Johannas perspektiv

När vi kom ner på altanen med maten vändes alla blickar mot oss. Vi satte ner skålarna på bordet och sedan satte vi oss ner. Jag hamnade mellan Niall och hans pappa. Mitt emot mig satt Liams mamma. Jag bestämde mig för att berätta vad det var för mat vi skulle bjuda på. Nervöst ställde jag mig upp.
-De blir lite svensk mat. Köttbullar med potatis och sås, sa jag och log lite nervöst. Jag kollade runt och mötte Annes leende, vilket fick mig att slappna av. Jag satte mig ner igen, stolt över att jag gjort vad jag gjort. Jag ville inte visa mig blyg, för jag älskade ju och träffa nya människor. Och killarnas föräldrar och syskon verkade hur snälla som helst.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Det var jättegod mat! Utbrast Liams mamma efter ett tag. Hon kollade först mot killarna, och sedan på oss tjejer.
-Är det ni som lagat den? Frågade hon och jag nickad.
-Jag, Julia och Amanda, sa jag och hon log.
-Det var verkligen jättegott!
-Jaa, verkligen, instämde de andras föräldrar.

När alla, en timme senare, var klara erbjöd killarna sig att plocka undan allt för att vi skulle få snacka lite med deras föräldrar, vilket vi gjorde.
-Så, ni kommer från Sverige? Frågade Nialls bror mig. Jag nickade mot honom.
-Ja, från Stockholm. Sveriges huvudstad.
-Aha. Jag har aldrig varit där.. är där fint?
Jag skakade på huvudet.
-Jag gillar inte Sverige så mycket. Vill hellre flytta hit, sa jag och han skrattade lite.
Jag och Greg snackade ett bra tag, tills alla började undra vart killarna tog vägen.

Amandas perspektiv

Jag satt mellan Louis mamma och hans syster Lottie. Louis mamma verkade ha en konversation med Liams mamma, så jag vände mig mot Lottie.
-Så, hur är det att vara bror till Louis?
Hon log.
-Det är kul, fast man saknar honom väldigt ofta, sa hon och jag log ett snällt leende mot henne.
-Aw! De förstår jag! Vad brukar du och Louis göra när han kommer hem till Doncaster då?
-Spela TV-spel, eller vara ute och göra något roligt!
-Eller, så slåss vi! Sa Daisy som satt mitt emot oss. Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Slåss? Sa jag lite frågande och hon nickade ivrigt.
-Ja! Jag vinner alltid över honom, sa hon stolt och jag fnissade lite. Alla hans syskon var så himla gulliga.

Två minuter senare kom alla killarna tillbaka med efterrätten med sig. Niall kom med en chokladtårta, Liam och Louis med cupcakes och Zayn och Harry bar på kaffe, te och saft.

-Varsågoda, sa Harry när allt stod på bordet och jag tog en av de alla fina cupcakesen som fanns.
-Vem har bakat dessa? Frågade jag och Liam pekade på Lottie.
-Har du bakat dom? Frågade jag förvånande och hon nickade.
-Dom var jättegoda!
-Ja, verkligen! Instämde Julia.
-Och tårtan då? Frågade Johanna.
-Den har faktiskt vi bakat, sa Zayn stolt. Jag, Johanna och Julia blev nog alla lika förvånande.
-Va? Utbrast Julia och alla började skratta.
-Jag har gjort mest, sa Harry, som om han försökte imponera lite extra på Julia. Hon log mot honom, och han log stolt tillbaka.
-God var den i alla fall, sa Zayns mamma och alla som smakat den instämde.
-Väldigt god, sa Anne och log mot sin son.

Vi hade spritt ut oss lite på uteplatsen och jag satt nu vid Louis familj och snackade med bara dom. Det kändes faktiskt inte alls så läskigt som jag trodde det skulle kännas.
-Är Louis snäll mot dig då? Frågade hans pappa och jag nickade.
-Jadå, såklart, sa jag och tittade mot Louis som satt bredvid mig. Han log sitt gulliga leende. Daisy hade satt sig i Louis knä och Phoebe kollade mot mig.
-Kan jag inte få sitta i ditt knä? Sa hon tyst och jag log ett snällt leende mot henne.
-Såklart du får, sa jag och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag lyfte upp henne och mötte sedan Louis blick. Han log stort mot mig och allt kändes så bra. Det kändes som om jag var en av ”The tommo” och jag flinade lite åt min egna tanke.
Sen kom tanken att jag skulle åka hem imorgon. Jag skulle behöva lämna allt det roliga och..
Nej, jag slog bort tanken lika fort. Inte tänka på det nu. Uppskatta istället tiden som du har nu.
_________________________________________________________________________________________________________________
Typ världens tråkigaste del, men bättre än inget!
Ni är grymma på att kommentera, fortsätt så :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Ja. Vi tänkte att vi möter upp dom så kanske ni kan fixa med maten? Ni älskar att laga mat, ellerhur?
-Det låter bra tycker jag, sa Julia medan jag tvekade lite.
-Tänk så gillar dom inte maten? Sa jag och Julia skrattade.
-Ge dig. Tänk om dom älskar det?

_________________________________________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

När klockan var fem i elva gav sig killarna iväg. Jag, Amanda och Johanna var i full gång att laga mat och vi alla var nog lika nervösa. Vi hade bestämt oss för att bjuda på lite svensk mat – köttbullar, potatis och sås. Amanda tyckte vi var dumma som valde något så pass svenskt, som dom kanske inte skulle gilla men jag och Johanna försökte övertala henne om att dom skulle älska det.
-Är ni inte nervösa? Frågade Amanda samtidigt som hon stod vid spisen och stekte köttbullar.
-Nja.. lite, sa Johanna och jag flinade åt dom.
-Jag är inte alls nervös... du överdriver Amanda.
-Jo, jag gör nog det...

En timme senare var allt klart. Maten stod på spisen för att hålla värmen och vi hade dukat nere på uteplatsen där vi suttit igår också. Dock hade vi denna gång fått duka ett riktigt långbord. Det var vi tre, plus killarna. Killarnas föräldrar plus Louis fyra systrar och Nialls bror. Sammanlagt 23 stycken. Vi hade gjort mycket mat och vi hoppades att det skulle räcka.
Det knackade på dörren och vi alla stelnade till. Några sekunder senare kom nog killarna på att de faktiskt bodde här, så de öppnade dörren själv. Vi ställde oss så man såg oss när man kom in genom dörren. In kom allas föräldrar och jag kände igen de alla mycket väl. Var man ett fan så var man. Jag log lite svagt mot Harry och han log tillbaka.

Amandas perspektiv

Det kändes som det kom hur mycket folk som helst, men jag kände ju igen alla. Där stod Maura, Nialls mamma. Och hans bror, Greg. Hans pappa Bobby kom in sist genom dörren. Anne och Jay kände jag lätt igen eftersom jag sett många bilder av dem. Liam och Zayns föräldrar var svårast att känna igen. Särskillt Zayns då jag inte sett så jättemånga bilder på just hans föräldrar. Louis ställde sig bredvid mig och det gjorde mig lite mer säker. Fast jag var ändå nervös. Hans mamma gick fram till oss och hon log mot mig.
-Hej, sa hon och utan att jag var beredd kramade hon om mig.
-Hej, sa jag och kramade om henne också.
-Louis har allt pratat om dig. Amanda var det va? Jag nickade och log. Hade han pratat bra om mig?
-Han har sagt vilken fin tjej du är, fortsatte hon, precis som om hon läst mina tankar. Jag log ännu en gång mot henne. Bredvid henne stod två av Louis systrar. De två minsta.
-Hejsan, sa jag och log mot tjejerna.
-Hej, sa de lite blygt. Även om jag faktiskt visste vad de hette, så ville jag fråga.
-Vad heter ni då?
Louis mamma log mot mig och ursäktade sig för att gå på toa. Jag nickade mot henne och satte mig sedan ner på huk för att bli ungefär lika lång som tjejerna.
-Kan ni inte säga vad ni heter? Sa Louis och skrattade lite. Han satte sig ner på huk han också och la sin ena hand på en av tjejernas rygg.
-Daisy.
-Phoebe.
De båda svarade ganska tyst och när det väl svart ställde de sig intill Louis. Tvillingarna var väldig lika och jag dog lite inombords när Louis satt där på huk och var så söt och snäll mot dom. Syskonkärlek var något av det bästa jag visste.
Jag snackade lite med dom, eller mer med dom genom Louis, då tjejerna var lite blyga, men otroligt söta. Jag gick sedan och hälsade på allas föräldrar och det kändes faktiskt bra. Till sist skulle jag säga hej till Lottie och Felicite.
-Hej tjejer, sa jag och de båda log.
-Hej! Utbrast dom.
-Hur är det med er då?
-Bra!
-Vad heter du? Frågade Lottie lite osäkert och jag log.
-Amanda.
-Åh, vilket fint namn, sa hon och jag blev så glad.
Jag snackade ett tag med dom också innan det var dags för oss alla att gå ner till altanen och äta. Vi bad alla gå ut, så att vi kunde komma sist med maten.

Johannas perspektiv

När vi kom ner på altanen med maten vändes alla blickar mot oss. Vi satte ner skålarna på bordet och sedan satte vi oss ner. Jag hamnade mellan Niall och hans pappa. Mitt emot mig satt Liams mamma. Jag bestämde mig för att berätta vad det var för mat vi skulle bjuda på. Nervöst ställde jag mig upp.
-De blir lite svensk mat. Köttbullar med potatis och sås, sa jag och log lite nervöst. Jag kollade runt och mötte Annes leende, vilket fick mig att slappna av. Jag satte mig ner igen, stolt över att jag gjort vad jag gjort. Jag ville inte visa mig blyg, för jag älskade ju och träffa nya människor. Och killarnas föräldrar och syskon verkade hur snälla som helst.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men dagens andra. :)
Fick någon extra power pga era snälla kommentarer. Många av er som skriver att vi ska skita i "dumma" kommentarer och ni verkar förstå oss - inte lätt att veta hur man ska skriva för att alla ska bli nöjda.
Vi var iväg ikväll och snackade lite om vad folk kommenterat  och sen när vi kom hem läste vi alla nya kommentarer och allt kändes bättre. Ni vet verkligen hur ni kan göra oss glada! Fortsätt kommentera, ni är bäst!
Sen är det inte alltid lätt att skita i de negativa kommentarerna, man tar liksom åt sig. Men vi får många positiva kommentarer varje dag också, så i slutändan blir det positivt!
/Angelica & Johanna

Update:
Del 86 kommer förmodligen imorgon, 31/5. Ni fick trots allt två delar i tisdags, don't get mad. :)

Johannas perspektiv

-Du är helt underbar älskling och du betyder allt för mig, sa han mellan kyssarna och allt kändes så bra. Han drog sig sakta från mig lite och jag vände mig och tittade rakt in i hans ögon, han log med hela ansiktet. Att se honom lycklig gjorde mig så himla lycklig och inget kunde kännas mer rätt än vad det gjorde nu.
_________________________________________________________________________________________________________________

Zayns perspektiv

Klockan var mycket. Jag tryckte på mobilen och klockan visade 04.06. Jag hade inte ens lyckats blunda sen jag lagt mig och det hade gått nästan två timmar. Jag ville sova, men det enda som fanns i mina tankar var Brianna. Jag ville inte tänka på henne, men det enda jag tänkte på var vad hon gjort mot Harry. Det var precis som om den kvällen kom tillbaka.

Jag kollade mig runt. Det var inte så mycket folk på Londons gator och jag svängde in på den smala vägen där Briannas lägenhet låg. Jag gick till port nummer tre och väntade. Mobilen plingade till och jag läste hennes sms. ”Jag kommer om fem minuter! :)” stod där. Jag log för mig själv och höll upp min mobil som spegel. Håret såg bra ut.

Som hon sagt, fem minuter senare stod hon framför mig. Hennes fina, långa bruna hår föll ner på hennes axlar. Håret hade lite lätta vågor i sig och hon hade nog ägnat tid å sminket, för det såg perfekt ut.
-Hej snygging, sa hon lite flörtigt och jag log.
-Hej sötnos, sa jag vi omfamnade varandra.
Omgivningen var lite... mystisk. Det var ju fortfarande ljust ute, men här la husen så tätt och på taken växte grenar och blad som gjorde att det såg ut som ett tak. Det blev en aning mörkare och jag kände att jag inte ville stå här resten av kvällen.
-Ska vi... gå och äta någonstans? Frågade jag och Brianna nickade.
-Kolla månen, utbrast Brianna och pekade upp i luften. I samma sekund kände jag ett skott i min mage.

Jag hoppade till i sängen där jag låg. Jag kunde komma ihåg smärtan jag hann känna innan jag, förmodligen, fallit ihop. Jag ville inte ha med Brianna att göra. Jag vände och vred på mig. Klockan var 04.24 nu. Det var snart början på en ny dag och det var dags för våra föräldrar att komma. Louis, Niall och Harry var ivriga att låta deras föräldrar träffa Johanna, Julia och Amanda. Jag och Liam hade tyckt det var en bra idé att låta allas föräldrar komma hit, och även Louis systrar.

Amandas perspektiv

Klockan var kvart i nio när jag vaknade upp bredvid Louis. Han låg fortfarande och sov och det kändes inte så lockande att lämna denna varma sängen. Jag la mig på ryggen och tänkte igenom allt vi gjort under veckan. Det var liksom nästsista dagen nu, sedan skulle vi behöva åka hem, börja skolan och jag skulle inte få träffa Louis. Jag var rädd att det skulle bli som innan, att vi inte snackade så mycket eller om vi skulle bli ovänner. Men om man verkligen ville något, då får man försöka. Både jag och Louis gillade varandra. Det kanske skulle bli svårt med ett så pass långt distansförhållande, men jag tänkte inte ge upp.
Jag slog bort tanken. Jag hade en hel söndag framför mig. Jag var lite nervös. Jag skulle få träffa deras familjer. Tänk om Louis mamma inte alls gillade mig? Eller om hans syskon skulle tycka jag var tråkig? Jag blev mer nevös än vad jag blivit kvällen innan. Det var bestämt att deras föräldrar skulle komma vid 12. Även om jag inte ville, så gick jag upp. Något som gjorde mig glad var att solen sken där ute och att Julia redan var uppe.
-Godmorgon, sa jag glatt när jag kom in i köket.
-Godmorgon!
-Är du inte nervös för att träffa deras familjer? Sa jag lite osäkert och Julia nickade.
-Jo! Jag gick upp för att hinna bli klar utan att stressa, sa hon och jag nickade instämmande.
-Samma här!
-Men, tänk så gillar dom inte mig? Sa jag och Julia log.
-Egentligen tror jag inte vi behöver vara oroliga, men jag förstår dig. Men dom kommer gilla dig!
-Och Louis systrar? Asså åhh.. sa jag och suckade.
-Dom kommer älska dig, sa Julia bestämt och jag log.
-Får väl hoppas det...

En halvtimme senare satt jag, Julia, Harry och Louis samlade vid bordet och åt frukost.
-Ska ni möta upp dom på flygplatsen?
Harry nickade.
-Ja. Vi tänkte att vi möter upp dom så kanske ni kan fixa med maten? Ni älskar att laga mat, ellerhur?
-Det låter bra tycker jag, sa Julia medan jag tvekade lite.
-Tänk så gillar dom inte maten? Sa jag och Julia skrattade.
-Ge dig. Tänk om dom älskar det?
_________________________________________________________________________________________________________________
Del 84 - hope u like it. (Om ni inte förstår i Zayns perspektiv så är det en tillbaka blick på vad som hände!)
Blev MYCKET åsikter om förra delen och vi har såklart förståelse för vad NI tycker. Men det är så himla svårt, för vissa vill liksom ha mer sånt medan vissa tycker det är äckligt. Och ja, vi vet ju inte exakt vilka åldersgrupper som läser och det kanske inte är så passande för 11-åringar, men vi kan tyvärr inte göra alla glada helt enkelt. Dock fick vi ändå några positiva kommentarer och självklart har ni alla rätt att skriva vad ni tycker. Vi hoppas att ni som inte gillade det fortsätter läsa i alla fall. Så kan vi här även lämna det och istället kan ni kommentera här - Hur tror ni det kommer gå för tjejerna när killarnas familjer kommer?
Kan hända att det kommer en del till idag, maybee..
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

-Det är bra nu Zayn, tro på det. Hon ska inte få göra oss illa igen, sa Niall och i samma stund plingade det till i Nialls mobil. Han tog snabbt upp den och ljuset från skärmen lös upp hans ansikte. Det såg ut som han precis hade kommit på något han hade glömt och han tittade på oss killar med en menande blick.
-Ska vi berätta nu? Frågade Niall och jag förstod inte riktigt och det verkade som Liam såg det på mig. Så han mimade ”imorgon” och då kom det upp för mig vad som skulle hända då. Det var nog bäst att vi berättade för tjejerna redan nu.
_________________________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Jag läste sms:et som mamma precis hade skickat, ett leende spred sig över mina läppar för jag saknade henne och hela min familj. ”Hej, vi ses imorgon. Saknar dig, puss mamma” stod det i sms:et. Just det, våra familjer skulle komma imorgon och det gjorde mig riktigt glad, men tjejerna visste inget än och de såg helt förvirrade ut när vi började prata lite smått om att vi kanske skulle berätta det.

-Vad ska ni berätta? Frågade Johanna nyfiket, hon var alltid lika nyfiken och ville ha reda på allt. Jag skrattade till, drog henne närmre mig och pussade henne snabbt.
-Det skulle du allt vilja veta, va!? Sa jag lite retfullt hon slog till mig lite lätt på axeln, jag bara skrattade.
-Men snälla säg! Sa Johanna igen och jag tittade på resten och såg att Julia och Amanda också såg väldigt undrande och nyfikna ut.
-Ska jag berätta? Frågade jag för jag visste inte om jag eller någon av de andra killarna skulle berätta.
-Du kan berätta, sa Liam och nickade mot mig.
-Okej, det är såhär att imorgon kommer våra familjer hit, vilket innebär att ni kommer få träffa våra föräldrar, sa jag och Johanna ryckte till när jag sa att de skulle träffa våra föräldrar. Amanda och Julia tittade osäkert mot Louis och Harry, med Johanna tittade osäkert mot mig. Jag drog in henne i en kram där vi satt och pussade henne i pannan.
-Det kommer gå bra, sa jag övertygande och tittade in i hennes blåa ögon som glimrade av stearinljuset som stod ganska nära oss. Hon var min och imorgon skulle hon få träffa mina föräldrar och jag var säker på att de skulle tycka om henne. För jag vet att om jag är glad så är mina föräldrar också det.
-Men tänk om…sa Johanna innan jag hann avbryta henne. Hon tittade osäkert upp mot mig och jag förstod henne. Jag förstod att hon var nervös och orolig, men hon behövde egentligen inte vara det.
-Tänk inte på det, de är bara glada för att jag har hittat någon jag verkligen tycker om och jag lovar att dom kommer tycka om dig minst lika mycket som jag, för jag älskar dig och det kommer gå bra, sa jag och kysste henne mjukt. Jag brydde mig inte om att Louis, Liam, Zayn, Harry, Julia och Amanda också satt här, för den enda jag tänkte på var Johanna.
-ooh, vad gulliga ni är, sa Zayn när jag och Johanna hade våra läppar mot varandra. Jag kunde knappt hålla mig från skratt och jag såg hur hon rodnade, jag kunde inte låta bli att le när jag tittade på henne. Hennes leende var så vackert, hela hon var vacker och när hon rodnade var hon ju bara för söt.

Johannas perspektiv

Vi satt där nere på uteplatsen och det var helt kolsvart ute nu, kylan började komma och jag trodde jag skulle somna vilken sekund som helst. Niall som hade sett att jag frös hade dragit upp mig ur min stol och virat in mig i en filt och dragit ner mig i hans knä och han hade armarna om mig. Det var så mysigt att sitta där i Nialls knä, med hans armar om mig och runt bordet satt killarna, Julia och Amanda. Det kunde inte bli bättre. Vi spelade kort, men jag orkade inte riktigt vara med så jag satt mest och tittade på vad Niall hade för kort och hängde inte alls med på vad de spelade.

-JA, jag vann!! Skrek Louis plötsligt när jag hade slumrat till. Jag hoppade nästa upp hur Nialls knä och alla började skratta.
-Grattis till vinsten Lou, men du behövde inte väcka mig, sa jag och gäspade stort. Jag böjde mig framåt till bordet, men jag hann inte långt förrän Niall drog tillbaka mig.
-Gå inte, det blir kallt då, sa han och jag flinade.
-Jag ska bara ta lite godis, sa jag och han släppte greppet om mig.
-Snälla, ta till mig också, sa han och tittade på mig med en hundvalpsblick.
-Bara om jag får en puss, sa jag och Niall pussade mig snabbt på läpparna och jag sträckte mig sedan mot godisskålen och tog en hand full med godis. Julia log mot oss och skakade på huvudet.
Jag lutade mig tillbaka och Niall tog godisbit efter godisbit ifrån min hand. Han hann inte tugga undan en godisbit förrän han stoppade in en ny. Jag vände mitt ansikte mot honom och då gäspade jag stort. Han pussade mig i pannan och jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.
-Det är kanske dags att gå upp och sova, sa han och jag nickade.
-Vad ska ni hitta på? Frågade Harry och blinkade med sitt högra öga mot oss. Niall skrattade och skakade på sitt huvud.
-Sa jag inte att vi skulle sova? Frågade Niall och tittade mot Harry.
-Jo, men man kan ju aldrig vara säker på vad som händer, sa Harry och Julia slog till honom på armen samtidigt som hon skrattade lite.
-Harry, dom får väl göra vad dom vill? Sa Julia och Harry nickade. Jag tittade tacksamt mot Julia och mimade ett ”tack”.
-Men vi ska nog gå upp nu, godnatt, sa jag och alla sa godnatt i mun på varandra.

Nialls perspektiv

Vi reste oss upp och Johanna hade fortfarande filten om sig. Jag huttrade till när jag inte kände hennes beröring längre. Hon tog snabbt av sig filten och drog den om oss båda istället. Jag vände mig mot Johanna när vi stod precis utanför dörren och kysste henne försiktigt. Hon besvarade kyssen lite intensivt och jag fick ett stort leende på mina läppar men det avbröt inte kyssen. Att ha hennes läppar mot mina var den bästa känslan som fanns, jag ville stanna där för evigt och aldrig släppa taget.
Vi avslutade kyssen och gick tysta in genom dörren med armarna om varandra. Korridorerna i komplexet var helt tysta, men det var kanske inte så konstigt eftersom det var sent på natten. Vi gick där under tystnad och det kändes helt perfekt, med Johanna i mina armar kunde inget bli bättre.
_________________________________________________________________________________________________________
Här är del 82 och den är lite längre än vanligt!
Vad tycker ni om att det blev lite Niall och Johanna nu? Kommentera mycket nu, så blir det kanske en till del idag.
/Angelica & Johanna

Update: Del 83 kommer imorgon, allstå den 28/5 eftersom vi planerade lite fel när det gällde skrivandet.

Julias perspektiv

-Vänta, jag kommer snart, sa han snabbt och sedan var han på väg upp mot lägenheterna.
-Vad var det med honom? Frågade Liam och alla ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning. Han kanske... blev akut kissnödig, sa jag och vi flinade lite.
-Men, va? Hotade hon dig med att mörda Julia? Sa Johanna frågande och Harry mötte hennes blick. Han nickade mot henne och Johanna såg väldigt rädd ut.
-Så kan hon ju inte göra. Men, har hon lovat att lämna Julia i fred nu?
Harry nickade lite osäkert.
-Jag hoppas hon gör det. Hon är fan dum.

Varför hade Zayn reagerat så starkt på Brianna? Det där med att han var kissnödig sa jag bara för att lätta på stämningen. Det var något, men vad?
_________________________________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

Jag sprang uppför trapporna till min lägenhet. Minnena kom tillbaka till dagen då jag skulle träffa den tjejen som verkade så perfekt, men så fort jag träffade henne märkte jag att hon var något helt annat än vad jag hade förväntat mig. Tjejen hette Brianna, men kunde det verkligen vara samma tjej som hade hotat Harry?
När jag kom in i lägenheten gick jag snabbt fram till min dator för att leta upp artikeln om Harry och tjejen, jag ville titta lite närmre på hur hon såg ut. Jag ville vara säker på att det var hon jag tänkte på. Datorskärmen lös skarpt i det släckta rummet och jag kisade lite för att se. Med en osäkerhet tog jag upp min mobil för att titta på de bilderna hon hade skickat på sig till mig innan vi skulle träffas. Noga jämförde jag bilderna för att se så det verkligen var samma tjej. En rysning gick genom hela min kropp och det kändes som jag frös till is. Vad hade hänt om Harry inte hade gjort så som Brianna sa? Då hade kanske inte Julia varit vid liv nu? Då skulle Harry inte orka leva för jag vet hur mycket Julia betyder för honom och han skulle ha fullt med skuldkänslor för att det var hans fel. Men som tur är så är både Harry och Julia kvar.

Jag kom ner till uteplatsen med datorn i ena handen och mobilen i andra. Alla tittade förvirrat på mig, undrade varför jag hade datorn med mig. Av ren rädsla kändes det nästan som tårarna var på väg, tänk om allt hade gått helt snett?

-Vad är det Zayn? Frågade Johanna oroligt och jag gick och satte mig vid bordet utan att säga ett ord.
-Zayn, säg något, sa Louis högt och jag öppnade upp datorn för att visa bilden på tjejen som Harry hade träffat och bilderna som tjejen hade skickat till mig.
-Det gäller Brianna, jag vet vem hon är, sa jag samtidigt som jag kollade ner i bordet. Harry tittade chockat på mig.
-Va? Hur då? Frågade Harry chockat och såg helt förvirrad ut.
-Ja, då när jag blev skjuten så var det hon jag skulle träffa. Mer han jag inte säga förrän Louis avbröt mig.
-Var det hon som sköt dig? Eller var det någon annan?
-Det var hon. Jag märkte direkt när jag träffade henne att det var något som inte stämde. Hon började prata om er, sa jag och tittade menande på Harry och Julia.

Harrys perspektiv

Varför hade hon egentligen börjat prata om mig och Julia när hon var där för att träffa Zayn? Jag förstod inget. Hade jag stått och hånglat med den tjejen som nästan hade dödat Zayn? Det gjorde mig ju bara ännu mer äcklad och jag ville bara få allt ogjort, men ändå inte för då hade jag kanske inte haft Julia hos mig nu.
-Men vad sa hon om mig och Harry då? Frågade Julia, och jag ryckte till när hon sa mitt namn eftersom jag var djupt försjunken i mina tankar.

-Hon sa att ni var söta tillsammans, men att där var något hon inte gillade med dig, sa Zayn och till en början så Julia glad ut men hennes min förändrades snabbt.
-Det verkade på något sätt som hon ville komma åt Julia redan då, som det inte var mig hon ville lära känna. Sen gick allt så snabbt och jag kände smärtan i magen. Det var hemskt, sa Zayn och tittade ner mot bordet. Jag hörde hur han snyftade till och jag förstod honom att det var hemskt även om jag aldrig hade varit med om det, så kunde jag ändå på något sätt förstå honom.
-Zayn, det är bra nu. Det är över, hon har lovat mig att lämna oss ifred, sa jag när jag hade rest mig upp och stod sidan om Zayn och klappade honom tröstande på ryggen.
Jag hoppades verkligen allt var bra nu och hon inte skulle göra något mot oss igen, jag hoppades innerligt på det och det var det jag vill tro på också. Hon skulle inte kunna komma och förstöra för oss, vi var starkare än henne. Zayn tittade oroligt upp och Niall tittade på honom.
-Det är bra nu Zayn, tro på det. Hon ska inte få göra oss illa igen, sa Niall och i samma stund plingade det till i Nialls mobil. Han tog snabbt upp den och ljuset från skärmen lös upp hans ansikte. Det såg ut som han precis hade kommit på något han hade glömt och han tittade på oss killar med en menande blick.
-Ska vi berätta nu? Frågade Niall och jag förstod inte riktigt och det verkade som Liam såg det på mig. Så han mimade ”imorgon” och då kom det upp för mig vad som skulle hända då. Det var nog bäst att vi berättade för tjejerna redan nu.
_________________________________________________________________________________________________________
Vad är det killarna ska berätta för tjejerna? Spännande va?
Hoppas ni tyckte om delen och kommentera mycket nu så blir vi mer peppade till att skriva! :)
och tack för alla underbara kommentarer!

Kolla in får kompis Ines novell HÄR!!! Hon tog en liten paus, but now she's back on track!
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Jag ville nästa skrika av glädje. När vi avslutade kyssen la jag min arm runt om Julia och bara log för mig själv. Att jag vågat säga det till henne. Det gjorde mig faktiskt stolt. Och nu efteråt kändes det bra. Att vara ärlig mot Julia var viktigt för mig. Det enda som äcklade mig nu var att jag faktiskt kysst den där Brianna. Och Julia hade rätt. Folk borde få veta vilket äckligt svin hon var.
-Harry, vi, eller du, borde berätta för de andra, sa Julia och jag nickade.
-Jag vet, men hur?
-Kom nu. Jag hjälper dig.

_________________________________________________________________________________________________________________
Julia började gå mot dörren, men jag ville inte gå ut än. Jag ville stanna här en stund till med Julia, hålla om henne och känna att hon var min.
-Vänta, jag ska bara fixa en sak först, sa jag till henne och gick med långsamma steg mot henne. Jag sträckte ut mina armar och drog in henne i en varm kram och andades in hennes doft. Det var bara hos henne jag ville vara. Jag tog bak mitt huvud lite och pussade henne i pannan. Ett leende syntes på hennes läppar och det fick mig också att le.
-Men kom nu, vi måste ut till de andra, sa Julia lite tveksamt. Tänk om hon också ville stanna här egentligen? Men hon började gå och drog med mig eftersom hon höll min hand. Jag suckade och följde efter.

Solen var på väg ner och på uteplatsen hade dem tänt ljus, som stod på bordet. Jag och Julia kom ut hand i hand och blickarna vändes mot oss. Alla såg lite förvånade ut, men samtidigt glada och lättade. Det var så skönt att hon hade förstått mig och litat på vad jag sa. Att ha Julia nära var bland det bästa som fanns för mig.
-Jag ser att ni har löst det, sa Louis glatt med ett leende. Jag nickade snabbt och log mot Julia, hon log tillbaka och jag smälte. För när hon log så log hon inte bara med munnen, hon lös upp i hela ansiktet, ögonen tindrade och det gjorde mig varm.

Julias perspektiv

Jag satte mig ner i en utav de alla stolarna som fanns och Harry satte sig i stolen bredvid. Jag kollade snabbt mot Johanna och Amanda som satt mittemot mig. Vi utbytte några snabba blickar och jag log stort. Dom gjorde detsamma och sedan kollade jag på Harry. Solen lös in i mina ögon och jag såg hans profil i motljus. Han fina lockar och hans perfekta utseende gjorde han så himla underbar. Jag äcklades fortfarande lite av tanken att han stått och hånglat med den där tjejen för bara ett dygn sen, men jag fick väl själv se till att släppa den tanken. Pratet som funnits när vi kom ut var borta och alla satt helt tysta. I träden runtom kunde man höra fågelsång och man hörde tydligt alla bilar som körde på gatan en bit ifrån. Jag tyckte verkligen att Harry skulle berätta för de andra. Det skulle underlätta väldigt mycket och kanske att stämningen skulle bli lite bättre.
-Vi, eller ja, Harry, måste berätta en sak. Och, allt är bra mellan oss, men ni behöver få veta detta. Vi kan inte ha några hemligheter för varandra, ellerhur? Sa jag. Jag kollade mot Harry och han tittade ner, som han ofta gjorde i obekväma situationer.
De andra killarna nickade instämmande och allas blickar var vända mot Harry.
-Jo, asså... jag...
Han började lite smått, men han visste nog inte riktigt hur han skulle berätta det.
-Jag gjorde det för att skydda Julia, sa han lågt och tittade ner. Han lag speciell betoning på det och alla förstod vad han menade?
-Va?
-Hotade hon dig?
-Vet du ens vem det är?
Harry nickade som svar till båda frågorna.
-Hon tvingade mig. Hon sa att hon skulle.... mörda Julia annars. Jag vet att jag gjorde fel, men allt var för Julias skull. Och ja, jag vet hennes namn. Brianna.
Jag satt bredvid och lät han snacka. När Harry nämnde Brianna såg jag att Zayn reagerade.
-Brianna? Sa han upprepande och Harry nickade.
-Ja.
-Vänta, jag kommer snart, sa han snabbt och sedan var han på väg upp mot lägenheterna.
-Vad var det med honom? Frågade Liam och alla ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning. Han kanske... blev akut kissnödig, sa jag och vi flinade lite.
-Men, va? Hotade hon dig med att mörda Julia? Sa Johanna frågande och Harry mötte hennes blick. Han nickade mot henne och Johanna såg väldigt rädd ut.
-Så kan hon ju inte göra. Men, har hon lovat att lämna Julia i fred nu?
Harry nickade lite osäkert.
-Jag hoppas hon gör det. Hon är fan dum.

Varför hade Zayn reagerat så starkt på Brianna? Det där med att han var kissnödig sa jag bara för att lätta på stämningen. Det var något, men vad?
_________________________________________________________________________________________________________________
Hmm.. varför reagerar Zayn på namnet Brianna?
Förlåt för att vi inte uppdaterade igår, men nu är när det är de sista veckorna i skolan så blir det att man får priotera läxor och allting för att få sina betyg, och sen har vi haft turen att få fint sommarväder och då vill man njuta av det... ni förstår nog själva! Men här har ni del 80 :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-För jag ville inte att du skulle få reda på det, jag ville hålla det hemligt för att du skulle må bra. Men jag märkte direkt på dig att du visste vad som hade hänt. Men jag var för feg att berätta sanningen, sa han och hans tårar fortsatte att rinna. Han kramade om min hand hårdare och tog sin andra hand om min. Så han höll min hand med båda sina händer. Han lyfte upp min hand och pussade den försiktigt. Han tittade in i mina ögon med en osäker blick.
-Förlåt mig, jag älskar dig, sa han med en tår som föll nerför han kind.

_________________________________________________________________________________________________________________
Våra blickar möttes i några sekunder, men jag tittade bort. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Harry hade sårat mig, men samtidigt ville jag tro på hans förklaring. På något sätt kändes det... sant. Varför skulle han hitta på något? Jag tittade ner i det vita sängöverkastet. Massa tankar for runt i huvudet. Jag visste inte hur jag skulle reagera, eller vad jag skulle säga. Han varma, mjuka läppar hade nuddat min hand och jag hade känt hur varm jag blev inombords. Alla känslor fanns kvar. Och efter det han berättat, så var det som om jag började gilla han ännu mer. Han hade gjort det där för att inte förlora mig. För att inte jag skulle råka ut för någon skada, eller råka ut för att bli dödad. Sen att han hade behövt göra... riktigt dumma och korkade saker, det var en annan sak. Tjejen, vad hon nu än hette, var förmodligen bara ute efter att få ett ”bra rykte” men om all sanning skulle komma fram, skulle hon nog skämmas ganska mycket. Och hennes rykte skulle nog inte vara det bästa. Jag klarade inte av att se Harry såhär. Han var förstörd och jag kunde se på honom hur mycket han menade det han sa.
-Harry... började jag. Han kollade upp mot mig. Jag stannade till i rörelsen och våra blickar möttes. Det kändes så... bra. På något sätt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hatade detta. Jag hade svårt för att säga vad jag tyckte rakt framför någon. Hur svårt kunde det vara, egentligen?
-Vet du vem tjejen är? Sa jag tyst och Harry nickade lite.
-Ja. Typ.
-Vet du hennes namn? Sa jag.
-Varför? Sa han fundersamt.
-För hon är en riktigt äcklig människa och folk borde få reda på vad hon håller på med.
-Brianna.
Han sa det tyst, som om han egentligen inte ville, men jag hörde i alla fall vad han sa.
-Julia, jag vet att du är arg och jag förstår dig och jag ångrar allt så mycket men j....
-Schh, sa jag och la min hand på hans varma hand. Jag antog att han blev lite nervös av situationen och därav svettades han. Det var varm inne på rummet. Jag reste mig upp och såg hur Harry snabbt gjorde en rörelse för att få tag i min hand.
-Gå int..
-Jag ska bara öppna fönstret, sa jag och log lite. Han nickade och flinade lite.

Vi satt där på sängen, helt tysta. Jag hade tänkt igenom allt Harry sa. Fortfarande lite tom på ord, men samtidigt hade jag en känsla inom mig som sa att Harry talade sanning till 100%. Jag frågade mig själv. Varför skulle han ljuga för mig? Kanske det var troligt när det faktiskt handlade om en sånhär sak, men jag ville tro på honom. Det fick bära eller brista. Jag skulle inte klara mig en sekund längre utan Harry varma kramar och hans perfekta läppar. Jag ville gå på min magkänsla, och den sa att Harry talade sanning. Jag kollade rakt in i Harrys fina ögon. Den känslan jag fått första gången han kysst mig. Jag fick samma känsla. Jag blev varm i hela kroppen. Jag lutade mig mot honom, sträckte ut mina armar och han tog emot sig med en öppen famn. Det kändes... bra. Jag kramade om honom hårt och bara känslan av att ha han så nära mig gjorde mig varm i hela kroppen. Våra blickar möttes ännu en gång och bara några sekunder senare var vår läppar tryckta mot varandra.

Harrys perspektiv

Jag ville nästa skrika av glädje. När vi avslutade kyssen la jag min arm runt om Julia och bara log för mig själv. Att jag vågat säga det till henne. Det gjorde mig faktiskt stolt. Och nu efteråt kändes det bra. Att vara ärlig mot Julia var viktigt för mig. Det enda som äcklade mig nu var att jag faktiskt kysst den där Brianna. Och Julia hade rätt. Folk borde få veta vilket äckligt svin hon var.
-Harry, vi, eller du, borde berätta för de andra, sa Julia och jag nickade. 
-Jag vet, men hur? 
-Kom nu. Jag hjälper dig.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte så jäääättelång del, men iaf den andre delen för idag. Hoppas ni gillar det! 
Ni är grymma på att kommentera, FORTSÄTT SÅ :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna.
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________

-Jag gjorde det för att skydda dig, sa han tveksamt och bet sig lite i läppen. Han tittade upp mot mig och jag förstod inte riktigt vad han menade.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat och jag såg på Harry att han tyckte detta var jobbigt.
-Tjejen, som jag hånglade med, sa han och tårarna föll ner från hans ögon, längs kinderna.
-Hon hotade med att skada dig rejält om jag inte gjorde det med henne och jag ville inte att du skulle bli skadad. Jag gjorde det för ditt bästa, sa han med en lite skakig röst. Menade han allvar med att han gjorde det för att inte skada mig? För att skydda mig från den tjejen? Det var ju snällt, men han hade sårat mig riktigt mycket.
-Men Harry, det är värre att bli sårad. För mig är det så, det är som att bli skadad i hjärtat. Jag hade hellre blivit skadad än sårad, sa jag och Harrys ansiktsuttryck förändrades. Han såg lite chockad, förvirrad och besviken ut på samma gång.
-Hur tror du inte jag känner mig? Jag känner mig som ett äckel, att kyssa den tjejen var det vidrigaste jag någonsin gjort. Jag ville bara dra mig därifrån, men jag höll mig kvar för att inte förlora dig.
-Men du har ju förlorat mig nu, du har sårat mig djupt och jag vet inte vad jag ska göra, sa jag med gråten i halsen.
-Hade jag inte gjort det så hade jag kanske förlorat dig ännu mer. Förlorat dig så jag aldrig mer skulle kunna se dig, sa han och tårarna rann nerför hans kinder.
-Men om jag går nu, så får du kanske aldrig mer se mig igen, sa jag och började resa mig upp från sängen. Jag kunde bara inte lyssna på hans bortförklaringar.
-Julia, snälla, sa han och tog ett grepp om min handled. Jag vände mig mot honom och han såg nästintill förstörd ut.
-Jag gjorde det för din säkerhet. Hade jag inte gjort det så hade du kanske inte varit vid liv nu, klämde han fram mellan sina tårar.
-Så du menar att hon hade kanske tänkt att döda mig om du inte gjorde det? Frågade jag tveksamt och Harry nickade försiktigt. Han släppte greppet om min handled och jag satte mig ner i sängen igen.
-Men varför följde du med henne hem sen då? Frågade jag irriterat.
-Hon tvingade mig. Det var när jag sa att jag inte ville följa med som hon sa att hon skulle… sa han och hans röst bröts på grund av hans tårar. Jag klarade egentligen inte av att se honom såhär, se honom så pass ledsen som han var just nu. Helst av allt ville jag bara krama om honom, men jag ville först få reda på exakt vad som hänt.
-Döda mig? Frågade jag, för jag antog att det var det han skulle säga. Han nickade och gav mig en tacksam blick för att jag hjälpte honom att få fram orden.
-När vi kom in, så det första hon gjorde var att trycka upp mig mot väggen och kyssa mig hårt. Hon tafsade överallt på mig och försökte ta av mina kläder, sa han och mina tårar rann. Jag satte mig ner i sängen och tog tag i Harrys hand för att trösta honom lite. Jag smekte hans lena hand med min tumme och han log ner mot våra händer.
-Jag knuffade bort henne, för jag ville inte. Jag klarade inte mer, jag ville bara därifrån. Men jag visste inte var jag var. Så jag sprang ut, lång ifrån där hon bodde och jag hade ingen aning om var jag hade hamnat. När jag sprang så ville jag bara hem till dig, få krama om dig. Jag ville vakna upp från det som jag trodde var en mardröm, men det var ingen mardröm, det var verklighet, sa han och jag pressade inte fram några av hans ord. Jag väntade tålmodigt på att han skulle säga ord för ord.
-Men varför låtsades du som inget hade hänt sen? Frågade jag, för det ville jag verkligen veta.
-För jag ville inte att du skulle få reda på det, jag ville hålla det hemligt för att du skulle må bra. Men jag märkte direkt på dig att du visste vad som hade hänt. Men jag var för feg att berätta sanningen, sa han och hans tårar fortsatte att rinna. Han kramade om min hand hårdare och tog sin andra hand om min. Så han höll min hand med båda sina händer. Han lyfte upp min hand och pussade den försiktigt. Han tittade in i mina ögon med en osäker blick.
-Förlåt mig, jag älskar dig, sa han med en tår som föll nerför han kind.
_________________________________________________________________________________________________________________
Ojoj... talar Harry sanning?...
Inte världens längsta del, men kanske att det kommer en till del lite senare ikväll, eftersom ni är så himla duktiga på att kommentera! :)
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.

_________________________________________________________________________________________________________________
Allas blickar var riktade mot mig och jag kände hur nära jag var att släppa en tår. Jag ville inte gråta, men jag kunde inte hjälpa det. Jag lät en tår rinna ner för kinden. Det var inte för att de andra skulle tycka synd om mig. Det var för att jag behövde det. Det gjorde ont inom mig och jag ville slå mig själv för att jag varit så dum. Jag var beredd att göra allt för att få tillbaka Julia. Jag visste att det inte skulle bli lätt, men jag tänkte verkligen inte ge upp. Det enda som fick mig att backa lite var att dom skulle åka hem om två dagar. Jag skulle aldrig hinna berätta det jag ville för henne. 

Julias perspektiv

Där satt Harry och sa, rakt ut, att han älskade mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte låtsas som om jag inte hörde, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte brydde mig, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte gillade han, för det gjorde jag. Vad skulle jag svara? Jag älskade ju honom också. Eller? Älskade kanske var att ta i? Men gillade. Gillade var det. Jag gillade honom. Mycket. Jag ville inte att det skulle ta slut, men han hade sårat mig rejält. Och jag kunde inte direkt sluta tänka på det. Det var en pinsamt tystnad som uppstod och det kändes lite som om det var min tur att säga något, men vad? 
-Harry, vi alla förstår nog att du ångrar det. Men det du gjorde... så gör man faktiskt inte...
Tack gode gud att Liam hade vågat säg något. Jag kollade mot honom och gav han en tack-blick och han log lite svagt. 
-Jag vet. Jag vet. Allt blev bara fel... sa han tyst. Jag ville ju egentligen snacka om det, men jag föredrog nog att snacka om det med bara Harry. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Harry.
-Harry... kan inte vi typ... snacka om detta sen? Själva? Harry nickade mot mig och jag log lite mot honom. 
-Bra, sa jag och sedan fortsatte jag äta, vilket de andra också gjorde.

-Är det på måndag ni åker hem? Frågade Niall lite ledsamt och vi tjejer nickade. 
-Japp. 
-Men, vi har en överraskning till er! Utbrast Louis. Stämningen som precis varit lite tyst och tråkigt övergick snabbt till tre glada miner och även om jag innerst inne var ledsen så kunde jag inte låta bli att le lite. En överraskning? Till oss? Det lät faktiskt... bra. Jag gillade ju överraskningar, men samtidigt inte. Jag ville ju veta nu.
-Berätta NU! Utbrast Amanda, som förmodligen var lika förväntansfull som jag. 
-Ja, berätta! Fortsatte jag och Johanna nickade instämmande. 
-Berätta!
-Nej, ni får veta senare, sa Louis och flinade lite åt oss alla tre.
-Looooouis, sa, eller nästan skrek, Amanda och han bara skrattade åt henne. 

Vi dukade av bordet, fast killarna bad mig och Harry att gå iväg och snacka, förmodligen för att de tyckte att vi behövde det. Vi gick in på Harrys rum, där vi båda satte oss på sängen. 

-Julia. Jag vet att jag gjort fel. Och jag vet att du aldrig kommer förlåta mig. Jag vet att inget kommer bli som innan, men jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket jag älskar dig. Allt blev så himla... fel. Jag skäms, men jag kan inte göra något åt saken nu. Jag var full, men jag vet att det inte är någon bra anledning. Förlåt. 
Harry tittade ner i golvet och solen som sken in genom fönstret lös upp hans huvud. Man kunde se han profil tydligt och jag dog lite inombords. Att han skulle vara så perfekt. Så himla söt och snygg. Allt på samma gång. 
-Harry. Jag gillar fortfarande dig, men det du gjorde sårade mig verkligen. Jag trodde inte så om dig och... jag vet inte. Det känns som allt vi hade bara... försvann.
Jag såg hur Harry tog ett djupt andetag och en tår rann ner för hans kind. Han suckade för sig själv och jag kände hur jag bara ville torka bort hans tår och krama om honom. Och säga att jag älskade honom. Säga hur mycket han betydde för mig. Men jag kunde bara inte. Det var som om det fanns en vägg mellan oss, som hindrade mig. 
-Julia, jag har en sak jag måste säga. 
Jag kollade mot Harry. Han svalde hårt och det kändes som om det var något väldigt viktigt han ville säga. 
-Berätta då, sa jag uppmanande och han lyfte sitt huvud och kollade mot mig.
-Lova att lyssna.
Jag nickade mot honom och han tog ännu ett djupt andetag. 
-Du kommer säkert inte tro mig, och du kommer säkert skratta åt mig. Men bara ge mig en chans. Det är det sista jag ber om. 
-Jag kommer lyssna Harry. Jag lovar.
Harry trängde fram ett svagt leende, som ett tack. Jag nickade mot honom och vi båda satte oss till rätta i sängen, lutad mot väggen.
-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna. 
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vad tror ni att Harry har att säga? Och vad tror ni det är för överraskning?...
Vi fick nästan besöksrekord igår, tack fina läsare :)
Och på senaste tiden har ni varit GRYMMA på att kommentera! Keep on!
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

-Tror du inte jag har känslor? Tror du inte du sårar mig när du gör såhär? Jag trodde verkligen inte såhär om dig, skrek hon.
-Harry, jag är grymt besviken på dig, fortsatte hon. Denna gången i en lägre ton, men jag kunde höra gråten i rösten.
-Och att du kommer hem här och spelar som om ingenting har hänt. Fyfan. Fyfan för dig Harry, skrek hon.

_________________________________________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Vi gick hand i hand runt i affären och visste inte riktigt vad vi skulle ha. Eller vi visste att vi skulle ha mat till kvällen, men inte riktigt vad. Tankarna på Harry och Julia kom upp i min hjärna igen. Jag ville att det skulle vara bra mellan dem, jag visste ju att de gjorde varandra lyckliga och jag klarade inte av att se de såhär. Även om det Harry hade gjort var riktigt fel så ville jag på något sätt hjälpa dem.
-Amanda, sa jag och jag märkte hur hon ryckte till lite.
-Ja, vad är det? Undrade hon och tittade upp mot mig med sina blåa ögon.
-Vad tycker du om...
-Om vad?
-Det... Harry gjorde..
-Det var väl.. dumt.
Hon tog en paus och jag väntade på att hon skulle fortsätta. Hon brukade alltid ha egna tankar och funderingar om saker som hänt, så varför skulle hon inte ha det nu?
-Han var visserligen full och jag tror nog att han ångrar det, men den ursäkten funkar inte. Han har verkligen sårat Julia, sa hon tyst och jag nickade mot henne. Jag gillade verkligen att jag och Amanda tyckte så lika om saker. Vi kom så lätt överens och vi kunde lätt dela våra tankar med varandra.
-Jag vet inte varför han gjorde så. Han har aldrig gjort så förut. Han älskar verkligen Julia, det vet jag...
-Louis, det låter som du ska ta ansvar för honom. Det ska du inte. Det enda vi kan göra är att snacka med dom och kanske lyckas få dom att bli vänner...
Amanda hade nog rätt. Jag försökte på något sätt ta ansvar för honom. Som om han var min lillebror. Men, han var ju nästan det. Han var ju typ min bror, men inget sa att jag skulle ta ansvar för honom. Det var som om jag på något sätt skämdes för det han gjort. Jag visste ju också att all media skulle skriva om detta.
-Jag vet... men. Jag fattar inte varför han gjorde så.
Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. Jag tog snabbt upp den och såg att det var ett sms från Harry. ”Var är ni? Jag skulle behöva snacka med dig... om du vill.. och har tid.”
Jag suckade och jag kunde nästan se Harry framför mig. Hur han satt där hemma själv och nästintill grät för att han ångrade det han gjort. ”Vi är och handlar. Harry, jag har alltid tid, det vet du. Vi ses senare!”. Även om jag var lite sur på honom för det han gjort mot Julia, så skulle jag inte agera som en dålig vän. Behövde han snacka, då skulle jag finnas där för honom.
-Harry smsade. Han ville snacka... ska vi handla lite fort så vi kommer hem? Amanda nickade mot mig och jag log.

Exakt 26 minuter senare gick vi ut ur affären men två fulla kassar. Läsk, hamburgare, bröd, godis och allt som behövdes för en grillkväll hemma. Vi hade snackat lite allmänt om vad som hänt, men också om annat för att kunna tänka på något mer än det dåliga. När vi gick hemåt igen kom jag och tänka på att tjejerna snart skulle åka hem. De skulle åka hem på måndag, och det var lördag idag. Det kändes verkligen inte kul.
-Jag vill inte att ni ska åka hem... sa jag tyst och Amanda kollade mot mig och log. Hennes hand kramade om min och jag log mot henne också.
-Jag vill inte åka hem. Men, vi kommer träffas igen, ellerhur? Och även om det är långt mellan oss, så finns vi där.
Hennes ord gjorde mig lugn. Hon hade rätt. Det var långt, men ändå inte. Det var bara ett telefonsamtal bort.

Harrys perspektiv

Vid halv sju satt vi alla samlade på uteplatsen som tillhörde lägenheterna där vi bodde. Stämningen var ganska spänd, fast Niall och Amanda verkade vara på riktigt bra humör. Tidigare under dagen hade jag snackat med Louis. Med bara honom. Jag litade verkligen på honom och det hade känts bra att snacka med honom. Även om han inte sa så mycket. Bara genom att lyssna så fick han mig att må bättre. Han kunde ju inte säg vad Julia tyckte och tänkte, men han kunde säga vad han tyckte. Louis var verkligen som en storebror, även om jag var några centimeter längre.

-Varsågoda och börja ät! Utbrast Liam och alla högg in på hamburgarna som Liam och Zayn grillat. På ett bord bredvid stod bröd, grönsaker och alla tillbehör man kunde tänka sig.

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.
_________________________________________________________________________________________________________________
Tror ni Julia kommer förlåta honom? 
Förlåt för det bara kom en del idag, men Johanna fyller faktiskt år, så vi får önska henne grattis :) 
/Angelica & Johanna

Julias perpektiv

Fem minuter senare satt jag, Johanna och Niall ihop tryckta i soffan. Vi alla stirrade på datorn skärmen och ilskan inom mig som lagt sig lite blev bara större och större. Jag ville skrika, men kunde inte. När jag inte trodde det kunde bli värre, så visade det sig att det kunde det. Detta var det sista jag trodde om Harry. Här satt jag. Inte ensam, men ändå så kändes det så. Jag var så arg och jag kunde verkligen inte hålla ilskan inom mig. Jag lutade mig bakåt i soffan, tog tag i en kudde och tryckte ner huvudet i den. Jag skrek och kände hur mina tårar rann. Och tanken av att Harry betett sig som ingenting fick mig att må ännu sämre.

_________________________________________________________________________________________________________________
Mina ögon fylldes med tårar och jag kände inombords hur jag blev allt mer ledsen.
-Vad står där? Frågade jag Johanna och jag snyftade till.
-”Den stora stjärnan Harry Styles sågs igår ute på en nattklubb där han grovhånglade med en blond tjej. Inte nog med det, i morse sågs han utanför den unga tjejens lägenhet. Han såg väldigt trött och sliten ut”.
Jag kände hur allt inom mig brast. Att han hade mage till att göra såhär. Att han först och främst står och grovhånglar men den där tjejen och sedan följer med henne hem. Det kanske inte var så oväntat i och för sig, men att sedan komma hem och låtsas som ingenting, det var dålig stil. Jag ville inte ens tänka på det. Jag ville inte ens tänka på att han sovit bredvid någon annan bara några minuter innan han låg bredvid mig. Jag äcklades näsan av tanken. Jag hade inget emot att han hade andra vänner, det var inte det. Men jag hade sett allt med egna ögon. Och det jag sett var det sista man ville se att ens kille gjorde. Usch.

-Jag går tillbaka till deras lägenhet, packar och tar första flyg hem, sa jag bestämt och reste mig från soffan. Johanna fick tag i min arm.
-Julia, nej. Seriöst. Sätt dig.
Hon lät nästan arg, men det var förmodligen för att jag skulle lyssna, men jag tänkte inte stanna här.
-Jag tänker fan inte stanna och sova fler nätter hos honom.
-Du kan sova här, i min lägenhet, sa Niall snabbt och jag log.
-Säker?
-Ja, såklart.
Jag satte mig ner i soffan igen och log mot de båda.
-Tack. Men, jag går över och packar ihop mina saker. Hoppas han sover...
De nickade mot mig och jag gick därifrån.

Jag tryckte sakta ner dörrhandtaget och jag fick en konstig känsla i magen när jag gick in. Jag vet inte varför, men jag reagerade på att det luktade Harry. Lukten som fått mig att le miljontals gånger fick mig nu att må illa. Jag kollade försiktigt in i köket och till min glädje så var där ingen. På bordet låg en lapp. Jag gick in i köket och läste lappen. ”Jag och Amanda gick och handla lite tills ikväll.. vi tänkte ha grillkväll!”. Jag nickade för mig själv, som ett svar på lappen. Jag lät lappen ligga kvar på bordet och sedan tog jag nätta steg mot Harrys rum. Varför hade jag bestämt mig för att ha mina saker inne på hans rum? Varför? Nu var jag tvungen att gå in där och packa ihop allt. Jag suckade för mig själv och tryckte försiktigt ner handtaget. Dörren gav ifrån sig ett ljud. Jag gick försiktigt in och jag såg att Harry låg på sin säng. Hans ögon var stängda och inom mig hoppades jag att han sov, vilket han inte gjorde.
-Hej gumman, sa han tyst. Han sexiga morgonröst fick mig alltid att bli knäsvag. Jag fick övertala mig själv. Julia, nej. Han har sårat dig. Låt inte hans röst göra så han får tillbaka dig så lätt.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara gick in och försökte koppla bort honom, men det gick inte. Jag började rota lite bland mina kläder, veck ihop lite och jag kände hur Harry studerade mig.
-Var ska du? Sa han lite fundersamt efter några minuter.
-Bort härifrån i alla fall. Så kan du ju ta hit tjejer efter du stått och grovhånglat med dem ute på något partyställe där du kan dricka dig full och totalt skita i att du har en tjej, som faktiskt älskar, eller i alla fall, älskade dig. Jag ska gå härifrån, bara ge mig lite tid att packa ihop mina saker. Sen kan du ta hit hur många tjejer du vill och slippa gå hem till dem och sedan komma hem och låtsas som ingenting.
Jag sa allt under tiden jag packade ihop kläderna, men jag var lite nyfiken på att se Harrys reaktion. Jag vände mig om och där i sägen satt han, som ett stort, levande frågetecken.
-Harry, du behöver inte försöka gömma saker för mig. Om du inte gillar mig längre, kan du inte bara säga det? Det hade varit bättre att säga det så än att visa det genom att grovhångla med en annan tjej mitt framför näsan på mig.
-Me... Julia... sluta... jag.. älskar dig. Över allt annat.

Harrys perspektiv

Hon hade rätt. Allt hon sagt var sant. Jag hade kysst den där tjejen. Jag hade följt med henne hem, och jag hade ingen anledning. Jo, jag hade varit full. Men det var inte en bra anledning. Det var mitt eget fel. Men jag älskade Julia. Det gjorde ont i hela mig av att se hon packa ihop sina saker, på grund av mig. Varför var jag så jävla dum? Varför?
-Ja, jo, vi säger att du gör det, sa hon surt och fortsatte packa. Jag reste mig upp från sängen och kände hur kallt det blev där jag nu stod i bara kalsonger, men jag brydde mig inte. Jag gick fram till Julia, la mina händer på hennes midja.
-Julia, jag älskar dig.
-Släpp mig! Skrek hon och gjorde en snabbt rörelse för att komma ur mitt grepp.
Hon kollade mot mig och våra blickar möttes.
-Om du nu älskar mig, varför ställer du dig och grovhånglar med en annan tjej, mitt framför näsan på mig? Hon höjde rösten efter varje ord.
-Jul..
-Tror du inte jag har känslor? Tror du inte du sårar mig när du gör såhär? Jag trodde verkligen inte såhär om dig, skrek hon.
-Harry, jag är grymt besviken på dig, fortsatte hon. Denna gången i en lägre ton, men jag kunde höra gråten i rösten.
-Och att du kommer hem här och spelar som om ingenting har hänt. Fyfan. Fyfan för dig Harry, skrek hon.
_________________________________________________________________________________________________________________
Någon tyckte tydligen vi drar ut på det för mycket, men det är inte roligt om vi bara skriver vad dom göra varje dag... mycket roligare när det händer lite och när det blir lite dramatiskt... eller!?
Och förresten, det är jättegulligt när ni skriver att ni älskar oss... hehe, ni är så gulliga ♥
Och nu passar vi på att säga grattis till Helin, som skrev att det skulle vara en kul att få en till del på sin födelsedag! Here you are :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Gå in och sätt dig i soffan så kommer jag om en liten stund. Jag nickade och gjorde som Niall sa.
-Men vänta lite, sa han och jag stannade upp. Han kom gåendes mot mig och kramade om mig mjukt. Det fick mig att känna lite trygghet och jag trängde fram ett litet leende.
-Jag finns här för dig, viskade han i mitt öra.
Han släppte greppet om mig och jag gick in mot soffan i vardagsrummet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag satt bara där och tittade mig omkring och än en gång kom tankarna på Harry. Hur kunde han bara göra så? Och det kunde ju knappast bli värre.

Nialls perspektiv

Precis när jag hade öppnat dörren såg Julia helt panikslagen ut, som om hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hennes ögon var rödgråtna och hon såg helt förstörd ut. Jag kunde inte riktigt förstå att Harry skulle kunna göra så mot Julia, som jag vet att han älskar. Jag kunde inte förstå att han ens skulle kunna göra såhär mot någon annan.

När hon hade gått in i vardagsrummet som jag bad henne att göra, så gick jag in till Johanna för att väcka henne. Vi var tvungna att hjälpa Julia på något sätt, men hur visste jag inte.
-Johanna, Julia är här och hon ser helt förstörd ut, sa jag samtidigt som jag smekte henne på axeln. Ingen reaktion kom från henne. Konstigt, hon brukar ju alltid vara lättväckt. Jag böjde mig ner och kysste hennes mjuka läppar försiktigt. Hon besvarade kyssen och ett leende smög sig fram på hennes läppar.
-Men kom nu, vi måste verkligen hjälpa henne, sa jag när vi hade avslutat kyssen. Jag tyckte så synd om Julia och ville bara hjälpa henne så mycket som möjligt. Jag klarade inte av att se en så nära vän vara så ledsen. Det gick bara inte, hon fick inte vara ledsen och särskilt inte när det är en av mina andra bästa vänner som har orsakat hennes tårar.
Johanna reste sig upp och gick ut mot vardagsrummet där Johanna satt. Jag fortsatte ut mot köket för jag tänkte fixa lite varm choklad även om det var mitt i sommaren, så kunde de kanske få Julia på lite bättre humör.

Julias perspektiv

Både Niall och Johanna kom gående mot soffan, men Niall vek av mot köket och Johanna satte bredvid mig i soffan. Hon tog datorn som låg på soffbordet och satte sig till rätta med datorn i knäet.

-Julia, sa Harry något till dig?
-Mm. Han kom inte hem igår innan jag somnade, och jag somnade i hans säng.
Jag tog en paus och svalde. Ingen skulle någonsin förstå hur ont detta gjorde. Jag älskade Harry, på riktigt.
-Sen... i morse när jag vaknade... så låg han bredvid mig. Som om inget hade hänt. Så jag gick därifrån och la mig i soffan och sedan väckte han mig och frågade varför jag låg där. Han sa något i stil med ”Godmorgon gumman” . Han fattar inte ens själv vad han gjort. Han är fan dum. Han stod och grovhånglade med en annan tjej, mitt framför näsan på mig och sen tror han att allt är som vanligt?
Den sista meningen skrek jag nästan ut. Jag kände hur jag höll på att koka över inombords och jag hade lika bra kunnat slå ner något, men jag hejdade mig.
-Men, va? Så kan han inte göra?
Jag skakade på huvudet och suckade.
-Nej, men han är fan dum.
Jag kände mig dum jag med, som sa sådär, men jag var så arg, ledsen, besviken och sårad. Allt på samma gång.
Niall satte sig i soffan och ställde tre muggar med varm choklad på bordet.
-Varsågoda, sa han tyst och jag kollade mot honom. Jag log ett vänligt leende och tog ett djupt andetag. Även om jag egentligen var riktigt sur, så kunde jag inte ta ut min ilska på Niall och Johanna. Det var Harry jag var sur på. Det var han som fått mig att gråta. Det var hans fel att jag satt här och inte låg intill honom och sov. Jag log för mig själv när jag tänkte på vilka underbara och snälla vänner jag hade.

Fem minuter senare satt jag, Johanna och Niall ihop tryckta i soffan. Vi alla stirrade på datorn skärmen och ilskan inom mig som lagt sig lite blev bara större och större. Jag ville skrika, men kunde inte. När jag inte trodde det kunde bli värre, så visade det sig att det kunde det. Detta var det sista jag trodde om Harry. Här satt jag. Inte ensam, men ändå så kändes det så. Jag var så arg och jag kunde verkligen inte hålla ilskan inom mig. Jag lutade mig bakåt i soffan, tog tag i en kudde och tryckte ner huvudet i den. Jag skrek och kände hur mina tårar rann. Och tanken av att Harry betett sig som ingenting fick mig att må ännu sämre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vi vet om att vi haft dålig uppdatering, men hur ofta får ni en del klockan tre en FREDAG? Ska försöka skriva minst en till del idag, hoppas ni förlåter oss då! 
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Han skulle förmodligen skämmas lite och säga ”Jo, men jag var full. Det är dig jag gillar.” Nej, han skulle inte få det så lätt denna gången. Skulle han ha tillbaka mig, då skulle han bevisa att det verkligen var mig han gillade. Fast det skulle bli svårt för mig. Alla känslor var kvar, fast med lite hat och med bilder i huvudet på det jag sett igår. Hade han kommit in med frukost på sängen eller satt sig ner och sjungit för mig, då hade jag fallit direkt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Jag tittade mot klockan och insåg att den inte var så mycket, bara 8.03. Det hade varit skönt att sova lite till, men inte bredvid honom. Jag ville inte sova bredvid någon som hånglar runt med massa tjejer när han har flickvän.
Försiktigt reste jag mig upp från sängen och tog tag i en kudde. När jag gick mot dörren gick jag förbi en filt som låg på fåtöljen. Jag drog den med mig och gick mot soffan i vardagsrummet.

När jag föll ner i soffan drog jag en djup suck. Varför skulle allt vara så komplicerat? Varför hade han gjort så mot mig? Hur kunde han ens göra det?
Jag rättade till kudden och la mig sedan ner och drog filten över mig. Tankarna flög runt i min hjärna men det dröjde inte länge förrän sömnen tog över och mina ögonlock stängdes.

Jag kände något mot mina läppar, det var något mjukt, varmt och något som smakade alkohol. Jag ryckte snabbt upp ögonen och drog bort mitt huvud från Harry som hade kysst mig.
-God morgon älskling, varför ligger du här? Sa han och jag tittade på honom med en förvånad blick.
-Det borde du fatta själv, och kalla mig inte älskling, sa jag arg och reste mig upp från soffan. Mina steg riktades mot badrummet och när jag kom in där stängde jag snabbt dörren och låste om mig. Med ryggen lutandes mot dörren kasade jag sakta ner så jag till slut satt på rumpan med knäna intill hakan. Tårarna kom igen och jag kunde inte hindra dem från att rinna. Fattade han inte att jag inte accepterade att han går runt och kysser andra tjejer och sen kysser han mig och låstas som ingenting? Eller visste han inte om vad han hade gjort?

Plötsligt hörde jag hur någon bankade på dörren, jag öppnade mina ögon och tittade mot klockan som fanns inne i badrummet. Oj, hade jag suttit här i en halvtimme redan? Det bankade igen och jag hörde en förtvivlad röst som sa mitt namn, det var Harry som kallade på mig med sin låga röst.
-Vad? Sa jag irriterat och stirrade rakt in i väggen som var framför mig.
-Snälla kom ut, vad är det som har hänt? Frågade Harry och jag förstod mig inte på honom nu. Han låtsades som ingenting, det var nog det allra värsta. Jag reste mig upp och ryckte upp dörren. Jag gick rakt förbi honom utan att säga ett ljud, jag tittade inte ens mot hans håll.
Precis när jag hade gått förbi honom tog han ett grepp om min handled, jag snyftade till och försökte rycka mig loss från honom. Men det gick inte. Han drog in mig i en kram och jag stretade emot, men det hjälpte inte. Han kramade om mig hårdare och jag fortsatte att kämpa för att ta mig därifrån.
-Vad har hänt gumman? Frågade han lugnt. Hans röst gjorde mig varm inombords och fjärilarna i magen började flyga, men jag kunde inte. Jag kunde inte kalla honom för min längre. Inte efter vad han har gjort mot mig.
-Släpp mig, så kan jag förklara, sa jag snabbt. Han tittade på mig med en orolig och underlig blick, men släppte mig ganska snabbt efter jag hade bett honom.
Så fort han hade släppt greppet om mig passade jag på att springa därifrån, från honom som jag egentligen inte ville se igen. Han som jag aldrig ville ha något att göra med igen, även om jag innerst inne älskade honom så ville jag aldrig mer höra av honom.
Jag sprang snabbt ut genom dörren och plötsligt stod jag i korridoren. Var skulle jag ta vägen nu? Jag måste ju skynda mig här ifrån ifall jag inte vill ha Harry efter mig. Jag sjönk än en gång in i mina tankar men kom snabbt på mig med att börja springa igen. Jag sprang längs korridoren och kom på att jag kanske kunde få komma in till Johanna och Niall.

Jag knackade ivrigt på dörren till Nialls lägenhet. Efter två knackningar hade ingen öppnat. Av ren panik var jag tvungen att komma in där, så jag knackade hårdare och flera gånger. Jag tittade mig runt omkring och ingen Harry syntes, jag hade inte ens hört att han hade öppnat dörren. Vem vet, han jagade kanske inte mig?
Efter många knackningar så öppnade Niall dörren. Hans hår stod åt alla håll, han hade endast kalsonger på sig och såg riktigt trött ut.
-Väckte jag dig? Frågade jag samtidigt som jag gick in genom dörren. Han nickade och jag fick fram ett leende bland alla tårarna som hade runnit nerför mina kinder.
_________________________________________________________________________________________________________________
Del 73!
Jättemånga klagar på vår uppdatering, men snälla ni, vi gör så gott vi kan. Och vi kan säga er, det blir inte tusen gånger bättre av att man skriver "ni har dålig uppdatering". Alltså, om vi inte uppdaterar på en dag så är vår uppdatering sämst osv. Vi båda har skola, läxor, prov... ja, precis som ni. Men, till alla söta, fina kommentarer, TACK! Vi uppskattar allt ni skriver :) 
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Det är kanske bäst om du sover lite nu, sa Amanda när vi hade suttit där i sängen ganska länge. Det enda jag gjorde var att nicka. Sedan reste jag mig upp och bytte om så jag kunde sova. Det skulle bli skönt att sova, men det skulle kännas så ovanligt. Harrys armar skulle inte var om mig, jag ville egentligen ha honom nära, men inte efter vad som hade hänt ikväll. Jag ville aldrig se honom mer.

________________________________________________________________________________________________________________________________________
-Godnatt då, sa Amanda och reste sig från sängkanten.
-Godnatt, sa jag och trängde fram ett litet leende. Johanna och Amanda gjorde detsamma och sedan gick de mot dörren.
-Förresten..
De båda stannade till och vände sig mot mig.
-Ja?
-Tack för att... ni alltid finns här för mig.
-Vi skulle aldrig svika dig, sa Johanna och jag log mot dem. De släckte taklampan, gick ut från rummet och stängde till dörren.

Jag la vaken i min säng ett tag och kunde höra att Amanda och Johanna satt och snackade. Fast där var någon mer. Jag lyssnade noga. Det var Louis och Niall. De hade väl lyckats tagit sig hem. Var Harry också där? Eller?
-Men, Harry var nog lite full. Jag tror att han kommer snacka med henne och allt kommer lösa sig.
Jag hörde tydligt var dom sa och jag suckade för mig själv. Lite full? Han var nog packad. Men det gav han ingen rätt till att stå och bokstavligt talat grovhångla med en annan tjej, när han redan har en tjej. Var jag inte tillräckligt bra? Jag vara bara en helt vanligt tjej från Sverige. Varför skulle Harry Styles vilja ha mig som flickvän när det fanns miljontals andra?
-Vi får hoppas det. Fast Julia är helt förstörd. Om dom inte löser det själva så får vi hjälpa dom.
Jag suckade för mig själv igen. Jag ville bara spola tillbaka tiden och istället för välja en partykväll ute så kunde vi valt en myskväll inomhus. Allt hade blivit fel. Det var ju inte direkt så att tankarna och känslorna för Harry var borta. Alla känslor fanns kvar, men det tog emot när jag erkände för mig själv att jag gillar honom. Jag slöt mina ögon och bestämde mig för att sova.

Amandas perspektiv

Klockan hade precis slagit två och Niall och Johanna hade bestämt sig för att gå in till Nialls lägenhet för att sova. Kvällen hade ju slutat ganska tidigt, men det gjorde inte så mycket för mig. Jag var trött. Jag satte mig i soffan och Louis satte sig bredvid mig.
-Såg ni Harry när ni stack hem?
Louis skakade på huvudet.
-Nej, vi letade men kunde inte hitta honom.
-Ah.. okej. Men, jag är rädd att Harry och Julia kommer bli ovänner och göra slut...
Jag sa det ganska tyst, men Louis hörde. Han nickade instämmande.
-Mm. Men, jag vet ju att Harry älskar henne. Jag förstår inte, vad gjorde han, egentligen?
-Hon sa att han hade grovhånglat med en tjej, och tafsat på henne.
-När hon stod precis där? Sa han och rynkade pannan.
-Förmodligen.
Louis suckade lite för sig själv.
-Men, så kan han ju inte göra? Sa han frågande. Jag skakade på huvudet.
-Han är förmodligen väldigt full. Den killen måste lära sig någon gång...
-Ja. Han borde ju kunna ta det lite lugnt. Vi hade kanske förväntas oss en roligt partykväll.
-Mhm. Jag vet.
-Ordnar om inte det så kommer Julia åka hem innan måndag.
-Vi måste fixa detta, sa Louis och jag nickade mot honom.
-Men, kan vi inte gå och lägga oss nu? Jag är trött.
-Jo, men vi måste se till att Harry är i säkerhet?
-Prova smsa honom.
Louis tog upp sin mobil och skrev snabbt ett sms, sedan gick vi och gjorde oss klara för att sova.

-Har han svarat på ditt sms? Frågade jag när jag och Louis låg bredvid varandra i hans säng. Jag låg innerst, på sidan, vänd mot Louis. Jag kunde se hans profil där jag låg och hela han var bara så perfekt.
-Aa. Han skrev, jag mår bra, kommer hem snart.
-Han kan ju inte må så bra? Sa jag, med betoning på så. Louis flinade lite och vände sig sedan mot mig. Jag la min hand på hans kind och han log.
-Du är så fin.
-Du med. Även om du stinker alkohol.
Jag hade alltid varit lite sådär emot alkohol. Särskilt lukten. Jag gillade det inte så mycket. Louis flinade åt mig och våra läppar möttes. Jag flyttade min hand tills han mage och han rös till och våra läppar skildes från varandra.
-Dina händer är kalla! Utbrast han och nu var det min tur att flina åt honom.
-Och du ger äckliga kyssar... men jag gillar dig ändå.
-Jag gillar dig också, sa han och log.
-Godnatt.


Julias perspektiv

Jag vaknade upp. Varm och svettig efter natten. Jag hade drömt världens mardröm och det kändes skönt att inget av det var sant. Jag vände mig om och kände något som låg där bredvid. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade en extra gång. Harry? Vad gjorde han här? Okej, det var hans säng, men visste han om vad han gjort? Visste han inte att jag sett honom igår? Förmodligen inte. Han hade haft fullt upp med att tafsa på en annan tjej. Jag kände hur arg jag blev inombords. Jag hade en tanke på att putta ner honom från sängen, så han kunde vakna och så att jag kunde skälla ut honom, men vad exakt skulle jag säga? ”Harry, jag såg dig stå och grovhångla med en tjej igår...”. Han skulle förmodligen skämmas lite och säga ”Jo, men jag var full. Det är dig jag gillar.” Nej, han skulle inte få det så lätt denna gången. Skulle han ha tillbaka mig, då skulle han bevisa att det verkligen var mig han gillade. Fast det skulle bli svårt för mig. Alla känslor var kvar, fast med lite hat och med bilder i huvudet på det jag sett igår. Hade han kommit in med frukost på sängen eller satt sig ner och sjungit för mig, då hade jag fallit direkt.
_________________________________________________________________________________________________________________
Oops, hur kommer det gå mellan Julia och Harry? Vad har han nu ställt till med? ...
Många frågor ang. när denna novellen kommer sluta osv, så vi säger såhär:
Vi vet inte hur många delar det blir eller hur allt kommer sluta, men denna novellen kommer inte hålla på jäääättelänge till, men när vi avslutar denna kommer vi fortsätta skriva, men vi kommer börja på en ny novell då.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Jag och Amanda pratade i mun på varandra och Julia kollade sagt upp. Hon var röd i hela ansiktet och jag kunde se att något att hänt.
-Julia, vad har hänt? Sa jag med en orolig röst. Jag sa det ganska högt, eftersom jag vant mig vid det höga ljudet. Jag satte mig ner på huk och la en hand på hennes axel. Julia snyftade till igen och jag kramade om henne. Jag visste hur hon var. Det var svårt att få henne att säga något om vad som hänt, men hon skulle faktiskt inte få komma undan.
_________________________________________________________________________________________________________________

Julias perspektiv

Johanna och Amanda hjälpte mig upp från där jag satt i korridoren, men jag orkade knappt stå på benen. Jag kände mig så svag och kunde verkligen inte förstå vad som hade hänt. Jag blundade och försökte hindra fler tårar när Amanda och Johanna drog in mig i lägenheten. Allt jag ville, var att sova och hoppas på att detta bara var en mardröm. Men tyvärr så tror jag inte detta var en mardröm, för jag kände smärtan i stortån efter att jag slog den i tröskeln. Jag kände smärtan i hela mig, särskilt i mitt hjärta.

Jag satte mig ner i soffan och la mitt huvud i mina händer. Tårarna kunde inte sluta rinna, jag ville inte finnas här längre. Jag ville inte vara kvar i London, jag ville bara hem. Johanna och Amanda satt på varsin sida om mig och höll om mig hårt för att trösta mig. De visste inte vad som hade hänt, men ändå var de här för mig. De stöttade mig alltid, vilket var väldigt skönt. De brydde sig om mig oavsett vad som hade hänt.

-Julia, kan du berätta för oss vad som har hänt? Frågade Johanna samtidigt som hon kramade om mig med sin högra arm. Jag snyftade till och jag visste redan nu att jag inte skulle få fram några ord.

-Vi är oroliga, fortsatte Amanda och tittade mot mig med en väldigt orolig blick. Hur skulle jag säga det? Hur skulle jag kunna förklara for dem vad som hade hänt?
-Harry, sa jag tyst. Det var det enda jag fick fram och det högg till i hjärtat. Bilden kom upp i min hjärna hela tiden, och jag rös till av tanken. Tårarna rann bara mer och mer.
-Vill du ha Harry här? Frågade Amanda och var på väg att resa sig upp men jag stoppade.
-Nej, jag vill inte se honom mer. Jag vill hem, sa jag snabbt. Man kunde knappt höra vad jag sa, men det var kanske bäst. Johanna och Amanda ryckte till. De såg riktigt chockade ut och det såg ut som de väntade på en fortsättning men jag kunde inte få fram något. Jag vill aldrig se honom mer efter det som hände ikväll. Jag trodde inte att han skulle kunna göra så mot mig. Han hade sårat mig rejält denna gång. Det kändes som han inte älskade mig, som han tog mig förgivet att jag fanns kvar oavsett vad han gjorde. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Med ett ryck slet jag mig loss från tjejernas armar och sprang snabbt in mot Harrys sovrum. Dörren smällde jag hårt igen. Jag visste inte var jag skulle ta väg den. Jag hade allra helst satt mig på första planet hem mot Sverige.

I brist på vad jag skulle göra, slängde jag mig ner i Harrys säng. Jag tryckte en av kuddarna mot mitt ansikte och den doftade Harry. Doften av honom borde göra mig glad, men nu fick jag en hemsk känsla. Tårarna rann ännu mer. Plötsligt öppnades dörren och in kom Amanda och Johanna. De tittade oroligt på mig och gick försiktigt fram mot sängen.
-Julia, snälla berätta vad som har hänt. Du ser helt förkrossad ut, sa Johanna.
-Han kysste en annan tjej. Eller nej, han kysste inte…han grovhånglade med en annan tjej, sa jag argt och tårarna rann. Det var inte meningen att skälla på Amanda och Johanna men jag hade så mycket känslor inom mig nu som bara ville ut. Bilden på honom och den tjejen med en riktigt kort klänning som gick precis över rumpan, kom upp i mitt huvud hela tiden. Han hade inte bara hånglat med henne, han tafsade på hennes rumpa och bröst. Det var bara för mycket, jag trodde inte han var sån. Johanna kramade om mig hårt och jag grät ut i hennes famn, Amanda klappade mig tröstande på ryggen. Jag kände mig trygg med dem.
-Det kommer bli bra, sa Amanda lugnt. Jag nickade till svars även om jag visste att detta inte skulle bli bra. Jag ville inte ha något mer med honom att göra.
Även om jag alltid hade uppfattat honom som en underbar och väldigt omtänksam person så var min åsikt om honom helt annorlunda nu. Att han bara kunde göra så mot mig, mot hans flickvän.

-Det är kanske bäst om du sover lite nu, sa Amanda när vi hade suttit där i sängen ganska länge. Det enda jag gjorde var att nicka. Sedan reste jag mig upp och bytte om så jag kunde sova. Det skulle bli skönt att sova, men det skulle kännas så ovanligt. Harrys armar skulle inte var om mig, jag ville egentligen ha honom nära, men inte efter vad som hade hänt ikväll. Jag ville aldrig se honom mer.
_________________________________________________________________________________________________________________
Här har ni delen!! Förlåt att den kommer ganska sent och är inte världshistoriens längsta del.
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Det var sånt tryck och jag log för mig själv. Detta var nog en av de roligaste kvällarna på länge.
Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg Amanda.
-Du, såg du Julia? Hon sprang iväg..
-Ja, men där finns toaletter där ju, hon kanske har druckit lite eller något, skrek jag som svar.
-Men, tänk så har det hänt något?
-Nej, hon är med Harry. Jag tror allt är bra!

_________________________________________________________________________________________________________________
”Hon är med Harry. Jag tror allt är bra” även om jag ville lite på det så kunde jag inte. Jag hade sett Harry borta i baren för kanske en halvtimme sedan och han var förmodligen ganska full. Jag kollade mig runt och lyckades ta mig igenom alla folk som hoppade till musiken. Jag hade gärna gjort som dom, men först ville jag se till att Julia mådde bra. Jag hade knappt snackat med henne på hela kvällen och jag ville bara se till att allt var bra.

När jag kommit igenom klungan av alla folk fick jag syn på toaletterna. En toalettdörr var öppen och där inne stod en kille och tjej i sin egen värld. Jag suckade och småskrattade lite. De andra dörrarna var låste och jag stod kvar en stund för att se om Julia skulle komma ut, men ingen Julia kom ut. Bara två andra tjejer som sedan gått tillbaka till dansgolvet. Jag tog upp min mobil, som jag till min glädje hade kvar i min fick på mina jeansshorts och gick sedan ut på bakgården för att ringa Julia. Det luktade bara rök och alkohol. Jag rynkade på näsan och försökte låta bli att andas, men det blev inte så lyckat. Jag lät det gå några signaler, men ingen svarade. Jag gav upp, gick tillbaka in och letade upp Amanda.

-Amanda!! Jag fick nästintill skrika på henne för att överrösta musiken.
-Julia var inte på toa och jag försökte ringa henne, men hon svarade inte. Kan vi inte åka hem? Något måste ha hänt!
-Vad är klockan?
-Halv ett!
Amandanickade mot mig och vände sig snabbt mot Louis, sa några ord till honom och sedan gick vi tillsammans mot utgången.

När vi kommit ut och var på väg hem var det väldigt tyst.
-Vad sa du till Louis? Frågade jag för att bryta tystnaden.
-Att vi ville hem. De lovade att inte bli allt för sena.
-Okej! Men, var kan Julia va?
-Jag har ingen aning. Vi går hem till Harry och Louis lägenhet. Jag har nyckel, sa Amanda. 
Jag nickade mot henne. 

När vi gått igenom en stor del av London var vi äntligen framme vid lägenheterna. Det var nog ren tur att vi hittat hit men efter dessa fem dagar i London så hade vi lärt oss att hitta lite. Det var tyst i hela staden och gatulamporna lös upp den annars mörka staden. Vi gick in genom den stora porten och sedan fram till dörren som ledde in till Harry och Louis lägenhet. Utanför dörren satt ingen mindre än Julia. Vad gjorde hon här? Hon satt med huvudet ner i händerna och hon snyftade till.
-Julia?
-Hallå? Vad har hänt?
-Berätta, nu.
Jag och Amanda pratade i mun på varandra och Julia kollade sagt upp. Hon var röd i hela ansiktet och jag kunde se att något att hänt.
-Julia, vad har hänt? Sa jag med en orolig röst. Jag sa det ganska högt, eftersom jag vant mig vid det höga ljudet. Jag satte mig ner på huk och la en hand på hennes axel. Julia snyftade till igen och jag kramade om henne. Jag visste hur hon var. Det var svårt att få henne att säga något om vad som hänt, men hon skulle faktiskt inte få komma undan.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt för en kort och ganska dålig del, men har skol-uppgifter jag måste fixa, men känner att jag vill uppdatera här ändå! 
Åhh, novellen känns så tråkig och dålig. Borde vi avsluta denna snart och börja på en ny? Finns lite funderingar på att fortsätta på The way to my life, (vår allra första novell) men jag vet inte... vad tycker ni?
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

Båda två vaknade med en gång och jag möttes av två sura miner.
-Godmorgon på dig med, sa Julia trött och jag flinade mot henne.
-Nej, men seriöst. Amanda har gjort frukost, så kom upp!
Jag lämnade Harrys rum och gick ut i köket för att hämta en bricka med massa saker på. Jag bar in brickan till soffbordet och satte mig sedan i soffan. Bara en halv minut efter mig kom Amanda och satte sig bredvid mig. Jag la min arm om henne och drog henne mot mig. Jag kysste henne lätt i håret och sedan längst ansiktet tills våra läppar möttes.
-Jag älskar dig, sa jag och hon log.
-Jag älskar dig med!
_________________________________________________________________________________________________________________

Harrys perspektiv

Det var fredag eftermiddag. Zayn hade fått komma hem från sjukhuset och han mådde väl ganska bra. Det skulle ta tid innan han var helt återställd, men han var på bättringsvägen.
Jag, Louis, Niall, Julia, Amanda och Johanna hade bestämt oss för att gå ut på en fest denna fredag. Hela veckan hade vi gjort lite småsaker, som att varit och shoppat, gått runt i stan och massa annat. Alla vi sex var taggade för en partykväll, medan Liam och Zayn hade bestämt sig för att ta det lugnt och spela lite TV spel eller annat en fredagskväll som denna.

Johannas perspektiv

Jag, Julia och Amanda stod inne i badrummet i Nialls lägenhet och kollade oss själv i spegeln. Vi hade fixat oss och vi var redo för en kväll ute i Londons nattliv. Eftersom vi bara var 16 år fick det bli ett ställe där man faktiskt kom in även om man var 16. Det var kanske inte killarnas favoritställe, men vad gjorde dom inte för oss?
-Nu ska vi ha riktigt kul tjejer! Utbrast Julia och vi nickade instämmande. Det var verkligen vad vi skulle ha. Kul. Jag tog upp min mobil och gick in på Instagram. Favorit appen.
-Måste lägga upp på Instagram, sa jag. Nörden som jag var. Tjejerna nickade och vi tryckte ihop oss för att alla skulle komma med på bilden.
”Party time with my giiirls” skrev jag och sedan tryckte jag på ”Upload”.

När klockan var halv åtta mötte vi upp killarna utanför lägenheterna för att först besöka en restaurang. Var det fest på gång så skulle det vara ordentligt. Det var lite synd att Liam och Zayn inte skulle med, men vi förstod såklart att Zayn inte orkade, eller kunde för den delen.

Väl inne på restaurangen beställde vi mat och dricka. Alla var på bra humör och allt kändes så himla bra. Kvällen hade precis börjat och vi hade redan kul. Vi var på sådant humör när vi skrattade åt det mesta och jag bara njöt av sällskapet. Jag visste att jag inte skulle kunna stanna här för alltid, så det gällde att ta vara på stunden.

-Ska vi ge oss iväg? Frågade Harry, som verkade vara mest taggad på att festa. Vi alla nickade och reste på oss. Vi gick ut från restaurangen och Niall tog tag i min hand.
-Lova nu att inte dricka för mycket, sa jag skämtsamt och Niall nickade.
-Jag lovar! Sa han och jag log stolt. Jag kände mig som en mamma, men jag ville faktiskt inte att ha skulle dricka sig helt full.

Vi kom in på nattklubben utan några större problem. Där hade kommit en hel del människor och det fullt ös när vi kom in, och sämre blev det verkligen inte. Det kom fler och fler människor och musiken spelades högt ur högtalarna. Vi alla hade riktigt roligt. Vi hoppade, dansade, sjöng, skrek och bara hade allmänt kul. Killarna försökte många gånger få i oss lite alkohol, men vi tackade nej. Inte för att vi va rädda för att dricka, men vi visste att man faktiskt kunde ha roligt utan alkohol.

-Var är Harry och Julia? Frågade jag Amanda. Det var svårt att överrösta musiken.
-Jag har ingen aning.
Jag orkade inte göra någon större ansträngning för att hitta henne. Här var gott om folk och vi skulle förmodligen stöta på henne senare. Plötsligt kände jag några händer på min midja och jag vände på huvudet. Där stod Niall, lika snygg som vanlig. Jag log mot han och vände sen på hela min kropp. Han la sin ena hand på min kind och våra läppar möttes. Han luktade ganska mycket alkohol, men det var omöjligt att motstå honom. Han var så snygg. Vår kyss blev allt mer passionerad och jag kände hans kropp tätt intill min. Allt kändes så perfekt. Som om jag svävade på moln. Även om Niall var lite full. Det gjorde ingenting. Hans närhet gjorde mig glad, och varm inombords. Han var den mest perfekta killen på denna jord. Vi avslutade vår kyss och plötsligt såg jag hur Julia nästan kom springande. Hon försvann lika snabbt och jag såg hur hon sprang mot utgången. Jag suckade för mig själv. Vad hade hänt? Juste. Där fanns toaletter där. Hon kanske hade druckit lite och behövde kräkas? Jag mötte Nialls blick och han log mot mig. ”Starships” av Nicki Minaj började spelas och alla som var där inne började hoppa i takt och man kunde tro att golvet skulle gå i sönder. Det var sånt tryck och jag log för mig själv. Detta var nog en av de roligaste kvällarna på länge.
Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg Amanda.
-Du, såg du Julia? Hon sprang iväg..
-Ja, men där finns toaletter där ju, hon kanske har druckit lite eller något, skrek jag som svar.
-Men, tänk så har det hänt något?
-Nej, hon är med Harry. Jag tror allt är bra!
_________________________________________________________________________________________________________________
Hoppade fram lite, annars blir det lite långtråkigt.
Inte världens bästa del, men vi har lite tankar på vad som ska hända! (Tack för alla era tips!)
Jag hinner inte med att fixa några länkbyten idag, men ska fixa det imorgon :) 
Fick nästan precis en kommentar om att vi blivit nominerade på blog awards på loveoned.blogg.se , så om ni vill rösta på oss så får ni gärna göra det :) HÄR röstar ni!
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

När vi kom till bilen, hoppade jag in och satte mig bredvid Niall. Han satt tätt intill mig och hade lagt sin arm om mig. Jag gäspade stort. Att bara sitta och vänta spänt på ett sjukhus i flera timmar ta hårt på krafterna. Det dröjde inte länge till jag gäspade igen och lutade mitt huvud på Nialls axel. Han pussade mig i håret och kort därefter föll mina ögonlock ihop, jag klarade inte av att vara vaken längre.

_________________________________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

När vi en kvart senare var hemma slängde borstade jag mina tänder och sedan tog jag min mobil i handen och la mig i sängen. Jag var verkligen trött efter den långa kvällen, som inte alls blivit som det var tänkt. Jag gick in på twiter och det gick tydligen väldigt många rykten om vad som hänt med Zayn. Enligt vissa var han död, enligt vissa var han inte ens skadad och något som fick mig att skratta var att folk skrivit att han var på ett sjukhus för att stötta en kompis som skulle få barn. Även om det inte fanns så mycket roligt i det hela så kändes det lite skumt hur folk ens kom på idén. Jag bestämde mig för att tweeta, för att berätta sanningen. Även ”R.I.P Zayn Malik” var en Top Trend, vilket gjorde mig ganska ledsen. Det var precis som om han dött.
”Hey guys, thanks for showing support, but you know, zayn's alive, he will be fine :)” skrev jag som en tweet och bara några minuter senare trendade ”We Love Zayn Malik”. Jag log lite för mig själv innan jag la ifrån mig min mobil.

Jag kunde verkligen inte somna. Klockan var snart två på natten. Plötsligt kom jag och tänka på något jag inte lagt så stor vikt på innan. Vem var det som skjutit Zayn? Jag hoppades innerligt att den idioten skulle få ett hårt straff. Jag kunde inte riktigt sluta tänka på det heller. Man var inte frisk om man fick en tanke i huvudet att skjuta en annan person.

Louis perspektiv

Amanda låg tätt intill mig och hennes djupa andetag hördes tydligt. Det var mörkt och tyst i hela huset, men jag kunde verkligen inte somna, även om jag var riktigt trött. Jag var orolig för Zayn. Han låg på ett sjukhus, helt själv. Vi visste ju att han blivit skjuten, men när? Och av vem? Massa tankar snurrade i min hjärna och jag suckade för mig själv. Varför skulle jag alltid vara så tankspridd? Zayn hade det förmodligen bra på sjukhuset och vi skulle säkert få träffa honom imorgon igen, men jag kunde inte sluta tänka på det. Han förtjänade verkligen inte detta. Jag vände och vred på mig. Jag kunde bara inte somna. Plötsligt började Amanda mumla något och några minuter senare vaknade hon.
-Sover inte du? Sa hon förvånande och jag skakade på huvudet.
-Är du inte trött?
-Joo! Men jag tänker bara på Zayn..
-Aw! Men allt kommer bli bra Louis, jag lovar dig.
Amanda log mot mig och jag kunde inte låta bli att le. Jag la min arm runtom henne och pussade henne på kinden. Hon stängde sina ögon igen och jag gjorde detsamma. Jag behövde sova.

När jag vaknade upp morgonen därpå var klockan runt halv elva. Amanda låg inte kvar i sängen och jag suckade. Att hon alltid skulle vakna så tidigt? Jag drog på mig mina rutiga pyjamas byxor, men tog av dom lika fort igen när jag märkte hur varmt det var. Jag drog istället på mig ett par shorts som låg slängda på golvet och sedan gick jag ut ur mitt rum.

När jag kom ut i köket stod Amanda där och höll på att fixa frukost.
-Godmorgon, sa jag tröttsamt och Amanda vände sig om och log stort.
-Godmorgon!
Hon släppte allt hon hade i händerna och gick fram till mig. Hennes blick drogs till min mage och när jag några sekunder mötte hennes blick skrattade jag åt henne och hon log lite svagt.
-Du gillar vad du ser, ellerhur?
-Alltid!
Hon la sin varma hand på min mage och vi möttes i en perfekt kyss. När vi avslutade kyssen log jag stort mot henne.
-Så du fixar frukost?
-Ja, någon nytta får man väl göra!
-Haha! Ska jag väcka Harry och Julia, så vi kan äta frukost allihopa?
-Gör så!
Jag gick ut ur köket, mot Harrys rum.
-Bäst att du kanske knackar först, du vet.. förra gången!
Jag skrattade lite för mig själv och nickade.
-Du har rätt.
Jag knackade försiktigt på Harrys dörr, men fick inte svar. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att både Harry och Julia sov. Jag tände lampan och utbrast;
-Harry! Julia! Vakna, det är frukost!
Båda två vaknade med en gång och jag möttes av två sura miner.
-Godmorgon på dig med, sa Julia trött och jag flinade mot henne.
-Nej, men seriöst. Amanda har gjort frukost, så kom upp!
Jag lämnade Harrys rum och gick ut i köket för att hämta en bricka med massa saker på. Jag bar in brickan till soffbordet och satte mig sedan i soffan. Bara en halv minut efter mig kom Amanda och satte sig bredvid mig. Jag la min arm om henne och drog henne mot mig. Jag kysste henne lätt i håret och sedan längst ansiktet tills våra läppar möttes.
-Jag älskar dig, sa jag och hon log.
-Jag älskar dig med!
_________________________________________________________________________________________________________________
VI VET att vi inte uppdaterat på hela helgen, men vi båda behövde en paus helt enkelt. Har fått tillbaka lite power nu, så jag ska försöka uppdatera varje dag. Tack för ni förstår och inte börjar vräka in kommentarer med "ni suger på att uppdatera". Vi lovar att det ska bli lite drama... har ni några tips? Lämna en kommentar!

Ganska många frågar om länkbyten (i menyn) och vi har sagt nej ett tag nu, men vi har rensat igenom vår lilla lista och tänker därför lägga till lite nya bloggar! Om ni skulle vilja göra ett byte, lämna en kommentar så väljer vi ut lite slumpmässigt :) 
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Det var som om en sten ramlade ner från magen. En stor klump som bara försvann. Efter all väntan kunde vi äntligen glädja oss åt att han hade klarat sig.
-Men, Zayn hade tur. Han var, eller är, allvarligt skadad, så vi får vara glada.
Vi alla nickade och jag som satt bredvid Julia kramade om hennes hand. Hon kollade på mig och kysste mig snabbt. 
-Ja, vi vill gärna träffa honom, sa Paul och sköterskan nickade.
-Följ med här!
_________________________________________________________________________________________________________________

Louis perspektiv

Jag var glad och lättad över att operationen hade gått bra, att Zayn hade klarat sig. Vi alla reste oss upp och gick försiktigt efter sköterskan. Precis innan vi svängde in till Zayns rum så tvekade jag. Vill jag verkligen se honom när han var så trött? Det kanske var bäst att han fick vila? Eller ville han träffa oss nu?
-Louis, kom! Du kan inte stå där hela dagen, sa Harry och skrattade till.
-Men Zayn behöver kanske vila, sa jag försiktigt. Men det var inte bara det jag hade i tankarna. Jag ville inte se en Zayn som mådde dåligt och var helt slut. Det var ju liksom inte den glada och pigga Zayn jag skulle träffa nu.
-Klart han vill träffa oss, sa Harry med ett leende. Jag nickade och gick efter. Jag gick genom dörren och jag kunde knappt se Zayn eftersom Liam, Niall, Harry Johanna, Julia, Amanda och Amanda stod runt sängen och bara kollade på honom. Jag gick fram och ställde mig på en plats vid sängen. Zayn gjorde ett försök till att vända sitt huvud mot mig, men han lyckades inte så bra. Jag såg hur han fick fram ett litet leende på läpparna. Kanske var det för att vi var här?
-Hur mår du? Fick Liam fram från sin mun och Zayn riktade blicken mot honom.
-Jag har mått bättre, sa Zayn tröttsamt.

Johannas perspektiv

När vi hade varit inne hos Zayn ett tag, kom sjuksköterskan och sa att vi inte fick vara där inne längre eftersom Zayn behövde ta det lugnt. Vi sa hejdå till Zayn och det tog emot. Vi ville inte lämna honom där. Det kändes inte rätt att lämna honom där. Vi gick motvilligt ut i korridoren och sattes oss ner på sofforna. Men där hann vi inte sitta så länge förrän Paul kom.
-Killar och tjejer, det är nog bäst att ni åker hem till lägenheterna nu eftersom klockan börjar närma sig 12, sa han samtidigt som han tittade ner på sin klocka som satt på hans vänstra arm.
-Men kan vi inte stanna här? Jag vill inte lämna Zayn, sa Louis och alla killarna nickade instämmande. Jag kunde inte låta bli att le. Killarna brydde sig verkligen om varandra.
-Nej, besökstiden har egentligen gått ut för längesedan och Zayn måste sova. Ni kan ju komma hit och hälsa på honom imorgon, sa Paul och tittade strängt mot oss. Vi nickade och reste oss upp med besvikna miner.
När vi hade gått en liten bit blev vi stoppade av Paul.
-Hey, jag vet att ni verkligen vill stanna här med Zayn och jag tycker det är helt underbart att ni bryr er så mycket om varandra. Men tyvärr så måste ni åka hem. Det lät på Paul som han var lite nedstämd, precis som han också egentligen ville stanna där. Vi nickade och sa hejdå, sedan åkte vi ned med hissen. Niall hade flätat ihop sin hand med min och jag gäspade stort. Niall flinade lite och jag kunde inte låta bli att le. Hans leende var så himla vackert.
När vi kom till bilen, hoppade jag in och satte mig bredvid Niall. Han satt tätt intill mig och hade lagt sin arm om mig. Jag gäspade stort. Att bara sitta och vänta spänt på ett sjukhus i flera timmar ta hårt på krafterna. Det dröjde inte länge till jag gäspade igen och lutade mitt huvud på Nialls axel. Han pussade mig i håret och kort därefter föll mina ögonlock ihop, jag klarade inte av att vara vaken längre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt så hemskt mycket för den superdåliga uppdateringen, vi har dåligt samvete på grund av det. Och nu har jag dåligt samvete eftersom denna delen blev riktigt kort.
Men jag hoppas ni tycker det är bättre än inget.
Jag ska försöka fortsätta på nästa del nu, så kommer den kanske imorgon innan jag ska iväg på Angelicas konfirmation.
Men kommentera en massa nu, så blir vi glada! :) 
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Här är det… jag sa fel innan, jag menade rum 957, sa hon utan att titta mot oss.
-Så du menar att han ligger i rum 957? Frågade jag och tittade mot henne och äntligen vände hon blicken mot mig.
-Ja, det menar jag. Fast ni får inte gå in till honom eftersom han är allvarligt skadad och man vet inte om han kommer att klara sig.
-Men exakt vad har hänt honom? Och hur mår han? Frågade Louis, eftersom han var väldigt orolig.
-Tyvärr har vi här i receptionen inga rättigheter till att ge ut uppgifter om de inlagda. 
-Okej, tack ändå, svarade Louis och vi började gå därifrån mot hissarna.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi stod och tittade in genom fönstret till Zayns rum. Han låg där på sängen och man kunde höra hur hjärtmaskinen pep. Han hade dropp i ena armen. Allt vi ville göra var att gå in till honom för att se hur han mådde. Plötslig harklade någon sig och vi ryckte alla till.
-Vad gör ni? Sa någon, vi vände oss om och tittade. Framför oss stod det en sjuksköterska och tittade misstänksamt mot oss.
-Vi kollar bara på Zayn, vi vill veta hur han mår, svarade jag försiktigt och var lite rädd för att vi skulle bli utslängda.
-Är ni hans anhöriga? Frågade sjuksköterskan stelt.
-Vi är hans närmsta kompisar, svara Harry och tittade ner i marken. Sjuksköterskan nickade till svars innan hon fortsatte att prata.
-Gå och sätt er i sofforna längst bort i korridoren så kommer jag och pratar med er om en liten stund, för ni får tyvärr inte gå in till honom nu.

Vi gjorde som hon sa och gick med tunga steg till sofforna som var i slutet av korridoren. Varför kunde vi bara inte få gå in till Zayn för att se hur han mådde? Visa att vi var där för honom.
Jag satte mig ner i den ena soffan med en tung suck. Vad skulle egentligen hända? Hur mådde Zayn? Skulle vi få träffa Zayn igen? Det var som oron sprang runt i hela min kropp, jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Hur kunde någon bara göra så mot Zayn? Niall slog sig ner bredvid mig och han såg antagligen att jag var orolig, så ha la sin högra arm om mig och drog mig närmre honom. Det var så skönt att ha honom, även om jag visste att han var minst lika orolig som jag, om inte mer orolig. Ingen sa någonting, vi satt där tysta i sofforna och jag antar att alla var minst lika oroliga. Jag märkte att alla var oroliga, alla flyttade blickarna, ingen kunde fokusera på något.
Jag såg plötsligt sjuksköterskan gå längs korridoren. Hon gick mot oss och nervositeten spred sig i min kropp.
Hon hade en mapp i sina händer och slog sig ner på fåtöljen som stod mitt emot sofforna.
-Hej, jag har lite information till er angående Zayn Malik, sa hon och tittade mot oss. Hon drog fingrarna över mappen med papper. Det gjorde mig så orolig.
-Han blev skjuten, i magen och just nu har vi faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå för honom. Vi vet inte riktigt var i magen han blev träffad. Men han ska på in röntgen nu och sedan på operation. Ni kommer inte kunna träffa honom förrän han vaknar igen, om han vaknar.
-Vad menar du med ”om han vaknar”? Han måste ju vakna! Sa Liam förvånat och lät helt förstörd.
-Ja, läget är väldigt ostabilt och vi vet faktiskt inte om han kommer klara sig. Jag satt och tittade rakt ut, jag stirrade på den vita väggen och kände hur mina ögon fylldes med tårar.

Liams perspektiv

Kommer kanske inte klara sig? Vad menar hon? Zayn måste ju klara sig. Tårarna började rinna samtidigt som jag stirrade oförstående på sjuksköterskan. Detta fick bara inte hända.

Plötsligt kände jag hur det vibrerade i min ficka. Men va? Stängde jag inte av mobilen innan? Jag tog försiktigt upp mobilen för att svara. Innan jag svarade tittade jag på skärmen, det var helt suddigt på grund av tårarna men jag kunde se att det var Paul. Nervöst tryckte jag på svara eftersom jag visste att han inte ville att vi skulle vara ute.
-Hej, sa jag försiktigt.
-Var är ni? Varför svarar inte resten av killarna när jag ringer? Frågade Paul, han lät både arg och orolig.
-Vi är på¨sjukhuset.
Det var lika bra att berätta sanningen.
-Men, jag sa ju att ni inte fick åk...
-Paul, jag vet. Men det är Zayn det handlar om. Vi är på St. George's hospital.
-Liam... du sa att ni skulle...
-Bara kom, sa jag och sedan stängde jag av telefonsamtalet.
-Vem var det? Frågade Louis.
-Paul.
-Är han arg? Frågade Harry och rynkade pannan.
-Lite kanske.

Tio minuter senare hade Paul gjort oss sällskap i korridoren. Han hade sagt ett enkelt ”hej” när han kom, men inget mer. Det var kanske inte rätt läge att börja skälla ut oss, och han kände nog detsamma som oss. Det var Zayn det handlade om.

Klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi hade nu suttit här i tre timmar och bara stirrat in i de vitmålade väggarna. Paul hade sagt till oss att vi kunde åka hem, men vi alla sju hade vägrat. Vi hade inte snackat så mycket med varandra och när en av sköterskorna hade kommit med lite kakor hade inte ens Niall velat ha något. När inte ens Niall ville ha mat, då var det illa.

Vi såg en sköterska komma mot oss och hon log lite försiktigt.
-Det är ni som är anhöriga till Zayn? Sa hon och alla nickade. Det var en lång, smal kvinna som hade uppsatt ljusbrunt hår.
-Operationen gick bra, och om han vaknar inom en halvtimme kan vi försäkra er med att han kommer överleva, annars kan det ligga illa till.
Det högg till i magen på mig, och förmodligen på alla andra.
-Så, ska vi vänta här en halvtimme till? Frågade Paul och sköterskan nickade. Hon log ett osäkert leende och gick sedan ifrån oss igen.
En halvtimme.
-Shit, mumlade jag för mig själv och suckade. Det skulle förmodligen bli den längsta halvtimmen jag någonsin varit med om. En halvtimme av oro. Det kunde kanske vara Zayns sista halvtimme? Tanken fick mig att skrämma mig själv, så jag valde att lägga tankarna åt sidan och istället gå in på twitter.

Plötsligt började det pipa i korridoren och några sekunder senare kom två sköterskor och en läkare springande. De alla sprang in i Zayns rum och vi alla blev med en gång ännu mer oroliga. Det hade gått 14 minuter av den långa halvtimmen. Hur skulle detta gå?

Harrys perspektiv

Vi alla satt med uppspända ögon och kollade mot Zayn rum. En av de två sköterskorna hade gått ut därifrån med läkaren och den ena sköterskan var kvar. Jag ville bara att någon skulle komma och säga till oss att allt var bra. Att han skulle klara sig. Tankarna som flög genom mitt huvud var många. Vad skulle hända med One Direction om inte Zayn överlevde? Och vem var hade ens skjutit honom? Till vilken anledning? Förmodligen ingen bra. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Än hade det inte gått en halvtimme. Än var det inte över.

När det hade gått exakt 29 minuter kom det fram en sköterska till oss. Paul hade nästan somnat i fåtöljen han satt i, men vaknade fort till när sköterskan började snacka.
-Jo, som ni vet gick ju operationen bra. Zayn har vaknat till liv och vi har kunnat haft kontakt med honom. Han är väldigt trött och han orkar inte hålla ögonen öppna så länge, men han lever. Han är svag och har nog inte så mycket ork till något, men vill ni gå in och säga hej till honom?
Det var som om en sten ramlade ner från magen. En stor klump som bara försvann. Efter all väntan kunde vi äntligen glädja oss åt att han hade klarat sig.
-Men, Zayn hade tur. Han var, eller är, allvarligt skadad, så vi får vara glada.
Vi alla nickade och jag som satt bredvid Julia kramade om hennes hand. Hon kollade på mig och kysste mig snabbt.
-Ja, vi vill gärna träffa honom, sa Paul och sköterskan nickade.
-Följ med här!