Amandas perspektiv

Det uppstod en tystnad som inte vanligtvis uppstod mellan oss. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Allt som snurrade i mitt huvud var tankar på vad som hänt med Julia, och vem som skadat henne. Var det Marcus? En sak var säker, det var hans handstil på lappen. Han måste ha varit här. Jag ville berätta för Johanna, men jag kunde inte.

____________________________________________________________________________________
Efter en stunds obekväm och pinsam tystnad avbröts äntligen tystnaden och jag suckade lättat.
-Kom vi går, sa Johanna lite surt.
Innan jag hade hunnit säga något hade hon vänt ryggen mot mig och var på väg mot dörren. Jag kunde inte hindra henne eftersom hon var nästan ute genom dörren. Jag suckade än en gång och började gå efter henne. Jag hade kanske det jag behövde för att få reda på det jag ville veta. Vem som skadad Julia, och varför.

Ingen var hemma när jag kom hem, vilket kändes skönt. Johanna hade snackat med Julias mamma och vi hade bestämt oss för att åka in till sjukhuset lite senare ikväll, eftersom Julia inte vaknat upp än. Jag gick direkt in på mitt rum och satte mig i sängen. Jag bläddrade runt i mina kontakter och såg Marcus namn. Jag suckade av lättnad. Jag hade hans nummer kvar. Jag tvekade på om jag skulle ringa honom eller inte, men jag kände att jag inte vågade. Jag bestämde mig för att bara skicka iväg ett sms. I några minuter tänkte jag på vad jag skulle skriva, men det slutade med att jag skrev ”Varför Marcus, varför?”. Jag kände hur det kurrade i magen och jag kollade på klockan. Kvart över sex var klockan och jag visste att mamma och pappa skulle vara hemma snart. Jag gick till köket och började fixa lite mat, för att överraska mamma och pappa när dom väl kom hem.

-Åh, har du lagat mat? Utbrast mamma när hon kom in i köket. Jag nickade stolt och hon kramade om mig.
-Jag snackade med pappa, han kommer inte förrän sent ikväll, så du och jag får äta! Jag log mot henne och fixade klart det sista innan vi satte oss ner och började äta.
-Julia är inne på sjukhuset, sa jag tyst när vi börjat äta och mamma kollade förvånat på mig.
-Va? Vad har hänt?
-Jag vet inte. Julias mamma ringde till Johanna tidigare idag och bad henne komma, så hon ringde till mig. Där var ambulanspersonal som hämtade henne och körde iväg. Hon var blek i hela huvudet och andades inte normalt...
Jag rörde lite i maten, men jag hade ingen aptit alls. Jag ville egentligen bara träffar Marcus och snacka med honom och jag var spänd på om han svarat mig.
-Oj! Ska ni åka dit sen då?
-Ja, tror det.
Jag och mamma fortsatte att äta i tystnad. Ingen av oss sa något. När vi ätit klart hjälpte jag mamma att duka av och sedan gick jag upp på mitt rum. Jag hoppades innerligt att Marcus hade svarat, men det hade han inte.

Min mobil ringde plötsligt och jag hoppade till. För några sekunder trodde jag att det var Marcus, och jag hann nästan bli lite nervös, tills jag såg att det var Johanna.
-Hej!
-Hej... jag snackade med Julias mamma, hon sa att det är bättre om vi kommer imorgon, vid 11.
-Okej, vi ses då! Sa jag och sedan la vi på. Jag var inte alls på humör idag. Klockan var lite över sju och det kändes som om jag skulle kunna somna vilken sekund som helst. Jag kände mig så ensam. Jag kunde inte berätta för någon. Jag borde kanske berätta för Johanna, men jag kunde inte. Jag tog upp min mobil och bläddrade igenom min kontaktlista. Där fanns så många namn, så många vänner, men ingen jag kunde berätta för. Jag såg Louis namn och kände hur ont det gjorde. Jag saknade han så otroligt mycket. Jag gick snabbt in på vår sms-konversation och log för mig själv. Jag tänkte tillbaka på festen. Vad lycklig lottad jag, Julia och Johanna var. Men, det var svårt att tänka på roliga saker när en av mina bästa vänner låg inne på sjukhuset. Hon förtjänade inte detta. ”Louis, jag saknar dig, så himla mycket!” skrev jag i ett sms och skickade det till Louis. Han kanske inte skulle svara, men ändå.

Mobilen pep till precis när jag lagt mig i sängen. Innan jag tog upp mobilen frågade jag mig själv, var det Louis eller Marcus? Jag hoppades egentligen att det var Louis, men samtidigt ville jag ha ett svar från Marcus.
”Va? Vad menar du?”. Det var från Marcus. Jag suckade för mig själv. Han visste säkert vad jag menade, men jag bestämde mig för att svara honom med en kort förklaring. Han skulle inte komma undan. ”Du skadade Julia, ellerhur? Varför? Hon har aldrig skadat dig, hon förtjänar inte detta.” Jag väntade i fem minuter på ett svar, men de fem minuterna kändes som en evighet. ”Hur fan kan du veta det?...” var hans svar. Jag suckade. ”Du tappade en lapp.... jag känner igen din handstil. Vi måste snacka. Du mår inte bra, ellerhur?”. Det kändes nästan läskigt. Jag hade knappt tänkt på Marcus sen den där festen, men nu spelades alla minnen upp i mitt huvud. Jag kom väl ihåg förra sommaren. Vi hade umgåtts varje dag. Med vänner, med våra familjer och själva. Marcus, fina Marcus. Han var inte alls samma kille längre. Inte den som han var under tiden han var min. Det gjorde ont att erkänna det, men jag saknade han lite. Fast Louis var som min drömkille. Han var perfekt och det var han jag ville vara med. Inte för han var Louis Tomlinson från det stora pojkbandet One Direction, men för att han var Louis. En snäll, glad, rolig och underbar kille, som fått mig att falla.
”Aha. Vi kan snacka. Men inte via sms eller telefon. Vi kan snacka öga mot öga. Imorgon?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte om jag var redo att träffa honom. Jag behövde snacka med honom, men sen kom jag på att jag skulle till sjukhuset imorgon, för att träffa Julia. Jag pustade ut. ”Kan inte imorgon. Jag smsar dig någon dag, så vi kan bestämma.” Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Det kändes verkligen inte bra att min före detta kille skadat min bästa vän. Julia och Marcus hade alltid varit vänner. Jag förstod inte. Varför ville han skada henne? Jag la mobilen ifrån mig och med blandade känslor somnade jag.
____________________________________________________________________________________
Mycket tankar/känslor... vet att många gillar det :)
På senaste tiden har vi fått en del mail med massa snälla ord och lite frågor osv. Sånt uppskattar vi verkligen! Vill ni maila oss något, så skicka ett mail till [email protected] :) Vi svarar så fort vi kan!
Alltid lika roligt att kolla mailen och få läsa alla era snälla ord, vad ni tycker om novellen osv ♥
HAR NI FRÅGOR- använd blogresponse eller skicka mail! 
/Angelica & Johanna
UPDATE:
Vi har blivit nominerade i en mini "blog award" .. vill ni rösta på oss, gå in HÄR och skriv "jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se" eller liknande! :) Tack för vi blev nominerade :)

Johannas perspektiv

-Vad? Utbrast jag och kände hur en tår föll ner för kinden. Vad hade hänt?
-Kom hit! Nu! Jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag kommer, sa jag med panikslagen röst. Jag la på luren och ringde upp Amanda.
-Kom till Julias hus, NU!
-Va? Sa hon.
-Bara kom dit, nu.
Med ganska darriga ben tog jag på mina skor och sprang ut ur huset. Massa tankar snurrade inom mig. Vad hade hänt egentligen?
____________________________________________________________________________________

Magen gjorde ont, benen darrade och jag kände hur en huvudvärk trängde sig fram. Det kändes som om det var tio gånger längre till Julias hus än var det egentligen var. Hennes mamma hade låtit riktigt panikslagen när jag snackat med henne i telefonen.

Jag mötte Amanda precis utanför Julias hus och Amanda kollade oroligt på mig.
-Vad har hänt? Jag skakade på huvudet och kände i samma sekund hur det gjorde mer och mer ont i skallen.
-Kom, sa jag och tog ett djupt andetag. Vi gick mot ytterdörren med tunga steg.

När vi kom in genom dörren såg vi Julias mamma direkt. Hon stod med huvudet ner i sina händer och grät. Två sekunder hörde vi att en ambulans kom och några sekunder efter det rusade två män in genom dörren. Julias mamma pekade mot soffan och männen sprang genast in där . Jag vågade knappt titta. Jag förstod att Julia var där inne. Jag kunde inte hålla mig. Jag tittade in mot soffan och såg att männen la Julia på en bår och sedan gick dom försiktigt ut med Julia liggande på en bår. Hon var alldeles blek i huvudet och det såg knappt ut som henne. Jag följde männen med blicken, samtidigt som jag, Amanda och Julias mamma gick ut till ambulansen.
-Vill någon av er följa med? Julias mamma nickade.
-Jag, sa hon tyst. Jag gav henne en snabb kram innan hon hoppade in i ambulansen.
-Kan ni låsa dörren? Vi hörs, sa hon och vi nickade.
-Vi fixar det!
Det kändes som om jag, Amanda och Julia hade tre hem. Vi kände varandra otroligt bra och deras familjer blev som mina familjer också. Vi såg hur ambulansen körde iväg, utan blåljus. Männen hade förmodligen koll på läget och jag försökte övertala mig själv att det inte var så farligt, men jag ville veta vad som hänt.

Vi gick mot huset igen för att stänga och låsa.
-Kan vi inte bara gå in? Någon kanske har varit och skadat henne? Vi kan kolla om...
-Amanda, nej, sa jag bestämt.
-Jo, snälla!
-Nej, om vi rör något och sedan polisen kommer dit kan dom tro att det är vi, sa jag.
-Nej, kom. Vi går in. Vi kanske hittar något. Någon måste ha skadat henne, sa Amanda och jag kunde se hur en tår rann ner för hennes kind.
-Men, Amanda...
Mer hann jag inte säga förrän Amanda öppnat dörren som jag nästan stäng och gått in.
-Amanda, snälla. Vi går inte in.
-Jag gör. Du kan stanna där om du vill.
-Men..
Amanda kunde verkligen vara envis och jag förstod att hon inte skulle ge sig. Jag gick motvilligt in där. Med mina redan skakiga ben blev det inte bättre. Huvudvärken hade försvunnit, men jag var svettig.
-Jag tar lite vatten, sa jag och gick in i köket för att ta ett glas vatten.

Amandas perspektiv

-Okej, sa jag tyst för mig själv, samtidigt som jag gick runt i det stora, tysta huset. Jag kollade runt lite och plötsligt såg jag en lapp på golvet. Lappen såg ganska gammal ut, men man kunde i alla fall läsa var där stod. ”Om någon bara kunde förstå hur dåligt jag mår.” Jag kände igen handstilen direkt. Det var Marcus som skrivit det. Jag kunde känner hur tårarna brände bakom ögonen. Alla minnen jag hade med Marcus. Allt vi gjort tillsammans. Det var som om jag såg allt framför mig. Sen fick jag en annan tanke i huvudet. Var det Marcus som skadat Julia? Varför hade han gjort det? Varför skulle han skada Julia? Hon hade aldrig varit taskig mot honom. Om han nu tvunget skulle skada någon, så var det mig. Även om det var han som kysst en annan tjej. Men jag kunde inte hjälpa att jag tyckte synd om Marcus. Han mådde tydligen inte alls bra. Johanna kom mot mig.
-Vad är det för lapp? Sa hon och jag gömde den snabbt bakom ryggen.
-Eh.. nej, det är inget, sa jag och hon kollade på mig.
-Vad är det?
-Nej, inget, sa jag bestämt.
-Ah, okej.
Det uppstod en tystnad som inte vanligtvis uppstod mellan oss. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Allt som snurrade i mitt huvud var tankar på vad som hänt med Julia, och vem som skadat henne. Var det Marcus? En sak var säker, det var hans handstil på lappen. Han måste ha varit här. Jag ville berätta för Johanna, men jag kunde inte.
____________________________________________________________________________________
Inte världens längsta del, men en del iaf! 
Vad tror ni kommer hända? Han där Marcus är lite skum..
Självklart kommer killarna (1D) in mer, när ni minst anar det.... ;)
Glöm inte följa oss på bloglovin för att inte missa någon del! 
Glöm inte kommentera!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Hallå? Ropade jag, men ingen svarade. Jag suckade och reste på mig. Jag gick in och kunde skymta en skugga från köket.
-Hallå? Ropade jag och gick sagt mot köket, samtidigt som det snurrade massa tankar i mitt huvud. Vem kunde det vara? Jag kände hur mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.

____________________________________________________________________________________
När jag såg vem det var hoppade jag till. Det var Marcus som stod där.
-Hej, sa han och log ett busigt leende. Han gick mot mig medan jag backade.
-Marcus, vad gör du här? Och hur kom du in?
-Berätta allt för mig!
-Va? Sa jag och backade ännu mer. Jag lyckades backa in i soffan. Jag satte mig på armstödet och nu stod Marcus bara en meter ifrån mig.
-Berätta vad? Frågade jag och han gav mig en menande blick.
-Vem är Amanda tillsammans med?
-Ingen, sa jag. Jag visste ju att jag ljög. Jag var rädd. Vad tänkte Marcus göra?
-Jo. Bara säg det.
-Varför är du här? Frågade jag igen, denna gång med lite högre röst.
-Bara berätta för mig, vem är hon tillsammans med?
Var detta verkligen Marcus? Marcus hade alltid varit skolans snygga, snälla och underbara kille. En kille som kunde få alla tjejer, men han hade förändrats helt.
-Louis. Sa jag svagt och han skrattade.
-Varför ljög du?
-Vad tänker du göra? Kan du inte bara låta henne va? Hon är mer lycklig med honom, sa jag och kände hur paniken började stiga inom mig. Jag var rädd att han skulle gå härifrån och åka hem till Amanda istället.
-Jag tänker inte ge upp, sa han och jag reste mig. Jag tog ett hårt grepp om hans arm och kollade på honom.
-Vad du än gör, låt henne va. Du har förändrats Marcus. Innan var du världens snällaste kille, men nu är du någon helt annan.
-Låter du mig inte gå, då kommer jag skada dig.
Hans mörka röst fick det att låta tio gånger värre än var det egentligen var.
-Marcus, lyssna på mig. Kommer du ihåg i nian? Du, jag, Johanna och Amanda var bästa vänner? Vi har alltid varit bra vänner. Hör du dig själv? Du står här och hotar mig? Du mår inte bra Marcus.
Jag försökte hålla mig lugn, men det var svårt. Innerst inne var jag riktigt rädd. Jag var rädd för att han skulle göra något. Vad visste jag inte, men bara något. Man kunde tro att jag var en stark person i detta läget, men saken var den att jag bara ville visa mig stark. Marcus skulle inte få vinna.
-Vadå, jag mår inte bra? Jag mår bättre än vad jag någonsin gjort, fast jag ska hitta Amanda och få henne att bli min, sa han och jag skakade på huvudet.
-Snälla Marcus, lyssna på mig. Det är inte dig hon vill ha längre. Ni kan vara vänner, om du slutar bete dig såhär och går tillbaka till att vara den snälla, söta Marcus. Vi alla vet att den Marcus finns där inom dig.
Marcus bara skakade på huvudet och jag suckade. Jag försökte. Jag visste att den Marcus jag pratade om fanns där inne. Någonstans. Plötsligt puttade han ner mig i soffan och han satte sig ovanpå mig. Jag kände hur jag blev allt mer rädd. Vad tänkte han göra? Jag kunde även se på Marcus att han gått upp några kilo. Kanske med än några. Han hade alltid varit en aktiv kille. Spelat fotboll som de flesta andra och varit duktig i skolan, men nu var det som om han sket i allt. Som om han festade och drack varenda helg och som om han totalt slutat att träna. Allt kändes så annorlunda. Jag saknade den gamla Marcus. Han som varit min bästa vän. En vän jag alltid hade kunnat lita på. Nu satt han här på min mage medan jag började få problem med att andas.
-Marcus, res dig! Fick jag fram. Jag försökte puttade bort honom, men han tog ett fast grepp om mina händer. Han var fortfarande stark. Jag försökte andas normalt, men det var inte lätt.
-Marcus, snälla, pep jag, men han rörde sig inte hur fläcken. Jag såg att min iPhone la på bordet, men jag insåg att jag aldrig skulle få tag i den.
-Marcus, snälla, jag ber dig.
Det var nog det sista jag fick fram. Plötsligt kände jag hur hans händer tog ett grepp om min hals. Jag kände hur jag började svettades och fick ännu mer problem med andningen. Hans händer tryckte så hårt mot min hals och jag kände hur mina ögon slöt sig.

Johannas perspektiv

Jag satt i soffan och tittade på TV. Ingen hade kommit hem än och jag kände hur min mage kurrade. Jag reste mig motvilligt upp från den sköna soffan och i samma sekund ringde telefonen.
-Hej, det är Johanna, svarade jag med en lugn röst. I andra änden av telefonen var inte rösten lika lugn.
-Vad har hänt med Julia? Johanna? Vet du något? Hallå?
Jag kunde höra Julias mamma i telefonen, men vad som hänt hade jag ingen aning om. Det gick en obehaglig känsla genom kroppen.
-Vad? Utbrast jag och kände hur en tår föll ner för kinden. Vad hade hänt?
-Kom hit! Nu! Jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag kommer, sa jag med panikslagen röst. Jag la på luren och ringde upp Amanda.
-Kom till Julias hus, NU!
-Va? Sa hon.
-Bara kom dit, nu.
Med ganska darriga ben tog jag på mina skor och sprang ut ur huset. Massa tankar snurrade inom mig. Vad hade hänt egentligen?
____________________________________________________________________________________
Hade det inte varit för alla era fina kommentarer hade jag inte skrivit en del idag. Har ett prov imorgon, plus läxa. Plus att frekaing Louis Tomlinson följde mig på twitter.. gissa om jag är uppspelt... 
Men, jag tycker ändå ni kan bli bättre på att kommentera, VI VET ATT NI KAN!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Dags att pussa Louis! Utbrast Julia samtidigt och jag kollade på henne, och sedan på Louis. Innan jag ens hann reagera var hans läppar pressade mot mina. Ännu ett ”aww” susade genom rummet, fast denna gången lite högre. Först kändes allt lite pinsamt, men jag slog bort tanken och log stort. Min hand kramade om Louis hand och sedan tog jag mikrofonen ifrån honom.
-Let's party! Utbrast jag och alla jublade. Musiken sattes igång och jag drog med mig killarna ner på dansgolvet.

____________________________________________________________________________________
Festen varade långt in på kvällen och när klockan var tre på natten var alla helt slutkörda och de flesta drog sig hemåt. Liam hade varit den ända som inte var alls påverkad, så med hjälp av honom kom vi alla hem i säkerhet.

Jag kollade på klockan. Fem över halv tolv visade den. Jag log lite för mig själv och tänkte tillbaka på gårdagen. Min dag som börjat hemskt och slutat galet bra. Att få festa med One Direction var mångas dröm, det visste jag och här låg jag i min säng efter en galen partykväll med just One Direction och många av mina vänner. Jag tog upp min mobil och skickade iväg ett sms till Julia och Johanna. ”Tack för överraskningen igår, och kläderna! Ni är bäääääst, kram :)” skrev jag och bestämde mig för att gå upp. Jag kollade mig i spegeln och skrattade lite åt mig själv. Min mascara som jag inte orkat tvätta bort igår hade lagt sig som ett svart täcke runt ögonen. Jag gick mot badrummet i hopp om att ingen skulle se mig, men självklart kom min mamma fram från ingenstans.
-Godmorgon! Sa hon och jag log lite svagt. Jag kunde redan höra alla frågor i huvudet. ”Hade du det bra igårkväll?”, ”Gick allt bra?” och så vidare. Mamma skrattade lite och jag log.
-Ja, jag ska tvätta bort det. Och ja, jag hade kul igår, och allt gick bra! Sa jag och mamma log stolt.
-Du känner mig.
Jag nickade mot henne och gick in i badrummet.

När jag satt i köket och åt frukost kom jag plötsligt att tänka på vad killarna överraskat mig med igår. Jag log för mig själv och pappa kollade skumt på mig.
-Varför är du så glad? Sa han och jag skrattade åt honom.
-Jag, Julia och Johanna ska få åka till London och hälsa på killarna i Augusti! Sa jag glatt och pappa suckade.
-Tänk så låter inte vi dig åka? Sa han retfullt och jag kollade på honom med hundvalps ögon?
-Pappa... sa jag och han skrattade.
-Ja, du får åka, sa han och inom mig skrek jag av glädje. Vid halv ett skulle killarnas plan lyfta från Arlanda och jag kände inom mig hur jag blev allt mer deprimerad av tanken att inte kunna träffa dom varje dag, men jag skulle få träffa dom snart igen.

Jag spenderade min dag i pyjamaströja och ett linne. En riktigt dagen-efter dag blev det. Det som gjorde mig glad var när jag fick ett sms från Louis som löd ”Vi har kommit hem nu! Hoppas allt är bra med dig, Johanna och Julia! Vi ses nästa vecka! :)”. Nästa vecka? Jag kollade på kalendern och insåg att det snart var Augusti. Var hade hela sommarlovet tagit vägen? Allt hade gått så fort. Sommarlovet hade börjat med den där festen och jag hade trott att hela sommaren skulle bli den sämsta någonsin, men istället hade allt blivit så bra. Att få vara vän med killarna i One Direction kändes mer än bra och att faktiskt få kalla Louis min gjorde saken tusen gånger bättre.

Johannas perspektiv

Jag tog upp min mobil och tryckte upp twitter. ”Had and amazing night with friends! And happy birthday to you @amandaa :))” skrev jag i en ny tweet och gick sedan in på mina mentions. Där brukade aldrig vara något sådär roligt, men denna gången var där fullt med tweets. Jag blev väldigt förvånad och folk verkade ha tweetat mig och Niall. Jag gick in på hans profil och såg att han tweetat för bara några minuter sedan. ”In london again! Had an amazing night yesterday :)” var det översta och tweeten under fick hela mig att le. ”@johaannaa i miss you and the girls already! We will meet soon, hope you're okay x” stod det. Det fick mig att smälta lite. ”@Niallofficial Aw, miss you too :) Yeah see you soon, x” svarade jag innan jag gick in på mina mentions. Där fanns massa frågor, om vi var tillsammans, om vi kände varandra och massa annat. Jag visste ju inte om jag vågade svara, så jag bara lät det va.

Julias perspektiv

Jag var hemma helt själv. Klockan började närma sig fyra och solen lös där ute. Jag hade suttit inne hela dagen, men jag kände för att gå ut i trädgården och sola lite. Jag släppte ut min vita katt genom ytterdörren och sedan gick jag in i köket för att göra en smoothie till mig själv, innan jag bytte om till min ganska nya, svarta bikini.

Jag satt där ute och bara njöt av vädret. Jag var kanske inte på topp efter gårdagen, men jag hade haft riktigt kul igår. Min hallon smoothie smakade bättre än något annat, men plötsligt hörde jag ett ljud inifrån huset.
-Mamma? Pappa? Ropade jag och kollade på klockan. Klockan var precis fyra och jag visste att varken mamma eller pappa skulle vara hemma före klockan fem.
-Hallå? Ropade jag, men ingen svarade. Jag suckade och reste på mig. Jag gick in och kunde skymta en skugga från köket.
-Hallå? Ropade jag och gick sagt mot köket, samtidigt som det snurrade massa tankar i mitt huvud. Vem kund det vara? Jag kände hur mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.
____________________________________________________________________________________
Woop, vem kan det vara? Hmm..
Denna veckan kommer inte uppdateringen vara den bästa, men vi försöker, hoppas ni fortsätter läsa! 
Förresten, en ny design kommer även inom kort! 
/Angelica & Johanna

Julias perspekitv

Vi satte oss i bilen. Johanna och Amanda där bak, medan jag satt där framme med mamma som körde. Hon skulle skjutsa oss dit vi skulle. Jag visste att Amanda skulle gilla detta och jag hade varit nära att försäga mig många gånger under dagen, men jag hade lyckats att hålla det inom mig. Det som förvåna mig var nog att Johanna inte heller sagt något.

-Tack för skjutsen, sa vi innan vi gick av bilen. Mamma körde där ifrån lika snabbt som vi kom.
-Asså, berätta nu! Utbrast Amanda och vi flinade åt henne.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Vi stod utan för en stor lokal. Jag kände igen den. Jag hade varit inne i den lokalen många gånger, på olika släktfester och annat. Jag började ana något, men jag visste inte riktigt om jag var på något fest humör.
-Kan ni inte bara berätta? Frågade jag lite surt och Julia log.
-Kom! Hon drog med mig mot dörren som ledde in i den ganska stora lokalen.
-Berätta nu, sa jag precis innan vi gick in.
-Men nej, bara följ med! Envisades Julia och Johanna. Jag suckade för mig själv.

När vi kom in i den stora lokalen var där helt mörk. Jag kollade mig runt om och jag såg en liten lampa som lös en bit bort.
-Snälla, kan ni inte bara berätta? Sa jag och Julia log mot mig.
-Titta dit! Sa hon och pekade.
Vi tittade in i den stora, mörka lokalen. Allting var mörkt och jag förstod inte riktigt vad hon menade. Innerst inne hoppades jag på att One Direction skulle dyka upp, men jag försökte att inte tänka på dom. Jag visste att dom hade åkt iväg. Jag skulle väl få träffa dom igen, men inte nu. Det gjorde ont att tänka på att dom inte var kvar i Sverige. Jag ville nästa gråta. Jag ville krama om Louis. Vi hade inte sagt hejdå ordentligt. Och även om jag var lite besviken på både killarna och Johanna och Julia, så kunde jag låta bli att sakna killarna. Dom hade blivit som mina allra bästa vänner, men nu kändes det som om dom inte ville träffa mig längre.
-Varfö...började jag och i samma sekund lös hela lokalen upp.
-GRATTIS! Utbrast alla som stod framför mig. Jag kunde se massa vänner ifrån skolan och andra tjejer vi blivit vänner med genom One Direction. Ballonger, skrik och skratt fanns i luften och jag log för mig själv, samtidigt som jag kollade mot Johanna och Julia.
-GRATTIS! Utbrast dom och jag kramade om båda två samtidigt.
-Tack, världens finaste vänner! Sa jag och försökte överrösta musiken som satts igång. Tankarna på One Direction var som försvunna och jag gick mot alla folk som stod framför mig.
-Tack alla! Utbrast jag och sedan möttes jag av massa kramar och presenter. Jag log stort för mig själv under tiden jag sa hej till alla som var där. Plötsligt hörde jag Julias röst i mikrofonen och allas blickar riktades mot scenen som var längst in i rummet.
-Amanda, var är du? Frågade hon och de som stod runt om mig pekade på mig.
-Kom upp här! Sa hon glatt och jag log. Alla som stod på golvet gjorde så det blev en gång fram till scenen. Jag gick upp där och Julia log mot mig.
-Jag och Johanna ville fixa något extra till dig, och alla som är här inne idag är här för din skull, för att du fyller år. Innan vi börjar festa på riktigt så tycker jag vi sätter igång lite bra musik, eller? Sa hon och alla på golvet klappade händer och utbrast ”jaaaaa”.
-Men först ska vi alla sjunga för dig! Hon la ner mikrofonen på golvet och la sin arm runtom mig. Johanna gjorde likadant och dom räknade in alla. När alla tog första tonen i ”Happy birthday to you” hörde jag något som överröstade och jag kollade på andra sidan scenen. Där stod Niall, Louis, Harry, Liam och Zayn och jag kunde känna hur mina ögon fylldes med tårar, samtidigt som jag log som ett fån. Jag skrattade lite, kollade mot Johanna och Julia och sedan på killarna igen. Alla som stod i publiken verkade vara lite i chock dom med, men de hängde på ganska bra i låten. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bara stod där.
”Happy Birthday dear Amanda, happy birthday to you”
När killarna sjungit klar klappade alla händerna och jag sprang fram och kramade om de allihopa. Allt kändes så overkligt. Jag hade varit 100 procent säker på att dom hade åkt ifrån Sverige, men nu stod om här framför mig. Jag gav dom alla varsin ordentlig kram, och när jag skulle krama om Louis blev jag extra glad. Jag log mot han och han gav mig en lätt puss på min kind.
-Jag som trodde ni åkt, viskade jag i hans öra.
-Trodde du att det skulle räcka med bara tjugo minuter för att säga hejdå? Aldrig! Sa han och jag skrattade lite.
-Du vet inte så ledsen jag var, sa jag och han log mot mig.
-Jag är här nu, sa han och blinkade. Jag nickade mot honom.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och han drog in mig en kram till.
-Grattis på födelsedagen Amanda, jag älskar dig också! Sa han och jag bara log för mig själv.

Julia och Johanna gick ner för scenen och jag stod där uppe med killarna. Jag stod mellan Niall och Louis, med bådas armar runt om mig. Just nu kunde jag inte må bättre. Alla mina vänner stod framför mig och jag stod bredvid världens finaste killar. Det blev tyst i lokalen och alla väntade på att någon av killarna skulle börja snacka.
-Vi vill säga grattis till dig Amanda, du, Julia och Johanna, är tre fina tjejer och snälla vänner! Grattis! Sa Harry och jag log mot honom.
-Tack för ni kom, sa jag lite tyst. Även om jag faktiskt träffat killarna så pass mycket så kändes detta lite extra speciellt.
-Och, förlåt att vi inte hade tid att träffa dig igår, men vi planerade detta, sa Liam och jag skrattade. Alla tankar på att jag var besviken på killarna, Johanna och Julia var borta. Detta var den bästa överraskningen jag någonsin fått.
-Det är okej, bara det att jag var ledsen igår, sa jag och alla började skratta.
-Men tack killar, och tack Julia och Johanna. Jag älskar er! Fortsatte jag. Ett ”aww” susade genom alla som stod på golvet och jag kände hur jag rodnade.
-Dags att puss Louis! Utbrast Julia samtidigt och jag kollade på henne, och sedan på Louis. Innan jag ens hann reagera var hans läppar pressade mot mina. Ännu ett ”aww” susade genom rummet, fast denna gången lite högre. Först kändes allt lite pinsamt, men jag slog bort tanken och log stort. Min hand kramade om Louis hand och sedan tog jag mikrofonen ifrån honom.
-Let's party! Utbrast jag och alla jublade. Musiken sattes igång och jag drog med mig killarna ner på dansgolvet.
____________________________________________________________________________________
Förlåt så sjuukt mycket, men i helgen har vi träffat en vän som vi inte träffar jätteofta och därför ville vi vara med henne. Men, här har ni en ny del!
Det var måååånga av er som gissade på att det skulle bli en fest eller liknande, and you were right! 
Börjar få lite ont om idéer... så har ni något förslag, släng in en kommentar :) 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

Vid tre tiden knackade det på ytterdörren. Jag orkade inte gå ner från mitt rum, där jag förmodligen skulle spendera resten av min födelsedag.
-Mamma, öppna! Utbrast jag och bara några sekunder senare hörde jag hur någon sprang upp för trappan och min dörr öppnades. Jag blev otroligt förvånad, men samtidigt glad när jag fick se vem som stod där.

____________________________________________________________________________________
Framför mig stod Johanna och Julia. Jag var glad att de hade kommit hit på min födelsedag men jag var fortfarande besviken på dem för vad de gjorde igår. Det var inte bara Johanna och Julia jag var besviken på, jag var besviken på killarna också.
-Grattis!! Skrek Johanna och Julia samtidigt och jag skrattade till lite även om jag var sur.
-Tack!... men ni kan gå nu, sa jag surt. Ville de inte vara med mig igår så ville jag inte vara med dem idag.
-Nej Amanda, kom! Vi ska göra en sak, sa Julia ivrigt och Johanna nickade instämmande.
-Men jag vill inte, svarade jag surt.
-Snälla kom, vi har en överraskning till dig! Sa Johanna glatt och jag fick ett litet leende på läpparna.
-Vad är det för överraskning? Frågade jag glatt.
-Det är... sa Johanna men mer han hon inte säga förrän Julia slog till henne och jag började skratta. Det gick nästan att få reda på överraskningar av Johanna, men denna gången hann Julia stoppa henne.
-Men sätt på dig några andra kläder, du kan ju inte gå och shoppa i mjukisbyxor, sa Julia och drog upp mig från sängen.
-Är shopping överraskningen? Frågade jag uppspelt. Julia och Johanna skakade på sina huvud och de båda flinade.
-Nej, överraskningen kommer senare och jag är säker på att du kommer älska den, sa Julia stolt. Jag suckade lite för mig själv. Skulle jag hänga med? Julia och Johanna var ju mina absolut bästa vänner, men efter det dom gjort mot mig igår kändes det lite fel. Som om dom bara var med mig för att det var min födelsedag. Jag var redan ledsen nog när jag tänkte på att killarna åkt hem. Även om killarna gjort mig besviken så kunde jag inte låta bli att sakna dom.
-Kom igen! Utbrast Johanna och puttade mig mot min garderob. Jag insåg att ja inte hade så mycket val så jag öppnade mina garderobsdörrar och bara stirrade in i garderoben.
-Vad ska jag ha på mig då? Frågade jag och bara en sekund efter det stod Julia och Johanna på vars en sida om mig. De letade snabbt fram något jag kunde ha på mig och tryckte det i famnen på mig.
-Så! Byt om nu! Sa Julia och jag gjorde som hon sa. Julia och Johanna kände mig alldeles för bra. De hade lyckats hitta mina gamla jeansshorts med hög midja som jag letat efter länge, ett par shorts som jag verkligen älskade. Sedan ett ganska stort, vitt linne med en stor smileys på.
-Perfekt linne! Du ska le extra stort idag, du fyller år! Utbrast Julia och gav mig en kram. Jag kunde inte låta bli att le. Att dom alltid lyckades göra mig glad.

Julias perspektiv

Amanda verkade inte så jätteglad när vi kommit, men nu var vi påväg in mot stan och hon verkade lite gladare än innan. Jag och Johanna hade nog aldrig varit på såhär bra humör och till vår glädje så verkade vårt humör sprida sig ganska lätt. Varenda människa vi mötte log stort mot oss. Solen sken och himlen var klarblå, precis som de flesta sommardagarna.
-Tycker inte ni det känns jobbigt att killarna åkt hem? Frågade Amanda efter ett tag och både jag och Johanna slutade snacka.
-Jo, sa vi lite ledsamt.
-Men tänk inte på det nu, vi ska ha roligt nu! Sa jag och försökte få Amanda på andra tankar. Hon log mot mig och nickade.

-Vart ska vi börja? Fråga Johanna och alla hade samma tanke i huvudet. Gina Tricot. Vi alla skrattade och gick in där direkt.
Vi kollade igenom hela affären på 10 minuter, utan att hitta något roligt. När vi gick ut därifrån kom jag på att vi inte berättat så mycket för Amanda.
-Du? Sa jag och Amanda kollade mot mig?
-Ja?
-Du får välja något snyggt du vill ha på dig ikväll på överraskningen, jag och Johanna betalar, sa jag och Amanda kollade på oss.
-Va? Seriöst? Nej.. varför? Sa hon och jag log.
-För du fyller år!

Vi sprang runt i många olika affärer innan vi hittade en blus inne på Kappahl. En beige blus med svarta, ganska stora prickar och till det hittade vi ett par mörka jeansshorts med lite smådetaljer på.
-Perfekt! Utbrast vi alla samtidigt. Klockan hade hunnit bli kvart över fem och vi bestämde oss för att gå hem till mig för att byta om och sminka oss lite.

En och en halv timme senare stod vi alla nere i hallen, klara att åka iväg.
-Jag får ta en bild på er! Utbrast mamma innan vi skulle åka. Jag skrattade lite åt henne innan jag ställde mig bredvid Amanda. Johanna stod på hennes andra sida och vi alla tre log stor mot kameran.
-Kan någon bara vara snäll och berätta vart vi ska? Sa Amanda och vi skrattade.
-Det får du veta snart!

Vi satte oss i bilen. Johanna och Amanda där bak, medan jag satt där framme med mamma som körde. Hon skulle skjutsa oss dit vi skulle. Jag visste att Amanda skulle gilla detta och jag hade varit nära att försäga mig många gånger under dagen, men jag hade lyckats att hålla det inom mig. Det som förvåna mig var nog att Johanna inte heller sagt något.

-Tack för skjutsen, sa vi innan vi gick av bilen. Mamma körde där ifrån lika snabbt som vi kom.
-Asså, berätta nu! Utbrast Amanda och vi flinade åt henne.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för dålig uppdatering på senaste tiden, men vi har haft mycket i skolan osv. Vi gör vårt bästa!
TACK för alla kommentarer, we like! Kommentera mycket nu :)
och vi har fått över 150 följare på bloglovin... thaaanks!
/Angelica & Johanna

det kommer en ny del på SÖNDAG. den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge...

Amandas perspektiv

-Du gillar han Louis va? Frågade hon och jag log mot henne.
-Ja.
Hon flinade lite åt mig och la sin hand på min axel.
-Du kommer säkert få träffa dom snart igen! Sa mamma och jag log. Hon hade rätt. Jag skulle få träffa killarna snart igen, men när? Jag gick upp på mitt rum och slängde mig i sängen och tryckte huvudet ner i kudden.

____________________________________________________________________________________
Efter att jag sovit två timmar i min säng väckte mamma mig.
-Amanda, vill du ha lite och äta? Sa hon och jag nickade.
-Jag kommer, sa jag och gnuggade mig i ögonen, vilket resulterade att jag blev svart på händerna. Jag suckade för mig själv och gick sedan ner till köket där mamma och pappa satt.

Efter att jag ätit gick jag in på mitt rum igen. Denna gången satte jag mig med datorn i sängen. Som vanligt gick jag in på Facebook och Twitter. Det första jag såg var en bild på Louis, Niall, Liam, Johanna och Julia. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Varför gjorde dom detta mot mig? Jag tryckte vidare och fler bilder kom fram. Killarna, Johanna och Julia såg väldigt glada ut och bara det gjorde mig så himla ledsen. Det gjort ont inom mig. Ville dom inte träffa mig? Var det därför killarna bara kunde träffar i tjugo minuter? För att dom egentligen inte ville. Jag suckade för mig själv. Varför hade jag så lätt för att gråta? Jag ville inte visa mig svag och ledsen, men jag kunde inte hjälpa mig. Julia och Johanna var mina absolut bästa vänner och så gjorde dom detta mot mig? Det kändes verkligen inte alls bra. Jag hittade allt fler och fler bilder, men bestämde mig för att stänga av datorn och sätta på en film. Bara för att komma på andra tankar.
Jag bytte om till min pyjamas innan jag la mig ner i sängen för att kolla på film. Min favorit film, Remember me, startades. Jag hoppades att jag skulle låta bli att tänka på bilderna, men det gick inte. Att Louis faktiskt sagt att han älskade mig gjorde mig mer ledsen än glad just nu. Det kändes som om han inte riktigt menade det han sagt. Som om han bara sagt det för att göra mig glad, när han egentligen inte ens ville vara med mig. Han kunde får vilken tjej han ville, varför skulle han då välja mig? Han kanske bara var ute efter att hitta en tjej, få henne att gilla honom och sedan såra honom. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Varför? Varför hade jag fallit för honom? Han hade ju allt, men ändå. Han var känd och för snygg för mig.

När filmen var slut stängde jag av TV:en direkt och övervägde om jag skulle gå upp från sängen och borsta tänderna eller om jag skulle strunta i det. Det blev inget svårt val, eftersom jag var väldigt trött. Till min glädje var lampan redan släckt, så jag la mitt huvud på kudden och blundade. Jag försökte somna, men det gick inte. Dagen som startat så bra fick ett hemskt slut. Jag kände hur jag började gråta allt mer och mer, men jag försökte kväva det.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma och pappa sjöng högt ”Vi må hon leva, vi må hon leva” med sina ganska falska toner. Jag skrattade lite åt mamma och pappa där dom stod och dom log.
-Grattis! Utbrast dom efter dom sjungit klart och jag log.
-Tack!
-Varför är du helt svart i huvudet? Frågade pappa och jag kände hur paniken steg inom mig. Jag ville inte att dom skulle få reda på att jag varit ledsen kvällen innan.
-Ehh.. jag glömde ta bort sminket igår och... jag drömde en mardröm inatt så jag grät när jag vaknade tidigare, sa jag snabbt och inombords jublade jag av glädje, eftersom jag lyckats komma på en bra anledning.
-Jaha, sa pappa och jag log mot honom.
Jag öppnade mina paket och kuvert jag fick. Det var lite vanliga tjej saker, så som smink, underkläder och två par tröjor., plus lite pengar.
-Tack! Sa jag och kramade om mamma och pappa.

Innan jag gick ner till köket för att äta frukost, som mamma och pappa fixat, tvättade jag bort mitt smink och satte upp håret i en hästsvans. Jag åt en lång frukost med mamma och pappa. Det kändes bra att få snacka med dom. Jag var nära att berätta om vad som hänt, men jag höll det inom mig.

Vid tre tiden knackade det på ytterdörren. Jag orkade inte gå ner från mitt rum, där jag förmodligen skulle spendera resten av min födelsedag.
-Mamma, öppna! Utbrast jag och bara några sekunder senare hörde jag hur någon sprang upp för trappan och min dörr öppnades. Jag blev otroligt förvånad, men samtidigt glad när jag fick se vem som stod där.
____________________________________________________________________________________
Inte en jättelång del, men bättre än inget, right? Vem tror ni det är som kommer? Hmmm..
Vi har börjat närma oss 150 följare på bloglovin, sååå roligt! Vill du följa oss? -->
/Angelica & Johanna

-Förlåt, sa han och pussade mig på kinden. Jag förstod inte riktigt varför han sa förlåt. Tankarna snurrade runt i min hjärna.
-För vad? Frågade jag lite förvånat.
-För att jag lämnar dig på din födelsedag, sa han och jag suckade tungt.
-Det är lugnt, allt som betyder något är att jag får vara med dig så mycket som möjligt och att jag får vara med dig nu, sa jag och log mot honom, och jag såg hur Louis fick fram ett litet leende på läpparna.

____________________________________________________________________________________

Måndagen kom. Jag vaknade upp och kände mig glad. Jag visste inte ens varför. Jag visste att detta var sista dagen innan killarna skulle åka tillbaka till London och jag hade helst stoppat tiden. Jag ville inte lämna dom, men jag kunde inte göra något åt det. Det som kändes värst var nog att dom skulle åka hem på min födelsedag. Jag tog upp min mobil som låg bredvid mig och gick in på twitter. Det första jag gjorde var att ändra mitt twitternamn. Från Amanda1D till amandaa och sedan skrev jag en ny tweet. ”just feeling so happy todayyy.. happy monday! :)”.

Jag rullade upp mina persienner och såg hur solen sken och där fanns knappt något moln på himlen. Jag log för mig själv och kände på mig att denna dagen skulle bli bra. Jag skrev ett snabbt sms till Julia. ”Heej, ska vi fråga om killarna vill träffas idag? :)”. Jag kände att jag behövde en dusch för att pigga upp mig själv, så jag gick in i badrummet och bara lät vattnet rinna ner för min kropp.

När jag kom ut ur duschen kollade jag på klockan, som visade 11.14. Jag kollade sedan hur varmt det var ute och även om klockan inte var så mycket så hade det hunnit bli 23 grader ute. Jag log för mig själv ännu en gång och gick sedan till min garderob för att hitta något jag kunde ha på mig.

När jag tagit på mig ett par ganska gamla, men sköna, jeansshorts och ett linne tog jag upp min mobil och såg att Julia svarat. ”Jag kan inte idag :( Tror inte Johanna kan heller... men vi får ses på din födelsedag!” stod det och jag suckade för mig själv och bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Louis. ”Vill ni träffas idag? Johanna och Julia kunde tydligen inte... vi måste träffas innan ni åker hem!” och bara några minuter senare svarade han. ”Vi hinner inte träffas så länge... kan du vara vid vårt hotell vid 3 så hinner vi träffas en stund i alla fall?”. En stund? Hur länge menade han med det? Jag hade behövt minst en hel dag för att säga hejdå till honom, men samtidigt förstod jag att dom hade mycket att göra. ”Vi ses då :)” svarade jag och la sedan mobilen ifrån mig.

Timmarna gick sakta och jag hade inget att göra. Jag hade ju helst spenderat hela dagen med killarna, men nej. Jag gick runt i huset och försökte komma på något rolig att göra, men det gick inte. När klockan var halv två hade jag ätit två glassar, druckit en smoothie och tweetat över 100 tweets. Jag suckade för mig själv. Jag hade verkligen tråkigt. När klockan var fem över halv tre tog jag på mina blåa converse, tog min mobil och nycklar och gick sedan mot killarnas hotell. Solen värmde mig och även om jag bara hade linne och short så svettades jag nästan.

När jag kom fram möttes jag av en glad Louis. Han kramade om mig hårt och jag drog in hans doft.
-Var är dom andra? Frågade jag och han log.
-Dom kommer snart! Vi måste iväg typ tjugo över tre, sa han och såg lite ledsen ut. Jag suckade för mig själv.
-Okej, sa jag. Vi satte oss ner i en av sofforna som fanns i lobbyn och Louis la sin arm runtom mig. Vi satt där, helt tysta.
-Jag kommer sakna dig, sa jag för att avbryta tystnaden.
-Jag kommer sakna dig också, sa han och jag la mitt huvud mot hans axel. Han pussade mig lätt i håret och jag log lite för mig själv.
-Lova mig att vi kommer träffas fler gånger, sa jag tyst.
-Varför skulle vi inte göra det? Frågade han och jag lyfte på huvudet och ryckte på axlarna.
-Jag vet väl inte, du kanske inte vill.., sa jag och flinade lite mot honom.
-Varför skulle jag inte vilja träffa min flickvän? Sa han och jag log mot honom.
”Min flickvän”. Orden snurrade runt i mitt huvud, samtidigt som jag log stort. Efter 10 minuter kom även Niall, Zayn, Liam och Harry ner till lobbyn. Jag ville bara pausa tiden och inte låta killarna åka hem. Jag ville verkligen inte. Även om Louis sa att vi skulle träffas igen så visste jag ju inte när. Dom skulle vara upptagna med allting och dom skulle förmodligen åka till andra länder. Jag ville inte ens föreställa mig hur det skulle bli. När klockan var tjugo över tre var killarna tvungna att säga hejdå och det kändes som jag fick en klump i magen. En klump som jag visste skulle vara kvar där tills jag fick träffa killarna nästa gång. Jag sa först hejdå till Niall, Harry, Zayn och Liam, och till sist Louis. Det var extra jobbigt. Jag tittade på honom och kramade om honom hårt och länge.
-Vi kommer ses snart igen, viskade han i mitt öra. Jag nickade och drog in hans doft. Det var kanske inte sista gången vi träffades, men jag skulle saknade honom så mycket.
-Jag älskar dig, sa jag och Louis släppte taget om mig. Han kollade in i mina blåa ögon och tog bort en hårslinga som fallit fram. Jag kunde känna hur mina ögon fylldes med tårar.
-Gråt inte, sa han tyst och torkade bort en tår som rann ner för kinden.
-Jag älskar dig också, sa han och hans perfekta läppar mötte mina.

Jag vinkade till killarna och gick sedan ut från hotellet med en tår rinnande ner för kinden. Det var inte ett hejdå för evigt, men det kändes ändå jobbigt. Jag ville inte bara lämna killarna, och speciellt inte Louis. Han hade verkligen fått mig att le så mycket under alla dagar jag träffat honom. Men jag kunde inte göra något.

När jag kom hem mötte jag mamma i hallen och hon kollade orolig på mig.
-Vad är det? Sa hon och drog in mig i en kram.
-Killarna åker hem idag..., sa jag.
-Du gillar han Louis va? Frågade hon och jag log mot henne.
-Ja.
Hon flinade lite åt mig och la sin hand på min axel.
-Du kommer säkert få träffa dom snart igen! Sa mamma och jag log. Hon hade rätt. Jag skulle få träffa killarna snart igen, men när? Jag gick upp på mitt rum och slängde mig i sängen och tryckte huvudet ner i kudden.

____________________________________________________________________________________
Det har blivit mycket Amanda nu, och det kommer bli lite mer Amanda, men vi har inte glömt bort de andra, vi lovar! Hoppas ni gillar det!

Förresten, vi är med på ännu en blog award, denna gånger på Vampire diaries blog, vill ni rösta på oss gör ni det HÄR :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
-Oj, oj, oj, här går det hett till, hörde jag Harry säga som hade kommit in genom dörren och såg lite chockad ut. Varför skulle han komma just nu? Kunde han inte komma någon sekund senare, när vi hade avslutat kyssen?
-Harry, snälla gå! Sa Louis och jag tittade förvånat på honom. Harry fick ett litet leende på sina läppar och hans ögon lös upp precis som om han hade fått en idé.
-Men jag vill också vara med, sa Harry och jag såg hur han tog sats och sprang mot sängen. Han hoppade upp och landade rakt på Louis.
-Aj! Skrek Louis, jag såg att Harry blev lite orolig och reste sig upp snabbt. Orolig för att han kanske hade skadat Louis.

-Det gick bra. Kom här, klart ska min man vara med lite, sa Louis och drog ner Harry igen och pussade honom snabbt på pannan. Jag kunde inte hålla mig från skratt, det såg bara så gulligt ut och efter att ha sett sånt på massa videos och nu såg jag det i verkligheten. Allt kändes bara så sjukt. Vad gjorde jag här? Varför ville Louis ens att jag skulle vara här när det fans flera andra tjejer där ute? Tjejer som var mycket vackrare och bättre än mig. Jag fattade bara inte varför. Jag var nog världens lyckligaste tjej nu.
Harry hade ett stort leende på läpparna och reste sig upp.

-Jag ska nog lämna er ensamma nu, men gör inget dumt, sa Harry och gick ut från Louis hotellrum.

Vi låg och pratade om allt möjligt i några timmar. Jag tittade mot klockan och såg att den hade blivit 22:03. Jag var kanske tvungen att gå hem nu så mamma inte skulle bli orolig för mig. Men jag ville inte lämna Louis nu när jag var så lycklig. Att få ha hans armar om mig gjorde att jag kände mig trygg, det var där jag ville vara, det var där jag kände mig hemma. Louis pussade mig på kinden och tittade på mig med en ledsen min.

-Vad är det Louis? Frågade jag oroligt, för jag visste inte varför han såg ledsen ut. Jag ville att han skulle le, att han skulle vara glad.
-Ehm, vi pratade med Paul innan idag och han sa att vi måste åka hem till London på tisdag, sa han och tittade ledsamt på mig.
-Jag vill inte lämna dig, fortsatte han.
-Men jag vill inte att du ska åka, i alla fall inte på tisdag. Det är min födelsedag då, svarade jag och det kändes som jag skulle börja gråta vilken sekund som helst. Han kunde inte åka hem på tisdag. Vad skulle jag ta mig till? Jag klarade inte av att vara utan honom för jag visste inte när vi skulle ses nästa gång. Tänk om det skulle bli som sist, att vi tappade kontakten. Det fick inte hända. Louis betydde allt för mig, han var det bästa som någonsin hade hänt mig. Det var han som gjorde att jag glömde alla problem jag hade, även om det inte var så många. Men han fick mig att må bättre och han fick mig att bli starkare. Han gjorde att jag vågade stå upp för mig själv.
-Jag vill verkligen inte åka, jag vill inte lämna Sverige och verkligen inte dig. Men jag måste. Fast vi kommer att höras av varje dag, jag lovar dig, det ska absolut inte bli som sist, sa han och kysste mig mjukt. Jag besvarade försiktigt kyssen och ett lyckorus spred sig genom kroppen.
-Kan jag följa med er till flygplatsen för att säga hejdå? Frågade jag försiktigt och jag såg hur Louis skakade lite lätt på huvudet.
-Nej, tyvärr. Paul sa att ingen av er fick följa med till flygplatsen för säkerhetsskull, sa han och kollade på mig med en ledsen blick.
-Förlåt, sa han och pussade mig på kinden. Jag förstod inte riktigt varför han sa förlåt. Tankarna snurrade runt i min hjärna.
-För vad? Frågade jag lite förvånat.
-För att jag lämnar dig på din födelsedag, sa han och jag suckade tungt.
-Det är lugnt, allt som betyder något är att jag får vara med dig så mycket som möjligt och att jag får vara med dig nu, sa jag och log mot honom, och jag såg hur Louis fick fram ett litet leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
Del 34, hoppas ni gillar den :)
Kommentera på nu!
/Angelica & Johanna

Liams perspektiv

-Vad? Upprepade Julia och jag förstod att jag inte skulle komma undan.
-Jag typ.. gillar dig, sa jag och svalde. Varför gjorde jag ens detta? Jag visste att hon gillade Harry och att Harry gillade henne. Nu hade jag förstört allt. Jag och Julia hade lyckats inleda en konversation och sen skulle jag lyckas förstöra allt. Jag ville bara sjunka igenom marken. Jag tittade ner i marken. Jag ville inte möta Julias blick. Allt hade blivit fel nu. Jag ville egentligen bara gå där ifrån. Jag la huvudet i mina händer. Allting hade bara blivit så fel.

____________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

”Jag typ.. gillar dig”. Orden upprepades i mitt huvud. Va? Gillade Liam mig? Men? Va? Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt där som ett stort, levande frågetecken. Jag var nära på att skratta, men insåg att det inte var rätt tillfälle. 
-Eh... det var ju inte direkt väntat, sa jag tyst och jag kunde nästa se på Liam hur mycket han ångrat att han sagt det. Jag ville inte göra det värre för honom, för jag visste själv hur det kunde vara. Liam satt där. Helt tyst, med huvudet ner i marken. 
-Liam, det är okej, sa jag och la min hand på hans rygg. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.
-Förlåt... jag bara.., sa han och suckade. 
-Förlåt Julia, sa han, denna gången lite högre. Han kollade upp och jag kramade om honom. 
-Liam, det är okej, jag lovar dig. 
-Nej, jag vet att du gillar Harry och att Harry gillar dig, sa han och svalde. Han hade rätt. Det var Harry jag gillade men det gjorde ont i mig att se Liam sådär ledsen. 
-Men Liam, tänk inte på detta. Det stannar mellan oss, okej? Sa jag. Han nickade och log mot mig.
-Tack! 

Efter ett stund av tystnad kände jag att vi inte kunde sitta här resten av dagen och vara tysta. Visst, jag hade blivit lite överraskad av det han sa, men jag ville inte göra det till någon stor grej. Vi hade gått ifrån den vita, nästan gråa, bänken vi suttit på. Plötsligt kom jag och tänka på Danielle. Liam hade ju en flickvän? Varför gillade han då mig? 
-Liam? Sa jag och han nickade.
-Mm?
-Du har ju Danielle? Sa jag lite förvånat. 
-Ja, jag vet men... jag vet inte, sa han och kollade ner på marken. 
-Vad? Sa jag lite oroligt. 
-Vi har inte träffats på länge och...
Jag kollade mot honom och jag såg hur han torkade bort en tår från hans kind.
Vi fortsatte gå, utan att säga ett ord till varandra. Jag ville inte tvinga fram något från Liam, men samtidigt ville jag veta vad som hänt.
-Vill du snacka? Frågade jag Liam och han nickade. Vi satte oss ner på en annan bänk. Till en början sa ingen något, men när vi väl började snacka var det som om man snackade med sina allra bästa vän, som man känt enda sen man föddes.

Amandas perspektiv

Jag och Louis låg bredvid varandra i hans säng, uppe på hans hotellrum. Detta var något som varenda tjej där ute skulle döda för att få göra, och nu fick jag göra det. Man kunde höra att det stod utanför hotellet men alla killarna verkade riktigt trötta.
-Säkra på att ni inte ska gå ut och träffa lite av fansen? Frågade jag, men Louis skakade på huvudet.
-Jag stannar hellre här med dig, sa han och la sin arm runt mig. Jag log lite för mig själv och mötte sedan Louis blick. Han log sitt leende som alltid fick mig att smälta. Han lutade sig mot mig och kysste mig. I samma sekund öppnades dörren och vi båda hoppade till.
____________________________________________________________________________________
En liten SKITDEL som egentligen inte borde få publiceras, men det får bli såhär idag. Jag (Angelica) har inte mått jättebra denna veckan, vi båda har haft mycket i skolan osv. Vi hoppas/tror att ni förstår.
Tack för era fina kommentarer, ni kan alltid få oss på bra humör! :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

När Harry och Zayn kom tillbaka gick vi till ett spelrum som fanns på hotellet. Det enda jag tänkte på var varför Liam ville ut på en promenad med mig? Jag förstod inte varför. Men, han kanske bara ville snacka. Det kändes som om han ville berätta något och han kanske frågade mig för han litar på mig?

____________________________________________________________________________________
Vid halv fem på kvällen var killarna klara i studion och när killarna kom tillbaka till hotellet, där jag, Amanda och Johanna väntat sen klockan 4, sa dom hej till oss och satte sig ner i fåtöljerna som fanns i lobbyn. Harry, Louis, Niall och Zayn klagade på hur trötta dom var, medan Liam verkade hur pigg som helst. 
-Jag tror jag går upp och sover lite, sa Harry trött och reste sig från fåtöljen och Zayn gjorde detsamma. Det blev tyst mellan mig, Johanna, Amanda, Niall, Louis och Liam. Eftersom Liam frågat mig tidigare om vi skulle gå på en promenad tänkte jag att vi kunde passa på att göra det nu. 
-Liam?
-Ja? Sa han och kollade mot mig.
-Skulle vi gå ut en runda då? Frågade jag och han log.
-Ja, visst! Sa han glatt och jag log mot honom. 
Jag kände hur både Johanna och Amanda kollade konstigt mot mig och jag flinade lite.
-Stannar ni här? Frågade jag och dom nickade.
-Tror det, annars ringer vi, svarade Louis och jag log.
-Bra!

När vi gått en bit hade vi inte sagt så mycket. Det kändes lite spänt mellan oss, men jag fattade inte riktigt varför. Det var ju inte så att något speciellt hänt mellan oss. Vi hade inte snackat alls mycket och på något sätt kändes det nästan skönt att få spendera lite tid med Liam. Han var typ världens mest omtänksamma och snällaste människa. 

Liams perspektiv

Klockan var tio i fem och solen hade kommit fram under eftermiddagen och det blåste lätt. Vinden gjorde att Julias lite rödblekta hår blåste bakåt och solen bländade oss båda. 
-Ska vi köpa varsin glass? Frågade jag och Julia log mot mig och nickade.
-Jaa! 
Där fanns en glasskiosk bara några minuter ifrån där vi va så vi bestämde oss för att gå dit och köpa varsin glass.

När vi väl kom fram var där några i kön innan det var vår tur, vilket var bra eftersom vi båda hade svårt att bestämma oss för vilken glass vi ville ha. 
-Jag betalar, sa jag bestämt när Julia var på väg att betala.
-Men nej, jag ha..
-Jag betalar, sa jag ännu en gång och hon suckade.
-Har jag något val? 
-Nej! Sa jag och hon skrattade. Jag betalade glassarna och sedan satte vi oss på en bänk som bara stod några meter bort. 

-Liam? Sa Julia.
-Mm, sa jag.
-Var det något speciellt du ville? Eller du ville bara ta en promenad? Frågade hon och jag svalde hårt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var både ock. Jag hade inte spenderat alls mycket tid med Julia och hon verkade verkligen vara jättesnäll, så jag vill verkligen lära känna henne lite bättre, så jag nöjde mig med att bara säga det.
-Nej, jag bara tänkte att vi borde lära känna varandra lite bättre, eftersom vi inte snackat så mycket med varandra, sa jag och hon nickade.
-Aha, nej, det har vi ju inte... förresten, hur går det med inspelningen?
-Det går bra! Fast det är ganska jobbigt.
-Det förstår jag! Förresten, såg du bilderna på Johanna och Niall? 
-Ja, Niall sa det, så himla dumt av alla att kommentera taskiga saker om Johanna, sa jag och Julia nickade.
-Jo, det känns inte så kul, sa Julia och jag nickade. 
-Du Julia? Sa jag och kollade ner i marken.
-Ja? Sa hon lite orolig. Jag svalde hårt. Jag visste inte om det var rätt tillfälle att säga detta, men jag kunde inte låta bli.
-Jag... eh.. nej, skitsama.
-Va? Nej, vad? 
Jag suckade för mig själv. Varför skulle allt bli som fel alltid? 
-Vad? Upprepade Julia och jag förstod att jag inte skulle komma undan.
-Jag typ.. gillar dig, sa jag och svalde. Varför gjorde jag ens detta? Jag visste att hon gillade Harry och att Harry gillade henne. Nu hade jag förstört allt. Jag och Julia hade lyckats inleda en konversation och sen skulle jag lyckas förstöra allt. Jag ville bara sjunka igenom marken. Jag tittade ner i marken. Jag ville inte möta Julias blick. Allt hade blivit fel nu. Jag ville egentligen bara gå där ifrån. Jag la huvudet i mina händer. Allting hade bara blivit så fel.
____________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, i know! Men, oj oj, vad händer nu?...
Förlåt för vi inte uppdaterade igår, men ibland har vi inte tid eller ork. Men här har ni en del!
Skulle vara kul med lite kommentarer, och glöm inte att vi gärna tar emot tips på vad som kan hända! :)
/Angelica & Johanna

btw, vi har haft problem med publicering nu några dagar för att texten vill inte alltid bli i rätt stil, som om det ser konstigt ut så är det pga. blogg.se!

Nialls perspektiv

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag låg i sängen och tankarna flög runt i mitt huvud. Menade Niall verkligen det han sa till mig på telefonen, att jag betydde så mycket för honom, att jag var fin? Jag kunde inte ta in någonting när han sa att jag var vacker eller något i den stilen, för jag trodde inte på det. Jag trodde inte på något när någon gav mig några komplimanger.
Men vad skulle fansen göra? Det tar ju inte stopp bara för att jag och Niall har pratat om det. Fansen kommer ju inte sluta skriva taskiga saker om mig. Jag tog upp min mobil för att kolla min twitter, men det var nog ett misstag. Jag skulle inte ha gått in där. Jag tittade på mina mentions. Hur kunde folk ha fått tag på min twitter? Det visste ju inte ens mitt namn? Eller hade det kommit ut på något sätt?
Jag hade ingen aning om hur fansen visste mitt namn. Jag fattade heller inte varför det hatade på mig för att Niall höll sin arm om mig.
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Sömnen tog över mina tankar, jag släppte greppet om min mobil och föll in i en djup sömn.

Julias perspektiv

När jag vaknade upp på söndagsmorgonen kollade jag ut genom fönstret. Regnet piskade på mitt fönster och jag suckade för mig själv. Jag frös bara genom att kolla ut. Jag gick ner till köket där mamma satt.
-God morgon, sa hon och jag gäspade.
-God morgon, fick jag fram samtidigt som jag gäspade. Mamma skrattade åt mig och jag log lite. Jag tog lite jucie från kylen och satte mig ner på en stol. Jag suckade för mig själv och jag rös till.
-Varför ska det regna? Sa jag och mamma suckade också.

Efter att jag ätit frukost och klagat på vädret minst 10 gånger gick jag upp på mitt rum igen. Jag tog upp min mobil av ren vana och till min glädje fanns där ett sms från Harry. ”Vi är lediga fram till klockan två, vill ni hitta på något? Ni kan komma till vårt hotell!” stod det och jag log för mig själv. ”Säg till dom andra tjejerna, jag kommer så fort jag kan!” skrev jag och letade snabbt igenom min garderob för att hitta något att ha på mig.

45 minuter senare var jag klar. Mitt nästa problem var hur jag skulle ta mig till deras hotell utan att bli blöt. Jag insåg att jag inte skulle klara av det på något sätt så istället för låtsas leka smart så tog jag ett svart, ganska slitet paraply i handen och öppnade dörren. När jag väl öppnade dörren insåg jag att det regnade mer än vad jag trodde. Jag suckade högt för mig själv. Jag hatade regn.
-Hejdå! Ropade jag innan jag motvilligt gick utanför dörren och fällde upp paraplyet.

När jag väl kom fram till hotellet stod Johanna och Amanda ner i lobbyn och jag undrade hur dom lyckats komma hit så snabbt, men fick snabbt svaret.
-Fick du gå? Frågade Amanda när jag kom inte och jag nickade.
-Mm, vadå då? Fick ni åka? Sa jag och Amanda nickade stolt.
-Ja, min pappa körde!
-Men, kunde inte sagt till?
-Vi vet att du gillar regn, sa Johanna retfullt och jag gav henne en ond blick.
-Hade det inte varit för One Direction hade jag aldrig gått ut, sa jag bestämt och dom skrattade åt mig.

Efter några minuter kom alla killarna ner i lobbyn och så fort jag såg Harry blev jag alldeles varm inombords. Jag hade nog inte riktigt kommit över att han trots allt kysst mig. Jag log stort mot honom och hans armar omfamnade mig. Vi snackade lite med killarna, men Harry och Zayn var tvungna att gå upp till sina hotellrum för att fixa något så jag, Johanna, Amanda, Niall, Liam och Louis stannade nere i lobbyn för att snacka lite. Louis och Amanda började såklart snacka, Niall och Johanna satt bredvid varandra och jag hamnade bredvid Liam. Jag hade faktiskt inte snacka med honom så mycket, men när vi väl kom igång och snacka var det hur lätt som helst. Det var något jag insett efter alla gånger. Det var riktigt lätt att komma igång att snacka med killarna.
-Du? Sa Liam och kollade på mig med en allvarlig blick. Jag blev nästa lite rädd.
-Vad? Sa jag och han log.
-Det är inget farligt, lugn! Jag andades ut och han skrattade.
-Kan inte du och jag gå ut på en promenad sen? Frågade han och jag blev stum. Varför ville ha det? Jag kunde inte direkt säga nej, men jag blev lite förvånad att han bara frågade sådär.
-Eh, jo, visst, sa jag och han log.
-Bra!

När Harry och Zayn kom tillbaka gick vi till ett spelrum som fanns på hotellet. Det enda jag tänkte på var varför Liam ville ut på en promenad med mig? Jag förstod inte varför. Men, han kanske bara ville snacka. Det kändes som om han ville berätta något och han kanske frågade mig för han litar på mig?
____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer vi fått idag! Och vi lyckades slå besöksrekord, wihoo!
Förresten, vår vän Tiff har startat en ny novell, check it out here!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hindra dem. Jag klarade inte av detta. Skulle detta vara slutet för mig och Niall på grund av hat från fans? Nej, fansen skulle inte hindra mig. Om jag hade varit starkare. Jag ville snacka med Niall, men ändå inte. Tänk så skulle han bara säga att det inte skulle funka. Tårarna fortsatte rinna. Jag hade ingen aning om hur detta skulle sluta.

____________________________________________________________________________________
Jag tog upp mobilen och kollade ledsamt på den, tårarna rann fortfarande. Skulle jag våga ringa Niall? Vad skulle jag göra? Jag kände mig riktigt förvirrad. Känslorna och tankarna snurrade rundor hela tiden. Jag trodde att jag skulle klara mig, om jag hade Nialls stöd. Fansen skulle inte hindra mig från att vara kär i Niall. Han betydde nästan allt för mig.

Jag slog sakta in Nialls nummer och tvekade lite innan jag trycket på ”ring”. Försiktigt tog jag mobilen mot mitt högra öra och mina tårar rann, jag kunde inte stoppa dem. Efter bara några toner hörde jag hans härliga röst och den irländska dialekten.
-Hej sötnos, sa han glatt, men lät väldigt snabbt orolig när jag snyftade till.

Nialls perspektiv

När jag såg Johannas namn på skärmen spred glädjen sig i hela min kropp. Jag svarade snabbt med ett leende, men insåg ganska fort att hon inte var så glad. Jag hörde hur hon snyftade till och jag blev genast orolig. Vad hade hänt?
-Johanna, gråter du? Frågade jag oroligt. Kanske en lite dum fråga eftersom jag hörde att hon gjorde det.
-Ja, svarade hon ganska tyst. Jag hörde att det verkligen var något som var fel.
-Vad har hänt gumman? Frågade jag oroligt.
-Fansen hatar mig, jag är ful och äcklig, sa hon, jag hörde hur hon grät när hon sa det och jag blev chockad. Vad snackade hon om?
-Va? Vad snackar du om? Du är den vackraste och underbaraste människan i hela universum, sa jag och jag menade det verkligen.
-Det har kommit ut en bild på oss från studion, när du har din arm runt mig och fansen skriver att jag är äcklig, ful och inte får röra dig. De skriver att jag inte förtjänar dig och att jag är en bitch, sa hon och jag hörde hur hon fick kämpa för att få fram orden på grund av att hon grät. Jag ville bara vara hos henne och krama om henne, det var allt jag ville just nu. Ha henne i mina armar och trösta henne och säga exakt vad jag tycker om henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag verkligen gillar henne och hur mycket hon betyder för mig.
-Niall, jag vet inte om jag klarar detta, sa hon samtidigt som hon grät och jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag kände hur tårarna började komma på mig också. Vad menade hon med att hon inte klarar detta? Hur kan fansen säga att hon är ful när hon är den finaste människan som finns? De känner inte ens henne. De vet inte ens vad hon heter. Om fansen inte kan respektera att jag var kär, vad ska då hända? För kär var det jag var nu, jag var riktigt kär.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat.
-Det gör riktigt ont i mitt hjärta att säga detta, men jag tror inte jag klarar av detta, jag tror inte vi kommer kunna att träffas mer…men jag gillar dig mer än något annat, sa hon. Jag hörde hur hon grät och tårarna rann nerför mina kinder. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
-Johanna, snälla lyssna på mig. Vi klarar det tillsammans, jag kommer alltid att finnas där för dig även om jag kanske inte är i närheten av dig. Jag kommer alltid att finnas ett telefonsamtal bort. Vi ska klara det, för du betyder näst intill allt för mig och förlora dig är en av de värsta sakerna som kan hända, sa jag samtidigt som jag grät.
-Men jag är inte tillräckligt bra för dig, jag är för ful och äcklig, sa hon ganska tyst men jag kunde ändå uppfatta vad hon sa.
-Inte tillräckligt bra för mig? Sa jag förvånat.
-En av de bästa sakerna som har hänt mig var att träffa dig. Jag menar det verkligen, du betyder riktigt mycket för mig. Du är absolut inte ful eller äckligt. Du är den finaste jag vet. Jag önskar att jag kunde krama om dig nu. Vi ska klara detta tillsammans, försök att ignorera fansen, de är bara avundsjuka på dig för att du är så vacker, sa jag och fick ett litet leende på läpparna.
-Tack Niall, du är underbar. Jag önskar du var här nu, men jag förstår om du måste vara lite med killarna också, sa hon och jag log lite större. Plötslig hörde jag hur någon knackade på dörren till mitt hotellrum.
-Och jag önskar att jag kunde vara hos dig, men du. Jag tror jag måste gå nu det knackar på dörren. Vi klarar detta tillsammans, du betyder riktigt mycket för mig. Puss och hej, vi ses, sa jag med ett leende. Egentligen ville jag inte lägga på, jag ville höra hennes vackra röst.
-Aw, du betyder mer, men hejdå och puss på dig med, sa hon innan hon la på.

Jag gick mot dörren eftersom det var någon som hade knackat. Precis när jag började gå började det knacka igen. Antagligen var det något viktigt.
-Jag kommer skrek jag i hopp om att det skulle höras ut genom dörren. När jag öppnade dörren stod Zayn där och han såg genast orolig ut när han såg att jag varit ledsen.
-Niall, vad är det? Sa han orolig och jag log lite.
-Kom, sa jag och han kom in. Han stängde dörren efter sig och vi satte oss i soffan som fanns inne på mitt hotellrum.

-Får jag bara säga en sak först? Frågade Zayn och jag nickade.
-Jo, alltså, det finns bilder på dig och Johanna... jag såg fansen igår som försökte fota, jag försökte hindra dom och förlåt, jag kunde inte, jag kunde ha stäng dörren, men så smart var jag inte. Förlåt Niall! Sa han och jag log mot honom och la min hand på hans axel. Det kändes skönt att det var samma sak vi ville snacka om.
-Johanna ringde till mig precis och var jätteledsen, personer hade skrivit dumma kommentarer, sa jag och Zayn kollade ner.
-Förlåt, jag..
-Nej, inget är ditt fel, sa jag och han kollade upp igen.
-Du är inte arg va? Sa han försiktigt och jag skakade på huvudet.
-Absolut inte! Zayn log stort mot mig och jag gav honom en kram.
-Hur är det med Johanna nu då? Frågade Zayn lite oroligt.

-Jag tror det är ganska bra med henne. Hon lät i alla fall glad när vi la på... jag förklara för henne att vi skulle klara detta tillsammans och jag sa hur mycket hon betydde för mig, svarade jag med ett leende och Zayn log tillbaka.
-Hon var ledsen va? Jag nickade mot Zayn och han suckade.
-Har du sett bilderna? Frågade jag Zayn och han nickade.
-Jag såg någon.
-Såg man mycket av Johanna?
-Sådär.
-Men jag förstår inte varför fans håller på sådär, sa jag och snyftade till. Jag förstod verkligen inte det. Kunde dom inte bara låta henne va?
____________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar denna delen också! Fortsätt kommentera så kanske det kommer en del senare ikväll! 
Vi gillar långa kommentarer, you know!
Nej, såklart uppskattar vi varenda kommentar!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

Min mobil pep till och jag suckade. Jag tog upp mobilen och till min förvåning var det inte Marcus. Det var Louis. ”Vad heter du på twitter?” stod det. ”Amanda1D” knappade jag in och bara några sekunder senare fick jag en ny följare. Jag log för mig själv och gick sedan in på facebook. Det första jag såg var en bild av Niall och Johanna. En ganska suddig bild, men man kunde ändå se tydlig vem det var på bilden. Där fanns många kommentarer till bilden och jag suckade för mig själv. Det var sånt som vi inte ville skulle hända. Jag tog upp min mobil direkt och ringde Johanna.
____________________________________________________________________________________

Johannas perspektiv

Jag satt på min skrivbordsstol och höll på att starta datorn. Jag hörde att One Thing börjades spelas på mobilen, jag vände mig snabbt om och insåg då att min mobil ringde. Konstigt, jag brukade ju nästan alltid ha mobilen på ljudlöst. Jag hoppade snabbt upp från stolen för att få tag på min mobil och svara.

-Hej, det är Johanna, sa jag snabbt. Jag hade inte tittat på vem det var som ringde.
-Hej, hörde jag hur någon svarade och märkte direkt att det var Amanda som ringde.
-Vill du något speciellt? Frågade jag lite fundersamt.
-Ehm jo…jag tror inte du vill sätta dig vid datorn och gå in på facebook eller twitter, svarade hon. Men varför sa hon så?
-Varför? Frågade jag snabbt och oroligt.
-Där finns bilder på dig och Niall från idag, när ni sitter i soffan och Niall har sin arm runtom dig. Då när Louis, Harry och Zayn var ute hos fansen, sa hon lite osäkert. Av ren chock ramlade jag ner i min säng så jag satt ner.
-Skojar du? Hur har någon kunnat ta bilder på oss? Frågade jag förvånat. Jag fattade bara inte hur någon hade kunnat se oss där inne.
-Killarna hade glömt att stänga dörren, det ser man på bilden, svarade Amanda försiktigt. Vad skulle jag göra nu? Tänk så ville Niall inte vara med mig nu för det hade kommit ut bilder? Han kanske inte skulle vilja vara med mig för att jag får hat? Han får inte lämna mig på grund av detta, för då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Han är en av de som betyder allra mest för mig och ett liv utan honom finns inte i mina tankar längre.

Undra vad folka hade skrivit om mig, hur hårt hatet var? Jag ville så gärna veta men ändå inte. Jag ville inte bryta ihop på grund av hat för att jag var med någon jag gillade. Jag ville inte veta vad det stod för att då skulle antagligen mitt självförtroende gå ner igen, känna mig äcklig och ful. Känna mig exakt så som alla skriver om mig.
-Johanna, du borde kanske ringa och prata med Niall, sa Amanda efter vi hade varit tysta ett tag och avbröt mina tankar.
-Ja, det borde jag nog…men jag måste veta vad folk har skrivit, sa jag. Jag ville veta vad de hade skrivit även om jag antagligen skulle bryta ihop totalt och mitt självförtroende skulle försvinna igen. Självförtroendet som jag sakta har byggt upp under fyra år nu, efter att jag var ganska utfryst i skolan och fick ta emot en massa taskiga kommentarer dag efter dag. Höra att man var tjock, ful och sjön som en kråka. Att ens ”kompisar” sprang iväg om gömde sig för mig för att undvika mig på grund av att de skämdes för att vara med mig gjorde att mitt självförtroende sänktes rejält. Stod lutad mot väggen varje rast och ville bara in och börja lektionen igen. De enda som fanns för mig då var Amanda och Julia, men tyvärr gick de inte på samma skola som mig då, när allt var ett rent helvete för mig.
-Du vill inte veta vad de har skrivit, sa Amanda och jag suckade tungt. Jag ville ju, men ändå inte. Jag var tvungen att veta för att kunna prata om det med Niall.
-Men jag måste veta vad folk har skrivit, sa jag lite bestämt och nu var det Amanda som suckade.
-Jaja, gör som du vill…men kolla själv och ring Niall sen, sa hon med en suck.
-Okej, hejdå, sa jag och la sedan på. Jag ville egentligen inte läsa vad folk hade kommenterat om mig men jag kände att jag var tvungen.

Jag reste mig upp från sängen och gick och satte mig vid skrivbordet istället där datorn stod. Jag loggade in på facebook men tvekade lite innan jag faktiskt tryckte på ”logga in”, men till slut gjorde jag det. Så fort jag hade loggat in såg jag att uppdateringssidor hade lagt upp en bild. Det var bilden på mig och Niall. Varför skulle detta hända? Detta kanske skulle förstöra det jag och Niall hade?

Jag klickade på bilden och såg massa kommentarer, ”Den bitchen borde lämna Niall ifred, han är min”, ”fy vad ful hon är, fattar inte hur Niall kan ha sin arm om henne” och ”Jag fattar inte vad hon gör där, jag fattar inte hur hon kan få vara med killarna, det borde vara olagligt att vara så ful som hon är. Jag ska döda henne för hon får inte röra någon utav mina killar”, där stod mycket mer, men jag orkade inte läsa mer. Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hindra dem. Jag klarade inte av detta. Skulle detta vara slutet för mig och Niall på grund av hat från fans? Nej, fansen skulle inte hindra mig. Om jag hade varit starkare. Jag ville snacka med Niall, men ändå inte. Tänk så skulle han bara säga att det inte skulle funka. Tårarna fortsatte rinna. Jag hade ingen aning om hur detta skulle sluta.

____________________________________________________________________________________
En efterlängtad del va? ...förlåt för att vi inte uppdaterade igår. Vi har faktikt ingen anledning till varför.
Men här kom en del i alla fall, hoppas ni gillar den och kommentera mycket! :)
Vi blir riktigt glada för varje liten kommentar! Kommentera bra så kommer det fler delar idag!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så dmau hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.

____________________________________________________________________________________
-Jag vet att jag gjorde fel, men det är inte som du tror, sa han. Jag sa inget, jag ville bara att han skulle berätta. Både han och jag var tysta.
-Men berätta, sa jag lite surt och han nickade.
-Jag gillar inte Emelie, jag var full, riktigt full och jag ångrar allt. Jag la hemma och grät hela dagen efter, jag skulle aldrig gått dit. Jag gråter nästan varje kväll, allt känns så fel utan dig.
Hans ord dödade mig. Att vara full var fortfarande ingen bra anledning för min del, men när han sa att han varit ledsen en hel kväll insåg jag faktiskt hur mycket han verkligen ångrade det han gjort. Men jag kunde bara inte. Jag kunde inte förlåta honom. Det hade gjort mig ledsen, även om jag inte visat det så mycket. Jag hade gått vidare och just nu kändes mitt liv så bra. Marcus stannade till och tog i min arm. Jag stannade och han kollade mot mig.
-Snälla, ge mig en chans. Jag älskar dig.
Ge honom en chans? Jag tvekade lite. Jag ville, men ändå inte. Vår tid var över. Han hade svikit mig och jag hade gått vidare. Jag hade ju inte direkt berättat om Louis för Marcus, men det var inte nödvändigt.
-Nej, sa jag tyst och drog min arm ifrån hans grepp. Han tog tag i min arm igen och spände sin blick i mina ögon.
-Du har inget val, sa han.
-Va? Sa jag och försökte slita mig ur hans grepp, men han höll hårt.
-Du har inget val, jag kommer inte släppa dig förrän du förlåter mig och ger mig en ny chans, sa han och hans hand kramade hårdare om min arm. Jag kände hur ilskan inom mig steg, samtidigt som jag blev lite rädd. Jag visste att Marcus var stark.
-Och, du ska kyssa mig, sa han och lutade sig mot mig. Jag vek undan och slet mig ur hans grepp. Han stirrade på mig och jag bara stod där. Mitt hjärta bankade extra fort och jag var rädd. Jag visste inte vad han skulle göra.
-Marcus, det är över, okej? Sa jag och vände på mig för att gå därifrån. Jag hörde hur han började gå efter mig och jag ökade mina steg tills jag började små springa. Såklart kom han ifatt mig och han tog ännu en gång tag i min arm. Jag orkade inte kämpa emot. Jag kände mig alltid svag i dessa läge. Jag stannade och mötet Marcus blick.
-Kyss mig, sa han och jag suckade. Om jag skulle göra det skulle allt kanske bli bra och jag skulle slippa vara rädd, men jag kunde bara inte. Det var inte Marcus jag gillade längre. Det var inte Marcus jag ville kyssa. Den enda som fanns i mina tankar var Louis. Jag ryckte min arm ur hans hårda tag och sprang därifrån. Jag sprang och sprang. Mitt hjärta bankade och jag var rädd. Men jag ville inte visa mig svag.

När jag kom hem mötte jag mamma i hallen och hon kollade på mig.
-Sprang du? Sa hon förvånat.
-Jag.. ehh.. jag sprang typ, sa jag och försvann snabbt upp på mitt rum. Jag var röd i huvudet och jag kunde känna min puls som slog snabbt. Jag andades ut och slängde mig på sängen. Jag log för mig själv. Jag hade klara mig undan honom och jag skulle aldrig mer låta honom snacka med mig. Han var borta från mitt liv nu. Klockan var tjugo över 6 och jag bestämde mig för att ta en snabb dusch innan det var dags för oss att äta.

Precis när jag kom ut ur duschen kallade mamma.
-Amanda! Maten är klar, kommer du?
-Ja, jag kommer, sa jag och drog på mig en stor tröja och ett par mjukisbyxor. Jag borstade igenom mitt hår och fönande det i en minut. Jag kollade mig i spegeln och skrattade åt mig själv, sedan gick jag ut i vårt uterum där mamma och pappa satt.
Det kändes skönt att få snacka lite med bara mamma och pappa. Vi snackade om allt möjligt och till sist började vi snacka om Louis.
-Så, ni är tillsammans? Frågade pappa efter att jag snackat om honom och jag själv blev lite frågande. Jag visste ju inte själv.
-Jag vet inte, sa jag och skrattade lite.
-Nehe, sa han lite besviket och jag log mot honom.
-Kan du inte bjuda hit honom då? Frågade mamma och ett stor leende spred sig på mina läppar. Även om mina föräldrar inte var så duktiga på engelska så skulle det nog funka.
-Jag ska fråga honom! Sa jag stolt och hon nickade.
-Gör så!

Jag hjälpte mamma och pappa att duka av och sedan gick jag in på mitt rum igen. Jag hade fått fem nya sms från Marcus. Jag suckade och tog bort smsen. Jag tog min laptop och satte mig bekvämt i sängen och började med att logga in på twitter. ”Great day in the studio and nice to meet some fans! :)” hade Louis tweetat för bara några minuter sedan. I 3 minuter satt jag och försökte komma på något bra att tweeta honom, men kom inte på något. Min mobil pep till och jag suckade. Jag tog upp mobilen och till min förvåning var det inte Marcus. Det var Louis. ”Vad heter du på twitter?” stod det. ”Amanda1D” knappade jag in och bara några sekunder senare fick jag en ny följare. Jag log för mig själv och gick sedan in på facebook. Det första jag såg var en bild av Niall och Johanna. En ganska suddig bild, men man kunde ändå se tydlig vem det var på bilden. Där fanns många kommentarer till bilden och jag suckade för mig själv. Det var sånt som vi inte ville skulle hända. Jag tog upp min mobil direkt och ringde Johanna.
____________________________________________________________________________________
Roligt att ni gillade förra delen med mycket tankar och känslor! Ibland blir det mycket ur bara ens perpektiv, men vi försöker skifta runt. Hoppas ni gillar det! 
Någon frågade om vi kunde länka lite novellbloggar, vi gjorde ett inlägg för inte så jättelängesedan, inlägget finns här.
Kommentera på! :)
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv

-Kan du skriva din autograf här? Frågade tjejen och höll fram ett papper. Jag nickade och log mot henne, samtidigt som jag tog emot pennan hon gav mig. Andra tjejer började kalla på mig och jag kände att jag inte kunde stå här hela dagen, jag gick motvilligt ifrån henne och snackade med lite andra tjejer. Jag såg att hon och en annan stod och kollade in och jag suckade för mig själv. Jag visste vad detta betydde. Massa rykten och förmodligen massa hat mot Johanna, eftersom hon förmodligen var med på bilderna.

____________________________________________________________________________________
Vi snackade lite till med fansen innan vi var tvungna att gå in. Vi spenderade lite tid med Julia, Johanna och Amanda, men eftersom vi skulle vara upptagna resten av eftermiddagen och hela kvällen så bestämde tjejerna sig för att gå hem. Vi kramade om de alla innan de gick iväg. Jag hade inte berättat för Johanna eller Niall om att jag sett ett fan fota och jag ångrade mig verkligen. Jag suckade lite för mig själv och sedan gick vi alla in i studion för att spela in lite.

Amandas perspektiv

När jag kom hem kände jag mig ovanligt trött. Jag satte mig i köket och tog ett äpple. I samma sekund kom mamma in och jag log trött mot henne.
-Hej!
-Hej, sa jag och gäspade.
-Trött?
Jag nickade mot henne och hon skrattade.

-Vad har ni gjort idag då? Sa hon samtidigt som hon tog ett glas vatten.
-Vi var vid killarnas studio, sa jag och hon nickade.
-Ni har blivit bra vänner med dom där killarna, sa hon och jag skrattade.
-Japp!
Jag hade ju berättat för båda mamma och pappa att jag varit ute med Louis igår, men sen att han hade kysst mig, det hade jag inte berättat. Jag var när på att göra det nu, men jag stoppade mig själv.
-Vad blir det för middag?
-Äter du hemma ikväll? Jag nickade mot henne och hon log.
-Ska vi grilla? Frågade hon och jag nickade.
-Ja! Utbrast jag och log som ett fån. Grillat kött var något av det bästa jag visste. Klockan var runt halv fem och även om jag kände mig trött ville jag gå ut för att få lite frisk luft. Jag tog på mig mina vita converse och drog över en tunn kofta över mitt lila och vita linne. Jag funderade lite över vad jag skulle göra och bestämde mig för att gå en runda. Bara för att få lite tid för mig själv, tänka på allt och inget. Solen lös och himlen var blå.
-Mamma, jag går en runda!
-Okej! Vi äter vid hav sju, sa hon och jag nickade, även om hon inte kunde se det.
-Ja, jag är hemma tills dess.
Jag startade en app på mobilen som mäter hur långt man går och la sedan ner mobilen i fickan.

Även om klockan var närmre fem så svettades jag nästan. Solen var ovanligt varm och jag tog av mina kofta, men jag ångrade mig snabbt och satte på den igen. Jag tänkte på allt möjligt. Om hur mycket jag älskade sommaren, jag tänkte på Louis och på de andra killarna. Det kändes som om allt bara var en dröm. Jag fick säga till mig själv minst tre gånger att det var verklighet. Att vi fått träffa killarna, att vi fått spendera så mycket tid med dem, vi hade deras nummer och det sjuka var nog att Louis hade kysst mig. Som alla andra fans hade jag drömt om att få träffa killarna och få snacka med dom, men jag hade vetat redan innan dess att jag inte bara ville vara ett fan. Jag ville inte bara vara en i mängden. Jag ville vara deras vän, någon som dom ville umgås med. Och nu var det verklighet. Och Louis hade varit min favorit länge. Han hade haft det där lilla extra. Att få kyssa honom hade ju varit en dröm, men något jag visste inte skulle hända. Jag log för mig själv och förmodligen såg jag ut som en idiot där jag gick och log stort. Men, jag hade ju ingen anledning till att vara ledsen. Det var sommar. Jag hade lärt känna världens finaste killar. Louis hade kysst mig. Varför vara ledsen när man kan vara glad? Den frågan ställde jag mig själv ofta. Mitt liv var inte perfekt, men det fanns saker som gjorde mig glad och det var det jag tänkte på när jag inte mådde bra. Just nu mådde jag mer än bra. Men jag visste också att sommaren var slut snart. Killarna skulle behöva åka tillbaka till England, jag skulle börja skolan och allt skulle bli lika dåligt som det varit innan sommaren. Jag behövde verkligen bli bättre på att leva i nuet. Inte tänka på allt jobbigt som kommer sen. Jag behövde verkligen träna på detta. Att leva nu och njuta av det som gjorde mig glad. När jag gick där hörde jag plötsligt en igenkänd röst. Jag kollade upp. Innan jag han blinka flög det massa tankar runt i mitt huvud.
-Hej! Sa rösten och jag vaknade upp ifrån mina tankar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var Marcus. Han hade jag inte sett sen festen, där han kysst Emelie. Jag hade inte snackat med honom heller. Det hade varit han och jag och länge, men efter jag sett honom med Emelie hade jag inte velat snacka med honom. Det hade verkligen gjort mig ledsen, men eftersom jag träffat One Direction så mycket efter det hade jag inte tänkt så mycket på honom. Nu stod han framför mig och alla minnen snurrade runt i huvudet.
-Hej, sa jag lite tyst. Egentligen ville jag bara springa härifrån, men jag kunde inte.
-Varför är du ute helt själv? Frågade han och jag suckade.
-För jag vill, sa jag lite surt och han tog ett steg mot mig, men jag backade.
-Hade du inte lämnat mig hade du inte varit ensam, sa han och försökte ta ännu ett steg närmre mig, men jag backade igen.
-Vadå jag? Hade du inte kysst Emelie hade jag kanske inte lämnat dig? Sa jag surt. Vad tänkte han med? Jag hade en bra anledning till att lämna honom, men han hade ingen bra anledning till att kyssa Emelie.
-Jag var full, sa han och jag skrattade.
-Den anledningen funkar inte, sa jag surt och försökte ta mig förbi honom, men han tog tag i min arm och stoppade mig.
-Lyssna! Jag stannade och kollade ner i marken.
-Emelie betyder ingenting för mig. Jag har tänkt på dig enda sen festen. Jag vet att jag gjorde fel, men den kyssen betyder inget, jag var full. Jag behöver dig, sa han. Även om jag mer än allt skulle vilja krama om honom, så kunde jag inte. Marcus hade alltid betytt allt för mig. Han hade funnits där när jag behövt honom. Fram tills den dagen då festen var. Jag kunde fortfarande se Marcus och Emelie framför mig när dom kysstes. Jag kunde fortfarande känna samma känsla som jag kände då. Det var hemskt. Jag klarade inte av det.
-Att vara full är ingen bra anledning. Det finns ingen bra anledning, så du behöver inte försöka, sa jag surt. Han gick fram mot mig och la sina armar runt mig, men jag backade undan.
-Marcus, nej, sa jag. Trodde han att allt kunde lösa sig med några ord och en kram? Jag skulle aldrig förlåta honom. Om han ändå hade vetat hur mycket han betytt för mig. Kanske hade han inte kysst Emelie då?
-Kan jag inte bara få förklara? Sa han tyst.
-Jag har inte hela dagen på mig, sa jag och började gå. Denna gången stoppade han inte mig. Han tog två stora steg för att komma i fatt mig och sedan gick han bredvid mig.
-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så du hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.
____________________________________________________________________________________
Vet inte om ni gillar att man skriver mycket tankar/känslor.. är det bra? Jag tycker i alla fall det är ett bra sätt, man kan typ tänka sig själv i situationen.. om ni fattar? :) 
Så, vad tror ni? Kommer Amanda lämna Louis för Marcus... ?
Förresten, det börjar bli fler och fler bloglovin följare, WE LIKE! Följ oss -->
/Angelica & Johanna

Och, för all del, glöm inte att titta på denna videon, KONY 2012. Ni alla har tid att ägna 30 minnuter av ert liv att kolla. Ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något. Stop Kony!

Julias perspektiv

Plötsligt böjde han sig fram mot mig och hans läppar var bara några få centimeter från mig. Mitt hjärta slog flera tusen slag i sekunden och jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag kunde bara inte vika undan och motstå honom. Jag gillade honom. Varför skulle det vara så svårt att visa det för mig själv? Och för honom? Hans varma, mjuka läppar mötte mina. Hans hand låg kvar på min kind och när vi avslutat kyssen drog jag in honom i en kram och tryckte han hårt mot mig. Jag drog in hans doft och log för mig själv.

____________________________________________________________________________________
Klockan ett var Harry tvungen att vara i studion. Jag följde med honom dit och lite senare kom även Johanna och Amanda dit. Medan killarna var inne i studion för att spela in satt vi i den berömda soffan som snart skulle vara utsliten efter alla gånger vi suttit i den. Jag kom på att jag inte snackat med Amanda efter hennes och Louis kväll och att jag inte heller snackat med Johanna om hennes och Nialls filmkväll.
-Hur hade du och Louis det igår? Frågade jag och jag kunde se hur ett sort leende spred sig på Amandas läppar. Bara av det kunde jag lista ut att kvällen hade varit mer än bra.
-Bra, sa hon och leendet fanns kvar.
-Berätta varenda detalj! Utbrast jag och hon skrattade.
-Först bowlade vi, och sen..
-Du förlora, eller? Sa Johanna och flinade mot Amanda. Hon nickade och log.
-Ja, jag var inte så duktig, men jag hade vunnit om Louis låtit mig haft staket när jag skulle slå..
Jag och Johanna skrattade åt henne och hon gav oss en seriös blick.
-Ni är inte heller så bra på bowling, sa hon som ursäkt. Vi bara nickade och höll med henne.
-Han skulle visa mig hur man skulle göra, och sen så typ... kysste han mig, sa hon och jag kollade förvånande på henne, samtidigt som jag log stort.
-Niall kysste mig! Utbrast Johanna och våra blickar riktades mot henne. Jag kände på mig att det var lika bra att jag sa att Harry kysste mig, men det kändes precis som det var något killarna planerat.
-Vänta, va? Sa jag undrande och Johanna och Amanda kollade mot mig.
-Vad?
-Ehh.. jo, alltså... Harry kysste mig, sa jag tyst och kollade ner i golvet några få sekunder innan jag mötte Johannas och Amandas blickar. Utan att säga något brast vi ut i skratt, samtidigt som vi kramade om varandra. Jag var glad för min egen skull, men även för Amanda och Johanna.

Zayns perspektiv

När vi fick lite rast från att spela in gick vi direkt in i rummet där Julia, Johanna och Amanda väntade. Liam och Niall påbörjade en FIFA match medan jag, Harry och Louis bestämde oss för att gå ut och träffa lite fans.
-Ska ni sitta här och spela? Frågade jag Liam och han nickade.
-Ja, jag måste vinna, stör mig inte, sa han och jag skrattade åt honom.
-Och du Niall?
-Jag ska vinna! Utbrast han och alla skrattade åt hur koncentrerade dom var.
-Det är fint väder ute, ni måste få lite frisk luft, sa jag retsamt och ställde mig framför TV.
-Zaaaaayn! Skrek dom båda. Jag, Louis och Harry skrattade åt dom och gick sedan mot dörren för att kunna gå ut. Utanför stod ganska många fans och så fort vi kom ut började dom ropa på oss. Vi gick runt lite, snackade med dom, tog foto och skrev autografer. Dörren som ledde in till studion var öppen och jag kunde se härifrån att Niall satt med sin arm runtom Johanna. Jag såg samtidigt att en tjej upptäckt samma sak som mig och hon tog lite diskret upp sin kamera och jag förstod att hon försökte fota. Jag gick snabbt bort till henne.
-Hej! Sa jag glatt och hon kollade upp mot mig.
-Hej! Kan jag ta ett foto med dig? Frågade hon och jag nickade.
-Självklart! Sa jag och ställde mig bredvid henne. Jag log mot kameran och när hon tagit kortet stod jag kvar där för att hon inte skulle ta någon bild. Jag ville inte att det skulle starta värsta rykte. Jag visste inte ens om Johanna och Niall var tillsammans, det enda jag visste var att Niall verkligen gillade Johanna.
-Kan du skriva din autograf här? Frågade tjejen och höll fram ett papper. Jag nickade och log mot henne, samtidigt som jag tog emot pennan hon gav mig. Andra tjejer började kalla på mig och jag kände att jag inte kunde stå här hela dagen, jag gick motvilligt ifrån henne och snackade med lite andra tjejer. Jag såg att hon och en annan stod och kollade in och jag suckade för mig själv. Jag visste vad detta betydde. Massa rykten och förmodligen massa hat mot Johanna, eftersom hon förmodligen var med på bilderna.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men bättre än inget, right?
Vad tror ni kommer hända nu?? 
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Jag tror inte jag vill har popcorn längre, sa jag när vi hade öppnat påsen för att se ifall där var några som var okej. Men det var där inte.

-Det gör inget, för jag vill ha något sötare, sa han och kollade menade mot mig. Han gick sakta fram mot mig. Hans hände vilade mot mina höfter och hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig. Hans läppar mötte sakta mina och känslan som gick genom kroppen var obeskrivlig.

____________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Vi satt i soffan igen och andra filmen var på, denna gången fick det bli en romantisk komedi. Det var Johanna som hade fått välja. Jag hade min vänstra arm runt henne och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Känslan av hennes närhet var obeskrivlig, jag blev så glad och kände mig hel när hon var i min närhet.
Jag visste att vi inte har känt varandra alls länge, men där var något speciellt med Johanna som gjorde att jag fick fjärilar i magen. Hjärtat slog snabbare så fort jag tänkte på henne, jag var kär.
Jag granskade hennes vackra ansikte, de klarblåa ögonen och hennes perfekta leende. Mina fingrar flätades ihop med hennes och jag böjde huvudet ner och pussade henne på pannan.

Filmen började lida mot sitt slut och jag kände hur Johanna andades tyngre. Jag kollade ner på hennes ansikte och insåg att hon sov med ett stort leende på läpparna.
Hon var så vacker, men kunde jag kalla henne för min nu? Nej, det kunde jag väl knappast? Men jag vet att mitt hjärta tillhör henne, jag vill vara hennes. Tankarna flög runt i mitt huvud och plötsligt kom jag och tänka på vad klockan var. 23:27. Var klockan redan så mycket? Jag borde gå tillbaka till hotellet eftersom vi ska upp tidigt imorgon för att jobba i studion, tänkte jag.
Jag reste mig försiktigt upp från soffan och la en kudde under Johannas huvud. Jag såg att det låg en filt på andra sidan av soffan. Jag gick och hämtade den och la den försiktigt över Johanna så hon inte skulle frysa. Men hur skulle jag ta mig ut? Hur skulle jag göra för att hon skulle få reda på att jag hade gått hem? Jag kom snabbt och tänka på att i köket hade jag sett lappar och en penna, jag kom även på att Johanna hade lagt sina nycklar på vasken. Jag skrev snabbt en lapp som jag skulle kunna lägga på soffbordet så Johanna kunde se det när hon vaknade. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Jag blev lite osäker efter jag hade skrivit ”din Niall”, tänk så ville hon inte vara min?
Jag la lappen på bordet sidan om Johanna och gick sedan försiktigt fram till henne för att ge henne en puss i pannan.
-Godnatt finaste, viskade jag och gick sedan ut från vardagsrummet för att hämta nyckeln och ta på mig skorna, så jag kunde gå hem. Eller ja, hem till hotellet.
Jag stängde dörren försiktigt och vred om nyckeln. Innan jag gick därifrån kände jag en gång för att se så det verkligen var låst, jag ville ju att hon skulle vara i säkerhet.
Detta hade varit den bästa kvällen på riktigt länge, att ha fått känna hennes läppar mot mina. Ja, det var en obeskrivlig känsla. Jag hade kunnat stanna där med henne i all evighet.

Johannas perspektiv

Jag vaknade med ett ryck, jag kollade mig snabbt omkring. Var hade Niall tagit vägen? Det var det första som slog mig, han kan väl inte bara försvinna sådär? Mina ögon föll ner mot soffbordet där det låg en liten lapp som jag såg att Niall hade skrivit. Jag läste den högt för mig själv. ”Hej Sötnos! Hoppas du har sovit gott. Jag ville inte väcka dig för du sov så sött, jag lånade dina nycklar så jag kunde låsa om dig. Hoppas inte det gjorde något. Hör av dig imorgon. Puss & Kram, din Niall”. Tankarna flög runt i mitt huvud. Hur gullig kunde man egentligen bli? Niall, han var ju helt underbar. När han kysst mig kändes det som det bara fanns vi i hela världen. Han fick mig att må bra och jag kunde vara mig själv med honom. Tanken av att han hade skrivit ”din Niall” gjorde mig till den lyckligaste i världen, mitt hjärta hoppade över några slag av glädje. Var det vi nu? Var vi tillsammans? Kyssen måste ha betytt något för honom annars hade han nog inte skrivit som han gjorde. Men en sak var säker, jag visste var mitt hjärta hörde hemma. Det hörde hemma hos Niall. Jag var kär, fjärilarna flög rundor i min mage och jag tror att jag aldrig har mått så bra som jag gör nu.
Tröttheten tog sakta över alla mina tankar och jag somnade lätt om igen. Med Niall i mina drömmar.

Julias perspektiv

Jag vaknade nästa morgon av min sms-signal, som för tillfället var när Harry sa ”Kottbullar”. Jag suckade och blev nästan arg på mig själv för att jag inte stängt av ljudet på mobilen innan jag somnade kvällen innan. Jag tog upp mobilen och skärmens ljus bländade mig. Jag hade ögonen halvt öppna, men när jag såg att det stod Harry på skärmen vaknade jag till snabbare än snabbast. ”Hej, är du vaken? Lust att träffas i förmiddag?” stod det och jag satte mig upp. ”Vaknade av ditt sms ;) Ja, visst! Vilken tid?” svarade jag och bara några sekunder senare svarade han. ”Kan vi inte äta frukost tillsammans? :)” stod det och jag log för mig själv, samtidigt som jag kollade på klockan, som var fem över åtta. ”Visst, du kan komma direkt!” skrev jag och hoppade upp från sängen. Jag drog på mig ett bar mjukisbyxor och ett linne. Jag borstade igenom mitt hår så det inte skulle se helt knasigt ut och sedan gick jag ner till köket. Det knackade på dörren bara några minuter senare och jag blev lite förvånad när jag insåg hur snabbt Harry hade tagit sig hit.
-Hej! Sa han glatt när jag öppnade dörren.
-Hej, sa jag och han kramade om mig. Han verkade vara på topp humör och hans leende smittade snabbt av sig.
-Alltså, vi har inte så mycket hemma, vad vill du ha och äta? Sa jag lite försiktigt medan vi gick mot köket.
-Kan vi inte göra pannkakor? Föreslog Harry och jag nickade.
-Du är ju smart! Utbrast jag och han nickade.
-Visst är jag! Sa han stolt och jag slog till honom på armen. Vi tog fram allt som behövdes till att göra pannkakor och sedan blandade vi ihop alla ingredienser.
-Ska jag hjälpa dig? Frågade jag Harry och han skakade på huvudet.
-Nej, jag gör det, sa han bestämt och jag skrattade åt honom.
-Okej!
Istället tog jag fram tallrikar, glas och bestick och började duka. När jag var klar satte jag mig ner på en av stolarna som stod runt det vita köksbordet. Jag följde varje armrörelse Harry gjorde. Han var så himla snygg och det kändes lite sjukt att just han stod i mitt kök. Han hade sin vita, ganska tunna tröja på sig och bara den gjorde honom ännu snyggare.

Jag hade tagit lite avstånd från Harry tidigare. Jag ville inte fästa mig vid någon som ändå kommer lämna mig efter ett tag. Men, jag kunde inte övertala mig själv att jag inte gillade Harry. För jag gillade honom. Riktigt mycket. Det gick inte att hindra känslor. När jag satt där och kollade på honom var det som om jag blev allt mer kär. Han hade allt man kunde önska. Han var perfekt.

När pannkakorna var klara satte sig Harry mittemot mig och pannkakorna låg på en tallrik, som stod mitt emellan oss.
-Varsågod, sa Harry och log mot mig. Jag log mot honom och la sedan upp en pannkaka på min tallrik.

Vi satt och snacka om allt möjligt. Eftersom jag inte varit med Harry själv tidigare så kändes detta lite nervöst och innan han ens kommit kändes det lite fel. Jag visste inte hur han skulle vara som person. Om han helt plötsligt skulle bli någon annan, som han egentligen inte är, eller om han skulle fortsätta vara den där roliga, fina, söta och omtänksamma Harry som han verkade vara. Men, tiden bevisade allt. Han var den där roliga, fina, söta och omtänksamma killen som jag kände igen. Hans personlighet. Hans leende. Hans lockar. Hans skratt. Ja, allt var verkligen perfekt. Efter en timme hade vi ätit vars 5 pannkakor och snackat en hel del och för varje minut kändes det som om jag blivit mer och mer kär i honom. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller inte. Det som surrade i mitt huvud var att han snart skulle behöva åka här ifrån och då skulle jag förmodligen tappa kontakten med honom. Han var känd. Han skulle snart åka runt hela världen, träffa tusentals tjejer, så varför skulle han välja just mig? Men samtidigt kunde jag inte sluta le. Han stod här hemma hos mig. Han var nog en av dom få killarna som jag kunde snacka med, om allt. Vi dukade undan allt vi använt, torkade av bordet och ställde in allt i diskmaskinen.
-Tack för en god frukost, sa jag och vände mig mot Harry. Han gick fram mot mig och kramade om mig.
-Var det gott? Viskade han i mitt öra. Jag nickade och när han släppte taget om mig log han stort. Han höll kvar sin blick i mina ögon. Han la sin hand på min kind och log lite smått.
-Du? Sa han tyst och jag nickade.
-Ja?
Plötsligt böjde han sig fram mot mig och hans läppar var bara några få centimeter från mig. Mitt hjärta slog flera tusen slag i sekunden och jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag kunde bara inte vika undan och motstå honom. Jag gillade honom. Varför skulle det vara så svårt att visa det för mig själv? Och för honom? Hans varma, mjuka läppar mötte mina. Hans hand låg kvar på min kind och när vi avslutat kyssen drog jag in honom i en kram och tryckte han hårt mot mig. Jag drog in hans doft och log för mig själv.
____________________________________________________________________________________
En lång del, hoppas ni gillar det! Vi båda är överdrivet trötta idag, men ändå lyckades vi få ihop denna delen, bra va? 
Tack, tack, tack för era snälla kommentarer, ni vet inte hur glada ni gör oss! Fortsäts att slänga in kommentarer, vi älskar när där finns nya kommentarer att godkänna, särskilt de långa! ;)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Niall tog av sig skorna och vi gick in mot vardagsrummet och det första Niall gjorde var att slänga sig i vår stora och mysiga soffa. Jag bara skrattade åt honom och satte mig sidan om Niall. Såklart kom Niall närmre och hoppade på mig. Han började kittla mig och jag fick knappt någon luft på grund av skrattattacken och den lilla panikattacken jag fick eftersom han hade hittat mitt känsligaste ställe, min svagaste punkt att bli kittlad på. Under fötterna.
-Snälla Niall, sluta! Jag orkar inte, jag får ingen luft! Skrek jag mellan mina skrattattacker, men det hjälpte inte för Niall fortsatte att kittla mig och jag hörde hans skratt som gjorde mig riktigt lycklig. Det kändes som detta kunde bli en underbar kväll.
____________________________________________________________________________________
Vi satt nu i soffan, Niall satt på divanen med benen rakt ut och han hade popcornskålen i sitt knä och filmen var i full gång. Jag satt på andra sidan av soffan så jag kunde luta mig mot armstödet med en kudde upptryckt i ansiktet, för busig som Niall var så övertalade han mig med att vi skulle se en skräckfilm, fast jag hade sagt hur mycket jag verkligen hatade skräckfilmer. Det var bland det värsta som fanns enligt mig, men egentligen så hade jag aldrig tittat på någon skräckfilm innan för man kan väl säga att jag inte gillade att bli rädd.
Niall kollade lite snett mot mig och log sitt gulliga leende.
-Kom här, jag skyddar dig bättre än vad kudden gör, sa han och leendet på hans läppar fanns kvar. Jag flyttade närmre honom, men jag visste inte hur nära jag skulle komma. Jag satte mig tätt intill honom för att jag var ganska rädd även om jag visste att det bara var en film. Men jag inbillar mig alltid saker, jag inbillar mig att jag hör ljud och det är riktigt läskigt. Niall la sin vänstra arm och jag kollade upp mot honom, mitt hjärta slog snabbare än normalt och jag kände mig nervös, men ändå så lycklig.
När jag kollade upp mot Niall hörde jag ett skrik, jag hoppade snabbt till av rädsla men märkte snabbt att det kom från filmen. Niall kollade på mig och skakade på huvudet samtidigt som han tog ett hårdare grepp om mig för att visa att jag var i säkerhet.

Eftertexterna började sakta rulla nerför tv-rutan och jag suckade av lättnad. Jag satt nästan så nära Niall jag kunde, för varje gång jag tyckte något var läskigt drog jag mig ännu närmre honom.
Vi reste oss upp och gå ut i köket så vi kunde poppa fler popcorn till nästa film som vi skulle se. Jag öppnade kylen och tog ut en ny fanta. Popcornen var i mikron men hade inte börjat poppa än. Helt plötsligt kom Niall fram till mig och kramade om mig hårt.
-Johanna, jag har saknat dig. Jag har tänkt på dig varje dag sedan vi lämnade Sverige förra gången. Jag gillar dig, sa han och kramade mig hårdare. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte och Niall släppte taget om mig och tittade in i mina ögon. Hans blåa ögon glittrade av lycka. Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet och kom att tänka på att jag antagligen var lite röd om kinderna nu.
-Jag gillar dig också, sa jag och tittade ner i golvet, men Niall tog tag med två fingrar under min haka och rättade upp mitt huvud så jag kollade honom i ögonen. Han stängde sina ögon och hans läppar närmade sig mina, jag gjorde detsamma och närmade mig honom. Plötsligt kände jag hans varma och mjuka läppar mot mina, jag besvarade kyssen. Det kändes så perfekt, kyssen var helt underbar. Det kändes som det kom en gnista mellan våra läppar.
Vi avslutade kyssen, ett stort leende fanns på Nialls läppar. Han kramade om mjukt och glädjen spred sig genom hela min kropp. Det kunde inte bli bättre än såhär. Jag tog ett djupt andetag för att dra in Nialls doft, men det var något som luktade skarpare. Jag rynkade på näsan.
-Det luktar bränt, sa jag och släppte taget om Niall.

-Popcornen! Utbrast Niall och sprang fram till mikron och ryckte ut popcornen, han slängde påsen snabbt på diskbänken eftersom den var varm. Jag brast ut i skratt, hur kunde vi glömma popcornen?

-Jag tror inte jag vill har popcorn längre, sa jag när vi hade öppnat påsen för att se ifall där var några som var okej. Men det var där inte.

-Det gör inget, för jag vill ha något sötare, sa han och kollade menade mot mig. Han gick sakta fram mot mig. Hans hände vilade mot mina höfter och hans ansikte var bara några centimeter ifrån mitt. Jag kände hans andedräkt mot mig. Hans läppar mötte sakta mina och känslan som gick genom kroppen var obeskrivlig. 
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men bättre än inget? Tack för alla super duper gulliga kommentarer! Och när ni skriver att VI är grymma så får ni oss att le stort! :)
/Angelica & Johanna

Update:
Alltså, åhh vad ni kan göra en glad, såhär en söndagskväll! Det är NI som är grymma, tack för ni läser och kommenterar ♥

Amandas perspektiv

Jag satte mig på min säng och tog ett djupt andetag. Hade han kysst mig? På riktigt? Jag nickade för mig själv. Ja, han hade gjort det. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Johanna och ett sms till Julia. Sedan drog av mig mina kläder och tog på mig min stora pyjamas tröja. Jag hade ingen ork att gå in på toaletten och borsta tänder eller tvätta bort mitt smink. Jag slängde mig i sängen och somnade med ett leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________

Johannas perspektiv (samma kväll)

Julia hade precis startat filmen när jag märkte hur min mobil vibrerade på bordet. Jag hoppade snabbt till eftersom det lät lite mer när den låg på bordet än vad det gjorde när den låg i min ficka. Lat som jag var orkade jag inte direkt resa mig upp för att ta mobilen, jag fick sträcka mig för att försöka nå den, men det funkade inte. Jag såg att en fjärrkontroll låg närmre, så jag tog tag i den för att kunna dra mobilen mot mig med hjälp av fjärrkontrollen. När jag hade fått tag i mobilen och hade låst upp den, slog det starka ljuset från skärmen emot mig eftersom vi satt i ett helt mörkt rum. Jag blinkade några gånger innan jag insåg vem det var från. Jag sprack upp i ett stort leende för där stod ”Niall”. Jag satt där i soffan och bara kollade på hans namn, utan att ens ha en tanke på att öppna sms:et.
-Vem var det? Frågade Julia utan att slita blicken från TV:n men hon lät på något sätt väldigt nyfiken.
-Det var Niall, sa jag glatt. Julia kollade nu mot mig och hoppade lite närmre mig.
-Vad skrev han? Frågade hon nu väldigt nyfiket och jag bara skrattade till eftersom hon var så nyfiken.

-Det vet jag faktiskt inte än…jag har inte öppnat sms:et än, svarade jag med ett leende och Julia kollade på mig med en konstig blick.
-Men dumbom, är det inte det man gör när man får ett sms? Man brukar ju liksom inte le innan man vet vad det står, sa Julia och slog till mig på armen. Jag öppnade sms:et och mitt leende blev ännu större. Var detta verkligen sant? Jag läste igenom sms:et en gång till, ”Hej, har du lust att göra något med mig ikväll? Bara du och jag J ”. Mitt leende var nog ända upp till öronen nu, men vad skulle jag göra? Niall hade precis frågat om jag ville vara ensam med honom. Menade han allvar? Det kunde väl inte vara sant? Det kanske var någon av de andra killarna som hade skickat sms:et? Nä, det måste ha varit Niall. Men vad ska jag svara?
-Johanna, jorden anropar! Skrek Julia samtidigt som hon viftade med sin ena hand framför mitt ansikte.
-Va? Sa jag förvånat eftersom hon hade avbrutit mig i mina tankar.
-Vad skrev han? Frågade hon nyfiket och jag suckade lite.
-Han frågade om jag ville träffa honom ensam nu ikväll. Men jag vet inte, jag är ju med dig nu, sa jag lite besviket. Jag ville ju inte såra Julia, jag ville inte lämna henne ensam.
-Stick du, det är inte varje dag du kan träffa honom och det är inte varje dag man ens får den chansen, sa hon glatt. Hon reste sig upp och drog med mig upp från soffan.

-Men vad ska jag svara honom? Frågade jag lite oroligt, jag kände mig nervös inför att träffa Niall ensam.

-Säg bara att du vill och fråga vad ni ska göra, sa hon och jag började knappa in ett sms. Innan jag tryckte nervöst på skicka läste jag noga igenom det. ”Hej! Självklart! Var ska vi vara någonstans och vad ska vi hitta på? J”. Det såg okej ut och när jag hade tryckt på skicka så det försent att ångra sig. Det dröjde inte många sekunder innan min mobil vibrerade. ”Vi kan väl vara hemma hos dig och titta på film eller något sån?”, jag fick än en gång ett stort leende på mina läppar. ”Ja, det kan vi… men kom till mig vid halv åtta, alltså om en halvtimme” skrev jag och tryckte på ”skicka” utan att tänka mig för.

-Julia, jag måste hem nu! Niall kommer till mig om en halvtimme, sa jag ganska högt och lite nervöst.

-Men skynda dig då, sa och drog ut mig till ytterdörren.
Vi sa hejdå och jag gick ut genom dörren. Jag gick snabbt hem och tankarna snurrade omkring i min hjärna. Varför ville Niall träffa mig? Varför just mig?

Plötsligt plingade det på dörren och det kändes som mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag öppnade försiktigt dörren och framför mig stod Niall och log riktigt stort. I vänstra hand hade han en blomma, en vacker röd ros.
-Hej, sa han och kramade om mig. Jag drog in hans underbara doft kramade honom tillbaka.

-Denna är till dig, sa han och räckte fram rosen med ett stort leende.

-Aw, tack, sa jag och rodnade lite. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, han var ju bara för söt. Kommer där och ger mig en ros, hur kan man bara så söt?

Niall tog av sig skorna och vi gick in mot vardagsrummet och det första Niall gjorde var att slänga sig i vår stora och mysiga soffa. Jag bara skrattade åt honom och satte mig sidan om Niall. Såklart kom Niall närmre och hoppade på mig. Han började kittla mig och jag fick knappt någon luft på grund av skrattattacken och den lilla panikattacken jag fick eftersom han hade hittat mitt känsligaste ställe, min svagaste punkt att bli kittlad på. Under fötterna.
-Snälla Niall, sluta! Jag orkar inte, jag får ingen luft! Skrek jag mellan mina skrattattacker, men det hjälpte inte för Niall fortsatte att kittla mig och jag hörde hans skratt som gjorde mig riktigt lycklig. Det kändes som detta kunde bli en underbar kväll.
____________________________________________________________________________________
Här kommer en del lite såhär mitt i natten, hope u like it!
Forstätt att kommerntera så blir vi glada och mycket mer taggade på att skriva! Vi läser alla kommentarer, och har ni tips osv så går det bra att skriva det i en kommentar. Kram :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspetkiv

-Vad tänker du på? Frågade Louis. Alla mina tankar försvann och jag kollade mot honom.
-Att jag sitter här, med dig, sa jag och han skrattade.
-Bra eller dåligt?
-Bra! Sa jag och vi skrattade lite lätt. Vi hade inte ens kört i fem minuter och jag visste redan nu att denna kvällen skulle bli sommarens bästa.

____________________________________________________________________________________
-Ska vi bowla först och sedan äta något? Frågade Louis en stund senare och jag nickade.
-Det låter bra! Sa jag. Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett sms från Julia. ”Ha så roligt ikväll babe! Smsa när du är hemma och berätta allt!!” stod det. Jag skrattade lite för mig själv och Louis kollade på mig.
-Vad? Sa han och jag skakade på huvudet.
-Det var ett sms från Julia, sa jag och kollade ner på mobilen och började skriva. ”Tack :) Hälsa Johanna, vi hörs, puss” skrev jag och tryckte sedan på skicka.
-Vad skrev hon som var så roligt då? Frågade Louis och jag log mot honom.
-Ingen speciellt, sa jag och han flinade åt mig.

När vi kom fram till bowlinghallen var där fullt med människor och vi blev rädda att där inte skulle finnas någon ledig bana för oss. Jag såg att en bana var ledig, så jag sprang snabbt fram till kvinnan som satt bakom disken och pekade ditåt.
-Kan jag och eh... min vän spela där? Hon nickade mot mig och Louis ställde sig bakom mig.
-Jag betalar, sa han snabbt och jag skakade på huvudet.
-Du behöv..
-Jag vill, sa han snabbt och jag skrattade och lät honom betala. Jag kände att det inte var någon större idé att försöka säga emot.
Vi hämtade vars ett par bowlingskor och gick sedan bort till vår bowlingbana.
-Jag måste ha staket! Sa jag och Louis skrattade åt mig.
-Nej, det får du inte, sa han bestämt och jag gav han en sur blick.
-Men, då kommer du ju vinna!
-Det är väl bra? Sa han och jag slog till honom.
-Ja, för dig! Han skrattade åt mig och vi skrev in våra namn och sedan var det bara att börja spela.

Jag började och såklart lyckades mitt klot hamna i rännan. Louis flinade åt mig och gick sedan fram och slog ett perfekt slag och han fick såklart ner alla käglor.
-Så gör man! Sa han stolt och jag reste på mig för att denna gången försöka lyckas.

Efter tre försökt hade jag inte riktigt lyckas att slå ner så många käglor. Jag kände att Louis ställde sig bakom mig och tog tag i min hand.
-Nu ska jag lära dig hur man gör, sa han bestämt och jag log lite. Han höll sin varma hand över min hand och tillsammans sköt vi iväg klotet. Klotet rullade snabbt fram till käglorna och slog ner alla utom en.
-Wohoo, utbrast jag och vände mig om. Jag mötte Louis blick och han log mot mig.
-Det är så man gör, sa han och jag nickade.
-Tack, sa jag och log mot honom. Hans varma hand nuddade min hand och hans ansikte närmade sig mitt. Va? Vad skulle han göra? Skulle han kyssa mig? Han läppar vara bara några centimeter ifrån mina. Jag kunde in stoppa honom, eller mig själv. Hans läppar nuddade mina och känslan inom mig gick inte att beskriva. Det var som om jag svävade på moln och jag skulle lika bra kunna svimma när jag väl stod här, men jag lyckades att hålla mig vid liv och när vi avslutade kyssen log jag mot honom. För mig var det väl lite oväntat, men jag kunde inte låta bli att le. Jag lutade mot Louis och la mina armar runtom honom. Hans händer hamnade på min rygg och han tryckte mig mot honom.
-Du är så fin, viskade han i mitt öra och när jag släppte taget om honom log jag mot honom.
-Detsamma, sa jag och han log mot mig. Hans fina leende fick mig att smälta, om och om igen.

Vi fortsatte att spela, även om jag hade lite svårt för koncentrera mig efter kyssen så gick det hyfsat bra. Men inom mig snurrade massa tankar. Att han kysst mig. Och för varje leende han gjorde mot mig blev jag allt gladare och gladare. Vid halv åtta hade vi bowlat klart och vi bestämde oss för att hitta någon restaurang där vi kunde äta. Vi lämnade tillbaka våra bowlingskor och gick sedan ut. Det var fortfarande ljust ute, men det hade blivit lite svalare. Jag som inte tänkt så långt började frysa lite lätta om mina armar.
-Fryser du? Sa Louis och jag nickade.
-Lite.
Han la sin arm runtom mig och jag log mot honom.
-Det finns en restaurang bara några meter här ifrån, vi kan äta där, eller? Sa jag och Louis nickade. Bilen som vi åkt i innan stod parkerad på gatan, men vi bestämde oss för att gå till restaurangen, eftersom den la på samma gata och det tog max 2 minuter att gå dit.

Inne på restaurangen var där knappt några människor, vilket var skönt. Vi satte oss ner vid ett av borden. Det var ganska mörk inne på restaurangen, med röda gardiner, röda dukar på borden och små röda ljus som lyste upp lite lätt. Det spelades lugn musik och det kändes som man var med i en romantisk film. Vi beställde mat och medan vi väntade satt vi bara och snacka. Allt kändes så perfekt. Man såg Louis som den mest omogna killen som existerade, men när man satt med honom såhär själv var han allt annat än omogen. Han var sig själv. Han var så himla perfekt. Det var så himla lätt att snacka med honom och jag kände att jag kunde vara mig själv. Det fanns inget att gömma för honom. Tiden sprang iväg och under tiden som vi åt snackade vi hur mycket som helst. Jag var tvungen att erkänna för mig själv. Jag gillade Louis, riktigt mycket. Jag var kär.

När klockan var 11 bestämde vi oss för att resa på oss och åka hemåt men jag hade kunna sitta kvar här hur länge som helst. Vi båda var ganska trötta och eftersom Louis faktiskt hade hållt på att jobba i studion hela dagen så förstod jag honom. Louis envisades ännu en gång om att få betala och jag hade inte så mycket att säga till om. Vi gick ut från restaurangen och nu hade solen gått ner. Stockholm var upplyst av alla gatulyktor, bilarnas lampor och ljus från fönster. Luften var kall och jag kände hur jag rös till. Louis hand nuddade min och bara genom hans närhet blev jag varm. Jag kollade mot honom och han kollade mot mig. Hans fina leende, hans perfekta hår och hans underbara ögon gjorde mig varm. Det kändes som en dröm. Bara några meter framför oss stod bilen parkerad. Vi hoppade in i bilen och utan att säga ett ord till varandra körde vi mot mitt hus. Louis stannade på exakt samma ställe där han tidigare hämtat mig. Att kvällen var över gjorde mig ledsen, men när jag tänkte på vilken underbar kväll det varit kunde jag inte låta bli att le.
-Tack för denna kvällen, sa jag tyst och lutade mig mot Louis för att krama om honom.
-Tack själv, sa han samtidigt som vi kramades. Jag drog in hans doft och jag kände att hans läppar nuddade min kind. Jag släppte taget om honom och hans händer tog tag i mina.
-Det har verkligen varit jättekul, sa han och jag log.
-Det tycker jag med, svarade jag. Han la sin varma hand på min kind och lutade sig mot mig. Våra läppar möttes ännu en gång. Denna gången blev jag inte lika nervös, men jag blev lika glad och varm inombords. Vi avslutade kyssen och jag log mot honom.
-Vi ses, sa jag och han nickade. Jag hoppade ut ur bilen och stängde bildörren. Jag tog upp mina nycklar och låste upp dörren.
-Heeej! Utbrast jag, men ingen svarade. När jag tagit av mig mina skor gick jag in till TV-rummet där både mamma och pappa la i soffan och sov. Jag skrattade lite för mig själv, stängde av TV:n och gick sedan in på mitt rum. Jag satte mig på min säng och tog ett djupt andetag. Hade han kysst mig? På riktigt? Jag nickade för mig själv. Ja, han hade gjort det. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Johanna och ett sms till Julia. Sedan drog av mig mina kläder och tog på mig min stora pyjamas tröja. Jag hade ingen ork att gå in på toaletten och borsta tänder eller tvätta bort mitt smink. Jag slängde mig i sängen och somnade med ett leende på läpparna.
________________________________________________________________________________________
Förlåt för lite väntan, men här fick ni en ganska lång del!
Vet att det blivit mycket Amanda-Louis nu, men jag gissar på att ni alla ville veta vad som hände på deras 'dejt' ;) Någon undrade vad som hände på Julias & Harrys dejt, men saken är den att dom inte varit på någon dejt. Det kommer kanske i framtiden!
Var är alla kommentarer? Kom igen nuuu, kommentera på så kommer det en del till ikväll!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Tack, tack, tack, sa han med världens största leende på läpparna och jag log nog minst lika stort. Det kändes skönt att jag hade fått honom att le. Men jag var fortfarande osäker på om jag gjorde rätt, tänk så skulle han lämna mig när jag behövde han som mest? Var det värt att chansa? Kanske, men han skulle inte få det lätt. Han skulle bevisa att det var mig han ville ha.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag öppnade ögonen och hostade helt plötsligt till. Det var fredag morgon. Solen lös skarpt in genom fönstret, som den gjort hela denna veckan. Jag kollade på klockan. 10.07 var den och jag blev glad att jag inte lyckats sova bort hela dagen. Jag kollade på min mobil. Två nya sms. Ett från Johanna och ett från Louis. Jag valde att läsa smset från Johanna först. ”Kan inte du, jag och Julia hitta på något idag? Killarna hade ingen tid att träffa oss på dagen... Niall sa det”. Jag log för mig själv. Jag älskade att spendera dagar med de vänner som kunde få mig att le, även om jag inte ens ville le. ”Jo, såklart! Vad ska vi hitta på?” skrev jag och gick upp ur sängen. Jag startade min dator, vilket jag alltid gjorde på morgonen. Medan datorn startade hann jag gå på toa och ge mina två katter lite mat. Jag kom tillbaka till mitt rum och kom på att ett sms från Louis väntade att bli läst. Jag låste upp min mobil och tryckte fram hans sms. ”Har du lust att göra något ikväll? Bara du och jag? Kanske kolla bio eller något?”. Hur kunde ett sms få mig att le som en idiot? Jag bara satt där och log för mig själv. ”Ja, absolut! Kan vi inte bowla? Jag har inte gjort det på riktigt länge!” svarade jag och satte mig sedan vid min laptop som stod på mitt skrivbord. Bara en sekund efter jag tryckt upp Facebook fick jag ett nytt meddelande i chatten ”Var klar vid halv tolv så kan vi äta lunch i stan och sen bara gå runt lite, okej? :)”. Denna gången var det Julia som skrivit till mig och jag blev nästan lite förvånad att hon redan vaknat. ”Jaja! Vart ska vi träffas?”. Jag kollade runtom mig och såg min borste. Jag borsta igenom mitt hår, vilket jag gjorde minst 10 gånger per dag. ”Vi möts hos Johanna :)” skrev Julia. Jag svarade med ett kort ”Okej, vi ses! :)” och sedan lämnade jag datorn för att gå till köket och äta lite frukost.

När jag kom ner till köket suckade jag för mig själv. Det fanns inga goda mackor, o'boyen var slut och jag var inte alls sugen på någon frukost. Jag tittade igenom alla möjliga skåp och det slutade med att jag åt en banan och lite vindruvor. Jag tröstade mig själv med att jag, Johanna och Julia faktiskt skulle äta lunch tillsammans och jag kunde redan nu lista ut att det skulle bli Subway eller något liknande.

När klockan var fem i halv tolv stod jag utanför Johanns hus och såg Julia komma gående. Jag vände mig mot Johannas ytterdörr, som samtidigt öppnades och Johanna kom ut. Hon låste dörren och kom sedan fram till mig och Julia, som nu också hade kommit fram till mig.
-Alla i tid! Första gången, eller? Sa Julia och vi skrattade.
-Typ! Men ska vi gå? Jag är riktigt hungrig! Utbrast jag och de andra nickade.

Efter många om och men blev det Subway, som jag gissat på. Jag hade varit nära på att säga till Julia och Johanna vad jag skulle göra ikväll, men precis i sista sekunden hade jag ångrat mig. Såklart skulle dom börja snacka om vad dom skulle göra ikväll och jag skulle inte klara av att hålla detta för mig själv. Och, om det nu var någon jag skulle berätta detta för, så var det ju Julia och Johanna som var nummer ett.
-Ska vi ha en filmkväll ikväll? Frågade Julia.
-Jaa! Sa Johanna glatt och jag skakade lätt på huvudet.
-Jag kan inte, sa jag och dom kollade mot mig.
-Varför inte? Sa Johanna frågande och jag log lite lätt.
-Louis frågade mig om jag ville träffa han ikväll, bara han och jag, sa jag. Leendet blev allt större och större. Jag kunde inte hjälpa det.
-Va? Utbrast dom samtidigt och jag nickade.
-Vi ska typ ut och bowla, sa jag. Julia och Johanna bara log mot mig.
-Åhh, vad kul! Fick Johanna fram efter några sekunder och jag nickade. Något som dök upp i mitt huvud var den vanliga frågan. Vad skulle jag ha på mig?
-Vad ska jag ha på mig? Utbrast jag, lite väl högt eftersom andra folk vände sina blickar mot mig. Julia och Johanna skrattade åt mig medan jag skämdes.
-Seriöst, ni måste hjälpa mig!
-Jaa, lugn! Sa Julia och klappade mig lätt på armen. Jag log mot henne och vi fortsatte äta.

Efter några timmar på stan hade jag hittat något jag kunde ha på mig. En vit, tunn blus med ett svart stort hjärta på framsidan med ett par nya, svarta shorts.
-Detta blir perfet! Sa Julia och jag log.
-Hoppas det!

När jag kom hem gick jag direkt in på mitt rum, tog upp min mobil och såg att det kommit ett sms från Louis. ”Jag hämtar upp dig vid halv sju!” stod där. Jag kollade på klockan. Halv 5. Jag tog ett djupt andetag. Två timmar. Jag måste hinna. Jag hoppade snabbt in i duschen och lät vattnet vara ganska kallt. Jag var varm efter en hel dag ute på stan, men jag var redo för att spendera en kväll med Louis.


När jag kom ut från duschen tog jag på mig mina underkläder, en vit bandeau och tog sedan fram fönen. Jag fönade mitt hår tills det nästan var torrt och sedan drog jag på mina nya shorts och min nya tröja. Mitt ganska tjocka, ljusbruna hår lät jag fall ner över axlarna och förbi brösten. Jag sminkade mig lite lätt och kollade mig sedan i spegeln. Denna kväll skulle bli speciell och jag log åt mig själv. Jag kollade på klockan. Tio över sex visade den. Jag skrattade lite åt mig själv och bestämde mig för att gå in på twitter en liten stund. ”Can't wait for tonight! It's gonna be awesome!” skrev jag och tryckte på ”tweet”. Mamma kom in på mitt rum.
-Hej gumman!
-Hej, sa jag och kramade om henne.
-Ny tröja? Sa hon lite förvånat och jag nickade.
-Vad fin! Ska du iväg?
Vad skulle jag säga? Jag hade ju berättat för mamma och pappa att vi träffat killarna, men inte att vi träffat dom så ”privat”.
-Eh.. jo, du vet Louis?*
-Va? Sa hon och jag skrattade. Jag förklarade vem Louis va och denna gången fattade hon.
-Bjöd han ut dig? Sa hon och log stort mot mig.
-Ja, typ, sa jag och hon kramade om mig.
-Ha det så roligt! Hennes armar omfamnade mig och hon tryckte mig hårt mot henne.
-Det ska jag ha, sa jag och mamma släppte taget om mig. Det knackade på dörren.
-Hejdå mamma! Sa jag.
-Hejdå!

När jag öppnade dörren möttes jag av ett stort leende och våra blickar möttes.
-Hej, sa jag lite nervöst och kramade om honom.
-Hej! Vad fin du är! Sa han och han kramade om mig hårt.
-Detsamma, sa jag och han log.
-Klar? Jag nickade mot honom.
-Japp!
Jag stängde dörren bakom mig och vi gick tillsammans mot en bil so stod parkerad där.
-Är det din bil? Sa jag och försökte få ihop hur han kunnat få hit den.
-Nej, jag har lånat den, sa han och jag nickade.
Vi hoppade in i bilen och körde iväg. Allt kändes som en dröm som jag bara väntade på att behöva vakna upp ifrån. När jag insåg att jag faktiskt satt här, i en bil med Louis log jag för mig själv och förmodligen såg jag ut som en idiot.
-Vad tänker du på? Frågade Louis. Alla mina tankar försvann och jag kollade mot honom.
-Att jag sitter här, med dig, sa jag och han skrattade.
-Bra eller dåligt?
-Bra! Sa jag och vi skrattade lite lätt. Vi hade inte ens kört i fem minuter och jag visste redan nu att denna kvällen skulle bli sommarens bästa.
____________________________________________________________________________________
Kanske lite tråkigt inlägg, men nästa del kommer kanske bli lite roligare! 
Johanna har gått och blivit sjuk, tråkigt värre!
Fick någon fråga ang. X-factor, men har ni frågor, ställ dom i BLOGRESPONSE. Men, kan säga er att ni borde söka till X-factor om ni tänkt göra det. Ni har inget att fölora liksom! :)
Har ni frågor - använd blogresponse. Vi kollar in där många gånger per dag!

Nu till en rolig sak, vi vann BLOG AWARDS på justindrewbieberswe.blogg.se! Tack tack tack tack till alla er som röstat! Det är ju ni som gjorde att vi vann! Ni kanske inte förstår, men sånt gör oss sååå peppade på att skriva, när ni gillar det vi gör. Massa kramar!! :)
/Angelica & Johanna