Amandas perspektiv

-Du gillar han Louis va? Frågade hon och jag log mot henne.
-Ja.
Hon flinade lite åt mig och la sin hand på min axel.
-Du kommer säkert få träffa dom snart igen! Sa mamma och jag log. Hon hade rätt. Jag skulle få träffa killarna snart igen, men när? Jag gick upp på mitt rum och slängde mig i sängen och tryckte huvudet ner i kudden.

____________________________________________________________________________________
Efter att jag sovit två timmar i min säng väckte mamma mig.
-Amanda, vill du ha lite och äta? Sa hon och jag nickade.
-Jag kommer, sa jag och gnuggade mig i ögonen, vilket resulterade att jag blev svart på händerna. Jag suckade för mig själv och gick sedan ner till köket där mamma och pappa satt.

Efter att jag ätit gick jag in på mitt rum igen. Denna gången satte jag mig med datorn i sängen. Som vanligt gick jag in på Facebook och Twitter. Det första jag såg var en bild på Louis, Niall, Liam, Johanna och Julia. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Varför gjorde dom detta mot mig? Jag tryckte vidare och fler bilder kom fram. Killarna, Johanna och Julia såg väldigt glada ut och bara det gjorde mig så himla ledsen. Det gjort ont inom mig. Ville dom inte träffa mig? Var det därför killarna bara kunde träffar i tjugo minuter? För att dom egentligen inte ville. Jag suckade för mig själv. Varför hade jag så lätt för att gråta? Jag ville inte visa mig svag och ledsen, men jag kunde inte hjälpa mig. Julia och Johanna var mina absolut bästa vänner och så gjorde dom detta mot mig? Det kändes verkligen inte alls bra. Jag hittade allt fler och fler bilder, men bestämde mig för att stänga av datorn och sätta på en film. Bara för att komma på andra tankar.
Jag bytte om till min pyjamas innan jag la mig ner i sängen för att kolla på film. Min favorit film, Remember me, startades. Jag hoppades att jag skulle låta bli att tänka på bilderna, men det gick inte. Att Louis faktiskt sagt att han älskade mig gjorde mig mer ledsen än glad just nu. Det kändes som om han inte riktigt menade det han sagt. Som om han bara sagt det för att göra mig glad, när han egentligen inte ens ville vara med mig. Han kunde får vilken tjej han ville, varför skulle han då välja mig? Han kanske bara var ute efter att hitta en tjej, få henne att gilla honom och sedan såra honom. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Varför? Varför hade jag fallit för honom? Han hade ju allt, men ändå. Han var känd och för snygg för mig.

När filmen var slut stängde jag av TV:en direkt och övervägde om jag skulle gå upp från sängen och borsta tänderna eller om jag skulle strunta i det. Det blev inget svårt val, eftersom jag var väldigt trött. Till min glädje var lampan redan släckt, så jag la mitt huvud på kudden och blundade. Jag försökte somna, men det gick inte. Dagen som startat så bra fick ett hemskt slut. Jag kände hur jag började gråta allt mer och mer, men jag försökte kväva det.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma och pappa sjöng högt ”Vi må hon leva, vi må hon leva” med sina ganska falska toner. Jag skrattade lite åt mamma och pappa där dom stod och dom log.
-Grattis! Utbrast dom efter dom sjungit klart och jag log.
-Tack!
-Varför är du helt svart i huvudet? Frågade pappa och jag kände hur paniken steg inom mig. Jag ville inte att dom skulle få reda på att jag varit ledsen kvällen innan.
-Ehh.. jag glömde ta bort sminket igår och... jag drömde en mardröm inatt så jag grät när jag vaknade tidigare, sa jag snabbt och inombords jublade jag av glädje, eftersom jag lyckats komma på en bra anledning.
-Jaha, sa pappa och jag log mot honom.
Jag öppnade mina paket och kuvert jag fick. Det var lite vanliga tjej saker, så som smink, underkläder och två par tröjor., plus lite pengar.
-Tack! Sa jag och kramade om mamma och pappa.

Innan jag gick ner till köket för att äta frukost, som mamma och pappa fixat, tvättade jag bort mitt smink och satte upp håret i en hästsvans. Jag åt en lång frukost med mamma och pappa. Det kändes bra att få snacka med dom. Jag var nära att berätta om vad som hänt, men jag höll det inom mig.

Vid tre tiden knackade det på ytterdörren. Jag orkade inte gå ner från mitt rum, där jag förmodligen skulle spendera resten av min födelsedag.
-Mamma, öppna! Utbrast jag och bara några sekunder senare hörde jag hur någon sprang upp för trappan och min dörr öppnades. Jag blev otroligt förvånad, men samtidigt glad när jag fick se vem som stod där.
____________________________________________________________________________________
Inte en jättelång del, men bättre än inget, right? Vem tror ni det är som kommer? Hmmm..
Vi har börjat närma oss 150 följare på bloglovin, sååå roligt! Vill du följa oss? -->
/Angelica & Johanna

-Förlåt, sa han och pussade mig på kinden. Jag förstod inte riktigt varför han sa förlåt. Tankarna snurrade runt i min hjärna.
-För vad? Frågade jag lite förvånat.
-För att jag lämnar dig på din födelsedag, sa han och jag suckade tungt.
-Det är lugnt, allt som betyder något är att jag får vara med dig så mycket som möjligt och att jag får vara med dig nu, sa jag och log mot honom, och jag såg hur Louis fick fram ett litet leende på läpparna.

____________________________________________________________________________________

Måndagen kom. Jag vaknade upp och kände mig glad. Jag visste inte ens varför. Jag visste att detta var sista dagen innan killarna skulle åka tillbaka till London och jag hade helst stoppat tiden. Jag ville inte lämna dom, men jag kunde inte göra något åt det. Det som kändes värst var nog att dom skulle åka hem på min födelsedag. Jag tog upp min mobil som låg bredvid mig och gick in på twitter. Det första jag gjorde var att ändra mitt twitternamn. Från Amanda1D till amandaa och sedan skrev jag en ny tweet. ”just feeling so happy todayyy.. happy monday! :)”.

Jag rullade upp mina persienner och såg hur solen sken och där fanns knappt något moln på himlen. Jag log för mig själv och kände på mig att denna dagen skulle bli bra. Jag skrev ett snabbt sms till Julia. ”Heej, ska vi fråga om killarna vill träffas idag? :)”. Jag kände att jag behövde en dusch för att pigga upp mig själv, så jag gick in i badrummet och bara lät vattnet rinna ner för min kropp.

När jag kom ut ur duschen kollade jag på klockan, som visade 11.14. Jag kollade sedan hur varmt det var ute och även om klockan inte var så mycket så hade det hunnit bli 23 grader ute. Jag log för mig själv ännu en gång och gick sedan till min garderob för att hitta något jag kunde ha på mig.

När jag tagit på mig ett par ganska gamla, men sköna, jeansshorts och ett linne tog jag upp min mobil och såg att Julia svarat. ”Jag kan inte idag :( Tror inte Johanna kan heller... men vi får ses på din födelsedag!” stod det och jag suckade för mig själv och bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Louis. ”Vill ni träffas idag? Johanna och Julia kunde tydligen inte... vi måste träffas innan ni åker hem!” och bara några minuter senare svarade han. ”Vi hinner inte träffas så länge... kan du vara vid vårt hotell vid 3 så hinner vi träffas en stund i alla fall?”. En stund? Hur länge menade han med det? Jag hade behövt minst en hel dag för att säga hejdå till honom, men samtidigt förstod jag att dom hade mycket att göra. ”Vi ses då :)” svarade jag och la sedan mobilen ifrån mig.

Timmarna gick sakta och jag hade inget att göra. Jag hade ju helst spenderat hela dagen med killarna, men nej. Jag gick runt i huset och försökte komma på något rolig att göra, men det gick inte. När klockan var halv två hade jag ätit två glassar, druckit en smoothie och tweetat över 100 tweets. Jag suckade för mig själv. Jag hade verkligen tråkigt. När klockan var fem över halv tre tog jag på mina blåa converse, tog min mobil och nycklar och gick sedan mot killarnas hotell. Solen värmde mig och även om jag bara hade linne och short så svettades jag nästan.

När jag kom fram möttes jag av en glad Louis. Han kramade om mig hårt och jag drog in hans doft.
-Var är dom andra? Frågade jag och han log.
-Dom kommer snart! Vi måste iväg typ tjugo över tre, sa han och såg lite ledsen ut. Jag suckade för mig själv.
-Okej, sa jag. Vi satte oss ner i en av sofforna som fanns i lobbyn och Louis la sin arm runtom mig. Vi satt där, helt tysta.
-Jag kommer sakna dig, sa jag för att avbryta tystnaden.
-Jag kommer sakna dig också, sa han och jag la mitt huvud mot hans axel. Han pussade mig lätt i håret och jag log lite för mig själv.
-Lova mig att vi kommer träffas fler gånger, sa jag tyst.
-Varför skulle vi inte göra det? Frågade han och jag lyfte på huvudet och ryckte på axlarna.
-Jag vet väl inte, du kanske inte vill.., sa jag och flinade lite mot honom.
-Varför skulle jag inte vilja träffa min flickvän? Sa han och jag log mot honom.
”Min flickvän”. Orden snurrade runt i mitt huvud, samtidigt som jag log stort. Efter 10 minuter kom även Niall, Zayn, Liam och Harry ner till lobbyn. Jag ville bara pausa tiden och inte låta killarna åka hem. Jag ville verkligen inte. Även om Louis sa att vi skulle träffas igen så visste jag ju inte när. Dom skulle vara upptagna med allting och dom skulle förmodligen åka till andra länder. Jag ville inte ens föreställa mig hur det skulle bli. När klockan var tjugo över tre var killarna tvungna att säga hejdå och det kändes som jag fick en klump i magen. En klump som jag visste skulle vara kvar där tills jag fick träffa killarna nästa gång. Jag sa först hejdå till Niall, Harry, Zayn och Liam, och till sist Louis. Det var extra jobbigt. Jag tittade på honom och kramade om honom hårt och länge.
-Vi kommer ses snart igen, viskade han i mitt öra. Jag nickade och drog in hans doft. Det var kanske inte sista gången vi träffades, men jag skulle saknade honom så mycket.
-Jag älskar dig, sa jag och Louis släppte taget om mig. Han kollade in i mina blåa ögon och tog bort en hårslinga som fallit fram. Jag kunde känna hur mina ögon fylldes med tårar.
-Gråt inte, sa han tyst och torkade bort en tår som rann ner för kinden.
-Jag älskar dig också, sa han och hans perfekta läppar mötte mina.

Jag vinkade till killarna och gick sedan ut från hotellet med en tår rinnande ner för kinden. Det var inte ett hejdå för evigt, men det kändes ändå jobbigt. Jag ville inte bara lämna killarna, och speciellt inte Louis. Han hade verkligen fått mig att le så mycket under alla dagar jag träffat honom. Men jag kunde inte göra något.

När jag kom hem mötte jag mamma i hallen och hon kollade orolig på mig.
-Vad är det? Sa hon och drog in mig i en kram.
-Killarna åker hem idag..., sa jag.
-Du gillar han Louis va? Frågade hon och jag log mot henne.
-Ja.
Hon flinade lite åt mig och la sin hand på min axel.
-Du kommer säkert få träffa dom snart igen! Sa mamma och jag log. Hon hade rätt. Jag skulle få träffa killarna snart igen, men när? Jag gick upp på mitt rum och slängde mig i sängen och tryckte huvudet ner i kudden.

____________________________________________________________________________________
Det har blivit mycket Amanda nu, och det kommer bli lite mer Amanda, men vi har inte glömt bort de andra, vi lovar! Hoppas ni gillar det!

Förresten, vi är med på ännu en blog award, denna gånger på Vampire diaries blog, vill ni rösta på oss gör ni det HÄR :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
-Oj, oj, oj, här går det hett till, hörde jag Harry säga som hade kommit in genom dörren och såg lite chockad ut. Varför skulle han komma just nu? Kunde han inte komma någon sekund senare, när vi hade avslutat kyssen?
-Harry, snälla gå! Sa Louis och jag tittade förvånat på honom. Harry fick ett litet leende på sina läppar och hans ögon lös upp precis som om han hade fått en idé.
-Men jag vill också vara med, sa Harry och jag såg hur han tog sats och sprang mot sängen. Han hoppade upp och landade rakt på Louis.
-Aj! Skrek Louis, jag såg att Harry blev lite orolig och reste sig upp snabbt. Orolig för att han kanske hade skadat Louis.

-Det gick bra. Kom här, klart ska min man vara med lite, sa Louis och drog ner Harry igen och pussade honom snabbt på pannan. Jag kunde inte hålla mig från skratt, det såg bara så gulligt ut och efter att ha sett sånt på massa videos och nu såg jag det i verkligheten. Allt kändes bara så sjukt. Vad gjorde jag här? Varför ville Louis ens att jag skulle vara här när det fans flera andra tjejer där ute? Tjejer som var mycket vackrare och bättre än mig. Jag fattade bara inte varför. Jag var nog världens lyckligaste tjej nu.
Harry hade ett stort leende på läpparna och reste sig upp.

-Jag ska nog lämna er ensamma nu, men gör inget dumt, sa Harry och gick ut från Louis hotellrum.

Vi låg och pratade om allt möjligt i några timmar. Jag tittade mot klockan och såg att den hade blivit 22:03. Jag var kanske tvungen att gå hem nu så mamma inte skulle bli orolig för mig. Men jag ville inte lämna Louis nu när jag var så lycklig. Att få ha hans armar om mig gjorde att jag kände mig trygg, det var där jag ville vara, det var där jag kände mig hemma. Louis pussade mig på kinden och tittade på mig med en ledsen min.

-Vad är det Louis? Frågade jag oroligt, för jag visste inte varför han såg ledsen ut. Jag ville att han skulle le, att han skulle vara glad.
-Ehm, vi pratade med Paul innan idag och han sa att vi måste åka hem till London på tisdag, sa han och tittade ledsamt på mig.
-Jag vill inte lämna dig, fortsatte han.
-Men jag vill inte att du ska åka, i alla fall inte på tisdag. Det är min födelsedag då, svarade jag och det kändes som jag skulle börja gråta vilken sekund som helst. Han kunde inte åka hem på tisdag. Vad skulle jag ta mig till? Jag klarade inte av att vara utan honom för jag visste inte när vi skulle ses nästa gång. Tänk om det skulle bli som sist, att vi tappade kontakten. Det fick inte hända. Louis betydde allt för mig, han var det bästa som någonsin hade hänt mig. Det var han som gjorde att jag glömde alla problem jag hade, även om det inte var så många. Men han fick mig att må bättre och han fick mig att bli starkare. Han gjorde att jag vågade stå upp för mig själv.
-Jag vill verkligen inte åka, jag vill inte lämna Sverige och verkligen inte dig. Men jag måste. Fast vi kommer att höras av varje dag, jag lovar dig, det ska absolut inte bli som sist, sa han och kysste mig mjukt. Jag besvarade försiktigt kyssen och ett lyckorus spred sig genom kroppen.
-Kan jag följa med er till flygplatsen för att säga hejdå? Frågade jag försiktigt och jag såg hur Louis skakade lite lätt på huvudet.
-Nej, tyvärr. Paul sa att ingen av er fick följa med till flygplatsen för säkerhetsskull, sa han och kollade på mig med en ledsen blick.
-Förlåt, sa han och pussade mig på kinden. Jag förstod inte riktigt varför han sa förlåt. Tankarna snurrade runt i min hjärna.
-För vad? Frågade jag lite förvånat.
-För att jag lämnar dig på din födelsedag, sa han och jag suckade tungt.
-Det är lugnt, allt som betyder något är att jag får vara med dig så mycket som möjligt och att jag får vara med dig nu, sa jag och log mot honom, och jag såg hur Louis fick fram ett litet leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
Del 34, hoppas ni gillar den :)
Kommentera på nu!
/Angelica & Johanna

Liams perspektiv

-Vad? Upprepade Julia och jag förstod att jag inte skulle komma undan.
-Jag typ.. gillar dig, sa jag och svalde. Varför gjorde jag ens detta? Jag visste att hon gillade Harry och att Harry gillade henne. Nu hade jag förstört allt. Jag och Julia hade lyckats inleda en konversation och sen skulle jag lyckas förstöra allt. Jag ville bara sjunka igenom marken. Jag tittade ner i marken. Jag ville inte möta Julias blick. Allt hade blivit fel nu. Jag ville egentligen bara gå där ifrån. Jag la huvudet i mina händer. Allting hade bara blivit så fel.

____________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

”Jag typ.. gillar dig”. Orden upprepades i mitt huvud. Va? Gillade Liam mig? Men? Va? Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt där som ett stort, levande frågetecken. Jag var nära på att skratta, men insåg att det inte var rätt tillfälle. 
-Eh... det var ju inte direkt väntat, sa jag tyst och jag kunde nästa se på Liam hur mycket han ångrat att han sagt det. Jag ville inte göra det värre för honom, för jag visste själv hur det kunde vara. Liam satt där. Helt tyst, med huvudet ner i marken. 
-Liam, det är okej, sa jag och la min hand på hans rygg. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.
-Förlåt... jag bara.., sa han och suckade. 
-Förlåt Julia, sa han, denna gången lite högre. Han kollade upp och jag kramade om honom. 
-Liam, det är okej, jag lovar dig. 
-Nej, jag vet att du gillar Harry och att Harry gillar dig, sa han och svalde. Han hade rätt. Det var Harry jag gillade men det gjorde ont i mig att se Liam sådär ledsen. 
-Men Liam, tänk inte på detta. Det stannar mellan oss, okej? Sa jag. Han nickade och log mot mig.
-Tack! 

Efter ett stund av tystnad kände jag att vi inte kunde sitta här resten av dagen och vara tysta. Visst, jag hade blivit lite överraskad av det han sa, men jag ville inte göra det till någon stor grej. Vi hade gått ifrån den vita, nästan gråa, bänken vi suttit på. Plötsligt kom jag och tänka på Danielle. Liam hade ju en flickvän? Varför gillade han då mig? 
-Liam? Sa jag och han nickade.
-Mm?
-Du har ju Danielle? Sa jag lite förvånat. 
-Ja, jag vet men... jag vet inte, sa han och kollade ner på marken. 
-Vad? Sa jag lite oroligt. 
-Vi har inte träffats på länge och...
Jag kollade mot honom och jag såg hur han torkade bort en tår från hans kind.
Vi fortsatte gå, utan att säga ett ord till varandra. Jag ville inte tvinga fram något från Liam, men samtidigt ville jag veta vad som hänt.
-Vill du snacka? Frågade jag Liam och han nickade. Vi satte oss ner på en annan bänk. Till en början sa ingen något, men när vi väl började snacka var det som om man snackade med sina allra bästa vän, som man känt enda sen man föddes.

Amandas perspektiv

Jag och Louis låg bredvid varandra i hans säng, uppe på hans hotellrum. Detta var något som varenda tjej där ute skulle döda för att få göra, och nu fick jag göra det. Man kunde höra att det stod utanför hotellet men alla killarna verkade riktigt trötta.
-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
En liten SKITDEL som egentligen inte borde få publiceras, men det får bli såhär idag. Jag (Angelica) har inte mått jättebra denna veckan, vi båda har haft mycket i skolan osv. Vi hoppas/tror att ni förstår.
Tack för era fina kommentarer, ni kan alltid få oss på bra humör! :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

När Harry och Zayn kom tillbaka gick vi till ett spelrum som fanns på hotellet. Det enda jag tänkte på var varför Liam ville ut på en promenad med mig? Jag förstod inte varför. Men, han kanske bara ville snacka. Det kändes som om han ville berätta något och han kanske frågade mig för han litar på mig?

____________________________________________________________________________________
Vid halv fem på kvällen var killarna klara i studion och när killarna kom tillbaka till hotellet, där jag, Amanda och Johanna väntat sen klockan 4, sa dom hej till oss och satte sig ner i fåtöljerna som fanns i lobbyn. Harry, Louis, Niall och Zayn klagade på hur trötta dom var, medan Liam verkade hur pigg som helst. 
-Jag tror jag går upp och sover lite, sa Harry trött och reste sig från fåtöljen och Zayn gjorde detsamma. Det blev tyst mellan mig, Johanna, Amanda, Niall, Louis och Liam. Eftersom Liam frågat mig tidigare om vi skulle gå på en promenad tänkte jag att vi kunde passa på att göra det nu. 
-Liam?
-Ja? Sa han och kollade mot mig.
-Skulle vi gå ut en runda då? Frågade jag och han log.
-Ja, visst! Sa han glatt och jag log mot honom. 
Jag kände hur både Johanna och Amanda kollade konstigt mot mig och jag flinade lite.
-Stannar ni här? Frågade jag och dom nickade.
-Tror det, annars ringer vi, svarade Louis och jag log.
-Bra!

När vi gått en bit hade vi inte sagt så mycket. Det kändes lite spänt mellan oss, men jag fattade inte riktigt varför. Det var ju inte så att något speciellt hänt mellan oss. Vi hade inte snackat alls mycket och på något sätt kändes det nästan skönt att få spendera lite tid med Liam. Han var typ världens mest omtänksamma och snällaste människa. 

Liams perspektiv

Klockan var tio i fem och solen hade kommit fram under eftermiddagen och det blåste lätt. Vinden gjorde att Julias lite rödblekta hår blåste bakåt och solen bländade oss båda. 
-Ska vi köpa varsin glass? Frågade jag och Julia log mot mig och nickade.
-Jaa! 
Där fanns en glasskiosk bara några minuter ifrån där vi va så vi bestämde oss för att gå dit och köpa varsin glass.

När vi väl kom fram var där några i kön innan det var vår tur, vilket var bra eftersom vi båda hade svårt att bestämma oss för vilken glass vi ville ha. 
-Jag betalar, sa jag bestämt när Julia var på väg att betala.
-Men nej, jag ha..
-Jag betalar, sa jag ännu en gång och hon suckade.
-Har jag något val? 
-Nej! Sa jag och hon skrattade. Jag betalade glassarna och sedan satte vi oss på en bänk som bara stod några meter bort. 

-Liam? Sa Julia.
-Mm, sa jag.
-Var det något speciellt du ville? Eller du ville bara ta en promenad? Frågade hon och jag svalde hårt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var både ock. Jag hade inte spenderat alls mycket tid med Julia och hon verkade verkligen vara jättesnäll, så jag vill verkligen lära känna henne lite bättre, så jag nöjde mig med att bara säga det.
-Nej, jag bara tänkte att vi borde lära känna varandra lite bättre, eftersom vi inte snackat så mycket med varandra, sa jag och hon nickade.
-Aha, nej, det har vi ju inte... förresten, hur går det med inspelningen?
-Det går bra! Fast det är ganska jobbigt.
-Det förstår jag! Förresten, såg du bilderna på Johanna och Niall? 
-Ja, Niall sa det, så himla dumt av alla att kommentera taskiga saker om Johanna, sa jag och Julia nickade.
-Jo, det känns inte så kul, sa Julia och jag nickade. 
-Du Julia? Sa jag och kollade ner i marken.
-Ja? Sa hon lite orolig. Jag svalde hårt. Jag visste inte om det var rätt tillfälle att säga detta, men jag kunde inte låta bli.
-Jag... eh.. nej, skitsama.
-Va? Nej, vad? 
Jag suckade för mig själv. Varför skulle allt bli som fel alltid? 
-Vad? Upprepade Julia och jag förstod att jag inte skulle komma undan.
-Jag typ.. gillar dig, sa jag och svalde. Varför gjorde jag ens detta? Jag visste att hon gillade Harry och att Harry gillade henne. Nu hade jag förstört allt. Jag och Julia hade lyckats inleda en konversation och sen skulle jag lyckas förstöra allt. Jag ville bara sjunka igenom marken. Jag tittade ner i marken. Jag ville inte möta Julias blick. Allt hade blivit fel nu. Jag ville egentligen bara gå där ifrån. Jag la huvudet i mina händer. Allting hade bara blivit så fel.
____________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, i know! Men, oj oj, vad händer nu?...
Förlåt för vi inte uppdaterade igår, men ibland har vi inte tid eller ork. Men här har ni en del!
Skulle vara kul med lite kommentarer, och glöm inte att vi gärna tar emot tips på vad som kan hända! :)
/Angelica & Johanna

btw, vi har haft problem med publicering nu några dagar för att texten vill inte alltid bli i rätt stil, som om det ser konstigt ut så är det pga. blogg.se!

Nialls perspektiv

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag låg i sängen och tankarna flög runt i mitt huvud. Menade Niall verkligen det han sa till mig på telefonen, att jag betydde så mycket för honom, att jag var fin? Jag kunde inte ta in någonting när han sa att jag var vacker eller något i den stilen, för jag trodde inte på det. Jag trodde inte på något när någon gav mig några komplimanger.
Men vad skulle fansen göra? Det tar ju inte stopp bara för att jag och Niall har pratat om det. Fansen kommer ju inte sluta skriva taskiga saker om mig. Jag tog upp min mobil för att kolla min twitter, men det var nog ett misstag. Jag skulle inte ha gått in där. Jag tittade på mina mentions. Hur kunde folk ha fått tag på min twitter? Det visste ju inte ens mitt namn? Eller hade det kommit ut på något sätt?
Jag hade ingen aning om hur fansen visste mitt namn. Jag fattade heller inte varför det hatade på mig för att Niall höll sin arm om mig.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Sömnen tog över mina tankar, jag släppte greppet om min mobil och föll in i en djup sömn.

Julias perspektiv

När jag vaknade upp på söndagsmorgonen kollade jag ut genom fönstret. Regnet piskade på mitt fönster och jag suckade för mig själv. Jag frös bara genom att kolla ut. Jag gick ner till köket där mamma satt.
-God morgon, sa hon och jag gäspade.
-God morgon, fick jag fram samtidigt som jag gäspade. Mamma skrattade åt mig och jag log lite. Jag tog lite jucie från kylen och satte mig ner på en stol. Jag suckade för mig själv och jag rös till.
-Varför ska det regna? Sa jag och mamma suckade också.

Efter att jag ätit frukost och klagat på vädret minst 10 gånger gick jag upp på mitt rum igen. Jag tog upp min mobil av ren vana och till min glädje fanns där ett sms från Harry. ”Vi är lediga fram till klockan två, vill ni hitta på något? Ni kan komma till vårt hotell!” stod det och jag log för mig själv. ”Säg till dom andra tjejerna, jag kommer så fort jag kan!” skrev jag och letade snabbt igenom min garderob för att hitta något att ha på mig.

45 minuter senare var jag klar. Mitt nästa problem var hur jag skulle ta mig till deras hotell utan att bli blöt. Jag insåg att jag inte skulle klara av det på något sätt så istället för låtsas leka smart så tog jag ett svart, ganska slitet paraply i handen och öppnade dörren. När jag väl öppnade dörren insåg jag att det regnade mer än vad jag trodde. Jag suckade högt för mig själv. Jag hatade regn.
-Hejdå! Ropade jag innan jag motvilligt gick utanför dörren och fällde upp paraplyet.

När jag väl kom fram till hotellet stod Johanna och Amanda ner i lobbyn och jag undrade hur dom lyckats komma hit så snabbt, men fick snabbt svaret.
-Fick du gå? Frågade Amanda när jag kom inte och jag nickade.
-Mm, vadå då? Fick ni åka? Sa jag och Amanda nickade stolt.
-Ja, min pappa körde!
-Men, kunde inte sagt till?
-Vi vet att du gillar regn, sa Johanna retfullt och jag gav henne en ond blick.
-Hade det inte varit för One Direction hade jag aldrig gått ut, sa jag bestämt och dom skrattade åt mig.

Efter några minuter kom alla killarna ner i lobbyn och så fort jag såg Harry blev jag alldeles varm inombords. Jag hade nog inte riktigt kommit över att han trots allt kysst mig. Jag log stort mot honom och hans armar omfamnade mig. Vi snackade lite med killarna, men Harry och Zayn var tvungna att gå upp till sina hotellrum för att fixa något så jag, Johanna, Amanda, Niall, Liam och Louis stannade nere i lobbyn för att snacka lite. Louis och Amanda började såklart snacka, Niall och Johanna satt bredvid varandra och jag hamnade bredvid Liam. Jag hade faktiskt inte snacka med honom så mycket, men när vi väl kom igång och snacka var det hur lätt som helst. Det var något jag insett efter alla gånger. Det var riktigt lätt att komma igång att snacka med killarna.
-Du? Sa Liam och kollade på mig med en allvarlig blick. Jag blev nästa lite rädd.
-Vad? Sa jag och han log.
-Det är inget farligt, lugn! Jag andades ut och han skrattade.
-Kan inte du och jag gå ut på en promenad sen? Frågade han och jag blev stum. Varför ville ha det? Jag kunde inte direkt säga nej, men jag blev lite förvånad att han bara frågade sådär.
-Eh, jo, visst, sa jag och han log.
-Bra!

När Harry och Zayn kom tillbaka gick vi till ett spelrum som fanns på hotellet. Det enda jag tänkte på var varför Liam ville ut på en promenad med mig? Jag förstod inte varför. Men, han kanske bara ville snacka. Det kändes som om han ville berätta något och han kanske frågade mig för han litar på mig?
____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer vi fått idag! Och vi lyckades slå besöksrekord, wihoo!
Förresten, vår vän Tiff har startat en ny novell, check it out here!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hindra dem. Jag klarade inte av detta. Skulle detta vara slutet för mig och Niall på grund av hat från fans? Nej, fansen skulle inte hindra mig. Om jag hade varit starkare. Jag ville snacka med Niall, men ändå inte. Tänk så skulle han bara säga att det inte skulle funka. Tårarna fortsatte rinna. Jag hade ingen aning om hur detta skulle sluta.

____________________________________________________________________________________
Jag tog upp mobilen och kollade ledsamt på den, tårarna rann fortfarande. Skulle jag våga ringa Niall? Vad skulle jag göra? Jag kände mig riktigt förvirrad. Känslorna och tankarna snurrade rundor hela tiden. Jag trodde att jag skulle klara mig, om jag hade Nialls stöd. Fansen skulle inte hindra mig från att vara kär i Niall. Han betydde nästan allt för mig.

Jag slog sakta in Nialls nummer och tvekade lite innan jag trycket på ”ring”. Försiktigt tog jag mobilen mot mitt högra öra och mina tårar rann, jag kunde inte stoppa dem. Efter bara några toner hörde jag hans härliga röst och den irländska dialekten.
-Hej sötnos, sa han glatt, men lät väldigt snabbt orolig när jag snyftade till.

Nialls perspektiv

När jag såg Johannas namn på skärmen spred glädjen sig i hela min kropp. Jag svarade snabbt med ett leende, men insåg ganska fort att hon inte var så glad. Jag hörde hur hon snyftade till och jag blev genast orolig. Vad hade hänt?
-Johanna, gråter du? Frågade jag oroligt. Kanske en lite dum fråga eftersom jag hörde att hon gjorde det.
-Ja, svarade hon ganska tyst. Jag hörde att det verkligen var något som var fel.
-Vad har hänt gumman? Frågade jag oroligt.
-Fansen hatar mig, jag är ful och äcklig, sa hon, jag hörde hur hon grät när hon sa det och jag blev chockad. Vad snackade hon om?
-Va? Vad snackar du om? Du är den vackraste och underbaraste människan i hela universum, sa jag och jag menade det verkligen.
-Det har kommit ut en bild på oss från studion, när du har din arm runt mig och fansen skriver att jag är äcklig, ful och inte får röra dig. De skriver att jag inte förtjänar dig och att jag är en bitch, sa hon och jag hörde hur hon fick kämpa för att få fram orden på grund av att hon grät. Jag ville bara vara hos henne och krama om henne, det var allt jag ville just nu. Ha henne i mina armar och trösta henne och säga exakt vad jag tycker om henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag verkligen gillar henne och hur mycket hon betyder för mig.
-Niall, jag vet inte om jag klarar detta, sa hon samtidigt som hon grät och jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag kände hur tårarna började komma på mig också. Vad menade hon med att hon inte klarar detta? Hur kan fansen säga att hon är ful när hon är den finaste människan som finns? De känner inte ens henne. De vet inte ens vad hon heter. Om fansen inte kan respektera att jag var kär, vad ska då hända? För kär var det jag var nu, jag var riktigt kär.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat.
-Det gör riktigt ont i mitt hjärta att säga detta, men jag tror inte jag klarar av detta, jag tror inte vi kommer kunna att träffas mer…men jag gillar dig mer än något annat, sa hon. Jag hörde hur hon grät och tårarna rann nerför mina kinder. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
-Johanna, snälla lyssna på mig. Vi klarar det tillsammans, jag kommer alltid att finnas där för dig även om jag kanske inte är i närheten av dig. Jag kommer alltid att finnas ett telefonsamtal bort. Vi ska klara det, för du betyder näst intill allt för mig och förlora dig är en av de värsta sakerna som kan hända, sa jag samtidigt som jag grät.
-Men jag är inte tillräckligt bra för dig, jag är för ful och äcklig, sa hon ganska tyst men jag kunde ändå uppfatta vad hon sa.
-Inte tillräckligt bra för mig? Sa jag förvånat.
-En av de bästa sakerna som har hänt mig var att träffa dig. Jag menar det verkligen, du betyder riktigt mycket för mig. Du är absolut inte ful eller äckligt. Du är den finaste jag vet. Jag önskar att jag kunde krama om dig nu. Vi ska klara detta tillsammans, försök att ignorera fansen, de är bara avundsjuka på dig för att du är så vacker, sa jag och fick ett litet leende på läpparna.
-Tack Niall, du är underbar. Jag önskar du var här nu, men jag förstår om du måste vara lite med killarna också, sa hon och jag log lite större. Plötslig hörde jag hur någon knackade på dörren till mitt hotellrum.
-Och jag önskar att jag kunde vara hos dig, men du. Jag tror jag måste gå nu det knackar på dörren. Vi klarar detta tillsammans, du betyder riktigt mycket för mig. Puss och hej, vi ses, sa jag med ett leende. Egentligen ville jag inte lägga på, jag ville höra hennes vackra röst.
-Aw, du betyder mer, men hejdå och puss på dig med, sa hon innan hon la på.

Jag gick mot dörren eftersom det var någon som hade knackat. Precis när jag började gå började det knacka igen. Antagligen var det något viktigt.
-Jag kommer skrek jag i hopp om att det skulle höras ut genom dörren. När jag öppnade dörren stod Zayn där och han såg genast orolig ut när han såg att jag varit ledsen.
-Niall, vad är det? Sa han orolig och jag log lite.
-Kom, sa jag och han kom in. Han stängde dörren efter sig och vi satte oss i soffan som fanns inne på mitt hotellrum.

-Får jag bara säga en sak först? Frågade Zayn och jag nickade.
-Jo, alltså, det finns bilder på dig och Johanna... jag såg fansen igår som försökte fota, jag försökte hindra dom och förlåt, jag kunde inte, jag kunde ha stäng dörren, men så smart var jag inte. Förlåt Niall! Sa han och jag log mot honom och la min hand på hans axel. Det kändes skönt att det var samma sak vi ville snacka om.
-Johanna ringde till mig precis och var jätteledsen, personer hade skrivit dumma kommentarer, sa jag och Zayn kollade ner.
-Förlåt, jag..
-Nej, inget är ditt fel, sa jag och han kollade upp igen.
-Du är inte arg va? Sa han försiktigt och jag skakade på huvudet.
-Absolut inte! Zayn log stort mot mig och jag gav honom en kram.
-Hur är det med Johanna nu då? Frågade Zayn lite oroligt.

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar denna delen också! Fortsätt kommentera så kanske det kommer en del senare ikväll! 
Vi gillar långa kommentarer, you know!
Nej, såklart uppskattar vi varenda kommentar!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

Min mobil pep till och jag suckade. Jag tog upp mobilen och till min förvåning var det inte Marcus. Det var Louis. ”Vad heter du på twitter?” stod det. ”Amanda1D” knappade jag in och bara några sekunder senare fick jag en ny följare. Jag log för mig själv och gick sedan in på facebook. Det första jag såg var en bild av Niall och Johanna. En ganska suddig bild, men man kunde ändå se tydlig vem det var på bilden. Där fanns många kommentarer till bilden och jag suckade för mig själv. Det var sånt som vi inte ville skulle hända. Jag tog upp min mobil direkt och ringde Johanna.
____________________________________________________________________________________

Johannas perspektiv

Jag satt på min skrivbordsstol och höll på att starta datorn. Jag hörde att One Thing börjades spelas på mobilen, jag vände mig snabbt om och insåg då att min mobil ringde. Konstigt, jag brukade ju nästan alltid ha mobilen på ljudlöst. Jag hoppade snabbt upp från stolen för att få tag på min mobil och svara.

-Hej, det är Johanna, sa jag snabbt. Jag hade inte tittat på vem det var som ringde.
-Hej, hörde jag hur någon svarade och märkte direkt att det var Amanda som ringde.
-Vill du något speciellt? Frågade jag lite fundersamt.
-Ehm jo…jag tror inte du vill sätta dig vid datorn och gå in på facebook eller twitter, svarade hon. Men varför sa hon så?
-Varför? Frågade jag snabbt och oroligt.
-Där finns bilder på dig och Niall från idag, när ni sitter i soffan och Niall har sin arm runtom dig. Då när Louis, Harry och Zayn var ute hos fansen, sa hon lite osäkert. Av ren chock ramlade jag ner i min säng så jag satt ner.
-Skojar du? Hur har någon kunnat ta bilder på oss? Frågade jag förvånat. Jag fattade bara inte hur någon hade kunnat se oss där inne.
-Killarna hade glömt att stänga dörren, det ser man på bilden, svarade Amanda försiktigt. Vad skulle jag göra nu? Tänk så ville Niall inte vara med mig nu för det hade kommit ut bilder? Han kanske inte skulle vilja vara med mig för att jag får hat? Han får inte lämna mig på grund av detta, för då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Han är en av de som betyder allra mest för mig och ett liv utan honom finns inte i mina tankar längre.

Undra vad folka hade skrivit om mig, hur hårt hatet var? Jag ville så gärna veta men ändå inte. Jag ville inte bryta ihop på grund av hat för att jag var med någon jag gillade. Jag ville inte veta vad det stod för att då skulle antagligen mitt självförtroende gå ner igen, känna mig äcklig och ful. Känna mig exakt så som alla skriver om mig.
-Johanna, du borde kanske ringa och prata med Niall, sa Amanda efter vi hade varit tysta ett tag och avbröt mina tankar.
-Ja, det borde jag nog…men jag måste veta vad folk har skrivit, sa jag. Jag ville veta vad de hade skrivit även om jag antagligen skulle bryta ihop totalt och mitt självförtroende skulle försvinna igen. Självförtroendet som jag sakta har byggt upp under fyra år nu, efter att jag var ganska utfryst i skolan och fick ta emot en massa taskiga kommentarer dag efter dag. Höra att man var tjock, ful och sjön som en kråka. Att ens ”kompisar” sprang iväg om gömde sig för mig för att undvika mig på grund av att de skämdes för att vara med mig gjorde att mitt självförtroende sänktes rejält. Stod lutad mot väggen varje rast och ville bara in och börja lektionen igen. De enda som fanns för mig då var Amanda och Julia, men tyvärr gick de inte på samma skola som mig då, när allt var ett rent helvete för mig.
-Du vill inte veta vad de har skrivit, sa Amanda och jag suckade tungt. Jag ville ju, men ändå inte. Jag var tvungen att veta för att kunna prata om det med Niall.
-Men jag måste veta vad folk har skrivit, sa jag lite bestämt och nu var det Amanda som suckade.
-Jaja, gör som du vill…men kolla själv och ring Niall sen, sa hon med en suck.
-Okej, hejdå, sa jag och la sedan på. Jag ville egentligen inte läsa vad folk hade kommenterat om mig men jag kände att jag var tvungen.

Jag reste mig upp från sängen och gick och satte mig vid skrivbordet istället där datorn stod. Jag loggade in på facebook men tvekade lite innan jag faktiskt tryckte på ”logga in”, men till slut gjorde jag det. Så fort jag hade loggat in såg jag att uppdateringssidor hade lagt upp en bild. Det var bilden på mig och Niall. Varför skulle detta hända? Detta kanske skulle förstöra det jag och Niall hade?

Jag klickade på bilden och såg massa kommentarer, ”Den bitchen borde lämna Niall ifred, han är min”, ”fy vad ful hon är, fattar inte hur Niall kan ha sin arm om henne” och ”Jag fattar inte vad hon gör där, jag fattar inte hur hon kan få vara med killarna, det borde vara olagligt att vara så ful som hon är. Jag ska döda henne för hon får inte röra någon utav mina killar”, där stod mycket mer, men jag orkade inte läsa mer. Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hindra dem. Jag klarade inte av detta. Skulle detta vara slutet för mig och Niall på grund av hat från fans? Nej, fansen skulle inte hindra mig. Om jag hade varit starkare. Jag ville snacka med Niall, men ändå inte. Tänk så skulle han bara säga att det inte skulle funka. Tårarna fortsatte rinna. Jag hade ingen aning om hur detta skulle sluta.

____________________________________________________________________________________
En efterlängtad del va? ...förlåt för att vi inte uppdaterade igår. Vi har faktikt ingen anledning till varför.
Men här kom en del i alla fall, hoppas ni gillar den och kommentera mycket! :)
Vi blir riktigt glada för varje liten kommentar! Kommentera bra så kommer det fler delar idag!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så dmau hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.

____________________________________________________________________________________
-Jag vet att jag gjorde fel, men det är inte som du tror, sa han. Jag sa inget, jag ville bara att han skulle berätta. Både han och jag var tysta.
-Men berätta, sa jag lite surt och han nickade.
-Jag gillar inte Emelie, jag var full, riktigt full och jag ångrar allt. Jag la hemma och grät hela dagen efter, jag skulle aldrig gått dit. Jag gråter nästan varje kväll, allt känns så fel utan dig.
Hans ord dödade mig. Att vara full var fortfarande ingen bra anledning för min del, men när han sa att han varit ledsen en hel kväll insåg jag faktiskt hur mycket han verkligen ångrade det han gjort. Men jag kunde bara inte. Jag kunde inte förlåta honom. Det hade gjort mig ledsen, även om jag inte visat det så mycket. Jag hade gått vidare och just nu kändes mitt liv så bra. Marcus stannade till och tog i min arm. Jag stannade och han kollade mot mig.
-Snälla, ge mig en chans. Jag älskar dig.
Ge honom en chans? Jag tvekade lite. Jag ville, men ändå inte. Vår tid var över. Han hade svikit mig och jag hade gått vidare. Jag hade ju inte direkt berättat om Louis för Marcus, men det var inte nödvändigt.
-Nej, sa jag tyst och drog min arm ifrån hans grepp. Han tog tag i min arm igen och spände sin blick i mina ögon.
-Du har inget val, sa han.
-Va? Sa jag och försökte slita mig ur hans grepp, men han höll hårt.
-Du har inget val, jag kommer inte släppa dig förrän du förlåter mig och ger mig en ny chans, sa han och hans hand kramade hårdare om min arm. Jag kände hur ilskan inom mig steg, samtidigt som jag blev lite rädd. Jag visste att Marcus var stark.
-Och, du ska kyssa mig, sa han och lutade sig mot mig. Jag vek undan och slet mig ur hans grepp. Han stirrade på mig och jag bara stod där. Mitt hjärta bankade extra fort och jag var rädd. Jag visste inte vad han skulle göra.
-Marcus, det är över, okej? Sa jag och vände på mig för att gå därifrån. Jag hörde hur han började gå efter mig och jag ökade mina steg tills jag började små springa. Såklart kom han ifatt mig och han tog ännu en gång tag i min arm. Jag orkade inte kämpa emot. Jag kände mig alltid svag i dessa läge. Jag stannade och mötet Marcus blick.
-Kyss mig, sa han och jag suckade. Om jag skulle göra det skulle allt kanske bli bra och jag skulle slippa vara rädd, men jag kunde bara inte. Det var inte Marcus jag gillade längre. Det var inte Marcus jag ville kyssa. Den enda som fanns i mina tankar var Louis. Jag ryckte min arm ur hans hårda tag och sprang därifrån. Jag sprang och sprang. Mitt hjärta bankade och jag var rädd. Men jag ville inte visa mig svag.

När jag kom hem mötte jag mamma i hallen och hon kollade på mig.
-Sprang du? Sa hon förvånat.
-Jag.. ehh.. jag sprang typ, sa jag och försvann snabbt upp på mitt rum. Jag var röd i huvudet och jag kunde känna min puls som slog snabbt. Jag andades ut och slängde mig på sängen. Jag log för mig själv. Jag hade klara mig undan honom och jag skulle aldrig mer låta honom snacka med mig. Han var borta från mitt liv nu. Klockan var tjugo över 6 och jag bestämde mig för att ta en snabb dusch innan det var dags för oss att äta.

Precis när jag kom ut ur duschen kallade mamma.
-Amanda! Maten är klar, kommer du?
-Ja, jag kommer, sa jag och drog på mig en stor tröja och ett par mjukisbyxor. Jag borstade igenom mitt hår och fönande det i en minut. Jag kollade mig i spegeln och skrattade åt mig själv, sedan gick jag ut i vårt uterum där mamma och pappa satt.
Det kändes skönt att få snacka lite med bara mamma och pappa. Vi snackade om allt möjligt och till sist började vi snacka om Louis.
-Så, ni är tillsammans? Frågade pappa efter att jag snackat om honom och jag själv blev lite frågande. Jag visste ju inte själv.
-Jag vet inte, sa jag och skrattade lite.
-Nehe, sa han lite besviket och jag log mot honom.
-Kan du inte bjuda hit honom då? Frågade mamma och ett stor leende spred sig på mina läppar. Även om mina föräldrar inte var så duktiga på engelska så skulle det nog funka.
-Jag ska fråga honom! Sa jag stolt och hon nickade.
-Gör så!

Jag hjälpte mamma och pappa att duka av och sedan gick jag in på mitt rum igen. Jag hade fått fem nya sms från Marcus. Jag suckade och tog bort smsen. Jag tog min laptop och satte mig bekvämt i sängen och började med att logga in på twitter. ”Great day in the studio and nice to meet some fans! :)” hade Louis tweetat för bara några minuter sedan. I 3 minuter satt jag och försökte komma på något bra att tweeta honom, men kom inte på något. Min mobil pep till och jag suckade. Jag tog upp mobilen och till min förvåning var det inte Marcus. Det var Louis. ”Vad heter du på twitter?” stod det. ”Amanda1D” knappade jag in och bara några sekunder senare fick jag en ny följare. Jag log för mig själv och gick sedan in på facebook. Det första jag såg var en bild av Niall och Johanna. En ganska suddig bild, men man kunde ändå se tydlig vem det var på bilden. Där fanns många kommentarer till bilden och jag suckade för mig själv. Det var sånt som vi inte ville skulle hända. Jag tog upp min mobil direkt och ringde Johanna.
____________________________________________________________________________________
Roligt att ni gillade förra delen med mycket tankar och känslor! Ibland blir det mycket ur bara ens perpektiv, men vi försöker skifta runt. Hoppas ni gillar det! 
Någon frågade om vi kunde länka lite novellbloggar, vi gjorde ett inlägg för inte så jättelängesedan, inlägget finns här.
Kommentera på! :)
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv

-Kan du skriva din autograf här? Frågade tjejen och höll fram ett papper. Jag nickade och log mot henne, samtidigt som jag tog emot pennan hon gav mig. Andra tjejer började kalla på mig och jag kände att jag inte kunde stå här hela dagen, jag gick motvilligt ifrån henne och snackade med lite andra tjejer. Jag såg att hon och en annan stod och kollade in och jag suckade för mig själv. Jag visste vad detta betydde. Massa rykten och förmodligen massa hat mot Johanna, eftersom hon förmodligen var med på bilderna.

____________________________________________________________________________________
Vi snackade lite till med fansen innan vi var tvungna att gå in. Vi spenderade lite tid med Julia, Johanna och Amanda, men eftersom vi skulle vara upptagna resten av eftermiddagen och hela kvällen så bestämde tjejerna sig för att gå hem. Vi kramade om de alla innan de gick iväg. Jag hade inte berättat för Johanna eller Niall om att jag sett ett fan fota och jag ångrade mig verkligen. Jag suckade lite för mig själv och sedan gick vi alla in i studion för att spela in lite.

Amandas perspektiv

När jag kom hem kände jag mig ovanligt trött. Jag satte mig i köket och tog ett äpple. I samma sekund kom mamma in och jag log trött mot henne.
-Hej!
-Hej, sa jag och gäspade.
-Trött?
Jag nickade mot henne och hon skrattade.

-Vad har ni gjort idag då? Sa hon samtidigt som hon tog ett glas vatten.
-Vi var vid killarnas studio, sa jag och hon nickade.
-Ni har blivit bra vänner med dom där killarna, sa hon och jag skrattade.
-Japp!
Jag hade ju berättat för båda mamma och pappa att jag varit ute med Louis igår, men sen att han hade kysst mig, det hade jag inte berättat. Jag var när på att göra det nu, men jag stoppade mig själv.
-Vad blir det för middag?
-Äter du hemma ikväll? Jag nickade mot henne och hon log.
-Ska vi grilla? Frågade hon och jag nickade.
-Ja! Utbrast jag och log som ett fån. Grillat kött var något av det bästa jag visste. Klockan var runt halv fem och även om jag kände mig trött ville jag gå ut för att få lite frisk luft. Jag tog på mig mina vita converse och drog över en tunn kofta över mitt lila och vita linne. Jag funderade lite över vad jag skulle göra och bestämde mig för att gå en runda. Bara för att få lite tid för mig själv, tänka på allt och inget. Solen lös och himlen var blå.
-Mamma, jag går en runda!
-Okej! Vi äter vid hav sju, sa hon och jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag är hemma tills dess.
Jag startade en app på mobilen som mäter hur långt man går och la sedan ner mobilen i fickan.

Även om klockan var närmre fem så svettades jag nästan. Solen var ovanligt varm och jag tog av mina kofta, men jag ångrade mig snabbt och satte på den igen. Jag tänkte på allt möjligt. Om hur mycket jag älskade sommaren, jag tänkte på Louis och på de andra killarna. Det kändes som om allt bara var en dröm. Jag fick säga till mig själv minst tre gånger att det var verklighet. Att vi fått träffa killarna, att vi fått spendera så mycket tid med dem, vi hade deras nummer och det sjuka var nog att Louis hade kysst mig. Som alla andra fans hade jag drömt om att få träffa killarna och få snacka med dom, men jag hade vetat redan innan dess att jag inte bara ville vara ett fan. Jag ville inte bara vara en i mängden. Jag ville vara deras vän, någon som dom ville umgås med. Och nu var det verklighet. Och Louis hade varit min favorit länge. Han hade haft det där lilla extra. Att få kyssa honom hade ju varit en dröm, men något jag visste inte skulle hända. Jag log för mig själv och förmodligen såg jag ut som en idiot där jag gick och log stort. Men, jag hade ju ingen anledning till att vara ledsen. Det var sommar. Jag hade lärt känna världens finaste killar. Louis hade kysst mig. Varför vara ledsen när man kan vara glad? Den frågan ställde jag mig själv ofta. Mitt liv var inte perfekt, men det fanns saker som gjorde mig glad och det var det jag tänkte på när jag inte mådde bra. Just nu mådde jag mer än bra. Men jag visste också att sommaren var slut snart. Killarna skulle behöva åka tillbaka till England, jag skulle börja skolan och allt skulle bli lika dåligt som det varit innan sommaren. Jag behövde verkligen bli bättre på att leva i nuet. Inte tänka på allt jobbigt som kommer sen. Jag behövde verkligen träna på detta. Att leva nu och njuta av det som gjorde mig glad. När jag gick där hörde jag plötsligt en igenkänd röst. Jag kollade upp. Innan jag han blinka flög det massa tankar runt i mitt huvud.
-Hej! Sa rösten och jag vaknade upp ifrån mina tankar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var Marcus. Han hade jag inte sett sen festen, där han kysst Emelie. Jag hade inte snackat med honom heller. Det hade varit han och jag och länge, men efter jag sett honom med Emelie hade jag inte velat snacka med honom. Det hade verkligen gjort mig ledsen, men eftersom jag träffat One Direction så mycket efter det hade jag inte tänkt så mycket på honom. Nu stod han framför mig och alla minnen snurrade runt i huvudet.
-Hej, sa jag lite tyst. Egentligen ville jag bara springa härifrån, men jag kunde inte.
-Varför är du ute helt själv? Frågade han och jag suckade.
-För jag vill, sa jag lite surt och han tog ett steg mot mig, men jag backade.
-Hade du inte lämnat mig hade du inte varit ensam, sa han och försökte ta ännu ett steg närmre mig, men jag backade igen.
-Vadå jag? Hade du inte kysst Emelie hade jag kanske inte lämnat dig? Sa jag surt. Vad tänkte han med? Jag hade en bra anledning till att lämna honom, men han hade ingen bra anledning till att kyssa Emelie.
-Jag var full, sa han och jag skrattade.
-Den anledningen funkar inte, sa jag surt och försökte ta mig förbi honom, men han tog tag i min arm och stoppade mig.
-Lyssna! Jag stannade och kollade ner i marken.
-Emelie betyder ingenting för mig. Jag har tänkt på dig enda sen festen. Jag vet att jag gjorde fel, men den kyssen betyder inget, jag var full. Jag behöver dig, sa han. Även om jag mer än allt skulle vilja krama om honom, så kunde jag inte. Marcus hade alltid betytt allt för mig. Han hade funnits där när jag behövt honom. Fram tills den dagen då festen var. Jag kunde fortfarande se Marcus och Emelie framför mig när dom kysstes. Jag kunde fortfarande känna samma känsla som jag kände då. Det var hemskt. Jag klarade inte av det.
-Att vara full är ingen bra anledning. Det finns ingen bra anledning, så du behöver inte försöka, sa jag surt. Han gick fram mot mig och la sina armar runt mig, men jag backade undan.
-Marcus, nej, sa jag. Trodde han att allt kunde lösa sig med några ord och en kram? Jag skulle aldrig förlåta honom. Om han ändå hade vetat hur mycket han betytt för mig. Kanske hade han inte kysst Emelie då?
-Kan jag inte bara få förklara? Sa han tyst.
-Jag har inte hela dagen på mig, sa jag och började gå. Denna gången stoppade han inte mig. Han tog två stora steg för att komma i fatt mig och sedan gick han bredvid mig.
-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så du hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.
____________________________________________________________________________________
Vet inte om ni gillar att man skriver mycket tankar/känslor.. är det bra? Jag tycker i alla fall det är ett bra sätt, man kan typ tänka sig själv i situationen.. om ni fattar? :) 
Så, vad tror ni? Kommer Amanda lämna Louis för Marcus... ?
Förresten, det börjar bli fler och fler bloglovin följare, WE LIKE! Följ oss -->
/Angelica & Johanna

Och, för all del, glöm inte att titta på denna videon, KONY 2012. Ni alla har tid att ägna 30 minnuter av ert liv att kolla. Ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något. Stop Kony!

Julias perspektiv

Plötsligt böjde han sig fram mot mig och hans läppar var bara några få centimeter från mig. Mitt hjärta slog flera tusen slag i sekunden och jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag kunde bara inte vika undan och motstå honom. Jag gillade honom. Varför skulle det vara så svårt att visa det för mig själv? Och för honom? Hans varma, mjuka läppar mötte mina. Hans hand låg kvar på min kind och när vi avslutat kyssen drog jag in honom i en kram och tryckte han hårt mot mig. Jag drog in hans doft och log för mig själv.

____________________________________________________________________________________
Klockan ett var Harry tvungen att vara i studion. Jag följde med honom dit och lite senare kom även Johanna och Amanda dit. Medan killarna var inne i studion för att spela in satt vi i den berömda soffan som snart skulle vara utsliten efter alla gånger vi suttit i den. Jag kom på att jag inte snackat med Amanda efter hennes och Louis kväll och att jag inte heller snackat med Johanna om hennes och Nialls filmkväll.
-Hur hade du och Louis det igår? Frågade jag och jag kunde se hur ett sort leende spred sig på Amandas läppar. Bara av det kunde jag lista ut att kvällen hade varit mer än bra.
-Bra, sa hon och leendet fanns kvar.
-Berätta varenda detalj! Utbrast jag och hon skrattade.
-Först bowlade vi, och sen..
-Du förlora, eller? Sa Johanna och flinade mot Amanda. Hon nickade och log.
-Ja, jag var inte så duktig, men jag hade vunnit om Louis låtit mig haft staket när jag skulle slå..
Jag och Johanna skrattade åt henne och hon gav oss en seriös blick.
-Ni är inte heller så bra på bowling, sa hon som ursäkt. Vi bara nickade och höll med henne.
-Han skulle visa mig hur man skulle göra, och sen så typ... kysste han mig, sa hon och jag kollade förvånande på henne, samtidigt som jag log stort.
-Niall kysste mig! Utbrast Johanna och våra blickar riktades mot henne. Jag kände på mig att det var lika bra att jag sa att Harry kysste mig, men det kändes precis som det var något killarna planerat.
-Vänta, va? Sa jag undrande och Johanna och Amanda kollade mot mig.
-Vad?
-Ehh.. jo, alltså... Harry kysste mig, sa jag tyst och kollade ner i golvet några få sekunder innan jag mötte Johannas och Amandas blickar. Utan att säga något brast vi ut i skratt, samtidigt som vi kramade om varandra. Jag var glad för min egen skull, men även för Amanda och Johanna.

Zayns perspektiv

När vi fick lite rast från att spela in gick vi direkt in i rummet där Julia, Johanna och Amanda väntade. Liam och Niall påbörjade en FIFA match medan jag, Harry och Louis bestämde oss för att gå ut och träffa lite fans.
-Ska ni sitta här och spela? Frågade jag Liam och han nickade.
-Ja, jag måste vinna, stör mig inte, sa han och jag skrattade åt honom.
-Och du Niall?
-Jag ska vinna! Utbrast han och alla skrattade åt hur koncentrerade dom var.
-Det är fint väder ute, ni måste få lite frisk luft, sa jag retsamt och ställde mig framför TV.
-Zaaaaayn! Skrek dom båda. Jag, Louis och Harry skrattade åt dom och gick sedan mot dörren för att kunna gå ut. Utanför stod ganska många fans och så fort vi kom ut började dom ropa på oss. Vi gick runt lite, snackade med dom, tog foto och skrev autografer. Dörren som ledde in till studion var öppen och jag kunde se härifrån att Niall satt med sin arm runtom Johanna. Jag såg samtidigt att en tjej upptäckt samma sak som mig och hon tog lite diskret upp sin kamera och jag förstod att hon försökte fota. Jag gick snabbt bort till henne.
-Hej! Sa jag glatt och hon kollade upp mot mig.
-Hej! Kan jag ta ett foto med dig? Frågade hon och jag nickade.
-Självklart! Sa jag och ställde mig bredvid henne. Jag log mot kameran och när hon tagit kortet stod jag kvar där för att hon inte skulle ta någon bild. Jag ville inte att det skulle starta värsta rykte. Jag visste inte ens om Johanna och Niall var tillsammans, det enda jag visste var att Niall verkligen gillade Johanna.
-Kan du skriva din autograf här? Frågade tjejen och höll fram ett papper. Jag nickade och log mot henne, samtidigt som jag tog emot pennan hon gav mig. Andra tjejer började kalla på mig och jag kände att jag inte kunde stå här hela dagen, jag gick motvilligt ifrån henne och snackade med lite andra tjejer. Jag såg att hon och en annan stod och kollade in och jag suckade för mig själv. Jag visste vad detta betydde. Massa rykten och förmodligen massa hat mot Johanna, eftersom hon förmodligen var med på bilderna.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men bättre än inget, right?
Vad tror ni kommer hända nu?? 
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Jag tror inte jag vill har popcorn längre, sa jag när vi hade öppnat påsen för att se ifall där var några som var okej. Men det var där inte.

-Det gör inget, för jag vill ha något sötare, sa han och kollade menade mot mig. Han gick sakta fram mot mig. Hans hände vilade mot mina höfter och hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig. Hans läppar mötte sakta mina och känslan som gick genom kroppen var obeskrivlig.

____________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Vi satt i soffan igen och andra filmen var på, denna gången fick det bli en romantisk komedi. Det var Johanna som hade fått välja. Jag hade min vänstra arm runt henne och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Känslan av hennes närhet var obeskrivlig, jag blev så glad och kände mig hel när hon var i min närhet.
Jag visste att vi inte har känt varandra alls länge, men där var något speciellt med Johanna som gjorde att jag fick fjärilar i magen. Hjärtat slog snabbare så fort jag tänkte på henne, jag var kär.
Jag granskade hennes vackra ansikte, de klarblåa ögonen och hennes perfekta leende. Mina fingrar flätades ihop med hennes och jag böjde huvudet ner och pussade henne på pannan.

Filmen började lida mot sitt slut och jag kände hur Johanna andades tyngre. Jag kollade ner på hennes ansikte och insåg att hon sov med ett stort leende på läpparna.
Hon var så vacker, men kunde jag kalla henne för min nu? Nej, det kunde jag väl knappast? Men jag vet att mitt hjärta tillhör henne, jag vill vara hennes. Tankarna flög runt i mitt huvud och plötsligt kom jag och tänka på vad klockan var. 23:27. Var klockan redan så mycket? Jag borde gå tillbaka till hotellet eftersom vi ska upp tidigt imorgon för att jobba i studion, tänkte jag.
Jag reste mig försiktigt upp från soffan och la en kudde under Johannas huvud. Jag såg att det låg en filt på andra sidan av soffan. Jag gick och hämtade den och la den försiktigt över Johanna så hon inte skulle frysa. Men hur skulle jag ta mig ut? Hur skulle jag göra för att hon skulle få reda på att jag hade gått hem? Jag kom snabbt och tänka på att i köket hade jag sett lappar och en penna, jag kom även på att Johanna hade lagt sina nycklar på vasken. Jag skrev snabbt en lapp som jag skulle kunna lägga på soffbordet så Johanna kunde se det när hon vaknade. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Jag blev lite osäker efter jag hade skrivit ”din Niall”, tänk så ville hon inte vara min?
Jag la lappen på bordet sidan om Johanna och gick sedan försiktigt fram till henne för att ge henne en puss i pannan.
-Godnatt finaste, viskade jag och gick sedan ut från vardagsrummet för att hämta nyckeln och ta på mig skorna, så jag kunde gå hem. Eller ja, hem till hotellet.
Jag stängde dörren försiktigt och vred om nyckeln. Innan jag gick därifrån kände jag en gång för att se så det verkligen var låst, jag ville ju att hon skulle vara i säkerhet.
Detta hade varit den bästa kvällen på riktigt länge, att ha fått känna hennes läppar mot mina. Ja, det var en obeskrivlig känsla. Jag hade kunnat stanna där med henne i all evighet.

Johannas perspektiv

Jag vaknade med ett ryck, jag kollade mig snabbt omkring. Var hade Niall tagit vägen? Det var det första som slog mig, han kan väl inte bara försvinna sådär? Mina ögon föll ner mot soffbordet där det låg en liten lapp som jag såg att Niall hade skrivit. Jag läste den högt för mig själv. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Tankarna flög runt i mitt huvud. Hur gullig kunde man egentligen bli? Niall, han var ju helt underbar. När han kysst mig kändes det som det bara fanns vi i hela världen. Han fick mig att må bra och jag kunde vara mig själv med honom. Tanken av att han hade skrivit ”din Niall” gjorde mig till den lyckligaste i världen, mitt hjärta hoppade över några slag av glädje. Var det vi nu? Var vi tillsammans? Kyssen måste ha betytt något för honom annars hade han nog inte skrivit som han gjorde. Men en sak var säker, jag visste var mitt hjärta hörde hemma. Det hörde hemma hos Niall. Jag var kär, fjärilarna flög rundor i min mage och jag tror att jag aldrig har mått så bra som jag gör nu.
Tröttheten tog sakta över alla mina tankar och jag somnade lätt om igen. Med Niall i mina drömmar.

Julias perspektiv

Jag vaknade nästa morgon av min sms-signal, som för tillfället var när Harry sa ”Kottbullar”. Jag suckade och blev nästan arg på mig själv för att jag inte stängt av ljudet på mobilen innan jag somnade kvällen innan. Jag tog upp mobilen och skärmens ljus bländade mig. Jag hade ögonen halvt öppna, men när jag såg att det stod Harry på skärmen vaknade jag till snabbare än snabbast. ”Hej, är du vaken? Lust att träffas i förmiddag?” stod det och jag satte mig upp. ”Vaknade av ditt sms ;) Ja, visst! Vilken tid?” svarade jag och bara några sekunder senare svarade han. ”Kan vi inte äta frukost tillsammans? :)” stod det och jag log för mig själv, samtidigt som jag kollade på klockan, som var fem över åtta. ”Visst, du kan komma direkt!” skrev jag och hoppade upp från sängen. Jag drog på mig ett bar mjukisbyxor och ett linne. Jag borstade igenom mitt hår så det inte skulle se helt knasigt ut och sedan gick jag ner till köket. Det knackade på dörren bara några minuter senare och jag blev lite förvånad när jag insåg hur snabbt Harry hade tagit sig hit.
-Hej! Sa han glatt när jag öppnade dörren.
-Hej, sa jag och han kramade om mig. Han verkade vara på topp humör och hans leende smittade snabbt av sig.
-Alltså, vi har inte så mycket hemma, vad vill du ha och äta? Sa jag lite försiktigt medan vi gick mot köket.
-Kan vi inte göra pannkakor? Föreslog Harry och jag nickade.
-Du är ju smart! Utbrast jag och han nickade.
-Visst är jag! Sa han stolt och jag slog till honom på armen. Vi tog fram allt som behövdes till att göra pannkakor och sedan blandade vi ihop alla ingredienser.
-Ska jag hjälpa dig? Frågade jag Harry och han skakade på huvudet.
-Nej, jag gör det, sa han bestämt och jag skrattade åt honom.
-Okej!
Istället tog jag fram tallrikar, glas och bestick och började duka. När jag var klar satte jag mig ner på en av stolarna som stod runt det vita köksbordet. Jag följde varje armrörelse Harry gjorde. Han var så himla snygg och det kändes lite sjukt att just han stod i mitt kök. Han hade sin vita, ganska tunna tröja på sig och bara den gjorde honom ännu snyggare.

Jag hade tagit lite avstånd från Harry tidigare. Jag ville inte fästa mig vid någon som ändå kommer lämna mig efter ett tag. Men, jag kunde inte övertala mig själv att jag inte gillade Harry. För jag gillade honom. Riktigt mycket. Det gick inte att hindra känslor. När jag satt där och kollade på honom var det som om jag blev allt mer kär. Han hade allt man kunde önska. Han var perfekt.

När pannkakorna var klara satte sig Harry mittemot mig och pannkakorna låg på en tallrik, som stod mitt emellan oss.
-Varsågod, sa Harry och log mot mig. Jag log mot honom och la sedan upp en pannkaka på min tallrik.

Vi satt och snacka om allt möjligt. Eftersom jag inte varit med Harry själv tidigare så kändes detta lite nervöst och innan han ens kommit kändes det lite fel. Jag visste inte hur han skulle vara som person. Om han helt plötsligt skulle bli någon annan, som han egentligen inte är, eller om han skulle fortsätta vara den där roliga, fina, söta och omtänksamma Harry som han verkade vara. Men, tiden bevisade allt. Han var den där roliga, fina, söta och omtänksamma killen som jag kände igen. Hans personlighet. Hans leende. Hans lockar. Hans skratt. Ja, allt var verkligen perfekt. Efter en timme hade vi ätit vars 5 pannkakor och snackat en hel del och för varje minut kändes det som om jag blivit mer och mer kär i honom. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller inte. Det som surrade i mitt huvud var att han snart skulle behöva åka här ifrån och då skulle jag förmodligen tappa kontakten med honom. Han var känd. Han skulle snart åka runt hela världen, träffa tusentals tjejer, så varför skulle han välja just mig? Men samtidigt kunde jag inte sluta le. Han stod här hemma hos mig. Han var nog en av dom få killarna som jag kunde snacka med, om allt. Vi dukade undan allt vi använt, torkade av bordet och ställde in allt i diskmaskinen.
-Tack för en god frukost, sa jag och vände mig mot Harry. Han gick fram mot mig och kramade om mig.
-Var det gott? Viskade han i mitt öra. Jag nickade och när han släppte taget om mig log han stort. Han höll kvar sin blick i mina ögon. Han la sin hand på min kind och log lite smått.
-Du? Sa han tyst och jag nickade.
-Ja?
Plötsligt böjde han sig fram mot mig och hans läppar var bara några få centimeter från mig. Mitt hjärta slog flera tusen slag i sekunden och jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag kunde bara inte vika undan och motstå honom. Jag gillade honom. Varför skulle det vara så svårt att visa det för mig själv? Och för honom? Hans varma, mjuka läppar mötte mina. Hans hand låg kvar på min kind och när vi avslutat kyssen drog jag in honom i en kram och tryckte han hårt mot mig. Jag drog in hans doft och log för mig själv.
____________________________________________________________________________________
En lång del, hoppas ni gillar det! Vi båda är överdrivet trötta idag, men ändå lyckades vi få ihop denna delen, bra va? 
Tack, tack, tack för era snälla kommentarer, ni vet inte hur glada ni gör oss! Fortsäts att slänga in kommentarer, vi älskar när där finns nya kommentarer att godkänna, särskilt de långa! ;)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Niall tog av sig skorna och vi gick in mot vardagsrummet och det första Niall gjorde var att slänga sig i vår stora och mysiga soffa. Jag bara skrattade åt honom och satte mig sidan om Niall. Såklart kom Niall närmre och hoppade på mig. Han började kittla mig och jag fick knappt någon luft på grund av skrattattacken och den lilla panikattacken jag fick eftersom han hade hittat mitt känsligaste ställe, min svagaste punkt att bli kittlad på. Under fötterna.
-Snälla Niall, sluta! Jag orkar inte, jag får ingen luft! Skrek jag mellan mina skrattattacker, men det hjälpte inte för Niall fortsatte att kittla mig och jag hörde hans skratt som gjorde mig riktigt lycklig. Det kändes som detta kunde bli en underbar kväll.
____________________________________________________________________________________
Vi satt nu i soffan, Niall satt på divanen med benen rakt ut och han hade popcornskålen i sitt knä och filmen var i full gång. Jag satt på andra sidan av soffan så jag kunde luta mig mot armstödet med en kudde upptryckt i ansiktet, för busig som Niall var så övertalade han mig med att vi skulle se en skräckfilm, fast jag hade sagt hur mycket jag verkligen hatade skräckfilmer. Det var bland det värsta som fanns enligt mig, men egentligen så hade jag aldrig tittat på någon skräckfilm innan för man kan väl säga att jag inte gillade att bli rädd.
Niall kollade lite snett mot mig och log sitt gulliga leende.
-Kom här, jag skyddar dig bättre än vad kudden gör, sa han och leendet på hans läppar fanns kvar. Jag flyttade närmre honom, men jag visste inte hur nära jag skulle komma. Jag satte mig tätt intill honom för att jag var ganska rädd även om jag visste att det bara var en film. Men jag inbillar mig alltid saker, jag inbillar mig att jag hör ljud och det är riktigt läskigt. Niall la sin vänstra arm och jag kollade upp mot honom, mitt hjärta slog snabbare än normalt och jag kände mig nervös, men ändå så lycklig.
När jag kollade upp mot Niall hörde jag ett skrik, jag hoppade snabbt till av rädsla men märkte snabbt att det kom från filmen. Niall kollade på mig och skakade på huvudet samtidigt som han tog ett hårdare grepp om mig för att visa att jag var i säkerhet.

Eftertexterna började sakta rulla nerför tv-rutan och jag suckade av lättnad. Jag satt nästan så nära Niall jag kunde, för varje gång jag tyckte något var läskigt drog jag mig ännu närmre honom.
Vi reste oss upp och gå ut i köket så vi kunde poppa fler popcorn till nästa film som vi skulle se. Jag öppnade kylen och tog ut en ny fanta. Popcornen var i mikron men hade inte börjat poppa än. Helt plötsligt kom Niall fram till mig och kramade om mig hårt.
-Johanna, jag har saknat dig. Jag har tänkt på dig varje dag sedan vi lämnade Sverige förra gången. Jag gillar dig, sa han och kramade mig hårdare. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte och Niall släppte taget om mig och tittade in i mina ögon. Hans blåa ögon glittrade av lycka. Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet och kom att tänka på att jag antagligen var lite röd om kinderna nu.
-Jag gillar dig också, sa jag och tittade ner i golvet, men Niall tog tag med två fingrar under min haka och rättade upp mitt huvud så jag kollade honom i ögonen. Han stängde sina ögon och hans läppar närmade sig mina, jag gjorde detsamma och närmade mig honom. Plötsligt kände jag hans varma och mjuka läppar mot mina, jag besvarade kyssen. Det kändes så perfekt, kyssen var helt underbar. Det kändes som det kom en gnista mellan våra läppar.
Vi avslutade kyssen, ett stort leende fanns på Nialls läppar. Han kramade om mjukt och glädjen spred sig genom hela min kropp. Det kunde inte bli bättre än såhär. Jag tog ett djupt andetag för att dra in Nialls doft, men det var något som luktade skarpare. Jag rynkade på näsan.
-Det luktar bränt, sa jag och släppte taget om Niall.

-Popcornen! Utbrast Niall och sprang fram till mikron och ryckte ut popcornen, han slängde påsen snabbt på diskbänken eftersom den var varm. Jag brast ut i skratt, hur kunde vi glömma popcornen?

-Jag tror inte jag vill har popcorn längre, sa jag när vi hade öppnat påsen för att se ifall där var några som var okej. Men det var där inte.

-Det gör inget, för jag vill ha något sötare, sa han och kollade menade mot mig. Han gick sakta fram mot mig. Hans hände vilade mot mina höfter och hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig. Hans läppar mötte sakta mina och känslan som gick genom kroppen var obeskrivlig. 
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men bättre än inget? Tack för alla super duper gulliga kommentarer! Och när ni skriver att VI är grymma så får ni oss att le stort! :)
/Angelica & Johanna

Update:
Alltså, åhh vad ni kan göra en glad, såhär en söndagskväll! Det är NI som är grymma, tack för ni läser och kommenterar ♥

Amandas perspektiv

Jag satte mig på min säng och tog ett djupt andetag. Hade han kysst mig? På riktigt? Jag nickade för mig själv. Ja, han hade gjort det. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Johanna och ett sms till Julia. Sedan drog av mig mina kläder och tog på mig min stora pyjamas tröja. Jag hade ingen ork att gå in på toaletten och borsta tänder eller tvätta bort mitt smink. Jag slängde mig i sängen och somnade med ett leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________

Johannas perspektiv (samma kväll)

Julia hade precis startat filmen när jag märkte hur min mobil vibrerade på bordet. Jag hoppade snabbt till eftersom det lät lite mer när den låg på bordet än vad det gjorde när den låg i min ficka. Lat som jag var orkade jag inte direkt resa mig upp för att ta mobilen, jag fick sträcka mig för att försöka nå den, men det funkade inte. Jag såg att en fjärrkontroll låg närmre, så jag tog tag i den för att kunna dra mobilen mot mig med hjälp av fjärrkontrollen. När jag hade fått tag i mobilen och hade låst upp den, slog det starka ljuset från skärmen emot mig eftersom vi satt i ett helt mörkt rum. Jag blinkade några gånger innan jag insåg vem det var från. Jag sprack upp i ett stort leende för där stod ”Niall”. Jag satt där i soffan och bara kollade på hans namn, utan att ens ha en tanke på att öppna sms:et.
-Vem var det? Frågade Julia utan att slita blicken från TV:n men hon lät på något sätt väldigt nyfiken.
-Det var Niall, sa jag glatt. Julia kollade nu mot mig och hoppade lite närmre mig.
-Vad skrev han? Frågade hon nu väldigt nyfiket och jag bara skrattade till eftersom hon var så nyfiken.

-Det vet jag faktiskt inte än…jag har inte öppnat sms:et än, svarade jag med ett leende och Julia kollade på mig med en konstig blick.
-Men dumbom, är det inte det man gör när man får ett sms? Man brukar ju liksom inte le innan man vet vad det står, sa Julia och slog till mig på armen. Jag öppnade sms:et och mitt leende blev ännu större. Var detta verkligen sant? Jag läste igenom sms:et en gång till, ”Hej, har du lust att göra något med mig ikväll? Bara du och jag J ”. Mitt leende var nog ända upp till öronen nu, men vad skulle jag göra? Niall hade precis frågat om jag ville vara ensam med honom. Menade han allvar? Det kunde väl inte vara sant? Det kanske var någon av de andra killarna som hade skickat sms:et? Nä, det måste ha varit Niall. Men vad ska jag svara?
-Johanna, jorden anropar! Skrek Julia samtidigt som hon viftade med sin ena hand framför mitt ansikte.
-Va? Sa jag förvånat eftersom hon hade avbrutit mig i mina tankar.
-Vad skrev han? Frågade hon nyfiket och jag suckade lite.
-Han frågade om jag ville träffa honom ensam nu ikväll. Men jag vet inte, jag är ju med dig nu, sa jag lite besviket. Jag ville ju inte såra Julia, jag ville inte lämna henne ensam.
-Stick du, det är inte varje dag du kan träffa honom och det är inte varje dag man ens får den chansen, sa hon glatt. Hon reste sig upp och drog med mig upp från soffan.

-Men vad ska jag svara honom? Frågade jag lite oroligt, jag kände mig nervös inför att träffa Niall ensam.

-Säg bara att du vill och fråga vad ni ska göra, sa hon och jag började knappa in ett sms. Innan jag tryckte nervöst på skicka läste jag noga igenom det. ”Hej! Självklart! Var ska vi vara någonstans och vad ska vi hitta på? J”. Det såg okej ut och när jag hade tryckt på skicka så det försent att ångra sig. Det dröjde inte många sekunder innan min mobil vibrerade. ”Vi kan väl vara hemma hos dig och titta på film eller något sån?”, jag fick än en gång ett stort leende på mina läppar. ”Ja, det kan vi… men kom till mig vid halv åtta, alltså om en halvtimme” skrev jag och tryckte på ”skicka” utan att tänka mig för.

-Julia, jag måste hem nu! Niall kommer till mig om en halvtimme, sa jag ganska högt och lite nervöst.

-Men skynda dig då, sa och drog ut mig till ytterdörren.
Vi sa hejdå och jag gick ut genom dörren. Jag gick snabbt hem och tankarna snurrade omkring i min hjärna. Varför ville Niall träffa mig? Varför just mig?

Plötsligt plingade det på dörren och det kändes som mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag öppnade försiktigt dörren och framför mig stod Niall och log riktigt stort. I vänstra hand hade han en blomma, en vacker röd ros.
-Hej, sa han och kramade om mig. Jag drog in hans underbara doft kramade honom tillbaka.

-Denna är till dig, sa han och räckte fram rosen med ett stort leende.

-Aw, tack, sa jag och rodnade lite. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, han var ju bara för söt. Kommer där och ger mig en ros, hur kan man bara så söt?

Niall tog av sig skorna och vi gick in mot vardagsrummet och det första Niall gjorde var att slänga sig i vår stora och mysiga soffa. Jag bara skrattade åt honom och satte mig sidan om Niall. Såklart kom Niall närmre och hoppade på mig. Han började kittla mig och jag fick knappt någon luft på grund av skrattattacken och den lilla panikattacken jag fick eftersom han hade hittat mitt känsligaste ställe, min svagaste punkt att bli kittlad på. Under fötterna.
-Snälla Niall, sluta! Jag orkar inte, jag får ingen luft! Skrek jag mellan mina skrattattacker, men det hjälpte inte för Niall fortsatte att kittla mig och jag hörde hans skratt som gjorde mig riktigt lycklig. Det kändes som detta kunde bli en underbar kväll.
____________________________________________________________________________________
Här kommer en del lite såhär mitt i natten, hope u like it!
Forstätt att kommerntera så blir vi glada och mycket mer taggade på att skriva! Vi läser alla kommentarer, och har ni tips osv så går det bra att skriva det i en kommentar. Kram :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspetkiv

-Vad tänker du på? Frågade Louis. Alla mina tankar försvann och jag kollade mot honom.
-Att jag sitter här, med dig, sa jag och han skrattade.
-Bra eller dåligt?
-Bra! Sa jag och vi skrattade lite lätt. Vi hade inte ens kört i fem minuter och jag visste redan nu att denna kvällen skulle bli sommarens bästa.

____________________________________________________________________________________
-Ska vi bowla först och sedan äta något? Frågade Louis en stund senare och jag nickade.
-Det låter bra! Sa jag. Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett sms från Julia. ”Ha så roligt ikväll babe! Smsa när du är hemma och berätta allt!!” stod det. Jag skrattade lite för mig själv och Louis kollade på mig.
-Vad? Sa han och jag skakade på huvudet.
-Det var ett sms från Julia, sa jag och kollade ner på mobilen och började skriva. ”Tack :) Hälsa Johanna, vi hörs, puss” skrev jag och tryckte sedan på skicka.
-Vad skrev hon som var så roligt då? Frågade Louis och jag log mot honom.
-Ingen speciellt, sa jag och han flinade åt mig.

När vi kom fram till bowlinghallen var där fullt med människor och vi blev rädda att där inte skulle finnas någon ledig bana för oss. Jag såg att en bana var ledig, så jag sprang snabbt fram till kvinnan som satt bakom disken och pekade ditåt.
-Kan jag och eh... min vän spela där? Hon nickade mot mig och Louis ställde sig bakom mig.
-Jag betalar, sa han snabbt och jag skakade på huvudet.
-Du behöv..
-Jag vill, sa han snabbt och jag skrattade och lät honom betala. Jag kände att det inte var någon större idé att försöka säga emot.
Vi hämtade vars ett par bowlingskor och gick sedan bort till vår bowlingbana.
-Jag måste ha staket! Sa jag och Louis skrattade åt mig.
-Nej, det får du inte, sa han bestämt och jag gav han en sur blick.
-Men, då kommer du ju vinna!
-Det är väl bra? Sa han och jag slog till honom.
-Ja, för dig! Han skrattade åt mig och vi skrev in våra namn och sedan var det bara att börja spela.

Jag började och såklart lyckades mitt klot hamna i rännan. Louis flinade åt mig och gick sedan fram och slog ett perfekt slag och han fick såklart ner alla käglor.
-Så gör man! Sa han stolt och jag reste på mig för att denna gången försöka lyckas.

Efter tre försökt hade jag inte riktigt lyckas att slå ner så många käglor. Jag kände att Louis ställde sig bakom mig och tog tag i min hand.
-Nu ska jag lära dig hur man gör, sa han bestämt och jag log lite. Han höll sin varma hand över min hand och tillsammans sköt vi iväg klotet. Klotet rullade snabbt fram till käglorna och slog ner alla utom en.
-Wohoo, utbrast jag och vände mig om. Jag mötte Louis blick och han log mot mig.
-Det är så man gör, sa han och jag nickade.
-Tack, sa jag och log mot honom. Hans varma hand nuddade min hand och hans ansikte närmade sig mitt. Va? Vad skulle han göra? Skulle han kyssa mig? Han läppar vara bara några centimeter ifrån mina. Jag kunde in stoppa honom, eller mig själv. Hans läppar nuddade mina och känslan inom mig gick inte att beskriva. Det var som om jag svävade på moln och jag skulle lika bra kunna svimma när jag väl stod här, men jag lyckades att hålla mig vid liv och när vi avslutade kyssen log jag mot honom. För mig var det väl lite oväntat, men jag kunde inte låta bli att le. Jag lutade mot Louis och la mina armar runtom honom. Hans händer hamnade på min rygg och han tryckte mig mot honom.
-Du är så fin, viskade han i mitt öra och när jag släppte taget om honom log jag mot honom.
-Detsamma, sa jag och han log mot mig. Hans fina leende fick mig att smälta, om och om igen.

Vi fortsatte att spela, även om jag hade lite svårt för koncentrera mig efter kyssen så gick det hyfsat bra. Men inom mig snurrade massa tankar. Att han kysst mig. Och för varje leende han gjorde mot mig blev jag allt gladare och gladare. Vid halv åtta hade vi bowlat klart och vi bestämde oss för att hitta någon restaurang där vi kunde äta. Vi lämnade tillbaka våra bowlingskor och gick sedan ut. Det var fortfarande ljust ute, men det hade blivit lite svalare. Jag som inte tänkt så långt började frysa lite lätta om mina armar.
-Fryser du? Sa Louis och jag nickade.
-Lite.
Han la sin arm runtom mig och jag log mot honom.
-Det finns en restaurang bara några meter här ifrån, vi kan äta där, eller? Sa jag och Louis nickade. Bilen som vi åkt i innan stod parkerad på gatan, men vi bestämde oss för att gå till restaurangen, eftersom den la på samma gata och det tog max 2 minuter att gå dit.

Inne på restaurangen var där knappt några människor, vilket var skönt. Vi satte oss ner vid ett av borden. Det var ganska mörk inne på restaurangen, med röda gardiner, röda dukar på borden och små röda ljus som lyste upp lite lätt. Det spelades lugn musik och det kändes som man var med i en romantisk film. Vi beställde mat och medan vi väntade satt vi bara och snacka. Allt kändes så perfekt. Man såg Louis som den mest omogna killen som existerade, men när man satt med honom såhär själv var han allt annat än omogen. Han var sig själv. Han var så himla perfekt. Det var så himla lätt att snacka med honom och jag kände att jag kunde vara mig själv. Det fanns inget att gömma för honom. Tiden sprang iväg och under tiden som vi åt snackade vi hur mycket som helst. Jag var tvungen att erkänna för mig själv. Jag gillade Louis, riktigt mycket. Jag var kär.

När klockan var 11 bestämde vi oss för att resa på oss och åka hemåt men jag hade kunna sitta kvar här hur länge som helst. Vi båda var ganska trötta och eftersom Louis faktiskt hade hållt på att jobba i studion hela dagen så förstod jag honom. Louis envisades ännu en gång om att få betala och jag hade inte så mycket att säga till om. Vi gick ut från restaurangen och nu hade solen gått ner. Stockholm var upplyst av alla gatulyktor, bilarnas lampor och ljus från fönster. Luften var kall och jag kände hur jag rös till. Louis hand nuddade min och bara genom hans närhet blev jag varm. Jag kollade mot honom och han kollade mot mig. Hans fina leende, hans perfekta hår och hans underbara ögon gjorde mig varm. Det kändes som en dröm. Bara några meter framför oss stod bilen parkerad. Vi hoppade in i bilen och utan att säga ett ord till varandra körde vi mot mitt hus. Louis stannade på exakt samma ställe där han tidigare hämtat mig. Att kvällen var över gjorde mig ledsen, men när jag tänkte på vilken underbar kväll det varit kunde jag inte låta bli att le.
-Tack för denna kvällen, sa jag tyst och lutade mig mot Louis för att krama om honom.
-Tack själv, sa han samtidigt som vi kramades. Jag drog in hans doft och jag kände att hans läppar nuddade min kind. Jag släppte taget om honom och hans händer tog tag i mina.
-Det har verkligen varit jättekul, sa han och jag log.
-Det tycker jag med, svarade jag. Han la sin varma hand på min kind och lutade sig mot mig. Våra läppar möttes ännu en gång. Denna gången blev jag inte lika nervös, men jag blev lika glad och varm inombords. Vi avslutade kyssen och jag log mot honom.
-Vi ses, sa jag och han nickade. Jag hoppade ut ur bilen och stängde bildörren. Jag tog upp mina nycklar och låste upp dörren.
-Heeej! Utbrast jag, men ingen svarade. När jag tagit av mig mina skor gick jag in till TV-rummet där både mamma och pappa la i soffan och sov. Jag skrattade lite för mig själv, stängde av TV:n och gick sedan in på mitt rum. Jag satte mig på min säng och tog ett djupt andetag. Hade han kysst mig? På riktigt? Jag nickade för mig själv. Ja, han hade gjort det. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Johanna och ett sms till Julia. Sedan drog av mig mina kläder och tog på mig min stora pyjamas tröja. Jag hade ingen ork att gå in på toaletten och borsta tänder eller tvätta bort mitt smink. Jag slängde mig i sängen och somnade med ett leende på läpparna.
________________________________________________________________________________________
Förlåt för lite väntan, men här fick ni en ganska lång del!
Vet att det blivit mycket Amanda-Louis nu, men jag gissar på att ni alla ville veta vad som hände på deras 'dejt' ;) Någon undrade vad som hände på Julias & Harrys dejt, men saken är den att dom inte varit på någon dejt. Det kommer kanske i framtiden!
Var är alla kommentarer? Kom igen nuuu, kommentera på så kommer det en del till ikväll!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Tack, tack, tack, sa han med världens största leende på läpparna och jag log nog minst lika stort. Det kändes skönt att jag hade fått honom att le. Men jag var fortfarande osäker på om jag gjorde rätt, tänk så skulle han lämna mig när jag behövde han som mest? Var det värt att chansa? Kanske, men han skulle inte få det lätt. Han skulle bevisa att det var mig han ville ha.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag öppnade ögonen och hostade helt plötsligt till. Det var fredag morgon. Solen lös skarpt in genom fönstret, som den gjort hela denna veckan. Jag kollade på klockan. 10.07 var den och jag blev glad att jag inte lyckats sova bort hela dagen. Jag kollade på min mobil. Två nya sms. Ett från Johanna och ett från Louis. Jag valde att läsa smset från Johanna först. ”Kan inte du, jag och Julia hitta på något idag? Killarna hade ingen tid att träffa oss på dagen... Niall sa det”. Jag log för mig själv. Jag älskade att spendera dagar med de vänner som kunde få mig att le, även om jag inte ens ville le. ”Jo, såklart! Vad ska vi hitta på?” skrev jag och gick upp ur sängen. Jag startade min dator, vilket jag alltid gjorde på morgonen. Medan datorn startade hann jag gå på toa och ge mina två katter lite mat. Jag kom tillbaka till mitt rum och kom på att ett sms från Louis väntade att bli läst. Jag låste upp min mobil och tryckte fram hans sms. ”Har du lust att göra något ikväll? Bara du och jag? Kanske kolla bio eller något?”. Hur kunde ett sms få mig att le som en idiot? Jag bara satt där och log för mig själv. ”Ja, absolut! Kan vi inte bowla? Jag har inte gjort det på riktigt länge!” svarade jag och satte mig sedan vid min laptop som stod på mitt skrivbord. Bara en sekund efter jag tryckt upp Facebook fick jag ett nytt meddelande i chatten ”Var klar vid halv tolv så kan vi äta lunch i stan och sen bara gå runt lite, okej? :)”. Denna gången var det Julia som skrivit till mig och jag blev nästan lite förvånad att hon redan vaknat. ”Jaja! Vart ska vi träffas?”. Jag kollade runtom mig och såg min borste. Jag borsta igenom mitt hår, vilket jag gjorde minst 10 gånger per dag. ”Vi möts hos Johanna :)” skrev Julia. Jag svarade med ett kort ”Okej, vi ses! :)” och sedan lämnade jag datorn för att gå till köket och äta lite frukost.

När jag kom ner till köket suckade jag för mig själv. Det fanns inga goda mackor, o'boyen var slut och jag var inte alls sugen på någon frukost. Jag tittade igenom alla möjliga skåp och det slutade med att jag åt en banan och lite vindruvor. Jag tröstade mig själv med att jag, Johanna och Julia faktiskt skulle äta lunch tillsammans och jag kunde redan nu lista ut att det skulle bli Subway eller något liknande.

När klockan var fem i halv tolv stod jag utanför Johanns hus och såg Julia komma gående. Jag vände mig mot Johannas ytterdörr, som samtidigt öppnades och Johanna kom ut. Hon låste dörren och kom sedan fram till mig och Julia, som nu också hade kommit fram till mig.
-Alla i tid! Första gången, eller? Sa Julia och vi skrattade.
-Typ! Men ska vi gå? Jag är riktigt hungrig! Utbrast jag och de andra nickade.

Efter många om och men blev det Subway, som jag gissat på. Jag hade varit nära på att säga till Julia och Johanna vad jag skulle göra ikväll, men precis i sista sekunden hade jag ångrat mig. Såklart skulle dom börja snacka om vad dom skulle göra ikväll och jag skulle inte klara av att hålla detta för mig själv. Och, om det nu var någon jag skulle berätta detta för, så var det ju Julia och Johanna som var nummer ett.
-Ska vi ha en filmkväll ikväll? Frågade Julia.
-Jaa! Sa Johanna glatt och jag skakade lätt på huvudet.
-Jag kan inte, sa jag och dom kollade mot mig.
-Varför inte? Sa Johanna frågande och jag log lite lätt.
-Louis frågade mig om jag ville träffa han ikväll, bara han och jag, sa jag. Leendet blev allt större och större. Jag kunde inte hjälpa det.
-Va? Utbrast dom samtidigt och jag nickade.
-Vi ska typ ut och bowla, sa jag. Julia och Johanna bara log mot mig.
-Åhh, vad kul! Fick Johanna fram efter några sekunder och jag nickade. Något som dök upp i mitt huvud var den vanliga frågan. Vad skulle jag ha på mig?
-Vad ska jag ha på mig? Utbrast jag, lite väl högt eftersom andra folk vände sina blickar mot mig. Julia och Johanna skrattade åt mig medan jag skämdes.
-Seriöst, ni måste hjälpa mig!
-Jaa, lugn! Sa Julia och klappade mig lätt på armen. Jag log mot henne och vi fortsatte äta.

Efter några timmar på stan hade jag hittat något jag kunde ha på mig. En vit, tunn blus med ett svart stort hjärta på framsidan med ett par nya, svarta shorts.
-Detta blir perfet! Sa Julia och jag log.
-Hoppas det!

När jag kom hem gick jag direkt in på mitt rum, tog upp min mobil och såg att det kommit ett sms från Louis. ”Jag hämtar upp dig vid halv sju!” stod där. Jag kollade på klockan. Halv 5. Jag tog ett djupt andetag. Två timmar. Jag måste hinna. Jag hoppade snabbt in i duschen och lät vattnet vara ganska kallt. Jag var varm efter en hel dag ute på stan, men jag var redo för att spendera en kväll med Louis.


När jag kom ut från duschen tog jag på mig mina underkläder, en vit bandeau och tog sedan fram fönen. Jag fönade mitt hår tills det nästan var torrt och sedan drog jag på mina nya shorts och min nya tröja. Mitt ganska tjocka, ljusbruna hår lät jag fall ner över axlarna och förbi brösten. Jag sminkade mig lite lätt och kollade mig sedan i spegeln. Denna kväll skulle bli speciell och jag log åt mig själv. Jag kollade på klockan. Tio över sex visade den. Jag skrattade lite åt mig själv och bestämde mig för att gå in på twitter en liten stund. ”Can't wait for tonight! It's gonna be awesome!” skrev jag och tryckte på ”tweet”. Mamma kom in på mitt rum.
-Hej gumman!
-Hej, sa jag och kramade om henne.
-Ny tröja? Sa hon lite förvånat och jag nickade.
-Vad fin! Ska du iväg?
Vad skulle jag säga? Jag hade ju berättat för mamma och pappa att vi träffat killarna, men inte att vi träffat dom så ”privat”.
-Eh.. jo, du vet Louis?*
-Va? Sa hon och jag skrattade. Jag förklarade vem Louis va och denna gången fattade hon.
-Bjöd han ut dig? Sa hon och log stort mot mig.
-Ja, typ, sa jag och hon kramade om mig.
-Ha det så roligt! Hennes armar omfamnade mig och hon tryckte mig hårt mot henne.
-Det ska jag ha, sa jag och mamma släppte taget om mig. Det knackade på dörren.
-Hejdå mamma! Sa jag.
-Hejdå!

När jag öppnade dörren möttes jag av ett stort leende och våra blickar möttes.
-Hej, sa jag lite nervöst och kramade om honom.
-Hej! Vad fin du är! Sa han och han kramade om mig hårt.
-Detsamma, sa jag och han log.
-Klar? Jag nickade mot honom.
-Japp!
Jag stängde dörren bakom mig och vi gick tillsammans mot en bil so stod parkerad där.
-Är det din bil? Sa jag och försökte få ihop hur han kunnat få hit den.
-Nej, jag har lånat den, sa han och jag nickade.
Vi hoppade in i bilen och körde iväg. Allt kändes som en dröm som jag bara väntade på att behöva vakna upp ifrån. När jag insåg att jag faktiskt satt här, i en bil med Louis log jag för mig själv och förmodligen såg jag ut som en idiot.
-Vad tänker du på? Frågade Louis. Alla mina tankar försvann och jag kollade mot honom.
-Att jag sitter här, med dig, sa jag och han skrattade.
-Bra eller dåligt?
-Bra! Sa jag och vi skrattade lite lätt. Vi hade inte ens kört i fem minuter och jag visste redan nu att denna kvällen skulle bli sommarens bästa.
____________________________________________________________________________________
Kanske lite tråkigt inlägg, men nästa del kommer kanske bli lite roligare! 
Johanna har gått och blivit sjuk, tråkigt värre!
Fick någon fråga ang. X-factor, men har ni frågor, ställ dom i BLOGRESPONSE. Men, kan säga er att ni borde söka till X-factor om ni tänkt göra det. Ni har inget att fölora liksom! :)
Har ni frågor - använd blogresponse. Vi kollar in där många gånger per dag!

Nu till en rolig sak, vi vann BLOG AWARDS på justindrewbieberswe.blogg.se! Tack tack tack tack till alla er som röstat! Det är ju ni som gjorde att vi vann! Ni kanske inte förstår, men sånt gör oss sååå peppade på att skriva, när ni gillar det vi gör. Massa kramar!! :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Ingen kom på något att göra, så det hela slutade med att vi spelade Fifa, igen. Jag tror att alla märkte att det var något som inte stod rätt till mellan mig och Harry. Jag klarade inte av att ha det såhär, men vad skulle jag göra?
-Harry? Sa jag lite tyst. Jag som trodde att alla varit så inne i spelet. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
-Ja? Sa han och log mot mig.
-Kom, jag behöver snacka, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Harry gjorde detsamma och vi gick iväg lite. Massa känslor for genom kroppen. Vad skulle jag säga?
____________________________________________________________________________________
Vi gick in i ett annat rum som fanns på det stället de hade studion. Väggarna såg kalla ut av den vita färgen, jag rös till bara jag tänkte på kyla. På golvet låg en grön, lite fluffig matta och på väggarna hängde det någon canvas tavla. Jag gick och satte mig på den ljusgröna soffan som stod längs väggen till vänster. Jag kollade mig omkring i rummet och suckade tungt. Harry satte sig ner på soffan sidan om mig, men han tog ändå lite avstånd från mig. Jag kollade mot honom och såg att han kollade ner på sina händer, han hade flätat ihop sina fingrar. Tänk om det hade varit mina fingrar han flätade ihop sina, han och jag, hand i hand. Det hade varit helt underbart, men det gick inte. Jag visste inte om jag skulle klara av att inte vara med någon som inte hör av sig när han har lovat. Jag tittade ner i mitt knä, suckade än en gång och kollade ner i mitt knä. Jag märkte hur någon rörde sig i soffan och jag kollade upp mot Harry. Hans blick gjorde inte saker och ting lättare, han såg lite ledsen ut, men inte så han grät. Jag såg att han var ledsen inombords, jag såg det i hans blick.

-Harry, sa jag tyst.
-Tro inte att jag inte gillar dig, för det gör jag, men det skulle aldrig funka mellan oss, sa jag och även jag tittade ner på mina händer. Det gjorde nästan ont i mig när jag sa det till honom, men det var sanningen. Harry sa ingenting och nu kändes det som om jag gjort honom ännu mer ledsen. 
-Harry, lyssna, sa jag och han mötte min blick. Han nickade mot mig. 
-Jag gillar dig, men det skulle inte funka, vi kommer kanske inte ens träffas fler gånger, det skulle bara bli jobbigt, sa jag. 
-Mm, sa han lite tyst. Jag kunde inte bara sitta där och se honom ledsen. Jag flyttade mig lite närmre honom och han la sin arm runtom mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Harrys perspektiv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gillade Julia, riktigt mycket, men jag vågade inte riktigt lita på det hon sa. Att hon gillade mig. Gjorde hon det? Jag visste att en middag kanske inte var det bästa, men vad skulle jag göra? Jag behövde Louis just nu, men jag hade gärna suttit kvar här med Julias huvud på axeln.
-Harry, snälla, säg att du inte är sur? Sa Julia. Sur? Varför skulle jag vara sur? Jag var väl mer... ledsen. Och besviken, på mig själv. Jag kanske hade gått lite för fort fram? Vad skulle jag göra?
-Sur? Nej! Verkligen inte, sa jag och tittade ner i mitt knä. Jag satt där och tankarna flög runt i mitt huvud. Varför hade jag ens sagt att jag gillar henne? Det kändes som det stack till i hjärtat när hon sa att hon gillade mig men att det aldrig kunde bli vi. Mina ögon började vattnas och jag kände hur en tår rann nerför min kind. Varför skulle jag gråta nu också? Hon kommer säkert bara tycka att jag är en liten barnunge nu som inte får som jag vill. Men så är det verkligen inte. Jag gillar verkligen Julia, jag vet inte vad jag ska göra om det inte blir vi för jag vill ha henne i min famn. Kunna hålla om henne och kalla henne för min. Men jag kanske gick lite för snabbt fram? Hon kanske bara gillar mig som en vän?
Jag kände hur hon la sin arm runt mig, hon lutade sitt huvud mot min axel och kramade om mig med sin högra arm.
-Harry, snälla…gråt inte, jag klara inte av att se dig ledsen. Jag gillar dig verkligen, sa hon och tittade upp mot mig.
-Du vet att jag gillar dig, som mer än en vän, sa jag kollade in i hennes ögon. Hon rodnade lite lätt och ett litet leende spred sig på hennes läppar.

Julias perspektiv

När han sa det kändes det som jag svävade på moln, det var de orden jag alltid hade drömt om att höra från honom. Jag har suttit där hemma och stirrat mig blind på den gigantiska postern på Harry, i hopp om att den skulle komma till liv. Nu sitter jag här sidan om honom och han har nyss sagt att han verkligen gillar mig. Vad ska jag göra? Egentligen vill jag bara skrika av glädje, men det går inte för där är något som hindrar min glädje. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att han ska lämna mig när jag behöver honom som allra mest.
-Jag gillar dig också, som mer än en vän, men jag är rädd att det inte kommer att fungerar, sa jag osäkert och kollade ner i mitt knä. Harry tog tag i min hand och försökte lyfta upp mitt huvud.

-Snälla, ge mig en chans. Jag kommer aldrig att lämna dig. Första gången jag såg dig visste jag att det var något speciellt med dig, jag föll direkt för dig och den månaden vi var borta saknade jag dig riktigt mycket. Snälla låt mig få bjuda dig på middag ikväll och ge mig en chans, det är allt jag ber dig om, sa han och kollade på mig med ett par oroliga ögon och i de ögonen såg man en gnista hopp. Vad skulle jag göra? Jag ville inte att han skulle bli ledsen igen, på grund av mig. Det var ju detta jag hade drömt om. Varför skulle jag vara så feg nu och inte våga ta lite chanser? Jag brukar ju aldrig vara såhär feg, vad var det som var fel på mig?
Han höll fortfarande i min hand. Hans hand var så stor och len, jag log lite smått för mig själv när jag kollade ner på våra händer. Utan att tänka mig för flätade jag ihop mina fingrar med Harrys och ett leende spred sig över hans läppar.
-Jag ger dig en chans, sa jag tyst och Harry ryckte till och kramade om mig. Jag började bara skratta åt hans reaktion.
-Tack, tack, tack, sa han med världens största leende på läpparna och jag log nog minst lika stort. Det kändes skönt att jag hade fått honom att le. Men jag var fortfarande osäker på om jag gjorde rätt, tänk så skulle han lämna mig när jag behövde han som mest? Var det värt att chansa? Kanske, men han skulle inte få det lätt. Han skulle bevisa att det var mig han ville ha. 
____________________________________________________________________________________
Här kommer en del som jag antar är efterlängtad? (Det blev ingen del igår, pga att vi båda hade prov att träna till)
Tack för alla underbara kommentarer och fortsätt så :)
...jag vill också säga tack för alla "lycka till"-kommentarerna jag fick inför X factor. Dock gick det inte lika bra som jag hade hoppats på, det gick bra i början och de verkade att gilla mig, men sen vände allt för mig. Jag fick knappt fram någon röst, så det blev en kort resa för mig. Men jag ger inte upp, nästa år kommer jag igen. DARE TO DREAM! :)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

-Louis, alla fans blänger på mig, sa Amanda lite tyst och jag la min arm om henne ännu en gång.
-Du? Försök att inte bry dig, snälla. Jag gillar dig.
Hon tittade upp och våra blickar möttes. Hennes blå ögon glänste av solen och hennes bruna hår blåste lätt utav vinden.
-Jag gillar dig också, sa hon.
_____________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv

Jag och Julia hade fått en lite stund för oss själv då Louis och Amanda var ute och åt lunch, Niall och Johanna hade gått ut dom också och Zayn och Liam hade gått ut för att träffa lite fans. Jag och Julia var inte speciellt hungriga, så vi bestämde oss för att stanna inne och snacka lite. Jag visste inte varför, men jag blev lite nervös. Vi satt där och snackade lite och allt kändes så himla bra.
-Du? Sa jag lite försiktigt och Julia nickade.
-Ja?
-Skulle du vilja.. ehh... gå ut och äta middag med mig ikväll? Frågade jag lite nervös. Eller, mer än lite.
-Asså, Harry, jag vet inte...
Inom mig ville jag bara sjunka genom marken. Jag kunde ju inte hjälpa att jag gillade henne. Men varför hade jag ens frågat? Hon gillade såklart inte mig.
-Förlåt, jag bara...
-Nej, Harry, det är lugnt, sa hon och log mot mig. Jag ville fortfarande sjunka genom marken. Jag kände mig lite ledsen. För jag skulle mer än gärna vilja spendera en kväll med Julia, ensam. Jag hade fallit för henne, direkt, men tydligen gillade hon mig inte. Jag reste på mig.
-Eh, jag ska bara gå på toa, sa jag tyst och gick där ifrån. Jag suckade för mig själv och kollade mig själv i spegeln inne på toaletten. Jag skulle aldrig kunna släppa detta.

Julias perspektiv


Jag kände mig som världens dummaste tjej. Hade jag nyss sagt nej till en middag med Harry? Med Harry Styles? Världens snyggaste kille? Vad var det med mig? Vilken tjej som helst skulle gjort allt för att få ens träffa honom och här satt jag. Han hade nyss frågat om jag ville äta middag med honom, och jag tackade nej? Men, samtidigt gjorde jag det för en anledning. Jag gillade ju honom, riktigt mycket. Inte bara för han var en känd kille som alla tjejer ville ha, men för att han var Harry Styles. Den snälla, fina och roliga killen. Han var precis min typ. Jag var kär i honom, på riktigt. Nej, varför hade jag sagt nej? Det kändes lite som jag gjort honom ledsen, och det var ju det sista jag ville. Tänk om han nu trodde att jag inte gillade honom?

Dagen rullade på, men jag kände på mig att jag och Harry höll lite avstånd. Jag började snacka väldigt mycket med Zayn, som jag knappt snackat med innan. Han var verkligen hur trevlig som helst, väldigt lätt att snacka med. Jag hade alltid trott att han var svårast att snacka med, men när han väl börjat snacka var det inte så att han slutade direkt. Under tiden killarna var i studion kände jag mig lite deppig, vilket Johanna och Julia såklart märkte.
-Vad är det Julia? Frågade Amanda.
-Nej, inget... sa jag tyst.
-Jo, klart det är! Sa Johanna och jag log lite mot henne.
-Harry frågade mig innan om jag ville äta middag med honom ikväll...
-Han vadå? Utbrast Amanda och jag skrattade lite åt henne.
-Ja, du hörde rätt, sa jag.
-Och, vad mer? Varför är du ledsen?
-Jag sa nej.
-Varför i hela fridens namn sa du nej? Utbrast Johanna och Amanda samtidigt. Jag ryckte på axlarna. Jag visste ju inte ens själv.
-Alltså, jag vet inte...
-Men, Julia, kom igen, du vet att han gillar dig...
-Är ni säkra? Sa jag lite orolig.
-Ja, såklart han gillar dig! Sa Amanda och la sin arm runtom mig.
-Och du gillar han, ellerhur? Sa Johanna och jag nickade, samtidigt som jag skrattade.
-Men, han kanske inte tror det nu?... Han blev typ ledsen när jag sa nej, sa jag. Det gjorde nästan ont i mig att säga det. Jag tyckte synd om honom. Det var ju inte direkt meningen att göra honom ledsen. Jag visste ju inte ens själv varför jag sagt nej. Plötsligt kom killarna ut från studion och jag blev nervös. Vad skulle jag göra?
-Julia, snacka med honom, sa Amanda och puttade lite lätt på mig.
-Nej, sa jag bestämt.
-Julia, nu! Sa Johanna och jag skakade på huvudet.
-Tjejer, vi fick en liten paus, ska vi spela lite Fifa? Frågade Zayn och vi alla tre suckade.
-Nej, snälla! Sa jag och mötte Harrys blick. Jag kollade snabbt ner i golvet. Louis, Liam och Niall hade mosat ner sig i soffan bredvid mig och Amanda och det blev lite väl trångt. Amanda reste sig upp, men Louis drog snabbt ner henne i hans knä.
-Vad vill ni hitta på då? Frågade Louis.
-Vi kan typ... eh...

Ingen kom på något att göra, så det hela slutade med att vi spelade Fifa, igen. Jag tror att alla märkte att det var något som inte stod rätt till mellan mig och Harry. Jag klarade inte av att ha det såhär, men vad skulle jag göra?
-Harry? Sa jag lite tyst. Jag som trodde att alla varit så inne i spelet. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
-Ja? Sa han och log mot mig.
-Kom, jag behöver snacka, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Harry gjorde detsamma och vi gick iväg lite. Massa känslor for genom kroppen. Vad skulle jag säga?
_____________________________________________________________________________________
Vad tror ni Julia ska säga till honom? Lite dumt av henne att säga nej från första början, eller?
Så himla kul med massa kommentarer och till dig som sa att du inte var en Directioner, men att du ändå är fast - SÅNT GILLAR VI!
Vi slog även besöksrekod igår! Wohooo! :)
Och, en sak till - Imorgon ska Johanna åka till malmö och gå på audition för X-factor, önska henna lycka till!
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.
(sista dagen imorgon tror jag!!)

Johannas perspektiv

Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.

____________________________________________________________________________________
Jag kollade på Niall med en orolig blick och han kramade om mig än en gång. Glädjen spred sig genom hela min kropp. Att få vara i hans närhet igen, att bara få sen honom igen gjorde att jag mådde mycket bättre.
Han släppte taget om mig igen och kollade på mig, jag mötte hans blick.
-Johanna, snälla förlåt…jag har saknat dig så sjukt mycket. Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig, min mobil blev stulen och då tappade jag även kontakten med dig, sa han lite ledsamt men även ganska snabbt och jag kollade fortfarande på honom.
-Niall, det är lugnt. Du ska bara veta hur mycket jag har saknat dig och hur orolig jag har varit. Jag var rädd att jag hade gjort något fel så att du inte ville prata med mig mer, att du ville glömma mig, sa jag och kollade ner i marken.
-Aldrig, jag vill aldrig glömma dig, sa han och kramade om mig hårt och jag kände hans läppar mot min kind. Ett leende som spred sig över hela mitt ansikte och mina kinder fick en rosa nyans.
-Aldrig att jag skulle glömma dig, du är speciell…jag blev ledsen när jag insåg att min mobil var borta, för i min mobil fanns den enda vägen till dig, viskade han i mitt öra och kramade om mig ännu hårdare. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände mig helt mållös. Jag hade aldrig tänkt att Niall skulle säga något sådant till mig. Det kändes som livet var helt underbart nu.

När vi stod där och kramades kände jag hur flera stycken plötsligt hoppade på oss. Jag kollade upp och såg nu att resten av killarna var där, och insåg att jag och Niall var i mitten av en gruppkram.
-Hey, ni kan inte stå här och kramas hela dagen! Sa Liam och jag skrattade lite smått.
-Niall, är det okej om jag kramar din tjej? Frågade Louis. Jag kollade chockat på både Louis och Liam.
-Hon är inte min tjej…inte än i alla fall, svarade Niall och rodnade. Nu fattade jag liksom ingenting. Vad menade Niall med ”inte än i alla fall”?

Louis perspektiv

När jag kramade om Amanda andra gången för idag var det precis som om hela världen stannade. Jag hade saknat henne så sjukt mycket och jag kände mig som världens största svikare eftersom jag inte hållit kontakten med henne. Jag log mot henne.
-Ska vi gå ut och äta lite lunch senare? Frågade jag henne och hon nickade.
-Visst! Bara du och jag? Frågade hon och jag nickade.
-Ja, om det är okej? Hon log och nickade.
-Såklart!

Vi snackade lite med alla tjejerna innan vi var tvungna att gå in i studion för att fixa lite saker. Tjejerna lovade att vänta i rummet, som såg likadant ut som förra gången vi varit här, förutom att det kommit upp två stora tavlor på väggarna. Jag kollade på klockan var femte minut och när klockan tillslut slog halv ett fick vi rast. Jag nästa sprang ut ur studion och fram till Amanda.
-Ska vi gå då? Sa jag och hon nickade.
-Men..
-Vad?
-Alla fans då? Sa hon lite oroligt. Jag la min arm runt om henne och log.
-Jag vet... men kom nu! Sa jag.
-Men.. Louis...
Vad skulle jag säga? Jag ville träffa Amanda lite för mig själv och kunna snacka med henne. Fans skulle inte få förstöra.
-Kom nu, sa jag bestämt och drog med henne.
-Vi går och äter någonstans, sa jag till dom andra killarna. Dom nickade, samtidigt som jag mötte Harrys blick. Han skrattade åt mig och jag gav han en ond blick, men kunde inte hjälpa att jag log.
-Haha, kul, sa jag och han flinade

-Vart ska vi äta? Subway? Eller? Frågade jag Amanda och hon nickade.
-Visst, det blir bra!
Utomhus sken solen för fullt och himlen var alldeles klarblå. Man kunde inte se ett enda moln och jag njöt av solens strålar som kunde få en att svettas. När vi kom fram till Subway var där ingen kö, så vi beställde snabbt och satte oss sedan ner vid ett bord.
-Var i Stockholm bor du? Frågade jag.
-Ehm, inte så långt härifrån!
-Men, du... började jag och Amanda kollade oroligt mot mig.
-Vad?
-Förlåt att jag inte smsade dig, jag vet att det inte finns någon tillräckligt bra anledning, men du vet inte så mycket vi har gjort denna månaden och när vi va i USA under två veckor funkade knappt min mobil och...
Hon avbröt mig.
-Louis, det är lugnt, jag förstår, sa hon och log mot mig.
-Men, jag känner mig så himla taskig, jag har saknar dig, riktigt mycket, men allt har liksom varit så... stressigt! Du är inte arg va?
-Arg? Va? Nej! Absolut inte!
Jag log mot henne och drack lite av min läsk som stod på bordet. Vi fortsatte snacka och allt kändes bra igen. Det kändes som om vi kom allt närmre varandra och det var hur lätt som helst att snacka med henne.

-Ojj, shit, vi måste tillbaka till studion, klockan är snart två! Amanda skrattade åt mig.
-Du, Paul kommer bli arg, sa jag och hon log.
-Oj oj!
-Ja, kom nu! Vi reste på oss och slängde vårt skräp innan vi gick därifrån. På vägen mot studion träffade vi på några fans. Amanda blev nog lite nervös och jag såg att folk slängde lite sura blickar mot henne. Jag tog några snabba kort med några fans innan jag var tvungen att gå vidare.
-Louis, alla fans blänger på mig, sa Amanda lite tyst och jag la min arm om henne ännu en gång.
-Du? Försök att inte bry dig, snälla. Jag gillar dig.
Hon tittade upp och våra blickar möttes. Hennes blå ögon glänste av solen och hennes bruna hår blåste lätt utav vinden.
-Jag gillar dig också, sa hon.
____________________________________________________________________________________
Hope you like it! 
Vad har alla kommentarer tagit vägen? Kommentera på, så kanske det kommer en till del idag!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Kramen jag fått av Harry var nog den bästa kramen jag någonsin fått. Jag hade inte haft så bra kontakt med han dom senaste två veckorna, men det kändes bra att äntligen få träffa killarna igen. Att dom kände igen oss gjorde oss alla riktigt glada. Vi vände oss om för att gå ut från flygplatsen och då märkte vi hur alla fans kollade mot oss med avundsjuka blickar. Kanske hade killarna visat lite väl tydligt att dom kände oss?
-Whoops, sa jag lite tyst, men båda Johanna och Amanda hörde det.
-Säger detsamma, sa Johanna och vi skrattade lite smått.
____________________________________________________________________________________
Vi gick hem mot mig för att vi inte visste riktigt var killarna hade tagit vägen och vi visste inte vad vi skulle göra. Vi ville ju självklart träffa killarna igen men visste inte hur. De kom ju ihåg oss, men vi ville få tillbaka kontakten med dem.
När vi hade kommit halvvägs hem till mig kände jag att det började vibrera i fickan, jag tog snabbt om min mobil och såg att jag hade fått ett sms. Men inte från vem som helst, utan från en av de jag har saknat så mycket. Jag blev varm inombords och ett stort leende spred sig på mina läppar. ”Hej, kom till studion kl. 11, så kan vi träffas lite… har saknat er! Det är samma ställe som förra gången :)”, jag stannade upp helt plötsligt och mitt leende blev ännu större. Jag stod där mitt på trottoaren, bilarna körde förbi, Johanna och Amanda gick bara vidare.

-Hallå! utbrast jag och först då vände sig Johanna och Amanda om.
-Vad? Sa Johanna och sprang fram till mig. Jag höll fram min mobil och log stort. Johanna läste igenom sms:et snabbt och ett leende spred sig även på hennes läppar.
-Vad? Sa Amanda lite uttråkat.
-Läs! Utbrast Johanna och Amanda tog min mobil. Amanda gick från att inte ha något leende alls på sina läppar tills att ha världens största leende och jag log mot henne.
-Vi måste dit!
-Såklart, utbrast jag, samtidigt som vi kramade om varandra. Känslan av att killarna faktiskt kom ihåg oss gjorde mig glad och jag blev ännu gladare av sms:et, att dem faktiskt ville träffa oss.

Harrys perspektiv

”Ja, vi kommer!” stod det som svar. Jag kollade på klockan och såg att den redan var fem i elva och insåg att tjejerna skulle vara här vilken minut som helst, eftersom de inte brukade komma försent.

När tjejerna kom in genom dörren var det Julia jag såg först. Hennes röda, lockiga hår föll perfekt ner på hennes axlar och hennes gråa, fina ögon mötte mina. Jag log mot henne och drog in henne i en kram. Jag tryckte hennes kropp mot min och drog in hennes doft. Det kändes som jag känt Julia i all evighet och bara av att stå där och krama om henne gjorde mig så glad. Jag släppte motvilligt taget om henne och log.
-Allt bra? Sa jag och hon nickade.
-Ja! Själv?
-Det är bra! Jag kunde inte låta bli att krama om henne igen. Jag drog in henne i ännu en kram och jag hörde att hon skrattade lite.
-Jag har saknat dig, viskade jag i hennes öra.
-Jag med, sa hon och jag log för mig själv. Vi hade lyckats att hålla kontakten ganska bra, men det kändes såklart tusen gånger bättre att få se henne och krama om henne.

Johannas perspektiv

Jag blev allt mer nervös ju närmre dörren vi kom, vi hade ju trots allt inte träffat killarna på en månad och efter två veckor hade jag tappat kontakten med Niall helt och hållet. Jag var nästan helt förstörd och visste inte var vi stod nu. Vad han tyckte om mig, tyckte han verkligen om mig som han sa innan de åkte? Jag trodde knappast det eftersom han varken hade svarat på mina samtal eller sms:en jag hade skickat. Vad hade jag gjort för fel?
Vi gick in genom dörren och jag mötte Nialls blick direkt, hans vackra blåa ögon gjorde att jag smälte och all nervositet släppte nästan direkt. Jag kollade ner på hans händer och såg att han hade macka från Subway i sin vänstra hand och jag skrattade lite smått. Han släppte den på bordet och kollade med ett väldigt stort leende mot mig. Jag kunde inte låta bli att le lite åt att han hade släppt sin mat för att le stort mot mig. Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.
____________________________________________________________________________________
Del 17!
Ja, vi vet att uppdateringen inte varit den bästa, men till er som klagar - prova skaffa en novellblogg och uppdatera två gånger per dag, varje dag, 365 dagar om året! Vi gör saker precis som alla andra, vi träffar vänner, behöver städa, vil ta det lugnt, fastnar på twitter osv. Hoppas ni förstår!
Någon frågade om vi fått biljetter till arena turnen och ja, till vår glädje lyckades vi får biljetter :)
/Angelica & Johanna