Louis perspektiv

Det var som om jag bjöd ut en tjej som Zayn gillar. Men, jag kunde inte hjälpa det. Men samtidigt kom alla tankar på Eleanor tillbaka. Hon var inte helt ute från min hjärna och jag hade redan börjat gilla någon annan. Vad var det med mig? Min tumme nuddade skärmen och meddelandet skickades iväg. Nervositeten spred sig genom kroppen och jag la mig ner på madrasserna, som vi fortfarande inte tagit bort, och drog täcket över huvudet.

___________________________________________________________________________
Matildas perspektiv

Jag satt i köket och hade precis blivit klar med läxan. Mobilen vibrerade till och jag tog upp mobilen. ”Hej Matilda, det är Louis! Hur är det? Vad gör du imorgon? Du vill inte träffas?”. Jag log för mig själv, men blev lite förvånad över hur han fått mitt nummer. ”Kan nog inte imorgon, men vad gör du nu? :) Och, hur fick du mitt nummer?” svarade jag och två sekunder senare ringde mobilen och jag hoppade till och blev lite nervös när jag såg att det var hans nummer.
-Hej, sa han glatt och jag log ännu en gång för mig själv.
-Hej, sa jag lite nervöst.
-Vill du träffas nu? Sa han och jag kände att jag blev varm inombords bara genom att höra hans röst.
-Ja, om du har tid så, sa jag snabbt och log stort, även om han inte kunde se det.
-Om en halvtimme?
-Ja, det går bra!
-Vart ska vi träffas? Frågade han.
-Du kan komma hit om du vill, sa jag utan att ens tänka efter. Bjöd jag precis hit Louis? Detta blev bara fel och fel. Jag kände han knappt. Men, på något sätt kände jag honom. Jag hade varit ett fan sedan jag såg dom för första gången i The X factor.
-Ja, är det okej om jag kommer om en halvtimme? Jag nickade för mig själv och kom sedan på att han inte kunde se mig.
-Eh, ja det går bra, sa jag lite förvirrat.
-Då ses vi! Sa han och sedan la han på. Jag stängde av samtalet och sedan log jag, riktigt stort. Louis Tomlinson skulle komma hit. Hem till mig. Inombords skrek jag av lycka, men jag insåg att han snart skulle stå utanför dörren. Min mobil vibrerade och jag fick tanken att det var Louis som smsade att han inte kunde. Men, det var Zayn. ”Hej, lust att träffas idag? :)”. Det högg till. Detta var inte bra. ”Jag kan inte just idag, ska träffa en vän, kanske en annan dag? :)” skrev jag och andades ut. Varför skulle han smsa precis nu? Jag ville träffa både Zayn och Louis, men nu hade jag bestämt att jag skulle träffa Louis och han visste inte om att jag och Zayn hade kysst varandra.

Jag sprang runt i hela huset och borstade igenom håret minst tjugo gånger innan Louis ringde på dörrklockan. Jag öppnade lite nervöst och möttes av världens finaste leende.
-Hej! Sa han och kramade om mig. Jag dog lite inombords samtidigt som jag kramade om honom. Jag var ett helt vanligt fan och nu stod Louis i min dörr och jag kramade om honom. Det var sjukt egentligen.
-Hej, sa jag lite efter och jag skrattade lite åt mig själv.
-Ska vi gå en runda, eller vara inne? Frågade han.
-Vi är inne, sa jag snabbt och han log.
-Okej!
Jag ville verkligen inte riskera att Zayn skulle lyckas vara ute och se oss eller att något annat skulle ske.

Liams perspektiv

När vi kom upp i Nialls lägenhet var klockan närmre fem och Louis var borta.
-Jag är iväg hos en vän, står det här på en lapp från Louis, ropade Niall från köket och jag blev lite fundersam, men tog istället upp min mobil och gick in på twitter. ”Have been chillin' today, hope you guys are okay!” skrev jag och inte många sekunder senare var mina mentions vid liv. Jag försökte svara några fans innan vi bestämde oss för att plocka undan alla madrasser och sedan gick jag, Zayn och Harry hem till våra egna lägenheter.

”Hej Liam, jag är hemma nu, så du slipper vara orolig! ;)” stod det i ett nytt sms från Sanna och jag log för mig själv, men kunde inte låta bli att ringa henne och fråga ut henne om den där killen.
-Hej Sanna! Sa jag så fort hon svarade och jag hörde att hon skrattade.
-Hej, jag är hemma nu! Sa hon och nu skrattade jag också lite.
-Så, träffade du William? Sa jag lite retfullt.
-Ja, sa hon tyst och jag var nära på att börja skratta ännu mer.
-Så, ni är tillsammans nu?
-Va!? Liam, neeej! Utbrast hon innan jag knappt hunnit snackat klart och jag kunde inte hålla mig för skratta längre.
_____________________________________________________________________________________
Fööörlåt att det inte kom någon del igår.. har ingen bra ursäkt, så därför får ni hata mig! Nej, men faktiskt, Johanna har inte haft någon tid alls denna vecka och jag har tagit på mig jobbet att skriva, så därför blir det lite kortare delar, men jag blir så glad när ni lämnar så fina kommentarer! Fredag imorgon.. vilket brukar innebära dålig uppdatering, men jag ska verkligen försöka skriva! 
/Angelica & Johanna

UPDATE;
Vi glömde inte att Zayn fyller år! Nej, men tänkte inte på det när jag la upp delen bara, men självklart har vi skrivit grattis på twitter och så. Vår fina kille blir 19 år. Vee elscaday!

Sannas perspektiv

-Va? One Direction? James, vadå känner? Utbrast en av dom och sprang fram mot James. Han pekade mot mig och jag ville bara sjunka genom marken. Det var ju detta som inte skulle hända. Jag ville inte att massa skulle fråga om One Direction. Inte nu när allt annat var så jobbigt.

_____________________________________________________________________________________
-Känner du One Direction? Frågade en utav tjejerna, som hade långt, brunt hår.
-Mitt namn är Sarah, sa hon och log lite. Sa hon det för jag skulle veta, eller vad?
-Okej, alltså, ja jag känner dom typ, sa jag och nu började även hon och hennes två kompisar hoppa runt. Jag skrattade åt dom lite, men jag visste själv att jag hade gjort detsamma om någon på min skola kände One Direction.

Sarah och hennes två vänner, Lily och Kayla, stod kvar och snackade med oss. De verkade vara väldigt stora fans, de berättade allt dom kunde om One Direction och jag och Jane lyssnade samtidigt som vi snackade med William och James, som båda verkade väldigt uttråkade.

När skolan var slut kände jag hur någon kom upp bakom mig och jag vände mig snabbt om.
-Hej William, sa jag lite förvånat och han log.
-Hej, ska du göra något speciellt idag?
-Nej, jag ska bara hem, sa jag samtidigt som jag tog mina böcker från skåpet och la ner i min väska.
-Du vill inte följa med mig in till stan och fika eller något? Sa han lite tyst och jag kollade mot honom lite förvånande. En kille, som ville in till stan och fika? Det här var jag inte så van vid, men jag blev glad över att han frågade.
-Jo visst, sa jag glatt och hans lite oroliga blick ändrades snabbt till ett stort leende.

Vi hoppade på skolbussen och hoppade av där William alltid annars hoppar av och gick mot Starbucks. Det var ganska långt, och min väska vägde ganska mycket.
-Ska vi fika här? Frågade jag när vi var precis utanför och han nickade.
-Det blir super! Vi gick in, beställde vad vi ville ha och sedan satte vi oss ner vid fönstret. Tystnaden som uppstod var inte direkt pinsam, men jag kände att jag ville snacka, inte bara sitta här och äta.
-Vet alla din vänner om att du typ, känner One Direction? Frågade han och jag skrattade.
-Jag tror dom fått reda på det, det var väldigt många inlägg i min logg på facebook, svarade jag och han skrattade.
-Men, varför kom dom ens hem till er?
-Niall gillade Alicia och Liam följde med för att... jag vet inte! Sa jag och han nickade.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den snabbt. Det var ett sms från Liam. ”Var är du? Alicia ringde och sa att hon gick hem till Ella, men hallå!?” stod det och jag log lite för mig själv. ”Jag är i stan, med William! Va inte orolig!” skrev jag och la mobilen på bordet. Jag såg att William kollade mot mobilen och jag flinade lite för mig själv.
-Det var Liam, sa jag och han kollade mot mig med en liten ledsen blick.

William perspektiv

Såklart. Hon gillade Liam, varför försöker jag ens? Hon kände One Direction, de killar som alla tjejer ville ha och jag gillade Sanna. Helt fel.
-Vad är det? Sa hon lite tyst och jag svalde hårt.
-Inget, sa jag och hon nickade.
-Jag är inte blind! Jag vet att det är något, sa hon och jag kände hur jag svettades lite. Skulle jag sitta här och berätta för henne att jag gillade henne? Allt skulle bli så pinsamt. Men hon var så fin och snäll.
-Alltså, jag... nej, det är inget.
-William, sluta! Säg det, sa hon och jag mötte hennes blick. Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag skulle bli tvingad att säga det.
-Ja...jag..
-William! Utbrast hon och vi båda började skratta.
-Jag gillar dig, sa jag snabbt och jag såg på henne att hon log lite.
-Var det de du skulle säga? Det var väl inte så farligt? Sa hon samtidigt som hon log sitt fina leende. Jag hade precis skämt ut mig och jag kände hur jag svettades mer och mer. Varför hade jag sagt det?
-Jag gillar dig också, sa hon och mitt hjärta hoppade till. Men, va? Vänta, va? Hade hon inte Liam?
-Men, gillar du inte Liam? Sa jag förvånande och hon var nästan nära att spotta ut drickan hon hade i munnen.
-Va? Sa hon efter att hon svalt och sen fortsatte hon.
-Jag gillar Liam som vän, inte mer, sa hon och jag log lite och mötte hennes blick ännu en gång.
-Men, jag trodde.. började jag och hon avbröt mig.
-Jag sov bredvid honom för att jag blev tvungen och han smsade mig för att fråga vart jag var, sa hon och jag skrattade. Hon hade läst mina tankar.

Louis perspektiv

Vi hade en ledig måndag och jag hade lyckats få i mig lite frukost och även fått på mig en vit T-shirt och ett par svarta mjukisbyxor. Jag hade varit inne på twitter och tittat på TV medan de andra killarna hade varit ute lite, men jag kunde inte riktigt släppa tankarna på Matilda. Hon och Zayn verkade verkligen gilla varandra och jag, gillade nog henne också. Jag kollade på min mobil nästan hela tiden, i hopp om att där skulle vara ett sms från henne, problemet var bara att jag inte hade hennes nummer. Jag kollade mig runt och såg Zayns mobil ligga uppe i soffan. Jag kände mig väldigt taskig, men jag ville ha Matildas nummer. Till min glädje kunde jag hans lösenord och jag gick in på hans kontakter. ”Matilda” stod där på ett ställe och eftersom jag inte visste någon annan Matilda han kände, så ville jag chansa på att det var hon. Jag skrev snabbt in numret på min mobil och sedan la jag tillbaks Zayns mobil där den lagt innan. Jag gick in på meddelande och började skriva. ”Hej Matilda, det är Louis! Hur är det? Vad gör du imorgon? Du vill inte träffas?” skrev jag och sedan tryckte jag in Matilda som mottagare, men när jag skulle trycka på skicka stannade jag upp. Skulle jag verkligen göra detta? Det var som om jag bjöd ut en tjej som Zayn gillar. Men, jag kunde inte hjälpa det. Men samtidigt kom alla tankar på Eleanor tillbaka. Hon var inte helt ute från min hjärna och jag hade redan börjat gilla någon annan. Vad var det med mig? Min tumme nuddade skärmen och meddelandet skickades iväg. Nervositeten spred sig genom kroppen och jag la mig ner på madrasserna, som vi fortfarande inte tagit bort, och drog täcket över huvudet.
_____________________________________________________________________________________
Inte den bästa delen, förlåt!

Nu har ju skolan dragit igång och ni förstår nog att vi inte kommer kunna hålla en så bra uppdatering som vi lyckades med under lovet. Vi båda kommer ha mycket läxor, vilket faktiskt kommer gå före, men vi kommer absolut inte sluta skriva, sålänge ni stannar kvar, så fortsätter vi skriva! Denna delen skrev jag ganska snabbt, så om där är stavfel eller något, släng in en kommentar, så fixar jag det!
Massa kramar!
/Angelica & Johanna

Det var även någon anonym som frågade efter del 67 på The Way To My Life, så här har du det: http://onedirectionnovell.blogg.se/2011/october/the-way-to-my-life-del-67.html#comment :)

Matildas perspektiv

Varför hade jag inte bara sagt detsamma? Han var ju fin. Hur fin som helst. Jag suckade och låste dörren om mig och sprang upp på mitt rum. Jag var trött och visste att det var dags för skolan imorgon. Men jag kunde inte släppa orden. Att han sagt att jag var fin. Det gjorde mig nästan knäsvag. Men jag hade rent ut sagt dissat honom.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

När Louis kom tillbaka hade vi andra lagt ut 7 madrasser framför TV och bäddat för att vi skulle kunna somna. Vi alla hade gjort oss klara för att sova och när Louis kom in hoppade han över Harry och Niall som la bredvid varandra och de började brottas. Jag flyttade mig längre ifrån Niall och började istället snacka med Sanna, Liam och Zayn. Sanna tog upp sin mobil och hängde inte riktigt med i samtalet.

Sannas perspektiv

”Hejj, hur är det med dig? :) / William” stod det i ett sms och jag log lite, men kom sen på att jag inte gett honom mitt nummer. ”Hur fick du mitt nummer!? Det är sådär, själv?” svarade jag snabbt och bara några sekunder senare svarade han. ”Ehm, jag fick det av Jane! Sådär? Vad har hänt?”. Jag suckade lite tyst, men tydligen hörde både Alicia och Liam mig eftersom de vände sina blickar mot mig.
-Vem smsar du med? Sa Alicia lite retfullt och jag kollade mot henne.
-William, sa jag tyst och kollade ner på skärmen. ”Jag kan berätta i skolan imorgon, jag måste sova!” skrev jag och sedan la jag mobilen ifrån mig.
-Ohh, någon kille på G? Frågade Louis och jag skrattade åt honom.
-Ja, hon träffade honom innan idag, sa Alicia och jag tittade ner.
-Vad heter han? Frågade Louis och jag gav Alicia en sur blick.
-William! Sa Alicia glatt och Louis log.
-När få vi träffa honom? Fyllde Zayn i och jag kände hur mycket jag skämdes.
-Ja, ellerhur! Vi vill träffa honom nu, sa Louis och log mot mig.
-Alltså, sluta! Jag har träffat honom en gång, sa jag och de skrattade åt mig.
-Godnatt, sa jag och la mig ner.
-Godnatt, sa de alla i kör och alla tankar på mamma och pappa kom plötsligt tillbaks.

Nästa morgon vaknade jag upp i tid. Jag väckte Alicia och vi började fixa oss. Medan jag tog en dusch dukade hon fram frukost och när vi väl ätit frukosten tog Alicia en dusch och jag fick äran att plocka undan.
-Vad är klockan? Hörde jag att Liam frågade när jag hade satt mig i soffan för att ta det lite lugnt.
-Tio i åtta, sa jag och han nickade.
-Ska ni åka iväg nu?
-Bussen går om tio minuter, sa jag och samtidigt vibrerade min mobil.
-Nytt sms från William? Sa han hånfullt och jag skrattade.

När vi kom till skolan mötte vi Jane och Ella som inte tagit bussen just idag.
-Hej! Utbrast Jane och gav mig en kram.
-Hej, sa jag och hon kollade lite frågande på mig.
-Vad är det? Du brukar vara mycket gladare! Sa hon och jag log lite mot henne.
-Mina föräldrar dog igår, sa jag och hon stannade upp. Ella och Alicia hade redan gått iväg mot sina skåp, så det vara bara Jane och jag där.
-Jaha, oj, förlåt, jag viss..
-Det är ingen fara, sa jag och hon log lite svagt.
-Förstår att det känns jobbigt, men jag visste inte och..
-Det gör inget, sa jag och log lite.
-Låt oss tänka på något annat, fortsatte jag och hon nickade.
-Gav du mitt nummer till William? Frågade jag och hon log.
-Hehe, ja, men du ville ha hans nummer, ellerhur?
-Ehm, ja, sa jag och hon skrattade.

När vi hade lunchrast satt jag, Jane, Alicia och Ella på en bänk och snackade, men Alicia och Ella som fortfarande inte ätit bestämde sig för att gå iväg mot matsalen medan jag och Jane stannade kvar och några sekunder senare kom William och James dit.
-Hej, sa dom glatt.
-Hej, sa jag och Jane samtidigt.
-Vad var det som hänt? Frågade William och jag svalde hårt. Jag hade lovat honom att berätta allt. De satte sig ner på bänken och jag tog ett djupt andetag.
-Enda sen jag och min syster var små, har våra föräldrar varit jättetaskiga mot oss, när vi började skolan bodde vi mycket hos min faster och när vi sen blev äldre fick vi klara os jättemycket själv, alltså har inte våra föräldrar varit särskilt bra, men igår dog dom båda, och det känns så jobbigt, sa jag och jag kände att William la sin arm om mig och drog in mig i en kram. Jag började gråta, men försökte att inte visa det. Men, det var så jobbigt att tänka på detta, men det kändes ändå skönt att dom ville lyssna på mig.
-Hur kom det sig att du flyttade hit? Frågade William efter att han kramat om mig och jag torkade bort en tår.
-Vi vann en tävling där vi fick träffa One Direction, och efter de, så.... typ, åkte Liam och Niall till Sverige för att Niall gillade Alicia, sa jag och skrattade.
-Men, ni bor väl inte med dom nu? Frågade William och jag skakade på huvudet.
-Nepp! Eller, vi sov hos Niall inatt, men vi har en egen lägenhet!
-Ni vadå!? Utbrast Jane och jag skrattade åt henne.
-Sov hos Niall, sa jag och hon började hoppa upp och ner.
-Men, bara du och Alicia?
-Nej, alla, alltså, jag, Alicia och alla killarna, sa jag och hon började hoppa lite till.
-Men, alltså va? Hur sov ni? Sa hon och jag började skratta åt henne.
-På madrasser, på golvet, sa jag och hon kollade på mig.
-Vem sov du bredvid?
-Alicia och Liam, sa jag och nu började hon hoppa upp och ner ännu mer. Jag skrattade åt hennes beteende, som hade väckt uppmärksamhet från andra. En tjej, som förmodligen kände Jane kom fram till henne och Jane vände sig om.
-Vad är det med dig? Sa hon.
-Eh, inget, sa Jane och hennes vän skrattade. Hon nickade och sedan gick hon där ifrån.
-Så, du känner dom i One Direction? Sa James, lite väl högt och jag såg hur tre tjejer vände sina blickar mot mig.
-Va? One Direction? James, vadå känner? Utbrast en av dom och sprang fram mot James. Han pekade mot mig och jag ville bara sjunka genom marken. Det var ju detta som inte skulle hända. Jag ville inte att massa tjejer skulle fråga mig om One Direction. Inte nu när allt annat var så jobbigt.
_____________________________________________________________________________________
Lite tråkig del, men vi har lite idéer för vad som ska hända, men det är svårt att skriva ner dom till en text! Mycket lättare om detta hade varit en film ;) Haha, men, ännu mer tack för era kommentarer, ni vet hur mycket vi uppskattar det! 
/Angelica & Johanna

Det kändes så fel. Jag ville också sitta och hålla om Matilda. Hon var fin, söt och så snäll. Jag ville bara byta plats med Louis. Han hade hittat en anledning till att få sitta där och det kändes faktiskt lite fel. Gillade jag Matilda så mycket? Va jag kär? Det enda jag visste var att det kändes så fel att se Louis ha sin arm runt Matilda.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Vi satt nu alla i soffan och Niall höll om mig hårt samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder. Han bara satt där, utan att säga något, men att bara känna hans närhet gjorde mig så mycket starkare. Harry och Liam satt och höll om Sanna, som grät mer än mig. Visst de har inte varit några bra föräldrar, men det är vårt eget kött och blod, våra föräldrar.
-Alicia, vill ni prata om det eller ska vi vänta till du känner dig bättre? Frågade Niall lugnt.
-Vänta, var det enda jag kunde få fram och ännu fler tårar kom, Niall kramade mig hårdare och pussade mig i pannan.
-Du vet att jag lyssnar på dig när du vill prata, du kan få komma till mig mitt i natten och prata, du får komma närsomhelst, jag har alltid tid för dig och det vet du, jag älskar dig, sa han och pussade mig i pannan igen.
-Jag vet och det är det jag älskar med dig, svarade jag och jag såg att han började att le lite smått vilket också fick mig att le lite även om mina tårar rann. Bara av de orden han sagt kände jag mig gladare och starkare. Jag ville egentligen bara gråta men Niall fick mig alltid att le, oavsett hur dåligt jag mådde. Han fanns alltid där för mig och även om jag inte har känt honom alls länge så är han en av de jag litar allra mest på och en av de som betyder mest för mig, det känns som jag har känt honom och resten av killarna hela mitt liv.
-Vill ni sova hos mig inatt? Tänkte att ni kanske inte ville vara ensam efter allt som har hänt, sa han och kollade först på mig och sedan på Sanna. Vi båda nickade.
-Om det är okej, sa Sanna och Niall log.
-Såklart!
-Kan vi inte sova allihopa i din lägenhet? Frågade Liam och Niall nickade.
-Jo, vi lägger ut massa madrasser, sa han och log stolt för att han kommit på en bra idé, och jag kunde inte låta bli att le mot honom.

Jag och Sanna packade ihop lite saker vi skulle ha med oss och sedan tvättade jag av mitt huvud lite. Sån tur var så blev jag inte så jätteröd i huvudet när jag grät.
-Ska ni till skolan imorgon? Frågade Niall förvånande när han såg att jag tog min skolväska med mig.
-Bättre de, då slipper jag tänka på det som hänt, sa jag och han nickade och vi möttes i en kyss.
-Kom nu! Sa Sanna lite surt och vår kyss avslutades med skratt.

När vi kom in i lägenheten hade Zayn, Louis och Matilda spelat klart en match på Fifa och de mötte oss i dörren. Först gav Zayn mig en varm, lång kram och sedan gjorde Louis detsamma. De kramade även om Sanna och jag såg på henne att hon log lite extra när Zayn kramade om henne. Sanna och Zayn hade redan från början kommit överens bra och Sanna hade många gånger sagt hur snäll Zayn var mot henne.
Jag satte min väska i hallen, alla killarna gick in i köket och jag bestämde mig för att gå in till TV:en där Matilda satt och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag lite försiktigt och hon kollade upp och jag mötte ett leende.
-Hej, är ni Sanna och Alicia? Sa hon och vi nickade. Hon reste sig om och kramade om oss lätt.
-Jag vill inte få er att bli mer ledsna, men vill bara säga att jag tycker riktigt synd om er, sa hon och jag log. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och Sanna visste nog inte heller. Vi började istället prata lite med Matilda och hon verkade verkligen hur snäll som helst.

Matildas perspektiv

Vi alla satt och snackade lite samtidigt som vi drack te. Louis favorit, Yorkshire tea. Vi snackade, skrattade och jag tror att vi alla glömde bort lite av det tråkiga som hade hänt och det var ju bra att Sanna och Alicia kunde skratta lite ändå.

När klockan var närmre tio kände jag att det var dags att åka hem, eftersom det var skola imorgon.
-Jag måste nog hem, sa jag och alla kollade mot mig.
-Ska jag skjutsa hem dig? Frågade Louis och jag log.
-Det är lugnt, jag kan g..
-Nej, jag skjutsar dig, sa han bestämt och jag skrattade.
-Okej!
-Du har inte så mycket att säga till om, sa Sanna och jag skrattade.
-Nej, det verkar inte så!
Jag kramade om dom alla, och när jag kom till Zayn kramade han om mig lite extra hårt.
-Hejdå, vi ses igen va? Viskade han.
-Ja, såklart! Sa jag och när han släppte taget om mig log han stort. Jag mötte hans blick, men vek snabbt undan och gick mot dörren för att ta på mig mina skor och min jacka. Zayn var snygg, riktigt snygg. Jag visste att de jag varit med om ikväll, var något varenda Directioner skulle vilja få chansen att göra. Sitta i Nialls lägenhet tillsammans med hela One Direction, och två snälla tjejer.
-Ska vi åka då? Sa Louis och jag nickade. Jag sa hejdå en sista gång till dom andra och följde sedan med Louis ut till bilen.

När bilen stannade utanför mitt hus kollade jag mot Louis och log.
-Tack för skjutsen!
-Ingen fara!
-Hejdå, sa jag och böjde mig mot honom för att ge honom en kram. Han omfamnade mig och kramade om mig hårt.
-Du är fin, viskade han i mitt öra och vi avslutade vår kram.
-Tack, sa jag tyst och jag kände hur jag rodnade. Det blev en liten pinsam tystnad innan jag öppnade bildörren, tog min väska och sa hejdå en sista gång och sedan stängde dörren. Jag gick fram till vår ytterdörr och rotade fram mina nycklar ur väskan. Jag vände mig om och såg precis att bilen rullade iväg. Sen tänkte jag på orden han sagt. ”Du är fin”. Louis Tomlinson hade sagt det. Och jag hade sagt ”tack”. Varför sa jag inget tillbaka? Jag hade inte hans nummer och jag kunde inte direkt smsa Zayn och be han säga till Louis att jag tycker han är fin. Och jag kunde inte fråga efter hans nummer? Eller, i så fall kan jag fråga efter alls nummer. Varför hade jag inte bara sagt detsamma? Han var ju fin. Hur fin som helst. Jag suckade och låste dörren om mig och sprang upp på mitt rum. Jag var trött och visste att det var dags för skolan imorgon. Men jag kunde inte släppa orden. Att han sagt att jag var fin. Det gjorde mig nästan knäsvag. Men jag hade rent ut sagt dissat honom.
_____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer! Vi har lyckas slå besöksrekord och än är inte denna dagen slut! Vi är sååå glada och vi älskar era kommentarer (vi älskar långa kommentarer). Masssa kramar till er! Och fortsätt kommentera!
/Angelica & Johanna

Matildas perspektiv

Vi skulle kolla på film och för mig kvittade vilken film vi skulle se, så killarna fick välja tillsammans. Medan de satt och bråkade lite smått om vilken film vi skulle se så passade jag på att ta upp mobilen och kollade twitter. Jag gick in på Alicias profil, för jag tyckte egentligen det var lite konstigt att hon inte var här. När jag såg hennes senaste tweet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men jag kände att jag var tvungen att berätta för Niall.
___________________________________________________________________________

Nialls perspektiv

-Niall, kan du komma hit ett tag? Frågade Matilda och man hörde på hennes röst att något hade hänt. Så jag reste mig upp och gick mot henne. Hon räckte fram sin mobil till mig.

-Läs det senaste tweetet, det är från Alicia, sa hon tyst och jag läste det. Jag visste inte vad jag skulle göra. Var det sant det hon hade skrivit? Jag läste det igen och där stod ”#RIPHelenaAndPer, I’m gonna miss you, mum and dad even tho you haven’t been the best parents”. Jag kände hur tårarna började rinna. Jag visste att innerst inne så älskade hon sina föräldrar även om de har behandlat henne och Sanna som skit, de var ju ändå hennes föräldrar. Matilda fick tillbaka sin mobil och killarna kollade mot mig med oroliga blickar. Jag sprang ut från lägenheten och sprang snabbt till Alicias och Sannas lägenhet. Jag knackade hårt på dörren och väntade otåligt utanför. Jag kände på handtaget, men det var låst. Jag knackade ännu en gång och då trycktes handtaget ner. Jag mötte Sanna och Alicias ledsna blickar och kramade om dom båda. De båda snyftade och jag visste inte vad jag skulle göra. De släppte taget om mig och utan att säga något satte vi oss alla tre ner i soffan. Det knackade på dörren igen och jag kollade på Alicia. Hon nickade lite svagt och jag gick för att öppna.
-Vad är det som hänt? Sa Harry lite oroligt.
-Deras föräldrar..
-Döda? Sa han han och jag nickade.
-Men.. började Liam.
-Det finns inget vi kan göra, sa jag tyst.
-Var är dom? Frågade Liam och jag pekade mot TV rummet. Han nickade och vi gick in dit.

Alicias perspektiv

Jag kollade upp och såg Niall, Harry och Liam. Jag trängde fram ett litet leende och snyftade. Detta var riktigt jobbigt. De satte sig ner, utan att säga något. Det kändes faktiskt skönt att dom var här, även om vi inte sa något.
-Louis och Zayn stannade kvar, Matilda är där, sa Niall och jag nickade. För mig gjorde det inte så mycket, jag visste att dom ändå brydde sig och jag kanske inte ville träffa Matilda för första gången med ett rött huvud och med tårar som rann ner för mina kinder.

Louis perspektiv

Jag kände mig ganska taskig att jag inte följt med Harry, Niall och Liam, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
-Ska vi spela en match? Frågade Zayn och jag skakade på huvudet.
-Spela du med Matilda! Sa jag och kollade mot Matilda och log mot henne.
-Jag är inte direkt duktigt, men visst, sa hon och jag och Zayn skrattade.
Zayn startade ett nytt spel, där han bestämde sig för att vara Manchester United medan Matilda fick vara Arsenal.
-Är det okej? Frågade Zayn och hon skrattade.
-Ja, såklart! Sa hon och han log mot henne.
-Men, hallå? Hur gör man? Utbrast hon när det gått någon minut av matchen och vi skrattade åt henne.
-Jag hjälper dig, sa jag och satte mig bredvid henne. Jag la min ena arm runt henne och sedan la jag mina händer över hennes för att hjälpa henne.
-Vi kommer vinna! Utbrast jag och Zayn flinade åt mig.
-Vi säger så, sa han samtidigt som han lyckades få in bollen i mål.

Matildas perspektiv

Här satt jag. I Nialls lägenhet och spelade Fifa med Zayn, med Louis hjälp. Jag var ett riktigt stort fan av killarna och nu satt jag här och spelade Fifa. Det kändes sjukt.
-Yeeeeeeees! Vi gjorde mål! Skrek Louis högt och jag skrattade åt honom. Jag tittade mot Zayn som såg lite ledsen ut. Jag log mot honom och ett leende spred sig snabbt på hans läppar. Louis la sina varma händer på mina igen och det gick en rysning genom kroppen. Han var så fin, så söt, hans leende var något man skulle kunna dö för. Jag log lite för mig själv och jag kände att Zayn kollade mot mig.

Zayns perspektiv

Det kändes så fel. Jag ville också sitta och hålla om Matilda. Hon var fin, söt och så snäll. Jag ville bara byta plats med Louis. Han hade hittat en anledning till att få sitta där och det kändes faktiskt lite fel. Gillade jag Matilda så mycket? Va jag kär? Det enda jag visste var att det kändes så fel att se Louis ha sin arm runt Matilda.
_____________________________________________________________________________________
Från lite olika perspektiv, gillar ni det?
The comments are back - woho, ni blev helt plötsligt duktiga igen, FORTSÄTT SÅ! Kanske kommer ett till idag, who knows?
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv
-Vill du komma hem till Niall ikväll och äta lite med oss?
-Ja, absolut! Hade hon svarat och sen hade jag varit tvungen att fortsätta handla. Jag hade blivit glad att hon ville komma och de andra killarna tyckte också det skulle bli kul.

Klockan var nu fem i åtta och vi väntade på Harry, Louis och Matilda. Två sekunder senare knackade det på dörren och jag öppnade lite nervös och mötte Matildas blick.
-Hej! Sa jag glatt och kramade om henne.
_____________________________________________________________________________________
-Hej, svarade hon mig samtidigt som vi kramades. Jag var så glad över att Matilda ville komma, det betydde faktiskt mycket för mig. Hon verkade till att vara väldigt snäll och jag ville gärna lära känna henne mycket bättre. När jag kramade om henne så pirrade det lite i magen, antagligen av nervositet. Varför jag var nervös, visste jag inte, men det var någon härlig känsla.

När hon såg resten av killarna började hon hoppa upp och ner lite smått. Hon hälsade på dem och gav alla varsin kram, hon hade ett väldigt stort leende och hon strålade av glädje.

-Så vem har vi här? Zayn’s ragg eller? Frågade Louis lite skämtsamt och jag kände att jag blev lite röd om kinderna eftersom vi hade ju trots allt kysst varandra på festen, men jag vet inte om hon kände något speciellt.

-Matilda heter jag och jag vet inte riktigt, men jag skulle nog sagt kompis, svarade hon med ett leende och jag kände hur mina förhoppningar försvann snabbt, riktigt snabbt. Hon kanske inte gillade mig på det sättet.

-Det är inte riktigt vad jag har hört från Zayn, sa Louis och jag kollade mot honom med en menande blick om att han skulle sluta att prata för mycket.

 

Matildas perspektiv

Vad menade egentligen Louis med ”Det är inte riktigt vad jag har hört från Zayn” när jag sa att jag kallade Zayn för en kompis? Helt ärligt så fattade jag ingenting just nu. Jag kunde inte förstå att jag stod i Niall’s lägenhet och skulle äta middag med de fem underbaraste killarna på hela jorden, killarna som jag ser upp till så extremt mycket, killarna som har förändrat mitt liv.

Kramarna jag fick var helt underbara, detta var över min förväntan. Att träffa dem lite snabbt, få en kram och ett foto med alla, det var det jag hade drömt om. Men nu var jag här och detta var så mycket bättre. Jag knep mig själv i armen för att se så jag inte drömde, och nej detta var ingen dröm.

Jag följde med killarna in i vardagsrummet, som var väldigt stort, hela lägenheten verkade till att vara ganska stor. Vi satte oss i soffan, jag satt mellan Zayn och Louis. Emellanåt kände jag blickar från Zayn, han kollade mot mig på ett speciellt sätt, men det gjorde inget för hans blickar dödar en. Hans blickar i verkligheten är mycket bättre en de underbara blickarna han ger kameran när han blir fotad. Louis hade en kontroll i handen och spelade något fotbollsspel, jag kollade runt omkring för att se vem han mötte. Han mötte Niall som ledde matchen med 2-0. Plötsligt ringde det på dörren och Niall slängde kontrollen upp i luften och hoppade snabbt upp från fåtöljen som han hade suttit i. Han sprang snabbt mot dörren och samtidigt skrek han,
-MAAAAAAT!! Alla vi andra brast ut i skratt och Harry skakade på huvudet efter skrattattacken.
-Att den killen aldrig ska lära sig att ta det lite lugnt när det gäller mat, sa Harry och suckade, men jag fortsatte att skratta och alla killarna förutom Niall skrattade eftersom han inte var där.

Efter ett litet tag kom Niall tillbaka med några pizzakartonger och Louis reste sig upp.
-Matilda, hade du kunnat hjälpa mig att hämta glas, dricka och sånt? Frågade Louis och jag kunde inte hjälpa det, men ett leende spred sig över mina läppar. Louis Tomlinson hade frågat mig, just mig om jag kunde hjälpa till. Jag kollade mot honom och nickade, sedan reste jag mig upp.
-Men Louis, du ska väl inte begära att gästerna ska hjälpa till att duka? Sa Liam förvånat och det lät lite som om han var en pappa. Men de säger ju att det är Liam som är ”pappan” bland killarna.
-Jo, det ska jag faktiskt, svarade Louis stolt.
-Jag hjälper gärna till, svarade jag glatt men fortsatte sedan,
-Men förvänta er inte att jag ska bli eran slav, och alla killarna började att skratta och jag kunde inte hjälpa det, men jag blev smittad av deras skratt och Niall som alltid skrattade la nu ner på golvet och skrattade som en galning. Jag fattade egentligen inte varför han skrattade så mycket.
-Men hey, det där var inte ens roligt, sa jag och skakade på huvudet och gick ut med Louis i köket för att hjälpa till att ta fram det som behövdes.

När vi hade ätit färdigt så ville killarna inte att jag skulle gå hem och det var jag väldigt glad över, eftersom jag inte ville lämna dessa roliga och snälla killar, men det hade varit roligt att få träffa Alicia också. Hon och Niall är så fina tillsammans men i början var jag faktiskt väldigt avundsjuk på Alicia eftersom Niall har länge varit min stora favorit i bandet, men efter idag så gillar jag alla lika mycket och jag är väldigt glad för Niall verkar till att vara väldigt glad när han pratar om Alicia.
Vi skulle kolla på film och för mig kvittade vilken film vi skulle se, så killarna fick välja tillsammans. Medan de satt och bråkade lite smått om vilken film vi skulle se så passade jag på att ta upp mobilen och kollade twitter. Jag gick in på Alicias profil, för jag tyckte egentligen det var lite konstigt att hon inte var här. När jag såg hennes senaste tweet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men jag kände att jag var tvungen att berätta för Niall.
_____________________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer, fortsätt så!!
Här är en ganska kort del men jag håller på att skriva mer, så vem vet? Det kanske kommer en till del senare!
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

-Ja, men jag vill veta ändå, sa hon och vi båda satte oss ner i soffan.
-William och James heter dom, sa jag och hon log.
-Jag vet att du gillar någon av dom, vem!?
-Va? Jag har snacka med dom i typ 4 timmar...
-Säg! Sa hon bestämt och jag flinade åt henne.

_____________________________________________________________________________________
Jag gav henne en underlig blick och vände mig och gick mot köket för att ta ett glas vatten.
-Sanna! Säg! Utbrast hon och jag stannade upp och flinade ännu mer åt henne.
-Ja, William var väl helt okej, sa jag och hon kollade menande på mig.
-Vadå helt okej? Sa hon och jag tog ett glas ur skåpet och fyllde med vatten och tog en klunk.
-Jag har träffat han i en dag och han är snäll, nöjd? Sa jag lite surt och hon skrattade.
-Mm.

Jag såg att Alicia tog hennes laptop och hon gick in på facebook, tanken slog mig då att jag inte varit inne där sen jag kom hit och jag bestämde mig för att hämta min laptop och gör samma som Alicia. Jag gick in i mitt rum och drog ut sladden från latopen, samtidigt hörde jag Alicia skrika.
-SANNA!? Vad har hänt? Kom nu! Seriöst, kom! Skrek hon högt och panik slaget och mitt hjärta hoppade till samtidigt som jag sprang in till soffan.
-Vad? Utbrast jag och såg hur Alicias ögon var tårfyllda.

Alicias perspektiv

Jag kunde inte säga något. Jag bara grät. Jag pekade mot skärmen och jag såg att Sanna läste snabbt innan hon satt bredvid mig med tårar rinnande ner för kinderna. Jag var stum.
-Är det sant? Fick Sanna ur sig och jag bara ryckte på axlarna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Mamma och pappa döda? Nej. Vad hade egentligen hänt? Här satt jag i en lägenhet och jag kunde inte göra något. Det fanns minst 10 inlägg i min logg där det stod ”tänker på er” och jag ville bara åka till Sverige och höra mamma och pappas röster. Även om dom varit världens värsta föräldrar, så var det våra föräldrar. Vi båda satt där. Vi grät, vi snyftade och jag kramade om Sanna. Sanna var det enda jag hade här som visste exakt allt om mig. Jag ville att detta bara skulle vara en hemsk mardröm. Vår faster från Sverige skrev ett inlägg i min logg och jag läste de med tårfyllda ögon. ”Hej, har inte hört ifrån er på länge! Hur har ni det i London! Ring när ni ser detta, massa kramar från mig” stod det. Vår faster Lena. Allt hon gjort för oss, vi hade bott där mycket, hon hade alltid varit som en extra mamma. Jag tog upp min mobil och ringde.
-Hej! Utbrast hon och jag log lite.
-Hej, snyftade jag.
-Hur är det?
-Det är väl... inte så bra, sa jag och snyftade ännu en gång.
-Vill ni höra hur det gick till?
-Ja, sa jag tyst. Egentligen ville jag inte. Jag ville inte att detta skulle vara sant, men vad kunde jag göra? Inget. Jag satte på högtalare och Sanna la sitt huvud på min axel.
-Jo, som ni vet har ju er pappa varit sjuk länge och han har fått bo på sjukhus sen ni åkte iväg, men han dog idag, sa hon och jag började gråta mer och mer.
-Och mamma? Sa Sanna och snyftade.
-Hon fick komma in på sjukhus i fredags, men hon dog också idag, bara några minuter efter pappa. Hon har druckit för mycket på senaste tiden och tagit droger, sa hon och jag hade ingen lust att snacka om detta mer.
-Okej, tack för du berättade, men vi orkar inte snacka nu, vi hörs! Sa jag och även Lena snyftade till.
-Hejdå tjejer!
Jag la på och brast ut. Detta gick inte längre. Efter att vi hade åkt hade dom förmodligen börjat överdriva och på något sätt kändes det som om detta var vårt fel. Hade vi inte åkt hade dom kanske slutat, men samtidigt visste jag att det var här i London jag ville bo. Mamma och Pappa var inga bra föräldrar, men de var fortfarande våra föräldrar. Bra eller dåliga, det spelade inte så stor roll. Dom hade dött. Dom hade lämnat oss, föralltid. Jag skulle aldrig mer få träffa dom. Aldrig. Och var allt vår fel? Min mobil pep till och det var ett sms från Niall. ”Vill ni komma hit vid 8 och äta och umgås lite? De andra killarna kommer, plus en tjej som Zayn träffat, haha!” Klockan var tjugo över sju. Jag visade Sanna smset och hon skakade på huvudet.
-Inte ikväll, sa hon och jag nickade instämmande. ”Nej, vi stanna hemma ikväll! Men tack ändå, och hälsa de andra!” skrev jag och lutade mig tillbaka i soffan. Allting snurrade runt i huvudet. Jag ville inte att det skulle vara sant, men det var mer sant än något annat. Mina föräldrar var döda.

Zayns perspektiv

Jag och killarna hade bestämt att äta pizza tillsammans ikväll och titta på en film eller hitta på något skoj. Jag hade varit ute i stan för att handla lite och hade då träffat på Matilda, vi hade tagit en fika och snackat lite, den här gången var ingen av oss fulla och vi skrattade lite åt de som hade hänt.
-Vill du komma hem till Niall ikväll och äta lite med oss?
-Ja, absolut! Hade hon svarat och sen hade jag varit tvungen att fortsätta handla. Jag hade blivit glad att hon ville komma och de andra killarna tyckte också det skulle bli kul.

Klockan var nu fem i åtta och vi väntade på Harry, Louis och Matilda. Två sekunder senare knackade det på dörren och jag öppnade lite nervös och mötte Matildas blick.
-Hej! Sa jag glatt och kramade om henne.

_____________________________________________________________________________________
Vad dåliga ni har blivit på att kommentera, men vi vill inte säga ex. 'minst 20 kommentarer för nästa del' , men innan bombade ni med kommentarer. Men, vi vet själva- det är inte alltid man orkar kommentera! Men, kanske kommer en del senare! Vad kommer hända under kvällen? Kommer Zayn vara för nervös och hur kommer det gå med Sanna och Alicias föräldrar? Jag vet att ni vill ha en del till...
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Bara för att det är du, världens finaste människa, sa jag tyst och jag kunde se hur ett leende spred sig på hans läppar. Jag kysste honom snabbt och tog tag i hans hand. Vi gick närmre kanten och där stod vi. Bara vi två och kollade ut över min drömstad. Hit Niall tagit mig och gjort mitt liv mycket bättre. Han la sin arm om mig och drog mig mot honom. Jag lutade mitt huvud på hans axel och slöt mina ögon och andades in London luften. Lyckan inom mig just nu gick inte att beskriva. Det var såhär jag ville ha det.

_____________________________________________________________________________________
När jag kom hem var inte Sanna där. Jag såg att det la en lapp på bordet. ”Är ute och träffar lite kompisar, ring om det hänt något mellan dig och Niall, kram!” stod det och jag log samtidigt som jag bestämde mig för att skicka iväg ett sms till henne. ”Allt är bra mellan mig och Niall! Var är du? :)” skrev jag och la sedan ner mobilen på köksbordet och gick på toa.

När jag kom tillbaka fanns där två nya sms. ”Jag är i stan med Jane och två killar hon känner! Bra att allt är bra mellan er!”. Jag struntade i att svara och tryckte upp nästa sms, som var från Harry. ”Är allt okej? Säg till om du vill snacka!” Jag log för mig själv. Harry var verkligen jättesnäll och omtänksam. ”Ja, allt är bra! Tack så mycket, kram!” svarade jag innan jag slängde mig ner i soffan och satte på TV:en. Jag hittade inget roligt program så därför gick jag in på twitter. ”Loving life” skrev jag och några minuter senare hängde min mobil sig. Mina mentions hade blivit totalt spammade och undrade varför. När mobilen väl började funka normalt igen gick jag först in på Nialls twitter och fick svaret. Han senaste tweet var ”@ItsAlicia I love you” Jag log för mig själv och tryckte på ”reply”. Mobilen hängde sig ännu en gång och jag suckade. När det gick att använda den igen gick jag in på inställningar och gjorde så jag inte skulle få upp så fort jag fick en mentions och sedan gick jag in på Nialls profil. ”@NiallOfficial I love you too” skrev jag. Jag visste att många skulle tweeta mig dumma saker, men jag ville bara visa upp för världen hur mycket jag verkligen älskade Niall.

Sannas perspektiv

-En gång så ramlade William när han tog mat i matsalen, sa James och han började skratta, vilket jag och Jane också gjorde. Jag såg hur William skämdes lite och jag log mot honom. James fortsatte skratta och jag kunde faktiskt inte själv låta bli att skratta. William blev såklart tvungen att berätta något som James hade gjort i skolan och sedan började James och William komma på saker som Jane gjort. Det kändes ganska skönt att de inte visste så mycket om mig och jag hade inte hunnit skämma ut mig i skolan, inte än.

Vi satt inne på Wayne's Coffe och snackade. Fikat klart hade vi gjort för längesedan men det var riktigt kul att bara sitta här och snacka. Det var inte så jättevarm ute så det var inte så lockande att gå runt i affärer och eftersom James och William var med var det nog inget bra förslag. James och William var två killar som Jane känt väldigt länge och hon tyckte att jag skulle träffa dom. Det hade varit lite pinsamt i början, men nu efter några timmar kändes det som om jag känt dom hur länge som helst. Både James och William var 14 år men Jane hade sagt att hon känt dom sen hon var 3 år och dom har alltid varit så snälla, och var ändå ganska mogna för sin ålder.
-Men, bor ni med One Direction? Frågade James.
-Alltså, innan gjorde vi, men jag och min syster har en egen lägenhet nu!
-Men, hur? Sa William och jag flinade.
-Vi vann en tävling där man fick träffa dom här i London, och sen... började jag och insåg att jag skulle behöva berätta ganska mycket om jag skulle komma fram till varför jag satt här istället för vara i Sverige.
-Och sen? Sa James och jag nickade.
-Det är en lång historia, vi tar det en annan gång! De båda nickade och jag log samtidigt som jag mötte Williams blick. Han log lite åt mig innan han tittade bort och jag flinade lite för mig själv.
När klockan slog halv sex var både James och Jane tvungna att gå hem. Jag kramade först om James och sa hejdå, och sedan Jane.
-Hejdå, vi ses! Sa hon och jag nickade.
-Tack för jag fick vara med idag!
-Ingen fara, hoppas du haft kul!
-Såklart, sa jag och hon log mot mig.

Jag och William satte kvar och började snacka.
-Hur länge har ni varit här då? Frågade han och jag fick tänka efter.
-Ehh... en vecka, sa jag och han nickade.
-Nästan exakt en vecka, sa jag och han log. Vänta? Hade jag bara varit här en vecka? Det kändes så mycket längre, men jag var på ett vis glad att det inte var längre.
-Trivs du?
-Ja, såklart! Jag älskar London! Har du bott här hela ditt liv?
-Japp! Men, vad coolt att du kommer från Sverige, sa han och jag skrattade.
-Coolt? Ha, nej! Sverige är inte något roligt land, sa jag och han skrattade.
-Jag vill åka dit en dag, sa han och jag skrattade.
-Du kommer ångra dig, sa jag och han skakade på huvudet.
-Nejdå!
Vi diskuterade mer saker och sedan började vi snacka om One Direction. William vågade inte riktigt erkänna att han gillade dom, men till slut sa han att dom sjöng bra och att dom var coola.
Jag tog upp min mobil och såg att klockan redan var kvart över sex.
-Oj, alltså, förlåt, men jag måste hem, sa jag lite ledsamt och han nickade.
-Jag med, men det var riktigt kul att få snacka, sa han och jag nickade.
-Ja, verkligen! Jag reste på mig och tog på min jacka och sedan gick vi ut från caféet.
-Hejdå, sa jag och vände mig mot honom.
-Hejdå, sa han. Vi möttes i en kram och jag andades in hans lukt.
-Vi ses, sa han och jag log.
-Jadå!

När jag gick hem förvånades jag lite av hur lätt det hade varit att snacka med William och James. Jag var inte den typen som hade lätt för snacka med nya människor, men jag tror att det var något inom mig som sa åt mig att snacka, som sa åt mig att våga snacka, våga skaffa nya vänner och helt enkelt inte tänka på vad andra tyckte. Ville jag säga något, då skulle jag säga det.

När jag kom hem flög nästan Alicia upp från soffan och jag flinade åt henne.
-Var har du hittat på?
-Jag var på Wayne's Coffe med Jane och två killar, svarade jag och hon log.
-Vilka killar?
-Du har Niall?
-Ja, men jag vill veta ändå, sa hon och vi båda satte oss ner i soffan.
-William och James heter dom, sa jag och hon log.
-Jag vet att du gillar någon av dom, vem!?
-Va? Sluta, jag har bara snackat med dom i fyra timmar, sa jag och skrattade.
-Säg! Sa hon bestämt och jag flinade åt henne.
_____________________________________________________________________________________
Som ett litet "förlåt" så får ni en ganska lång del denna gången! 
Vad tror ni, gillar Sanna någon?
Roligt med era åsikter ang. Niall och Alicia, alltid roligt att läsa. Tack för att ni kommenterar osv, det fick mig att skriva en lång del nu! :)
/Angelica och Johanna

Alicias perspektiv

-Alicia, du vet inte så mycket jag älskar dig, sa han tyst och jag kollade mot honom.
-Det känns inte så. Det känns som allt de du gjort för mig har du gjort bara för du tycker synd om mig, bara för jag har haft en dålig barndom. Jag är bara ett vanligt fan som fick chansen att träffa er och jag blev totalt kär i dig, på riktigt, men du träffar snygga tjejer varje dag och de finns andra som förtjänar en sån bra kille som dig.

_____________________________________________________________________________________
-Jag träffar tjejer varje dag, men ingen har lyckats klå dig. Alicia, lyssna på mig. Allt jag gjort för dig är både för jag tycker så otroligt synd om dig, men också för att jag älskar dig, och för du förtjänar allt det bästa, sa han ganska tyst och jag log lite för mig själv, även om jag inte kunde visa det. Han flyttade sig lite närmare mig och egentligen ville jag bara krama om honom och aldrig släppa taget om honom, men det var fortfarande något som stoppade mig. Jag älskade han riktigt mycket, men jag var ändå besviken på honom.
-Alicia?
-Mm?
-Kom! Han reste sig upp ur soffan och drog upp mig.
-Va?
-Lova att du följer med mig?
Jag blev lite förvånad men nickade.
-Ja, visst, sa jag lite osäkert och han log.
-Bra.
Jag tog på mina skor och sedan följde jag efter Niall. Han gick mot bilen och jag kollade lite frågande på honom.
-Vart ska vi?
-Hoppa in, sa han och jag tvekade lite.
-Alicia, jag ska inte göra dig illa, snälla, bara följ med! Jag log lite svagt och nickade.
-Okej. Jag litade på honom. Det var Niall. Jag hade berättat så mycket för mig men det som kändes fel var att sitta i en bil men honom just nu när jag var så besviken.

Efter en halv timme stod vi uppe vid bergen och kollade ut över London. Det var riktigt fint och jag log lite för mig själv. Jag stod här och kollade ut över den finaste staden bredvid kille jag älskade mest i hela världen. Varför hade han gjort sådär? Jag ville förlåta honom, säga att allt var okej och bara känna tryggheten i hans armar, men det var svårt.
Jag kollade mig runt och såg att Niall inte var där. Jag kände hur mitt hjärta började slå. Vart hade han tagit vägen? Åkte han hit och sedan lämnade mig? Jag blev tårögd, på riktigt. Jag kände mig ensam, svag och jag hade bara lust att hoppa ner här ifrån. Var det detta han skulle göra? Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag hörde någon komma bakifrån. Mitt hjärta slog i 190 innan jag vände mig om och såg vem det var. Det var Niall som kom gående där i sina mörka byxor och sin röda tröja. Han log mot mig och han höll i sin gitarr samtidigt som han kom gående mot mig. Han började spela på gitarren och 5 sekunder började han sjunga.

”I tried playing it cool, girl when I'm looking at you, I can't ever be brave, cause you make my heart race”



Jag stod där och bara kollade på honom, uppifrån och ner och sedan mötte jag hans blick igen. Hela han var så perfekt. Så fin, så underbar, så söt, så snygg, så snäll och jag visste att jag var lycklig lottad.

”So get out, get out, get out of my head and fall into my arms instead, I don't, I don't know what it is, but I need that one thing and you've got that one thing”

Jag stod där och log som ett fån och jag smälte inombords. Jag kunde inte förklara för mig själv hur mycket jag älskade honom. När han sjungit klart de sista orden, ”But I need that one thing, and you've got that one thing” gick jag mot honom. Han la ner gitarren på marken och jag mötte hans blick. Jag log stort mot honom och la min hand på hans bröst och kollade rakt in i hans ögon. Tankarna snurrade, marken snurrade, allt snurrade men en sak var säker. Jag älskade honom. Han hade fått mig att må bra igen. Jag lutade mig mot honom och hans varma läppar mötte mina. Han la sin hand på min kind och jag la min han på hans nacke. Det kändes som om jag blev kär på nytt. Ingen hade någonsin gjort såhär för mig. När vi avslutade kyssen log jag mot honom, större än någonsin och sedan kastade jag mig runt honom. Det var varm och tryggt i hans famn. Med hans armar runt mig kändes allt så bra, inget kunde just nu göra mig olycklig. Niall var mitt allt och han hade bevisat för mig, han älskade mig. Och jag älskade han.
-Jag älskar dig, viskade jag i hans öra. Han tryckte mig hårt intill honom och viskade,
-Jag älskar dig Alicia, låt mig få en chans.
Jag log lite för mig själv och släppte taget om honom. Våra blickar möttes igen och jag nickade.
-Bara för att det är du, världens finaste människa, sa jag tyst och jag kunde se hur ett leende spred sig på hans läppar. Jag kysste honom snabbt och tog tag i hans hand. Vi gick närmre kanten och där stod vi. Bara vi två och kollade ut över min drömstad. Hit Niall tagit mig och gjort mitt liv mycket bättre. Han la sin arm om mig och drog mig mot honom. Jag lutade mitt huvud på hans axel och slöt mina ögon och andades in London luften. Lyckan inom mig just nu gick inte att beskriva. Det var såhär jag ville ha det.
_____________________________________________________________________________________
FÖRLÅT x 100000 men igår hade vi ingen lust för att skriva, men here you are! Om ni kommenterar på bra kommer det nog en till del ikväll. Gjorde Alicia rätt som förlät han?
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

-Men varför sprang du inte efter henne?
-Jag kunde inte, jag kunde inte röra mig. Det kändes som jag förlorade allt jag någonsin haft när hon sprang iväg, svarade jag och jag var helt ärlig. Det kändes som hela mitt liv sprang iväg, det jag älskade mest och även mitt hopp. Mitt hopp om att allt skulle bli bra igen försvann när hon sprang iväg.
_____________________________________________________________________________________

-Jag ska nog.. eh, gå, sa jag lite tyst och log lite mot Sanna. Jag gick mot dörren och stannade upp.
-Hälsa Alicia från mig, och säg till henne att hon får ringa mig, jag har alltid tid, sa jag och hon nickade. Jag kramade om henne och sedan gick jag där ifrån med en stor klump i magen. Jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt igår.

-Vill du dansa? Jag frågade tjejen som hade långt brunt hår. Hon nickade mot mig och jag tog tag i hennes hand och vi började dansa. Jag var full, hon var full, alla hade var fulla. Efter ett tag lutade hon sig mot mig och hennes läppar hade sakta nuddat mina och jag hade låtit henne kyssa mig.

Varför hade jag ens gjort det där? Jag hade varit full, men varför? Alicia betydde så otroligt mycket för mig, hon betydde verkligen allt, och jag mådde inte bra av detta. Att se hon gråta gjorde ont i mig. Och veta att allt var mitt fel gjorde saken ännu värre. När jag kom hem letade jag upp bilden snabbt, vilket inte var så svårt. Jag tryckte upp bilden och kollade på den igen. För att vara ärlig. Det såg ut som mer än en kyss och jag kände att tårarna kom igen. Vad skulle jag göra? Jag älskade Alicia men jag hade svikit henne totalt. Jag hade aldrig varit såhär kär, men jag skulle inte bara låta henne gå. Det jag älskade henne, och jag skulle bevisa det.

Harrys perspektiv

Jag såg att Alicia satt där ute, helt själv på en bänk och hon såg inte så speciellt glad ut.
-Louis? Jag kommer snart, jag ska bara gå ut lite, ropade jag och hörde ett svag ”mm” från hans rum.

Jag gick ut till bänken och Alicia kollade upp på mig. Hon var röd i huvudet och hon såg helt förstörd ut.
-Alicia? Vad är det? Sa jag med orolig röst. Jag satte mig ner bredvid henne och hon kollade ner i marken igen.
-Jag.. nej, jag orkar inte, sa hon och jag la min arm om henne.
-Jag vill inte tvinga dig, men kan du inte bara säga varför? Frågade jag lite tyst och hon tog ett djupt andetag. -Niall kysste en tjej igår, sa hon.
-Jag vet, men du? Ge honom en chans, snälla?
-Men, det är bara så svårt. Det är precis som allting han gjort för mig eller allt han sagt inte betyder något, han bara tycker synd om mig. Han älskar inte mig, sa hon och det gjorde ont i mig nu. Jag visste hur mycket Niall älskade Alicia.
-Alicia, lita på mig. Han älskar dig, jag vet det.
-Det känns inte så, sa hon tyst och jag mötte hennes blick.
-Han snackar om dig, hela tiden. Ge honom en chans, snälla?
-Han har sårat mig, sa hon och jag nickade.
-Jag förstår dig, men jag vet att allt han någonsin sagt till dig betyder så otroligt mycket. Han älskar dig, på riktigt. Han har träffat tjejer innan, men du är den som verkligen får honom att le, jag lovar dig. Ge honom bara en chans!

Alicias perspektiv

Det som Harry sa fick mig att le lite, men samtidigt kom bilden upp i huvudet. Niall hade kysst en annan tjej. Det gick inte att neka.
-Jag kan prata med honom, men jag vet inte, sa jag tyst och Harry kramade om mig.
-Allt kommer ordna sig, så länge ni är ärliga mot varandra, sa han och jag kramade om honom.
-Tack! Han log mot mig och sedan gick han därifrån. Det kändes faktiskt skönt att få snacka med honom och kanske gillade Niall mig i alla fall? Jag kanske överreagerade lite. Han var trots allt full och jag älskade honom fortfarande, men efter allt som hänt i Sverige så kändes detta bara så onödigt. Jag hade kommit till ro här, jag hade börjat skolan, jag hade börjat få vänner och livet var bra, men då ska detta hända.

Jag torkade bort mina tårar och speglade mig i min mobilskärm. Jag kunde inte sitta här hela dagen och jag behövde snacka med Niall. Jag gick mot hans lägenhet med tunga steg. Det kändes faktiskt jobbigt, men jag behövde verkligen snacka med han.

När Niall öppnade dörren fick jag en klump i magen. Han var också ledsen. Jag ville krama om honom och säga att jag älskade honom men något stoppade mig. Jag kunde inte.
-Niall, vi måste pra..
-Jag vet, kom, sa han och jag tog av mig skorna. Utan att säga något till varandra gick vi in till soffan och satte oss där. Båda var tysta, men trots allt var det ingen pinsam tystnad.
-Alicia, du vet inte så mycket jag älskar dig, sa han tyst och jag kollade mot honom.
-Det känns inte så. Det känns som allt de du gjort för mig har du gjort bara för du tycker synd om mig, bara för jag har haft en dålig barndom. Jag är bara ett vanligt fan som fick chansen att träffa er och jag blev totalt kär i dig, på riktigt, men du träffar snygga tjejer varje dag och de finns andra som förtjänar en sån bra kille som dig.

_____________________________________________________________________________________
Ännu en del idag! :)
Vi fick en kommentar om det här med att det ofta blir att någon kille kysser någon annan tjej osv, och JA, det är så inte 9/10 noveller. Vi är glada att vi ändå lyckas att göra en novell lite ovanligt, men vi behöver just därför era tips, vad ska hända!? KOMMENTERA! :D
/Angelica & Johanna

När klockan var tre åkte de hem och jag kände mig väldigt trött. Jag startade min laptop som jag fått och loggade in på twitter. ”Tired todaay, but I had a great night with my girls yesterday” skrev jag och sedan tryckte jag på tweet. Jag gick in på mina mentions och det var många som ville att jag skulle följa dom. Än hade jag inte börjat följa så många fans, men tillräckligt många för att få en rätt så full timeline. Jag kollade runt lite och såg en tweet ”Niall yesterday...” stod det och sedan en länk till en bild. Jag tryckte på länken och när bilden kom upp ville jag egentligen bara gråta. Var detta sant?
____________________________________________________________________________________
Jag stängde igen datorn och slängde mig fort på sängen, med huvudet tryckt i kudden. Tårarna rann som aldrig förr, det kändes som någon hade stuckit en kniv rakt i hjärtat på mig. Hur kunde han? Hur kunde han kyssa en annan tjej? Han som sagt att han älskade mig över allt annat. Allt det han hade sagt till mig, betydde inget för mig just nu, det kändes som allt var en lögn. Vad trodde jag egentligen? Att Niall skulle vilja ha mig som blivit mobbad och plågad hela mitt liv. Just nu kändes det som han hade gjort allt detta för mig för att han tyckte synd om mig. Men jag älskade honom över allt annat på denna jorden, han är den som har lyst upp mitt liv, men nu går han och kysser andra tjejer. Jag trodde inte detta om Niall, han verkade till att vara den underbaraste människan i världen, men i mina ögon var han inte det längre. Tårarna fortsatte att rinna och jag skrek allt vad jag kunde ner i kudden för jag kände mig så extremt sårad. Plötsligt kom Sanna in på mitt rum.
-Vad är det Alicia? Frågade hon oroligt och gick fram till mig och satte sig på sängkanten.

-Inget, svarade jag för jag kände att jag knappt kunde prata och jag började gråta ännu mer. Även om Niall hade gjort detta så älskade jag honom, men jag klarade bara inte av honom mer. Han hade just förstört mitt liv som precis hade blivit bra.

-Alicia, jag ser att det är något, annars hade du inte legat här och gråtit.

-Niall, svarade jag tyst. Det högg till i mig när jag uttalade hans namn.

-Vad har hänt? Vad har hänt med Niall? Eller har han gjort något? Frågade Sanna med mycket oro i hennes röst.

-Han, annan tjej, kyss. Det var det enda jag kunde få fram innan jag nästan tappade andan för jag grät så mycket. Sanna böjde sig ner och kramade om mig hårt.

-Det kommer att bli bra igen, jag lovar dig, sa hon försiktigt.

-Nej, det kommer det inte. Han betyder verkligen allt för mig och jag litade på honom, jag trodde inte detta om honom.

-Men du kanske ska prata med honom?

-Nej, det ska jag absolut inte göra. Han betedde sig helt normalt innan idag när vi träffades. Det känns som han inte bryr som om vårt förhållande.
-Kanske inte helt normalt, han kysste dig aldrig. Om jag ska vara ärlig, han såg glad ut men jag kunde ändå se att där var något som var fel, något han inte vågade berätta, svarade Sanna lugnt.
-Men han sa att han älskade mig, men de orden kanske inte betyder något för honom, svarade jag samtidigt som tårarna fortsatte att rinna.

 

Jag hade nu legat här i sängen och gråtit i över tre timmar och jag kände att jag började bli lite hungrig, men jag hade ingen lust att äta något. Allt jag kunde tänka på var alla bra stunder jag och Niall har haft tillsammans, men som jag nu har insett kanske inte har betytt  någonting för honom.
Plötsligt hörde jag hur min mobil ringde, jag vände mig om och tog mobilen. Det var Niall, vad skulle jag göra? Skulle jag låta det ringa och låta han bli orolig? Eller skulle jag klicka honom så att han fattar att jag vet om vad han har gjort?
Jag bestämde mig för att klicka honom, men det hjälpte inte. Han ringde mig om och om igen, minst 20 gånger men jag vill bara inte prata med honom.

 

Nialls perspektiv

Jag ringde om och om igen, men hon klickade mig hela tiden. Hon hade antagligen sett bilderna och jag mådde så sjukt dåligt över vad jag hade gjort på festen. Hur kunde jag kyssa en annan tjej när jag älskar Alicia mer än något annat? Jag älskar verkligen Alicia och hon betyder verkligen allt för mig.
Tårarna rann nerför mina kinder och jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville egentligen bara springa och krama Alicia, men det gick ju inte för hon var antagligen riktigt arg och besviken på mig. Det gjorde riktigt ont i mig, att jag hade sårat den jag verkligen älskar. Varför skulle jag göra så?
Jag önskar det gick att spola tillbaka tiden, så jag kunde fått detta ogjort. Jag önskar att jag aldrig hade gått på den festen. Jag vill ha Alicia hos mig och mysa med henne, det är hon som gör mig lycklig, hon är en av de människorna som gör att jag verkligen vill leva, hon gör så att jag mår bättre.
Men vad ska jag göra eftersom hon inte svarar? Hon vill ju inte prata med mig, men jag vill verkligen prata med henne, jag måste prata med henne.

 

Jag reste mig upp och gick ut i hallen och tog på mig mina skor. Jag brydde mig inte om att kolla mig i spegeln, tårarna rann fortfarande och jag gissar på att mitt hår stod åt alla håll och kanter. Men jag brydde mig inte, jag ville att Alicia skulle se hur dåligt jag mådde över det jag hade gjort.
Jag gick den ganska korta biten hem till Alicia och Sanna.

 

Nervositeten spred sig i kroppen när jag stod utanför deras dörr. Det tog emot lite när jag tryckte på ringklockan. Efter en liten stund så öppnade någon dörren och jag var lättad över att det var Sanna som öppnade, för om det var Alicia som hade öppnat hade hon antagligen bara smällt igen dörren direkt.

-Hej, kan jag få komma in och prata med Alicia?

-Ja, det kan du...men det är inte säkert hon vill prata med dig. Hon har gråtit i flera timmar nu, men du kan alltid försöka, svarade Sanna. Jag kunde inte förstå hur hon kände. Jag kunde inte förstå om hon var glad eftersom jag var här och ville prata med Alicia eller om hon var sur för att jag kom hem till dem.

 

Jag gick in i Alicias rum och på sängen låg världens vackraste tjej och grät. Hon grät på grund av mig och det fick mig att börja gråta. Tårarna rann ner för mina kinder och jag gick närmre Alicia och satte mig hennes säng, bredvid henne men hon såg inte mig eftersom hon hade tryckt ner sitt huvud i kudden. Jag la min hand på hennes axel men fick ingen reaktion från henne.

-Alicia, snälla...jag får prata med dig, sa jag och det kom mer och mer tårar från mina ögon.

-Snälla, gå här ifrån, jag vill inte se dig mer, sa hon och hon reste sig upp och kollade på mig samtidigt som hon grät riktigt mycket. Besvikelsen och ilskan syntes i hennes ögon på långa vägar. Jag önskar att jag kunde krama om henne. Jag lutade mig fram och försökte krama om henne men hon flyttade sig snabbt.
-Fattar du inte? Jag vill inte se dig mer, och det betyder även att jag vill inte att du ska röra mig, sa hon surt och ställde sig upp.
-Förlåt, sa jag riktigt tyst, men hon vände sig upp och kollade mot mig.

-Jag älskar dig verkligen och du betyder ärligt talat allt för mig, fortsatte jag och mina tårar fortsatte att rinna. Men Alicia sprang bara iväg och jag satt kvar på hennes säng. Jag hördes hur dörren ut till trapphuset smälldes igen och jag ville egentligen bara springa efter Alicia men jag kunde inte. Jag kunde inte röra mig, det gjorde ont i hela kroppen på grund av att jag hade svikit henne.

Jag la mig ner i hennes säng och kramade in kudden. Den luktade så gott, den luktade Alicia.
Sanna kom in i rummet och satte sig på skrivbordsstolen, hon kollade mot mig och sa sedan,
-Vad hände egentligen? Hon kollade besviket mot mig.

-Jag vet egentligen inte riktigt, jag tror jag drack lite mycket på festen och jag ångrar det verkligen för Alicia betyder verkligen allt för mig, och nu känns det som om hon aldrig vill prata med mig igen, svarade jag samtidigt som jag började gråta ännu mer.

-Hon kommer vilja prata med dig någon gång. Jag tror bara att hon behöver lite tid till att tänka nu, svarade Sanna med ett litet leende på läpparna, det påminde om Alicias leende.

-Men kan du inte ringa henne och se var hon har tagit vägen? Jag är orolig för henne, jag jag och kollade ner.
-Men varför sprang du inte efter henne?
-Jag kunde inte, jag kunde inte röra mig. Det kändes som jag förlorade allt jag någonsin haft när hon sprang iväg, svarade jag och jag var helt ärlig. Det kändes som hela mitt liv sprang iväg, det jag älskade mest och även mitt hopp. Mitt hopp om att allt skulle bli bra igen försvann när hon sprang iväg.
____________________________________________________________________________________
Yay, ni fick en del på förmiddagen idag!! :)
Jag (Johanna) gick upp tidigt för er skull, haha.
Men hoppas ni gillar det och kommentera mycket så blir vi riktigt glada. 
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

-Vi förstår, det känns egentligen helt sjukt för oss att vi får känna dom, sa jag och hon nickade.
-Men, vi lovar att ni kommer få träffa dom en dag, sa Alicia och Ella log stort.
-Tack! Utbrast hon och Jane suckade.
-Även om det verkligen verkar som Ella utnyttjar er, så gör hon inte det, sa hon och vi alla började skratta. Ella tog upp sin mobil och fem sekunder senare höll hon upp en bild framför mig.
-Kolla så snygg han är! Utbrast hon och jag log.
-Jag vet, såååååå himla snygg! Sa jag och hon skrattade åt mig.

_____________________________________________________________________________________
-Jag får se! Sa Alicia och när Ella visade hennes bilden utbrast hon,
-Han är min! Vi skrattade åt henne och sedan bestämde vi oss för att faktiskt sova.

Alicias perspektiv

Jag vaknade först av alla nästa morgon och jag kollade på klockan som faktiskt bara var kvart över elva. Jag kollade om jag fått något nytt sms och till min glädje fanns där ett nytt. ”Hej, är ni vakna? Vill ni äta frukost med oss?” Det hade kommit för tre minuter sedan. ”Jag vill, och förmodligen de andra också! Jag väcker dom direkt, vi kommer så snabbt så möjligt!”
-Sanna, Jane, Ella! Vakna! Utbrast jag samtidigt som jag började rycka i deras täcken. All tre mumlade till och jag flinade åt dom.
-Vi ska äta frukost med killarna, sa jag, ganska tyst och en sekund efter de satt Ella och Jane upp.
-VA!? Utbrast dom högt och jag skrattade.
-Ja, om ni vill?
-Jaaaa! Sa Ella snabbt men Jane såg lite osäker ut.
-Nu? Jag har ju precis vaknat och jag måste hitta kläder och alltså jag ve...
-Jane, lugn. Vi skulle komma så snabbt så möjlig, men ni behöver inte klä upp er, jag lovar er!

När Jane och Ella lugnat sig lite och efter att vi lyckats få upp Sanna fixade vi oss alla lite snabbt innan vi var klara för att gå över till Nialls lägenhet, som inte var så långt ifrån.

-Alicia, jag kommer döööö! Jag kommer bli blyg och inte våga snacka, sa Ella när vi va på väg dit och jag skratta åt henne, vilket Sanna också gjorde.
-Om du bara kan tänka att dom är fem helt normala killar så kommer allt gå bra!
-Och, vi lovade ju dig att du skulle få träffa dom, sa Sanna och Ella nickade.
-Jo, men... okej då, jag får väl försöka överleva! Jag nickade mot henne.
-Inte så smart att dö om du nu vill träffa dom.
-Du har rätt!

Nialls perspektiv

Det knackade på dörren och jag gick dit för att öppna. Jag, Harry och Liam hade fixat frukost medan Zayn och Louis fortfarande satt i soffan och var väldigt osociala.

-Hej! Sa jag glatt när jag såg Alicias fina leende och sedan log jag stort mot Sanna och deras två kompisar. Jag kramade om Alicia hårt och pussade henne lätt på kinden. Jag gav Sanna en kram och sedan log jag mot de andra två tjejerna, innan jag bestämde mig för att ge dom en kram.
-Jag är Niall förresten, sa jag och de log.
-Jane, sa den kortaste och jag nickade.
-Ella, sa den andra och jag nickade igen.
-Välkomna!

Vi satt ganska länge och åt. Till en början verkade Jane och Ella ganska blyga, men efter ett tag verkade de hänga med i samtalet och det kändes skönt att dom höll sig lugna, även om Alicia sagt till oss att dom var stora fans.

När klockan var halv två bestämde sig alla för att gå hem. Först gick Louis, Harry, Liam och Zayn medan tjejerna hjälpte mig att plocka undan.
När vi var klara började tjejerna ta på sig sina jackor och sina skor.
-Hejdå, sa jag och gav de alla varsin kram. Jag kramade om Alicia till sist.
-Jag älskar dig, viskade jag i hennes öra!
När jag släppte taget om henne log hon mot mig och jag gjorde detsamma. Sedan gick dom där ifrån.

Alicias perspektiv

När vi kom hem började Ella hoppa runt lite och jag tyckte det såg lite roligt ut, men jag förstod henne. Hade vi inte haft turen att vinna tävlingen, hade jag aldrig fått träffa One Direction och jag hade aldrig träffat Jane och Ella.

När klockan var tre åkte de hem och jag kände mig väldigt trött. Jag startade min laptop som jag fått och loggade in på twitter. ”Tired todaay, but I had a great night with my girls yesterday” skrev jag och sedan tryckte jag på tweet. Jag gick in på mina mentions och det var många som ville att jag skulle följa dom. Än hade jag inte börjat följa så många fans, men tillräckligt många för att få en rätt så full timeline. Jag kollade runt lite och såg en tweet ”Niall yesterday...” stod det och sedan en länk till en bild. Jag tryckte på länken och när bilden kom upp ville jag egentligen bara gråta. Var detta sant?
_____________________________________________________________________________________

Inte för ni var såååå duktiga på att kommentera, men vi vet att ni gilla när det blir bra uppdatering. Här har ni del 50 och del 51 kommer upp imorgon under förmiddagen hoppas vi, inte säkert, men förhoppningsvis!
Vad tror ni det är för bild på Niall!?

När vi kom ut satte vi oss på en bänk. Man kunde höra musiken fortfarande, men det var ganska skönt att få lite frisk luft.
-Vad heter du? Frågade jag lite nervöst och hon log.

_____________________________________________________________________________________
-Matilda, sa hon och jag nickade.
-Jag heter Zayn, sa jag.
-Jag vet, sa hon och flinade lite samtidigt som hon kollade ner.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men Matilda verkade vara en sån person som var inte var så svår att snacka med och hon började prata på.
-Är du här ifrån? Frågade jag och hon skakade på huvudet.
-Nej, jag är från Sverige, sa hon.
-Sverige? Sa jag lite förvånat.
-Ja, jag flyttade hit i sommras!
-Själv? Sa jag ännu med förvånande och jag nickade.
-Japp!
-Men, vänta, hur gammal är du? Frågade jag och hon log mot mig. Hennes leende var sådär perfekt och hennes blåa ögon var så fina.
-17, sa hon och jag log.
-Aha, men, flyttade du helt själv? Sa jag och hon skrattade.
-Japp! Fast, jag har en kusin som bor en bit utanför London, sa hon och jag nickade.
Hennes leende var verkligen fint. Och hennes blåa ögon. Och hennes blonda hår som var uppsatt i en hög hästsvans. Hon var fin. Riktigt fin.
-Ska vi gå in igen? Jag vaknade upp från mina tankar och nickade.
-Kom!
Jag reste på mig och tog tag i hennes varma hand. Hon log mot mig och vi gick in igen. Precis när vi kom in spelades en lugn låt och jag kollade mot Matilda. Utan att säga något nickade hon mot mig och jag log lite för mig själv.

Där stod vi. Jag och Matilda och dansade med massa andra runt om oss. Jag mötte hennes blick och utan att tänka efter lutade jag mig mot henne. Hon backade undan lite och i samma ögonblick ångrade jag vad jag precis gjort.
-Förlå...
-Nej, förlåt mig, men du förstår..
-Vad? Sa jag lite oroligt. Hade hon en kille? Jag ville bara sjunka genom marken. Varför gjorde jag sådär? Hon var en tjej som ville dansa. Hon var riktigt söt, men varför skulle jag alltid lyckas att fästa mig vid en tjej sådär fort?
-Förlåt igen, alltså, Matilda, det var inte menin..
-Det är lugnt, sa hon och våra blickar möttes ännu en gång. Nu var det hon som lutade sig fram och jag kunde faktiskt inte låta bli. Vår läppar möttes.
När jag drog mig ifrån henne blev det en liten pinsam tystnad, även om musiken fortfarande spelades högt. Vi bara stod där och kollade på varandra och jag log lite svagt mot henne.
-Förl.., började hon och jag skakade på huvudet.
-Jag har inget emot de, sa jag och hon skrattade. Jag såg att Louis och Niall kom mot mig och de vinkade mot mig.
-Ehm, förlåt, men jag måste nog hem, sa jag och kollade på klockan. Den var halv två.
-Det är ingen fara, sa hon. Jag gav henne en kram och pussade henne lätt på kinden.
-Vi ses, viskade jag i hennes öra.

Sannas perspektiv

Klockan var snart två och kvällen hade varit riktigt rolig. Jane och Ella hade kommit till oss redan vid halv sju då vi hade börjat laga mat. Kyckling i sås med ris hade stått på menyn. Efter att vi ätit tog vi fram godis, chips och lite kakor som jag och Alicia bakat innan Jane och Ella hade kommit. Nu, några timmar senare hade vi hunnit kolla på 2 filmer, snackat ganska mycket och även lyssnat på Ella som utbrast ”jag kan inte fatta att jag är i samma lägenhet som One Direction varit it” var tionde minut. Varje gång skrattade vi åt henne och hon log stolt.
-Är ni trötta? Frågade jag och alla nickade.
-Ja!
-Ska vi lägga oss? De nickade ännu en gång och vi reste oss upp från soffan och gjorde oss klara för att sova.

Vi hade bäddat med madrasser inne på Alicias rum, så alla skulle sova på golvet. När vi väl hade kommit i säng och släckt alla lampor var det som om ingen längre var trött. Alicias mobil vibrerade och efter hon läst smset reste hon sig upp.
-Det var Niall, han skrev bara att dom hade kommit hem, sa hon. Ingen svarade och Alicias fortsatte,
-Alltså, om ni undrar, sa hon och då började vi andra skratta.
-Ja, vi kan gå och träffa dom? Utbrast Ella och Alicia gav dom en menande blick.
-Inte nu, sa hon och Ella kollade frågande på henne.
-Varför?
-Dom har festat... sa hon och Ella nickade.
-Jag förstår...
Det blev tyst ett litet tag, men sedan reste sig även Jane upp.
-Alltså, vi ville inte att ni ska tro att vi utnyttjar er, det gör vi verkligen inte. Visst, det känns lite coolt att ni verkligen känner dom eftersom vi båda är stora fans, men ni två är verkligen jättesnälla, och vi vill verkligen vara era vänner!
Jag log mot henne och nickade.
-Vi förstår, det känns egentligen helt sjukt för oss att vi får känna dom, sa jag och hon nickade.
-Men, vi lovar att ni kommer få träffa dom en dag, sa Alicia och Ella log stort.
-Tack! Utbrast hon och Jane suckade.
-Även om det verkligen verkar som Ella utnyttjar er, så gör hon inte det, sa hon och vi alla började skratta. Ella tog upp sin mobil och fem sekunder senare höll hon upp en bild framför mig.
-Kolla så snygg han är! Utbrast hon och jag log.
-Jag vet, såååååå himla snygg! Sa jag och hon skrattade åt mig.

_____________________________________________________________________________________
Zayn, Zayn, Zayn... vad tror ni kommer hända!?

Skulle ha lagt upp delen imorse, men jag sov för länge och sedan skulle jag iväg. Men, tack för era kommentarer! Kommentera mycket NU så får ni en del senare eller ja, inatt typ! :)
/Angelica & Johanna

btw ~ as you said, mer Sanna och Zayn perspektiv! Vi ska försöka få in Harry lite mer också, för då har vi lyckats att få in alla! :)

-Hejdå, och tack så mycket, sa jag och smällde igen dörren. Jag gick med snabba steg in i skolan och mot mitt skåp. Det var tomt överallt och jag insåg att jag skulle komma för sent. Bra jobbat! Såhär tredje dagen i skolan kommer jag för sent. Jag kom fram till mitt skåp och började leta igenom mina fickor, men min nyckel var borta. Ännu mer bra jobbat. Jag suckade högt för mig själv och gick mot klassrummet men min tunga väska och inga böcker. Jag kände på mig att denna dagen inte var något direkt bra dag.

_____________________________________________________________________________________
När skolan var slut skyndade jag mig till bussen, i hopp om att kunna komma hem tidigare, men jag insåg att det inte skulle gå. Dagen hade varit lång och seg, alla lärare hade i princip skällt ut mig eftersom jag inte hade haft några böcker. I matsalen hade jag lyckats att trampa i mat och sedan när jag väl då skulle sätta mig ner för att äta i lugn och ro lyckades jag såklart sätta mig i en ketchup fläck.

Nu satt jag på bussen och var när på säga till busschauffören att köra iväg, men istället lutade jag mig mot fönstret och pustade ut. Sanna kom några minuter senare och satte sig bredvid mig.
-Hej! Sa hon glatt och jag gav henne en trött blick.
-Vad är det med dig? Sa hon och jag suckade.
-Sämsta dagen, sa jag.
-Vad har hänt? Något med Niall? Sa hon och jag kunde inte låta bli att flina.
-Nej, alltså, jag är bara så trött, sa jag och hon nickade.
-Aha.

När vi hade gått av bussen såg Sanna så glad ut och jag var på väg att fråga henne varför, men då kom jag på. Det var dags att se lägenheten. Jag kollade mot Sanna och vi båda två förstod varandra, utan att säga något. Jag log stort mot henne och plötsligt hade jag hur mycket energi som helst. Vi rusade upp mot Nialls lägenhet och sedan knackade jag hårt tills han öppnade.
-Niall, vi vill se lägenheten nu! Sa vi båda samtidigt och han skrattade.
-Du lovade mig en puss, sa han och jag hörde att Sanna suckade. Jag drog in han i en kram och våra läppar möttes.
-Kom nu! Sa jag och tog tag i hans hand och drog ut honom från lägenheten.

Jag, Liam, Niall och Sanna gick till lägenheten och när dörren öppnades blev jag nästan stum. Det var rikigt fint.
-Är det våra möbler? Frågade jag lite osäkert och Niall nickade.
-Japp!
-Du skojar? Sa jag och han skakade på huvudet.
-Allt är ert! Sa han och inom mig skrek jag av lycka. Jag hade aldrig bott såhär fint, jag hade aldrig haft såhär fina möbler och jag hade inte förväntat mig något såhär fint även om vi nu bodde i London. Jag nöjde mig med att killarna hjälpt oss att komma ifrån Sverige och att vi fick spendera tid med dom.
Jag började med att gå in i köket. Allt var så fint och perfekt.
-Niall, ni behövde verkligen inte ge oss allt det här, sa jag och han bara log.
-Gillar du det?
-Om jag gör, sa jag och han skrattade samtidigt som han la sin arm runt mig och drog mig intill honom.

Vi kollade igenom hela lägenheten och till sist kollade jag in i mitt sovrum. Det var en stor säng, där stod ett vitt skrivbord och ovanpå en helt ny laptop.
-Niall, vi kan inte bara ta emot detta och inte ge något tillbaka! Sa jag och mötte hans blick.
-Du ger för mycket tillbaka, bara genom att finnas där, sa han och jag kände hur jag smälte inombords. Jag gav honom en kram och kysste hans mjuka läppar.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och han tryckte mig hårt intill honom.
-Jag älskar dig också, viskade han i mitt öra.
-Här står ni och pussas och kramas, sa Liam och vi vände oss mot Liam och Sanna som nu stod bakom oss.
-Yes, sa jag och log lite stolt.
-I den sängen lär ni få till många saker. Vi alla vände oss om och såg att Harry, Louis och Zayn stod bakom oss. Harry log stort åt de han just sagt och jag stod där och var illröd i huvudet. Några sekunder senare började alla skratta och jag hade inget annat val. Att skratta bort det pinsamma var nog det bästa.

Vi satt i lägenheten långt in på kvällen och bara snackade. Killarna var taggade för fest imorgon medan jag och Sanna tyckte det skulle bli mysigt med en filmkväll här hemma, i vår nya lägenhet.
-Säkra på att ni inte ska med? Sa Louis och vi nickade.
-Japp, sa jag.
Inte förrän klockan slog halv ett hade killarna gått hem och vi kunde gå och lägga oss. Det skulle bli skönt att sova i en helt egen säng, även om jag inte hade något emot Nialls mjuka, sköna säng där jag kunde känna hans andetag i nacken.

Fredag kväll – Louis perspektiv

Killarna var på väg hit till min och Harrys lägenhet. Vi hade bjudit med några kompisar och jag kände på mig att denna festen skulle bli lyckad. Även om jag helst hade haft Eleanor med mig. Jag hade inte snacka med henne sen hon sagt att det var över men jag hade inte så mycket tankar på att göra det heller. Visst, det kändes inte så kul, men jag kunde inte hänga upp mig på detta egentligen. Jag var ung och jag hade livet framför mig, varför inte vara glad?

När klockan var halv nio lämnade vi vår lägenhet och vi alla var riktigt taggade för denna festen. Det kändes nästan lite skönt att inte behöva ha någon speciell tjej där vid min sida. Även om jag hade älskat hade någon tjej som jag kunde pussat på hur mycket jag ville, så var denna känslan av frihet ganska bra också.

Zayns perspektiv

Jag höjde mitt glas mot Nialls glas.
-Skål! Skrek jag högt för att försöka överrösta musiken som dunkade. De andra killarna var utom synhåll och två sekunder senare var Niall också det.
-Vill du dansa lite? Frågade en tjej helt plötsligt och jag log mot henne. Jag satte ner mitt glas på närmsta bord och nickade.
-Kom! Jag tog hennes hand och vi stod mitt bland alla folk. Hangover med Taio Cruz spelades på högsta volym och alla i rummet dansade. Det var varmt och svettigt, men tjejen som stod framför mig var söt och jag hade riktigt kul.
-Ska vi gå ut och ta lite luft? Skrek hon för att jag skulle höra och jag nickade. Jag började gå mot utgången och jag kände att hennes hand tog tag i min. Jag mötte Liams blick och jag log lite mot honom.

När vi kom ut satte vi oss på en bänk. Man kunde höra musiken fortfarande, men det var ganska skönt att få lite frisk luft.
-Vad heter du? Frågade jag lite nervöst och hon log.

_____________________________________________________________________________________
Ännu mer tack för era kommentarer och igår slog vi besöksrekord! Wohoo! :)
Vi lovar att det kommer mer från Sannas perspektiv senare, kommentera på bra så kommer det kanske en kort del inatt eller tidigt imorgonbitti!
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Men du, jag måste gå nu. Vi håller på att plugga, men jag kommer hem ikväll, fast jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag älskar dig, sa jag och log.

-Jag kan hämta er om jag får adressen och jag älskar dig med.

-Jag ringer dig när vi ska hem så får du adressen då, puss och hej.

-Puss på dig med, svarade Niall och jag la på.
_____________________________________________________________________________________
Vi fortsatte eftermiddagen med mycket skratt och musik på ganska hög volym. Emellanåt kände jag mig lite nervös och lite rädd. Jag visste ju inte riktigt om Jane och Ella verkligen ville vara våra vänner eller dom ville utnyttja dom, men på sätt och vis kändes det inte så. Dom hade bjudit hem oss till dom idag, och inte bett om att få komma hem till oss. Men, jag visste att dom var stora fan av killarna. One thing började spelas och alla reste på sig och dansade runt. Tankar jag haft för fem minuter sedan var som bortblåsta. Jag log lite för mig själv. Jane och Ella var riktiga vänner. Detta var en bra start på livet i Lonon.

När klockan slog halv sju hade vi alla faktiskt pluggat klart, även om vi skrattat mer än att plugga.
-Sanna, jag ringer Niall nu då, sa jag och hon nickade. Jag fick en underlig blick av Ella.
-Vad? Sa jag lite frågande och hon log mot mig.
-Fattar du hur coolt det där låter? Sa hon och jag skrattade.
-Men, vad ska jag säga?
-Nej, du har rätt, men ändå...
Jag slog in Nialls nummer, som fastnat efter första gången jag sett det, och ringde honom.
-Hej babe, sa han och bara av att höra hans röst log jag.
-Hej! Har du tid att hämta oss nu?
-Asså, jag, Liam och Harry spelar TV spel, men asså..
-Jaha, men då får vi väl gå, sa jag.
-Nej! Haha, jag kommer så snabbt så möjligt, vad är adressen?
-Jag har ingen aning, vänta!
Jag gick in i köket där Sanna, Jane och Ella satt.
-Vad är er adress? Frågade jag och Ella sa de så snabbt att jag inte hann med.
Jag sträckte fram min mobil till henne och hon kollade förvånande på mig.
-Va?
-Men säg det till Niall bara! Hon tog tag i mobilen med lite darrande fingrar och jag flinade åt henne. Hon sa adressen snabbt och sedan gav hon mig mobilen igen.
-Okej, jag är där om 10 minuter, sa Niall.
-Tack, sa jag och log, även om han inte kunde se det. Jag stängde av samtalet och mötte Ellas blick.

-Varför gjorde du sådär? Jag skakade och nu tror ju Niall att jag är en konstig människa? Jag skrattade åt henne.
-Men vänta.. jag snacka med Niall. Okej, tack, sa hon och slängde sig över mig. Jag och Sanna skrattade lite åt henne medan Jane och Ella hoppade runt och log som två stora fån.
-Kan du lova oss en sak? Frågade Jane.
-Vad? Sa jag samtidigt som jag började ta på min skor och min jacka.
-Att vi kommer få träffa killarna, en dag? Jag log mot dom.
-Ja, vi lovar! Sa jag och la min arm runt Sanna. Jane och Ella log stort mot oss och sa tack minst tjugo gånger innan det var dags för oss att gå.

När vi var hemma skulle killarna precis äta, men både jag och Sanna tyckte vi kunde få se lägenheten innan det var dags att äta, men killarna vägrade.
-Nej, ni får se den imorgon efter skolan, sa Liam och vi båda gav han en sur min. Jag tog upp min mobil och kollade upp vilken tid vi slutade imorgon. Halv tre visade schemat och jag visste att Sanna slutade nästan samma tid.
-Vi är hemma vid tre imorgon, så lova oss att visa lägenheten då?
-Vi lovar! Sa dom alla samtidigt samtidigt som dom flinade åt mig. Jag nickade nöjt åt dom och sedan satte vi oss ner för att äta.

Nästa dag vaknade jag upp lite väl sent. Klockan visade 7.47 och bussen gick om tolv minuter. Sån tur var så hade jag sovit inne hos Niall och jag väckte honom snabbt.
-Niall? Jag skakade på honom och han mumlade till och drog täcket över sig. Jag skakade om honom lite och till sist fick jag liv i honom.
-Kan du skjutsa mig till skolan senare? Jag vaknade precis och jag kommer aldrig hinna med bussen! Sa jag lite panik slaget samtidigt som jag började rota runt i min väska för att hitta något jag kunde ha på mig.
-Mm, sa han och jag gick fram till sängen, gav honom en snabb puss i pannan och då vaknade han.
-Jasså, det är det enda? Sa han lite ledsamt och jag stanna till i dörröppningen.
-Du får fler pussar sen, sa jag och han log.

När klockan var tjugo över kom vi iväg. Sanna, som sovit hos Liam under natten hade kommit upp i tid och hon hade hunnit med bussen.
-Niall, snälla, jag kommer komma för sent och jag ville verklige..
-Ja, jag vet, sa han lite surt.
-Förlåt, sa jag utan att få något svar.

När klockan var 8.29 var vi framme. Jag tog min väska, lutade mig mot Niall och gav han en snabb puss innan jag hoppade ur bilen.
-Hejdå, och tack så mycket, sa jag och smällde igen dörren. Jag gick med snabba steg in i skolan och mot mitt skåp. Det var tomt överallt och jag insåg att jag skulle komma för sent. Bra jobbat! Såhär tredje dagen i skolan kommer jag för sent. Jag kom fram till mitt skåp och började leta igenom mina fickor, men min nyckel hittade jag inte. Ännu mer bra jobbat. Jag suckade högt för mig själv och gick mot klassrummet men min tunga väska och inga böcker. Jag kände på mig att denna dagen inte var någon direkt bra dag.
_____________________________________________________________________________________

Inte så jättelång del, men vi vet att ni gillar när det blir mer än 1 del/dag. Kommentera mycket nu så kommer det en del senare också. Och, vi har mailat den som får vara med i novellen, så kolla era mail!
Till er som inte vann:
ALLA hade jättefina och bra motiveringar, men vi besätmde oss för att bara ta in en person, eftersom annars blir det så mycket folk, från många olika perspektiv osv. Vi kommer säkert göra detta fler gånger, så det kommer fler chanser. Vi hoppas ni vill fortsätta läsa även om ni inte kom med just denna gången! :)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv
-Louis, det är över, sa hon snabbt och sedan hörde jag att hon la på. Jag tog sakta ner mobilen från örat och stängde av samtalet. ”Louis, det är över”. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade gillar Eleanor sen jag såg henne från första början och vi hade byggt upp en förhållande. Jag älskade henne. Men nu var det som om inget mer fanns kvar. Jag slängde mig ner i soffan och tog en kudde för huvudet. Jag kände att Zayn satte sig ner bredvid mig, men jag höll kvar kudden framför huvudet. Varför skulle det bli såhär? Vad hade jag gjort för fel? Var jag den dåliga pojkvännen som ingen ville ha?
____________________________________________________________________________________
Massa tankar snurrade runt i mitt huvud. Varför skulle det bli såhär? Zayn la sin hand på min axel och jag kollade upp mot honom.

-Vad sa hon? Frågade han lite tyst samtidigt som jag kollade på klockan. Tjugo i nio var klockan.

-Det är slut, sa jag tyst och kände hur tårarna brände innanför ögonen. Det var slut, på riktigt.

-Va? Sa Zayn förvånat och jag nickade.

-Det finns inget du kan göra, sa jag och han nickade.

-Jag vet, men jag vill inte se dig vara ledsen, sa Zayn och jag nickade.

-Förlåt Zayn, men det är bara så himla jobbigt. Vi har inte bråkat innan, och egentligen inte nu heller, men på grund av att jag inte kan träffas så ofta så gör hon slut, sa jag.

-Säg inte förlåt. Jag finns här! Vill du snacka eller ska du gå och lägga dig? Hans mobil vibrerade och han läste snabbt sitt sms han fått.

-Oj, shit, sa han och jag kollade mot honom.

-Vad?

-Jag skulle ju hämta en sak till Harry, sa Zayn snabbt och vi båda började skratta.

-Jag tror jag går och lägger mig, sa jag och Zayn nickade.

-Godnatt! Sa Zayn och jag gav honom en kram.

-Godnatt, och tack! Han log mot mig och sedan gick han snabbt in på Harrys rum och hämtade något innan han försvann ut genom dörren.

 

Zayns perspektiv

 

När jag kom tillbaka till Nialls lägenhet satt Sanna och Alicia tysta i soffan, Harry och Niall la ner och brottades medan Liam spelade något bilspel på TV:en. Jag skrattade lite smått åt dom och satte mig ner bredvid Liam.

-Går det bra? Sa jag och puttade till honom.

-Sluta, utbrast han och jag hörde att Sanna och Alicia flinade åt honom.

 

När klockan var fem över tio gick jag, Liam och Harry hem till våra lägenheter. Jag hade inte berättat för Harry, men jag hoppades på att Louis hade somnat, så skulle slippa förklara allt för Harry nu.

 

Alicias perspektiv

 

När jag vaknade nästan morgon var jag alldeles svettig och varm. Jag kollade mig runt i rummet och såg att jag hade somnat i Nialls soffa. Sanna la i andra änden av soffan och jag andades ut. Jag reste på mig och gick in på toan. Jag tog med mig en handduk och bestämde mig för att duscha direkt.

 

När jag var klar satte jag på mig ett par mörkblåa jeans och ett vitt pösigt linne med en svart kofta över. Jag borstade igenom mitt hår och satte upp det i en hög hästsvans och när jag två sekunder senare öppnade dörren stod där en otålig Sanna. Hon puttade ut mig ur badrummet och gick snabbt in och stängde dörren efter sig.

 

Jag och Sanna åt en snabb frukost innan det var dags att gå till bussen. Niall hade inte vaknat, så jag skrev en lapp till honom. ”Ville inte väcka dig, vi syns senare, puss! / Alicia och Sanna” skrev jag lite slarvigt och sedan tog jag på mig min jacka, min skor och tog min väska.

-Sanna, kom nu! Utbrast jag i hopp om att hon skulle skynda sig. Jag gick ut från lägenheten för att vänta och till min förvåning stod Sanna redan där och flinade åt mig.

-Ja, kom nu Alicia, sa hon och jag skrattade. Jag låste dörren och la ner nycklarna jag fått låna i min väska och sen sprang vi nästan till bussen.

På vägen in mot skolan hörde jag hur två bekanta röster ropade på mig och Sanna, jag vände mig snabbt om och såg då Ella och Jane komma springandes emot oss, med vars ett leende på läpparna.
-Heeej!! Sa dom glatt i kör och hoppade på oss, medan jag och Sanna bara skrattade åt deras beteende.

-Hej! Verkar som några är glada idag? Svarade jag och då såg de gladare ut.

-Hahah, ja...eller vi är båda på väldigt bra humör idag, sa Jane och kollade mot Ella.
-Ja, det måste har varit något i frukosten, fortsatte Ella och började skratta.
-Vad åt ni egentligen till frukost? Brukar ni vara såhär glada? Sa jag och de började att skratta.
-En macka, tror jag, svarade Jane stolt
-Men vi undrar om ni hade velat ha en filmkväll med oss på fredag? Så vill ni det? Frågade Ella.

-Ja, det är klart vi vill det! svarade jag snabbt utan att ens kolla på Sanna, men när jag hade svarat så såg jag att hon nickade.

-Men vill ni hänga med oss hem efter skolan? Vi kan ju plugga tillsammans om vi har några läxor att göra, frågade Jane och denna gången kollade jag mot Sanna som nickade och jag fick svara.
-Ja, det är klart vi vill!

Vi gick in genom den stora dörren till skolan eftersom vi hade stått där ute och pratat. Nu hade även Ella och Jane lugnat ner sig lite, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jag tycker det kan bli lite jobbigt med helt, totalt galna människor ibland. Visst Niall, Louis, Harry, Liam och Zayn är också lite galna, men inte på samma sätt.

-Alicia, hallå! Hör du vad jag säger? Frågade Ella och viftade med handen framför mitt ansikte.
-Va? Vad sa du? Var är Sanna och Jane?

-Egentligen så sa jag ingenting, det såg bara ut som om du var i din egen värld, svarade hon och skrattade samtidigt som vi var på väg mot våra skåp.
-Men var är Sanna och Jane?

-De gick mot sina skåp, eftersom både vi och de börjar snart, svarade Ella och fortsatte att skratta.
-Men vad tänkte du på då? För det verkade som om du var i din egen värld, fortsatte Ella och blinkade med ena ögat mot mig.

-Inget speciellt, svarade jag och kollade ner i marken och rodnade lite.

-Det var Niall du tänkte på va? Frågade hon och puttade till mig lite retsamt.

-Kanske det du, vem vet? Svarade jag och öppnade mitt skåp eftersom vi nu var framme vid skåpen. Jag tog ut min engelskbok och vi började gå mot klassrummet eftersom Ella skulle ha samma lektion som mig nu, vilket jag tyckte var väldigt skönt eftersom jag orkade inte gå ensam med massa blickar på mig.

 

När skolan var slut åkte vi hem till Ella och Jane med tunga skolväskor. Det var visst dags att plugga en hel del idag. Tråkigt, men vad skulle man göra om man ville bli duktig och få bra betyg? Man kunde ju inte direkt sitta och slappa.

 

Vi gick in genom dörren till deras hus och gick direkt mot köket, vi alla satte oss ner förutom Ella som började att ta fram mackor och sånt så vi kunde få något i oss, alla verkade vara hungriga för vi slängde oss över mackorna. Men samtidigt som vi åt tog jag upp matteboken eftersom jag verkligen behövde plugga lite matte.

Efter vi hade suttit och pluggat, eller ja mest pratat och skrattat i en timme kände jag hur det vibrerade i min byxficka. Jag tog upp mobilen och såg att det var Niall som ringde, ett leende spred sig över hela mitt ansikte och jag reste mig snabbt och svarade. Men innan jag hann säga något började Niall att prata.
-Hej babe! Var är du? Du slutade ju för en timme sedan, sa ha och lät väldigt orolig.

-Hej, jag är hos Ella och Jane och du behöver inte vara orolig älskling, sa jag lugnt.

-Det är jag inte längre, inte nu när jag pratar med dig och jag saknar dig...tyckte det var längesedan vi träffades.

-Men vi sågs ju senast igårkväll? Svarade jag med ett leende.
-Ja, men vi sov inte tillsammans, och det lär vi inte göra nu heller när jag har fixat en lägenhet till dig och Sanna, jag kommer att sakna att ha dig hos mig när jag sover, sa Niall och han lät inte så jätteglad.

-Har du fixat en lägenhet till oss? Men jag kommer också att sakna det, men jag behöver inte alltid sova hemma, sa jag och rodnade. När jag hade börjat prata så gick jag ut från rummet så att ingen annan skulle höra vad jag sa.

-Ja, det har jag men ni får inte tillgång förrän imorgon, så du får sova hos mig inatt igen, sa Niall och lät lite gladare.
-Men du, jag måste gå nu. Vi håller på att plugga, men jag kommer hem ikväll, fast jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag älskar dig, sa jag och log.

-Jag kan hämta er om jag får adressen och jag älskar dig med.

-Jag ringer dig när vi ska hem så får du adressen då, puss och hej.

-Puss på dig med, svarade Niall och jag la på.
____________________________________________________________________________________
Del 46 är här! Hoppas ni hade en bra nyårsafton! :) 
Tack för alla fina kommentarer som vi alltid får, vi blir så glada och tack för allt fint ni har skrivit i era motiveringar till varför ni vill ha en roll i novellen. Så nu ska vi sätta oss ner och välja vem som blir vinnaren utav rollen. 
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

Vi satte oss ner i soffan efter att vi startat en film. Eleanor verkade inte vara så inne i filmen där hon satt med sin mobil uppe, nästa hela tiden.
-Ville du inte kolla film eller? Sa jag efter ett tag och hon kollade mot mig samtidigt som hon suckade.
-Asså, Louis, detta funkar inte, sa hon och jag kollade frågande på henne.
-Vad funkar inte?
_____________________________________________________________________________________
Eleanor gav mig en menande blick och satte sig upp.
-Vad? Sa jag lite frågande och kände hur jag svettades lite. 
-Vi träffas typ aldrig, sa hon lite surt.
-Vi sitter ju nu här tillsammans nu, sa jag och hon gav mig en menande blick.
-Fast du verkar ju inte direkt gilla filmen, fortsatte jag och kollade mot hennes mobil som i samma sekund vibrerade. Hon tog snabbt upp den och hon log lite för sig själv när hon läste smset. Det gjorde faktiskt ont. Hon verkade vara sur och även om jag inte visste vem hon smsade med kändes det precis som det var någon annan kille som fick henne att le sådär stort. Det var min uppgift, att hon skulle vara glad.

-Men, vad ska vi hitta på? Frågade jag.
-Asså, jag tror jag måste hem, sa hon och det kändes verkligen som om en kniv högg till i hjärtat.
-Ehm, okej, sa jag och vi båda reste på oss och gick till dörren. Hon tog på sig sin jacka och skor snabbare än vad någon annan tjej någonsin skulle ha klarat och sa ett snabbt ”hejdå” och två sekunder senare var hon borta. Jag låste dörren snabbt och sedan gick jag tillbaka och satte mig i soffan.

Vad menade hon? Ville hon göra slut? Jag satt mig i hörnet av soffan och tog en filt runt mig och massa tankar snurrade. Var det över? Var det inte jag och Eleanor längre? Vem hade hon smsat med? Jag kände att en tår rann ner för kinden. Vi hade inte sagt något om att det var över, men det kändes så. Hon klagade på att vi inte träffades så ofta, men nu när vi faktiskt hade tid och när vi hade suttit där i soffan tillsammans. Bara hon och jag. Men ändå skulle hon förstöra det. Jag la huvudet i mina händer samtidigt som jag hörde att det knackade på dörren. Jag suckade för mig själv och då hörde jag att någon vred om nycklarna.

Zayns perspektiv

-Hej, sa jag och hörde ett svagt hej som svar.
-Jag ska bara hämta en sak, sa jag snabbt och gick mot Harrys sovrum. När jag gick förbi TV rummet såg jag Louis sitta med huvudet ner i händerna och jag kunde inte se Eleanor.
-Louis, var är Eleanor? Och, vad är det? Sa jag oroligt och gick mot honom.
-Hon är hemma. Och, det är inget, sa han och jag satte mig ner på soffan.
-Va? Men skulle ni inte typ kolla på film och..
-Jo, men hon gick hem. Hon mådde inte så bra, sa hon och jag förstod att det inte var sanningen.
-Vänta lite, sa jag snabbt och reste mig upp för att stänga ytterdörren som jag inte gjort innan.

-Louis, berätta nu, jag förstår att det är något annat!
-Men, jag vet inte...
-Jo, du vet varför du är ledsen, sa jag och jag la min hand på hans axel.
-Hon verkade helt sur. Och hon säger att vi träffas för lite. Och vi kollade en bit av filmen, men hon bara satt och smsade med någon.
-Med vem? Sa jag.
-Vet ej. Och det är de som gör så ont. Hon förstår nog inte hur det känns när hon sitter och smsar med någon under tiden vi kollar på film. Och, hon klagar på att vi träffas för lite, men när vi väl träffas så sitter hon och smsar? Sa han och jag märkte på honom att han var både irriterad och ledsen.
-Du borde snacka med henne, sa jag och han nickade.
-Jag vet, men hon sa bara att hon behövde gå hem. Hon gav mig inte ens en kram. Du förstår inte hur det känns, sa han och även om han inte visste det, så förstod jag faktiskt. Det var hans tjej och hon kunde inte ens ge han en kram. Det gjort ont i mig också. Om Louis var ledsen, då var jag, och alla andra killarna också det.
Louis tog upp sin mobil och sedan kollade han mot mig.
-Ska jag ringa?
-Gör det, sa jag och han log.

Louis perspektiv

Jag letade upp Eleanor bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej, sa hon och hon lät inte speciellt glad.
-Hej, sa jag och sedan blev det en sådan pinsam tystnad. Jag var nära att lägga på, men jag mötte Zayn blick.
-Kom igen nu Louis, sa han tyst och jag log.
-Eleanor, varför är du så sur? Sa jag och jag hörde att hon tog ett djupt andetag.
-Det funkar inte mellan oss, du är bort för mycket och vi hinner aldrig träffas, sa hon och jag flinade lite för mig själv.
-Visst, vi kanske inte träffas så ofta, men när vi väl nu kunde träffas sitter du och håller på med din mobil? Och sen går du, sa jag lite ledsamt och Eleanor blev tyst.
-Louis, det är över, sa hon snabbt och sedan hörde jag att hon la på. Jag tog sakta ner mobilen från örat och stängde av samtalet. ”Louis, det är över”. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade gillar Eleanor sen jag såg henne från första början och vi hade byggt upp en förhållande. Jag älskade henne. Men nu var det som om inget mer fanns kvar. Jag slängde mig ner i soffan och tog en kudde för huvudet. Jag kände att Zayn satte sig ner bredvid mig, men jag höll kvar kudden framför huvudet. Varför skulle det bli såhär? Vad hade jag gjort för fel? Var jag den dåliga pojkvännen som ingen ville ha?
_____________________________________________________________________________________
Killar har känslor, right? Och där fick ni lite ur Zayns perspektiv! 
Så, vad tror ni kommer hända nu? 
Förresten - Zayn blir 19 snart och en kompis har tänkt göra en birthday video till honom, vill ni vara med? LÄS HÄR!
/Angelica & Johanna

-Jag älskar dig med, sa Alicia tyst efter vi hade avslutat kyssen.

-Inte mer än vad jag älskar dig, sa jag igen och gav henne en snabb kyss som hon precis hann att besvara.

-Men åhh, kan ni sluta och vara så gulliga mot varandra hela tiden? Sa Sanna irriterat men jag och Alicia brast ut i skratt.
_____________________________________________________________________________________
Vi satte oss ner vid köksbordet och åt varsin macka, samtidigt som vi snackade. 
-Niall, vi måste verkligen fixa en lägenhet till oss, sa Alicia och jag kollade mot henne.
-Så, du trivs inte här?
-Du fiser för mycket, sa hon och jag kunde se hur både hon och Sanna skrattade för sig själva.
-Nej, men vi kan ju inte bo här hela livet och Sanna kan ju inte flytta runt över allt, fortsatte hon och jag nickade.
I samma sekund öppnades dörren och alla vände sina blickar mot Liam som stod där.

Liams perspektiv

-Hej, sa jag och de alla log mot mig.
-Hej! Kom in sa Niall glatt och jag log. Jag tog av mina skor och satte mig vid bordet bredvid Sanna.
-Vi snackade lite om lägenhet till tjejerna, sa Niall och nickade.
-Ja, jag tänkte också på det, det var därför jag kom, sa jag och vi alla skrattade lite smått.
-Men, en av lägenheterna här blir ledig snart, och vad jag vet är det ingen som köpt den, sa jag och Alicia log åt mig.
-Va? Men, då kan vi ju bo där? Sa Alicia och jag nickade.
-Förmodligen!
Vi snackade lite om hur vi skulle fixa med det och jag lovade dom att jag skulle snacka med de som skulle sälja lägenheten.

När klockan var halv sju gick jag tillbaka till min lägenhet och jag tog upp min mobil. ”Hej, vi har inte träffats på läänge, kanske dags?” stod det i ett nytt sms från Danielle och jag log. ”Det tycker jag! Vad gör du just nu? Kan vi inte gå ut en runda?”. Jag gick in i mitt sovrum och såg alla mina kläder som la på golvet. Jag suckade och började plocka upp dom innan någon skulle se det.
”Jo visst! Om en halv timme?” svarade Danielle och jag knappade in ett enkelt ”Yes” och tryckte på skicka och sedan satte jag mig i soffan och satte på TV:en.

När klockan var kvart över sju mötte jag upp Danielle. Jag gav henne en lång varm kram och våra läppar möttes.
-Hej, sa hon och jag log.
-Hej!
Jag såg Sanna och Alicia komma ut från trapphuset och jag tittade mot dom och de log mot oss.
-Hej, vart ska ni?
-Vi tänkte springa en runda, du vet, träna är viktigt, svarade Sanna och jag log mot henne.
-Haha! Men, här är Danielle förresten, ni har väl inte träffats?
-Nej, sa både Danielle, Sanna och Alicia samtidigt och sedan hälsade de på varandra.
Vi stanna och snackade lite innan Sanna och Alicia gav sig iväg och jag tog ett hårt grepp om Danielles hand och vi började gå. Vi hade ingen aning om vart vi skulle, men jag älskade faktiskt att vara ute och gå. Ibland snackade vi om allt möjligt och ibland gick vi bara helt tysta.
-Är de dom tjejerna från Sverige? Sa hon lite frågande och jag nickade.
-Ja, och Niall är tillsammans med Alicia, hon längsta.

-Aha! Har du snacka mycket med dom?
-Ja, dom är verkligen jättesnälla!
-Va bra, sa hon och jag log lite.
-Men, varför flyttade dom hit? Frågade hon och jag tog ett djupt andetag.
-Vad?
-Det är en lång historia.
Jag berättade lite snabbt om vad som hänt och hon verkade verkligen vara jätteledsen för deras skull och hon sa flera gånger att hon skulle vilja lära känna dom bättre.

Louis perspektiv

Klockan åtta ringde det på dörren och där stod Eleanor.
-Hej! Utbrast jag och kramade om henne.
-Hej, sa hon lite tyst och jag gav henne en frågande blick.
-Är du inte glad idag?
-Jo, sa hon och jag nickade. Jo säker.. tänkte jag för mig själv, men jag orkade inte bry mig.

Vi gick in till TV:en där Harry satt och drack läsk.
-Du, Harry?
-Mm?
-Förlåt om vi är taskiga nu, men har du något emot att kanske typ gå hem till Niall eller Zayn?
-Ohh, vad ska ni hitta på?
-Kolla film, utan dig, sa jag och han skrattade.
-Och kanske.. typ..
-Harry, ge dig! Vi vill kolla film utan någon störig Harry!
-Okej då! Sa han lite surt och jag flinade åt honom.
-Tack Harry, sa jag och han stannade upp.
-Ingen fara, Boo Bear!
-Du sa vadå? Jag hörde att Eleanor flinade lite och Harry gjorde detsamma.
-Hejdå, sa Harry snabbt och sprang ut ur lägenheten.

Vi satte oss ner i soffan efter att vi startat en film. Eleanor verkade inte vara så inne i filmen där hon satt med sin mobil uppe, nästa hela tiden.
-Ville du inte kolla film eller? Sa jag efter ett tag och hon kollade mot mig samtidigt som hon suckade.
-Asså, Louis, detta funkar inte, sa hon och jag kollade frågande på henne.
_____________________________________________________________________________________
Inte så rolig del, men jag hinner inte mer just nu! Det kommer förhoppningsvis en del till ikväll! Igår blev det besöksrekord och vi har fått mycket kommentarer på de senaste delarna - det gillar vi! Tack fina ni!
Och, det kommer komma mer från Zayn perspektiv senare, men ni har länge velat ha Louis, och det är svårt att skriva från någons perspektiv när det inte handlar så mycket om dom just då, ja, ni fattar? :)
/Angelica & Johanna

-Så, var bor du då? Frågade läraren och jag fick en klump i halsen.
-Ehm... hos Ni.. nej, jag menar i London, sa jag snabbt och läraren kollade fundersamt på mig..
-Hos Ni.. va? Sa han tjej och jag svalde hårt. 
-I London, sa jag och hon gav mig en underlig blick. Tjejen som jag stött på i korridoren satt längst bak och jag svalde hårt ännu en gång.
-Hon är Nialls tjej, sa hon snabbt och alla tjejerna vände sig först mot henne och sen mot mig.

-VA? Utbrast nästan alla tjejer och jag insåg att jag inte kunde komma undan denna gång.

_____________________________________________________________________________________
Alla tjejerna började prata i mun på varandra och läraren skrek till.

-Nu får ni vara tysta! Tack ehm...

-Alicia, fyllde jag i och han nickade.

-Du kan sätta dig igen, sa han och log mot mig.

Jag satte mig bredvid Ella igen och suckade. Hon skrattade lite åt mig och jag kollade mot tjejerna som blängde surt på mig.

 

När kemilektionen var över var det dags för lunch. Både jag och Ella var riktigt hungriga, så vi slängde in våra böcker i våra skåp så snabbt som möjligt och sedan sprang vi nästa mot matsalen.

 

-Du, kom! jag ska bara gå och snacka med min syster, sa Ella till mig efter att vi tagit mat och jag nickade och följde efter henne. Jag såg Sanna sitta där vid ett bord med en annan tjej. Jag vinkade åt henne och hon log sort. Det var verkligen roligt att se henne le. Jag hade nog aldrig sett henne le så stort i skolan förut, men jag förstod verkligen henne.

-Vänta, vem är din syster? Frågade jag när jag märkte att vi närmade oss Sanna och hennes vän.

-Jane, hon som sitter där, sa hon och jag skrattade. Ella vände sig om och kollade frågande på mig.

-Vad?

Jag skakade på huvudet och två sekunder senare var vi framme.

-Hej Sanna, sa jag glatt och jag såg hur Ella kollade mot mig.

-Va? Känner ni varandra?

-Ja, vi är syskon, sa Sanna glatt och vi alla började skratta.

Jag och Ella satte oss ner bredvid våra syskon och alla presenterade sig lite snabbt.

-Jag måste bara fråga, varför sitter typ alla och kollar hit och pekar? Sa Jane efter några minuter och vi skrattade lite.

-Två anledningar! Svarade Ella.

-Vilka?

-Dom är nya på skolan, sa hon och Jane nickade.

-Ja, och nästa anledning?

-Ehm... du ser Alicia som typ sitter framför dig? Sa Ella och Jane nickade.

-Ja?...

-Hon är tillsammans med Niall...

-Hon är vadå!? Utbrast hon och kollade på mig med stora ögon.

Jag flinade lite åt hennes reaktion och jag kände att jag var tvungen att förklara detta, åtminstone för Jane och Ella.

Jag berättade från början. Att vi vunnit en tävling och att dom åkt till Sverige och allt. Jane och Ella hade sett bilderna på Niall när han kramade om en tjej i Sverige och de förstod nu att det var jag.

När vi lämnade matsalen var det dags för oss alla fyra att gå iväg till våra lektioner. Jag skulle inte ha fler lektioner med Ella idag, så jag sa hejdå till henne och gav henne en kram. Det kändes faktiskt som om vi kunde bli vänner. Hon hade gått fram och snacka om Niall direkt, men hon verkade vara glad för min skull och jag tror säkert att hon är en bra vän. Kanske svårt att säga efter bara en dag, men samtidigt visste jag hur människor gjorde. Efter allt jag gått igenom kunde jag ganska lätt se hur riktiga vänner var och Ella verkade vara en bra vän, även Jane. Jag var såklart glad för att Sanna hittat någon hon kunde vara med, eftersom hon var så pass ung och jag visste att hon tyckte det var jobbigt att lämna alla vänner i Sverige.

 

Nialls perspektiv

 

Vi hade åkt iväg ganska tidigt för att göra en intervju och nu var vi i studion för att sjunga lite. Jag tänkte ganska mycket på Alicia och Sanna. Jag var lite orolig för dom efter vad som hänt igår, men samtidigt visste jag att dom skulle klara sig bra. Jag märkte även att Louis inte riktigt kunde koncentrera sig på det vi gjorde. De andra killarna sa till oss två emellan åt och varje gång kollade Louis mot mig och flinade.

 

När klockan var halv fem fick vi lov att åka hem. Alla vara ganska trötta, men när jag möttes av en glad Alicia i dörren blev jag mycket gladare. Jag gav henne en lång kyss och hon kramade om mig.

-Så, hur var det i skolan? Sanna kom upp bakom Alicia och de båda såg glada ut.

-Det var superbra! Visst, jag fick en hel del sura och avundsjuka blickar på mig men jag brydde mig inte om dom, sa Alicia glatt och jag kunde inte rå för att också le.

-Vad bra, för jag har varit orolig för er hela dagen och har inte kunnat sms:a dig eller något, svarade jag och Alicia kramade om mig hårt.

-Jag har faktiskt fått en kompis, Ella heter hon! Hon är visserligen ett väldigt stort fan av er men hon var så snäll mot mig. Jag kan se på folk om dom är falska mot mig eller inte, sa hon och jag skrattade till lite, både Alicia och Sanna kollade konstigt på mig.

-Vad är det nu Niall?

-Inget, eller jo. Det lät bara så roligt när du sa ”jag har faktiskt fått en kompis”, jag såg att Alicia och Sanna inte kunde låta bli att skratta, så några sekunder senare brast båda ut i ett skrattanfall och jag stod där och log som ett fån.
När de hade lugnat sig så började jag prata med igen,
-Alicia, får jag fråga vad Ella sa till dig?

-Åhh, du allt nyfiken du va? Sa hon och slog till mig lite lätt på min arm för att retas lite med mig.

-Nyfiken som en mus! Men det kan faktiskt vara bra att vara nyfiken ibland, sa jag bestämt med ett stort leende.

-Nej, men hon sa bara att hon tyckte att vi var jättesöta tillsammans och att jag skulle inte bry mig om jag fick en massa hat.

-Jag håller med henne till hundra procent, svarade jag och pussade Alicia snabbt på munnen och jag såg glädjen i Alicias ögon.

 

Jag satte mig vid köksbordet och pustade ut eftersom jag egentligen var ganska trött, men Alicia och Sanna såg hur pigga ut som helst. Hur kunde dom vara så pigga? Efter en hel dag i skolan?

-Men vad ska vi hitta på nu då? Frågade jag och jag hörde hur Alicias mage kurrade.

-Äta kanske? Svarade Alicia glatt.

-Det låter som en bra idé eftersom det verkar som du är hungrig, svarade Sanna.

-Det tycker jag också låter bra, jag gillar tjejer som gillar tjejer som gillar att äta, sa jag utan att tänka mig för.

-Jaså, säger du det? Betyder det då att du gillar mig? Frågade Alicia nyfiket och blinkade med ena ögat mot mig.

-Nej, jag gillar inte dig...jag älskar dig, svarade jag och reste mig lite över bordet för att kunna kyssa Alicia. Vi möttes i en mjuk kyss som var hur härlig som helst.

-Jag älskar dig med, sa Alicia tyst efter vi hade avslutat kyssen.

-Inte mer än vad jag älskar dig, sa jag igen och gav henne en snabb kyss som hon precis hann att besvara.

-Men åhh, kan ni sluta och vara så gulliga mot varandra hela tiden? Sa Sanna irriterat men jag och Alicia brast ut i skratt.
_____________________________________________________________________________________
As we said.. one more part! Ni är bäst på att kommentera, så keep on!
Imorgon kommer fler delar! :)
Och juste - vems perspektiv vill ni läsa ifrån? Det har inte blivit så mycket Zayn och Liam, kanske dags? 
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

Jag plockade undan min talrik och mitt glas och sen insåg jag att Harry inte hade gått upp än.
-Ska inte Harry typ gå upp? Frågade jag Louis och han kollade på mig och suckade.
-Jo, vi ska vara där halv nio...
Jag sprang in i Harrys rum och drog av honom täcket.
-Godmorgon Harry!
-Ut! Utbrast han och två sekunder senare kom Louis in istället och började hoppa på honom.
Jag skrattade åt dom, sa hejdå och tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.
_____________________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Jag och Sanna var på väg genom dörren in till skolan, jag kände mig lite nervös eftersom jag inte visste vad folk skulle säga, tycka eller tänka om mig eller om dom ens visste vem jag var på grund av Niall. Sanna kollade på mig med en blick som visade att hon var lite orolig.

-Vad är det? frågade jag ganska tyst och lugnt eftersom ingen skulle höra precis.

-Inget, jag är bara lite orolig...för dig, jag är rädd för att någon ska vara dum mot min syster, svarade hon och kollade ner i golvet och jag log. Det var det jag gillade med min syster, hon var så omtänksam.

-Men det är lugnt, det kommer att gå bra.

Vi skildes åt och gick mot våra skåp. När jag gick där i korridorerna och trapporna, på väg mot mitt skåp kände jag hur jag fick en del blickar på mig. Antingen var det för att jag var ny här på skolan eller för att jag var tillsammans med Niall, tänkte jag samtidigt som jag gick.

När jag stod där vid mitt skåp kände jag hur någon stirrade på mig och kom närmre mig, jag tittade mot personen och såg att det var en tjej som var ungefär lika gammal som mig. Hon hade ett stort leende på läpparna och jag log lite svagt mot henne. Jag tog ut matteboken eftersom det var den ja behövde till lektionen och stängde mitt skåp. Precis när jag skulle börja att gå, öppnade tjejen sin mun,

-Hej, är det du som är Alicia? Frågade hon och log lite osäkert.

-Eh ja, svarade eftersom jag var osäker på vad hon ville komma fram till.

-Hej, jag heter Ella och jag vill bara säga att jag är ett sjukt stort fan av One Direction och jag tycker att du och Niall är grymt söta tillsammans. Bry dig inte om dom som hatar dig på grund av att du och Niall är tillsammans, sa hon riktigt snabbt så jag knappt hängde med på vad hon sa.

-Eh tack, det var snällt av dig, svarade jag med och log samtidigt som jag kollade ner i golvet eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att hon bara kom fram och sa så.

-Ingen fara, men jag måste gå nu. Vi kanske ses någon gång igen, sa hon och vände sig om och började gå innan jag ens hade hunnit att svara.

Jag började gå åt ett annat håll, med kartan över hela skolan i händerna för att jag skulle hitta rätt klassrum. Tankarna snurrade lite i huvudet. Menade hon det hon sa eller sa hon sådär för att försöka bli min vän och få chansen att träffa kilarna?

Jag fortsatte gå i den lång korridoren. Jag kollade ner i kartan och plötsligt gick jag in i en tjej med långt, ljust hår.
-Oj, förlåt, sa jag snabbt och gick vidare, men tjejen stoppade mig.
-Vänta, va? Är inte du Nialls tjej? Sa hon och innan jag hann svara utbrast hon,
-OMG, du är Nialls tjej, eller hur?
Jag såg att det kom massa tjejer och ställde sig bredvid tjejen som jag inte ens visste vad hon hette.
-Va? Är du Nialls tjej? Fan vad coolt! Utbrast en tjej. Hon var ganska kort och hon hade sitt mörka hår uppsatt i en hästsvans. Jag log mot henne medan jag såg att en tjej gav henne en sur blick.
-Vadå coolt? Hon är tillsammans med Niall... om det hade varit Harry hade det var fett coolt, men det är Niall, asså nej, sa tjejen snabbt och jag fick lust att slå henne. Menade hon att Niall var  ful? Nu gav de flesta tjejerna henne en sur blick istället och jag flinade lite för mig själv.
-Alla tjejerna började diskutera vem av killarna som var snyggast och jag smet där ifrån. Jag hittade klassrummet jag skulle vara i och när jag kom in där såg jag till min glädje Ella.
-Hej! Du kan sitta här bredvid mig, sa hon glatt och jag nickade.
-Ehm, tack, sa jag och hon log stort.

När matteläraren kom in var jag tvungen att gå fram och presentera mig. Det kändes riktigt kul och jag trivdes här redan. Jag kände ingen och jag var lite orolig för hur det var med Sanna, men jag kände på mig att detta kunde bli bra, riktigt bra. Även om det redan hade börjat snackas om mig och Niall.

Ella berättade lite för mig vad de hade jobbat med innan och efter tjugo minuter var vi båda koncentrerade på att jobba. Jag märkte hur läraren kollade mot oss ganska ofta, men han såg ganska nöjd ut där han stod och kollade ut över klassen.

Sannas perspektiv

När min engelsk lektion var slut gick jag direkt till mitt skåp för att lägga in mina böcker och sen kollade jag på mitt schema. Historia stod det och jag suckade. Jag kollade mig runt lite för att se om jag kunde hitta Alicia, men det var ganska svårt. Det kryllade med folk och jag kände mig så liten och ensam här jag stod. Jag såg en utav tjejerna som varit på min engelsklektion och jag ropade på henne,
-Jane! Hon vände sig mot mig och log.
-Åh, hej! Förresten, här är din penna jag lånade, sa hon och jag skrattade och slängde in pennan i mitt skåp.
Vi började snacka lite och sedan kom jag på varför jag egentligen hade ropat på henne.
-Jo, jag har historia snart, vet du var denna salen ligger? Frågade jag och visade henne mitt schema.
-Ja, det är på tredje våningen, bland alla de gröna skåpen.
-Åh, tack!
-Ingen fara! Jag ska ha musik nu, men vi kanske kan äta lunch tillsammans? Jag nickade mot henne och plötsligt kände jag mig inte så ensam längre. Jag hade verkligen inte velat gå in i matsalen själv, fast jag hade ju Alicia, men hon kanske inte ville vara med mig här i skolan.
-Kan jag få ditt nummer, så smsar jag dig när jag har lunch!
-Absolut! Jag knappade in mitt nummer på hennes mobil och hon gjorde detsamma på min mobil.
-Super! Vi ses sen då! Sa hon och gav mig en snabb kram och innan jag hann reagera var hon på väg mot sin lektion. Skärmen blinkade till och det var ett nytt sms, från Alicia. ”Är allt bra med dig? Vi kan träffas på lunchen och äta tillsammans om du vill!”. Jag låste mitt skåp och sedan började jag gå mot klassrummet jag skulle vara i.

När jag stod utanför klassrums dörren tog jag upp mobilen och svarade Alicia. ”Ja, allt är bra! Jag bestämde nyss med en tjej att vi skulle äta lunch tillsammans, men du kan hänga med... har du inga vänner eller ;)?” skrev jag och skrattade för mig själv. ”Haha, alla frågar mig om Niall, men jag lyckas komma undan hela tiden... men jag har träffat en tjej som heter Ella, så jag äter med henne i så fall! Trivs du här?”. ”OM jag trivs!” svarade jag och sedan öppnade en lärare dörren och jag gick in lite försiktigt. Det droppade in fler och fler personer, dock inga som jag kände igen. De flesta var killar och det kändes som jag hamnat i en killklass där allt skulle bli kaos. Till sist kom det in tre tjejer och de kollade mot mig och började viska. Jag flinade för mig själv och sen började läraren snacka.
-Som ni ser är här en ny tjej, vill du komma fram och presentera dig? Jag nickade mot läraren och sedan gick jag fram.

Alicias perspektiv

När klockan var fem över elva var det dags för min kemilektion. Salen la nästan intill mitt skåp så jag kom i alla fall inte för sent. Lektionen skulle hålla på i en timme och sedan var det dags för lunch. Min magen kurrade till lite och jag såg att en kille kollade mot mig. Jag kollade ner i golvet och var nära på att skratta ihjäl mig, men sen såg jag att Ella kom och jag log mot henne.
-Hej, ska du också ha kemi nu? Sa jag och hon nickade.
-Japp! Ska vi äta lunch tillsammans sen?
-Ja visst!

När alla hade kommit till lektionen fick jag ännu en gång presentera mig. Jag sa vad jag hette, att jag kom från Sverige och varför jag hade kommit hit. Jag berättade inte så mycket om min mamma och pappa, då jag tyckte det var ganska jobbigt.
-Så, var bor du då? Frågade läraren och jag fick en klump i halsen.
-Ehm... hos Ni.. nej, jag menar i London, sa jag snabbt och läraren kollade fundersamt på mig..
-Hos Ni.. va? Sa han tjej och jag svalde hårt.
-I London, sa jag och hon gav mig en underlig blick. Tjejen som jag stött på i korridoren satt längst bak och jag svalde hårt ännu en gång.
-Hon är Nialls tjej, sa hon snabbt och alla tjejerna vände sig först mot henne och sen mot mig.

-VA? Utbrast nästan alla tjejer och jag insåg att jag inte kunde komma undan denna gång.
_____________________________________________________________________________________
En lång del! Vi har tänk igenom lite vad som ska hända senare i novellen och vi tror nog det kommer bli bra! 
Vi vill också säga TACK till alla er som redan skrivit en kommentar om varför just ni ska få vara med. Ni är så otroligt söta och snälla allihop och vi önskar helt seriöst att vi hade kunnat ge er en egen roll, dock hade det blivit lite rörigt ;) Men, som sagt, TACK! Det är på grund av alla de kommentarerna som vi skrivit denna långa del, det är verkligen peppande med era kommentarer! Fortsätt kommentera bra, så kommer det förmodligen en till del idag!
/Angelica och Johanna