Harrys perspektiv

Kvinnan, som inte sa så jättemycket, kollade ner i sina papper och gjorde några konstiga miner med sin mun och sedan kollade hon upp mot oss.
-Rum 759. Men, det är förbjudet att gå in där. Han är... mycket allvarligt skadad.
Vi alla blev nog lite glada av att vi hittat rätt, men att han var allvarligt skadad gjorde oss ledsna och rädda. Tänk om... han inte skulle överleva? Att bli skjuten var trots allt ganska farligt.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi väntade otåligt på hissen. Jag stod och hoppade upp och ner och äntligen kom hissen. Vi gick in och Amanda tryckte på sjuan eftersom det var på den sjunde våningen. Det kändes som hissen tog en evighet att komma upp, men jag antar att det är så när man väntar på något. Jag tror vi alla bara ville se Zayn, se så att han levde.

Hissen stannade och dörrarna öppnades. Alla tog ett försiktigt steg ut från hissen och vi började leta efter rummet Zayn skulle vara i.
Vi gick tysta och nervösa längs korridoren och kom tillslut fram till rum 759. På varje dörr fanns ett litet fönster. Ingen vågade titta in genom fönstret till Zayns rum, vi var rädda för hur han kanske såg ut.
Efter lite om och men gick Johanna mot dörren, med Niall tätt efter henne. Han hade sina händer på hennes midja. Johanna tittade in genom fönstret och jag såg direkt i hennes blick att det var något som inte stämde.

Johannas perspektiv

Liams perspektiv

-Vem vet, ni är kanske i fara nu. Det är kanske någon som vill skada alla er, sa hon och började gråta. Jag insåg ganska snabbt att det hon sa kanske kunde vara sant. Men varför ville någon skada oss? Jag tog upp mobilen för att ringa Paul. Snabbt tryckte jag in hans nummer som jag kunde utantill. Ton efter ton gick och till slut svarade han.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Hej, sa en välkänd röst.
-Hej, sa jag och innan jag fortsatte tänkte jag igenom vad jag skulle säga.
-Liam, ni har hört vad som hänt med Zayn va? Håll er alla inomhus, okej?
Det var som om han visste varför jag ringde.
-Men... var är han? Vi måste hitta honom, sa jag och Paul suckade.
-Ja, jag vet. Men folk kan vara ute efter att skada er. Ni måste stanna inomhus. Lova mig det. Allt kommer fixa sig.
-Men Paul, vi mås...
-Stanna inomhus, sa han bestämt och jag suckade. Jag skulle aldrig har ringt honom, fast då hade han förmodligen ringt någon av oss.
-Paul. Det är Zayn. Vi måste få reda på vilket sjukhus han kommit till, eller något.
-Liam, lyssna på mig. Ni stannar hemma, okej?
Jag visste att vi borde stanna hemma, men jvi var ju trots allt i bilen redan, på väg till... ja, var vi nu var på väg.
-Ja, okej, sa jag efter några sekunder och sedan la jag på.

-Vad sa han? Frågade Louis.
-Han sa att vi skulle stanna hemma...
-Ska vi vända? Frågade han osäkert och jag skakade på huvudet.
-Nej, vi måste ta reda på vilket sjukhus han kommit till, sa jag och Louis nickade.
-Men killar, ni kan också vara i fara, sa Amanda som satt i baksätet. Jag vände mig om och våra blickar möttes.
-Någon är kanske ute efter att skada er alla, fortsatte hon och jag nickade. Hon hade rätt, men jag tänkte inte åka hem nu. Jag visste att Paul skulle bli arg, men det fick jag ta sedan. Det kanske skulle vara mitt fel nu om vi blev skadade, men för mig var det viktigt att hitta Zayn. Jag hade ringt på hans mobil ett antal gånger, men ingen hade svarat. Hade ingen märkt han han blivit skjuten? Tänk så låg han bara mitt på en gata någonstans i London? Tanken skrämde mig och jag kom snabbt tillbaka ifrån min tankar.
-Ja, men vi måste hitta Zayn, sa jag och sedan kollade jag fram igen.
-Var ska vi köra? Frågade Louis och efter några sekunders tänkande så var det St. George's hospital som kom upp i hjärnan. Det var ett av London större sjukhus, så vi kanske fick chansa.
-Kör till St. George's hospital, sa jag och Louis nickade.

Vi parkerade bilen utanför sjukhuset och jag bad Amanda ringa till någon av de andra. Vi satt kvar i bilen tills dess att Amanda snackat färdigt.
-Vem snackade du med?
-Johanna. Dom kommer hit snart, jag sa att vi väntade här.

Harrys perspektiv

Vi svängde in på parkeringen och parkerade bredvid Louis bil. Vi gick av bilen och det gjorde även Liam, Louis och Amanda.
-Vi snackade med Paul också, sa Liam och jag nickade.
-Vad sa han?
-Att vi borde stanna inomhus..
-Men, varför körde vi då?
-För det handlar om Zayn. Vi måste i alla fall få veta vart han är, sa Liam och jag nickade. Han hade rätt, men jag visste också att Paul skulle bli arg för dethär. Riktigt arg.
-Kom, vi går in nu, sa Liam och började gå mot den stora ingången. Vi alla följde efter honom, lite smått rädda för vad som skulle hända.

När vi väl kom in fanns det knappt en människa inom synhåll. Vi kollade oss omkring och jag såg att där satt en kvinna en bit bort med massor av papper runt sig. Jag antog att det var receptionen och jag vände mina steg ditåt.
-Hej, sa jag. Kvinnan kollade upp på mig. Hon såg inte så värst glad ut. Hon verkade ha en ganska dålig dag där hon satt i en tröja som såg väldigt gammal ut och håret var mer som ett fågelbo. Hennes andedräkt var inte heller den bästa. Alla de andra kom upp bakom mig och kvinnan kollade surt på oss alla.
-Vad vill ni?
Till min räddning tog Liam över.
-Jo, vi söker efter Zayn. Zayn Malik, är han här? Vi hörde att han blivit skadad och vi vill veta om han kommit till något sjukhus?
Kvinnan, som inte sa så jättemycket, kollade ner i sina papper och gjorde några konstiga miner med sin mun och sedan kollade hon upp mot oss.
-Rum 759. Men, det är förbjudet att gå in där. Han är... mycket allvarligt skadad.
Vi alla blev nog lite glada av att vi hittat rätt, men att han var allvarligt skadad gjorde oss ledsna och rädda. Tänk om... han inte skulle överleva? Att bli skjuten var trots allt ganska farligt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Någon skrev att dom tänkte sluta läsa om Zayn dog och att vi skulle säga om han skulle dö eller inte.. men vi tänker inte säga något. Vill ni få reda på vad som händer, då får ni läsa ;)
Kommentera på, för vi vet att ni är duktiga på det! :)
Såg även att vi börjar närma oss 200 följare på bloglovin, wiho!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Här! Utbrast Amanda efter någon minut. Jag och Johanna vände våra huvud mot henne.
-Vad står det?
Amandas ansiktsuttryck ändrades till en förskräckt min och jag upprepade.
-Vad står det?
-Kändiskille skjuten och allvarligt skadad.
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur tårarna började rinna. Zayn, skjuten? Jag ville inte ens tänka tanken. Jag tog mobilen ur Amanda händer, i hopp om att hon bara skojade, men varför skulle man skoja om en sån sak? Jag läste samma sak som hon läst och tårarna bara fortsatte rinna.
_________________________________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Jag vände mitt huvud mot tjejerna för att se vad de höll på med. Julia höll en mobil hårt med båda händerna och stirrade chockat på skärmen. Jag kunde se tydligt hur alla grät. Vad hade hänt Zayn egentligen? Jag gick fram mot tjejerna och kramade om de samtidigt. När jag släppte taget om dem så sträckte Julia fram Amandas mobil. Var det verkligen sant det som stod på mobilen? Hade Zayn blivit skjuten? Vem kunde vilja skada honom? Var är han nu? Tankarna for runt i min hjärna och jag märkte då hur tårarna rann nerför mina kinder. Jag kunde bara inte förstå det vad som hade hänt.

Jag vände mig om och gick mot killarna. Tjejerna följde sakta efter mig. Niall kollade mot Johanna och drog snabbt in henne i en kram, han pussade henne på hjässan.
-Har ni fått reda på något mer? Frågade Harry oroligt och jag kunde se hur han också grät. Det var ingen av oss som hade ett öga tort. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag nickade försiktigt.
-Vet ni vad som har hänt med Zayn? Frågade Louis och det lät som han hade lite hopp. Hopp om att det var något positivt, men det var de inte. Det jag skulle berätta för dem nu var hemska nyheter.
-Han har, hann jag säga innan min röst brast. Tårarna rann som aldrig förr. Veta att någon har gjort såhär mot Zayn. Hur kunde någon bara skjuta Zayn? Och vem kunde ha gjort det?
Julia klappade mig tröstande på ryggen, men de hjälpte inte.
-Han har blivit skjuten, sa Julia både snabbt och tyst, så man knappt hörde det. Jag var tacksam för att hon sa det eftersom jag inte klarade av att säga det själv. Killarna såg helt chockade ut, de stod och gapade samtidigt som tårarna trängde fram.
-Men va? Sa Harry förvånat och han lät även väldigt förvirrad. Jag kunde se i hans ansikte att han var helt förstörd.
-Vi måste hitta honom, sa Louis helt plötsligt och jag förstod inte hur vi skulle kunna hitta honom, London var ju riktigt stort.
-Men hur ska vi hitta honom? Tänk om, sa jag innan jag blev avbruten.
-Han bör ju vara på något sjukhus, sa Johanna lugnt. Varför hade vi inte tänkt på det tidigare? Klart han var på ett sjukhus någonstans i London. Men vilket? Det fanns ju mer än ett sjukhus här.
-Vi måste leta, vi måste se hur det är med han, sa Niall. Han lät panikslagen, som han var verkligen var tvungen att hitta Zayn nu. Han hade rätt, vi var tvungna att hitta Zayn på en gång. Tänk om han inte överlevde, vad skulle vi ta oss till då?
-Men ska vi åka och leta efter rätt sjukhus? Ska vi dela upp oss? Frågade Louis och vi alla nickade.

Vi satt nu i bilen. Jag åkte med Louis och Amanda, med Harry körde Julia, Niall och Johanna.
-Vi kanske borde ringa Paul, sa Amanda plötsligt.
-Varför? frågade Louis.
-Vem vet, ni är kanske i fara nu. Det är kanske någon som vill skada alla er, sa hon och började gråta. Jag insåg ganska snabbt att det hon sa kanske kunde vara sant. Men varför ville någon skada oss? Jag tog upp mobilen för att ringa Paul. Snabbt tryckte jag in hans nummer som jag kunde utantill. Ton efter ton gick och till slut svarade han.
________________________________________________________________________________________________________________
Tror ni att dom kommer få reda på var Zayn är? Eller, är det för sent?...
Ni har blivit proffs på att kommentera, fortsätt så :)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Zayn, i det stora pojkbandet One Direction, har råkat ut för en olycka och är allvarligt skadad.
Vad skulle jag göra? Niall stod i duschen och det fanns ingen annan i lägenheten. Jag kände hur jag fick mer och mer panik.
-Niaaaaaaaaaaaall! Ropade jag och gick mot badrummet.

_________________________________________________________________________________________________________________
Niall, som precis börjat duscha stängde av vattnet och jag knackade på dörren och kände hur jag fick mer och mer panik.
-Saknar du mig redan? Sa han och jag kunde höra hans gulliga skratta.
-Niall, detta är seriöst... dom sa på TV:en att...
Jag kände en tår rinna ner för kinden. Jag hatade orden ”allvarligt skadad”. Det gjorde mig så rädd. Och nu handlade om Zayn.
-Hallå? Johanna? Fortsätt...
-Han var allvarligt skadad.
Jag svalde hårt och väntade på Nialls reaktion.
-Va?
-Ja, dom sa det, sa jag..
-Men, va? Ring dom andra nu, jag kommer snart.
Jag hörde att hans röst lät lite darrig och jag mådde nog inte mycket bättre än honom. Jag sprang in till TV:en, där nyheterna nu var slut, och hämtade min mobil. Jag bläddrade igenom min telefonlista och det stannade precis vid Liams namn, så jag tryckte på ring.

-Hej det är Liam, svarade Liam med en lugn röst i andra änden i telefonen.
-Liam, såg du nyheterna? Sa jag och man kunde höra paniken i minn röst. Och rädslan.
-Va? Nej...men vad är det? Du låter rädd..
-Ja. Dom sa att Zayn, i det stora..
Jag tog en paus. Jag ville bara skrika av rädsla. Jag kände hur jag började skaka och jag såg att Niall kom mot mig. Hans såg helt förskräckt ut och han kollade mot mig. Jag mimade ”Liam” och han nickade.
-Johanna?...
-Pojkbandet One Direction, har råkat ut för en olycka och är allvarligt skadad.
Det sista sa jag snabbt och det blev tyst i telefonen.
-Kom ut. Vi ses där ute. Jag säger till dom andra.
Sedan var han borta. Jag tog bort telefonen från örat och samtalet stängdes av. Jag ställde mig upp och kunde se en tår i Nialls öga. Det gjorde ont i mig och det kändes som allt blev värre än vad det kanske var. Men jag var så rädd. Jag tog ett steg mot honom och kramade om honom.
-Vi skulle gå ut och träffa dom andra, sa jag och Niall nickade. Jag släppte taget om honom och vi gick mot ytterdörren. Jag drog på mig min skinnjacka och satte på mina converse. Niall tog nycklarna och vi gick ut. Min mobil la jag ner i fickan och sedan mötte vi upp Liam, Harry, Louis, Julia och Amanda.

Jag, Julia och Amanda stod en bit ifrån killarna. Det verkade som om dom ringde runt till massa olika människor och vi kände att vi inte ville störa dom just nu. Vi alla var i tårar. Det som gjorde mig mest rädd var att ingen visste vad som hänt. Det vi visste var att han var allvarligt skadad.

Julias perspektiv

-Vad sa dom på nyheterna? Frågade jag.
-Att.. Zayn i det stora pojkbandet One Direction var allvarligt skadad...

-Inte vad som hänt? Eller var?
Johanna skakade på huvudet.
-Gå in på internet och kolla om där står något, föreslog Amanda och jag kände i mina fickor. Jag hade glömt min mobil.
-Har någon av er sin mobil här? Jag glömde min.
-Jag har, sa Amanda och Johanna samtidigt, men Johanna stoppade ner sin i fickan igen och Amanda gick in på internet.

-Här! Utbrast Amanda efter någon minut. Jag och Johanna vände våra huvud mot henne.
-Vad står det?
Amandas ansiktsuttryck ändrades till en förskräckt min och jag uppreade.
-Vad står det?
-Kändiskille skjuten och allvarligt skadad.
Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kände hur tårarna började rinna. Zayn, skjuten? Jag ville inte ens tänka tanken. Jag tog mobilen ur Amanda händer, i hopp om att hon bara skojade, men varför skulle man skoja om en sån sak? Jag läste samma sak som hon läst och tårarna bara fortsatte rinna.
_________________________________________________________________________________________________________________
Så himla kul att ni kommenterar så mycket, vi blir riktigt glada! Nu funkar mitt internet igen *glädjedans* :) 
Några har undrat hur många delar det kommer vara på denna delen osv, men vi vet inte exakt. Vi kommer skriva tills vi känner att denna novellen borde få ett slut, men efter det kommer vi förmodligen börja på en ny! 
Kommentera mycket nu så kommer vår dag börja bra imorgon om jag måste godkänna massa kommentarer!
/Angelica & Johanna

förlåt om här finns lite stavfel och slarvfel, men jag fick skriva ihop dethär ganska snabbt, men ni kan nog läsa det ändå ;)

Amandas perspektiv

Jag kände något mot min kind och jag vaknade upp ur mina drömmar. Jag öppnade ögonen och såg Louis sitta där.
-Godmorgon, sa han och han log stort.
-Godmorgon, sa jag och log minst lika stort. Han visste verkligen hur man väckte mig på bästa sätt.
-Ska vi gå och fixa lite frukost? Frågade Louis.
-Snart, jag är trött, sa jag och han skrattade. Han la sig ner sidan om mig och jag bara njöt av att få känna hans närhet. Det var här jag trivdes, i Louis närhet.

________________________________________________________________________________________________________________
-Hur känns det att vara här då? Frågade Louis. Om han hade frågat det dagen innan hade jag nog tänk tanken att åka hem, men just nu kändes allt så bra.

-Bra, sa jag och log. Han sa inget mer, så jag bestämde mig för att ta tag i konversationen.
-Jag får ju träffa dig, sa jag ganska tyst och han log, men sen blev det tyst igen. Vad skulle jag säga?
-Amanda, förlåt mig. Jag har varit en idiot. Jag var en idiot som inte trodde dig. Jag förstår om du inte vill förlåta mig. Jag gillar dig, riktigt mycket, men jag förstår dig om du inte vill fortsätta. Förlåt mig. Jag tvingar dig inte till att vara min flickvän, men jag vill bara att du inte är sur. Jag ångrar allt.
Jag blev mållös. Jag gillade han mer än något annat och orden som han just sagt fick mig bara att gilla honom mer. Han var så söt, omtänksam och snygg. Det var Louis vi snackade om, så det fanns bara ett ord som kunde beskriva honom. Perfekt.
-Louis, jag gillar dig fortfarande. Visst, jag blev ledsen när du inte trodde på mig, men det är som Johanna sa till mig, ibland behöver man komma ifrån varandra för att inse hur mycket man tycker om varandra. Jag vill vara mer än vänner, sa jag och jag kunde se hur stort Louis log.
-Jag älskar dig, sa han.
-Jag älskar dig med.
Inom mig fick jag den där pirriga känslan. När alla känslor sväller över och allt bara känns så bra. Detta var riktigt kärlek.
Två sekunder senare kände jag hans läppar mot mina. Jag kände att han la sin hand på min hals och jag gjorde detsamma på honom. Det var en sån perfekt kyss. En kyss jag väntat på i flera dagar. När vi, motvilligt, avslutade kyssen log vi båda stort mot varandra och allt kändes så bra. Som om det varit vi i flera år. Som om inget hänt. Det var något jag verkligen gillade med Louis, att det var så lätt att snacka med honom, och att vi förstod varandra så bra.
-Ska vi gå och fixa lite frukost nu då? Frågade Louis och jag nickade.
-Förresten, var sov Julia och Johanna inatt?
-Julia sov här och Johanna sov hos Niall, svarade Louis.
-Och Julia och Harry hade lite kul igår..., fortsatte han och jag skrattade.
-Jasså? Sa jag och Louis nickade.
-Jag kunde knappt somna.
-Oj oj, sa jag och vi båda skrattade.
Louis tog tag i min hand och vi gick ut genom rummet. Solen lös upp hela lägenheten och bara en sån sak fick mig alltid på bättre humör. När vi väl kom in i köket såg vi Julia och Harry. Båda två såg väldig trötta ut.

-Godmorgon, sa Louis.
-Godmorgon, gäspade Harry lite trött, och sedan mötte jag Julias blick. Hennes blick for fort ner till våra händer och när hon kollade på mig nästa gång log hon extra stort. Även om hon inte sa ett ord kunde jag lista ut vad hon ville fråga, så jag nickade och log mot henne.
-Kan vi inte fixa pannkakor till frukost? Frågade Louis och jag nickade.
-Jag och Louis fixar det, så ni får kolla på TV så länge, sa Harry. Louis protesterade lite, men både jag och Julia tyckte det var en bra idé, så Louis fick ge sig.

Harrys perspektiv

När vi var klara med allting satte vi det på en bricka och bar in det till soffan där Julia och Amanda satt.
-Åhh, vad det luktar gott, utbrast Julia och jag log stolt mot henne.
-Hoppas det smakar lika gott, sa Amanda och jag instämde.
-Det hoppas jag med!
Vi satte oss ner i soffan och började äta. Maten tystnade våra munnar, i alla fall en stund. Louis hade inte så lätt för att vara tyst, så det var han som drog igång konversationerna.
-Så, ni hade roligt igår?
Var han tvungen? Jag visste hur mycket Julia skämdes och jag kunde se ett stort flin på Amandas läppar. Jag suckade lite för mig själv.
-Ja, roligare än er. Ni bara sov, sa jag för att försöka göra det mindre pinsamt.
-Jag försökte sova, men det var inte så lätt, sa Louis och la betoning på försökte. Jag skrattade och såg hur Julia satt bredvid mig och så lite smått generad ut. Jag var ju trots allt van vid det här, men Julia var inte riktigt det.
-Tur jag somnat innan då, sa Amanda och flinade. Jag suckade för mig själv. Detta var något vi skulle få höra resten av denna veckan. Men jag kunde inte säga att jag ångrade det, jag bara var lite smått sur på Louis för att han förstört allt. Hade han inget bättre för sig?

Nialls perspektiv

Min mobil ringde och på skärmen stod det Louis.
-Hej!
-Hej, är ni vakna? Vi tänkte att vi kunde åka på en sightseeing tur i London idag, för att visa tjejerna runt lite, funkar det? Eller har ni tänk göra något?
-Det låter bra! Har du snacka med Liam och Zayn, så att dom är vakna?
-Ja, Harry skulle ringa dom!
-Vad bra! Vilken tid?
-Vi ses klockan halv ett. Där finns en tur som börjar klockan ett, men det är ju bäst att vara i tid!
-Okej! Vi ses då!

Jag och Johanna hade varit vakna ett tag och fixat en rejäl, god frukost. Vi satt framför TV:en och åt frukost i lugn och ro.
-Vem var det som ringde?
-Louis. Dom tänkte att vi skulle åka på en sightseeing tur idag, låter det kul?
-Ja, såklart!
-Va bra! Vi måste vara klara till halv ett, sa jag och vi båda kollade på klockan. Tjugo över tio visade den och vi båda tyckte det var skönt att vi kunde ta det lite lugnt.

När vi ätit upp frukosten satt vi kvar i soffan. Jag satt i hörnet av soffan med Johanna i mina armar. Hennes blonda, lockiga hår kittlade mot min hals och vi flätade ihop våra händer. Hon kollade mot mig och våra läppar möttes i en perfekt kyss. För några sekunder drömde jag mig bort till ett varmt land, på en strand med Johanna, men jag var snabbt ute ur mina tankar.
-Jag älskar dig Johanna, sa jag tyst. Nästan viskade.
-Jag älskar dig också, sa hon. Jag kramade om hennes hand och bara njöt av att känna hennes doft. Hon var min. Jag ville visa upp henne för hela världen, och bara berätta för alla hur mycket jag älskade henne.
________________________________________________________________________________________________________________
Inte så jättespännande del, men lite pussar och pinsamma ögonblick är väl alltid något!
Ni verkar gilla designen, vilket vi också gör! :) Chatten har vi tagit bort då det blev mest reklam i den för sina egna novellbloggar och vi förstår att ni vill ha fler läsare, men det kändes inte som om chatten kom till så stor nytta.
Kommentera på!
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Jag la min ena hand på hennes bröst och kände att jag blev mer och mer upphetsad. Det började resa sig där nere på mig. Jag rörde mina höfter upp och ner samtidigt som Julia höll på att ta kalsonger. När kalsongerna var nere vid knävecken hörde jag plötsligt hur någon smällde upp dörren. Jag drog snabbt tag i täcket och tog det över oss. Blicken vände jag mot dörren och där stod Louis.

____________________________________________________________________________________
-Ehh... började jag och jag såg ett flin i Louis ansikte.
-Harry, vad sa vi?
-Skullle inte du.. eh.. sova? Frågade jag och Louis nickade.
-Jo... men jag satte mig vid datorn istället, sa Louis och jag såg hur han flinade mot mig.
-Ja, okej, men kan du gå nu? Sa jag lite irriterat. Louis bara skrattade åt mig.
-Ja, men ni kan väl... ta det lite lugnt. Jag tänkte sova...
-Ja, okej, godnatt. Gå nu, sa jag och lät sur. Varför skulle han komma just nu? Jag suckade för mig själv och Louis smällde igen dörren igen. Julia, som låg under mig, såg väldigt generad ut.
-Det var bara Louis, sa jag och log lite, men Julia verkade inte tycka det var like roligt.
-Så var vi? Sa jag och blinkade mot Julia.
-Harry, en annan dag, sa hon och jag gav henne en ledsen min.
-Men, jag lovar? Sa jag och jag trängde fram ett leende.
-Okej då, sa jag och drog upp mina kalsonger som var halvt av.

Julias perspektiv

Varför? Varför var Louis tvungen att komma in? Jag ville bara sjunka genom marken, eller bara försvinna härifrån. Jag ville aldrig mer visa mig för Louis. Detta var det värsta som kunde hända, både jag och Harry var nästan helt nakna och vi var jättenära på att göra det. Jag var verkligen redo för att göra det med Harry ikväll, det kändes bara så perfekt när det var han och jag.
Jag reste mig upp från sängen, med bara trosorna på och jag kände hur Harry stirrade på mig.
-Vad ska du? Frågade han förvånat samtidigt som han kollade intesivt på mig och bet sig i läppen.
-Hitta en tröja, jag kan ju inte sova såhär, sa jag lite smått irriterat eftersom jag var lite irriterad för vi hade blivit avbrutna.
-Men älskling, klart du kan, sa Harry och jag kunde inte låta bli att få ett litet leende på läpparna.
-Nej, jag vill ha en tröja, svarade jag bestämt och Harry svarade inte. Så jag fortsatte att titta efter en tröja.
-Kan jag låna denna? Frågade jag och höll upp tröjan Harry hade haft på sig innan. Han nickade men såg lite besviken ut. Jag drog på mig tröjan och kröp ner bredvid Harry med täcket över oss. Jag låg med ryggen mot Harry och han höll ett hårt men ändå ett mjukt grepp om mig. Jag kände hans varma andetag i nacken jag hörde hur han mumlande något men jag kunde inte riktigt höra vad. Han kysste mig mjukt i nacken och jag rös till.
-Jag älskar dig Julia, sa han och ett leende spred sig. Det kändes som jag log med hela ansiktet nu. De tre orden betydde riktigt mycket för mig och att höra de från Harry var bland det bästa som fanns.
-Jag älskar dig med, svarade jag och vände mig om så vi nu låg mot varandra och tittade in i varandras ögon. Jag såg glädjen i hans undebart gröna ögon, det var som hans ögon förtrollade hela mig.
-Jag kommer aldrig släppa dig, jag kommer aldrig lämna dig. Det lovar jag, sa han och kysste mig mjukt. Ett glädjerus for genom hela min kropp och det var hos Harry jag ville vara, resten av mitt liv.

Louis perspektiv

När jag vaknade på morgonen så log jag stort för mig själv. Jag visste inte varför. Kanske för att jag visste att Amanda sov i samma hus som mig? Det kändes lite bättre efter att vi snackat igår, men allt var fortfarande inte helt bra. Jag kollade på klockan. Halv nio visade den och jag gäspade högt och reste mig motvillig upp. Jag gick direkt in i badrummet och gick på toa.

Några minuter senare stod jag utanför som Amanda somnat i. Jag öppnade försiktigt dörren och såg att hon låg där på soffan. Ett litet leende spred sig på mina läppar och jag tvekade lite, men bestämde mig för att gå in. Jag satte mig på kanten av soffan och jag la min han över hennes. Jag kunde höra hennes andetag och jag kunde inte låta bli att luta mig över henne och ge henne en lätt puss på kinden.

Amandas perspektiv

Jag kände något mot min kind och jag vaknade upp ur mina drömmar. Jag öppnade ögonen och såg Louis sitta där.
-Godmorgon, sa han och han log stort.
-Godmorgon, sa jag och log minst lika stort. Han visste verkligen hur man väckte mig på bästa sätt.
-Ska vi gå och fixa lite frukost? Frågade Louis.
-Snart, jag är trött, sa jag och han skrattade. Han la sig ner sidan om mig och jag bara njöt av att få känna hans närhet. Det var här jag trivdes, i Louis närhet.
____________________________________________________________________________________
Verkade som ni gillade förra delen... ;) 
Ja, vi vet att Louis förstör i många noveller, men vad förväntar ni er, Larry Stylinson forever liksom ;) 
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

-Ja. Var är Julia?
-På toa... hon sover här inatt, hoppas det är okej, sa han och jag skrattade.
-Om ni inte är allt för högljudda, jag vill liksom kunna sova...
-Ha-ha, kul, sa Harry och jag skrattade.
-Man vet ju aldrig...
-Nej, sant...
-HARRY? utbrast jag och kom snabbt på att Amanda låg och sov.
-Schhh! Ta det lugnt, sa han och vi båda skrattade.
-Aja, godnatt, sa jag och Harry log.
-Godnatt.

___________________________________________________________________________
Harrys perspektiv

Jag öppnade dörren intill mitt rum och gick in. På sängen satt Julia och tittade ner mot sin mobil som lös upp lite av det släckta rummet, jag log stort och fjärilarna i magen började flyga rundor. Hon var min.
-Vad gör du? Frågade jag henne nyfiket när jag hade satt mig ner i sängen bredvid henne.
-Äh, kollar bara twitter. Inget roligt har hänt, sa hon och suckade men hon hade ändå ett leende på läpparna.
-Vad ska vi hitta på då? Frågade jag glatt. Även om vi inte hade varit ifrån varandra så länge hade jag saknat hennes närhet. Jag ville bara ligga ner och mysa med henne, ha henne i min famn.
-Vad sägs om att titta på en film? Sa hon, precis som hon hade läst mina tankar. För att kolla på en film betydde ju att jag kunde ha henne i min famn och krama om henne.

Vi startade filmen, men jag kunde inte slita min blick från Julia. Hon var så vacker och underbar. Jag började dra mina fingrar genom hennes lockiga hår. Jag snurrade mina fingrar runt i hennes hår och jag såg att hon log och tittade upp mot mig. Utan att säga ett ord vände hon tillbaka blicken mot Tv:en och jag fortsatte att röra lätt vid hennes hår som föll ner för hennes axlar. Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag pussade henne lätt i håret. Efter några minuter vände sig Julia om och låg på sidan, mot mig. Hon hade fortfarande sitt huvud på min axel och hennes hand placerade hon på min mage. Jag log mot henne och jag tog tag i hennes andra hand. Vi flätade ihop våra fingrar och jag tittade ner på henne igen.

Jag lutade mig ner mot henne och närmade mig hennes ansikte. Sakta och försiktigt mötte jag hennes läppar i en fantastisk kyss som hon besvarade mycket väl. Kyssen blev mer och mer passionerad och Julia hamnade på ryggen. Jag la mig över henne utan att våra läppar gled ifrån varandra. Med händerna på varsin sida om henne för att inte lägga all min tyngd över henne, kysste jag henne intensivt och Julia stönade till.
Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag hade de mot hennes mjuka läppar. Jag förde upp min ena hand under hennes tröja och närmade brösten. Jag avslutade kyssen för att titta på henne. Jag gav henne en blick, som frågade om det var okej. Hon nickade och bet sig i läppen.
Jag började sakta dra av hennes tröja och jag bet mig försiktigt i läppen. Hon tog tag i kanten av min tröja och försökte dra av den, men lyckades inte så bra. Jag tog av min tröja och hennes blick fastnade på min mage. Jag böjde mig ner mot henne så jag låg över henne igen.
-Gillar du det du ser? Viskade jag i hennes höra. Men hon svarade inte. Hon vände huvudet och började kyssa mig igen väldigt passionerat.
Jag avslutade kyssen, men fortsatte att kyssa henne ner på halsen. Jag fortsatte längre ner tills jag kom till byxkanten. Jag knäppte upp hennes byxor och drog av dem. Nu låg hon där i bara underkläder och jag kunde inte slita min blick från hennes perfekta kropp.
Vi rullade runt, men när jag hamnade på ryggen slog jag huvud i nattduksbordet. Det gjorde ont, men det brydde jag mig inte om nu. Julia låg över mig och drog av mina byxor så jag bara hade kalsonger på mig. Hon böjde sig ner mot mig och kysste mig passionerat. Hon gungade lite fram och tillbaka och vi båda stönade. Jag tog mina ben runt hennes kropps så vi kunde rulla runt igen så jag hamnade ovanpå henne igen. Jag hade mina händer på hennes rygg och knäppte sakta upp hennes bh, jag drog av den snabbt och slängde iväg den. Jag la min ena hand på hennes bröst och kände att jag blev mer och mer upphetsad. Det började resa sig där nere på mig. Jag rörde mina höfter upp och ner samtidigt som Julia höll på att ta kalsonger. När kalsongerna var nere vid knävecken hörde jag plötsligt hur någon smällde upp dörren. Jag drog snabbt tag i täcket och tog det över oss. Blicken vände jag mot dörren och där stod Louis.
____________________________________________________________________________________
Förlåt att vi inte uppdaterade igår... men iaf, ni ville ha mer Julia och Harry, HÄR HAR NI! 
Kommentera på :) 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Vänner? Sa han.
Vänner? Men, va? Jag blev rädd. Var det vi byggt upp totalt borta? Skulle jag aldrig få en chans på Louis igen? Ville han bara vara min vän? Jag nickade motvilligt mot honom och log.
-Ja.
Egentligen ville jag ju bara kyssa han mjuka, varma läppar och kalla han min. Som det varit för en vecka sedan. Jag ville krama om honom, känna hans doft och bara pussa på honom, men nej. Vänner var det.
____________________________________________________________________________________
Ingen av oss sa någonting. Det kändes så pinsamt, tystnaden var riktigt pinsam och jag ville bara fly därifrån. Men samtidigt ville jag vara i närheten av Louis. Fast helst av allt ville jag sitta tätt intill honom, kunna känna hans underbara doft och ha hans armar om mig. Det var i hans famn jag kände mig trygg, där jag kände mig hemma. Men efter det som har hänt ville han bara vara vänner och det fick jag ju acceptera.
Jag klarade inte av tystnade längre, den fick mig att må illa.
-Ska vi hitta på något? Frågade jag osäkert och tittade på Louis. Han såg så osäker ut där han satt i soffan.
-Ehm, vi kan väl kolla på en film? Svarade han med ett litet leende. Jag ville egentligen inte se en film, det kändes som det var en undanflykt från att behöva prata. Fast hellre en film än en pinsam tystnad.
-Visst, svarade jag och log. Jag reste mig upp för att titta vid TV:n vad de hade för filmer. Till min förvåning hittade jag inga och jag hörde hur Louis började skratta lite smått bakom mig i soffan.
-Vad är det? Frågade jag med ett leende på läpparna. Vad var det som var så roligt?

-Leta du efter filmer här, men jag kan säga att du kommer inte att lyckas så bra, sa han samtidigt som han skrattade till. Att höra hans skratt kändes helt underbart. Det var hans skratt jag hade saknat, jag hade saknat att bara se ett leende på hans läppar. Hans leende gjorde mig varm inombords.

-Men var finns filmerna då? Frågade jag förvirrat och kollade mig omkring.
-Vi har ett så kallat ”bio-rum” där vi brukar titta på film, kom, svarade han med ett leende och reste sig upp. Han gjorde en gest med handen som betydde att jag skulle följa efter honom.
Jag riktade mina steg mot Louis och gick efter honom. När vi kom in genom dörren tittade jag mig omkring, inte så stort men där var en stor TV och en stor, mysig soffa. Jag slog mig ner direkt och hamnade väldigt bekvämt. Jag tyckte att Louis kunde välja film och det gjorde han. Precis som han läste mina tankar. Jag log helt plötsligt, utan någon anledning.

När vi hade kommit en bit in i filmen kände jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Till sist kunde jag inte hålla ögonen öppna längre och jag föll in i en djup sömn, med tankarna på Louis. Om det bara kunde bli vi igen, mer än vänner.

Louis perspektiv

Efter ungefär halva filmen såg jag att Amanda hade somnat. Hon var så vacker och jag fick ett leende på mina läppar. Jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Hennes fina, ljusbruna hår var så fint och jag kunde höra hennes lätta andetag. Jag kollade på klockan. Halv 11. Jag kände att jag redan började bli trött och jag stängde av filmen, släkte i rummet och stängde till dörren. När jag gick ut mötte jag Harry.
-Var är Amanda? 
-Hon somnade, i soffan, sa jag och pekade in mot rummet. Han nickade.
-Är ni vänner? Sa han och nu var det min tur att nicka.
-Ja. Var är Julia?
-På toa... hon sover här inatt, hoppas det är okej, sa han och jag skrattade.
-Om ni inte är allt för högljudda, jag vill liksom kunna sova...
-Ha-ha, kul, sa Harry och jag skrattade.
-Man vet ju aldrig...
-Nej, sant...
-HARRY? utbrast jag och kom snabbt på att Amanda låg och sov.
-Schhh! Ta det lugnt, sa han och vi båda skrattade.
-Aja, godnatt, sa jag och Harry log.
-Godnatt.
___________________________________________________________________________________-
Read and enjoy! 
Och rösta gärna på oss HÄR, om ni har lust. Till alla som röstat - TACK :)
Btw, en ganska kort del, men vi gör vårt bästa för att komma med en del varje dag iaf!
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv

-Louis, har inte Amanda berättat för dig vad som hände?
-Jo...
-Varför tror du inte henne? Vet du så mycket hon gillar dig? Vet du så dåligt hon mår av detta? Hon har gråtit sig till söms några nätter, och jag vet att du saknar henne också, gör du inte det?
Louis nickade sakta. Inom mig skrek jag av lycka. Jag visste det. Han saknade henne, hon saknade honom. Vad var problemet då? Jag log mot Louis.
-Precis. Ge henne en chans. Hon älskar dig, tro mig.

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag satt i soffan, helt själv. Johanna hade följt med Niall till hans lägenhet, Zayn och Liam hade gått hem till sig och Harry och Julia hade gått in på Julias rum. Louis stod i köket och plockade undan det sista efter middagen. Det kändes verkligen som om detta var det perfekta tillfället, eftersom det bara var Louis och jag här. Jag såg att Louis var klar i köket och han gick mot TV. Han kände förmodligen samma sak som mig, att vi behövde prata. Utan att säga något satte han sig så långt ifrån mig han kunde komma och han tog upp sin mobil. Vi båda satt där i tystnad och eftersom det inte visades någon intressant på TV:en så gjorde jag samma sak som Louis, jag tog upp min mobil. Det första jag gjorde var att titta om Louis tweetat något, vilket han hade gjort. ”Sitting in the sofa.... all alone.” Vadå ”all alone”? Jag satt faktiskt här. Jag blev nästan lite sur. Jag slängde en blick mot honom och log. Nej, det gick knappt att vara sur på honom. Han satt där och bara såg så perfekt ut. Jag klarade inte av detta mer. Om det inte skulle funka denna gången, då skulle jag bokstavligt talat packa ihop mina saker och ta första flyget hem.
-Louis? Sa jag och till min glädje tittade Louis upp.
-Aa?
-Vi måste snacka. Snälla, kan du inte bara lita på mig? Jag äcklas bara av tanken att han kysste mig. Jag ångrar det verkligen, men jag ville snacka med honom för...
Jag stannade till mitt i meningen och snyftade till.
-Julias skull, fortsatte jag och torkade bort en tår som rann ner för kinden.
-Jag ville veta vad han gjort mot henne, och varför. Det var allt.
Louis sa inget och jag suckade. Det var kanske inte lönt?
-Du behöver inte gilla mig längre, men du kan väl åtminstone tro mig? Jag vill inte att det ska ta slut på detta sättet. Vi kan vara vänner, men säg då det. Jag kan packa min saker och åk..
-Nej, sluta, sa Louis och jag blev förvånad när jag hörde hans röst. Det kändes så... ovanligt. Jag hade inte hört hans röst på så länge eftersom han inte sagt speciellt mycket under de timmarna vi varit här. Jag mötte hans blick och jag log lite svagt, men jag gav honom även en frågande blick.
-Du får inte åka hem, sa han.
-Men, snälla, snacka med mig, sa jag och han nickade.
-Jag vet, Marcus kysste mig och du tror att jag kysste honom. Du tror säkert att jag är en tjej som springer runt och kysser alla killar, men jag är inte en sån. Jag var tillsammans med Marcus innan, men aldrig, i hela mitt liv, att jag skulle kyssa han igen, aldrig.
Jag äcklades av tanken att han hade tryckt sina läppar mot mina och jag rös till. Vad skulle jag göra om Louis inte skulle ge sig och tro mig? Louis rörde inte en min och det kändes ganska uppenbart. Han trodde inte på mig.
-Okej, så du tror inte på mig? Det var ju roligt att vi träffades, men det verkar inte funka då, sa jag och reste mig från soffan. Jag hörde själv hur sur jag lät, men jag kunde inte hjälpa det.
-Vänta, sätt dig ner, sa Louis och jag vände mig om mot honom. Han nickade, som om han verkligen menade vad han sa. Jag tvekade en sekund, men sedan satte jag mig ner.
-Förlåt Amanda. Jag har varit världens taskigaste person. Förlåt, förlåt. Jag känner mig verkligen jättedum. Zayn berättade för mig att du varit ledsen och gråtit dig till söms. Jag bara kände mig så.. jag vet inte. Det kändes som om jag bara dög den stunden jag var i Sverige.
Louis röst lät ledsen och jag fällde själv två tårar En tår för att jag ångrade allt som hänt och en tår för hur gulligt det lät, det som Louis sa.
-Om du bara visste hur mycket jag ångrar detta, sa jag.
-Om du bara visste hur mycket jag gillar dig, sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar.
-Jag gillar dig också... väldigt mycket, sa jag och han log.
-Vänner? Sa han.
Vänner? Men, va? Jag blev rädd. Var det vi byggt upp totalt borta? Skulle jag aldrig få en chans på Louis igen? Ville han bara vara min vän? Jag nickade motvilligt mot honom och log.
-Ja.
Egentligen ville jag ju bara kyssa han mjuka, varma läppar och kalla han min. Som det varit för en vecka sedan. Jag ville krama om honom, känna hans doft och bara pussa på honom, men nej. Vänner var det.
____________________________________________________________________________________
Här har ni del 56, read and enjoy :)
Vi har blivit nominerade på KandisNytt.blogg.se, i kategorin noveller och vill ni rösta på oss gör ni det HÄR , genom att skriva "jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se" eller liknande. Hade varit jättesnällt om ni röstade, och jättekul om vi vann. Ni kan rösta tom. SÖNDAG, så rösta på! Och det har kommit lite nya läsare på de senaste dagarna, NI är sååå välkomna! Hoppas ni hittar något ni gillar! 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Se, du har inget svar på det. Det kommer inte att funka mellan oss, sa han och vände sig om. Louis gick snabbt mot sin dörr, öppnade den, sprang ut i hallen och smällde igen den.
Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag sitta här? Eller skulle jag springa efter honom? Jag visste knappt vad jag gjorde nu, allt var en enda stor röra i min hjärna. Vad skulle jag ta mig till?

____________________________________________________________________________________
Jag sjönk ner på golvet och jag la mitt huvud i mina händer. Jag frågade mig själv hela tiden, vad skulle jag göra? Jag hörde att dörren öppnades och jag kollade upp. Det var Zayn. Jag tittade lite blygt på honom och han log ett försiktigt leende.
-Får jag komma in? Jag nickade mot honom och han log. Han satte sig bredvid mig utan att säga ett ljud. Det blev tyst i rummet och det enda som hördes var TV:en som var på.
-Vad är det som hänt? Frågade han och jag kollade ner i golvet.
-Du behöver inte säg...
-Jo, jag vill, sa jag och Zayn nickade.

Zayns perspektiv

Amanda tog ett djupt andetag och började från början. Hon började med att Julia blivit skadad och att hon sen visste vem det var. När hon berättade hur hon träffat den där Marcus i parken och hur han hade kysst henne så såg jag att fler och fler tårar rann ner för hennes kinder. Det högg till i mig. Jag ville göra något. Jag ville göra så allt blev bra, men vad kunde jag göra? Jag la min arm runt om henne och hon lutade sitt huvud på min axel.
-Ni måste prata med varandra, sa jag och hon nickade.
-Jag vet. Jag försökte, men han lyssnar inte. Han tror mig inte. Tror du mig?
Jag nickade mot henne. Jag kunde höra det, det fanns inte en enda lögn i den berättelsen.
-Ja, det gör jag.
-Gör du? Sa hon med lite hopp i sin röst och jag nickade.
-Ja.
-Men, vad ska jag göra?
-Snacka med honom. Vill du att jag ska prata med honom först?
Amanda ryckte på axlarna och jag log. Jag reste mig upp, sträckte fram min han mot Amanda och drog in henne i en kram.
-Allt kommer bli bra snart, jag lovar dig.

När klockan var åtta var det dags för kvällsmat. Niall och Harry hade beställt pizza och vi alla satt redo att börja äta när pizzagubben knackade på dörren. Niall sprang snabbt och öppnade och sedan högg vi alla in i pizzan som stod på bordet och pizzalukten spred sig i hela huset. Vi åt under tystnad och det kändes nästan lite pinsamt. Till slut stod jag inte ut mer. Jag kunde se hur både Louis och Amanda kastade blickar på varandra och jag ville inte att dem skulle vara ovänner.
-Louis, kom, sa jag och ställde mig upp. Han kollade förvånat på mig, vilket alla andra också gjorde. Till min lycka lyckades jag få honom med mig och vi gick in på hans rum.

-Louis, har inte Amanda berättat för dig vad som hände?
-Jo...
-Varför tror du inte henne? Vet du så mycket hon gillar dig? Vet du så dåligt hon mår av detta? Hon har gråtit sig till söms några nätter, och jag vet att du saknar henne också, gör du inte det?
Louis nickade sakta. Inom mig skrek jag av lycka. Jag visste det. Han saknade henne, hon saknade honom. Vad var problemet då? Jag log mot Louis.
-Precis. Ge henne en chans. Hon älskar dig, tro mig.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men jag (Angelica) har varit på konfaläger i Åhus i helgen och jag gjorde allt för att göra er lite glada! Hej alla nya läsare, vi slog besöksrekord idag... och än är inte denna dagen slut. Så himla kul!
/Angelica & Johanna

besök vår vän Ines novell --> niallslaugh.blogg.se

Amandas perspektiv

Jag tog ett steg mot honom och vi möttes i en kram. Inte världens mest romantiska kram, men det var ändå en kram. Ingen av oss visade något, men det kändes ändå skönt på något sätt. Kanske att kramen kunde föra oss vidare? Så vi kanske kunde snacka med varandra? Det var det vi behövde. Jag gav alla killarna varsin kram, men jag sa inte så mycket. Stämningen var inte den bästa, men ändå kändes det skönt. Jag såg fram emot veckan vi skulle spendera här, för om jag kände oss alla rätt så hade vi alltid kul tillsammans. Det gällde bara att snacka med Louis först.
____________________________________________________________________________________
Vi satt i minibussen på väg mot killarnas lägenheter. Alla skulle till Louis och Harrys lägenhet och jag hade ingen aning om var jag skulle sova. För Johanna skulle antagligen sova hos Niall och Julia hos Harry. Men jag då? Var skulle jag ta vägen?
Jag tittade mot Niall och Johanna, de såg så lyckliga ut. Niall hade sin arm runt Johanna och hon lutade sitt huvud mot hans axel. Båda hade stora leende på sina läppar. Jag vände min blick mot Harry och Julia, de såg exakt lika lyckliga ut. Varför kunde det inte vara bra mellan mig och Louis? Varför hade Marcus kommit och förstört allt? Den enda jag ville krama om var Louis, berätta för honom att jag verkligen älskar honom. Det kändes som mitt hjärta brast i tusen bitar, Louis var den enda jag ville vara med. Men hur skulle han förstå att det var endast honom jag vill ha?
Jag vände mitt ansikte mot Louis som satt med sitt huvud neråt och fingrade på mobilen som var låst. Man kunde se på hans kroppsspråk att han inte var glad, men vad skulle jag göra? Jag tog upp min mobil samtidigt som jag funderade. Skulle jag skicka ett sms till honom? Eller var det fegt att göra det? Jag ville bara se hur hans reaktion var om han fick ett sms från mig. Men vad skulle jag skriva till honom? Jag började sakta röra fingrarna över bokstäverna på skärmen. Osäkert skrev jag in en text, men skulle jag verkligen skicka det till honom. Jag läste igenom sms:et ”Jag älskar dig, snälla förstå det. Vi måste prata sen, xx”, stod det och jag tryckte osäkert på skicka.

Några sekunder hörde jag att Louis mobil plingade till och skärmen lös upp. Jag sneglade mot hans mobil och såg till min besvikelse att han hade tagit bort hjärtat efter mitt namn. Han hade verkligen tagit detta hårt. Men om han bara litade på mig så hade allt antagligen varit bra.
Han öppnade sms:et och ett litet men osäkert leende spred sig över hans läppar. Han lyfte huvudet uppåt, tittade mot mig och nickade. Antagligen var det ett svar på att vi skulle prata senare.

Vi satt nu i soffan i Louis och Harrys lägenhet, jag och Louis satt på varsin kant. Det gjorde mig faktiskt ledsen, att han tog lite avstånd från mig. Filmen hade nyss startat, men jag hade ingen lust att titta på filmen eftersom jag ville bara prata med Louis. Jag ville att allt skulle bli bra mellan oss, för jag mådde dåligt av att veta att han var ledsen på grund av mig. Jag ville ju vara den som gjorde han lycklig.

Jag reste mig upp och gick fram mot Louis och han tittade förvånat mot mig.
-Kan du komma? Vi måste prata, sa jag ganska tyst. Han tittade upp mot mig och nickade. Försiktigt reste han sig upp.
-Var kan vi prata ostört? Frågade jag försiktigt och sneglade mot honom. Han var så perfekt. Varför var Marcus tvungen att förstöra allt?
-Vi kan gå till mitt rum, svarade han och jag följde efter honom till hans rum.

Han lät mig gå först in sedan stängde han igen dörren. Jag satte mig ner på hans säng och Louis tittade på mig. Han stod kvar på samma ställe vid dörren.
-Vad ville du prata om? Frågade han oroligt.
-Oss, sa jag försiktigt och jag kände att jag fick en klump i halsen.

Louis perspektiv

Plötsligt öppnas dörrarna och ut kommer personer som precis landat med flyget från Sverige. Alla känslorna bubblade inom mig och det kändes som jag skulle spricka. Jag ville nästa springa där ifrån och det kändes som nervositeten skulle ta över, men jag tog ett djupt andetag och sedan mötte jag Niall blick. Han la sin hand på min axel.
-Louis, lugna dig. Allt kommer bli bra.
Jag förstod inte ens varför jag var så nervös. Jag var kanske rädd, rädd för att förlora Amanda?

____________________________________________________________________________________
Jag kände hur alla känslorna bubblade över när jag fick syn på Amanda. Jag ville egentligen att allt skulle vara som vanligt, men förmodligen var allt mitt fel, eftersom jag inte vågat lita på Amanda. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle tro. Jag ville tro på henne, men något konstigt inom mig sa att jag inte skulle det. Jag kunde se lyckan i Harry och Nialls ögon när Johanna och Julia kom springandes mot dom.

Nialls perspektiv

När jag såg Johanna sken jag upp som en sol. Hennes blonda, lite lockiga hår föll ner på hennes axlar och hennes blåa ögon gjorde mig nästan knäsvag. Julia och Johanna gick fort mot oss, medan Amanda valde att ta det lite lugnt. Jag log stort och mötte Johannas blick. Hur mycket kunde en blick säga, egentligen? Bara två sekunder senare hade jag Johanna i min famn. Det kändes så bra. Att äntligen få krama om henne och få känna hennes doft. Jag kramade om henne hårt och jag ville inte släppa taget. För några sekunder kändes det som det bara var vi på flygplatsen.
-Jag har saknat dig, riktigt mycket, viskade jag i Johannas öra. Det hade inte gått sådär jättelång tid sen vis sågs senast, men tillräcklig lång tid för att känna en stor saknad.
-Jag har saknat dig med, viskade Johanna tillbaka och jag tryckte henne mot mig. När jag några sekunder senare släppte taget om henne gav jag henne en puss på näsan. Hon rodnade lite och jag log.

Harrys perspektiv

När jag fick syn på Julia log jag riktigt stort. Under tiden i Sverige hade jag verkligen gillat henne, riktigt mycket, men under tiden här hemma i London, utan tjejerna, hade jag faktiskt funderat på om jag gillade Julia så mycket. Men nu kom alla känslor tillbaka. Mitt leende var allt annat än falsk. Att få se henne igen gjorde mig varm inombords och jag möttes av ett stort leende.
-Hej, sa hon. Hennes pigga röst gjorde mig ännu gladare och jag omfamnade henne.
-Hej, sa jag och tryckte henne mot mig. Hennes hår nuddade vid min hals och jag drog in hennes doft. Det kändes underbart att äntligen få krama om henne. Jag gav henne en lätt puss på kinden och hon log mot mig.

Amandas perspektiv

Julia och Johanna sprang iväg från mig. Självklart kunde jag se killarna och jag log lite för mig själv när jag såg hur glada Julia och Johanna blev. Sen kunde jag ju inte låta bli att le när jag fick syn på Louis. Den perfekta killen som jag älskade. Han stod bredvid Liam och Zayn. Alla tre hade stora leende och jag såg att Johanna och Julia även hälsade på dem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Egentligen vill jag göra samma sak. Bara springa fram till Louis och krama om honom. Som om inget hade hänt. Som om allt var bra. Som om Marcus inte kysst mig. Men jag kunde bara inte. Jag visste ju inte ens vad Louis tyckte om att jag ens följde med hit. Han tyckte kanske bara det var onödigt? Men, han hade i alla fall kommit hit till flygplatsen för att möta oss. Eller kanske mer för att möta Johanna och Julia? Jag suckade för mig själv. Jag insåg samtidigt hur mycket jag verkligen älskade honom. Han stod där, rakt upp och ner och såg hur snygg ut som helst. Varför Marcus, varför? tänkte jag.

Jag stod nu framför de fem killar som förändrat mig. Jag stod här framför mina absoluta idoler, men ändå mina bästa vänner. Det kändes så konstigt. Även om jag faktiskt var bästa vän med killarna, så var dom fortfarande mina idoler. Men det var inte det jag skulle tänka på nu. Vad jag behövde tänka på var hur jag skulle göra. Skulle jag våga krama Louis? Inom mig var det blandade känslor och tankar. En tanke sa att jag bara skulle gå fram till Louis och krama om honom medan en annan sa att jag borde ta första flyget hem. Jag suckade. Det var nu eller aldrig. Jag tittade upp och mötte Liams blick. Hans fina leende smittade av sig på mig och jag log. Louis, som stod till höger om Liam, tog ett steg fram och sträckte ut sina armar mot mig. Jag velade i en sekund, men jag kunde inte låta bli. Jag tog ett steg mot honom och vi möttes i en kram. Inte världens mest romantiska kram, men det var ändå en kram. Ingen av oss visade något, men det kändes ändå skönt på något sätt. Kanske att kramen kunde föra oss vidare? Så vi kanske kunde snacka med varandra? Det var det vi behövde. Jag gav alla killarna varsin kram, men jag sa inte så mycket. Stämningen var inte den bästa, men ändå kändes det skönt. Jag såg fram emot veckan vi skulle spendera här, för om jag kände oss alla rätt så hade vi alltid kul tillsammans. Det gällde bara att snacka med Louis först.
____________________________________________________________________________________
Del 53, hope u like it.
Imorgon åker jag (Angelica) iväg och är borta tills söndag, vilket innebär att jag inte kan skriva på hela helgen. Jag har själv ansvarat för uppdateringen hela denna veckan, och jag tycker själv jag lyckats bra eftersom ni fått en del varje kväll. Under helgen kommer Johanna ansvara för skrivandet, och jag hoppas att hon inte gör er besvikna, haha. Kommentera mycket nu (vilket ni varit riktigt duktiga på denna veckan!) så tror jag att Johanna skriver minst två delar i helgen! 
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv

-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.

___________________________________________________________________________
Louis perspektiv

När jag vaknade upp på måndagen kände jag en konstig känsla i magen. Jag hade inte snackat så mycket med killarna över helgen och jag hade inte haft någon kontakt med Amanda. Det kändes verkligen inte bra, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle det bli bra igen? Jag hade tänkt igenom allt det som Amanda sagt. Jag hade tänkte igenom det många gånger. Jag ville tro på henne, men det var något konstigt inom mig som sa att hon ljög, men varför trodde jag så om henne? Det var måndag idag och detta var den dagen vi alla längtat efter. Jag borde vara glad. Jag borde ha vaknat upp med en enda tanke i mitt huvud. Tanken att Amanda, Julia och Johanna skulle komma. Men istället fanns det massa andra tankar i huvudet. Massa tankar, som jag bara ville ha bort, men det gick liksom inte. Jag vill träffa Amanda och bara ge henne en varm, lång kram. Det ville jag verkligen, men jag visste att det inte skulle gå. Helt plötsligt var det som om jag skyllde allt på mig själv, när det egentligen var Amandas fel. Det var ju hon som kysst den där killen. Det var hon som gjorde fel, inte jag. Jag försökte säga det till mig själv, men jag la skulden på mig. Kanske för att jag inte förlåtit henne? Kanske för att jag inte riktigt trodde på det hon berättade? Jag suckade och reste mig från sängen. Solen sken där ute och solens strålar bländade mig när jag drog upp rullgardinen. Jag gick med trötta steg in i badrummet för att ta en dusch.

Vad jag än gjorde, så fanns tankarna på Amanda någonstans i bakhuvudet. Jag lyckades ta på mig både tröjan och byxorna bak och fram och jag lyckades inte få till hårets normal frisyr. Hur ska denna dagen sluta? Tänkte jag samtidigt som jag gick till köket, där Harry satt. Han såg inte så värst pigg ut där han satt med huvudet ner i en tidning och med ett glas juice bredvid sig.
-Godmorgon, sa jag och gäspade.
-Godmorgon, sa han och gjorde samma sak. Jag mötte hans blick och vi båda flinade till.
-Vilken tid kommer tjejerna?
-Eh.. vid två skulle dem landa, tror jag, sa han och jag nickade. Klockan var bara halv tio och jag hade några timmar på mig att samla mina tankar och komma på ett sätt att bete mig. Jag ville inte verka dryg mot Amanda, för vem hade missat att jag gillade henne? Förmodligen ingen. Hon var så himla fin. Den Amanda jag lärt känna var en sån tjej som alla killar förtjänar att ha. En gullig, snygg, rolig och omtänksam tjej. Men jag hade ju börjat fundera på om hon verkligen var en sån tjej, eller om hon bara låtsades. Hon kanske inte alls gillade mig, tänkte jag.
-Har du snackat något med Amanda? Frågade Harry, precis som om han kunde läsa mina tankar.
-Nej, sa jag och suckade. Jag satte mig ner på en stol bredvid honom och han kollade upp.
-Men, ni måste ju snacka, sa han och jag nickade.
-Om det bara var så lätt...
-Men, vad var det som hänt, egentligen?
-Julia hade ju blivit skadad, och hon hade listat ut vem det var. Det var hennes gamla kille. Och hon bestämde sig för att träffa honom, och då hade han kysst henne. Därav bilden...
-Men, då är det ju inte hon som kysst honom? Då behöver du ju inte vara sur? Sa Harry och jag suckade. Kunde han bara inte förstå?
-Men... jag vet inte, jag vet inte om hon talar sanning, sa jag och Harry gav mig en seriös blick.
-Louis, tro mig. Amanda gillar dig, riktigt mycket. Jag tror aldrig hon skulle ljuga för dig. Hon är inte sån. Jag tror hon mår dåligt över det som hänt. Snälla, förlåt henne.
-Tror du? Sa jag och spände blicken i honom. Han nickade.
-Ja. Och du gillar henne, ellerhur? Jag nickade mot honom och hans seriösa ansiktsuttryck försvann och han log.
-Precis. När dom kommer, kan du inte bara försöka att snacka med henne? För er skull, och för min, sa han och jag tog ett djupt andetag, samtidigt som jag nickade.
-Jag lovar, sa jag och Harry log.

Tre och en halv timme senare befann vi oss alla på flygplatsen, i hopp om att inga fans skulle upptäcka oss. Där hade varit några få fans, men vi hade bett dom att inte avslöja något, vilket än så länge verkade ha funkat. Inom mig fanns blandade känslor. Jag kände lite glädje. Det skulle bli kul att få träffa tjejerna igen, men jag visste också vad som väntade. Jag skulle bli tvingad att snacka med Amanda, och jag hade trots allt lovat Harry, och de andra killarna, eftersom det sagt samma sak. ”Ni gillar varandra, ni måste berätta det för varandra. Allt kommer bli bra.” Självklart vart det Zayn som kommit upp med något sånt fint citat, eller vad man skulle kalla det. Men jag visste att de alla hade rätt. Det var nu eller aldrig.

Plötsligt öppnas dörrarna och ut kommer personer som precis landat med flyget från Sverige. Alla känslorna bubblade inom mig och det kändes som jag skulle spricka. Jag ville nästa springa där ifrån och det kändes som nervositeten skulle ta över, men jag tog ett djupt andetag och sedan mötte jag Nialls blick. Han la sin hand på min axel.
-Louis, lugna dig. Allt kommer bli bra.
Jag förstod inte ens varför jag var så nervös. Jag var kanske rädd, rädd för att förlora Amanda?
____________________________________________________________________________________
Bara Louis perspektiv, men mycket tankar. Ni brukar gilla det!
Blev även ett litet hopp, men det hade blivit drygt annars.
Nu är det nära... vad tror ni kommer hända på flygplatsen? Kommentera!
Skrev detta ganska snabbt, ni får ursäkta om där finns stavfel.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum. 
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp. 
-Är han borta? 
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.

____________________________________________________________________________________
-Amanda, ibland behöver man komma ifrån varandra för att inse hur mycket man tycker om varandra, sa jag och log mot henne. Till min glädje kunde jag se ett leende på Amandas läppar, vilket gjorde mig glad.
-Kan vi inte bara glömma allt det jobbiga och shoppa loss? Bara för några timmar? Sa Julia och vi nickade mot henne.
-Låter perfekt! Utbrast Amanda som verkade fått sitt rätta jag tillbaka.
-Ni vet de där snygga linnet på Gina? Jag mååååste ha det! Tjöt Julia när vi var på väg ut från Espresso house.
-Första stopp, Gina, sa jag och Julia nickade.

Julias perspektiv

Efter några timmar av shopping, snack och mycket skratt var vi alla tre ganska trötta.
-Kan vi inte hitta på något ikväll? Frågade jag och Amanda nickade.
-Vi hyr en film och köper godis? Föreslog Johanna och vi nickade.
-Det låter bra!

Bara en timme senare satt vi ute i Amandas trädgård och väntade på att köttet på grillen skulle bli färdigt. Klockan hade slagit sju och vi alla var vrålhungriga.
-Pappa, när är det färdigt?
-Lugna er... kan ni inte hjälpa mamma och du..
-Vi har dukat! Sa Amanda fort och pappa skrattade.
-Ja, men då får ni väl vänta då, sa han lite retande och jag skrattade åt den sura blicken som Amanda gav sin pappa.

-Äntligen! Tjöt Amanda av glädje när vi satt vi bordet, redo att böra äta.
-Ska det bli kul att åka till London? Frågade Amandas mamma och vi alla nickade och man kunde nog se i våra ögon hur förväntansfulla vi var. Amanda såg inte lika glad ut som oss, men vi visste ju vad det berodde på. Jag suckade lite tyst för mig själv. Varför kunde inte allt bara bli bra? Jag var så himla glad av att vi skulle få åka till London, men det hade varit ännu roligare med en glad Amanda.

Amandas perspektiv

Vi hade bäddat med madrasser på golvet och nu pågick tredje världskriget, eller rättare sagt, kuddkirg. När det gällde kuddkrig var Julia värst. Hon slängde sina två kuddar hit och dit, fram och tillbaka. Det slutade alltid med att jag och Johanna låg skrattandes på golvet medan Julia bankade kuddar i våra bakhuvud. Och det var samma visa även denna gång. Jag skrattade så jag fick ont i magen, tills jag bestämde mig för att utmana ödet och faktiskt slå tillbaka på Julia. Jag reste mig hastigt upp och fick med mig en kudde som jag drämde jag i Julias huvud. Johanna blev förvånad av att Julia slutade slå på henne och hon kollade mot mig.
-Lyckades du slå till henne? Sa hon med glädjen i rösten. Jag nickade stol och Johanna höll upp sin hand.
-Give me five! Sa hon och jag skrattade, samtidigt som våra händer slogs ihop.
-Men ska vi kolla på filmen eller? Sa jag och Johanna nickade.
-Ja!
-Asså Amanda, du ska få igen, sa Julia efter att hon varit tyst i några sekunder och jag skrattade.
-Jasså... sa jag och hon nickade.

När klockan var lite efter nio hade vi kollat klart på filmen vi hyrt. Det kanske inte var den bästa filmen vi sett, men inget blev dålig när man umgicks med Julia och Johanna. Godiset var långt ifrån slut och vi suckade när vi insåg hur mycket godis vi köpt, men att vi inte skulle orka äta upp det.
Julias mobil vibrerade plötsligt och alla spände blicken på skärmen. Julia tog snabbt upp den och ett leende spred sig snabbt på hennes läppar.
-Harry undrar om vi vill skypa med dom, sa Julia och log.
-Visst! Sa Johanna glatt, medan jag såg lite fundersam ut.
-Är det okej? Frågade Julia och jag nickade. Jag bet mig själv i läppen och försökte att inte få upp för mycket tankar i huvudet, men det gick inte. Jag var nervös inför resan på måndag. Vad skulle hända? Skulle Louis ignorera mig? Skulle han ens säga hej till mig? Skulle jag våga snacka med han? Jag var världens sämsta tjej. Han förtjänade någon bättre.

Zayns perspektiv

-Logga in på din skype Zayn, sa Harry till mig och jag nickade. Han skrev ett sms till Julia, förmodligen något i stil med att dom skulle lägga till min skype, för att kunna snacka med oss.

-Heeeej! Utbrast Amanda, Julia och Johanna när samtalet startade och jag log mot dom.
-Heej, utbrast vi alla i kör och tjejerna log stort.
-Hur är det?
-Bra! Svarade Harry och jag kunde se hur Julia log sådär extra gullig mot honom.
Vi fortsatte snacka, som om vi aldrig varit ifrån varandra. Som om vi alltid varit bästa vänner. Som om vi känt varandra sen dagen vi föddes. Plötsligt gick Louis fram och stängde av samtalet.
-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.
____________________________________________________________________________________
En ganska lång del idag också, gilla gilla gilla, eller? 
Var helt förvånad när jag loggade in innan idag och hade över 20 kommentarer att godkänna (eftersom jag inte var inne igår efter jag publicerat eller imorse..) men det var riktigt kul att läsa all positiv response!! :)
Så, vad tror ni kommer hända?.. kommer Louis komma över detta..?
Och jag bara älskar hur alla är emot Marcus, haha! 
Kommentera lika bra nu!!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.

____________________________________________________________________________________
Jag vaknade tidigt nästa morgon med ett leende på läpparna. På golvet låg Amanda och sov. Jag kollade på klockan. 07.33. Jag suckade och la mig ner igen i hopp om att somna, men det verkade inte funka.

Vid nio tiden vaknade Amanda och hon kollade förvånat mot mig när hon såg att jag var vaken.
-Hur länge har du varit vaken? Frågade hon och kliade sig i ögat.
-Sen halv åtta, sa jag och nu såg hon ännu mer förvånad ut.
-Det har nog aldrig hänt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Förmodligen inte.

Vi gick upp bara några minuter senare för att äta frukost. Vi hade bestämt att vi skulle vara på sjukhuset vid 11 eftersom Julia skulle få komma hem idag. Medan vi åt frukost fick vi ett sms från Julia, som berättade på vilket humör hon var på idag. Vi skrattade åt hennes sms och sedan gjorde vi oss klara.

Bara några minuter efter 11 stod jag, Julia och Amanda utanför sjukhuset och alla njöt av solen som redan gjorde att man svettades.
-Shopping på schemat? Sa Julia och alla nickade.
-Kom! Utbrast Amanda, men Julia stoppade henne.
-Vänta.
Hon tog upp sin mobil och gjorde något, innan hon tog upp den mot örat. Hon log mot mig och viskade ”Harry” och jag nickade. Man kunde se på henne hur glad hon var. Jag och Amanda satte oss på en bänk bara några meter från Julia. Det kändes bra att få se Julia så pigg och glad igen.

Harrys perspektiv

Min mobil ringde och alla blev helt tysta. När jag såg Julias namn på skärmen gick det ett lyckorus genom hela kroppen och jag log stort för mig själv. Jag tog upp mobilen, reste mig upp och gick ifrån soffan som vi satt i.
-Hej, sa jag och log stort för mig själv, även om hon inte kunde se det.
-Hej Harry.
Man kunde tydligt höra att det var Julia. Hennes glada och söta röst gick rakt in i mina öron.
-Hur är det?
-Bättre! Jag har kommit ut från sjukhuset nu. Jag, Amanda och Johanna ska shoppa lite och sådär, sa hon.
-Vad bra! Jag saknar dig...
-Jag saknar dig också, riktigt mycket, men vi ses på måndag, sa hon och jag log.
-Det är långt tills dess.
-Ja, men bättre sent än aldrig, sa hon och jag skrattade till.
-Ja, precis!
-Men, jag måste gå. Tack för att du ringde, sa jag.
-Vi ses, hälsa de andra killarna, sa hon glatt och jag nickade.
-Det ska jag göra, hälsa Johanna och Amanda.
-Yes! Hejdå Harry.
-Hejdå sötnos, sa jag och jag kunde höra hur hon små skrattade.
-Puss puss.

När jag la på log jag för mig själv och killarna såg förmodligen mitt stora leende.
-Vem var det? Frågade Zayn.
-Julia. Hon hade kommit ut från sjukhuset nu, hon mådde mycket bättre, sa jag och jag kunde se hur alla killarna log.
-Så, Louis, har du kommit på någon bra överraskning? Frågade Liam och Louis skakade på huvudet.
-Nej, sa han utan att röra en min. Jag suckade för mig själv. Varför kunde inte allt bli bra mellan honom och Amanda?

Johannas perspektiv

-Kan vi inte gå och fika? Frågade jag och Amanda skrattade.
-Du vill alltid det, sa hon och jag log stolt.
-Japp!
-Var? Frågade Julia, men svaret var ganska självklart.
-Espresso house? Sa jag och Julia nickade.

När vi väl satt inne på Espresso house kände jag på mig att vi var tvungna att berätta för Julia, skulle inte Amanda göra det, så skulle jag göra det.
-Har ni snackat mycket med killarna? Jag känner mig helt off! Sa Julia när vi satt oss ner vid ett bord. Jag märke direkt hur Amanda suckade och jag kollade menande på henne.
-Jag och Louis har typ bråkat..., sa hon och Julia kollade förvånande på henne.
-Va? Utbrast hon och Amanda nickade.
-Mm.
-Men va? Hur? Varför har du inte sagt något? Sa hon och Amanda log.
-För du låg inne på sjukhuset och mådde inte bra, sa hon och Julia nickade.
-Jo, ja, men ändå...
-Men berätta nu, sa jag och Amanda kollade på mig och sedan kollade hon ner i bordet.
-Det var Marcus som skadade dig, ellerhur? Sa hon och Julia bara kollade på henne.
-Hur vet du? Sa hon och Amanda tog ett djupt andetag.
-Vi gick in i ert hus när du och din mamma åkt iväg och jag hittade en lapp och jag kände igen hans handstil.
-Aha, men vad har det med Louis och göra?
-Lyssna vidare, sa jag och Julia nickade.
-Jag smsade Marcus och vi bestämde att vi skulle träffas. Han sa att han gillade mig och sen typ... kysste han mig. Och tydligen fanns det någon dum människa som fotade, sa Amanda och jag såg att hon var ledsen. Jag satt bredvid henne, så jag la min arm om henne. Julia, som satt mittemot kollade först på Amanda och sen kollade hon mot mig.
-Har du snackat med Louis?
-Mm, sa Amanda.
-Jag berättade allt, men han verkar inte tro mig, fortsatte hon och Julia suckade.
-Jo, han kommer säkert tänka på det och förstå att du inte ljuger, sa hon, men Amanda verkade inte lyssna. Jag såg att hon torkade bort en tår och jag kunde se hur dålig hon mådde av detta. Plötsligt kom Marcus in från ingenstans och satte sig bredvid Amanda. Han la sin arm om henne, men Amanda verkade inte märka något.
-Vad gör du här? Frågade Julia och först då kollade Amanda upp.
-Varför är du ledsen gumman? Frågade Marcus och lutade sig mot Amanda. Hon puttade snabbt bort honom och han kollade oroligt på henne.
-Marcus, bara stick. Hon behöver inte dig längre, hon har kommit över dig. Du har förändrats, så sjukt mycket. Bara inse att hon inte gillar dig. Hon har en mycket bättre kille. Bara gå.
Jag kunde inte hjälpa att jag sa det. Jag bara ville att han skulle gå därifrån. Amanda förtjänade inte detta. Han fick henne att må dåligt.
-Jo, jag ser det. Hon sitter här och gråter för att hon saknar mig, sa han och la armen om henne.
Hur i hela världen vågade han ens? Jag ville bara slå han eller skrika på honom. Men jag tog ett djupt andetag och samlade mig själv. Vi satt trots allt inne på Espresso house.
-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum.
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp.
-Är han borta?
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.
____________________________________________________________________________________
En l å n g del, det gillar ni väl? Kommentera på bra nu så ska vi försöka hålla bra uppdatering. Dock vet jag inte hur det blir denna veckan, det brys på hur mycket jag har i skolan osv. 
Jag börjar nu själv bli galet arg på Marcus... haha ;)
Btw, älskar när ni kommer med era 'ÅH hoppas louis förlåter henne' osv, känns verkligen som ni lever er in i det osv. Tack för era kommentarer, ni förtjänar en lång del, hah :) 
/Angelica & Johanna

update,
FIck sitta och godkänna 24 kommentarer! Asså åhh vad ni är gulliga och snälla!
This: Hata "Marcus alltså...vi borde starta en sån fb-grupp ;)" fick mig att skratta. Haha, stackars han Marcus.. ingen gillar honom. 
And this: "du förtjänar ju nån slags medalj eller novellpris för dina noveller ! :O <3" fick mig att le ritkigt stort.
Satt och läste igenom alla kommentarerna med ett stort leende, det betyder verkligen mer än vad ni tror! 
Detta gjorde min dag (+ att det kom ut topless bilder på killarna!) ;)

Louis perspektiv 

-Ja, när vi var i Sverige, men när vi åkte hem tyckte hon det var okej att kyssa massa andra killar. Jag förvånar mig inte om hon kysst 5 till...
Jag kunde inte bara släppa det, även om hon kommit med en förklaring. Jag visste inte varför, kanske för jag verkligen gillade Amanda? Jag gillade i alla fall den Amanda som jag lärt känna i Sverige. Det var en sån tjej jag ville ha, men Amanda kanske inte var den rätta?

___________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag försökte ringa Louis igen, men han svarade inte. Det enda som jag ville göra just nu var att krama om honom och berätta för honom hur mycket jag älskade honom. För jag gjorde det. Jag älskade honom. Även om vi inte träffats så jättemycket, så kändes det som om vi känt varandra länge. Jag ville känna hans mjuka läppar mot mina och jag ville sitta intill honom i en soffa och kolla på en film, men nej. Här satt jag ensam i mitt rum med tårarna i ögonen, på grund av killen jag älskade. Varför kunde han bara inte tro mig? Jag kände hur jag blev mer och mer arg på Marcus. Allt var hans fel. Jag visste inte vad jag skulle göra. Johanna hade förmodligen sett bilden och förmodligen var hon sur för det, men jag hade ingen annan som jag kunde snacka med. Jo, Julia, men hon låg inne på sjukhuset och hon behövde inte få veta allt just nu. Det viktigaste var att hon blev bra igen, så hon kunde komma hem.
Jag tog upp min mobil och slog in Johannas nummer. Jag ville ringa, men vågade jag? Jag suckade. Hon var min bästa vän och det var nu jag behövde henne. Om jag bara skulle få chansen att förklara.

-Hej, svarade Johanna och jag kunde höra på henne att hon inte lät så glad.
-Hej, sa jag och snyftade till.
-Vad gör du? Fortsatte jag.
-Eh... inget, svarade hon surt.
-Jag vet att du är sur, men snälla, kan du låta mig förklara. Kan jag komma?
-Vad ska du förklara? Roligt för dig att du gillar Marcus igen, lite synd om Louis...
-Johanna, snälla. Låt mig förklara. Jag behöver snacka med dig, det är inte som du tror.
-Mm, men kom hit då.
-Jag kommer snart, sa jag och innan jag ens hann säga hejdå hade hon lagt på. Jag suckade för mig själv.

Några minuter senare var jag på väg mot Johanna. Jag gick med tunga steg och funderade på hur jag skulle förklara det. Jag ångrade mig nu att jag inte berättat för Johanna om lappen, men hon skulle få veta allt nu. När jag väl kom dit öppnade Johannas mamma dörren och log stort.
-Hejsan! Kom in! Johanna är på sitt rum, sa hon glatt och jag log. Jag tog av mig mina converse och gick mot Johannas rum. Jag kände mig som hemma och gick fram till dörren och öppnade den.
-Hej, sa jag och Johanna som satt vid sin dator längst in i rummet vände sig mot mig.
-Hej.
Jag satte mig försiktigt ner på hennes obäddade säng och kollade ner i golvet. Jag visste att det var jag som skulle få börja detta och det var lika bra att få det gjort.
-Johanna, lova att lyssna på mig, okej?
Hon nickade mot mig.
-Ja, jag lovar.

Johannas perspektiv

-Jo, när vi var hemma hos Julia efter att dom åkt iväg till sjukhuset så hittade jag en lapp, och jag kände igen handstilen direkt.
Jag stannade till i min rörelse. Vad menade hon? Visste hon vem som skadat Julia? Varför hade hon inte sagt något? Jag mötte hennes blick.
-Så du vet vem som skadat henne? Sa jag tyst och hon nickade.
-Vem? Fortsatte jag och hon svalde hårt.
-Marcus.
Jag rös till inombords. Marcus? Hade Marcus skadat Julia? Jag kollade på henne med en förvånad röst?
-Va? Var det enda jag fick fram och Amanda nickade.
-Jag smsade han och vi bestämde att vi skulle träffas, för jag ville snacka med honom. Han erkände inte direkt, men jag vet att det var han.
Jag nickade mot henne, samtidigt som massa tankar flög runt i huvudet. Att Marcus skadat henne... det kändes så... konstigt. Han hade ju varit tillsammans med Amanda för bara några månader sen och nu hade han nästan tagit livet av Amandas bästa kompis. Jag blev rädd av att tänka på det.
-Men bilden då?
-När vi träffades så sa han att han fortfarande gillade mig och helt plötsligt så kysste han mig typ... men jag sprang där ifrån. Jag mår inte bra av det, och bilden får mig att spy. Och Louis tror inte mig, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind. Jag kände hur all min ilska på henne försvann. Jag kunde se på henne hur dåligt hon mådde för det som hänt. Jag reste mig från skrivbordsstolen och gav Amanda en kram, sedan satte jag mig bredvid henne och la min arm om henne.
-Vi ska lösa detta, allting kommer bli bra, sa jag och kollade på Amanda. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag kunde nästan läsa hennes tankar. Hur mycket hon ångrade att hon träffat Marcus och hur mycket hon älskade Louis.
-Varför sa du inget om lappen?
Hon ryckte på axlarna och jag nickade.
-Det är okej Amanda.
-Men, vad ska vi göra? Sa hon och torkade bort en tår.
-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.
____________________________________________________________________________________
En lite längre del, hoppas ni gillar den :) 
Kommentera på :)
/Angelica & Johanna

förresten, check out isyourhearttaken.blogg.se, en novellblogg som vår vän Sofia skriver. Hon har haft en paus men nu är hon back on track, read it! :)

Amandas perspektiv

Jag tog upp mobilen för att jag behövde berätta sanningen för honom, berätta vad som egentligen hände. Tonerna gick fram, men jag fick inget svar. Jag provade om och om igen och efter kanske femte gången lyfte någon på luren.
-Hej, sa jag ledsamt och jag hörde hur Louis snyftade till. Vad skulle jag säga egentligen? Jag ville förklara men orden kom inte ur mig.
____________________________________________________________________________________

-Hej, sa Louis och jag kunde höra i hans röst hur ledsen han var. Jag ville träffa honom. Jag ville få krama och pussa honom och visa honom att det var han jag älskade, inte några annan. Ingen av oss sa något och jag blev nästan lite orolig att han lagt på.
-Louis? Sa jag.
-Mm, svarade han och jag andades ut. Tur, han hade inte lagt på. Det var nu eller aldrig. Jag var tvungen att förklara allt. Om jag tog allt från början skulle han kanske förstå det bättre. Att Julia blivit skadad och allt.
-Jag såg bilden. Jag såg att du kysste Marcus. Förstår du inte hur det känns?
Det gjorde ont i hela mig att höra Louis så arg och upprörd.
-Louis, snälla, låt mig förklara, sa jag och sjönk ner i min säng.
-Mm, sa han tyst.
Skulle jag berätta hela historien? Det kanske var lika bra, eller? Om han skulle få veta allt hade han nog förstått.
-Ska du berätta eller? Håller du på att komma på en falsk historia? Amanda, det funkar inte. Vi kommer inte kunna träffas alltid, men det hade varit bättre om du inte sprungit runt och kysst massa killar under tiden jag var borta, sa han surt.
-Louis, sluta. Är det verkligen det du tror om mig?
-Nej, jag trodde inte du var en sån, men tydligen är..
-Nej, sa jag.
-Kan du bara låta mig förklara? Fortsatte jag.
-Mm.
-Har du hört att Julia blivit skadad? Frågade jag.
-Ja... vadå, är det hennes fel nu? Jag suckade för mig själv.
-Bara låt mig berätta, okej? Sa jag och fortsatte sedan, utan att vänta på vad han skulle säga.
-Jag och Johanna gick hem till Julia igår när Julias mamma ringt Johanna, när de sedan åkt iväg till sjukhuset gick jag och Johanna in i huset och jag såg en lapp och jag visste direkt vem som skrivit den, sa jag.
Jag tog ett djupt andetag och kom på att jag inte hade berättat detta för någon annan.
-Vem var det då?
-Marcus. Mina före detta kille.
-Är det han du kysser på bilden? Din före detta kille?... Kunde du inte säga till mig att du inte gillade mig och att det var han du ville ha?
-Jag kunde ha gjort det, om det var sant.
Louis blev alldeles tyst och jag fortsatte.
-Jag kontaktade Marcus, eftersom jag förstod att han varit där och jag frågade om vi kunde träffas...
-Och?
-Vi träffades innan idag. Jag ville snacka med honom och bara fråga varför han skadat Julia, men det enda han sa var att han gillade mig och sedan... kysste han mig.
Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Jag förstod Louis. Om det hade varit Louis som kysst en annan tjej hade jag blivit arg, men jag hade inte kysst Marcus på det sättet. Det var han som tryckt sina läppar mot mig.
-Louis, snälla lita på mig.
Jag fick inget svar och jag förstod att han lagt på. Jag suckade och slängde ner telefonen i golvet. Jag tryckte ner huvudet i kudden och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Vad skulle jag göra för att få Louis att faktiskt tro mig?

Louis perspektiv

Det som Amanda berättat verkade båda sant och falskt. Jag visste att Julia var inne på sjukhuset, men varför skulle Amandas gamla kille göra något sådant? Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag kollade i kalendern på mobilen. Tjejerna skulle komma hit på måndag och det kändes inte så kul om nu jag och Amanda skulle vara ovänner. Det var det sista jag ville, men samtidigt så kändes det inte så roligt att hon kysst en annan kille bara dagen efter att vi åkt. Var jag så dålig? Jag suckade för mig själv. Var vi ens tillsammans längre? Massa tankar flög runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ringa upp Amanda igen, men jag kände att jag behövde kom ifrån henne för ett tag. Harry kom in på mitt rum och såg glad ut, men han märkte nog direkt att något var fel.
-Vad är det? Sa han och satte sig bredvid mig.
-Det är Amanda...
-Vad har hänt? Sa han oroligt.
-Hon typ kysste en annan kille... jag snackade med henne precis och hon sa vad som hänt, men jag vet inte om jag ska tro på det eller ej.
-Men, ni kan ju inte vara ovänner? Dom kommer hit på måndag ju!
-Ja, men i så fall får väl ni umgås med dem, sa jag och kollade ner.
-Louis, nej. Men hon gillar ju dig, alla vet ju det.
-Ja, när vi var i Sverige, men när vi åkte hem tyckte hon det var okej att kyssa massa andra killar. Jag förvånar mig inte om hon kysst 5 till...
Jag kunde inte bara släppa det, även om hon kommit med en förklaring. Jag visste inte varför, kanske för jag verkligen gillade Amanda? Jag gillade i alla fall den Amanda som jag lärt känna i Sverige. Det var en sån tjej jag ville ha, men Amanda kanske inte var den rätta?
____________________________________________________________________________________
Vi vet att det blir mycket Amanda-Louis just nu, MEN det är sjukt svårt att ha tre olika tjejer att skriva om och när vi väl börjat skriva om något speciellt kan vi inte bara strunta i det efter några delar. Det kommer hända saker senare med de andra tjejerna! Inte så kul att läsa om man påbörjar lite drama och sen att det inte bli något slut.
Satt och kollade igenom lite gamla kommentarer... kommer ihåg när vi började och allting. Bloggen har växt och era kommentarer gör oss alltid lika glada! Glöm inte att vi gillar långa kommentarer.. hehe :)
/Angelica & Johanna

GLAD PÅSK :D

Amandas perspektiv

Vad menade hon? Vad hade jag gjort? Jag förstod verkligen ingenting. Det kändes inte alls bra att hon var sur på mig, särskilt inte när jag inte visste varför. ”Va? Johanna, seriöst, vad har jag gjort?”. Jag blev orolig. Jag förstod absolut ingenting och jag kände hur jag bara ville gråta. Plötsligt ringde telefonen och en bild på Louis kom upp. Det var Louis som ringde. Ett leende spred sig på mina läppar och jag tryckte på svara.
____________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Jag tittade bland min mentions och väldigt många hade skickat samma länk men jag kände att jag inte ville titta på vad det var eftersom många hade skrivit ledsna miner. De lät arga och besvikna på det sättet de hade skrivit.
Till sist kunde jag inte hålla mig mer, jag kände att jag var tvungen att titta vad det var. Så fort jag hade tryckt på länken insåg jag att det kanske var ett stort misstag av mig att trycka där. Tårarna rann nerför mina kinder direkt och jag kunde inte hindra det. Varför tryckte jag på den länken? Hade jag inte tryckt hade jag kanske inte vetat om vad Amanda hade gjort mot mig. Tanken av att Amanda stod och kysste en annan kille på bilden gjorde mig äcklad, besviken, arg och helt förstörd. Jag trodde inte hon var en sådan person, som bara går runt och kysser killar när hennes pojkvän är borta. Jag trodde absolut inte att hon skulle göra såhär.
Jag slängde mig på sängen och tryckte ner ansiktet i kudden och skrek högt. Men kudden kvävde mitt skrik en del. Mitt liv var förstört nu, hur kunde hon bara göra såhär mot mig? Jag kunde inte ha en flickvän som jag inte kunde lita på. Jag trodde jag kunde lita på Amanda, men det kunde jag inte nu. Jag trodde inte hon var som andra tjejer. Hon hade varit så annorlunda när vi var i Sverige, hon kanske inte hade varit sig själv när hon var med oss? Hon kanske bara spelade? Hon var kanske egentligen en helt annan person än vad jag hade lärt känna.
Jag kunde i alla fall inte ligga här utan att göra någonting, jag var tvungen att ta tag i detta även hur ont det skulle göra inom mig.

Jag tog sakta upp mobilen och letade fram Amandas nummer. Jag satte mig upp i sängen och tittade på bilden jag hade på Amanda som kontaktikon. Tårarna rann nerför mina kinder. Jag älskade henne, men bara den personen jag lärt känna. Jag älskade inte den hon kanske var på riktigt. Efter många tvekande tryckte jag på ”ring” och satte mobilen sakta mot mitt öra. Jag kanske skulle få ångra detta, men att göra detta var kanske det bästa för oss båda. Hon ville säkert inte ha mig eftersom jag inte kunde vara med henne hela tiden.

Amandas perspektiv

Efter jag hade tryckt på att svara tog jag snabbt mobilen mot örat och svarade glatt.
-Hej älskling, sa jag glatt och log som ett fån. Även om det bara hade gått en dag sedan vi träffades senast kunde jag inte hjälpa att jag saknade hans röst. Jag saknade hela honom, att ha honom nära var det bästa som fanns.
-Hej och kalla mig inte för det, sa han surt. Varför var han sur mot mig? Vad hade jag gjort mot honom?
-Varför får jag inte kalla dig det? Frågade jag förvånat och försökte tänka lite på vad jag hade gjort honom.

-För att detta går inte längre, vi kan inte vara tillsammans, sa han surt och jag hörde hur han grät. Jag kände att mina tårar började komma. Gjorde han slut? Varför gjorde han det? Tankarna flög runt i mitt huvud och jag var helt stum.
Jag skulle svara honom igen men allt jag hörde vara ”pip, pip, pip”. Varför la han på? Kunde vi inte prata med varandra? Jag ville veta varför.
Jag slängde mig på sängen och tårarna bara rann. Skuldkänslorna började komma och jag tänkte att någon kanske hade fångat ögonblicket på bild när Marcus kysste mig. Men det kunde väl inte vara möjligt? Och hur skulle han då ha kunnat se den bilden? Nej, det kunde inte vara möjligt.

Jag gick in på twitter och tittade igenom mina mentions. Det mesta var hat och det var mycket hårda ord mot mig. Många varför jag hade gjort si och så, hur jag kunde göra det? Jag förstod ingenting, men började snabbt ana att någon hade fångat ögonblicket på bild. Louis hade kanske sett det?
Tårarna kom nu mer än innan, jag skrek ut alla mina känslor i mitt täcke. Hur kunde jag göra så? Jag hatade mig själv. Jag ville bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

Johannas perspektiv

Det var endast Louis som hade tweetat. Jag förstod direkt att det var något dåligt eftersom där stod ”how could you do this to me? :’(” …jag började genast undra vad det var så jag letade rundor på twitter och överallt såg jag en bild som jag blev rent ut sagt äcklad av att titta på. Hur kunde hon göra såhär? Varför har hon inte sagt något? Men det som jag undrade mest var varför hade hon gjort så och hur kunde hon göra så mot Louis?

Jag kände mig helt tom i huvudet, jag förstod ingenting. Vad var det jag nyss hade sett? Jag trodde aldrig detta om henne.

____________________________________________________________________________________
Amanda? Vad tänkte hon med? Hur kan hon bara gå och kyssa andra killar precis när Louis har åkt hem, när de är tillsammans? Jag tittade lite närmre på bilden och såg då att det inte var vilken kille som helst hon kysste. Det var Marcus. Hur kunde hon? Fattar hon inte vad hon har ställt till med? Jag kände hur arg jag blev inombords. Visst, det var hennes val, men det var riktigt taskigt mot Louis.

Jag gick upp på Julias rum igen och såg att Amanda snackade med Julia. Jag ville egentligen bara fråga henne varför hon gjort sådär, men det kändes inte som rätt tillfälle. Jag slog bort tanken och log mot Julia.
-Hur länge måste du stanna? Frågade jag och Julia ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, förhoppningsvis inte så länge, sa hon och log lite svagt.
-Kommer du ihåg vad som hände? Frågade jag och Julia suckade.
-Jag vet att jag hörde att någon kom in, men jag vet inte vad som hände sen. Jag var rädd, sa hon och jag nickade.
-Förresten, Harry ringde innan. Han sa att han saknade dig, och han ville att du skulle ringa när du kom hem igen, fortsatte jag.
Jag kunde direkt se ett stort leende på Julias läppar och hennes leende smittade av sig.
-Aw, fick Julia fram och vi log mot henne.
-Men, jag måste bli bra till måndag. Vi måste åka till London och träffa killarna.
-Ja, jag vet! Sa jag.
-Det kommer bli bra, sa Amanda lugnande och även om jag var lite arg på henne, så log jag mot henne.

Amandas perspektiv

Vid halv fem bestämde vi oss för att lämna sjukhuset. Julia hade verkat ganska pigg och om inget blev sämre skulle hon förmodligen få komma hem igen imorgon och vi hade bestämt att ha en tjejkväll om nu fick komma hem.
-Det är verkligen synd om Julia, sa jag för att bryta tystnaden.
-Mm, svarade Johanna.
-Ska vi hitta på något när vi kommer hem?
-Nja, jag tror att jag vill vara lite själv, jag är jättetrött.
-Ah, okej, sa jag. Ingen av oss hade så mycket och säga, så vi lämnade varandra med ett tyst ”hejdå” och när jag kom hem undrade jag verkligen varför Johanna var så sur mot mig. Vad hade jag gjort? Jag gick in på meddelande och skrev ett sms till henne. ”Varför är du så sur? Vad har jag gjort!? :(” skrev jag och skickade iväg meddelandet. Jag ångrade mig nästan, men jag ville veta varför hon var sur, för jag förstod ju att det var något. ”Du borde förstå det själv... man gör inte så.” svarade hon bara några sekunder senare och jag bara satt och stirrade på skärmen. Vad menade hon? Vad hade jag gjort? Jag förstod verkligen ingenting. Det kändes inte alls bra att hon var sur på mig, särskilt inte när jag inte visste varför. ”Va? Johanna, seriöst, vad har jag gjort?”. Jag blev orolig. Jag förstod absolut ingenting och jag kände hur jag bara ville gråta. Plötsligt ringde telefonen och en bild på Louis kom upp. Det var Louis som ringde. Ett leende spred sig på mina läppar och jag tryckte på svara.
____________________________________________________________________________________
En ganska kort del, men bättre än inget. Vad tror ni kommer hända? ..
Var nästan lite nervös för att logga in idag, trodde jag skule få se massa "ni har sämst uppdatering" kommentarer, men nej, istället ser jag massa snälla kommentarer. Made me happy :) 
Vill ni vara delaktiga i SVERIGES STÖRSTA flashmob som kommer hålla hus i Augusti? Check out @1DSweFlashmob på twitter och följ för att få info och ni kan även fråga oss frågor. Det är vi (Johanna och Angelica) plus tre vänner, Julia, Izabella och Isabell som håller i det, och vi ska försöka göra detta så bra så möjligt! Hoppas vi ses där :)
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

-Gråter du Harry? Hörde jag hur Johanna frågade och jag nickade försiktigt, men insåg ganska fort att hon inte såg mig.
-Ja, jag vill till Julia nu, jag saknar henne och vill krama om henne, sa jag och tårarna rann.
-Harry, du kan inte. Du har ett jobb att sköta och vi kommer ju till er på måndag, bara 4 dagar kvar, sa hon och jag insåg att jag kanske inte hade något val även om jag helst av allt ville vara hos Julia nu och säga att allt skulle bli bra.
____________________________________________________________________________________
-Hälsa henne från mig, och be henne ringa när hon kommit hem igen, sa jag lite ledsamt. Även om jag skulle få träffa henne om fyra dagar så kändes det som en evighet.
-Jag lovar! Något mer?
-Att jag.. saknar henne, sa jag och skrattade lite.
-Haha! Men vi ses på måndag, sa Johanna glatt och jag nickade lite för mig själv.
-Japp! Ska bli kul att få träffa er igen, hejdå, sa jag och la på med ett litet leende på läpparna. Jag vände mig om och alla killarna kollade på mig.
-Vad hade hänt? Frågade Zayn oroligt och jag tog ett djupt andetag och berätta allt.
-Men, de kommer ju hit på måndag, sa jag efter jag berättat och killarna log.
-Woho!
-Vi måste hitta på något roligt då, sa Liam och alla instämde.
-Vi får överraska dom! Jag ska allt komma på något bra, sa Louis och log stolt.

Johannas perspektiv

Jag köpte en baguette med köttbullar och rödbetssallad och satte mig ensam på en ledig plats i cafeterian, jag kollade ut genom fönstret som var till höger om mig. Utanför fönstret lös solen skarpt och jag hade hellre velat vara där ute än att sitta inne på sjukhuset. Men jag var ju här för Julias skull nu.
Tankarna på vem som kunde ha skadat Julia flög runt i min hjärna, vem kunde det vara? Varför sa Amanda inte så mycket? Hon verkade bara så konstig för tillfället, som om hon var i sin egen värld. Hon brukade ju aldrig gå runt helt tyst utan att säga något. Tänk om hon dolde något för mig? Men vad skulle hon kunna dölja för mig? Vi brukade ju berätta allt för varandra, men jag märkte på henne att det var något hon höll för sig själv.
Jag suckade tyst för mig själv och tog upp min mobil för att se ifall det hade hänt något intressant på twitter. Eller ja, om killarna hade skrivit något. Jag börjad att kolla Nialls twitter och han hade inte skrivit något, jag kolla in på allas twitter och till sist Louis. Det var endast Louis som hade tweetat. Jag förstod direkt att det var något dåligt eftersom där stod ”how could you do this to me? :’(” …jag började genast undra vad det var så jag letade rundor på twitter och överallt såg jag en bild som jag blev rent ut sagt äcklad av att titta på. Hur kunde hon göra såhär? Varför har hon inte sagt något? Men det som jag undrade mest var varför hade hon gjort så och hur kunde hon göra så mot Louis?
Jag kände mig helt tom i huvudet, jag förstod ingenting. Vad var det jag nyss hade sett? Jag trodde aldrig detta om henne.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en kort del, men så blir det ibland. Vi kommer kanske inte kunna uppdatera förrän på onsdag, men vi gör så gott vi kan, ni vet det! :) 
You should check out onedirectionflashmob.blogg.se. Vi, plus några vänner tänker anordna Sveriges största flashmob, och visst vill DU vara delaktig? Finns även en grupp på facebook (Worlds Biggest 1D Flashmob Sweden) som ni kan gå med i. Vi accpeterar er så fort så möjligt. 
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag märkte direkt när jag träffade Amanda att det var något som inte stod rätt till, hon verkade så stressad och nästan sprang uppför trapporna till Julias rum, hon ville ju alltid ta hissen men idag hade hon tydligen inte tid för att vänta på hissen. Hennes beteende var bara så konstigt, inte alls så som hon brukar vara.

Jag skakade på huvudet och tänkte att det säkert bara är något tillfälligt, hon kanske saknar Louis? Vem vet? Jag saknar ju Niall riktigt mycket även om de åkte igår? Var det verkligen igår de hade åkt? Kändes som det var längre sedan eftersom så mycket hade hänt på denna korta tid.
Vi kom in i rummet där Julia låg, det var vita väggar och det såg så kallt ut. Julia hade huvudet mot fönstret och låg med dropp. Nästan direkt när vi kom in vände hon sig mot oss och log stort men hon såg trött ut. Både jag och Amanda sprang fram och kramade henne. Plötsligt började hon att trycka bort oss och hosta riktigt mycket. Vi backade snabbt och Julia tog tag i en påse. Hon började hosta upp blod och hon var alldeles blå på halsen.
Jag greps av panik och fattade inte vad som hände eller hade hänt, jag tryckte snabbt på den röda knappen som Julia egentligen skulle trycka på om det var något. Några sekunder senare kom det in en undersköterska och tog hand om Julia, hon gav henne någon medicin så hon slutade hosta och kom rätt i andningen igen.
-Vad är det som har hänt? Frågade jag försiktigt.
-Som du ser på hennes hals så ser det ut som någon har försökt att strypa henne, svarade undersköterskan och jag kollade chockat mot Julia som såg orolig ut, men jag såg ändå ilskan inom henne. Vem kunde ha gjort detta mot Julia, vår älskade Julia? Jag kände hur en tår började rinna nerför min kind och sköterskan kollade oroligt mot mig.
-Men det kommer bli bra, vi har tagit röntgenbilder på hennes hals och hon har inte fått några inre skador. Hon kommer att ha en del problem med andningen de kommande dagarna och hosta upp blod i mellan åt, det är därför vi vill ha kvar henne några dagar för att se så hon inte blir sämre, sa sköterskan och jag nickade förstående. Jag hoppas innerligt att det skulle bli bättre, för annars kunde vi kanske inte åka till London nästa vecka och träffa killarna. Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Att någon idiot som försökt strypa min bästa kompis skulle förstöra för oss, hindra oss från att träffa Niall, Louis, Liam Zayn och Harry. Tanken på att stanna hemma fanns inte. Julia skulle bli bättre och vi skulle åka och träffa killarna, min magkänsla sa det.
Jag hörde plötsligt att min mage kurrade och insåg då hur hungrig jag var, och jag kände att jag behövde komma ifrån detta rum ett litet tag även om jag jättegärna ville vara med Julia så klarade jag inte av det just nu. Jag vill få reda på vem som hade gjort detta mot henne, men det var ju näst intill omöjligt att få reda på eftersom vi inte hade några bevis.
Det kändes som Amanda hade något lurt på gång, jag fattade ingenting, jag var helt förvirrad. Jag gick ut genom dörren från rum nummer åtta, Julias rum. Jag gick mot hissen för att sedan åka ner till cafeterian som fanns på sjukhuset.

När jag kom ner kände jag hur min mobil vibrerade, jag tog upp den från fickan och tittade vem det var. På skärmen stod det ”Harry”, undra vad han ville mig? Jag svarade och tog mobilen mot mitt öra.

-Hej Harry, sa jag försiktigt.
-Hej, svarade han. Han lät orolig och stressad, jag fick nästan lite skuldkänslor för att vi inte har sagt något till killarna om vad som har hänt.
-Ville du något speciellt? Frågade jag lite undrande.
-Ja, vet du varför Julia inte svarar på mina sms eller på mina samtal, vill hon inte prata med mig? Sa han och lät lite ledsen.

Harrys perspektiv

Jag hade skickat flera sms till Julia och ringt henne ännu fler gånger, men jag fick inget svar av henne. Kunde det ha hänt henne något? Eller ville hon bara inte prata med mig? Dög jag bara för henne när vi var i Sverige? Tankarna flög runt i mitt huvud när jag pratade med Johanna i telefonen.

-Ehm, det har hänt en sak, sa Johanna lite ledsamt.
Vad menade hon med att det hade hänt en sak? Hade jag gjort något som gjorde att Julia inte ville prata med mig?

-Vad har hänt? Frågade jag oroligt, Johanna suckade och drog efter andan.

-Julia ligger på sjukhuset, sa hon snabbt och orden flög förbi i min hjärna. Menade hon verkligen det? Vad hade hänt med Julia? Varför var hon inlagd på sjukhuset?
-Men, va? Vad har hänt? Kommer hon bli bra? Frågade jag oroligt.
-Det kommer bli bra, sa hon med en lugn röst. Jag ville fortfarande veta vad som hade hänt.

-Men vad har hänt? Frågade jag än en gång och man hörde tydligt på min röst att jag var orolig.
-Det var någon som försökte strypa henne, hon är helt blå på halsen och har problem med andningen, sa hon snabbt och det kändes som all luft gick ur mig. Hur kunde någon göra så mot min Julia? Jag kände hur tårarna kom och jag ville inget annat än att vara hos Julia nu och få henne att må bra.
-Gråter du Harry? Hörde jag hur Johanna frågade och jag nickade försiktigt, men insåg ganska fort att hon inte såg mig.
-Ja, jag vill till Julia nu, jag saknar henne och vill krama om henne, sa jag och tårarna rann.
-Harry, du kan inte. Du har ett jobb att sköta och vi kommer ju till er på måndag, bara 4 dagar kvar, sa hon och jag insåg att jag kanske inte hade något val även om jag helst av allt ville vara hos Julia nu och säga att allt skulle bli bra.
____________________________________________________________________________________
Massa kramar till er som skickar så snälla kommentarer!
Än en gång, vi kräver inte 100 kommentarer på varje del, absolut inte. Ni är riktigt duktiga på att kommentera, you shoul know that!
Kommentera på så kommer det en eller två delar imorgon :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

”Aha. Vi kan snacka. Men inte via sms eller telefon. Vi kan snacka öga mot öga. Imorgon?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte om jag var redo att träffa honom. Jag behövde snacka med honom, men sen kom jag på att jag skulle till sjukhuset imorgon, för att träffa Julia. Jag pustade ut. ”Kan inte imorgon. Jag smsar dig någon dag, så vi kan bestämma.” Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Det kändes verkligen inte bra att min före detta kille skadat min bästa vän. Julia och Marcus hade alltid varit vänner. Jag förstod inte. Varför ville han skada henne? Jag la mobilen ifrån mig och med blandade känslor somnade jag.

____________________________________________________________________________________
Nästa morgon vaknade jag av solens starka strålar. Det gjorde mig glad att solen sken där ute och det kändes som om jag vaknat på rätt sida. Men tankarna på Julia kom upp i huvudet. Undra hur hon mådde? Jag såg att jag fått ett sms, så jag tog upp min mobil och läste smset från Johanna. ”Vi träffas vid sjukhuset klockan tre, okej? :)”. Jag skrev in ett kort ”Ja, okej :)” och sedan skrev jag ett nytt sms till Marcus. ”Vi kan träffas idag. Vid 11?”. Jag reste mig från sängen och gick in i duschen.

Duschen och solen som sken gjorde mig pigg. När jag var klar såg jag att Marcus svarat mig. ”Ja, visst.” Jag kände hur det gick en rysning genom kroppen. Jag skulle träffa honom. Jag blev faktiskt nervös. Inget skulle vara som det var för några minuter sen, men på något sätt ville jag träffa honom och snacka med honom. Det var kanske det han behövde.
Jag gick ner till köket och slängde i mig lite frukost.
-Godmorgon! Vad ska du hitta på idag?
-Hej, sa jag samtidigt som jag drack lite av min jucie.
-Jag ska.. eh... träffa en vän, sa jag och mamma nickade.
-Aha, vad trevligt. Vem?
-Eh... du vet ändå inte vem det är.
Det var världens största lögn. Mamma och pappa kände Marcus hur bra som helst. Efter så många dagar, kvällar och nätter som han spenderat här så visste de det mesta om honom, men jag ville inte berätta. Inte nu.

Jag kollade på klockan. Tio i elva. Det tog minst en kvart att gå till parken vi skulle träffas i och att fråga mamma eller pappa om skjuts fanns inte med på kartan. Jag satte på mina converse och la ner min mobil i min byxficka.
-Hejdå! Ropade jag innan jag gick ut. Jag gick tills jag kommit en bit från huset och sen började små springa.
När jag kom till parken, 7 minuter för sent såg jag Marcus. Jag hade ju träffat på han för ett tag sedan när jag varit ute och gått, men det kändes annorlunda denna gången.
-Hej, sa jag försiktigt och hans blick mötte min.
-Hej.
Han var verkligen svårt att läsa av. Han rörde knappt en min. Vi satte oss ner på en bänk som fanns bara några meter ifrån oss och båda två blev tysta. Allt kändes så fel egentligen. Jag och Marucs hade alltid haft något att snacka om, men nu satt vi här som om vi var två främlingar som aldrig träffats förut. Så var det ju verkligen inte. Sen dagen vi blev tillsammans hade vi spenderat varenda lediga timme med varandra, fram tills den där dumma festen. Men just nu ville jag inte tänka på det. Jag ville få reda på varför han skadat Julia och jag fann inga orsaker till att dra ut på tiden.

-Varför skadade du Julia? Frågade jag efter en liten stund.
-Jag gillar dig fortfarande.
Han skadade Julia för att han gillade mig. Vad tänkte han med egentligen?
-Varför skadade du Julia då? Sa jag lite surt. Jag ville bara gråta. Inte för han gillade mig, men för att han skadat min bästa vän, för att han gillade mig. Det var verkligen inte okej. Det kändes som om det var något annat, men vad?
-Marcus, varför? Upprepade jag.
-Jag kommer inte berätta.
-Marcus, jo. Jag gick med på att vi skulle träffas.
-Jag berättar om du följer med hem till mig.
-J...eller va? Varför det?
Jag blev genast fundersam.
-Jo, kom igen.
-Vi kan lika bra snacka här, sa jag surt. Jag kände hur Marcus försökte ta tag i min hand, men jag drog bort den.
-Kan du inte bara säga sanningen? Marcus verkade ha glömt bort hur man snackade, för han sa inte ett ord. Han kollade djupt in i mina ögon och log. Om det var något som var detsamma, så var det hans leende. Men ändå hade han förändrats så mycket. Jag visste vilken snäll, gullig och underbar kille som fanns inom honom. Varför hade han ändrat sig? Jag slog bort mina tankar.
-Marcus, berätta. Nu. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde.
Plötsligt var hans läppar tryckta mot mina. Jag tryckte snabbt bort honom och reste mig hastigt. Jag gick därifrån med snabbt steg. Varför skulle han kyssa mig? Jag äcklades av tanken att hans läppar varit mot mina för bara några sekunder sedan. Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Jag ville att Louis skulle vara här. Jag saknade honom så det gjorde ont.

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Kommenterar ni mycket (nu menar vi M Y C K E T) så kommer det en del till ikväll/inatt!
Vi har påsklov denna veckan och vi ska försöka uppdatera så mycket så möjligt, men utan era kommentarer så blir det ingen uppdatering. Deal? Let's goooo!
/Angelica & Johanna

update:
Fick en kommentar ang. det här med att ni skulle kommentera. Vi vill bara säga en sak, detta är första gången på flera månader som vi skriver såhär. Vi får kommenterar, vi vet. Men prova ni att driva en novellblogg och lägga ner tid på att skriva nya delar. Man vill ha kommentarer, man vill veta vad folk skriver. 
Vi menar inte att vi ska få över 100 kommenterar, verkligen inte. Och sluta kommentera anonymt all the time. Våga lämna era åsikter, men stå för dom. Tack! :) 
Och vi har aldrig skrivit typ 'minst 20 kommenterar för nästa del'. På vissa delar får vi 7-10 kommentarer och på vissa kanske 20. Det är skillnad, men vi fortsätter ändå.