag orkar inte tänka på detta Zayn, tack för att du finns, sa hon och jag gick fram mot henne.
-Du vet att jag finns och du?
-Ja?
Jag lutade mig fram och vi möttes i en kyss. Hon besvarade den och jag blev lycklig i hela kroppen. Helt plötsligt var världen som ett paradis.
-Jag älskar dig, sa jag när vi avslutat kyssen och hon log.
-Jag älskar dig, svarade hon och jag log mot henne. Vi tog på oss våra skor och sedan gick vi över till Harry och Sophies lägenhet.

-Kom in! Sa Sophie när hon öppnade. Vi gav henne en snabb kram och jag såg att hon log mot Evelina.

Sophies perspektiv

 

-Är du okej? Sa jag lite tyst till Evelina och hon nickade.
-Jag orkar inte tänka på det! Vad är det för mat?
-Köttbullar! Sa jag och hon log.
-Svensk husmanskost till killarna, sa hon och jag nickade.
-Alltid!

Efter att vi ätit satt vi bara ner och snackade. Alla var trötta och alla tänkte nog på de som hänt med Evelina. Jag hade berättat förr Harry, Louis, Niall och Liam så alla visste vad som hänt, men Evelina verkade inte bry sig så mycket. Hon snackade på som vanligt och jag blev glad när jag visste att hon var glad. Även om hon förmodligen hade de som hänt i tankarna.
När klockan slog halv elva bestämde de andra sig för att gå hem och jag och Harry bestämde oss för att sova.

Jag gick in i badrummet och kom plötsligt tänka på pappa. Jag hämtade min mobil snabbt och ringde upp mamma.
-Hej gumman! Svarade mamma efter några signaler.
-Hej, är allt bra med er?
-Ja, fast pappa mår inte helt bra, svarade mamma och jag svalde hårt.
-Inte? Men.. började jag och hon avbröt mig.
-Pappa vill inte förstöra din resa, men jag ringer såklart om det blir allvarligare.
-Jo, men ändå, jag vill inte att han ska må dåligt.
-Vill du snacka med honom lite?
-Ja! Sa jag glatt.

-Hej gumman, hörde jag pappas röst säga och jag log stort.
-Hej, hur är det?
-Jo, det är helt okej, har ni det kul?
-Ja, sa jag, även om allt inte var toppen.
-Vad bra! Men vi tänkte sova, vi hörs! Jag älskar dig gumman!
-Vi också! Jag älskar dig pappa, godnatt!

Jag la mig ner i sängen bredvid Harry och han kollade på mig.
-Vill du gå ut med mig imorgon? Sa han tyst och ett stort leende spred sig på mina läppar.
-Ja, absolut! Sa jag och han log.
-Klockan sju, okej?
-Yes! Var?
-Vi åker här ifrån, vart vi ska får bli en överraskning.
-Men..
Han kysste mig och han flinade.
-Du får veta imorgon!
-Okej, sa jag lite dystert och han skrattade.
-Godnatt, sa han och pussade mig lätt på pannan.
-Godnatt!
_____________________________________________________________________________________

Tråkig del och inget händer + lite dålig uppdatering. Men, vi har helt enkelt tröttnat på denna novellen. Så, novellen är på väg att sluta, men, vi kommer börja på en ny. Vi har nya idéer som vi vill börja skriva redan NU, så vi kommer absolut fortsätta. Men, än är inte denna novell klar, men det blir nog inte så många delar till. Fast en helt ny novell kanske blir kul.. med nya roliga idéer!
/Angelica & Johanna

Evelinas perspektiv

-Hej sötnos, sa han och jag kände hur mitt hjärta bankade. Samtidigt kände jag hur någon började dra i mina byxor och jag försökte resa mig upp, men Patrik lät mig inte göra de. Han började istället dra i tröjan och jag klarade inte av detta längre. En tår rullade ner för mina kinder och jag började spraka med benen.
-Vad gör ni? Skrek jag och fler och fler tårar började rulla ner för kinderna.
-Du är så het, hörde jag Patrik säga och han försökte få av mig tröjan. Simon höll fast mina händer och jag kunde inte göra något.
_________________________________________________________________________________________________
-Lägg av! Skrek jag så högt jag kunde och Patrik log mot mig. Erik hade lyckats med att få av mina byxor och jag sparkade mot honom så fort jag kände hans hand mot mina ben. Patrik fortsatte att dra i min tröja och tillslut var den av. 

Sophies perspektiv

-Nej, bara sluta! Hörde vi hur någon skrek riktigt högt uppifrån och jag kollade mot Amanda.
-Vad händer? Frågade jag och hon skakade på huvudet.
-Jag har ingen aning, ska vi gå upp? Jag nickade och vi gick upp. Vi hörde mer skrik och vi nästan sprang upp. Jag visste inte i vilket rum de var så jag öppnade en utav dörrarna, som var ett badrum.
-Inte här, sa jag och sedan öppnade nästa dörr. Där inne stod ett skrivbord och massa böcker. Efter att jag stäng dörren igen öppnade Amanda en dörr och där inne såg jag alla. Evelina la i sängen utan byxor och tröja. Patrik satt ovanpå henne och de andra två höll fast henne.
-Vad fan håller ni på med? Skrek jag och gick med bestämda steg in i rummet och puttade bort Patrik. Han ställde sig upp och kollade på mig. Amanda hade puttat bort både Patrik och Simon. Evelina ställde sig snabbt upp och jag såg att hon var helt röd i huvudet. Tårarna rann och hon såg helt förstörd ut. Amanda tog snabbt hennes byxor och tröja och Evelina tog på sig kläderna igen.
Jag gav killarna en ond blick och sedan drog jag med mig Amanda och Evelina ut ur rummet och ner för trappan och ut genom dörren.

Ingen sa något. Alla gick helt tysta tills vi var inne i Amandas och Evelinas hotellrum.
-Evelina, vad hände? Utbrast jag efter att vi stängt dörren.
Hon satte sig i sängen och jag såg hur ledsen hon var.
-Jag vet inte, dom bara började ta av min kläder, sa hon och la ner huvudet i sin händer.
Jag och Amanda kramade båda om henne och jag tog upp min mobil. Ett nytt sms från Erik visades på skärmen. ”Haha, lust att träffas imorgon?” Jag slängde ner mobilen i sängen, men den ramlade ner på golvet. Jag blev arg. Hur kunde han? Erik och jag hade varit vänner jättelänge och jag trodde verkligen inte så om han.
__________________________________________________________________________________

Förlåt för en superkort del idag, men det är väl bättre än inget? De kommer att komma en ny del imorgon och den kommer verkligen vara längre! Varken jag eller Angeica har hunnit skriva så mycket idag, jag sitter med två stora arbeten som ska in i början av veckan och Angelica är inte hemma. Hoppas ni förstår! 
Tack för alla kommentarer... och glöm inte fråga oss något i frågestunden!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Hejdå tjejer! Sa dom innan vi gick ut genom dörren och vi log mot dem.

-Julia? Kan du fatta? Vi träffade nyss One Direction. Det ända jag fick fram var ett stort leende och det ända som fanns i mitt huvud var Louis ord. ”You are so sweet”. Jag log stort för mig själv.
___________________________________________________________________________________
Sophies perspektiv

”Hej, vad gör du och dina vänner? Lust att träffas?” Stod det i ett sms från Erik. Klockan var nästan halv ett och vi hade knappt gjort oss klara. Vi hade missat frukosten och alla var hungriga. Jag hade gått över till Evelinas och Amandas rum, eftersom killarna hade åkt iväg tidigt.
-Tjejer! Erik undrade om vi ville träffas, vill ni?
-Erik? Han vi träffade igår? Jag nickade mot Evelina och hon log.
-För mig går det bra, sa hon.
-Ja visst! Ropade Amanda från badrummet.
”Ja absolut! Kan vi träffas på Espresso house? Vi har inte ätit frukost” svarade jag honom och några få sekunder senare fick jag svar.
”Ja visst, när? Klockan ett?” Jag kollade snabbt på mobilen. 12.36.
-Är ni klara till ett? Frågade jag och dom nickade.
”Vi ses där då!” Skrev jag innan jag hoppade upp ur soffan och gjorde mig klar snabbt.

-Hej! Sa jag och kramade om Erik, Simon och Patrik som stod inne på Espresso house. Amanda och Evelina gav också de en snabb kram innan vi ställde oss i kön till att beställa. Killarna stod framför oss och när de beställt gick de ut för att ta ett bord.
-Vet dom vem One Direction är? Frågade Evelina och jag skrattade.
-Tror inte de.
-Men, kanske? Sa Amanda och jag log.
-Dom vet nog i alla fall inte att vi känner dom, sa jag och Amanda skrattade.
Vi beställde varsin macka och sedan satte vi oss där ute med kilarna.
-Hur länge ska ni stanna sa du? Frågade Erik och kollade på mig.
-Till lördag tror jag! Han nickade och log.
-Förresten, gillar ni de där killarna i One Direction? Frågade Simon och jag kände hur Amanda och Evelina vände sina blickar mot mig.
-Ehm, ja, sa jag och log lite svagt.
-Har ni hört att de är i Sverige? Fortsatte Patrik och jag nickade.
-Jo, vi vet! Sa jag och sedan möttes jag av Evelinas blick.
Jag visste inte riktigt om jag skulle berätta hur det var. Att vi bodde på samma hotell som killarna, att jag och Harry delade rum och killarna var en del av min vardag.
-Jag tycker inte dom är så bra, sa Erik och jag bestämde mig direkt för att inte berätta något.
-Inte? Varför? Sa Amanda och kollade frågande på honom.
-Dom är skitdåliga, sa Simon snabbt och jag kollade ner. Det gjorde ont i mig när andra sa så om killarna.

Efter en timme av massa snack och skratt bestämde vi oss för att resa på oss och gå runt lite. Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig efter de som Erik och Simon hade sagt. Jag visste ju att alla inte kunde gilla dom och dom visste inte att vi kände dom, på riktigt.
-Kan ni inte följa med hem till mig istället? Vi kan kolla på film! Förslog Patrik och vi nickade.

När vi kom hem satte vi oss i soffan. Jag satt bredvid Amanda och Erik. Patrik satte på någon film och fixade lite popcorn. Klockan var snart kvart i tre och även om vi sovit länge kände jag mig väldigt trött. Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett sms. ”Hej älskling, vad gör ni? Vi är hemma vid 5!” Stod det och jag kände att Erik kollade på min mobilen.
-Vem är Harry Styles? Frågade han och jag skrattade.
-En kompis.
-Harry Styles? Heter inte en utav de in One Direction det? Utbrast Patrik och jag kollade oroligt på Amanda som gav tillbaka samma oroliga blick.
-Eh, jo.. men, jag har döpt en kompis till de för att lura vänner att jag har Harrys nummer, sa jag snabbt och Erik skrattade.
-Vem går på det?
-Typ ingen, sa jag och han flinade.
Vi fortsatte kolla på filmen men stängde av efter en halvtimme.
-Jag, Simon och Erik vill visa er en sak, sa Patrik till oss.
-Okej, sa jag och han log.
-Vi går in på mitt rum, så kallar vi när ni kan komma, men bara en i taget, sa han och vi nickade.

-Okej, sa jag och sedan gick dom. När vi hörde att de kommit upp och stäng en dörr om sig andades jag ut.
-Det var nära, sa jag och dom flinade.
-Bra lösning! Sa Amanda och jag log.
-Jag visste knappt vad jag skulle säga, men dom verkade acceptera de, sa jag och Evelina nickade.
-Men, vad skrev Harry?
-Att de var hemma vid 5, så vi kan väl gå hem lite innan? Sa jag och de nickade.
-Absolut!
-Evelina? Hörde vi att killarna ropade och Evelina ställde sig upp.
-Ja?
-Kom! Hon kollade mot oss och sedan gick hon upp.

Evelinas perspektiv

Jag gick upp för trappan och i den första dörren till höger stod Erik.
-Kom in, sa han och log mot mig.
-Varför en och en? Sa jag och han log.
-De du, sa han och jag kollade fundersamt på honom.
-Kom nu! Han drog i min arm så jag kom in i rummet.
Alla lampor var släckta och det var mörk i hela rummet. På ett litet bord stod det två små tända ljus och i sängen satt Patrik och Simon. Jag kollade runt mig och Erik ställde sig bredvid mig. Han la sin arm runt mig och jag kände mig så obekväm. Jag kände knappt dessa killar och här stod jag, i ett mörk rum och visste inte vad som skulle hända. Helt plötslig kände jag hur Erik tar sin hand på min rumpa och jag hoppar fram och vänder mig sedan om.
-Vad gör du? Sa jag och han flinade. Bakifrån känner jag två händer på mina axlar, som drar mig bakåt så jag landar i sängen. Patrik puttar ner mig så jag ligger på ryggen och sedan sätter han sig över mig.
-Hej sötnos, sa han och jag kände hur mitt hjärta bankade. Samtidigt kände jag hur någon började dra i mina byxor och jag försökte resa mig upp, men Patrik lät mig inte göra de. Han började istället dra i tröjan och jag klarade inte av detta längre. En tår rann ner för mina kinder och jag började spraka med benen.
-Vad gör ni? Skrek jag och fler och fler tårar började rinna ner för kinderna.
-Du är så het, hörde jag Patrik säga och han försökte få av mig tröjan. Simon höll fast mina händer och jag kunde inte göra något.

__________________________________________________________________________________
Ni får kanske en del till idag! Vill ni det? (förlåt för lång väntan!)
Och, fråga oss något i frågestunden! :)
/Angelica & Johanna

Det kommer in lite frågor då & då, så nu kör vi en frågestund. Ni kan fråga ALLT! Om oss, om novellen, om 1D och allt möjlig.

Efter ett tag gick vi mot hotellet igen eftersom vi inte kunde sova i lägenheten för ingen utav killarna hade några grejer med sig. Det var mörkt när vi gick på gångbanan, pratade, skrattade och hade allmänt roligt. Plötsligt hörde jag någon killröst som sa,
-Sophie? 
Och den rösten tillhörde inte någon utav killarna.
_____________________________________________________________________________________
Jag vände mig hastigt om. Det var mörk ute och jag kunde se tre killar och jag kände hur hjärtat dunkade lite extra snabbt i några sekunder. Jag kollade noga och där, 20 meter ifrån mig stod tre killar som jag kände igen direkt. Det var Erik, Simon och Patrik.
-Hej! Utbrast jag och sprang fram och gav de alla varsin kram. 
-Jag trodde du var i London! Utbrast Erik och jag skrattade.
-Jag ska vara där hela sommaren egentligen, men jag är här med mina kompisar, sa jag och kollade bort mot de andra som stod kvar.
-Jaha, vad trevligt! Svarade Patrik och jag log.
-Så, vad gör ni ute såhär dags? Sa jag.
-Vi är på väg till en sjö, vi ska träffa lite kompisar där! Svarade Simon och jag nickade.
-Vill du hänga med? Du kan ta med dina vänner! Sa Erik. Jag log mot honom. Visst, en liten trevlig fest kunde vara trevligt men jag var inte helt säker på att de andra ville, plus att Paul nog inte tyckte det var en bra idé. Erik, Simon och Patrik hade förmodligen ingen aning om vem One Direction var och jag tror inte det skulle bli så lyckat.

-Ehm, tack för frågan, men jag tror vi hoppar över! Sa jag och dom nickade.
-Hur länge stannar du här?
-Tills nästa lördag tror jag, vi ses säkert fler gånger! Sa jag och de nickade.
-Hejdå, vi hörs! Sa jag och sedan gick jag tillbaka till de andra.

När vi kom tillbaka till hotellet satte vi oss alla inne i mitt och Harrys rum och bara snackade. Jag älskade sånt här. När det var jag och mina allra närmaste vänner. Vi kunde snacka om allt och jag satt och lutade mig mot Harrys axel. Han hade sin arm runt mig och jag la min hand på hans lår. Han kollade på mig och log. Jag log stort tillbaka och han la sin hand ovanpå min.
-Sophie, vilka var det som du snackade med innan? Frågade Evelina och jag kollade mot henne och Zayn som satt ihop klämda i en fåtölj.

-De var Erik, Simon och Patrik, sa jag och hon kollade frågade på mig.
-Och det är?
-Tre killar på min skola, Patrik går i min klass, sa jag och hon nickade.
-Aha! Men, vänta? Har du inte varit ihop med någon Erik? Sa hon och jag flinade.
-Jo, i tvåan! Men, det var han, sa jag och jag kom ihåg allt så väl. Det var första dagen i tvåan. Erik hade kommit från Uppsala till Stockholm och skulle börja i vår klass.

”-Du är söt, vad heter du?
-Sophie! Vad heter du?
-Erik.
-Okej.
-Ska vi bli tillsammans?
-Ja!”

Det hade varit första gången vi träffats och vi blev ihop direkt. Jag kom ihåg hur han skrek ut ”Jag och Sophie är tillsammans” och innan jag förstod vad som hände pussade han mig på kinden. Jag skrattade för mig själv och alla kollade mot mig.
-Vad är det? Frågade Niall.
-Nä inget, sa jag och log mot honom.
-Men visst var du ihop med han? Frågade Evelina och jag nickade.
-Från tvåan till början av fyran faktiskt, sa jag och alla skrattade.
-Då får Harry lyckas längre, sa Louis och puttade honom i sidan.
-Inte så svårt, sa han och kysste mig.

När klockan var halv ett la jag och Harry i dubbelsängen på vårt rum. De andra hade gått in till sina rum för att sova. Killarna skulle upp redan åtta imorgon, så det var verkligen tid att sova nu. Jag kollade mot Harry och han log. Jag lutade mig framåt och pussade han lätt på munnen och sedan la jag min hand på hans kind.
-Jag älskar dig Harry. Riktigt mycket.
-Jag älskar dig också, du vet det. Och du betyder verkligen allt för mig! Han log, och fortsatte.
-Ska jag fortsätta berätta hur mycket jag älskar dig? I så fall kommer vi aldrig somna, sa han och jag skrattade.
-Du behöver sova Harry, godnatt! Sa jag och pussade honom på näsan. Han log och jag flyttade mig närmre honom. Han la som vanligt sin arm runt mig och jag blundade.

Harrys perspektiv

Jag vaknade av alarmet på mobilen, men jag stängde av det så fort så möjligt för att inte väcka Sophie. Jag kollade på klockan som visade 07.59 och jag gäspade högt. Jag reste mig från sängen och gick med tunga steg in i duschen.

När jag var klar tog jag på mig ett par bruna chinos och en vit/beige piké tröja. Jag torkade håret och sedan smsade jag Niall. ”Vaken? Frukost time!” skrev jag och fick snabbt ett svar. ”Vi kommer!” Jag la ner mobilen i fickan och gick ut i korridoren.

Vi satt nu i bilen på väg till studion. När vi kom fram stod där några fans som vi snabbt sa hej till och sedan gick vi in. Detta var vår första egna låt som vi spelade in och alla var lite nervösa fortfarande.

Två timmar senare fick vi lite rast. Klockan var halv tolv och jag kände mig väldigt hungrig.
-Killar, kan vi inte äta något? De nickade åt mig.
-Subway? Frågade jag och de nickade igen.
-Let's go! Sa Liam.
-Vänta grabbar! Ropade Paul och vi stannade.
-Det står säker fans utanför studion! Han gick före oss och öppnade dörren lite försiktigt. Vi hörde att tjejer började skrika och Niall suckade.
-Jag som är hungrig! Vi skrattade åt honom innan Louis avbröt.
-Niall, du är inte ensam! Han log nöjt.
-Okej, jag är också hungrig instämde jag och Niall log.
-Precis!

När vi kom ut hade Paul lyckas få tjejerna stå på ena sidan utav dörren, så vi kunde komma ut därifrån. Vi sa hej och skrev några autografer innan vi bestämde oss för att gå iväg. De flesta tjejerna gick där ifrån medan vissa gick efter oss och snackade. När vi kom fram till Subway, som inte låg så långt därifrån, bad Paul tjejerna att gå på och de löd honom.
-Vi ses igen! Ropade jag till tjejerna, som snabbt vände sig om och log stort.

Vi gick in på Subway och beställde det vi ville ha sedan satte vi oss ner vid ett bord. Paul lämnade oss för en stund och vi satt där inne och snackade, ganska högt. Plötsligt kom det fram två tjejer till oss.
-Hej, kan vi får era autografer? Frågade dom tyst och vi nickade. De båda räckte fram varsitt papper som vi skickade runt.
-Vad heter du? Frågade jag tjejen med rött hår och hon log lite svagt.
-Eh, Julia, sa hon och jag log. ”To Julia, much love from Harry Styles” skrev jag och sedan skrev de andra killarna sina namn.
-Kan vi få ta en bild? Vi nickade och Louis flyttade på sig mot Liam och Julia satte sig bredvid honom.

Julias perspektiv

Jag satte mig på den lilla biten av soffan som fans kvar. Louis, Louis Tomlinson från One Direction, satt bakom mig och jag kände hans andetag i min nacke innan han lutade sig lite framåt för att synas på bilden. Han hade sin arm bakom mig och egentligen ville jag bara hoppa upp och ner utav glädje. Jag log mot kameran som min vän höll i och sedan tog hon några foto. Vi bytte plats och jag tog några kort. När vi tänkte gå där ifrån reste sig Louis upp.
-Vill ni har varsin kram? Frågade han och jag nickade glatt. Han tog ett steg mot mig och kramade om mig hårt. Jag andades in hans goda doft och viskade ”I love you” i hans öra. När han släppte taget om mig kollade han på mig. ”You are so sweet!” sa han och jag kunde inget annat än le. Jag kramade de andra killarna och sedan gick vi.
-Hejdå tjejer! Sa dom innan vi gick ut genom dörren och vi log mot dem.

-Julia? Kan du fatta? Vi träffade nyss One Direction. Det enda jag fick fram var ett stort leende och det ända som fanns i mitt huvud var Louis ord. ”You are so sweet”. Jag log stort för mig själv.
_____________________________________________________________________________________

Del 91.. you like it? Vi fick en kommentar om hur mycket tid vi egentligen lagt ner på hela novellen, och ja, vi lägger ner minst två timmar/del. Vi skriver för att vi vet att det finns folk där ute som gillar det. Så utan era kommentarer hade det inte varit lika roligt!
/Angelica & Johanna