Zayns perspektiv

-Louis, har inte Amanda berättat för dig vad som hände?
-Jo...
-Varför tror du inte henne? Vet du så mycket hon gillar dig? Vet du så dåligt hon mår av detta? Hon har gråtit sig till söms några nätter, och jag vet att du saknar henne också, gör du inte det?
Louis nickade sakta. Inom mig skrek jag av lycka. Jag visste det. Han saknade henne, hon saknade honom. Vad var problemet då? Jag log mot Louis.
-Precis. Ge henne en chans. Hon älskar dig, tro mig.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag satt i soffan, helt själv. Johanna hade följt med Niall till hans lägenhet, Zayn och Liam hade gått hem till sig och Harry och Julia hade gått in på Julias rum. Louis stod i köket och plockade undan det sista efter middagen. Det kändes verkligen som om detta var det perfekta tillfället, eftersom det bara var Louis och jag här. Jag såg att Louis var klar i köket och han gick mot TV. Han kände förmodligen samma sak som mig, att vi behövde prata. Utan att säga något satte han sig så långt ifrån mig han kunde komma och han tog upp sin mobil. Vi båda satt där i tystnad och eftersom det inte visades någon intressant på TV:en så gjorde jag samma sak som Louis, jag tog upp min mobil. Det första jag gjorde var att titta om Louis tweetat något, vilket han hade gjort. ”Sitting in the sofa.... all alone.” Vadå ”all alone”? Jag satt faktiskt här. Jag blev nästan lite sur. Jag slängde en blick mot honom och log. Nej, det gick knappt att vara sur på honom. Han satt där och bara såg så perfekt ut. Jag klarade inte av detta mer. Om det inte skulle funka denna gången, då skulle jag bokstavligt talat packa ihop mina saker och ta första flyget hem.
-Louis? Sa jag och till min glädje tittade Louis upp.
-Aa?
-Vi måste snacka. Snälla, kan du inte bara lita på mig? Jag äcklas bara av tanken att han kysste mig. Jag ångrar det verkligen, men jag ville snacka med honom för...
Jag stannade till mitt i meningen och snyftade till.
-Julias skull, fortsatte jag och torkade bort en tår som rann ner för kinden.
-Jag ville veta vad han gjort mot henne, och varför. Det var allt.
Louis sa inget och jag suckade. Det var kanske inte lönt?
-Du behöver inte gilla mig längre, men du kan väl åtminstone tro mig? Jag vill inte att det ska ta slut på detta sättet. Vi kan vara vänner, men säg då det. Jag kan packa min saker och åk..
-Nej, sluta, sa Louis och jag blev förvånad när jag hörde hans röst. Det kändes så... ovanligt. Jag hade inte hört hans röst på så länge eftersom han inte sagt speciellt mycket under de timmarna vi varit här. Jag mötte hans blick och jag log lite svagt, men jag gav honom även en frågande blick.
-Du får inte åka hem, sa han.
-Men, snälla, snacka med mig, sa jag och han nickade.
-Jag vet, Marcus kysste mig och du tror att jag kysste honom. Du tror säkert att jag är en tjej som springer runt och kysser alla killar, men jag är inte en sån. Jag var tillsammans med Marcus innan, men aldrig, i hela mitt liv, att jag skulle kyssa han igen, aldrig.
Jag äcklades av tanken att han hade tryckt sina läppar mot mina och jag rös till. Vad skulle jag göra om Louis inte skulle ge sig och tro mig? Louis rörde inte en min och det kändes ganska uppenbart. Han trodde inte på mig.
-Okej, så du tror inte på mig? Det var ju roligt att vi träffades, men det verkar inte funka då, sa jag och reste mig från soffan. Jag hörde själv hur sur jag lät, men jag kunde inte hjälpa det.
-Vänta, sätt dig ner, sa Louis och jag vände mig om mot honom. Han nickade, som om han verkligen menade vad han sa. Jag tvekade en sekund, men sedan satte jag mig ner.
-Förlåt Amanda. Jag har varit världens taskigaste person. Förlåt, förlåt. Jag känner mig verkligen jättedum. Zayn berättade för mig att du varit ledsen och gråtit dig till söms. Jag bara kände mig så.. jag vet inte. Det kändes som om jag bara dög den stunden jag var i Sverige.
Louis röst lät ledsen och jag fällde själv två tårar En tår för att jag ångrade allt som hänt och en tår för hur gulligt det lät, det som Louis sa.
-Om du bara visste hur mycket jag ångrar detta, sa jag.
-Om du bara visste hur mycket jag gillar dig, sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar.
-Jag gillar dig också... väldigt mycket, sa jag och han log.
-Vänner? Sa han.
Vänner? Men, va? Jag blev rädd. Var det vi byggt upp totalt borta? Skulle jag aldrig få en chans på Louis igen? Ville han bara vara min vän? Jag nickade motvilligt mot honom och log.
-Ja.
Egentligen ville jag ju bara kyssa han mjuka, varma läppar och kalla han min. Som det varit för en vecka sedan. Jag ville krama om honom, känna hans doft och bara pussa på honom, men nej. Vänner var det.
____________________________________________________________________________________
Här har ni del 56, read and enjoy :)
Vi har blivit nominerade på KandisNytt.blogg.se, i kategorin noveller och vill ni rösta på oss gör ni det HÄR , genom att skriva "jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se" eller liknande. Hade varit jättesnällt om ni röstade, och jättekul om vi vann. Ni kan rösta tom. SÖNDAG, så rösta på! Och det har kommit lite nya läsare på de senaste dagarna, NI är sååå välkomna! Hoppas ni hittar något ni gillar! 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Se, du har inget svar på det. Det kommer inte att funka mellan oss, sa han och vände sig om. Louis gick snabbt mot sin dörr, öppnade den, sprang ut i hallen och smällde igen den.
Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag sitta här? Eller skulle jag springa efter honom? Jag visste knappt vad jag gjorde nu, allt var en enda stor röra i min hjärna. Vad skulle jag ta mig till?

____________________________________________________________________________________
Jag sjönk ner på golvet och jag la mitt huvud i mina händer. Jag frågade mig själv hela tiden, vad skulle jag göra? Jag hörde att dörren öppnades och jag kollade upp. Det var Zayn. Jag tittade lite blygt på honom och han log ett försiktigt leende.
-Får jag komma in? Jag nickade mot honom och han log. Han satte sig bredvid mig utan att säga ett ljud. Det blev tyst i rummet och det enda som hördes var TV:en som var på.
-Vad är det som hänt? Frågade han och jag kollade ner i golvet.
-Du behöver inte säg...
-Jo, jag vill, sa jag och Zayn nickade.

Zayns perspektiv

Amanda tog ett djupt andetag och började från början. Hon började med att Julia blivit skadad och att hon sen visste vem det var. När hon berättade hur hon träffat den där Marcus i parken och hur han hade kysst henne så såg jag att fler och fler tårar rann ner för hennes kinder. Det högg till i mig. Jag ville göra något. Jag ville göra så allt blev bra, men vad kunde jag göra? Jag la min arm runt om henne och hon lutade sitt huvud på min axel.
-Ni måste prata med varandra, sa jag och hon nickade.
-Jag vet. Jag försökte, men han lyssnar inte. Han tror mig inte. Tror du mig?
Jag nickade mot henne. Jag kunde höra det, det fanns inte en enda lögn i den berättelsen.
-Ja, det gör jag.
-Gör du? Sa hon med lite hopp i sin röst och jag nickade.
-Ja.
-Men, vad ska jag göra?
-Snacka med honom. Vill du att jag ska prata med honom först?
Amanda ryckte på axlarna och jag log. Jag reste mig upp, sträckte fram min han mot Amanda och drog in henne i en kram.
-Allt kommer bli bra snart, jag lovar dig.

När klockan var åtta var det dags för kvällsmat. Niall och Harry hade beställt pizza och vi alla satt redo att börja äta när pizzagubben knackade på dörren. Niall sprang snabbt och öppnade och sedan högg vi alla in i pizzan som stod på bordet och pizzalukten spred sig i hela huset. Vi åt under tystnad och det kändes nästan lite pinsamt. Till slut stod jag inte ut mer. Jag kunde se hur både Louis och Amanda kastade blickar på varandra och jag ville inte att dem skulle vara ovänner.
-Louis, kom, sa jag och ställde mig upp. Han kollade förvånat på mig, vilket alla andra också gjorde. Till min lycka lyckades jag få honom med mig och vi gick in på hans rum.

-Louis, har inte Amanda berättat för dig vad som hände?
-Jo...
-Varför tror du inte henne? Vet du så mycket hon gillar dig? Vet du så dåligt hon mår av detta? Hon har gråtit sig till söms några nätter, och jag vet att du saknar henne också, gör du inte det?
Louis nickade sakta. Inom mig skrek jag av lycka. Jag visste det. Han saknade henne, hon saknade honom. Vad var problemet då? Jag log mot Louis.
-Precis. Ge henne en chans. Hon älskar dig, tro mig.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men jag (Angelica) har varit på konfaläger i Åhus i helgen och jag gjorde allt för att göra er lite glada! Hej alla nya läsare, vi slog besöksrekord idag... och än är inte denna dagen slut. Så himla kul!
/Angelica & Johanna

besök vår vän Ines novell --> niallslaugh.blogg.se

Amandas perspektiv

Jag tog ett steg mot honom och vi möttes i en kram. Inte världens mest romantiska kram, men det var ändå en kram. Ingen av oss visade något, men det kändes ändå skönt på något sätt. Kanske att kramen kunde föra oss vidare? Så vi kanske kunde snacka med varandra? Det var det vi behövde. Jag gav alla killarna varsin kram, men jag sa inte så mycket. Stämningen var inte den bästa, men ändå kändes det skönt. Jag såg fram emot veckan vi skulle spendera här, för om jag kände oss alla rätt så hade vi alltid kul tillsammans. Det gällde bara att snacka med Louis först.
____________________________________________________________________________________
Vi satt i minibussen på väg mot killarnas lägenheter. Alla skulle till Louis och Harrys lägenhet och jag hade ingen aning om var jag skulle sova. För Johanna skulle antagligen sova hos Niall och Julia hos Harry. Men jag då? Var skulle jag ta vägen?
Jag tittade mot Niall och Johanna, de såg så lyckliga ut. Niall hade sin arm runt Johanna och hon lutade sitt huvud mot hans axel. Båda hade stora leende på sina läppar. Jag vände min blick mot Harry och Julia, de såg exakt lika lyckliga ut. Varför kunde det inte vara bra mellan mig och Louis? Varför hade Marcus kommit och förstört allt? Den enda jag ville krama om var Louis, berätta för honom att jag verkligen älskar honom. Det kändes som mitt hjärta brast i tusen bitar, Louis var den enda jag ville vara med. Men hur skulle han förstå att det var endast honom jag vill ha?
Jag vände mitt ansikte mot Louis som satt med sitt huvud neråt och fingrade på mobilen som var låst. Man kunde se på hans kroppsspråk att han inte var glad, men vad skulle jag göra? Jag tog upp min mobil samtidigt som jag funderade. Skulle jag skicka ett sms till honom? Eller var det fegt att göra det? Jag ville bara se hur hans reaktion var om han fick ett sms från mig. Men vad skulle jag skriva till honom? Jag började sakta röra fingrarna över bokstäverna på skärmen. Osäkert skrev jag in en text, men skulle jag verkligen skicka det till honom. Jag läste igenom sms:et ”Jag älskar dig, snälla förstå det. Vi måste prata sen, xx”, stod det och jag tryckte osäkert på skicka.

Några sekunder hörde jag att Louis mobil plingade till och skärmen lös upp. Jag sneglade mot hans mobil och såg till min besvikelse att han hade tagit bort hjärtat efter mitt namn. Han hade verkligen tagit detta hårt. Men om han bara litade på mig så hade allt antagligen varit bra.
Han öppnade sms:et och ett litet men osäkert leende spred sig över hans läppar. Han lyfte huvudet uppåt, tittade mot mig och nickade. Antagligen var det ett svar på att vi skulle prata senare.

Vi satt nu i soffan i Louis och Harrys lägenhet, jag och Louis satt på varsin kant. Det gjorde mig faktiskt ledsen, att han tog lite avstånd från mig. Filmen hade nyss startat, men jag hade ingen lust att titta på filmen eftersom jag ville bara prata med Louis. Jag ville att allt skulle bli bra mellan oss, för jag mådde dåligt av att veta att han var ledsen på grund av mig. Jag ville ju vara den som gjorde han lycklig.

Jag reste mig upp och gick fram mot Louis och han tittade förvånat mot mig.
-Kan du komma? Vi måste prata, sa jag ganska tyst. Han tittade upp mot mig och nickade. Försiktigt reste han sig upp.
-Var kan vi prata ostört? Frågade jag försiktigt och sneglade mot honom. Han var så perfekt. Varför var Marcus tvungen att förstöra allt?
-Vi kan gå till mitt rum, svarade han och jag följde efter honom till hans rum.

Han lät mig gå först in sedan stängde han igen dörren. Jag satte mig ner på hans säng och Louis tittade på mig. Han stod kvar på samma ställe vid dörren.
-Vad ville du prata om? Frågade han oroligt.
-Oss, sa jag försiktigt och jag kände att jag fick en klump i halsen.

Louis perspektiv

Plötsligt öppnas dörrarna och ut kommer personer som precis landat med flyget från Sverige. Alla känslorna bubblade inom mig och det kändes som jag skulle spricka. Jag ville nästa springa där ifrån och det kändes som nervositeten skulle ta över, men jag tog ett djupt andetag och sedan mötte jag Niall blick. Han la sin hand på min axel.
-Louis, lugna dig. Allt kommer bli bra.
Jag förstod inte ens varför jag var så nervös. Jag var kanske rädd, rädd för att förlora Amanda?

____________________________________________________________________________________
Jag kände hur alla känslorna bubblade över när jag fick syn på Amanda. Jag ville egentligen att allt skulle vara som vanligt, men förmodligen var allt mitt fel, eftersom jag inte vågat lita på Amanda. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle tro. Jag ville tro på henne, men något konstigt inom mig sa att jag inte skulle det. Jag kunde se lyckan i Harry och Nialls ögon när Johanna och Julia kom springandes mot dom.

Nialls perspektiv

När jag såg Johanna sken jag upp som en sol. Hennes blonda, lite lockiga hår föll ner på hennes axlar och hennes blåa ögon gjorde mig nästan knäsvag. Julia och Johanna gick fort mot oss, medan Amanda valde att ta det lite lugnt. Jag log stort och mötte Johannas blick. Hur mycket kunde en blick säga, egentligen? Bara två sekunder senare hade jag Johanna i min famn. Det kändes så bra. Att äntligen få krama om henne och få känna hennes doft. Jag kramade om henne hårt och jag ville inte släppa taget. För några sekunder kändes det som det bara var vi på flygplatsen.
-Jag har saknat dig, riktigt mycket, viskade jag i Johannas öra. Det hade inte gått sådär jättelång tid sen vis sågs senast, men tillräcklig lång tid för att känna en stor saknad.
-Jag har saknat dig med, viskade Johanna tillbaka och jag tryckte henne mot mig. När jag några sekunder senare släppte taget om henne gav jag henne en puss på näsan. Hon rodnade lite och jag log.

Harrys perspektiv

När jag fick syn på Julia log jag riktigt stort. Under tiden i Sverige hade jag verkligen gillat henne, riktigt mycket, men under tiden här hemma i London, utan tjejerna, hade jag faktiskt funderat på om jag gillade Julia så mycket. Men nu kom alla känslor tillbaka. Mitt leende var allt annat än falsk. Att få se henne igen gjorde mig varm inombords och jag möttes av ett stort leende.
-Hej, sa hon. Hennes pigga röst gjorde mig ännu gladare och jag omfamnade henne.
-Hej, sa jag och tryckte henne mot mig. Hennes hår nuddade vid min hals och jag drog in hennes doft. Det kändes underbart att äntligen få krama om henne. Jag gav henne en lätt puss på kinden och hon log mot mig.

Amandas perspektiv

Julia och Johanna sprang iväg från mig. Självklart kunde jag se killarna och jag log lite för mig själv när jag såg hur glada Julia och Johanna blev. Sen kunde jag ju inte låta bli att le när jag fick syn på Louis. Den perfekta killen som jag älskade. Han stod bredvid Liam och Zayn. Alla tre hade stora leende och jag såg att Johanna och Julia även hälsade på dem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Egentligen vill jag göra samma sak. Bara springa fram till Louis och krama om honom. Som om inget hade hänt. Som om allt var bra. Som om Marcus inte kysst mig. Men jag kunde bara inte. Jag visste ju inte ens vad Louis tyckte om att jag ens följde med hit. Han tyckte kanske bara det var onödigt? Men, han hade i alla fall kommit hit till flygplatsen för att möta oss. Eller kanske mer för att möta Johanna och Julia? Jag suckade för mig själv. Jag insåg samtidigt hur mycket jag verkligen älskade honom. Han stod där, rakt upp och ner och såg hur snygg ut som helst. Varför Marcus, varför? tänkte jag.

Jag stod nu framför de fem killar som förändrat mig. Jag stod här framför mina absoluta idoler, men ändå mina bästa vänner. Det kändes så konstigt. Även om jag faktiskt var bästa vän med killarna, så var dom fortfarande mina idoler. Men det var inte det jag skulle tänka på nu. Vad jag behövde tänka på var hur jag skulle göra. Skulle jag våga krama Louis? Inom mig var det blandade känslor och tankar. En tanke sa att jag bara skulle gå fram till Louis och krama om honom medan en annan sa att jag borde ta första flyget hem. Jag suckade. Det var nu eller aldrig. Jag tittade upp och mötte Liams blick. Hans fina leende smittade av sig på mig och jag log. Louis, som stod till höger om Liam, tog ett steg fram och sträckte ut sina armar mot mig. Jag velade i en sekund, men jag kunde inte låta bli. Jag tog ett steg mot honom och vi möttes i en kram. Inte världens mest romantiska kram, men det var ändå en kram. Ingen av oss visade något, men det kändes ändå skönt på något sätt. Kanske att kramen kunde föra oss vidare? Så vi kanske kunde snacka med varandra? Det var det vi behövde. Jag gav alla killarna varsin kram, men jag sa inte så mycket. Stämningen var inte den bästa, men ändå kändes det skönt. Jag såg fram emot veckan vi skulle spendera här, för om jag kände oss alla rätt så hade vi alltid kul tillsammans. Det gällde bara att snacka med Louis först.
____________________________________________________________________________________
Del 53, hope u like it.
Imorgon åker jag (Angelica) iväg och är borta tills söndag, vilket innebär att jag inte kan skriva på hela helgen. Jag har själv ansvarat för uppdateringen hela denna veckan, och jag tycker själv jag lyckats bra eftersom ni fått en del varje kväll. Under helgen kommer Johanna ansvara för skrivandet, och jag hoppas att hon inte gör er besvikna, haha. Kommentera mycket nu (vilket ni varit riktigt duktiga på denna veckan!) så tror jag att Johanna skriver minst två delar i helgen! 
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv

-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.

___________________________________________________________________________
Louis perspektiv

När jag vaknade upp på måndagen kände jag en konstig känsla i magen. Jag hade inte snackat så mycket med killarna över helgen och jag hade inte haft någon kontakt med Amanda. Det kändes verkligen inte bra, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle det bli bra igen? Jag hade tänkt igenom allt det som Amanda sagt. Jag hade tänkte igenom det många gånger. Jag ville tro på henne, men det var något konstigt inom mig som sa att hon ljög, men varför trodde jag så om henne? Det var måndag idag och detta var den dagen vi alla längtat efter. Jag borde vara glad. Jag borde ha vaknat upp med en enda tanke i mitt huvud. Tanken att Amanda, Julia och Johanna skulle komma. Men istället fanns det massa andra tankar i huvudet. Massa tankar, som jag bara ville ha bort, men det gick liksom inte. Jag vill träffa Amanda och bara ge henne en varm, lång kram. Det ville jag verkligen, men jag visste att det inte skulle gå. Helt plötsligt var det som om jag skyllde allt på mig själv, när det egentligen var Amandas fel. Det var ju hon som kysst den där killen. Det var hon som gjorde fel, inte jag. Jag försökte säga det till mig själv, men jag la skulden på mig. Kanske för att jag inte förlåtit henne? Kanske för att jag inte riktigt trodde på det hon berättade? Jag suckade och reste mig från sängen. Solen sken där ute och solens strålar bländade mig när jag drog upp rullgardinen. Jag gick med trötta steg in i badrummet för att ta en dusch.

Vad jag än gjorde, så fanns tankarna på Amanda någonstans i bakhuvudet. Jag lyckades ta på mig både tröjan och byxorna bak och fram och jag lyckades inte få till hårets normal frisyr. Hur ska denna dagen sluta? Tänkte jag samtidigt som jag gick till köket, där Harry satt. Han såg inte så värst pigg ut där han satt med huvudet ner i en tidning och med ett glas juice bredvid sig.
-Godmorgon, sa jag och gäspade.
-Godmorgon, sa han och gjorde samma sak. Jag mötte hans blick och vi båda flinade till.
-Vilken tid kommer tjejerna?
-Eh.. vid två skulle dem landa, tror jag, sa han och jag nickade. Klockan var bara halv tio och jag hade några timmar på mig att samla mina tankar och komma på ett sätt att bete mig. Jag ville inte verka dryg mot Amanda, för vem hade missat att jag gillade henne? Förmodligen ingen. Hon var så himla fin. Den Amanda jag lärt känna var en sån tjej som alla killar förtjänar att ha. En gullig, snygg, rolig och omtänksam tjej. Men jag hade ju börjat fundera på om hon verkligen var en sån tjej, eller om hon bara låtsades. Hon kanske inte alls gillade mig, tänkte jag.
-Har du snackat något med Amanda? Frågade Harry, precis som om han kunde läsa mina tankar.
-Nej, sa jag och suckade. Jag satte mig ner på en stol bredvid honom och han kollade upp.
-Men, ni måste ju snacka, sa han och jag nickade.
-Om det bara var så lätt...
-Men, vad var det som hänt, egentligen?
-Julia hade ju blivit skadad, och hon hade listat ut vem det var. Det var hennes gamla kille. Och hon bestämde sig för att träffa honom, och då hade han kysst henne. Därav bilden...
-Men, då är det ju inte hon som kysst honom? Då behöver du ju inte vara sur? Sa Harry och jag suckade. Kunde han bara inte förstå?
-Men... jag vet inte, jag vet inte om hon talar sanning, sa jag och Harry gav mig en seriös blick.
-Louis, tro mig. Amanda gillar dig, riktigt mycket. Jag tror aldrig hon skulle ljuga för dig. Hon är inte sån. Jag tror hon mår dåligt över det som hänt. Snälla, förlåt henne.
-Tror du? Sa jag och spände blicken i honom. Han nickade.
-Ja. Och du gillar henne, ellerhur? Jag nickade mot honom och hans seriösa ansiktsuttryck försvann och han log.
-Precis. När dom kommer, kan du inte bara försöka att snacka med henne? För er skull, och för min, sa han och jag tog ett djupt andetag, samtidigt som jag nickade.
-Jag lovar, sa jag och Harry log.

Tre och en halv timme senare befann vi oss alla på flygplatsen, i hopp om att inga fans skulle upptäcka oss. Där hade varit några få fans, men vi hade bett dom att inte avslöja något, vilket än så länge verkade ha funkat. Inom mig fanns blandade känslor. Jag kände lite glädje. Det skulle bli kul att få träffa tjejerna igen, men jag visste också vad som väntade. Jag skulle bli tvingad att snacka med Amanda, och jag hade trots allt lovat Harry, och de andra killarna, eftersom det sagt samma sak. ”Ni gillar varandra, ni måste berätta det för varandra. Allt kommer bli bra.” Självklart vart det Zayn som kommit upp med något sånt fint citat, eller vad man skulle kalla det. Men jag visste att de alla hade rätt. Det var nu eller aldrig.

Plötsligt öppnas dörrarna och ut kommer personer som precis landat med flyget från Sverige. Alla känslorna bubblade inom mig och det kändes som jag skulle spricka. Jag ville nästa springa där ifrån och det kändes som nervositeten skulle ta över, men jag tog ett djupt andetag och sedan mötte jag Nialls blick. Han la sin hand på min axel.
-Louis, lugna dig. Allt kommer bli bra.
Jag förstod inte ens varför jag var så nervös. Jag var kanske rädd, rädd för att förlora Amanda?
____________________________________________________________________________________
Bara Louis perspektiv, men mycket tankar. Ni brukar gilla det!
Blev även ett litet hopp, men det hade blivit drygt annars.
Nu är det nära... vad tror ni kommer hända på flygplatsen? Kommentera!
Skrev detta ganska snabbt, ni får ursäkta om där finns stavfel.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum. 
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp. 
-Är han borta? 
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.

____________________________________________________________________________________
-Amanda, ibland behöver man komma ifrån varandra för att inse hur mycket man tycker om varandra, sa jag och log mot henne. Till min glädje kunde jag se ett leende på Amandas läppar, vilket gjorde mig glad.
-Kan vi inte bara glömma allt det jobbiga och shoppa loss? Bara för några timmar? Sa Julia och vi nickade mot henne.
-Låter perfekt! Utbrast Amanda som verkade fått sitt rätta jag tillbaka.
-Ni vet de där snygga linnet på Gina? Jag mååååste ha det! Tjöt Julia när vi var på väg ut från Espresso house.
-Första stopp, Gina, sa jag och Julia nickade.

Julias perspektiv

Efter några timmar av shopping, snack och mycket skratt var vi alla tre ganska trötta.
-Kan vi inte hitta på något ikväll? Frågade jag och Amanda nickade.
-Vi hyr en film och köper godis? Föreslog Johanna och vi nickade.
-Det låter bra!

Bara en timme senare satt vi ute i Amandas trädgård och väntade på att köttet på grillen skulle bli färdigt. Klockan hade slagit sju och vi alla var vrålhungriga.
-Pappa, när är det färdigt?
-Lugna er... kan ni inte hjälpa mamma och du..
-Vi har dukat! Sa Amanda fort och pappa skrattade.
-Ja, men då får ni väl vänta då, sa han lite retande och jag skrattade åt den sura blicken som Amanda gav sin pappa.

-Äntligen! Tjöt Amanda av glädje när vi satt vi bordet, redo att böra äta.
-Ska det bli kul att åka till London? Frågade Amandas mamma och vi alla nickade och man kunde nog se i våra ögon hur förväntansfulla vi var. Amanda såg inte lika glad ut som oss, men vi visste ju vad det berodde på. Jag suckade lite tyst för mig själv. Varför kunde inte allt bara bli bra? Jag var så himla glad av att vi skulle få åka till London, men det hade varit ännu roligare med en glad Amanda.

Amandas perspektiv

Vi hade bäddat med madrasser på golvet och nu pågick tredje världskriget, eller rättare sagt, kuddkirg. När det gällde kuddkrig var Julia värst. Hon slängde sina två kuddar hit och dit, fram och tillbaka. Det slutade alltid med att jag och Johanna låg skrattandes på golvet medan Julia bankade kuddar i våra bakhuvud. Och det var samma visa även denna gång. Jag skrattade så jag fick ont i magen, tills jag bestämde mig för att utmana ödet och faktiskt slå tillbaka på Julia. Jag reste mig hastigt upp och fick med mig en kudde som jag drämde jag i Julias huvud. Johanna blev förvånad av att Julia slutade slå på henne och hon kollade mot mig.
-Lyckades du slå till henne? Sa hon med glädjen i rösten. Jag nickade stol och Johanna höll upp sin hand.
-Give me five! Sa hon och jag skrattade, samtidigt som våra händer slogs ihop.
-Men ska vi kolla på filmen eller? Sa jag och Johanna nickade.
-Ja!
-Asså Amanda, du ska få igen, sa Julia efter att hon varit tyst i några sekunder och jag skrattade.
-Jasså... sa jag och hon nickade.

När klockan var lite efter nio hade vi kollat klart på filmen vi hyrt. Det kanske inte var den bästa filmen vi sett, men inget blev dålig när man umgicks med Julia och Johanna. Godiset var långt ifrån slut och vi suckade när vi insåg hur mycket godis vi köpt, men att vi inte skulle orka äta upp det.
Julias mobil vibrerade plötsligt och alla spände blicken på skärmen. Julia tog snabbt upp den och ett leende spred sig snabbt på hennes läppar.
-Harry undrar om vi vill skypa med dom, sa Julia och log.
-Visst! Sa Johanna glatt, medan jag såg lite fundersam ut.
-Är det okej? Frågade Julia och jag nickade. Jag bet mig själv i läppen och försökte att inte få upp för mycket tankar i huvudet, men det gick inte. Jag var nervös inför resan på måndag. Vad skulle hända? Skulle Louis ignorera mig? Skulle han ens säga hej till mig? Skulle jag våga snacka med han? Jag var världens sämsta tjej. Han förtjänade någon bättre.

Zayns perspektiv

-Logga in på din skype Zayn, sa Harry till mig och jag nickade. Han skrev ett sms till Julia, förmodligen något i stil med att dom skulle lägga till min skype, för att kunna snacka med oss.

-Heeeej! Utbrast Amanda, Julia och Johanna när samtalet startade och jag log mot dom.
-Heej, utbrast vi alla i kör och tjejerna log stort.
-Hur är det?
-Bra! Svarade Harry och jag kunde se hur Julia log sådär extra gullig mot honom.
Vi fortsatte snacka, som om vi aldrig varit ifrån varandra. Som om vi alltid varit bästa vänner. Som om vi känt varandra sen dagen vi föddes. Plötsligt gick Louis fram och stängde av samtalet.
-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.
____________________________________________________________________________________
En ganska lång del idag också, gilla gilla gilla, eller? 
Var helt förvånad när jag loggade in innan idag och hade över 20 kommentarer att godkänna (eftersom jag inte var inne igår efter jag publicerat eller imorse..) men det var riktigt kul att läsa all positiv response!! :)
Så, vad tror ni kommer hända?.. kommer Louis komma över detta..?
Och jag bara älskar hur alla är emot Marcus, haha! 
Kommentera lika bra nu!!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.

____________________________________________________________________________________
Jag vaknade tidigt nästa morgon med ett leende på läpparna. På golvet låg Amanda och sov. Jag kollade på klockan. 07.33. Jag suckade och la mig ner igen i hopp om att somna, men det verkade inte funka.

Vid nio tiden vaknade Amanda och hon kollade förvånat mot mig när hon såg att jag var vaken.
-Hur länge har du varit vaken? Frågade hon och kliade sig i ögat.
-Sen halv åtta, sa jag och nu såg hon ännu mer förvånad ut.
-Det har nog aldrig hänt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Förmodligen inte.

Vi gick upp bara några minuter senare för att äta frukost. Vi hade bestämt att vi skulle vara på sjukhuset vid 11 eftersom Julia skulle få komma hem idag. Medan vi åt frukost fick vi ett sms från Julia, som berättade på vilket humör hon var på idag. Vi skrattade åt hennes sms och sedan gjorde vi oss klara.

Bara några minuter efter 11 stod jag, Julia och Amanda utanför sjukhuset och alla njöt av solen som redan gjorde att man svettades.
-Shopping på schemat? Sa Julia och alla nickade.
-Kom! Utbrast Amanda, men Julia stoppade henne.
-Vänta.
Hon tog upp sin mobil och gjorde något, innan hon tog upp den mot örat. Hon log mot mig och viskade ”Harry” och jag nickade. Man kunde se på henne hur glad hon var. Jag och Amanda satte oss på en bänk bara några meter från Julia. Det kändes bra att få se Julia så pigg och glad igen.

Harrys perspektiv

Min mobil ringde och alla blev helt tysta. När jag såg Julias namn på skärmen gick det ett lyckorus genom hela kroppen och jag log stort för mig själv. Jag tog upp mobilen, reste mig upp och gick ifrån soffan som vi satt i.
-Hej, sa jag och log stort för mig själv, även om hon inte kunde se det.
-Hej Harry.
Man kunde tydligt höra att det var Julia. Hennes glada och söta röst gick rakt in i mina öron.
-Hur är det?
-Bättre! Jag har kommit ut från sjukhuset nu. Jag, Amanda och Johanna ska shoppa lite och sådär, sa hon.
-Vad bra! Jag saknar dig...
-Jag saknar dig också, riktigt mycket, men vi ses på måndag, sa hon och jag log.
-Det är långt tills dess.
-Ja, men bättre sent än aldrig, sa hon och jag skrattade till.
-Ja, precis!
-Men, jag måste gå. Tack för att du ringde, sa jag.
-Vi ses, hälsa de andra killarna, sa hon glatt och jag nickade.
-Det ska jag göra, hälsa Johanna och Amanda.
-Yes! Hejdå Harry.
-Hejdå sötnos, sa jag och jag kunde höra hur hon små skrattade.
-Puss puss.

När jag la på log jag för mig själv och killarna såg förmodligen mitt stora leende.
-Vem var det? Frågade Zayn.
-Julia. Hon hade kommit ut från sjukhuset nu, hon mådde mycket bättre, sa jag och jag kunde se hur alla killarna log.
-Så, Louis, har du kommit på någon bra överraskning? Frågade Liam och Louis skakade på huvudet.
-Nej, sa han utan att röra en min. Jag suckade för mig själv. Varför kunde inte allt bli bra mellan honom och Amanda?

Johannas perspektiv

-Kan vi inte gå och fika? Frågade jag och Amanda skrattade.
-Du vill alltid det, sa hon och jag log stolt.
-Japp!
-Var? Frågade Julia, men svaret var ganska självklart.
-Espresso house? Sa jag och Julia nickade.

När vi väl satt inne på Espresso house kände jag på mig att vi var tvungna att berätta för Julia, skulle inte Amanda göra det, så skulle jag göra det.
-Har ni snackat mycket med killarna? Jag känner mig helt off! Sa Julia när vi satt oss ner vid ett bord. Jag märke direkt hur Amanda suckade och jag kollade menande på henne.
-Jag och Louis har typ bråkat..., sa hon och Julia kollade förvånande på henne.
-Va? Utbrast hon och Amanda nickade.
-Mm.
-Men va? Hur? Varför har du inte sagt något? Sa hon och Amanda log.
-För du låg inne på sjukhuset och mådde inte bra, sa hon och Julia nickade.
-Jo, ja, men ändå...
-Men berätta nu, sa jag och Amanda kollade på mig och sedan kollade hon ner i bordet.
-Det var Marcus som skadade dig, ellerhur? Sa hon och Julia bara kollade på henne.
-Hur vet du? Sa hon och Amanda tog ett djupt andetag.
-Vi gick in i ert hus när du och din mamma åkt iväg och jag hittade en lapp och jag kände igen hans handstil.
-Aha, men vad har det med Louis och göra?
-Lyssna vidare, sa jag och Julia nickade.
-Jag smsade Marcus och vi bestämde att vi skulle träffas. Han sa att han gillade mig och sen typ... kysste han mig. Och tydligen fanns det någon dum människa som fotade, sa Amanda och jag såg att hon var ledsen. Jag satt bredvid henne, så jag la min arm om henne. Julia, som satt mittemot kollade först på Amanda och sen kollade hon mot mig.
-Har du snackat med Louis?
-Mm, sa Amanda.
-Jag berättade allt, men han verkar inte tro mig, fortsatte hon och Julia suckade.
-Jo, han kommer säkert tänka på det och förstå att du inte ljuger, sa hon, men Amanda verkade inte lyssna. Jag såg att hon torkade bort en tår och jag kunde se hur dålig hon mådde av detta. Plötsligt kom Marcus in från ingenstans och satte sig bredvid Amanda. Han la sin arm om henne, men Amanda verkade inte märka något.
-Vad gör du här? Frågade Julia och först då kollade Amanda upp.
-Varför är du ledsen gumman? Frågade Marcus och lutade sig mot Amanda. Hon puttade snabbt bort honom och han kollade oroligt på henne.
-Marcus, bara stick. Hon behöver inte dig längre, hon har kommit över dig. Du har förändrats, så sjukt mycket. Bara inse att hon inte gillar dig. Hon har en mycket bättre kille. Bara gå.
Jag kunde inte hjälpa att jag sa det. Jag bara ville att han skulle gå därifrån. Amanda förtjänade inte detta. Han fick henne att må dåligt.
-Jo, jag ser det. Hon sitter här och gråter för att hon saknar mig, sa han och la armen om henne.
Hur i hela världen vågade han ens? Jag ville bara slå han eller skrika på honom. Men jag tog ett djupt andetag och samlade mig själv. Vi satt trots allt inne på Espresso house.
-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum.
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp.
-Är han borta?
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.
____________________________________________________________________________________
En l å n g del, det gillar ni väl? Kommentera på bra nu så ska vi försöka hålla bra uppdatering. Dock vet jag inte hur det blir denna veckan, det brys på hur mycket jag har i skolan osv. 
Jag börjar nu själv bli galet arg på Marcus... haha ;)
Btw, älskar när ni kommer med era 'ÅH hoppas louis förlåter henne' osv, känns verkligen som ni lever er in i det osv. Tack för era kommentarer, ni förtjänar en lång del, hah :) 
/Angelica & Johanna

update,
FIck sitta och godkänna 24 kommentarer! Asså åhh vad ni är gulliga och snälla!
This: Hata "Marcus alltså...vi borde starta en sån fb-grupp ;)" fick mig att skratta. Haha, stackars han Marcus.. ingen gillar honom. 
And this: "du förtjänar ju nån slags medalj eller novellpris för dina noveller ! :O <3" fick mig att le ritkigt stort.
Satt och läste igenom alla kommentarerna med ett stort leende, det betyder verkligen mer än vad ni tror! 
Detta gjorde min dag (+ att det kom ut topless bilder på killarna!) ;)

Louis perspektiv 

-Ja, när vi var i Sverige, men när vi åkte hem tyckte hon det var okej att kyssa massa andra killar. Jag förvånar mig inte om hon kysst 5 till...
Jag kunde inte bara släppa det, även om hon kommit med en förklaring. Jag visste inte varför, kanske för jag verkligen gillade Amanda? Jag gillade i alla fall den Amanda som jag lärt känna i Sverige. Det var en sån tjej jag ville ha, men Amanda kanske inte var den rätta?

___________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag försökte ringa Louis igen, men han svarade inte. Det enda som jag ville göra just nu var att krama om honom och berätta för honom hur mycket jag älskade honom. För jag gjorde det. Jag älskade honom. Även om vi inte träffats så jättemycket, så kändes det som om vi känt varandra länge. Jag ville känna hans mjuka läppar mot mina och jag ville sitta intill honom i en soffa och kolla på en film, men nej. Här satt jag ensam i mitt rum med tårarna i ögonen, på grund av killen jag älskade. Varför kunde han bara inte tro mig? Jag kände hur jag blev mer och mer arg på Marcus. Allt var hans fel. Jag visste inte vad jag skulle göra. Johanna hade förmodligen sett bilden och förmodligen var hon sur för det, men jag hade ingen annan som jag kunde snacka med. Jo, Julia, men hon låg inne på sjukhuset och hon behövde inte få veta allt just nu. Det viktigaste var att hon blev bra igen, så hon kunde komma hem.
Jag tog upp min mobil och slog in Johannas nummer. Jag ville ringa, men vågade jag? Jag suckade. Hon var min bästa vän och det var nu jag behövde henne. Om jag bara skulle få chansen att förklara.

-Hej, svarade Johanna och jag kunde höra på henne att hon inte lät så glad.
-Hej, sa jag och snyftade till.
-Vad gör du? Fortsatte jag.
-Eh... inget, svarade hon surt.
-Jag vet att du är sur, men snälla, kan du låta mig förklara. Kan jag komma?
-Vad ska du förklara? Roligt för dig att du gillar Marcus igen, lite synd om Louis...
-Johanna, snälla. Låt mig förklara. Jag behöver snacka med dig, det är inte som du tror.
-Mm, men kom hit då.
-Jag kommer snart, sa jag och innan jag ens hann säga hejdå hade hon lagt på. Jag suckade för mig själv.

Några minuter senare var jag på väg mot Johanna. Jag gick med tunga steg och funderade på hur jag skulle förklara det. Jag ångrade mig nu att jag inte berättat för Johanna om lappen, men hon skulle få veta allt nu. När jag väl kom dit öppnade Johannas mamma dörren och log stort.
-Hejsan! Kom in! Johanna är på sitt rum, sa hon glatt och jag log. Jag tog av mig mina converse och gick mot Johannas rum. Jag kände mig som hemma och gick fram till dörren och öppnade den.
-Hej, sa jag och Johanna som satt vid sin dator längst in i rummet vände sig mot mig.
-Hej.
Jag satte mig försiktigt ner på hennes obäddade säng och kollade ner i golvet. Jag visste att det var jag som skulle få börja detta och det var lika bra att få det gjort.
-Johanna, lova att lyssna på mig, okej?
Hon nickade mot mig.
-Ja, jag lovar.

Johannas perspektiv

-Jo, när vi var hemma hos Julia efter att dom åkt iväg till sjukhuset så hittade jag en lapp, och jag kände igen handstilen direkt.
Jag stannade till i min rörelse. Vad menade hon? Visste hon vem som skadat Julia? Varför hade hon inte sagt något? Jag mötte hennes blick.
-Så du vet vem som skadat henne? Sa jag tyst och hon nickade.
-Vem? Fortsatte jag och hon svalde hårt.
-Marcus.
Jag rös till inombords. Marcus? Hade Marcus skadat Julia? Jag kollade på henne med en förvånad röst?
-Va? Var det enda jag fick fram och Amanda nickade.
-Jag smsade han och vi bestämde att vi skulle träffas, för jag ville snacka med honom. Han erkände inte direkt, men jag vet att det var han.
Jag nickade mot henne, samtidigt som massa tankar flög runt i huvudet. Att Marcus skadat henne... det kändes så... konstigt. Han hade ju varit tillsammans med Amanda för bara några månader sen och nu hade han nästan tagit livet av Amandas bästa kompis. Jag blev rädd av att tänka på det.
-Men bilden då?
-När vi träffades så sa han att han fortfarande gillade mig och helt plötsligt så kysste han mig typ... men jag sprang där ifrån. Jag mår inte bra av det, och bilden får mig att spy. Och Louis tror inte mig, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind. Jag kände hur all min ilska på henne försvann. Jag kunde se på henne hur dåligt hon mådde för det som hänt. Jag reste mig från skrivbordsstolen och gav Amanda en kram, sedan satte jag mig bredvid henne och la min arm om henne.
-Vi ska lösa detta, allting kommer bli bra, sa jag och kollade på Amanda. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag kunde nästan läsa hennes tankar. Hur mycket hon ångrade att hon träffat Marcus och hur mycket hon älskade Louis.
-Varför sa du inget om lappen?
Hon ryckte på axlarna och jag nickade.
-Det är okej Amanda.
-Men, vad ska vi göra? Sa hon och torkade bort en tår.
-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.
____________________________________________________________________________________
En lite längre del, hoppas ni gillar den :) 
Kommentera på :)
/Angelica & Johanna

förresten, check out isyourhearttaken.blogg.se, en novellblogg som vår vän Sofia skriver. Hon har haft en paus men nu är hon back on track, read it! :)

Amandas perspektiv

Jag tog upp mobilen för att jag behövde berätta sanningen för honom, berätta vad som egentligen hände. Tonerna gick fram, men jag fick inget svar. Jag provade om och om igen och efter kanske femte gången lyfte någon på luren.
-Hej, sa jag ledsamt och jag hörde hur Louis snyftade till. Vad skulle jag säga egentligen? Jag ville förklara men orden kom inte ur mig.
____________________________________________________________________________________

-Hej, sa Louis och jag kunde höra i hans röst hur ledsen han var. Jag ville träffa honom. Jag ville få krama och pussa honom och visa honom att det var han jag älskade, inte några annan. Ingen av oss sa något och jag blev nästan lite orolig att han lagt på.
-Louis? Sa jag.
-Mm, svarade han och jag andades ut. Tur, han hade inte lagt på. Det var nu eller aldrig. Jag var tvungen att förklara allt. Om jag tog allt från början skulle han kanske förstå det bättre. Att Julia blivit skadad och allt.
-Jag såg bilden. Jag såg att du kysste Marcus. Förstår du inte hur det känns?
Det gjorde ont i hela mig att höra Louis så arg och upprörd.
-Louis, snälla, låt mig förklara, sa jag och sjönk ner i min säng.
-Mm, sa han tyst.
Skulle jag berätta hela historien? Det kanske var lika bra, eller? Om han skulle få veta allt hade han nog förstått.
-Ska du berätta eller? Håller du på att komma på en falsk historia? Amanda, det funkar inte. Vi kommer inte kunna träffas alltid, men det hade varit bättre om du inte sprungit runt och kysst massa killar under tiden jag var borta, sa han surt.
-Louis, sluta. Är det verkligen det du tror om mig?
-Nej, jag trodde inte du var en sån, men tydligen är..
-Nej, sa jag.
-Kan du bara låta mig förklara? Fortsatte jag.
-Mm.
-Har du hört att Julia blivit skadad? Frågade jag.
-Ja... vadå, är det hennes fel nu? Jag suckade för mig själv.
-Bara låt mig berätta, okej? Sa jag och fortsatte sedan, utan att vänta på vad han skulle säga.
-Jag och Johanna gick hem till Julia igår när Julias mamma ringt Johanna, när de sedan åkt iväg till sjukhuset gick jag och Johanna in i huset och jag såg en lapp och jag visste direkt vem som skrivit den, sa jag.
Jag tog ett djupt andetag och kom på att jag inte hade berättat detta för någon annan.
-Vem var det då?
-Marcus. Mina före detta kille.
-Är det han du kysser på bilden? Din före detta kille?... Kunde du inte säga till mig att du inte gillade mig och att det var han du ville ha?
-Jag kunde ha gjort det, om det var sant.
Louis blev alldeles tyst och jag fortsatte.
-Jag kontaktade Marcus, eftersom jag förstod att han varit där och jag frågade om vi kunde träffas...
-Och?
-Vi träffades innan idag. Jag ville snacka med honom och bara fråga varför han skadat Julia, men det enda han sa var att han gillade mig och sedan... kysste han mig.
Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Jag förstod Louis. Om det hade varit Louis som kysst en annan tjej hade jag blivit arg, men jag hade inte kysst Marcus på det sättet. Det var han som tryckt sina läppar mot mig.
-Louis, snälla lita på mig.
Jag fick inget svar och jag förstod att han lagt på. Jag suckade och slängde ner telefonen i golvet. Jag tryckte ner huvudet i kudden och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Vad skulle jag göra för att få Louis att faktiskt tro mig?

Louis perspektiv

Det som Amanda berättat verkade båda sant och falskt. Jag visste att Julia var inne på sjukhuset, men varför skulle Amandas gamla kille göra något sådant? Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag kollade i kalendern på mobilen. Tjejerna skulle komma hit på måndag och det kändes inte så kul om nu jag och Amanda skulle vara ovänner. Det var det sista jag ville, men samtidigt så kändes det inte så roligt att hon kysst en annan kille bara dagen efter att vi åkt. Var jag så dålig? Jag suckade för mig själv. Var vi ens tillsammans längre? Massa tankar flög runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ringa upp Amanda igen, men jag kände att jag behövde kom ifrån henne för ett tag. Harry kom in på mitt rum och såg glad ut, men han märkte nog direkt att något var fel.
-Vad är det? Sa han och satte sig bredvid mig.
-Det är Amanda...
-Vad har hänt? Sa han oroligt.
-Hon typ kysste en annan kille... jag snackade med henne precis och hon sa vad som hänt, men jag vet inte om jag ska tro på det eller ej.
-Men, ni kan ju inte vara ovänner? Dom kommer hit på måndag ju!
-Ja, men i så fall får väl ni umgås med dem, sa jag och kollade ner.
-Louis, nej. Men hon gillar ju dig, alla vet ju det.
-Ja, när vi var i Sverige, men när vi åkte hem tyckte hon det var okej att kyssa massa andra killar. Jag förvånar mig inte om hon kysst 5 till...
Jag kunde inte bara släppa det, även om hon kommit med en förklaring. Jag visste inte varför, kanske för jag verkligen gillade Amanda? Jag gillade i alla fall den Amanda som jag lärt känna i Sverige. Det var en sån tjej jag ville ha, men Amanda kanske inte var den rätta?
____________________________________________________________________________________
Vi vet att det blir mycket Amanda-Louis just nu, MEN det är sjukt svårt att ha tre olika tjejer att skriva om och när vi väl börjat skriva om något speciellt kan vi inte bara strunta i det efter några delar. Det kommer hända saker senare med de andra tjejerna! Inte så kul att läsa om man påbörjar lite drama och sen att det inte bli något slut.
Satt och kollade igenom lite gamla kommentarer... kommer ihåg när vi började och allting. Bloggen har växt och era kommentarer gör oss alltid lika glada! Glöm inte att vi gillar långa kommentarer.. hehe :)
/Angelica & Johanna

GLAD PÅSK :D

Amandas perspektiv

Vad menade hon? Vad hade jag gjort? Jag förstod verkligen ingenting. Det kändes inte alls bra att hon var sur på mig, särskilt inte när jag inte visste varför. ”Va? Johanna, seriöst, vad har jag gjort?”. Jag blev orolig. Jag förstod absolut ingenting och jag kände hur jag bara ville gråta. Plötsligt ringde telefonen och en bild på Louis kom upp. Det var Louis som ringde. Ett leende spred sig på mina läppar och jag tryckte på svara.
____________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Jag tittade bland min mentions och väldigt många hade skickat samma länk men jag kände att jag inte ville titta på vad det var eftersom många hade skrivit ledsna miner. De lät arga och besvikna på det sättet de hade skrivit.
Till sist kunde jag inte hålla mig mer, jag kände att jag var tvungen att titta vad det var. Så fort jag hade tryckt på länken insåg jag att det kanske var ett stort misstag av mig att trycka där. Tårarna rann nerför mina kinder direkt och jag kunde inte hindra det. Varför tryckte jag på den länken? Hade jag inte tryckt hade jag kanske inte vetat om vad Amanda hade gjort mot mig. Tanken av att Amanda stod och kysste en annan kille på bilden gjorde mig äcklad, besviken, arg och helt förstörd. Jag trodde inte hon var en sådan person, som bara går runt och kysser killar när hennes pojkvän är borta. Jag trodde absolut inte att hon skulle göra såhär.
Jag slängde mig på sängen och tryckte ner ansiktet i kudden och skrek högt. Men kudden kvävde mitt skrik en del. Mitt liv var förstört nu, hur kunde hon bara göra såhär mot mig? Jag kunde inte ha en flickvän som jag inte kunde lita på. Jag trodde jag kunde lita på Amanda, men det kunde jag inte nu. Jag trodde inte hon var som andra tjejer. Hon hade varit så annorlunda när vi var i Sverige, hon kanske inte hade varit sig själv när hon var med oss? Hon kanske bara spelade? Hon var kanske egentligen en helt annan person än vad jag hade lärt känna.
Jag kunde i alla fall inte ligga här utan att göra någonting, jag var tvungen att ta tag i detta även hur ont det skulle göra inom mig.

Jag tog sakta upp mobilen och letade fram Amandas nummer. Jag satte mig upp i sängen och tittade på bilden jag hade på Amanda som kontaktikon. Tårarna rann nerför mina kinder. Jag älskade henne, men bara den personen jag lärt känna. Jag älskade inte den hon kanske var på riktigt. Efter många tvekande tryckte jag på ”ring” och satte mobilen sakta mot mitt öra. Jag kanske skulle få ångra detta, men att göra detta var kanske det bästa för oss båda. Hon ville säkert inte ha mig eftersom jag inte kunde vara med henne hela tiden.

Amandas perspektiv

Efter jag hade tryckt på att svara tog jag snabbt mobilen mot örat och svarade glatt.
-Hej älskling, sa jag glatt och log som ett fån. Även om det bara hade gått en dag sedan vi träffades senast kunde jag inte hjälpa att jag saknade hans röst. Jag saknade hela honom, att ha honom nära var det bästa som fanns.
-Hej och kalla mig inte för det, sa han surt. Varför var han sur mot mig? Vad hade jag gjort mot honom?
-Varför får jag inte kalla dig det? Frågade jag förvånat och försökte tänka lite på vad jag hade gjort honom.

-För att detta går inte längre, vi kan inte vara tillsammans, sa han surt och jag hörde hur han grät. Jag kände att mina tårar började komma. Gjorde han slut? Varför gjorde han det? Tankarna flög runt i mitt huvud och jag var helt stum.
Jag skulle svara honom igen men allt jag hörde vara ”pip, pip, pip”. Varför la han på? Kunde vi inte prata med varandra? Jag ville veta varför.
Jag slängde mig på sängen och tårarna bara rann. Skuldkänslorna började komma och jag tänkte att någon kanske hade fångat ögonblicket på bild när Marcus kysste mig. Men det kunde väl inte vara möjligt? Och hur skulle han då ha kunnat se den bilden? Nej, det kunde inte vara möjligt.

Jag gick in på twitter och tittade igenom mina mentions. Det mesta var hat och det var mycket hårda ord mot mig. Många varför jag hade gjort si och så, hur jag kunde göra det? Jag förstod ingenting, men började snabbt ana att någon hade fångat ögonblicket på bild. Louis hade kanske sett det?
Tårarna kom nu mer än innan, jag skrek ut alla mina känslor i mitt täcke. Hur kunde jag göra så? Jag hatade mig själv. Jag ville bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

Johannas perspektiv

Det var endast Louis som hade tweetat. Jag förstod direkt att det var något dåligt eftersom där stod ”how could you do this to me? :’(” …jag började genast undra vad det var så jag letade rundor på twitter och överallt såg jag en bild som jag blev rent ut sagt äcklad av att titta på. Hur kunde hon göra såhär? Varför har hon inte sagt något? Men det som jag undrade mest var varför hade hon gjort så och hur kunde hon göra så mot Louis?

Jag kände mig helt tom i huvudet, jag förstod ingenting. Vad var det jag nyss hade sett? Jag trodde aldrig detta om henne.

____________________________________________________________________________________
Amanda? Vad tänkte hon med? Hur kan hon bara gå och kyssa andra killar precis när Louis har åkt hem, när de är tillsammans? Jag tittade lite närmre på bilden och såg då att det inte var vilken kille som helst hon kysste. Det var Marcus. Hur kunde hon? Fattar hon inte vad hon har ställt till med? Jag kände hur arg jag blev inombords. Visst, det var hennes val, men det var riktigt taskigt mot Louis.

Jag gick upp på Julias rum igen och såg att Amanda snackade med Julia. Jag ville egentligen bara fråga henne varför hon gjort sådär, men det kändes inte som rätt tillfälle. Jag slog bort tanken och log mot Julia.
-Hur länge måste du stanna? Frågade jag och Julia ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, förhoppningsvis inte så länge, sa hon och log lite svagt.
-Kommer du ihåg vad som hände? Frågade jag och Julia suckade.
-Jag vet att jag hörde att någon kom in, men jag vet inte vad som hände sen. Jag var rädd, sa hon och jag nickade.
-Förresten, Harry ringde innan. Han sa att han saknade dig, och han ville att du skulle ringa när du kom hem igen, fortsatte jag.
Jag kunde direkt se ett stort leende på Julias läppar och hennes leende smittade av sig.
-Aw, fick Julia fram och vi log mot henne.
-Men, jag måste bli bra till måndag. Vi måste åka till London och träffa killarna.
-Ja, jag vet! Sa jag.
-Det kommer bli bra, sa Amanda lugnande och även om jag var lite arg på henne, så log jag mot henne.

Amandas perspektiv

Vid halv fem bestämde vi oss för att lämna sjukhuset. Julia hade verkat ganska pigg och om inget blev sämre skulle hon förmodligen få komma hem igen imorgon och vi hade bestämt att ha en tjejkväll om nu fick komma hem.
-Det är verkligen synd om Julia, sa jag för att bryta tystnaden.
-Mm, svarade Johanna.
-Ska vi hitta på något när vi kommer hem?
-Nja, jag tror att jag vill vara lite själv, jag är jättetrött.
-Ah, okej, sa jag. Ingen av oss hade så mycket och säga, så vi lämnade varandra med ett tyst ”hejdå” och när jag kom hem undrade jag verkligen varför Johanna var så sur mot mig. Vad hade jag gjort? Jag gick in på meddelande och skrev ett sms till henne. ”Varför är du så sur? Vad har jag gjort!? :(” skrev jag och skickade iväg meddelandet. Jag ångrade mig nästan, men jag ville veta varför hon var sur, för jag förstod ju att det var något. ”Du borde förstå det själv... man gör inte så.” svarade hon bara några sekunder senare och jag bara satt och stirrade på skärmen. Vad menade hon? Vad hade jag gjort? Jag förstod verkligen ingenting. Det kändes inte alls bra att hon var sur på mig, särskilt inte när jag inte visste varför. ”Va? Johanna, seriöst, vad har jag gjort?”. Jag blev orolig. Jag förstod absolut ingenting och jag kände hur jag bara ville gråta. Plötsligt ringde telefonen och en bild på Louis kom upp. Det var Louis som ringde. Ett leende spred sig på mina läppar och jag tryckte på svara.
____________________________________________________________________________________
En ganska kort del, men bättre än inget. Vad tror ni kommer hända? ..
Var nästan lite nervös för att logga in idag, trodde jag skule få se massa "ni har sämst uppdatering" kommentarer, men nej, istället ser jag massa snälla kommentarer. Made me happy :) 
Vill ni vara delaktiga i SVERIGES STÖRSTA flashmob som kommer hålla hus i Augusti? Check out @1DSweFlashmob på twitter och följ för att få info och ni kan även fråga oss frågor. Det är vi (Johanna och Angelica) plus tre vänner, Julia, Izabella och Isabell som håller i det, och vi ska försöka göra detta så bra så möjligt! Hoppas vi ses där :)
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

-Gråter du Harry? Hörde jag hur Johanna frågade och jag nickade försiktigt, men insåg ganska fort att hon inte såg mig.
-Ja, jag vill till Julia nu, jag saknar henne och vill krama om henne, sa jag och tårarna rann.
-Harry, du kan inte. Du har ett jobb att sköta och vi kommer ju till er på måndag, bara 4 dagar kvar, sa hon och jag insåg att jag kanske inte hade något val även om jag helst av allt ville vara hos Julia nu och säga att allt skulle bli bra.
____________________________________________________________________________________
-Hälsa henne från mig, och be henne ringa när hon kommit hem igen, sa jag lite ledsamt. Även om jag skulle få träffa henne om fyra dagar så kändes det som en evighet.
-Jag lovar! Något mer?
-Att jag.. saknar henne, sa jag och skrattade lite.
-Haha! Men vi ses på måndag, sa Johanna glatt och jag nickade lite för mig själv.
-Japp! Ska bli kul att få träffa er igen, hejdå, sa jag och la på med ett litet leende på läpparna. Jag vände mig om och alla killarna kollade på mig.
-Vad hade hänt? Frågade Zayn oroligt och jag tog ett djupt andetag och berätta allt.
-Men, de kommer ju hit på måndag, sa jag efter jag berättat och killarna log.
-Woho!
-Vi måste hitta på något roligt då, sa Liam och alla instämde.
-Vi får överraska dom! Jag ska allt komma på något bra, sa Louis och log stolt.

Johannas perspektiv

Jag köpte en baguette med köttbullar och rödbetssallad och satte mig ensam på en ledig plats i cafeterian, jag kollade ut genom fönstret som var till höger om mig. Utanför fönstret lös solen skarpt och jag hade hellre velat vara där ute än att sitta inne på sjukhuset. Men jag var ju här för Julias skull nu.
Tankarna på vem som kunde ha skadat Julia flög runt i min hjärna, vem kunde det vara? Varför sa Amanda inte så mycket? Hon verkade bara så konstig för tillfället, som om hon var i sin egen värld. Hon brukade ju aldrig gå runt helt tyst utan att säga något. Tänk om hon dolde något för mig? Men vad skulle hon kunna dölja för mig? Vi brukade ju berätta allt för varandra, men jag märkte på henne att det var något hon höll för sig själv.
Jag suckade tyst för mig själv och tog upp min mobil för att se ifall det hade hänt något intressant på twitter. Eller ja, om killarna hade skrivit något. Jag börjad att kolla Nialls twitter och han hade inte skrivit något, jag kolla in på allas twitter och till sist Louis. Det var endast Louis som hade tweetat. Jag förstod direkt att det var något dåligt eftersom där stod ”how could you do this to me? :’(” …jag började genast undra vad det var så jag letade rundor på twitter och överallt såg jag en bild som jag blev rent ut sagt äcklad av att titta på. Hur kunde hon göra såhär? Varför har hon inte sagt något? Men det som jag undrade mest var varför hade hon gjort så och hur kunde hon göra så mot Louis?
Jag kände mig helt tom i huvudet, jag förstod ingenting. Vad var det jag nyss hade sett? Jag trodde aldrig detta om henne.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en kort del, men så blir det ibland. Vi kommer kanske inte kunna uppdatera förrän på onsdag, men vi gör så gott vi kan, ni vet det! :) 
You should check out onedirectionflashmob.blogg.se. Vi, plus några vänner tänker anordna Sveriges största flashmob, och visst vill DU vara delaktig? Finns även en grupp på facebook (Worlds Biggest 1D Flashmob Sweden) som ni kan gå med i. Vi accpeterar er så fort så möjligt. 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag märkte direkt när jag träffade Amanda att det var något som inte stod rätt till, hon verkade så stressad och nästan sprang uppför trapporna till Julias rum, hon ville ju alltid ta hissen men idag hade hon tydligen inte tid för att vänta på hissen. Hennes beteende var bara så konstigt, inte alls så som hon brukar vara.

Jag skakade på huvudet och tänkte att det säkert bara är något tillfälligt, hon kanske saknar Louis? Vem vet? Jag saknar ju Niall riktigt mycket även om de åkte igår? Var det verkligen igår de hade åkt? Kändes som det var längre sedan eftersom så mycket hade hänt på denna korta tid.
Vi kom in i rummet där Julia låg, det var vita väggar och det såg så kallt ut. Julia hade huvudet mot fönstret och låg med dropp. Nästan direkt när vi kom in vände hon sig mot oss och log stort men hon såg trött ut. Både jag och Amanda sprang fram och kramade henne. Plötsligt började hon att trycka bort oss och hosta riktigt mycket. Vi backade snabbt och Julia tog tag i en påse. Hon började hosta upp blod och hon var alldeles blå på halsen.
Jag greps av panik och fattade inte vad som hände eller hade hänt, jag tryckte snabbt på den röda knappen som Julia egentligen skulle trycka på om det var något. Några sekunder senare kom det in en undersköterska och tog hand om Julia, hon gav henne någon medicin så hon slutade hosta och kom rätt i andningen igen.
-Vad är det som har hänt? Frågade jag försiktigt.
-Som du ser på hennes hals så ser det ut som någon har försökt att strypa henne, svarade undersköterskan och jag kollade chockat mot Julia som såg orolig ut, men jag såg ändå ilskan inom henne. Vem kunde ha gjort detta mot Julia, vår älskade Julia? Jag kände hur en tår började rinna nerför min kind och sköterskan kollade oroligt mot mig.
-Men det kommer bli bra, vi har tagit röntgenbilder på hennes hals och hon har inte fått några inre skador. Hon kommer att ha en del problem med andningen de kommande dagarna och hosta upp blod i mellan åt, det är därför vi vill ha kvar henne några dagar för att se så hon inte blir sämre, sa sköterskan och jag nickade förstående. Jag hoppas innerligt att det skulle bli bättre, för annars kunde vi kanske inte åka till London nästa vecka och träffa killarna. Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Att någon idiot som försökt strypa min bästa kompis skulle förstöra för oss, hindra oss från att träffa Niall, Louis, Liam Zayn och Harry. Tanken på att stanna hemma fanns inte. Julia skulle bli bättre och vi skulle åka och träffa killarna, min magkänsla sa det.
Jag hörde plötsligt att min mage kurrade och insåg då hur hungrig jag var, och jag kände att jag behövde komma ifrån detta rum ett litet tag även om jag jättegärna ville vara med Julia så klarade jag inte av det just nu. Jag vill få reda på vem som hade gjort detta mot henne, men det var ju näst intill omöjligt att få reda på eftersom vi inte hade några bevis.
Det kändes som Amanda hade något lurt på gång, jag fattade ingenting, jag var helt förvirrad. Jag gick ut genom dörren från rum nummer åtta, Julias rum. Jag gick mot hissen för att sedan åka ner till cafeterian som fanns på sjukhuset.

När jag kom ner kände jag hur min mobil vibrerade, jag tog upp den från fickan och tittade vem det var. På skärmen stod det ”Harry”, undra vad han ville mig? Jag svarade och tog mobilen mot mitt öra.

-Hej Harry, sa jag försiktigt.
-Hej, svarade han. Han lät orolig och stressad, jag fick nästan lite skuldkänslor för att vi inte har sagt något till killarna om vad som har hänt.
-Ville du något speciellt? Frågade jag lite undrande.
-Ja, vet du varför Julia inte svarar på mina sms eller på mina samtal, vill hon inte prata med mig? Sa han och lät lite ledsen.

Harrys perspektiv

Jag hade skickat flera sms till Julia och ringt henne ännu fler gånger, men jag fick inget svar av henne. Kunde det ha hänt henne något? Eller ville hon bara inte prata med mig? Dög jag bara för henne när vi var i Sverige? Tankarna flög runt i mitt huvud när jag pratade med Johanna i telefonen.

-Ehm, det har hänt en sak, sa Johanna lite ledsamt.
Vad menade hon med att det hade hänt en sak? Hade jag gjort något som gjorde att Julia inte ville prata med mig?

-Vad har hänt? Frågade jag oroligt, Johanna suckade och drog efter andan.

-Julia ligger på sjukhuset, sa hon snabbt och orden flög förbi i min hjärna. Menade hon verkligen det? Vad hade hänt med Julia? Varför var hon inlagd på sjukhuset?
-Men, va? Vad har hänt? Kommer hon bli bra? Frågade jag oroligt.
-Det kommer bli bra, sa hon med en lugn röst. Jag ville fortfarande veta vad som hade hänt.

-Men vad har hänt? Frågade jag än en gång och man hörde tydligt på min röst att jag var orolig.
-Det var någon som försökte strypa henne, hon är helt blå på halsen och har problem med andningen, sa hon snabbt och det kändes som all luft gick ur mig. Hur kunde någon göra så mot min Julia? Jag kände hur tårarna kom och jag ville inget annat än att vara hos Julia nu och få henne att må bra.
-Gråter du Harry? Hörde jag hur Johanna frågade och jag nickade försiktigt, men insåg ganska fort att hon inte såg mig.
-Ja, jag vill till Julia nu, jag saknar henne och vill krama om henne, sa jag och tårarna rann.
-Harry, du kan inte. Du har ett jobb att sköta och vi kommer ju till er på måndag, bara 4 dagar kvar, sa hon och jag insåg att jag kanske inte hade något val även om jag helst av allt ville vara hos Julia nu och säga att allt skulle bli bra.
____________________________________________________________________________________
Massa kramar till er som skickar så snälla kommentarer!
Än en gång, vi kräver inte 100 kommentarer på varje del, absolut inte. Ni är riktigt duktiga på att kommentera, you shoul know that!
Kommentera på så kommer det en eller två delar imorgon :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

”Aha. Vi kan snacka. Men inte via sms eller telefon. Vi kan snacka öga mot öga. Imorgon?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte om jag var redo att träffa honom. Jag behövde snacka med honom, men sen kom jag på att jag skulle till sjukhuset imorgon, för att träffa Julia. Jag pustade ut. ”Kan inte imorgon. Jag smsar dig någon dag, så vi kan bestämma.” Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Det kändes verkligen inte bra att min före detta kille skadat min bästa vän. Julia och Marcus hade alltid varit vänner. Jag förstod inte. Varför ville han skada henne? Jag la mobilen ifrån mig och med blandade känslor somnade jag.

____________________________________________________________________________________
Nästa morgon vaknade jag av solens starka strålar. Det gjorde mig glad att solen sken där ute och det kändes som om jag vaknat på rätt sida. Men tankarna på Julia kom upp i huvudet. Undra hur hon mådde? Jag såg att jag fått ett sms, så jag tog upp min mobil och läste smset från Johanna. ”Vi träffas vid sjukhuset klockan tre, okej? :)”. Jag skrev in ett kort ”Ja, okej :)” och sedan skrev jag ett nytt sms till Marcus. ”Vi kan träffas idag. Vid 11?”. Jag reste mig från sängen och gick in i duschen.

Duschen och solen som sken gjorde mig pigg. När jag var klar såg jag att Marcus svarat mig. ”Ja, visst.” Jag kände hur det gick en rysning genom kroppen. Jag skulle träffa honom. Jag blev faktiskt nervös. Inget skulle vara som det var för några minuter sen, men på något sätt ville jag träffa honom och snacka med honom. Det var kanske det han behövde.
Jag gick ner till köket och slängde i mig lite frukost.
-Godmorgon! Vad ska du hitta på idag?
-Hej, sa jag samtidigt som jag drack lite av min jucie.
-Jag ska.. eh... träffa en vän, sa jag och mamma nickade.
-Aha, vad trevligt. Vem?
-Eh... du vet ändå inte vem det är.
Det var världens största lögn. Mamma och pappa kände Marcus hur bra som helst. Efter så många dagar, kvällar och nätter som han spenderat här så visste de det mesta om honom, men jag ville inte berätta. Inte nu.

Jag kollade på klockan. Tio i elva. Det tog minst en kvart att gå till parken vi skulle träffas i och att fråga mamma eller pappa om skjuts fanns inte med på kartan. Jag satte på mina converse och la ner min mobil i min byxficka.
-Hejdå! Ropade jag innan jag gick ut. Jag gick tills jag kommit en bit från huset och sen började små springa.
När jag kom till parken, 7 minuter för sent såg jag Marcus. Jag hade ju träffat på han för ett tag sedan när jag varit ute och gått, men det kändes annorlunda denna gången.
-Hej, sa jag försiktigt och hans blick mötte min.
-Hej.
Han var verkligen svårt att läsa av. Han rörde knappt en min. Vi satte oss ner på en bänk som fanns bara några meter ifrån oss och båda två blev tysta. Allt kändes så fel egentligen. Jag och Marucs hade alltid haft något att snacka om, men nu satt vi här som om vi var två främlingar som aldrig träffats förut. Så var det ju verkligen inte. Sen dagen vi blev tillsammans hade vi spenderat varenda lediga timme med varandra, fram tills den där dumma festen. Men just nu ville jag inte tänka på det. Jag ville få reda på varför han skadat Julia och jag fann inga orsaker till att dra ut på tiden.

-Varför skadade du Julia? Frågade jag efter en liten stund.
-Jag gillar dig fortfarande.
Han skadade Julia för att han gillade mig. Vad tänkte han med egentligen?
-Varför skadade du Julia då? Sa jag lite surt. Jag ville bara gråta. Inte för han gillade mig, men för att han skadat min bästa vän, för att han gillade mig. Det var verkligen inte okej. Det kändes som om det var något annat, men vad?
-Marcus, varför? Upprepade jag.
-Jag kommer inte berätta.
-Marcus, jo. Jag gick med på att vi skulle träffas.
-Jag berättar om du följer med hem till mig.
-J...eller va? Varför det?
Jag blev genast fundersam.
-Jo, kom igen.
-Vi kan lika bra snacka här, sa jag surt. Jag kände hur Marcus försökte ta tag i min hand, men jag drog bort den.
-Kan du inte bara säga sanningen? Marcus verkade ha glömt bort hur man snackade, för han sa inte ett ord. Han kollade djupt in i mina ögon och log. Om det var något som var detsamma, så var det hans leende. Men ändå hade han förändrats så mycket. Jag visste vilken snäll, gullig och underbar kille som fanns inom honom. Varför hade han ändrat sig? Jag slog bort mina tankar.
-Marcus, berätta. Nu. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde.
Plötsligt var hans läppar tryckta mot mina. Jag tryckte snabbt bort honom och reste mig hastigt. Jag gick därifrån med snabbt steg. Varför skulle han kyssa mig? Jag äcklades av tanken att hans läppar varit mot mina för bara några sekunder sedan. Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Jag ville att Louis skulle vara här. Jag saknade honom så det gjorde ont.

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Kommenterar ni mycket (nu menar vi M Y C K E T) så kommer det en del till ikväll/inatt!
Vi har påsklov denna veckan och vi ska försöka uppdatera så mycket så möjligt, men utan era kommentarer så blir det ingen uppdatering. Deal? Let's goooo!
/Angelica & Johanna

update:
Fick en kommentar ang. det här med att ni skulle kommentera. Vi vill bara säga en sak, detta är första gången på flera månader som vi skriver såhär. Vi får kommenterar, vi vet. Men prova ni att driva en novellblogg och lägga ner tid på att skriva nya delar. Man vill ha kommentarer, man vill veta vad folk skriver. 
Vi menar inte att vi ska få över 100 kommenterar, verkligen inte. Och sluta kommentera anonymt all the time. Våga lämna era åsikter, men stå för dom. Tack! :) 
Och vi har aldrig skrivit typ 'minst 20 kommenterar för nästa del'. På vissa delar får vi 7-10 kommentarer och på vissa kanske 20. Det är skillnad, men vi fortsätter ändå.

Amandas perspektiv

Det uppstod en tystnad som inte vanligtvis uppstod mellan oss. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Allt som snurrade i mitt huvud var tankar på vad som hänt med Julia, och vem som skadat henne. Var det Marcus? En sak var säker, det var hans handstil på lappen. Han måste ha varit här. Jag ville berätta för Johanna, men jag kunde inte.

____________________________________________________________________________________
Efter en stunds obekväm och pinsam tystnad avbröts äntligen tystnaden och jag suckade lättat.
-Kom vi går, sa Johanna lite surt.
Innan jag hade hunnit säga något hade hon vänt ryggen mot mig och var på väg mot dörren. Jag kunde inte hindra henne eftersom hon var nästan ute genom dörren. Jag suckade än en gång och började gå efter henne. Jag hade kanske det jag behövde för att få reda på det jag ville veta. Vem som skadad Julia, och varför.

Ingen var hemma när jag kom hem, vilket kändes skönt. Johanna hade snackat med Julias mamma och vi hade bestämt oss för att åka in till sjukhuset lite senare ikväll, eftersom Julia inte vaknat upp än. Jag gick direkt in på mitt rum och satte mig i sängen. Jag bläddrade runt i mina kontakter och såg Marcus namn. Jag suckade av lättnad. Jag hade hans nummer kvar. Jag tvekade på om jag skulle ringa honom eller inte, men jag kände att jag inte vågade. Jag bestämde mig för att bara skicka iväg ett sms. I några minuter tänkte jag på vad jag skulle skriva, men det slutade med att jag skrev ”Varför Marcus, varför?”. Jag kände hur det kurrade i magen och jag kollade på klockan. Kvart över sex var klockan och jag visste att mamma och pappa skulle vara hemma snart. Jag gick till köket och började fixa lite mat, för att överraska mamma och pappa när dom väl kom hem.

-Åh, har du lagat mat? Utbrast mamma när hon kom in i köket. Jag nickade stolt och hon kramade om mig.
-Jag snackade med pappa, han kommer inte förrän sent ikväll, så du och jag får äta! Jag log mot henne och fixade klart det sista innan vi satte oss ner och började äta.
-Julia är inne på sjukhuset, sa jag tyst när vi börjat äta och mamma kollade förvånat på mig.
-Va? Vad har hänt?
-Jag vet inte. Julias mamma ringde till Johanna tidigare idag och bad henne komma, så hon ringde till mig. Där var ambulanspersonal som hämtade henne och körde iväg. Hon var blek i hela huvudet och andades inte normalt...
Jag rörde lite i maten, men jag hade ingen aptit alls. Jag ville egentligen bara träffar Marcus och snacka med honom och jag var spänd på om han svarat mig.
-Oj! Ska ni åka dit sen då?
-Ja, tror det.
Jag och mamma fortsatte att äta i tystnad. Ingen av oss sa något. När vi ätit klart hjälpte jag mamma att duka av och sedan gick jag upp på mitt rum. Jag hoppades innerligt att Marcus hade svarat, men det hade han inte.

Min mobil ringde plötsligt och jag hoppade till. För några sekunder trodde jag att det var Marcus, och jag hann nästan bli lite nervös, tills jag såg att det var Johanna.
-Hej!
-Hej... jag snackade med Julias mamma, hon sa att det är bättre om vi kommer imorgon, vid 11.
-Okej, vi ses då! Sa jag och sedan la vi på. Jag var inte alls på humör idag. Klockan var lite över sju och det kändes som om jag skulle kunna somna vilken sekund som helst. Jag kände mig så ensam. Jag kunde inte berätta för någon. Jag borde kanske berätta för Johanna, men jag kunde inte. Jag tog upp min mobil och bläddrade igenom min kontaktlista. Där fanns så många namn, så många vänner, men ingen jag kunde berätta för. Jag såg Louis namn och kände hur ont det gjorde. Jag saknade han så otroligt mycket. Jag gick snabbt in på vår sms-konversation och log för mig själv. Jag tänkte tillbaka på festen. Vad lycklig lottad jag, Julia och Johanna var. Men, det var svårt att tänka på roliga saker när en av mina bästa vänner låg inne på sjukhuset. Hon förtjänade inte detta. ”Louis, jag saknar dig, så himla mycket!” skrev jag i ett sms och skickade det till Louis. Han kanske inte skulle svara, men ändå.

Mobilen pep till precis när jag lagt mig i sängen. Innan jag tog upp mobilen frågade jag mig själv, var det Louis eller Marcus? Jag hoppades egentligen att det var Louis, men samtidigt ville jag ha ett svar från Marcus.
”Va? Vad menar du?”. Det var från Marcus. Jag suckade för mig själv. Han visste säkert vad jag menade, men jag bestämde mig för att svara honom med en kort förklaring. Han skulle inte komma undan. ”Du skadade Julia, ellerhur? Varför? Hon har aldrig skadat dig, hon förtjänar inte detta.” Jag väntade i fem minuter på ett svar, men de fem minuterna kändes som en evighet. ”Hur fan kan du veta det?...” var hans svar. Jag suckade. ”Du tappade en lapp.... jag känner igen din handstil. Vi måste snacka. Du mår inte bra, ellerhur?”. Det kändes nästan läskigt. Jag hade knappt tänkt på Marcus sen den där festen, men nu spelades alla minnen upp i mitt huvud. Jag kom väl ihåg förra sommaren. Vi hade umgåtts varje dag. Med vänner, med våra familjer och själva. Marcus, fina Marcus. Han var inte alls samma kille längre. Inte den som han var under tiden han var min. Det gjorde ont att erkänna det, men jag saknade han lite. Fast Louis var som min drömkille. Han var perfekt och det var han jag ville vara med. Inte för han var Louis Tomlinson från det stora pojkbandet One Direction, men för att han var Louis. En snäll, glad, rolig och underbar kille, som fått mig att falla.
”Aha. Vi kan snacka. Men inte via sms eller telefon. Vi kan snacka öga mot öga. Imorgon?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte om jag var redo att träffa honom. Jag behövde snacka med honom, men sen kom jag på att jag skulle till sjukhuset imorgon, för att träffa Julia. Jag pustade ut. ”Kan inte imorgon. Jag smsar dig någon dag, så vi kan bestämma.” Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Det kändes verkligen inte bra att min före detta kille skadat min bästa vän. Julia och Marcus hade alltid varit vänner. Jag förstod inte. Varför ville han skada henne? Jag la mobilen ifrån mig och med blandade känslor somnade jag.
____________________________________________________________________________________
Mycket tankar/känslor... vet att många gillar det :)
På senaste tiden har vi fått en del mail med massa snälla ord och lite frågor osv. Sånt uppskattar vi verkligen! Vill ni maila oss något, så skicka ett mail till [email protected] :) Vi svarar så fort vi kan!
Alltid lika roligt att kolla mailen och få läsa alla era snälla ord, vad ni tycker om novellen osv ♥
HAR NI FRÅGOR- använd blogresponse eller skicka mail! 
/Angelica & Johanna
UPDATE:
Vi har blivit nominerade i en mini "blog award" .. vill ni rösta på oss, gå in HÄR och skriv "jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se" eller liknande! :) Tack för vi blev nominerade :)

Johannas perspektiv

-Vad? Utbrast jag och kände hur en tår föll ner för kinden. Vad hade hänt?
-Kom hit! Nu! Jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag kommer, sa jag med panikslagen röst. Jag la på luren och ringde upp Amanda.
-Kom till Julias hus, NU!
-Va? Sa hon.
-Bara kom dit, nu.
Med ganska darriga ben tog jag på mina skor och sprang ut ur huset. Massa tankar snurrade inom mig. Vad hade hänt egentligen?
____________________________________________________________________________________

Magen gjorde ont, benen darrade och jag kände hur en huvudvärk trängde sig fram. Det kändes som om det var tio gånger längre till Julias hus än var det egentligen var. Hennes mamma hade låtit riktigt panikslagen när jag snackat med henne i telefonen.

Jag mötte Amanda precis utanför Julias hus och Amanda kollade oroligt på mig.
-Vad har hänt? Jag skakade på huvudet och kände i samma sekund hur det gjorde mer och mer ont i skallen.
-Kom, sa jag och tog ett djupt andetag. Vi gick mot ytterdörren med tunga steg.

När vi kom in genom dörren såg vi Julias mamma direkt. Hon stod med huvudet ner i sina händer och grät. Två sekunder hörde vi att en ambulans kom och några sekunder efter det rusade två män in genom dörren. Julias mamma pekade mot soffan och männen sprang genast in där . Jag vågade knappt titta. Jag förstod att Julia var där inne. Jag kunde inte hålla mig. Jag tittade in mot soffan och såg att männen la Julia på en bår och sedan gick dom försiktigt ut med Julia liggande på en bår. Hon var alldeles blek i huvudet och det såg knappt ut som henne. Jag följde männen med blicken, samtidigt som jag, Amanda och Julias mamma gick ut till ambulansen.
-Vill någon av er följa med? Julias mamma nickade.
-Jag, sa hon tyst. Jag gav henne en snabb kram innan hon hoppade in i ambulansen.
-Kan ni låsa dörren? Vi hörs, sa hon och vi nickade.
-Vi fixar det!
Det kändes som om jag, Amanda och Julia hade tre hem. Vi kände varandra otroligt bra och deras familjer blev som mina familjer också. Vi såg hur ambulansen körde iväg, utan blåljus. Männen hade förmodligen koll på läget och jag försökte övertala mig själv att det inte var så farligt, men jag ville veta vad som hänt.

Vi gick mot huset igen för att stänga och låsa.
-Kan vi inte bara gå in? Någon kanske har varit och skadat henne? Vi kan kolla om...
-Amanda, nej, sa jag bestämt.
-Jo, snälla!
-Nej, om vi rör något och sedan polisen kommer dit kan dom tro att det är vi, sa jag.
-Nej, kom. Vi går in. Vi kanske hittar något. Någon måste ha skadat henne, sa Amanda och jag kunde se hur en tår rann ner för hennes kind.
-Men, Amanda...
Mer hann jag inte säga förrän Amanda öppnat dörren som jag nästan stäng och gått in.
-Amanda, snälla. Vi går inte in.
-Jag gör. Du kan stanna där om du vill.
-Men..
Amanda kunde verkligen vara envis och jag förstod att hon inte skulle ge sig. Jag gick motvilligt in där. Med mina redan skakiga ben blev det inte bättre. Huvudvärken hade försvunnit, men jag var svettig.
-Jag tar lite vatten, sa jag och gick in i köket för att ta ett glas vatten.

Amandas perspektiv

-Okej, sa jag tyst för mig själv, samtidigt som jag gick runt i det stora, tysta huset. Jag kollade runt lite och plötsligt såg jag en lapp på golvet. Lappen såg ganska gammal ut, men man kunde i alla fall läsa var där stod. ”Om någon bara kunde förstå hur dåligt jag mår.” Jag kände igen handstilen direkt. Det var Marcus som skrivit det. Jag kunde känner hur tårarna brände bakom ögonen. Alla minnen jag hade med Marcus. Allt vi gjort tillsammans. Det var som om jag såg allt framför mig. Sen fick jag en annan tanke i huvudet. Var det Marcus som skadat Julia? Varför hade han gjort det? Varför skulle han skada Julia? Hon hade aldrig varit taskig mot honom. Om han nu tvunget skulle skada någon, så var det mig. Även om det var han som kysst en annan tjej. Men jag kunde inte hjälpa att jag tyckte synd om Marcus. Han mådde tydligen inte alls bra. Johanna kom mot mig.
-Vad är det för lapp? Sa hon och jag gömde den snabbt bakom ryggen.
-Eh.. nej, det är inget, sa jag och hon kollade på mig.
-Vad är det?
-Nej, inget, sa jag bestämt.
-Ah, okej.
Det uppstod en tystnad som inte vanligtvis uppstod mellan oss. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Allt som snurrade i mitt huvud var tankar på vad som hänt med Julia, och vem som skadat henne. Var det Marcus? En sak var säker, det var hans handstil på lappen. Han måste ha varit här. Jag ville berätta för Johanna, men jag kunde inte.
____________________________________________________________________________________
Inte världens längsta del, men en del iaf! 
Vad tror ni kommer hända? Han där Marcus är lite skum..
Självklart kommer killarna (1D) in mer, när ni minst anar det.... ;)
Glöm inte följa oss på bloglovin för att inte missa någon del! 
Glöm inte kommentera!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Hallå? Ropade jag, men ingen svarade. Jag suckade och reste på mig. Jag gick in och kunde skymta en skugga från köket.
-Hallå? Ropade jag och gick sagt mot köket, samtidigt som det snurrade massa tankar i mitt huvud. Vem kunde det vara? Jag kände hur mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.

____________________________________________________________________________________
När jag såg vem det var hoppade jag till. Det var Marcus som stod där.
-Hej, sa han och log ett busigt leende. Han gick mot mig medan jag backade.
-Marcus, vad gör du här? Och hur kom du in?
-Berätta allt för mig!
-Va? Sa jag och backade ännu mer. Jag lyckades backa in i soffan. Jag satte mig på armstödet och nu stod Marcus bara en meter ifrån mig.
-Berätta vad? Frågade jag och han gav mig en menande blick.
-Vem är Amanda tillsammans med?
-Ingen, sa jag. Jag visste ju att jag ljög. Jag var rädd. Vad tänkte Marcus göra?
-Jo. Bara säg det.
-Varför är du här? Frågade jag igen, denna gång med lite högre röst.
-Bara berätta för mig, vem är hon tillsammans med?
Var detta verkligen Marcus? Marcus hade alltid varit skolans snygga, snälla och underbara kille. En kille som kunde få alla tjejer, men han hade förändrats helt.
-Louis. Sa jag svagt och han skrattade.
-Varför ljög du?
-Vad tänker du göra? Kan du inte bara låta henne va? Hon är mer lycklig med honom, sa jag och kände hur paniken började stiga inom mig. Jag var rädd att han skulle gå härifrån och åka hem till Amanda istället.
-Jag tänker inte ge upp, sa han och jag reste mig. Jag tog ett hårt grepp om hans arm och kollade på honom.
-Vad du än gör, låt henne va. Du har förändrats Marcus. Innan var du världens snällaste kille, men nu är du någon helt annan.
-Låter du mig inte gå, då kommer jag skada dig.
Hans mörka röst fick det att låta tio gånger värre än var det egentligen var.
-Marcus, lyssna på mig. Kommer du ihåg i nian? Du, jag, Johanna och Amanda var bästa vänner? Vi har alltid varit bra vänner. Hör du dig själv? Du står här och hotar mig? Du mår inte bra Marcus.
Jag försökte hålla mig lugn, men det var svårt. Innerst inne var jag riktigt rädd. Jag var rädd för att han skulle göra något. Vad visste jag inte, men bara något. Man kunde tro att jag var en stark person i detta läget, men saken var den att jag bara ville visa mig stark. Marcus skulle inte få vinna.
-Vadå, jag mår inte bra? Jag mår bättre än vad jag någonsin gjort, fast jag ska hitta Amanda och få henne att bli min, sa han och jag skakade på huvudet.
-Snälla Marcus, lyssna på mig. Det är inte dig hon vill ha längre. Ni kan vara vänner, om du slutar bete dig såhär och går tillbaka till att vara den snälla, söta Marcus. Vi alla vet att den Marcus finns där inom dig.
Marcus bara skakade på huvudet och jag suckade. Jag försökte. Jag visste att den Marcus jag pratade om fanns där inne. Någonstans. Plötsligt puttade han ner mig i soffan och han satte sig ovanpå mig. Jag kände hur jag blev allt mer rädd. Vad tänkte han göra? Jag kunde även se på Marcus att han gått upp några kilo. Kanske med än några. Han hade alltid varit en aktiv kille. Spelat fotboll som de flesta andra och varit duktig i skolan, men nu var det som om han sket i allt. Som om han festade och drack varenda helg och som om han totalt slutat att träna. Allt kändes så annorlunda. Jag saknade den gamla Marcus. Han som varit min bästa vän. En vän jag alltid hade kunnat lita på. Nu satt han här på min mage medan jag började få problem med att andas.
-Marcus, res dig! Fick jag fram. Jag försökte puttade bort honom, men han tog ett fast grepp om mina händer. Han var fortfarande stark. Jag försökte andas normalt, men det var inte lätt.
-Marcus, snälla, pep jag, men han rörde sig inte hur fläcken. Jag såg att min iPhone la på bordet, men jag insåg att jag aldrig skulle få tag i den.
-Marcus, snälla, jag ber dig.
Det var nog det sista jag fick fram. Plötsligt kände jag hur hans händer tog ett grepp om min hals. Jag kände hur jag började svettades och fick ännu mer problem med andningen. Hans händer tryckte så hårt mot min hals och jag kände hur mina ögon slöt sig.

Johannas perspektiv

Jag satt i soffan och tittade på TV. Ingen hade kommit hem än och jag kände hur min mage kurrade. Jag reste mig motvilligt upp från den sköna soffan och i samma sekund ringde telefonen.
-Hej, det är Johanna, svarade jag med en lugn röst. I andra änden av telefonen var inte rösten lika lugn.
-Vad har hänt med Julia? Johanna? Vet du något? Hallå?
Jag kunde höra Julias mamma i telefonen, men vad som hänt hade jag ingen aning om. Det gick en obehaglig känsla genom kroppen.
-Vad? Utbrast jag och kände hur en tår föll ner för kinden. Vad hade hänt?
-Kom hit! Nu! Jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag kommer, sa jag med panikslagen röst. Jag la på luren och ringde upp Amanda.
-Kom till Julias hus, NU!
-Va? Sa hon.
-Bara kom dit, nu.
Med ganska darriga ben tog jag på mina skor och sprang ut ur huset. Massa tankar snurrade inom mig. Vad hade hänt egentligen?
____________________________________________________________________________________
Hade det inte varit för alla era fina kommentarer hade jag inte skrivit en del idag. Har ett prov imorgon, plus läxa. Plus att frekaing Louis Tomlinson följde mig på twitter.. gissa om jag är uppspelt... 
Men, jag tycker ändå ni kan bli bättre på att kommentera, VI VET ATT NI KAN!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Dags att pussa Louis! Utbrast Julia samtidigt och jag kollade på henne, och sedan på Louis. Innan jag ens hann reagera var hans läppar pressade mot mina. Ännu ett ”aww” susade genom rummet, fast denna gången lite högre. Först kändes allt lite pinsamt, men jag slog bort tanken och log stort. Min hand kramade om Louis hand och sedan tog jag mikrofonen ifrån honom.
-Let's party! Utbrast jag och alla jublade. Musiken sattes igång och jag drog med mig killarna ner på dansgolvet.

____________________________________________________________________________________
Festen varade långt in på kvällen och när klockan var tre på natten var alla helt slutkörda och de flesta drog sig hemåt. Liam hade varit den ända som inte var alls påverkad, så med hjälp av honom kom vi alla hem i säkerhet.

Jag kollade på klockan. Fem över halv tolv visade den. Jag log lite för mig själv och tänkte tillbaka på gårdagen. Min dag som börjat hemskt och slutat galet bra. Att få festa med One Direction var mångas dröm, det visste jag och här låg jag i min säng efter en galen partykväll med just One Direction och många av mina vänner. Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Julia och Johanna. ”Tack för överraskningen igår, och kläderna! Ni är bäääääst, kram :)” skrev jag och bestämde mig för att gå upp. Jag kollade mig i spegeln och skrattade lite åt mig själv. Min mascara som jag inte orkat tvätta bort igår hade lagt sig som ett svart täcke runt ögonen. Jag gick mot badrummet i hopp om att ingen skulle se mig, men självklart kom min mamma fram från ingenstans.
-Godmorgon! Sa hon och jag log lite svagt. Jag kunde redan höra alla frågor i huvudet. ”Hade du det bra igårkväll?”, ”Gick allt bra?” och så vidare. Mamma skrattade lite och jag log.
-Ja, jag ska tvätta bort det. Och ja, jag hade kul igår, och allt gick bra! Sa jag och mamma log stolt.
-Du känner mig.
Jag nickade mot henne och gick in i badrummet.

När jag satt i köket och åt frukost kom jag plötsligt att tänka på vad killarna överraskat mig med igår. Jag log för mig själv och pappa kollade skumt på mig.
-Varför är du så glad? Sa han och jag skrattade åt honom.
-Jag, Julia och Johanna ska få åka till London och hälsa på killarna i Augusti! Sa jag glatt och pappa suckade.
-Tänk så låter inte vi dig åka? Sa han retfullt och jag kollade på honom med hundvalps ögon?
-Pappa... sa jag och han skrattade.
-Ja, du får åka, sa han och inom mig skrek jag av glädje. Vid halv ett skulle killarnas plan lyfta från Arlanda och jag kände inom mig hur jag blev allt mer deprimerad av tanken att inte kunna träffa dom varje dag, men jag skulle få träffa dom snart igen.

Jag spenderade min dag i pyjamaströja och ett linne. En riktigt dagen-efter dag blev det. Det som gjorde mig glad var när jag fick ett sms från Louis som löd ”Vi har kommit hem nu! Hoppas allt är bra med dig, Johanna och Julia! Vi ses nästa vecka! :)”. Nästa vecka? Jag kollade på kalendern och insåg att det snart var Augusti. Var hade hela sommarlovet tagit vägen? Allt hade gått så fort. Sommarlovet hade börjat med den där festen och jag hade trott att hela sommaren skulle bli den sämsta någonsin, men istället hade allt blivit så bra. Att få vara vän med killarna i One Direction kändes mer än bra och att faktiskt få kalla Louis min gjorde saken tusen gånger bättre.

Johannas perspektiv

Jag tog upp min mobil och tryckte upp twitter. ”Had and amazing night with friends! And happy birthday to you @amandaa :))” skrev jag i en ny tweet och gick sedan in på mina mentions. Där brukade aldrig vara något sådär roligt, men denna gången var där fullt med tweets. Jag blev väldigt förvånad och folk verkade ha tweetat mig och Niall. Jag gick in på hans profil och såg att han tweetat för bara några minuter sedan. ”In london again! Had an amazing night yesterday :)” var det översta och tweeten under fick hela mig att le. ”@johaannaa i miss you and the girls already! We will meet soon, hope you're okay x” stod det. Det fick mig att smälta lite. ”@Niallofficial Aw, miss you too :) Yeah see you soon, x” svarade jag innan jag gick in på mina mentions. Där fanns massa frågor, om vi var tillsammans, om vi kände varandra och massa annat. Jag visste ju inte om jag vågade svara, så jag bara lät det va.

Julias perspektiv

Jag var hemma helt själv. Klockan började närma sig fyra och solen lös där ute. Jag hade suttit inne hela dagen, men jag kände för att gå ut i trädgården och sola lite. Jag släppte ut min vita katt genom ytterdörren och sedan gick jag in i köket för att göra en smoothie till mig själv, innan jag bytte om till min ganska nya, svarta bikini.

Jag satt där ute och bara njöt av vädret. Jag var kanske inte på topp efter gårdagen, men jag hade haft riktigt kul igår. Min hallon smoothie smakade bättre än något annat, men plötsligt hörde jag ett ljud inifrån huset.
-Mamma? Pappa? Ropade jag och kollade på klockan. Klockan var precis fyra och jag visste att varken mamma eller pappa skulle vara hemma före klockan fem.
-Hallå? Ropade jag, men ingen svarade. Jag suckade och reste på mig. Jag gick in och kunde skymta en skugga från köket.
-Hallå? Ropade jag och gick sagt mot köket, samtidigt som det snurrade massa tankar i mitt huvud. Vem kund det vara? Jag kände hur mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.
____________________________________________________________________________________
Woop, vem kan det vara? Hmm..
Denna veckan kommer inte uppdateringen vara den bästa, men vi försöker, hoppas ni fortsätter läsa! 
Förresten, en ny design kommer även inom kort! 
/Angelica & Johanna

Julias perspekitv

Vi satte oss i bilen. Johanna och Amanda där bak, medan jag satt där framme med mamma som körde. Hon skulle skjutsa oss dit vi skulle. Jag visste att Amanda skulle gilla detta och jag hade varit nära att försäga mig många gånger under dagen, men jag hade lyckats att hålla det inom mig. Det som förvåna mig var nog att Johanna inte heller sagt något.

-Tack för skjutsen, sa vi innan vi gick av bilen. Mamma körde där ifrån lika snabbt som vi kom.
-Asså, berätta nu! Utbrast Amanda och vi flinade åt henne.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Vi stod utan för en stor lokal. Jag kände igen den. Jag hade varit inne i den lokalen många gånger, på olika släktfester och annat. Jag började ana något, men jag visste inte riktigt om jag var på något fest humör.
-Kan ni inte bara berätta? Frågade jag lite surt och Julia log.
-Kom! Hon drog med mig mot dörren som ledde in i den ganska stora lokalen.
-Berätta nu, sa jag precis innan vi gick in.
-Men nej, bara följ med! Envisades Julia och Johanna. Jag suckade för mig själv.

När vi kom in i den stora lokalen var där helt mörk. Jag kollade mig runt om och jag såg en liten lampa som lös en bit bort.
-Snälla, kan ni inte bara berätta? Sa jag och Julia log mot mig.
-Titta dit! Sa hon och pekade.
Vi tittade in i den stora, mörka lokalen. Allting var mörkt och jag förstod inte riktigt vad hon menade. Innerst inne hoppades jag på att One Direction skulle dyka upp, men jag försökte att inte tänka på dom. Jag visste att dom hade åkt iväg. Jag skulle väl få träffa dom igen, men inte nu. Det gjorde ont att tänka på att dom inte var kvar i Sverige. Jag ville nästa gråta. Jag ville krama om Louis. Vi hade inte sagt hejdå ordentligt. Och även om jag var lite besviken på både killarna och Johanna och Julia, så kunde jag låta bli att sakna killarna. Dom hade blivit som mina allra bästa vänner, men nu kändes det som om dom inte ville träffa mig längre.
-Varfö...började jag och i samma sekund lös hela lokalen upp.
-GRATTIS! Utbrast alla som stod framför mig. Jag kunde se massa vänner ifrån skolan och andra tjejer vi blivit vänner med genom One Direction. Ballonger, skrik och skratt fanns i luften och jag log för mig själv, samtidigt som jag kollade mot Johanna och Julia.
-GRATTIS! Utbrast dom och jag kramade om båda två samtidigt.
-Tack, världens finaste vänner! Sa jag och försökte överrösta musiken som satts igång. Tankarna på One Direction var som försvunna och jag gick mot alla folk som stod framför mig.
-Tack alla! Utbrast jag och sedan möttes jag av massa kramar och presenter. Jag log stort för mig själv under tiden jag sa hej till alla som var där. Plötsligt hörde jag Julias röst i mikrofonen och allas blickar riktades mot scenen som var längst in i rummet.
-Amanda, var är du? Frågade hon och de som stod runt om mig pekade på mig.
-Kom upp här! Sa hon glatt och jag log. Alla som stod på golvet gjorde så det blev en gång fram till scenen. Jag gick upp där och Julia log mot mig.
-Jag och Johanna ville fixa något extra till dig, och alla som är här inne idag är här för din skull, för att du fyller år. Innan vi börjar festa på riktigt så tycker jag vi sätter igång lite bra musik, eller? Sa hon och alla på golvet klappade händer och utbrast ”jaaaaa”.
-Men först ska vi alla sjunga för dig! Hon la ner mikrofonen på golvet och la sin arm runtom mig. Johanna gjorde likadant och dom räknade in alla. När alla tog första tonen i ”Happy birthday to you” hörde jag något som överröstade och jag kollade på andra sidan scenen. Där stod Niall, Louis, Harry, Liam och Zayn och jag kunde känna hur mina ögon fylldes med tårar, samtidigt som jag log som ett fån. Jag skrattade lite, kollade mot Johanna och Julia och sedan på killarna igen. Alla som stod i publiken verkade vara lite i chock dom med, men de hängde på ganska bra i låten. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bara stod där.
”Happy Birthday dear Amanda, happy birthday to you”
När killarna sjungit klar klappade alla händerna och jag sprang fram och kramade om de allihopa. Allt kändes så overkligt. Jag hade varit 100 procent säker på att dom hade åkt ifrån Sverige, men nu stod om här framför mig. Jag gav dom alla varsin ordentlig kram, och när jag skulle krama om Louis blev jag extra glad. Jag log mot han och han gav mig en lätt puss på min kind.
-Jag som trodde ni åkt, viskade jag i hans öra.
-Trodde du att det skulle räcka med bara tjugo minuter för att säga hejdå? Aldrig! Sa han och jag skrattade lite.
-Du vet inte så ledsen jag var, sa jag och han log mot mig.
-Jag är här nu, sa han och blinkade. Jag nickade mot honom.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och han drog in mig en kram till.
-Grattis på födelsedagen Amanda, jag älskar dig också! Sa han och jag bara log för mig själv.

Julia och Johanna gick ner för scenen och jag stod där uppe med killarna. Jag stod mellan Niall och Louis, med bådas armar runt om mig. Just nu kunde jag inte må bättre. Alla mina vänner stod framför mig och jag stod bredvid världens finaste killar. Det blev tyst i lokalen och alla väntade på att någon av killarna skulle börja snacka.
-Vi vill säga grattis till dig Amanda, du, Julia och Johanna, är tre fina tjejer och snälla vänner! Grattis! Sa Harry och jag log mot honom.
-Tack för ni kom, sa jag lite tyst. Även om jag faktiskt träffat killarna så pass mycket så kändes detta lite extra speciellt.
-Och, förlåt att vi inte hade tid att träffa dig igår, men vi planerade detta, sa Liam och jag skrattade. Alla tankar på att jag var besviken på killarna, Johanna och Julia var borta. Detta var den bästa överraskningen jag någonsin fått.
-Det är okej, bara det att jag var ledsen igår, sa jag och alla började skratta.
-Men tack killar, och tack Julia och Johanna. Jag älskar er! Fortsatte jag. Ett ”aww” susade genom alla som stod på golvet och jag kände hur jag rodnade.
-Dags att puss Louis! Utbrast Julia samtidigt och jag kollade på henne, och sedan på Louis. Innan jag ens hann reagera var hans läppar pressade mot mina. Ännu ett ”aww” susade genom rummet, fast denna gången lite högre. Först kändes allt lite pinsamt, men jag slog bort tanken och log stort. Min hand kramade om Louis hand och sedan tog jag mikrofonen ifrån honom.
-Let's party! Utbrast jag och alla jublade. Musiken sattes igång och jag drog med mig killarna ner på dansgolvet.
____________________________________________________________________________________
Förlåt så sjuukt mycket, men i helgen har vi träffat en vän som vi inte träffar jätteofta och därför ville vi vara med henne. Men, här har ni en ny del!
Det var måååånga av er som gissade på att det skulle bli en fest eller liknande, and you were right! 
Börjar få lite ont om idéer... så har ni något förslag, släng in en kommentar :) 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

Vid tre tiden knackade det på ytterdörren. Jag orkade inte gå ner från mitt rum, där jag förmodligen skulle spendera resten av min födelsedag.
-Mamma, öppna! Utbrast jag och bara några sekunder senare hörde jag hur någon sprang upp för trappan och min dörr öppnades. Jag blev otroligt förvånad, men samtidigt glad när jag fick se vem som stod där.

____________________________________________________________________________________
Framför mig stod Johanna och Julia. Jag var glad att de hade kommit hit på min födelsedag men jag var fortfarande besviken på dem för vad de gjorde igår. Det var inte bara Johanna och Julia jag var besviken på, jag var besviken på killarna också.
-Grattis!! Skrek Johanna och Julia samtidigt och jag skrattade till lite även om jag var sur.
-Tack!... men ni kan gå nu, sa jag surt. Ville de inte vara med mig igår så ville jag inte vara med dem idag.
-Nej Amanda, kom! Vi ska göra en sak, sa Julia ivrigt och Johanna nickade instämmande.
-Men jag vill inte, svarade jag surt.
-Snälla kom, vi har en överraskning till dig! Sa Johanna glatt och jag fick ett litet leende på läpparna.
-Vad är det för överraskning? Frågade jag glatt.
-Det är... sa Johanna men mer han hon inte säga förrän Julia slog till henne och jag började skratta. Det gick nästan att få reda på överraskningar av Johanna, men denna gången hann Julia stoppa henne.
-Men sätt på dig några andra kläder, du kan ju inte gå och shoppa i mjukisbyxor, sa Julia och drog upp mig från sängen.
-Är shopping överraskningen? Frågade jag uppspelt. Julia och Johanna skakade på sina huvud och de båda flinade.
-Nej, överraskningen kommer senare och jag är säker på att du kommer älska den, sa Julia stolt. Jag suckade lite för mig själv. Skulle jag hänga med? Julia och Johanna var ju mina absolut bästa vänner, men efter det dom gjort mot mig igår kändes det lite fel. Som om dom bara var med mig för att det var min födelsedag. Jag var redan ledsen nog när jag tänkte på att killarna åkt hem. Även om killarna gjort mig besviken så kunde jag inte låta bli att sakna dom.
-Kom igen! Utbrast Johanna och puttade mig mot min garderob. Jag insåg att ja inte hade så mycket val så jag öppnade mina garderobsdörrar och bara stirrade in i garderoben.
-Vad ska jag ha på mig då? Frågade jag och bara en sekund efter det stod Julia och Johanna på vars en sida om mig. De letade snabbt fram något jag kunde ha på mig och tryckte det i famnen på mig.
-Så! Byt om nu! Sa Julia och jag gjorde som hon sa. Julia och Johanna kände mig alldeles för bra. De hade lyckats hitta mina gamla jeansshorts med hög midja som jag letat efter länge, ett par shorts som jag verkligen älskade. Sedan ett ganska stort, vitt linne med en stor smileys på.
-Perfekt linne! Du ska le extra stort idag, du fyller år! Utbrast Julia och gav mig en kram. Jag kunde inte låta bli att le. Att dom alltid lyckades göra mig glad.

Julias perspektiv

Amanda verkade inte så jätteglad när vi kommit, men nu var vi påväg in mot stan och hon verkade lite gladare än innan. Jag och Johanna hade nog aldrig varit på såhär bra humör och till vår glädje så verkade vårt humör sprida sig ganska lätt. Varenda människa vi mötte log stort mot oss. Solen sken och himlen var klarblå, precis som de flesta sommardagarna.
-Tycker inte ni det känns jobbigt att killarna åkt hem? Frågade Amanda efter ett tag och både jag och Johanna slutade snacka.
-Jo, sa vi lite ledsamt.
-Men tänk inte på det nu, vi ska ha roligt nu! Sa jag och försökte få Amanda på andra tankar. Hon log mot mig och nickade.

-Vart ska vi börja? Fråga Johanna och alla hade samma tanke i huvudet. Gina Tricot. Vi alla skrattade och gick in där direkt.
Vi kollade igenom hela affären på 10 minuter, utan att hitta något roligt. När vi gick ut därifrån kom jag på att vi inte berättat så mycket för Amanda.
-Du? Sa jag och Amanda kollade mot mig?
-Ja?
-Du får välja något snyggt du vill ha på dig ikväll på överraskningen, jag och Johanna betalar, sa jag och Amanda kollade på oss.
-Va? Seriöst? Nej.. varför? Sa hon och jag log.
-För du fyller år!

Vi sprang runt i många olika affärer innan vi hittade en blus inne på Kappahl. En beige blus med svarta, ganska stora prickar och till det hittade vi ett par mörka jeansshorts med lite smådetaljer på.
-Perfekt! Utbrast vi alla samtidigt. Klockan hade hunnit bli kvart över fem och vi bestämde oss för att gå hem till mig för att byta om och sminka oss lite.

En och en halv timme senare stod vi alla nere i hallen, klara att åka iväg.
-Jag får ta en bild på er! Utbrast mamma innan vi skulle åka. Jag skrattade lite åt henne innan jag ställde mig bredvid Amanda. Johanna stod på hennes andra sida och vi alla tre log stor mot kameran.
-Kan någon bara vara snäll och berätta vart vi ska? Sa Amanda och vi skrattade.
-Det får du veta snart!

Vi satte oss i bilen. Johanna och Amanda där bak, medan jag satt där framme med mamma som körde. Hon skulle skjutsa oss dit vi skulle. Jag visste att Amanda skulle gilla detta och jag hade varit nära att försäga mig många gånger under dagen, men jag hade lyckats att hålla det inom mig. Det som förvåna mig var nog att Johanna inte heller sagt något.

-Tack för skjutsen, sa vi innan vi gick av bilen. Mamma körde där ifrån lika snabbt som vi kom.
-Asså, berätta nu! Utbrast Amanda och vi flinade åt henne.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för dålig uppdatering på senaste tiden, men vi har haft mycket i skolan osv. Vi gör vårt bästa!
TACK för alla kommentarer, we like! Kommentera mycket nu :)
och vi har fått över 150 följare på bloglovin... thaaanks!
/Angelica & Johanna

det kommer en ny del på SÖNDAG. den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge...