Harrys perspektiv

-Tror du inte jag har känslor? Tror du inte du sårar mig när du gör såhär? Jag trodde verkligen inte såhär om dig, skrek hon.
-Harry, jag är grymt besviken på dig, fortsatte hon. Denna gången i en lägre ton, men jag kunde höra gråten i rösten.
-Och att du kommer hem här och spelar som om ingenting har hänt. Fyfan. Fyfan för dig Harry, skrek hon.

_________________________________________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Vi gick hand i hand runt i affären och visste inte riktigt vad vi skulle ha. Eller vi visste att vi skulle ha mat till kvällen, men inte riktigt vad. Tankarna på Harry och Julia kom upp i min hjärna igen. Jag ville att det skulle vara bra mellan dem, jag visste ju att de gjorde varandra lyckliga och jag klarade inte av att se de såhär. Även om det Harry hade gjort var riktigt fel så ville jag på något sätt hjälpa dem.
-Amanda, sa jag och jag märkte hur hon ryckte till lite.
-Ja, vad är det? Undrade hon och tittade upp mot mig med sina blåa ögon.
-Vad tycker du om...
-Om vad?
-Det... Harry gjorde..
-Det var väl.. dumt.
Hon tog en paus och jag väntade på att hon skulle fortsätta. Hon brukade alltid ha egna tankar och funderingar om saker som hänt, så varför skulle hon inte ha det nu?
-Han var visserligen full och jag tror nog att han ångrar det, men den ursäkten funkar inte. Han har verkligen sårat Julia, sa hon tyst och jag nickade mot henne. Jag gillade verkligen att jag och Amanda tyckte så lika om saker. Vi kom så lätt överens och vi kunde lätt dela våra tankar med varandra.
-Jag vet inte varför han gjorde så. Han har aldrig gjort så förut. Han älskar verkligen Julia, det vet jag...
-Louis, det låter som du ska ta ansvar för honom. Det ska du inte. Det enda vi kan göra är att snacka med dom och kanske lyckas få dom att bli vänner...
Amanda hade nog rätt. Jag försökte på något sätt ta ansvar för honom. Som om han var min lillebror. Men, han var ju nästan det. Han var ju typ min bror, men inget sa att jag skulle ta ansvar för honom. Det var som om jag på något sätt skämdes för det han gjort. Jag visste ju också att all media skulle skriva om detta.
-Jag vet... men. Jag fattar inte varför han gjorde så.
Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. Jag tog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Harry. ”Var är ni? Jag skulle behöva snacka med dig... om du vill.. och har tid.”
Jag suckade och jag kunde nästan se Harry framför mig. Hur han satt där hemma själv och nästintill grät för att han ångrade det han gjort. ”Vi är och handlar. Harry, jag har alltid tid, det vet du. Vi ses senare!”. Även om jag var lite sur på honom för det han gjort mot Julia, så skulle jag inte agera som en dålig vän. Behövde han snacka, då skulle jag finnas där för honom.
-Harry smsade. Han ville snacka... ska vi handla lite fort så vi kommer hem? Amanda nickade mot mig och jag log.

Exakt 26 minuter senare gick vi ut ur affären men två fulla kassar. Läsk, hamburgare, bröd, godis och allt som behövdes för en grillkväll hemma. Vi hade snackat lite allmänt om vad som hänt, men också om annat för att kunna tänka på något mer än det dåliga. När vi gick hemåt igen kom jag och tänka på att tjejerna snart skulle åka hem. De skulle åka hem på måndag, och det var lördag idag. Det kändes verkligen inte kul.
-Jag vill inte att ni ska åka hem... sa jag tyst och Amanda kollade mot mig och log. Hennes hand kramade om min och jag log mot henne också.
-Jag vill inte åka hem. Men, vi kommer träffas igen, ellerhur? Och även om det är långt mellan oss, så finns vi där.
Hennes ord gjorde mig lugn. Hon hade rätt. Det var långt, men ändå inte. Det var bara ett telefonsamtal bort.

Harrys perspektiv

Vid halv sju satt vi alla samlade på uteplatsen som tillhörde lägenheterna där vi bodde. Stämningen var ganska spänd, fast Niall och Amanda verkade vara på riktigt bra humör. Tidigare under dagen hade jag snackat med Louis. Med bara honom. Jag litade verkligen på honom och det hade känts bra att snacka med honom. Även om han inte sa så mycket. Bara genom att lyssna så fick han mig att må bättre. Han kunde ju inte säg vad Julia tyckte och tänkte, men han kunde säga vad han tyckte. Louis var verkligen som en storebror, även om jag var några centimeter längre.

-Varsågoda och börja ät! Utbrast Liam och alla högg in på hamburgarna som Liam och Zayn grillat. På ett bord bredvid stod bröd, grönsaker och alla tillbehör man kunde tänka sig.

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.
_________________________________________________________________________________________________________________
Tror ni Julia kommer förlåta honom? 
Förlåt för det bara kom en del idag, men Johanna fyller faktiskt år, så vi får önska henne grattis :) 
/Angelica & Johanna

Julias perpektiv

Fem minuter senare satt jag, Johanna och Niall ihop tryckta i soffan. Vi alla stirrade på datorn skärmen och ilskan inom mig som lagt sig lite blev bara större och större. Jag ville skrika, men kunde inte. När jag inte trodde det kunde bli värre, så visade det sig att det kunde det. Detta var det sista jag trodde om Harry. Här satt jag. Inte ensam, men ändå så kändes det så. Jag var så arg och jag kunde verkligen inte hålla ilskan inom mig. Jag lutade mig bakåt i soffan, tog tag i en kudde och tryckte ner huvudet i den. Jag skrek och kände hur mina tårar rann. Och tanken av att Harry betett sig som ingenting fick mig att må ännu sämre.

_________________________________________________________________________________________________________________
Mina ögon fylldes med tårar och jag kände inombords hur jag blev allt mer ledsen.
-Vad står där? Frågade jag Johanna och jag snyftade till.
-”Den stora stjärnan Harry Styles sågs igår ute på en nattklubb där han grovhånglade med en blond tjej. Inte nog med det, i morse sågs han utanför den unga tjejens lägenhet. Han såg väldigt trött och sliten ut”.
Jag kände hur allt inom mig brast. Att han hade mage till att göra såhär. Att han först och främst står och grovhånglar men den där tjejen och sedan följer med henne hem. Det kanske inte var så oväntat i och för sig, men att sedan komma hem och låtsas som ingenting, det var dålig stil. Jag ville inte ens tänka på det. Jag ville inte ens tänka på att han sovit bredvid någon annan bara några minuter innan han låg bredvid mig. Jag äcklades näsan av tanken. Jag hade inget emot att han hade andra vänner, det var inte det. Men jag hade sett allt med egna ögon. Och det jag sett var det sista man ville se att ens kille gjorde. Usch.

-Jag går tillbaka till deras lägenhet, packar och tar första flyg hem, sa jag bestämt och reste mig från soffan. Johanna fick tag i min arm.
-Julia, nej. Seriöst. Sätt dig.
Hon lät nästan arg, men det var förmodligen för att jag skulle lyssna, men jag tänkte inte stanna här.
-Jag tänker fan inte stanna och sova fler nätter hos honom.
-Du kan sova här, i min lägenhet, sa Niall snabbt och jag log.
-Säker?
-Ja, såklart.
Jag satte mig ner i soffan igen och log mot de båda.
-Tack. Men, jag går över och packar ihop mina saker. Hoppas han sover...
De nickade mot mig och jag gick därifrån.

Jag tryckte sakta ner dörrhandtaget och jag fick en konstig känsla i magen när jag gick in. Jag vet inte varför, men jag reagerade på att det luktade Harry. Lukten som fått mig att le miljontals gånger fick mig nu att må illa. Jag kollade försiktigt in i köket och till min glädje så var där ingen. På bordet låg en lapp. Jag gick in i köket och läste lappen. ”Jag och Amanda gick och handla lite tills ikväll.. vi tänkte ha grillkväll!”. Jag nickade för mig själv, som ett svar på lappen. Jag lät lappen ligga kvar på bordet och sedan tog jag nätta steg mot Harrys rum. Varför hade jag bestämt mig för att ha mina saker inne på hans rum? Varför? Nu var jag tvungen att gå in där och packa ihop allt. Jag suckade för mig själv och tryckte försiktigt ner handtaget. Dörren gav ifrån sig ett ljud. Jag gick försiktigt in och jag såg att Harry låg på sin säng. Hans ögon var stängda och inom mig hoppades jag att han sov, vilket han inte gjorde.
-Hej gumman, sa han tyst. Han sexiga morgonröst fick mig alltid att bli knäsvag. Jag fick övertala mig själv. Julia, nej. Han har sårat dig. Låt inte hans röst göra så han får tillbaka dig så lätt.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara gick in och försökte koppla bort honom, men det gick inte. Jag började rota lite bland mina kläder, veck ihop lite och jag kände hur Harry studerade mig.
-Var ska du? Sa han lite fundersamt efter några minuter.
-Bort härifrån i alla fall. Så kan du ju ta hit tjejer efter du stått och grovhånglat med dem ute på något partyställe där du kan dricka dig full och totalt skita i att du har en tjej, som faktiskt älskar, eller i alla fall, älskade dig. Jag ska gå härifrån, bara ge mig lite tid att packa ihop mina saker. Sen kan du ta hit hur många tjejer du vill och slippa gå hem till dem och sedan komma hem och låtsas som ingenting.
Jag sa allt under tiden jag packade ihop kläderna, men jag var lite nyfiken på att se Harrys reaktion. Jag vände mig om och där i sägen satt han, som ett stort, levande frågetecken.
-Harry, du behöver inte försöka gömma saker för mig. Om du inte gillar mig längre, kan du inte bara säga det? Det hade varit bättre att säga det så än att visa det genom att grovhångla med en annan tjej mitt framför näsan på mig.
-Me... Julia... sluta... jag.. älskar dig. Över allt annat.

Harrys perspektiv

Hon hade rätt. Allt hon sagt var sant. Jag hade kysst den där tjejen. Jag hade följt med henne hem, och jag hade ingen anledning. Jo, jag hade varit full. Men det var inte en bra anledning. Det var mitt eget fel. Men jag älskade Julia. Det gjorde ont i hela mig av att se hon packa ihop sina saker, på grund av mig. Varför var jag så jävla dum? Varför?
-Ja, jo, vi säger att du gör det, sa hon surt och fortsatte packa. Jag reste mig upp från sängen och kände hur kallt det blev där jag nu stod i bara kalsonger, men jag brydde mig inte. Jag gick fram till Julia, la mina händer på hennes midja.
-Julia, jag älskar dig.
-Släpp mig! Skrek hon och gjorde en snabbt rörelse för att komma ur mitt grepp.
Hon kollade mot mig och våra blickar möttes.
-Om du nu älskar mig, varför ställer du dig och grovhånglar med en annan tjej, mitt framför näsan på mig? Hon höjde rösten efter varje ord.
-Jul..
-Tror du inte jag har känslor? Tror du inte du sårar mig när du gör såhär? Jag trodde verkligen inte såhär om dig, skrek hon.
-Harry, jag är grymt besviken på dig, fortsatte hon. Denna gången i en lägre ton, men jag kunde höra gråten i rösten.
-Och att du kommer hem här och spelar som om ingenting har hänt. Fyfan. Fyfan för dig Harry, skrek hon.
_________________________________________________________________________________________________________________
Någon tyckte tydligen vi drar ut på det för mycket, men det är inte roligt om vi bara skriver vad dom göra varje dag... mycket roligare när det händer lite och när det blir lite dramatiskt... eller!?
Och förresten, det är jättegulligt när ni skriver att ni älskar oss... hehe, ni är så gulliga ♥
Och nu passar vi på att säga grattis till Helin, som skrev att det skulle vara en kul att få en till del på sin födelsedag! Here you are :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Gå in och sätt dig i soffan så kommer jag om en liten stund. Jag nickade och gjorde som Niall sa.
-Men vänta lite, sa han och jag stannade upp. Han kom gåendes mot mig och kramade om mig mjukt. Det fick mig att känna lite trygghet och jag trängde fram ett litet leende.
-Jag finns här för dig, viskade han i mitt öra.
Han släppte greppet om mig och jag gick in mot soffan i vardagsrummet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag satt bara där och tittade mig omkring och än en gång kom tankarna på Harry. Hur kunde han bara göra så? Och det kunde ju knappast bli värre.

Nialls perspektiv

Precis när jag hade öppnat dörren såg Julia helt panikslagen ut, som om hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hennes ögon var rödgråtna och hon såg helt förstörd ut. Jag kunde inte riktigt förstå att Harry skulle kunna göra så mot Julia, som jag vet att han älskar. Jag kunde inte förstå att han ens skulle kunna göra såhär mot någon annan.

När hon hade gått in i vardagsrummet som jag bad henne att göra, så gick jag in till Johanna för att väcka henne. Vi var tvungna att hjälpa Julia på något sätt, men hur visste jag inte.
-Johanna, Julia är här och hon ser helt förstörd ut, sa jag samtidigt som jag smekte henne på axeln. Ingen reaktion kom från henne. Konstigt, hon brukar ju alltid vara lättväckt. Jag böjde mig ner och kysste hennes mjuka läppar försiktigt. Hon besvarade kyssen och ett leende smög sig fram på hennes läppar.
-Men kom nu, vi måste verkligen hjälpa henne, sa jag när vi hade avslutat kyssen. Jag tyckte så synd om Julia och ville bara hjälpa henne så mycket som möjligt. Jag klarade inte av att se en så nära vän vara så ledsen. Det gick bara inte, hon fick inte vara ledsen och särskilt inte när det är en av mina andra bästa vänner som har orsakat hennes tårar.
Johanna reste sig upp och gick ut mot vardagsrummet där Johanna satt. Jag fortsatte ut mot köket för jag tänkte fixa lite varm choklad även om det var mitt i sommaren, så kunde de kanske få Julia på lite bättre humör.

Julias perspektiv

Både Niall och Johanna kom gående mot soffan, men Niall vek av mot köket och Johanna satte bredvid mig i soffan. Hon tog datorn som låg på soffbordet och satte sig till rätta med datorn i knäet.

-Julia, sa Harry något till dig?
-Mm. Han kom inte hem igår innan jag somnade, och jag somnade i hans säng.
Jag tog en paus och svalde. Ingen skulle någonsin förstå hur ont detta gjorde. Jag älskade Harry, på riktigt.
-Sen... i morse när jag vaknade... så låg han bredvid mig. Som om inget hade hänt. Så jag gick därifrån och la mig i soffan och sedan väckte han mig och frågade varför jag låg där. Han sa något i stil med ”Godmorgon gumman” . Han fattar inte ens själv vad han gjort. Han är fan dum. Han stod och grovhånglade med en annan tjej, mitt framför näsan på mig och sen tror han att allt är som vanligt?
Den sista meningen skrek jag nästan ut. Jag kände hur jag höll på att koka över inombords och jag hade lika bra kunnat slå ner något, men jag hejdade mig.
-Men, va? Så kan han inte göra?
Jag skakade på huvudet och suckade.
-Nej, men han är fan dum.
Jag kände mig dum jag med, som sa sådär, men jag var så arg, ledsen, besviken och sårad. Allt på samma gång.
Niall satte sig i soffan och ställde tre muggar med varm choklad på bordet.
-Varsågoda, sa han tyst och jag kollade mot honom. Jag log ett vänligt leende och tog ett djupt andetag. Även om jag egentligen var riktigt sur, så kunde jag inte ta ut min ilska på Niall och Johanna. Det var Harry jag var sur på. Det var han som fått mig att gråta. Det var hans fel att jag satt här och inte låg intill honom och sov. Jag log för mig själv när jag tänkte på vilka underbara och snälla vänner jag hade.

Fem minuter senare satt jag, Johanna och Niall ihop tryckta i soffan. Vi alla stirrade på datorn skärmen och ilskan inom mig som lagt sig lite blev bara större och större. Jag ville skrika, men kunde inte. När jag inte trodde det kunde bli värre, så visade det sig att det kunde det. Detta var det sista jag trodde om Harry. Här satt jag. Inte ensam, men ändå så kändes det så. Jag var så arg och jag kunde verkligen inte hålla ilskan inom mig. Jag lutade mig bakåt i soffan, tog tag i en kudde och tryckte ner huvudet i den. Jag skrek och kände hur mina tårar rann. Och tanken av att Harry betett sig som ingenting fick mig att må ännu sämre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vi vet om att vi haft dålig uppdatering, men hur ofta får ni en del klockan tre en FREDAG? Ska försöka skriva minst en till del idag, hoppas ni förlåter oss då! 
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Han skulle förmodligen skämmas lite och säga ”Jo, men jag var full. Det är dig jag gillar.” Nej, han skulle inte få det så lätt denna gången. Skulle han ha tillbaka mig, då skulle han bevisa att det verkligen var mig han gillade. Fast det skulle bli svårt för mig. Alla känslor var kvar, fast med lite hat och med bilder i huvudet på det jag sett igår. Hade han kommit in med frukost på sängen eller satt sig ner och sjungit för mig, då hade jag fallit direkt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Jag tittade mot klockan och insåg att den inte var så mycket, bara 8.03. Det hade varit skönt att sova lite till, men inte bredvid honom. Jag ville inte sova bredvid någon som hånglar runt med massa tjejer när han har flickvän.
Försiktigt reste jag mig upp från sängen och tog tag i en kudde. När jag gick mot dörren gick jag förbi en filt som låg på fåtöljen. Jag drog den med mig och gick mot soffan i vardagsrummet.

När jag föll ner i soffan drog jag en djup suck. Varför skulle allt vara så komplicerat? Varför hade han gjort så mot mig? Hur kunde han ens göra det?
Jag rättade till kudden och la mig sedan ner och drog filten över mig. Tankarna flög runt i min hjärna men det dröjde inte länge förrän sömnen tog över och mina ögonlock stängdes.

Jag kände något mot mina läppar, det var något mjukt, varmt och något som smakade alkohol. Jag ryckte snabbt upp ögonen och drog bort mitt huvud från Harry som hade kysst mig.
-God morgon älskling, varför ligger du här? Sa han och jag tittade på honom med en förvånad blick.
-Det borde du fatta själv, och kalla mig inte älskling, sa jag arg och reste mig upp från soffan. Mina steg riktades mot badrummet och när jag kom in där stängde jag snabbt dörren och låste om mig. Med ryggen lutandes mot dörren kasade jag sakta ner så jag till slut satt på rumpan med knäna intill hakan. Tårarna kom igen och jag kunde inte hindra dem från att rinna. Fattade han inte att jag inte accepterade att han går runt och kysser andra tjejer och sen kysser han mig och låstas som ingenting? Eller visste han inte om vad han hade gjort?

Plötsligt hörde jag hur någon bankade på dörren, jag öppnade mina ögon och tittade mot klockan som fanns inne i badrummet. Oj, hade jag suttit här i en halvtimme redan? Det bankade igen och jag hörde en förtvivlad röst som sa mitt namn, det var Harry som kallade på mig med sin låga röst.
-Vad? Sa jag irriterat och stirrade rakt in i väggen som var framför mig.
-Snälla kom ut, vad är det som har hänt? Frågade Harry och jag förstod mig inte på honom nu. Han låtsades som ingenting, det var nog det allra värsta. Jag reste mig upp och ryckte upp dörren. Jag gick rakt förbi honom utan att säga ett ljud, jag tittade inte ens mot hans håll.
Precis när jag hade gått förbi honom tog han ett grepp om min handled, jag snyftade till och försökte rycka mig loss från honom. Men det gick inte. Han drog in mig i en kram och jag stretade emot, men det hjälpte inte. Han kramade om mig hårdare och jag fortsatte att kämpa för att ta mig därifrån.
-Vad har hänt gumman? Frågade han lugnt. Hans röst gjorde mig varm inombords och fjärilarna i magen började flyga, men jag kunde inte. Jag kunde inte kalla honom för min längre. Inte efter vad han har gjort mot mig.
-Släpp mig, så kan jag förklara, sa jag snabbt. Han tittade på mig med en orolig och underlig blick, men släppte mig ganska snabbt efter jag hade bett honom.
Så fort han hade släppt greppet om mig passade jag på att springa därifrån, från honom som jag egentligen inte ville se igen. Han som jag aldrig ville ha något att göra med igen, även om jag innerst inne älskade honom så ville jag aldrig mer höra av honom.
Jag sprang snabbt ut genom dörren och plötsligt stod jag i korridoren. Var skulle jag ta vägen nu? Jag måste ju skynda mig här ifrån ifall jag inte vill ha Harry efter mig. Jag sjönk än en gång in i mina tankar men kom snabbt på mig med att börja springa igen. Jag sprang längs korridoren och kom på att jag kanske kunde få komma in till Johanna och Niall.

Jag knackade ivrigt på dörren till Nialls lägenhet. Efter två knackningar hade ingen öppnat. Av ren panik var jag tvungen att komma in där, så jag knackade hårdare och flera gånger. Jag tittade mig runt omkring och ingen Harry syntes, jag hade inte ens hört att han hade öppnat dörren. Vem vet, han jagade kanske inte mig?
Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.
_________________________________________________________________________________________________________________
Del 73!
Jättemånga klagar på vår uppdatering, men snälla ni, vi gör så gott vi kan. Och vi kan säga er, det blir inte tusen gånger bättre av att man skriver "ni har dålig uppdatering". Alltså, om vi inte uppdaterar på en dag så är vår uppdatering sämst osv. Vi båda har skola, läxor, prov... ja, precis som ni. Men, till alla söta, fina kommentarer, TACK! Vi uppskattar allt ni skriver :) 
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Det är kanske bäst om du sover lite nu, sa Amanda när vi hade suttit där i sängen ganska länge. Det enda jag gjorde var att nicka. Sedan reste jag mig upp och bytte om så jag kunde sova. Det skulle bli skönt att sova, men det skulle kännas så ovanligt. Harrys armar skulle inte var om mig, jag ville egentligen ha honom nära, men inte efter vad som hade hänt ikväll. Jag ville aldrig se honom mer.

________________________________________________________________________________________________________________________________________
-Godnatt då, sa Amanda och reste sig från sängkanten.
-Godnatt, sa jag och trängde fram ett litet leende. Johanna och Amanda gjorde detsamma och sedan gick de mot dörren.
-Förresten..
De båda stannade till och vände sig mot mig.
-Ja?
-Tack för att... ni alltid finns här för mig.
-Vi skulle aldrig svika dig, sa Johanna och jag log mot dem. De släckte taklampan, gick ut från rummet och stängde till dörren.

Jag la vaken i min säng ett tag och kunde höra att Amanda och Johanna satt och snackade. Fast där var någon mer. Jag lyssnade noga. Det var Louis och Niall. De hade väl lyckats tagit sig hem. Var Harry också där? Eller?
-Men, Harry var nog lite full. Jag tror att han kommer snacka med henne och allt kommer lösa sig.
Jag hörde tydligt var dom sa och jag suckade för mig själv. Lite full? Han var nog packad. Men det gav han ingen rätt till att stå och bokstavligt talat grovhångla med en annan tjej, när han redan har en tjej. Var jag inte tillräckligt bra? Jag vara bara en helt vanligt tjej från Sverige. Varför skulle Harry Styles vilja ha mig som flickvän när det fanns miljontals andra?
-Vi får hoppas det. Fast Julia är helt förstörd. Om dom inte löser det själva så får vi hjälpa dom.
Jag suckade för mig själv igen. Jag ville bara spola tillbaka tiden och istället för välja en partykväll ute så kunde vi valt en myskväll inomhus. Allt hade blivit fel. Det var ju inte direkt så att tankarna och känslorna för Harry var borta. Alla känslor fanns kvar, men det tog emot när jag erkände för mig själv att jag gillar honom. Jag slöt mina ögon och bestämde mig för att sova.

Amandas perspektiv

Klockan hade precis slagit två och Niall och Johanna hade bestämt sig för att gå in till Nialls lägenhet för att sova. Kvällen hade ju slutat ganska tidigt, men det gjorde inte så mycket för mig. Jag var trött. Jag satte mig i soffan och Louis satte sig bredvid mig.
-Såg ni Harry när ni stack hem?
Louis skakade på huvudet.
-Nej, vi letade men kunde inte hitta honom.
-Ah.. okej. Men, jag är rädd att Harry och Julia kommer bli ovänner och göra slut...
Jag sa det ganska tyst, men Louis hörde. Han nickade instämmande.
-Mm. Men, jag vet ju att Harry älskar henne. Jag förstår inte, vad gjorde han, egentligen?
-Hon sa att han hade grovhånglat med en tjej, och tafsat på henne.
-När hon stod precis där? Sa han och rynkade pannan.
-Förmodligen.
Louis suckade lite för sig själv.
-Men, så kan han ju inte göra? Sa han frågande. Jag skakade på huvudet.
-Han är förmodligen väldigt full. Den killen måste lära sig någon gång...
-Ja. Han borde ju kunna ta det lite lugnt. Vi hade kanske förväntas oss en roligt partykväll.
-Mhm. Jag vet.
-Ordnar om inte det så kommer Julia åka hem innan måndag.
-Vi måste fixa detta, sa Louis och jag nickade mot honom.
-Men, kan vi inte gå och lägga oss nu? Jag är trött.
-Jo, men vi måste se till att Harry är i säkerhet?
-Prova smsa honom.
Louis tog upp sin mobil och skrev snabbt ett sms, sedan gick vi och gjorde oss klara för att sova.

-Har han svarat på ditt sms? Frågade jag när jag och Louis låg bredvid varandra i hans säng. Jag låg innerst, på sidan, vänd mot Louis. Jag kunde se hans profil där jag låg och hela han var bara så perfekt.
-Aa. Han skrev, jag mår bra, kommer hem snart.
-Han kan ju inte må så bra? Sa jag, med betoning på så. Louis flinade lite och vände sig sedan mot mig. Jag la min hand på hans kind och han log.
-Du är så fin.
-Du med. Även om du stinker alkohol.
Jag hade alltid varit lite sådär emot alkohol. Särskilt lukten. Jag gillade det inte så mycket. Louis flinade åt mig och våra läppar möttes. Jag flyttade min hand tills han mage och han rös till och våra läppar skildes från varandra.
-Dina händer är kalla! Utbrast han och nu var det min tur att flina åt honom.
-Och du ger äckliga kyssar... men jag gillar dig ändå.
-Jag gillar dig också, sa han och log.
-Godnatt.


Julias perspektiv

Jag vaknade upp. Varm och svettig efter natten. Jag hade drömt världens mardröm och det kändes skönt att inget av det var sant. Jag vände mig om och kände något som låg där bredvid. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade en extra gång. Harry? Vad gjorde han här? Okej, det var hans säng, men visste han om vad han gjort? Visste han inte att jag sett honom igår? Förmodligen inte. Han hade haft fullt upp med att tafsa på en annan tjej. Jag kände hur arg jag blev inombords. Jag hade en tanke på att putta ner honom från sängen, så han kunde vakna och så att jag kunde skälla ut honom, men vad exakt skulle jag säga? ”Harry, jag såg dig stå och grovhångla med en tjej igår...”. Han skulle förmodligen skämmas lite och säga ”Jo, men jag var full. Det är dig jag gillar.” Nej, han skulle inte få det så lätt denna gången. Skulle han ha tillbaka mig, då skulle han bevisa att det verkligen var mig han gillade. Fast det skulle bli svårt för mig. Alla känslor var kvar, fast med lite hat och med bilder i huvudet på det jag sett igår. Hade han kommit in med frukost på sängen eller satt sig ner och sjungit för mig, då hade jag fallit direkt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Oops, hur kommer det gå mellan Julia och Harry? Vad har han nu ställt till med? ...
Många frågor ang. när denna novellen kommer sluta osv, så vi säger såhär:
Vi vet inte hur många delar det blir eller hur allt kommer sluta, men denna novellen kommer inte hålla på jäääättelänge till, men när vi avslutar denna kommer vi fortsätta skriva, men vi kommer börja på en ny novell då.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Jag och Amanda pratade i mun på varandra och Julia kollade sagt upp. Hon var röd i hela ansiktet och jag kunde se att något att hänt.
-Julia, vad har hänt? Sa jag med en orolig röst. Jag sa det ganska högt, eftersom jag vant mig vid det höga ljudet. Jag satte mig ner på huk och la en hand på hennes axel. Julia snyftade till igen och jag kramade om henne. Jag visste hur hon var. Det var svårt att få henne att säga något om vad som hänt, men hon skulle faktiskt inte få komma undan.
_________________________________________________________________________________________________________________

Julias perspektiv

Johanna och Amanda hjälpte mig upp från där jag satt i korridoren, men jag orkade knappt stå på benen. Jag kände mig så svag och kunde verkligen inte förstå vad som hade hänt. Jag blundade och försökte hindra fler tårar när Amanda och Johanna drog in mig i lägenheten. Allt jag ville, var att sova och hoppas på att detta bara var en mardröm. Men tyvärr så tror jag inte detta var en mardröm, för jag kände smärtan i stortån efter att jag slog den i tröskeln. Jag kände smärtan i hela mig, särskilt i mitt hjärta.

Jag satte mig ner i soffan och la mitt huvud i mina händer. Tårarna kunde inte sluta rinna, jag ville inte finnas här längre. Jag ville inte vara kvar i London, jag ville bara hem. Johanna och Amanda satt på varsin sida om mig och höll om mig hårt för att trösta mig. De visste inte vad som hade hänt, men ändå var de här för mig. De stöttade mig alltid, vilket var väldigt skönt. De brydde sig om mig oavsett vad som hade hänt.

-Julia, kan du berätta för oss vad som har hänt? Frågade Johanna samtidigt som hon kramade om mig med sin högra arm. Jag snyftade till och jag visste redan nu att jag inte skulle få fram några ord.

-Vi är oroliga, fortsatte Amanda och tittade mot mig med en väldigt orolig blick. Hur skulle jag säga det? Hur skulle jag kunna förklara for dem vad som hade hänt?
-Harry, sa jag tyst. Det var det enda jag fick fram och det högg till i hjärtat. Bilden kom upp i min hjärna hela tiden, och jag rös till av tanken. Tårarna rann bara mer och mer.
-Vill du ha Harry här? Frågade Amanda och var på väg att resa sig upp men jag stoppade.
-Nej, jag vill inte se honom mer. Jag vill hem, sa jag snabbt. Man kunde knappt höra vad jag sa, men det var kanske bäst. Johanna och Amanda ryckte till. De såg riktigt chockade ut och det såg ut som de väntade på en fortsättning men jag kunde inte få fram något. Jag vill aldrig se honom mer efter det som hände ikväll. Jag trodde inte att han skulle kunna göra så mot mig. Han hade sårat mig rejält denna gång. Det kändes som han inte älskade mig, som han tog mig förgivet att jag fanns kvar oavsett vad han gjorde. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Med ett ryck slet jag mig loss från tjejernas armar och sprang snabbt in mot Harrys sovrum. Dörren smällde jag hårt igen. Jag visste inte var jag skulle ta väg den. Jag hade allra helst satt mig på första planet hem mot Sverige.

I brist på vad jag skulle göra, slängde jag mig ner i Harrys säng. Jag tryckte en av kuddarna mot mitt ansikte och den doftade Harry. Doften av honom borde göra mig glad, men nu fick jag en hemsk känsla. Tårarna rann ännu mer. Plötsligt öppnades dörren och in kom Amanda och Johanna. De tittade oroligt på mig och gick försiktigt fram mot sängen.
-Julia, snälla berätta vad som har hänt. Du ser helt förkrossad ut, sa Johanna.
-Han kysste en annan tjej. Eller nej, han kysste inte…han grovhånglade med en annan tjej, sa jag argt och tårarna rann. Det var inte meningen att skälla på Amanda och Johanna men jag hade så mycket känslor inom mig nu som bara ville ut. Bilden på honom och den tjejen med en riktigt kort klänning som gick precis över rumpan, kom upp i mitt huvud hela tiden. Han hade inte bara hånglat med henne, han tafsade på hennes rumpa och bröst. Det var bara för mycket, jag trodde inte han var sån. Johanna kramade om mig hårt och jag grät ut i hennes famn, Amanda klappade mig tröstande på ryggen. Jag kände mig trygg med dem.
-Det kommer bli bra, sa Amanda lugnt. Jag nickade till svars även om jag visste att detta inte skulle bli bra. Jag ville inte ha något mer med honom att göra.
Även om jag alltid hade uppfattat honom som en underbar och väldigt omtänksam person så var min åsikt om honom helt annorlunda nu. Att han bara kunde göra så mot mig, mot hans flickvän.

-Det är kanske bäst om du sover lite nu, sa Amanda när vi hade suttit där i sängen ganska länge. Det enda jag gjorde var att nicka. Sedan reste jag mig upp och bytte om så jag kunde sova. Det skulle bli skönt att sova, men det skulle kännas så ovanligt. Harrys armar skulle inte var om mig, jag ville egentligen ha honom nära, men inte efter vad som hade hänt ikväll. Jag ville aldrig se honom mer.
_________________________________________________________________________________________________________________
Här har ni delen!! Förlåt att den kommer ganska sent och är inte världshistoriens längsta del.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Det var sånt tryck och jag log för mig själv. Detta var nog en av de roligaste kvällarna på länge.
Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg Amanda.
-Du, såg du Julia? Hon sprang iväg..
-Ja, men där finns toaletter där ju, hon kanske har druckit lite eller något, skrek jag som svar.
-Men, tänk så har det hänt något?
-Nej, hon är med Harry. Jag tror allt är bra!

_________________________________________________________________________________________________________________
”Hon är med Harry. Jag tror allt är bra” även om jag ville lite på det så kunde jag inte. Jag hade sett Harry borta i baren för kanske en halvtimme sedan och han var förmodligen ganska full. Jag kollade mig runt och lyckades ta mig igenom alla folk som hoppade till musiken. Jag hade gärna gjort som dom, men först ville jag se till att Julia mådde bra. Jag hade knappt snackat med henne på hela kvällen och jag ville bara se till att allt var bra.

När jag kommit igenom klungan av alla folk fick jag syn på toaletterna. En toalettdörr var öppen och där inne stod en kille och tjej i sin egen värld. Jag suckade och småskrattade lite. De andra dörrarna var låste och jag stod kvar en stund för att se om Julia skulle komma ut, men ingen Julia kom ut. Bara två andra tjejer som sedan gått tillbaka till dansgolvet. Jag tog upp min mobil, som jag till min glädje hade kvar i min fick på mina jeansshorts och gick sedan ut på bakgården för att ringa Julia. Det luktade bara rök och alkohol. Jag rynkade på näsan och försökte låta bli att andas, men det blev inte så lyckat. Jag lät det gå några signaler, men ingen svarade. Jag gav upp, gick tillbaka in och letade upp Amanda.

-Amanda!! Jag fick nästintill skrika på henne för att överrösta musiken.
-Julia var inte på toa och jag försökte ringa henne, men hon svarade inte. Kan vi inte åka hem? Något måste ha hänt!
-Vad är klockan?
-Halv ett!
Amandanickade mot mig och vände sig snabbt mot Louis, sa några ord till honom och sedan gick vi tillsammans mot utgången.

När vi kommit ut och var på väg hem var det väldigt tyst.
-Vad sa du till Louis? Frågade jag för att bryta tystnaden.
-Att vi ville hem. De lovade att inte bli allt för sena.
-Okej! Men, var kan Julia va?
-Jag har ingen aning. Vi går hem till Harry och Louis lägenhet. Jag har nyckel, sa Amanda. 
Jag nickade mot henne. 

När vi gått igenom en stor del av London var vi äntligen framme vid lägenheterna. Det var nog ren tur att vi hittat hit men efter dessa fem dagar i London så hade vi lärt oss att hitta lite. Det var tyst i hela staden och gatulamporna lös upp den annars mörka staden. Vi gick in genom den stora porten och sedan fram till dörren som ledde in till Harry och Louis lägenhet. Utanför dörren satt ingen mindre än Julia. Vad gjorde hon här? Hon satt med huvudet ner i händerna och hon snyftade till.
-Julia?
-Hallå? Vad har hänt?
-Berätta, nu.
Jag och Amanda pratade i mun på varandra och Julia kollade sagt upp. Hon var röd i hela ansiktet och jag kunde se att något att hänt.
-Julia, vad har hänt? Sa jag med en orolig röst. Jag sa det ganska högt, eftersom jag vant mig vid det höga ljudet. Jag satte mig ner på huk och la en hand på hennes axel. Julia snyftade till igen och jag kramade om henne. Jag visste hur hon var. Det var svårt att få henne att säga något om vad som hänt, men hon skulle faktiskt inte få komma undan.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt för en kort och ganska dålig del, men har skol-uppgifter jag måste fixa, men känner att jag vill uppdatera här ändå! 
Åhh, novellen känns så tråkig och dålig. Borde vi avsluta denna snart och börja på en ny? Finns lite funderingar på att fortsätta på The way to my life, (vår allra första novell) men jag vet inte... vad tycker ni?
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

Båda två vaknade med en gång och jag möttes av två sura miner.
-Godmorgon på dig med, sa Julia trött och jag flinade mot henne.
-Nej, men seriöst. Amanda har gjort frukost, så kom upp!
Jag lämnade Harrys rum och gick ut i köket för att hämta en bricka med massa saker på. Jag bar in brickan till soffbordet och satte mig sedan i soffan. Bara en halv minut efter mig kom Amanda och satte sig bredvid mig. Jag la min arm om henne och drog henne mot mig. Jag kysste henne lätt i håret och sedan längst ansiktet tills våra läppar möttes.
-Jag älskar dig, sa jag och hon log.
-Jag älskar dig med!
_________________________________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv

Det var fredag eftermiddag. Zayn hade fått komma hem från sjukhuset och han mådde väl ganska bra. Det skulle ta tid innan han var helt återställd, men han var på bättringsvägen.
Jag, Louis, Niall, Julia, Amanda och Johanna hade bestämt oss för att gå ut på en fest denna fredag. Hela veckan hade vi gjort lite småsaker, som att varit och shoppat, gått runt i stan och massa annat. Alla vi sex var taggade för en partykväll, medan Liam och Zayn hade bestämt sig för att ta det lugnt och spela lite TV spel eller annat en fredagskväll som denna.

Johannas perspektiv

Jag, Julia och Amanda stod inne i badrummet i Nialls lägenhet och kollade oss själv i spegeln. Vi hade fixat oss och vi var redo för en kväll ute i Londons nattliv. Eftersom vi bara var 16 år fick det bli ett ställe där man faktiskt kom in även om man var 16. Det var kanske inte killarnas favoritställe, men vad gjorde dom inte för oss?
-Nu ska vi ha riktigt kul tjejer! Utbrast Julia och vi nickade instämmande. Det var verkligen vad vi skulle ha. Kul. Jag tog upp min mobil och gick in på Instagram. Favorit appen.
-Måste lägga upp på Instagram, sa jag. Nörden som jag var. Tjejerna nickade och vi tryckte ihop oss för att alla skulle komma med på bilden.
”Party time with my giiirls” skrev jag och sedan tryckte jag på ”Upload”.

När klockan var halv åtta mötte vi upp killarna utanför lägenheterna för att först besöka en restaurang. Var det fest på gång så skulle det vara ordentligt. Det var lite synd att Liam och Zayn inte skulle med, men vi förstod såklart att Zayn inte orkade, eller kunde för den delen.

Väl inne på restaurangen beställde vi mat och dricka. Alla var på bra humör och allt kändes så himla bra. Kvällen hade precis börjat och vi hade redan kul. Vi var på sådant humör när vi skrattade åt det mesta och jag bara njöt av sällskapet. Jag visste att jag inte skulle kunna stanna här för alltid, så det gällde att ta vara på stunden.

-Ska vi ge oss iväg? Frågade Harry, som verkade vara mest taggad på att festa. Vi alla nickade och reste på oss. Vi gick ut från restaurangen och Niall tog tag i min hand.
-Lova nu att inte dricka för mycket, sa jag skämtsamt och Niall nickade.
-Jag lovar! Sa han och jag log stolt. Jag kände mig som en mamma, men jag ville faktiskt inte att ha skulle dricka sig helt full.

Vi kom in på nattklubben utan några större problem. Där hade kommit en hel del människor och det fullt ös när vi kom in, och sämre blev det verkligen inte. Det kom fler och fler människor och musiken spelades högt ur högtalarna. Vi alla hade riktigt roligt. Vi hoppade, dansade, sjöng, skrek och bara hade allmänt kul. Killarna försökte många gånger få i oss lite alkohol, men vi tackade nej. Inte för att vi va rädda för att dricka, men vi visste att man faktiskt kunde ha roligt utan alkohol.

-Var är Harry och Julia? Frågade jag Amanda. Det var svårt att överrösta musiken.
-Jag har ingen aning.
Jag orkade inte göra någon större ansträngning för att hitta henne. Här var gott om folk och vi skulle förmodligen stöta på henne senare. Plötsligt kände jag några händer på min midja och jag vände på huvudet. Där stod Niall, lika snygg som vanlig. Jag log mot han och vände sen på hela min kropp. Han la sin ena hand på min kind och våra läppar möttes. Han luktade ganska mycket alkohol, men det var omöjligt att motstå honom. Han var så snygg. Vår kyss blev allt mer passionerad och jag kände hans kropp tätt intill min. Allt kändes så perfekt. Som om jag svävade på moln. Även om Niall var lite full. Det gjorde ingenting. Hans närhet gjorde mig glad, och varm inombords. Han var den mest perfekta killen på denna jord. Vi avslutade vår kyss och plötsligt såg jag hur Julia nästan kom springande. Hon försvann lika snabbt och jag såg hur hon sprang mot utgången. Jag suckade för mig själv. Vad hade hänt? Juste. Där fanns toaletter där. Hon kanske hade druckit lite och behövde kräkas? Jag mötte Nialls blick och han log mot mig. ”Starships” av Nicki Minaj började spelas och alla som var där inne började hoppa i takt och man kunde tro att golvet skulle gå i sönder. Det var sånt tryck och jag log för mig själv. Detta var nog en av de roligaste kvällarna på länge.
Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg Amanda.
-Du, såg du Julia? Hon sprang iväg..
-Ja, men där finns toaletter där ju, hon kanske har druckit lite eller något, skrek jag som svar.
-Men, tänk så har det hänt något?
-Nej, hon är med Harry. Jag tror allt är bra!
_________________________________________________________________________________________________________________
Hoppade fram lite, annars blir det lite långtråkigt.
Inte världens bästa del, men vi har lite tankar på vad som ska hända! (Tack för alla era tips!)
Jag hinner inte med att fixa några länkbyten idag, men ska fixa det imorgon :) 
Fick nästan precis en kommentar om att vi blivit nominerade på blog awards på loveoned.blogg.se , så om ni vill rösta på oss så får ni gärna göra det :) HÄR röstar ni!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

När vi kom till bilen, hoppade jag in och satte mig bredvid Niall. Han satt tätt intill mig och hade lagt sin arm om mig. Jag gäspade stort. Att bara sitta och vänta spänt på ett sjukhus i flera timmar ta hårt på krafterna. Det dröjde inte länge till jag gäspade igen och lutade mitt huvud på Nialls axel. Han pussade mig i håret och kort därefter föll mina ögonlock ihop, jag klarade inte av att vara vaken längre.

_________________________________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

När vi en kvart senare var hemma slängde borstade jag mina tänder och sedan tog jag min mobil i handen och la mig i sängen. Jag var verkligen trött efter den långa kvällen, som inte alls blivit som det var tänkt. Jag gick in på twiter och det gick tydligen väldigt många rykten om vad som hänt med Zayn. Enligt vissa var han död, enligt vissa var han inte ens skadad och något som fick mig att skratta var att folk skrivit att han var på ett sjukhus för att stötta en kompis som skulle få barn. Även om det inte fanns så mycket roligt i det hela så kändes det lite skumt hur folk ens kom på idén. Jag bestämde mig för att tweeta, för att berätta sanningen. Även ”R.I.P Zayn Malik” var en Top Trend, vilket gjorde mig ganska ledsen. Det var precis som om han dött.
”Hey guys, thanks for showing support, but you know, zayn's alive, he will be fine :)” skrev jag som en tweet och bara några minuter senare trendade ”We Love Zayn Malik”. Jag log lite för mig själv innan jag la ifrån mig min mobil.

Jag kunde verkligen inte somna. Klockan var snart två på natten. Plötsligt kom jag och tänka på något jag inte lagt så stor vikt på innan. Vem var det som skjutit Zayn? Jag hoppades innerligt att den idioten skulle få ett hårt straff. Jag kunde inte riktigt sluta tänka på det heller. Man var inte frisk om man fick en tanke i huvudet att skjuta en annan person.

Louis perspektiv

Amanda låg tätt intill mig och hennes djupa andetag hördes tydligt. Det var mörkt och tyst i hela huset, men jag kunde verkligen inte somna, även om jag var riktigt trött. Jag var orolig för Zayn. Han låg på ett sjukhus, helt själv. Vi visste ju att han blivit skjuten, men när? Och av vem? Massa tankar snurrade i min hjärna och jag suckade för mig själv. Varför skulle jag alltid vara så tankspridd? Zayn hade det förmodligen bra på sjukhuset och vi skulle säkert få träffa honom imorgon igen, men jag kunde inte sluta tänka på det. Han förtjänade verkligen inte detta. Jag vände och vred på mig. Jag kunde bara inte somna. Plötsligt började Amanda mumla något och några minuter senare vaknade hon.
-Sover inte du? Sa hon förvånande och jag skakade på huvudet.
-Är du inte trött?
-Joo! Men jag tänker bara på Zayn..
-Aw! Men allt kommer bli bra Louis, jag lovar dig.
Amanda log mot mig och jag kunde inte låta bli att le. Jag la min arm runtom henne och pussade henne på kinden. Hon stängde sina ögon igen och jag gjorde detsamma. Jag behövde sova.

När jag vaknade upp morgonen därpå var klockan runt halv elva. Amanda låg inte kvar i sängen och jag suckade. Att hon alltid skulle vakna så tidigt? Jag drog på mig mina rutiga pyjamas byxor, men tog av dom lika fort igen när jag märkte hur varmt det var. Jag drog istället på mig ett par shorts som låg slängda på golvet och sedan gick jag ut ur mitt rum.

När jag kom ut i köket stod Amanda där och höll på att fixa frukost.
-Godmorgon, sa jag tröttsamt och Amanda vände sig om och log stort.
-Godmorgon!
Hon släppte allt hon hade i händerna och gick fram till mig. Hennes blick drogs till min mage och när jag några sekunder mötte hennes blick skrattade jag åt henne och hon log lite svagt.
-Du gillar vad du ser, ellerhur?
-Alltid!
Hon la sin varma hand på min mage och vi möttes i en perfekt kyss. När vi avslutade kyssen log jag stort mot henne.
-Så du fixar frukost?
-Ja, någon nytta får man väl göra!
-Haha! Ska jag väcka Harry och Julia, så vi kan äta frukost allihopa?
-Gör så!
Jag gick ut ur köket, mot Harrys rum.
-Bäst att du kanske knackar först, du vet.. förra gången!
Jag skrattade lite för mig själv och nickade.
-Du har rätt.
Jag knackade försiktigt på Harrys dörr, men fick inte svar. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att både Harry och Julia sov. Jag tände lampan och utbrast;
-Harry! Julia! Vakna, det är frukost!
Båda två vaknade med en gång och jag möttes av två sura miner.
-Godmorgon på dig med, sa Julia trött och jag flinade mot henne.
-Nej, men seriöst. Amanda har gjort frukost, så kom upp!
Jag lämnade Harrys rum och gick ut i köket för att hämta en bricka med massa saker på. Jag bar in brickan till soffbordet och satte mig sedan i soffan. Bara en halv minut efter mig kom Amanda och satte sig bredvid mig. Jag la min arm om henne och drog henne mot mig. Jag kysste henne lätt i håret och sedan längst ansiktet tills våra läppar möttes.
-Jag älskar dig, sa jag och hon log.
-Jag älskar dig med!
_________________________________________________________________________________________________________________
VI VET att vi inte uppdaterat på hela helgen, men vi båda behövde en paus helt enkelt. Har fått tillbaka lite power nu, så jag ska försöka uppdatera varje dag. Tack för ni förstår och inte börjar vräka in kommentarer med "ni suger på att uppdatera". Vi lovar att det ska bli lite drama... har ni några tips? Lämna en kommentar!

Ganska många frågar om länkbyten (i menyn) och vi har sagt nej ett tag nu, men vi har rensat igenom vår lilla lista och tänker därför lägga till lite nya bloggar! Om ni skulle vilja göra ett byte, lämna en kommentar så väljer vi ut lite slumpmässigt :) 
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Det var som om en sten ramlade ner från magen. En stor klump som bara försvann. Efter all väntan kunde vi äntligen glädja oss åt att han hade klarat sig.
-Men, Zayn hade tur. Han var, eller är, allvarligt skadad, så vi får vara glada.
Vi alla nickade och jag som satt bredvid Julia kramade om hennes hand. Hon kollade på mig och kysste mig snabbt. 
-Ja, vi vill gärna träffa honom, sa Paul och sköterskan nickade.
-Följ med här!
_________________________________________________________________________________________________________________

Louis perspektiv

Jag var glad och lättad över att operationen hade gått bra, att Zayn hade klarat sig. Vi alla reste oss upp och gick försiktigt efter sköterskan. Precis innan vi svängde in till Zayns rum så tvekade jag. Vill jag verkligen se honom när han var så trött? Det kanske var bäst att han fick vila? Eller ville han träffa oss nu?
-Louis, kom! Du kan inte stå där hela dagen, sa Harry och skrattade till.
-Men Zayn behöver kanske vila, sa jag försiktigt. Men det var inte bara det jag hade i tankarna. Jag ville inte se en Zayn som mådde dåligt och var helt slut. Det var ju liksom inte den glada och pigga Zayn jag skulle träffa nu.
-Klart han vill träffa oss, sa Harry med ett leende. Jag nickade och gick efter. Jag gick genom dörren och jag kunde knappt se Zayn eftersom Liam, Niall, Harry Johanna, Julia, Amanda och Amanda stod runt sängen och bara kollade på honom. Jag gick fram och ställde mig på en plats vid sängen. Zayn gjorde ett försök till att vända sitt huvud mot mig, men han lyckades inte så bra. Jag såg hur han fick fram ett litet leende på läpparna. Kanske var det för att vi var här?
-Hur mår du? Fick Liam fram från sin mun och Zayn riktade blicken mot honom.
-Jag har mått bättre, sa Zayn tröttsamt.

Johannas perspektiv

När vi hade varit inne hos Zayn ett tag, kom sjuksköterskan och sa att vi inte fick vara där inne längre eftersom Zayn behövde ta det lugnt. Vi sa hejdå till Zayn och det tog emot. Vi ville inte lämna honom där. Det kändes inte rätt att lämna honom där. Vi gick motvilligt ut i korridoren och sattes oss ner på sofforna. Men där hann vi inte sitta så länge förrän Paul kom.
-Killar och tjejer, det är nog bäst att ni åker hem till lägenheterna nu eftersom klockan börjar närma sig 12, sa han samtidigt som han tittade ner på sin klocka som satt på hans vänstra arm.
-Men kan vi inte stanna här? Jag vill inte lämna Zayn, sa Louis och alla killarna nickade instämmande. Jag kunde inte låta bli att le. Killarna brydde sig verkligen om varandra.
-Nej, besökstiden har egentligen gått ut för längesedan och Zayn måste sova. Ni kan ju komma hit och hälsa på honom imorgon, sa Paul och tittade strängt mot oss. Vi nickade och reste oss upp med besvikna miner.
När vi hade gått en liten bit blev vi stoppade av Paul.
-Hey, jag vet att ni verkligen vill stanna här med Zayn och jag tycker det är helt underbart att ni bryr er så mycket om varandra. Men tyvärr så måste ni åka hem. Det lät på Paul som han var lite nedstämd, precis som han också egentligen ville stanna där. Vi nickade och sa hejdå, sedan åkte vi ned med hissen. Niall hade flätat ihop sin hand med min och jag gäspade stort. Niall flinade lite och jag kunde inte låta bli att le. Hans leende var så himla vackert.
När vi kom till bilen, hoppade jag in och satte mig bredvid Niall. Han satt tätt intill mig och hade lagt sin arm om mig. Jag gäspade stort. Att bara sitta och vänta spänt på ett sjukhus i flera timmar ta hårt på krafterna. Det dröjde inte länge till jag gäspade igen och lutade mitt huvud på Nialls axel. Han pussade mig i håret och kort därefter föll mina ögonlock ihop, jag klarade inte av att vara vaken längre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt så hemskt mycket för den superdåliga uppdateringen, vi har dåligt samvete på grund av det. Och nu har jag dåligt samvete eftersom denna delen blev riktigt kort.
Men jag hoppas ni tycker det är bättre än inget.
Jag ska försöka fortsätta på nästa del nu, så kommer den kanske imorgon innan jag ska iväg på Angelicas konfirmation.
Men kommentera en massa nu, så blir vi glada! :) 
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Här är det… jag sa fel innan, jag menade rum 957, sa hon utan att titta mot oss.
-Så du menar att han ligger i rum 957? Frågade jag och tittade mot henne och äntligen vände hon blicken mot mig.
-Ja, det menar jag. Fast ni får inte gå in till honom eftersom han är allvarligt skadad och man vet inte om han kommer att klara sig.
-Men exakt vad har hänt honom? Och hur mår han? Frågade Louis, eftersom han var väldigt orolig.
-Tyvärr har vi här i receptionen inga rättigheter till att ge ut uppgifter om de inlagda. 
-Okej, tack ändå, svarade Louis och vi började gå därifrån mot hissarna.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi stod och tittade in genom fönstret till Zayns rum. Han låg där på sängen och man kunde höra hur hjärtmaskinen pep. Han hade dropp i ena armen. Allt vi ville göra var att gå in till honom för att se hur han mådde. Plötslig harklade någon sig och vi ryckte alla till.
-Vad gör ni? Sa någon, vi vände oss om och tittade. Framför oss stod det en sjuksköterska och tittade misstänksamt mot oss.
-Vi kollar bara på Zayn, vi vill veta hur han mår, svarade jag försiktigt och var lite rädd för att vi skulle bli utslängda.
-Är ni hans anhöriga? Frågade sjuksköterskan stelt.
-Vi är hans närmsta kompisar, svara Harry och tittade ner i marken. Sjuksköterskan nickade till svars innan hon fortsatte att prata.
-Gå och sätt er i sofforna längst bort i korridoren så kommer jag och pratar med er om en liten stund, för ni får tyvärr inte gå in till honom nu.

Vi gjorde som hon sa och gick med tunga steg till sofforna som var i slutet av korridoren. Varför kunde vi bara inte få gå in till Zayn för att se hur han mådde? Visa att vi var där för honom.
Jag satte mig ner i den ena soffan med en tung suck. Vad skulle egentligen hända? Hur mådde Zayn? Skulle vi få träffa Zayn igen? Det var som oron sprang runt i hela min kropp, jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Hur kunde någon bara göra så mot Zayn? Niall slog sig ner bredvid mig och han såg antagligen att jag var orolig, så ha la sin högra arm om mig och drog mig närmre honom. Det var så skönt att ha honom, även om jag visste att han var minst lika orolig som jag, om inte mer orolig. Ingen sa någonting, vi satt där tysta i sofforna och jag antar att alla var minst lika oroliga. Jag märkte att alla var oroliga, alla flyttade blickarna, ingen kunde fokusera på något.
Jag såg plötsligt sjuksköterskan gå längs korridoren. Hon gick mot oss och nervositeten spred sig i min kropp.
Hon hade en mapp i sina händer och slog sig ner på fåtöljen som stod mitt emot sofforna.
-Hej, jag har lite information till er angående Zayn Malik, sa hon och tittade mot oss. Hon drog fingrarna över mappen med papper. Det gjorde mig så orolig.
-Han blev skjuten, i magen och just nu har vi faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå för honom. Vi vet inte riktigt var i magen han blev träffad. Men han ska på in röntgen nu och sedan på operation. Ni kommer inte kunna träffa honom förrän han vaknar igen, om han vaknar.
-Vad menar du med ”om han vaknar”? Han måste ju vakna! Sa Liam förvånat och lät helt förstörd.
-Ja, läget är väldigt ostabilt och vi vet faktiskt inte om han kommer klara sig. Jag satt och tittade rakt ut, jag stirrade på den vita väggen och kände hur mina ögon fylldes med tårar.

Liams perspektiv

Kommer kanske inte klara sig? Vad menar hon? Zayn måste ju klara sig. Tårarna började rinna samtidigt som jag stirrade oförstående på sjuksköterskan. Detta fick bara inte hända.

Plötsligt kände jag hur det vibrerade i min ficka. Men va? Stängde jag inte av mobilen innan? Jag tog försiktigt upp mobilen för att svara. Innan jag svarade tittade jag på skärmen, det var helt suddigt på grund av tårarna men jag kunde se att det var Paul. Nervöst tryckte jag på svara eftersom jag visste att han inte ville att vi skulle vara ute.
-Hej, sa jag försiktigt.
-Var är ni? Varför svarar inte resten av killarna när jag ringer? Frågade Paul, han lät både arg och orolig.
-Vi är på¨sjukhuset.
Det var lika bra att berätta sanningen.
-Men, jag sa ju att ni inte fick åk...
-Paul, jag vet. Men det är Zayn det handlar om. Vi är på St. George's hospital.
-Liam... du sa att ni skulle...
-Bara kom, sa jag och sedan stängde jag av telefonsamtalet.
-Vem var det? Frågade Louis.
-Paul.
-Är han arg? Frågade Harry och rynkade pannan.
-Lite kanske.

Tio minuter senare hade Paul gjort oss sällskap i korridoren. Han hade sagt ett enkelt ”hej” när han kom, men inget mer. Det var kanske inte rätt läge att börja skälla ut oss, och han kände nog detsamma som oss. Det var Zayn det handlade om.

Klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi hade nu suttit här i tre timmar och bara stirrat in i de vitmålade väggarna. Paul hade sagt till oss att vi kunde åka hem, men vi alla sju hade vägrat. Vi hade inte snackat så mycket med varandra och när en av sköterskorna hade kommit med lite kakor hade inte ens Niall velat ha något. När inte ens Niall ville ha mat, då var det illa.

Vi såg en sköterska komma mot oss och hon log lite försiktigt.
-Det är ni som är anhöriga till Zayn? Sa hon och alla nickade. Det var en lång, smal kvinna som hade uppsatt ljusbrunt hår.
-Operationen gick bra, och om han vaknar inom en halvtimme kan vi försäkra er med att han kommer överleva, annars kan det ligga illa till.
Det högg till i magen på mig, och förmodligen på alla andra.
-Så, ska vi vänta här en halvtimme till? Frågade Paul och sköterskan nickade. Hon log ett osäkert leende och gick sedan ifrån oss igen.
En halvtimme.
-Shit, mumlade jag för mig själv och suckade. Det skulle förmodligen bli den längsta halvtimmen jag någonsin varit med om. En halvtimme av oro. Det kunde kanske vara Zayns sista halvtimme? Tanken fick mig att skrämma mig själv, så jag valde att lägga tankarna åt sidan och istället gå in på twitter.

Plötsligt började det pipa i korridoren och några sekunder senare kom två sköterskor och en läkare springande. De alla sprang in i Zayns rum och vi alla blev med en gång ännu mer oroliga. Det hade gått 14 minuter av den långa halvtimmen. Hur skulle detta gå?

Harrys perspektiv

Vi alla satt med uppspända ögon och kollade mot Zayn rum. En av de två sköterskorna hade gått ut därifrån med läkaren och den ena sköterskan var kvar. Jag ville bara att någon skulle komma och säga till oss att allt var bra. Att han skulle klara sig. Tankarna som flög genom mitt huvud var många. Vad skulle hända med One Direction om inte Zayn överlevde? Och vem var hade ens skjutit honom? Till vilken anledning? Förmodligen ingen bra. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Än hade det inte gått en halvtimme. Än var det inte över.

När det hade gått exakt 29 minuter kom det fram en sköterska till oss. Paul hade nästan somnat i fåtöljen han satt i, men vaknade fort till när sköterskan började snacka.
-Jo, som ni vet gick ju operationen bra. Zayn har vaknat till liv och vi har kunnat haft kontakt med honom. Han är väldigt trött och han orkar inte hålla ögonen öppna så länge, men han lever. Han är svag och har nog inte så mycket ork till något, men vill ni gå in och säga hej till honom?
Det var som om en sten ramlade ner från magen. En stor klump som bara försvann. Efter all väntan kunde vi äntligen glädja oss åt att han hade klarat sig.
-Men, Zayn hade tur. Han var, eller är, allvarligt skadad, så vi får vara glada.
Vi alla nickade och jag som satt bredvid Julia kramade om hennes hand. Hon kollade på mig och kysste mig snabbt.
-Ja, vi vill gärna träffa honom, sa Paul och sköterskan nickade.
-Följ med här!

Harrys perspektiv

Kvinnan, som inte sa så jättemycket, kollade ner i sina papper och gjorde några konstiga miner med sin mun och sedan kollade hon upp mot oss.
-Rum 759. Men, det är förbjudet att gå in där. Han är... mycket allvarligt skadad.
Vi alla blev nog lite glada av att vi hittat rätt, men att han var allvarligt skadad gjorde oss ledsna och rädda. Tänk om... han inte skulle överleva? Att bli skjuten var trots allt ganska farligt.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi väntade otåligt på hissen. Jag stod och hoppade upp och ner och äntligen kom hissen. Vi gick in och Amanda tryckte på sjuan eftersom det var på den sjunde våningen. Det kändes som hissen tog en evighet att komma upp, men jag antar att det är så när man väntar på något. Jag tror vi alla bara ville se Zayn, se så att han levde.

Hissen stannade och dörrarna öppnades. Alla tog ett försiktigt steg ut från hissen och vi började leta efter rummet Zayn skulle vara i.
Vi gick tysta och nervösa längs korridoren och kom tillslut fram till rum 759. På varje dörr fanns ett litet fönster. Ingen vågade titta in genom fönstret till Zayns rum, vi var rädda för hur han kanske såg ut.
Efter lite om och men gick Johanna mot dörren, med Niall tätt efter henne. Han hade sina händer på hennes midja. Johanna tittade in genom fönstret och jag såg direkt i hennes blick att det var något som inte stämde.

Johannas perspektiv

Liams perspektiv

-Vem vet, ni är kanske i fara nu. Det är kanske någon som vill skada alla er, sa hon och började gråta. Jag insåg ganska snabbt att det hon sa kanske kunde vara sant. Men varför ville någon skada oss? Jag tog upp mobilen för att ringa Paul. Snabbt tryckte jag in hans nummer som jag kunde utantill. Ton efter ton gick och till slut svarade han.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Hej, sa en välkänd röst.
-Hej, sa jag och innan jag fortsatte tänkte jag igenom vad jag skulle säga.
-Liam, ni har hört vad som hänt med Zayn va? Håll er alla inomhus, okej?
Det var som om han visste varför jag ringde.
-Men... var är han? Vi måste hitta honom, sa jag och Paul suckade.
-Ja, jag vet. Men folk kan vara ute efter att skada er. Ni måste stanna inomhus. Lova mig det. Allt kommer fixa sig.
-Men Paul, vi mås...
-Stanna inomhus, sa han bestämt och jag suckade. Jag skulle aldrig har ringt honom, fast då hade han förmodligen ringt någon av oss.
-Paul. Det är Zayn. Vi måste få reda på vilket sjukhus han kommit till, eller något.
-Liam, lyssna på mig. Ni stannar hemma, okej?
Jag visste att vi borde stanna hemma, men jvi var ju trots allt i bilen redan, på väg till... ja, var vi nu var på väg.
-Ja, okej, sa jag efter några sekunder och sedan la jag på.

-Vad sa han? Frågade Louis.
-Han sa att vi skulle stanna hemma...
-Ska vi vända? Frågade han osäkert och jag skakade på huvudet.
-Nej, vi måste ta reda på vilket sjukhus han kommit till, sa jag och Louis nickade.
-Men killar, ni kan också vara i fara, sa Amanda som satt i baksätet. Jag vände mig om och våra blickar möttes.
-Någon är kanske ute efter att skada er alla, fortsatte hon och jag nickade. Hon hade rätt, men jag tänkte inte åka hem nu. Jag visste att Paul skulle bli arg, men det fick jag ta sedan. Det kanske skulle vara mitt fel nu om vi blev skadade, men för mig var det viktigt att hitta Zayn. Jag hade ringt på hans mobil ett antal gånger, men ingen hade svarat. Hade ingen märkt han han blivit skjuten? Tänk så låg han bara mitt på en gata någonstans i London? Tanken skrämde mig och jag kom snabbt tillbaka ifrån min tankar.
-Ja, men vi måste hitta Zayn, sa jag och sedan kollade jag fram igen.
-Var ska vi köra? Frågade Louis och efter några sekunders tänkande så var det St. George's hospital som kom upp i hjärnan. Det var ett av London större sjukhus, så vi kanske fick chansa.
-Kör till St. George's hospital, sa jag och Louis nickade.

Vi parkerade bilen utanför sjukhuset och jag bad Amanda ringa till någon av de andra. Vi satt kvar i bilen tills dess att Amanda snackat färdigt.
-Vem snackade du med?
-Johanna. Dom kommer hit snart, jag sa att vi väntade här.

Harrys perspektiv

Vi svängde in på parkeringen och parkerade bredvid Louis bil. Vi gick av bilen och det gjorde även Liam, Louis och Amanda.
-Vi snackade med Paul också, sa Liam och jag nickade.
-Vad sa han?
-Att vi borde stanna inomhus..
-Men, varför körde vi då?
-För det handlar om Zayn. Vi måste i alla fall få veta vart han är, sa Liam och jag nickade. Han hade rätt, men jag visste också att Paul skulle bli arg för dethär. Riktigt arg.
-Kom, vi går in nu, sa Liam och började gå mot den stora ingången. Vi alla följde efter honom, lite smått rädda för vad som skulle hända.

När vi väl kom in fanns det knappt en människa inom synhåll. Vi kollade oss omkring och jag såg att där satt en kvinna en bit bort med massor av papper runt sig. Jag antog att det var receptionen och jag vände mina steg ditåt.
-Hej, sa jag. Kvinnan kollade upp på mig. Hon såg inte så värst glad ut. Hon verkade ha en ganska dålig dag där hon satt i en tröja som såg väldigt gammal ut och håret var mer som ett fågelbo. Hennes andedräkt var inte heller den bästa. Alla de andra kom upp bakom mig och kvinnan kollade surt på oss alla.
-Vad vill ni?
Till min räddning tog Liam över.
-Jo, vi söker efter Zayn. Zayn Malik, är han här? Vi hörde att han blivit skadad och vi vill veta om han kommit till något sjukhus?
Kvinnan, som inte sa så jättemycket, kollade ner i sina papper och gjorde några konstiga miner med sin mun och sedan kollade hon upp mot oss.
-Rum 759. Men, det är förbjudet att gå in där. Han är... mycket allvarligt skadad.
Vi alla blev nog lite glada av att vi hittat rätt, men att han var allvarligt skadad gjorde oss ledsna och rädda. Tänk om... han inte skulle överleva? Att bli skjuten var trots allt ganska farligt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Någon skrev att dom tänkte sluta läsa om Zayn dog och att vi skulle säga om han skulle dö eller inte.. men vi tänker inte säga något. Vill ni få reda på vad som händer, då får ni läsa ;)
Kommentera på, för vi vet att ni är duktiga på det! :)
Såg även att vi börjar närma oss 200 följare på bloglovin, wiho!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Här! Utbrast Amanda efter någon minut. Jag och Johanna vände våra huvud mot henne.
-Vad står det?
Amandas ansiktsuttryck ändrades till en förskräckt min och jag upprepade.
-Vad står det?
-Kändiskille skjuten och allvarligt skadad.
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur tårarna började rinna. Zayn, skjuten? Jag ville inte ens tänka tanken. Jag tog mobilen ur Amanda händer, i hopp om att hon bara skojade, men varför skulle man skoja om en sån sak? Jag läste samma sak som hon läst och tårarna bara fortsatte rinna.
_________________________________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Jag vände mitt huvud mot tjejerna för att se vad de höll på med. Julia höll en mobil hårt med båda händerna och stirrade chockat på skärmen. Jag kunde se tydligt hur alla grät. Vad hade hänt Zayn egentligen? Jag gick fram mot tjejerna och kramade om de samtidigt. När jag släppte taget om dem så sträckte Julia fram Amandas mobil. Var det verkligen sant det som stod på mobilen? Hade Zayn blivit skjuten? Vem kunde vilja skada honom? Var är han nu? Tankarna for runt i min hjärna och jag märkte då hur tårarna rann nerför mina kinder. Jag kunde bara inte förstå det vad som hade hänt.

Jag vände mig om och gick mot killarna. Tjejerna följde sakta efter mig. Niall kollade mot Johanna och drog snabbt in henne i en kram, han pussade henne på hjässan.
-Har ni fått reda på något mer? Frågade Harry oroligt och jag kunde se hur han också grät. Det var ingen av oss som hade ett öga tort. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag nickade försiktigt.
-Vet ni vad som har hänt med Zayn? Frågade Louis och det lät som han hade lite hopp. Hopp om att det var något positivt, men det var de inte. Det jag skulle berätta för dem nu var hemska nyheter.
-Han har, hann jag säga innan min röst brast. Tårarna rann som aldrig förr. Veta att någon har gjort såhär mot Zayn. Hur kunde någon bara skjuta Zayn? Och vem kunde ha gjort det?
Julia klappade mig tröstande på ryggen, men de hjälpte inte.
-Han har blivit skjuten, sa Julia både snabbt och tyst, så man knappt hörde det. Jag var tacksam för att hon sa det eftersom jag inte klarade av att säga det själv. Killarna såg helt chockade ut, de stod och gapade samtidigt som tårarna trängde fram.
-Men va? Sa Harry förvånat och han lät även väldigt förvirrad. Jag kunde se i hans ansikte att han var helt förstörd.
-Vi måste hitta honom, sa Louis helt plötsligt och jag förstod inte hur vi skulle kunna hitta honom, London var ju riktigt stort.
-Men hur ska vi hitta honom? Tänk om, sa jag innan jag blev avbruten.
-Han bör ju vara på något sjukhus, sa Johanna lugnt. Varför hade vi inte tänkt på det tidigare? Klart han var på ett sjukhus någonstans i London. Men vilket? Det fanns ju mer än ett sjukhus här.
-Vi måste leta, vi måste se hur det är med han, sa Niall. Han lät panikslagen, som han var verkligen var tvungen att hitta Zayn nu. Han hade rätt, vi var tvungna att hitta Zayn på en gång. Tänk om han inte överlevde, vad skulle vi ta oss till då?
-Men ska vi åka och leta efter rätt sjukhus? Ska vi dela upp oss? Frågade Louis och vi alla nickade.

Vi satt nu i bilen. Jag åkte med Louis och Amanda, med Harry körde Julia, Niall och Johanna.
-Vi kanske borde ringa Paul, sa Amanda plötsligt.
-Varför? frågade Louis.
-Vem vet, ni är kanske i fara nu. Det är kanske någon som vill skada alla er, sa hon och började gråta. Jag insåg ganska snabbt att det hon sa kanske kunde vara sant. Men varför ville någon skada oss? Jag tog upp mobilen för att ringa Paul. Snabbt tryckte jag in hans nummer som jag kunde utantill. Ton efter ton gick och till slut svarade han.
________________________________________________________________________________________________________________
Tror ni att dom kommer få reda på var Zayn är? Eller, är det för sent?...
Ni har blivit proffs på att kommentera, fortsätt så :)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Zayn, i det stora pojkbandet One Direction, har råkat ut för en olycka och är allvarligt skadad.
Vad skulle jag göra? Niall stod i duschen och det fanns ingen annan i lägenheten. Jag kände hur jag fick mer och mer panik.
-Niaaaaaaaaaaaall! Ropade jag och gick mot badrummet.

_________________________________________________________________________________________________________________
Niall, som precis börjat duscha stängde av vattnet och jag knackade på dörren och kände hur jag fick mer och mer panik.
-Saknar du mig redan? Sa han och jag kunde höra hans gulliga skratta.
-Niall, detta är seriöst... dom sa på TV:en att...
Jag kände en tår rinna ner för kinden. Jag hatade orden ”allvarligt skadad”. Det gjorde mig så rädd. Och nu handlade om Zayn.
-Hallå? Johanna? Fortsätt...
-Han var allvarligt skadad.
Jag svalde hårt och väntade på Nialls reaktion.
-Va?
-Ja, dom sa det, sa jag..
-Men, va? Ring dom andra nu, jag kommer snart.
Jag hörde att hans röst lät lite darrig och jag mådde nog inte mycket bättre än honom. Jag sprang in till TV:en, där nyheterna nu var slut, och hämtade min mobil. Jag bläddrade igenom min telefonlista och det stannade precis vid Liams namn, så jag tryckte på ring.

-Hej det är Liam, svarade Liam med en lugn röst i andra änden i telefonen.
-Liam, såg du nyheterna? Sa jag och man kunde höra paniken i minn röst. Och rädslan.
-Va? Nej...men vad är det? Du låter rädd..
-Ja. Dom sa att Zayn, i det stora..
Jag tog en paus. Jag ville bara skrika av rädsla. Jag kände hur jag började skaka och jag såg att Niall kom mot mig. Hans såg helt förskräckt ut och han kollade mot mig. Jag mimade ”Liam” och han nickade.
-Johanna?...
-Pojkbandet One Direction, har råkat ut för en olycka och är allvarligt skadad.
Det sista sa jag snabbt och det blev tyst i telefonen.
-Kom ut. Vi ses där ute. Jag säger till dom andra.
Sedan var han borta. Jag tog bort telefonen från örat och samtalet stängdes av. Jag ställde mig upp och kunde se en tår i Nialls öga. Det gjorde ont i mig och det kändes som allt blev värre än vad det kanske var. Men jag var så rädd. Jag tog ett steg mot honom och kramade om honom.
-Vi skulle gå ut och träffa dom andra, sa jag och Niall nickade. Jag släppte taget om honom och vi gick mot ytterdörren. Jag drog på mig min skinnjacka och satte på mina converse. Niall tog nycklarna och vi gick ut. Min mobil la jag ner i fickan och sedan mötte vi upp Liam, Harry, Louis, Julia och Amanda.

Jag, Julia och Amanda stod en bit ifrån killarna. Det verkade som om dom ringde runt till massa olika människor och vi kände att vi inte ville störa dom just nu. Vi alla var i tårar. Det som gjorde mig mest rädd var att ingen visste vad som hänt. Det vi visste var att han var allvarligt skadad.

Julias perspektiv

-Vad sa dom på nyheterna? Frågade jag.
-Att.. Zayn i det stora pojkbandet One Direction var allvarligt skadad...

-Inte vad som hänt? Eller var?
Johanna skakade på huvudet.
-Gå in på internet och kolla om där står något, föreslog Amanda och jag kände i mina fickor. Jag hade glömt min mobil.
-Har någon av er sin mobil här? Jag glömde min.
-Jag har, sa Amanda och Johanna samtidigt, men Johanna stoppade ner sin i fickan igen och Amanda gick in på internet.

-Här! Utbrast Amanda efter någon minut. Jag och Johanna vände våra huvud mot henne.
-Vad står det?
Amandas ansiktsuttryck ändrades till en förskräckt min och jag uppreade.
-Vad står det?
-Kändiskille skjuten och allvarligt skadad.
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur tårarna började rinna. Zayn, skjuten? Jag ville inte ens tänka tanken. Jag tog mobilen ur Amanda händer, i hopp om att hon bara skojade, men varför skulle man skoja om en sån sak? Jag läste samma sak som hon läst och tårarna bara fortsatte rinna.
_________________________________________________________________________________________________________________
Så himla kul att ni kommenterar så mycket, vi blir riktigt glada! Nu funkar mitt internet igen *glädjedans* :) 
Några har undrat hur många delar det kommer vara på denna delen osv, men vi vet inte exakt. Vi kommer skriva tills vi känner att denna novellen borde få ett slut, men efter det kommer vi förmodligen börja på en ny! 
Kommentera mycket nu så kommer vår dag börja bra imorgon om jag måste godkänna massa kommentarer!
/Angelica & Johanna

förlåt om här finns lite stavfel och slarvfel, men jag fick skriva ihop dethär ganska snabbt, men ni kan nog läsa det ändå ;)

Amandas perspektiv

Jag kände något mot min kind och jag vaknade upp ur mina drömmar. Jag öppnade ögonen och såg Louis sitta där.
-Godmorgon, sa han och han log stort.
-Godmorgon, sa jag och log minst lika stort. Han visste verkligen hur man väckte mig på bästa sätt.
-Ska vi gå och fixa lite frukost? Frågade Louis.
-Snart, jag är trött, sa jag och han skrattade. Han la sig ner sidan om mig och jag bara njöt av att få känna hans närhet. Det var här jag trivdes, i Louis närhet.

________________________________________________________________________________________________________________
-Hur känns det att vara här då? Frågade Louis. Om han hade frågat det dagen innan hade jag nog tänk tanken att åka hem, men just nu kändes allt så bra.

-Bra, sa jag och log. Han sa inget mer, så jag bestämde mig för att ta tag i konversationen.
-Jag får ju träffa dig, sa jag ganska tyst och han log, men sen blev det tyst igen. Vad skulle jag säga?
-Amanda, förlåt mig. Jag har varit en idiot. Jag var en idiot som inte trodde dig. Jag förstår om du inte vill förlåta mig. Jag gillar dig, riktigt mycket, men jag förstår dig om du inte vill fortsätta. Förlåt mig. Jag tvingar dig inte till att vara min flickvän, men jag vill bara att du inte är sur. Jag ångrar allt.
Jag blev mållös. Jag gillade han mer än något annat och orden som han just sagt fick mig bara att gilla honom mer. Han var så söt, omtänksam och snygg. Det var Louis vi snackade om, så det fanns bara ett ord som kunde beskriva honom. Perfekt.
-Louis, jag gillar dig fortfarande. Visst, jag blev ledsen när du inte trodde på mig, men det är som Johanna sa till mig, ibland behöver man komma ifrån varandra för att inse hur mycket man tycker om varandra. Jag vill vara mer än vänner, sa jag och jag kunde se hur stort Louis log.
-Jag älskar dig, sa han.
-Jag älskar dig med.
Inom mig fick jag den där pirriga känslan. När alla känslor sväller över och allt bara känns så bra. Detta var riktigt kärlek.
Två sekunder senare kände jag hans läppar mot mina. Jag kände att han la sin hand på min hals och jag gjorde detsamma på honom. Det var en sån perfekt kyss. En kyss jag väntat på i flera dagar. När vi, motvilligt, avslutade kyssen log vi båda stort mot varandra och allt kändes så bra. Som om det varit vi i flera år. Som om inget hänt. Det var något jag verkligen gillade med Louis, att det var så lätt att snacka med honom, och att vi förstod varandra så bra.
-Ska vi gå och fixa lite frukost nu då? Frågade Louis och jag nickade.
-Förresten, var sov Julia och Johanna inatt?
-Julia sov här och Johanna sov hos Niall, svarade Louis.
-Och Julia och Harry hade lite kul igår..., fortsatte han och jag skrattade.
-Jasså? Sa jag och Louis nickade.
-Jag kunde knappt somna.
-Oj oj, sa jag och vi båda skrattade.
Louis tog tag i min hand och vi gick ut genom rummet. Solen lös upp hela lägenheten och bara en sån sak fick mig alltid på bättre humör. När vi väl kom in i köket såg vi Julia och Harry. Båda två såg väldig trötta ut.

-Godmorgon, sa Louis.
-Godmorgon, gäspade Harry lite trött, och sedan mötte jag Julias blick. Hennes blick for fort ner till våra händer och när hon kollade på mig nästa gång log hon extra stort. Även om hon inte sa ett ord kunde jag lista ut vad hon ville fråga, så jag nickade och log mot henne.
-Kan vi inte fixa pannkakor till frukost? Frågade Louis och jag nickade.
-Jag och Louis fixar det, så ni får kolla på TV så länge, sa Harry. Louis protesterade lite, men både jag och Julia tyckte det var en bra idé, så Louis fick ge sig.

Harrys perspektiv

När vi var klara med allting satte vi det på en bricka och bar in det till soffan där Julia och Amanda satt.
-Åhh, vad det luktar gott, utbrast Julia och jag log stolt mot henne.
-Hoppas det smakar lika gott, sa Amanda och jag instämde.
-Det hoppas jag med!
Vi satte oss ner i soffan och började äta. Maten tystnade våra munnar, i alla fall en stund. Louis hade inte så lätt för att vara tyst, så det var han som drog igång konversationerna.
-Så, ni hade roligt igår?
Var han tvungen? Jag visste hur mycket Julia skämdes och jag kunde se ett stort flin på Amandas läppar. Jag suckade lite för mig själv.
-Ja, roligare än er. Ni bara sov, sa jag för att försöka göra det mindre pinsamt.
-Jag försökte sova, men det var inte så lätt, sa Louis och la betoning på försökte. Jag skrattade och såg hur Julia satt bredvid mig och så lite smått generad ut. Jag var ju trots allt van vid det här, men Julia var inte riktigt det.
-Tur jag somnat innan då, sa Amanda och flinade. Jag suckade för mig själv. Detta var något vi skulle få höra resten av denna veckan. Men jag kunde inte säga att jag ångrade det, jag bara var lite smått sur på Louis för att han förstört allt. Hade han inget bättre för sig?

Nialls perspektiv

Min mobil ringde och på skärmen stod det Louis.
-Hej!
-Hej, är ni vakna? Vi tänkte att vi kunde åka på en sightseeing tur i London idag, för att visa tjejerna runt lite, funkar det? Eller har ni tänk göra något?
-Det låter bra! Har du snacka med Liam och Zayn, så att dom är vakna?
-Ja, Harry skulle ringa dom!
-Vad bra! Vilken tid?
-Vi ses klockan halv ett. Där finns en tur som börjar klockan ett, men det är ju bäst att vara i tid!
-Okej! Vi ses då!

Jag och Johanna hade varit vakna ett tag och fixat en rejäl, god frukost. Vi satt framför TV:en och åt frukost i lugn och ro.
-Vem var det som ringde?
-Louis. Dom tänkte att vi skulle åka på en sightseeing tur idag, låter det kul?
-Ja, såklart!
-Va bra! Vi måste vara klara till halv ett, sa jag och vi båda kollade på klockan. Tjugo över tio visade den och vi båda tyckte det var skönt att vi kunde ta det lite lugnt.

När vi ätit upp frukosten satt vi kvar i soffan. Jag satt i hörnet av soffan med Johanna i mina armar. Hennes blonda, lockiga hår kittlade mot min hals och vi flätade ihop våra händer. Hon kollade mot mig och våra läppar möttes i en perfekt kyss. För några sekunder drömde jag mig bort till ett varmt land, på en strand med Johanna, men jag var snabbt ute ur mina tankar.
-Jag älskar dig Johanna, sa jag tyst. Nästan viskade.
-Jag älskar dig också, sa hon. Jag kramade om hennes hand och bara njöt av att känna hennes doft. Hon var min. Jag ville visa upp henne för hela världen, och bara berätta för alla hur mycket jag älskade henne.
________________________________________________________________________________________________________________
Inte så jättespännande del, men lite pussar och pinsamma ögonblick är väl alltid något!
Ni verkar gilla designen, vilket vi också gör! :) Chatten har vi tagit bort då det blev mest reklam i den för sina egna novellbloggar och vi förstår att ni vill ha fler läsare, men det kändes inte som om chatten kom till så stor nytta.
Kommentera på!
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Jag la min ena hand på hennes bröst och kände att jag blev mer och mer upphetsad. Det började resa sig där nere på mig. Jag rörde mina höfter upp och ner samtidigt som Julia höll på att ta kalsonger. När kalsongerna var nere vid knävecken hörde jag plötsligt hur någon smällde upp dörren. Jag drog snabbt tag i täcket och tog det över oss. Blicken vände jag mot dörren och där stod Louis.

____________________________________________________________________________________
-Ehh... började jag och jag såg ett flin i Louis ansikte.
-Harry, vad sa vi?
-Skullle inte du.. eh.. sova? Frågade jag och Louis nickade.
-Jo... men jag satte mig vid datorn istället, sa Louis och jag såg hur han flinade mot mig.
-Ja, okej, men kan du gå nu? Sa jag lite irriterat. Louis bara skrattade åt mig.
-Ja, men ni kan väl... ta det lite lugnt. Jag tänkte sova...
-Ja, okej, godnatt. Gå nu, sa jag och lät sur. Varför skulle han komma just nu? Jag suckade för mig själv och Louis smällde igen dörren igen. Julia, som låg under mig, såg väldigt generad ut.
-Det var bara Louis, sa jag och log lite, men Julia verkade inte tycka det var like roligt.
-Så var vi? Sa jag och blinkade mot Julia.
-Harry, en annan dag, sa hon och jag gav henne en ledsen min.
-Men, jag lovar? Sa jag och jag trängde fram ett leende.
-Okej då, sa jag och drog upp mina kalsonger som var halvt av.

Julias perspektiv

Varför? Varför var Louis tvungen att komma in? Jag ville bara sjunka genom marken, eller bara försvinna härifrån. Jag ville aldrig mer visa mig för Louis. Detta var det värsta som kunde hända, både jag och Harry var nästan helt nakna och vi var jättenära på att göra det. Jag var verkligen redo för att göra det med Harry ikväll, det kändes bara så perfekt när det var han och jag.
Jag reste mig upp från sängen, med bara trosorna på och jag kände hur Harry stirrade på mig.
-Vad ska du? Frågade han förvånat samtidigt som han kollade intesivt på mig och bet sig i läppen.
-Hitta en tröja, jag kan ju inte sova såhär, sa jag lite smått irriterat eftersom jag var lite irriterad för vi hade blivit avbrutna.
-Men älskling, klart du kan, sa Harry och jag kunde inte låta bli att få ett litet leende på läpparna.
-Nej, jag vill ha en tröja, svarade jag bestämt och Harry svarade inte. Så jag fortsatte att titta efter en tröja.
-Kan jag låna denna? Frågade jag och höll upp tröjan Harry hade haft på sig innan. Han nickade men såg lite besviken ut. Jag drog på mig tröjan och kröp ner bredvid Harry med täcket över oss. Jag låg med ryggen mot Harry och han höll ett hårt men ändå ett mjukt grepp om mig. Jag kände hans varma andetag i nacken jag hörde hur han mumlande något men jag kunde inte riktigt höra vad. Han kysste mig mjukt i nacken och jag rös till.
-Jag älskar dig Julia, sa han och ett leende spred sig. Det kändes som jag log med hela ansiktet nu. De tre orden betydde riktigt mycket för mig och att höra de från Harry var bland det bästa som fanns.
-Jag älskar dig med, svarade jag och vände mig om så vi nu låg mot varandra och tittade in i varandras ögon. Jag såg glädjen i hans undebart gröna ögon, det var som hans ögon förtrollade hela mig.
-Jag kommer aldrig släppa dig, jag kommer aldrig lämna dig. Det lovar jag, sa han och kysste mig mjukt. Ett glädjerus for genom hela min kropp och det var hos Harry jag ville vara, resten av mitt liv.

Louis perspektiv

När jag vaknade på morgonen så log jag stort för mig själv. Jag visste inte varför. Kanske för att jag visste att Amanda sov i samma hus som mig? Det kändes lite bättre efter att vi snackat igår, men allt var fortfarande inte helt bra. Jag kollade på klockan. Halv nio visade den och jag gäspade högt och reste mig motvillig upp. Jag gick direkt in i badrummet och gick på toa.

Några minuter senare stod jag utanför som Amanda somnat i. Jag öppnade försiktigt dörren och såg att hon låg där på soffan. Ett litet leende spred sig på mina läppar och jag tvekade lite, men bestämde mig för att gå in. Jag satte mig på kanten av soffan och jag la min han över hennes. Jag kunde höra hennes andetag och jag kunde inte låta bli att luta mig över henne och ge henne en lätt puss på kinden.

Amandas perspektiv

Jag kände något mot min kind och jag vaknade upp ur mina drömmar. Jag öppnade ögonen och såg Louis sitta där.
-Godmorgon, sa han och han log stort.
-Godmorgon, sa jag och log minst lika stort. Han visste verkligen hur man väckte mig på bästa sätt.
-Ska vi gå och fixa lite frukost? Frågade Louis.
-Snart, jag är trött, sa jag och han skrattade. Han la sig ner sidan om mig och jag bara njöt av att få känna hans närhet. Det var här jag trivdes, i Louis närhet.
____________________________________________________________________________________
Verkade som ni gillade förra delen... ;) 
Ja, vi vet att Louis förstör i många noveller, men vad förväntar ni er, Larry Stylinson forever liksom ;) 
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

-Ja. Var är Julia?
-På toa... hon sover här inatt, hoppas det är okej, sa han och jag skrattade.
-Om ni inte är allt för högljudda, jag vill liksom kunna sova...
-Ha-ha, kul, sa Harry och jag skrattade.
-Man vet ju aldrig...
-Nej, sant...
-HARRY? utbrast jag och kom snabbt på att Amanda låg och sov.
-Schhh! Ta det lugnt, sa han och vi båda skrattade.
-Aja, godnatt, sa jag och Harry log.
-Godnatt.

___________________________________________________________________________
Harrys perspektiv

Jag öppnade dörren intill mitt rum och gick in. På sängen satt Julia och tittade ner mot sin mobil som lös upp lite av det släckta rummet, jag log stort och fjärilarna i magen började flyga rundor. Hon var min.
-Vad gör du? Frågade jag henne nyfiket när jag hade satt mig ner i sängen bredvid henne.
-Äh, kollar bara twitter. Inget roligt har hänt, sa hon och suckade men hon hade ändå ett leende på läpparna.
-Vad ska vi hitta på då? Frågade jag glatt. Även om vi inte hade varit ifrån varandra så länge hade jag saknat hennes närhet. Jag ville bara ligga ner och mysa med henne, ha henne i min famn.
-Vad sägs om att titta på en film? Sa hon, precis som hon hade läst mina tankar. För att kolla på en film betydde ju att jag kunde ha henne i min famn och krama om henne.

Vi startade filmen, men jag kunde inte slita min blick från Julia. Hon var så vacker och underbar. Jag började dra mina fingrar genom hennes lockiga hår. Jag snurrade mina fingrar runt i hennes hår och jag såg att hon log och tittade upp mot mig. Utan att säga ett ord vände hon tillbaka blicken mot Tv:en och jag fortsatte att röra lätt vid hennes hår som föll ner för hennes axlar. Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag pussade henne lätt i håret. Efter några minuter vände sig Julia om och låg på sidan, mot mig. Hon hade fortfarande sitt huvud på min axel och hennes hand placerade hon på min mage. Jag log mot henne och jag tog tag i hennes andra hand. Vi flätade ihop våra fingrar och jag tittade ner på henne igen.

Jag lutade mig ner mot henne och närmade mig hennes ansikte. Sakta och försiktigt mötte jag hennes läppar i en fantastisk kyss som hon besvarade mycket väl. Kyssen blev mer och mer passionerad och Julia hamnade på ryggen. Jag la mig över henne utan att våra läppar gled ifrån varandra. Med händerna på varsin sida om henne för att inte lägga all min tyngd över henne, kysste jag henne intensivt och Julia stönade till.
Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag hade de mot hennes mjuka läppar. Jag förde upp min ena hand under hennes tröja och närmade brösten. Jag avslutade kyssen för att titta på henne. Jag gav henne en blick, som frågade om det var okej. Hon nickade och bet sig i läppen.
Jag började sakta dra av hennes tröja och jag bet mig försiktigt i läppen. Hon tog tag i kanten av min tröja och försökte dra av den, men lyckades inte så bra. Jag tog av min tröja och hennes blick fastnade på min mage. Jag böjde mig ner mot henne så jag låg över henne igen.
-Gillar du det du ser? Viskade jag i hennes höra. Men hon svarade inte. Hon vände huvudet och började kyssa mig igen väldigt passionerat.
Jag avslutade kyssen, men fortsatte att kyssa henne ner på halsen. Jag fortsatte längre ner tills jag kom till byxkanten. Jag knäppte upp hennes byxor och drog av dem. Nu låg hon där i bara underkläder och jag kunde inte slita min blick från hennes perfekta kropp.
Vi rullade runt, men när jag hamnade på ryggen slog jag huvud i nattduksbordet. Det gjorde ont, men det brydde jag mig inte om nu. Julia låg över mig och drog av mina byxor så jag bara hade kalsonger på mig. Hon böjde sig ner mot mig och kysste mig passionerat. Hon gungade lite fram och tillbaka och vi båda stönade. Jag tog mina ben runt hennes kropps så vi kunde rulla runt igen så jag hamnade ovanpå henne igen. Jag hade mina händer på hennes rygg och knäppte sakta upp hennes bh, jag drog av den snabbt och slängde iväg den. Jag la min ena hand på hennes bröst och kände att jag blev mer och mer upphetsad. Det började resa sig där nere på mig. Jag rörde mina höfter upp och ner samtidigt som Julia höll på att ta kalsonger. När kalsongerna var nere vid knävecken hörde jag plötsligt hur någon smällde upp dörren. Jag drog snabbt tag i täcket och tog det över oss. Blicken vände jag mot dörren och där stod Louis.
____________________________________________________________________________________
Förlåt att vi inte uppdaterade igår... men iaf, ni ville ha mer Julia och Harry, HÄR HAR NI! 
Kommentera på :) 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Vänner? Sa han.
Vänner? Men, va? Jag blev rädd. Var det vi byggt upp totalt borta? Skulle jag aldrig få en chans på Louis igen? Ville han bara vara min vän? Jag nickade motvilligt mot honom och log.
-Ja.
Egentligen ville jag ju bara kyssa han mjuka, varma läppar och kalla han min. Som det varit för en vecka sedan. Jag ville krama om honom, känna hans doft och bara pussa på honom, men nej. Vänner var det.
____________________________________________________________________________________
Ingen av oss sa någonting. Det kändes så pinsamt, tystnaden var riktigt pinsam och jag ville bara fly därifrån. Men samtidigt ville jag vara i närheten av Louis. Fast helst av allt ville jag sitta tätt intill honom, kunna känna hans underbara doft och ha hans armar om mig. Det var i hans famn jag kände mig trygg, där jag kände mig hemma. Men efter det som har hänt ville han bara vara vänner och det fick jag ju acceptera.
Jag klarade inte av tystnade längre, den fick mig att må illa.
-Ska vi hitta på något? Frågade jag osäkert och tittade på Louis. Han såg så osäker ut där han satt i soffan.
-Ehm, vi kan väl kolla på en film? Svarade han med ett litet leende. Jag ville egentligen inte se en film, det kändes som det var en undanflykt från att behöva prata. Fast hellre en film än en pinsam tystnad.
-Visst, svarade jag och log. Jag reste mig upp för att titta vid TV:n vad de hade för filmer. Till min förvåning hittade jag inga och jag hörde hur Louis började skratta lite smått bakom mig i soffan.
-Vad är det? Frågade jag med ett leende på läpparna. Vad var det som var så roligt?

-Leta du efter filmer här, men jag kan säga att du kommer inte att lyckas så bra, sa han samtidigt som han skrattade till. Att höra hans skratt kändes helt underbart. Det var hans skratt jag hade saknat, jag hade saknat att bara se ett leende på hans läppar. Hans leende gjorde mig varm inombords.

-Men var finns filmerna då? Frågade jag förvirrat och kollade mig omkring.
-Vi har ett så kallat ”bio-rum” där vi brukar titta på film, kom, svarade han med ett leende och reste sig upp. Han gjorde en gest med handen som betydde att jag skulle följa efter honom.
Jag riktade mina steg mot Louis och gick efter honom. När vi kom in genom dörren tittade jag mig omkring, inte så stort men där var en stor TV och en stor, mysig soffa. Jag slog mig ner direkt och hamnade väldigt bekvämt. Jag tyckte att Louis kunde välja film och det gjorde han. Precis som han läste mina tankar. Jag log helt plötsligt, utan någon anledning.

När vi hade kommit en bit in i filmen kände jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Till sist kunde jag inte hålla ögonen öppna längre och jag föll in i en djup sömn, med tankarna på Louis. Om det bara kunde bli vi igen, mer än vänner.

Louis perspektiv

Efter ungefär halva filmen såg jag att Amanda hade somnat. Hon var så vacker och jag fick ett leende på mina läppar. Jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Hennes fina, ljusbruna hår var så fint och jag kunde höra hennes lätta andetag. Jag kollade på klockan. Halv 11. Jag kände att jag redan började bli trött och jag stängde av filmen, släkte i rummet och stängde till dörren. När jag gick ut mötte jag Harry.
-Var är Amanda? 
-Hon somnade, i soffan, sa jag och pekade in mot rummet. Han nickade.
-Är ni vänner? Sa han och nu var det min tur att nicka.
-Ja. Var är Julia?
-På toa... hon sover här inatt, hoppas det är okej, sa han och jag skrattade.
-Om ni inte är allt för högljudda, jag vill liksom kunna sova...
-Ha-ha, kul, sa Harry och jag skrattade.
-Man vet ju aldrig...
-Nej, sant...
-HARRY? utbrast jag och kom snabbt på att Amanda låg och sov.
-Schhh! Ta det lugnt, sa han och vi båda skrattade.
-Aja, godnatt, sa jag och Harry log.
-Godnatt.
___________________________________________________________________________________-
Read and enjoy! 
Och rösta gärna på oss HÄR, om ni har lust. Till alla som röstat - TACK :)
Btw, en ganska kort del, men vi gör vårt bästa för att komma med en del varje dag iaf!
/Angelica & Johanna