Julias perspektiv

Ingen kom på något att göra, så det hela slutade med att vi spelade Fifa, igen. Jag tror att alla märkte att det var något som inte stod rätt till mellan mig och Harry. Jag klarade inte av att ha det såhär, men vad skulle jag göra?
-Harry? Sa jag lite tyst. Jag som trodde att alla varit så inne i spelet. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
-Ja? Sa han och log mot mig.
-Kom, jag behöver snacka, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Harry gjorde detsamma och vi gick iväg lite. Massa känslor for genom kroppen. Vad skulle jag säga?
____________________________________________________________________________________
Vi gick in i ett annat rum som fanns på det stället de hade studion. Väggarna såg kalla ut av den vita färgen, jag rös till bara jag tänkte på kyla. På golvet låg en grön, lite fluffig matta och på väggarna hängde det någon canvas tavla. Jag gick och satte mig på den ljusgröna soffan som stod längs väggen till vänster. Jag kollade mig omkring i rummet och suckade tungt. Harry satte sig ner på soffan sidan om mig, men han tog ändå lite avstånd från mig. Jag kollade mot honom och såg att han kollade ner på sina händer, han hade flätat ihop sina fingrar. Tänk om det hade varit mina fingrar han flätade ihop sina, han och jag, hand i hand. Det hade varit helt underbart, men det gick inte. Jag visste inte om jag skulle klara av att inte vara med någon som inte hör av sig när han har lovat. Jag tittade ner i mitt knä, suckade än en gång och kollade ner i mitt knä. Jag märkte hur någon rörde sig i soffan och jag kollade upp mot Harry. Hans blick gjorde inte saker och ting lättare, han såg lite ledsen ut, men inte så han grät. Jag såg att han var ledsen inombords, jag såg det i hans blick.

-Harry, sa jag tyst.
-Tro inte att jag inte gillar dig, för det gör jag, men det skulle aldrig funka mellan oss, sa jag och även jag tittade ner på mina händer. Det gjorde nästan ont i mig när jag sa det till honom, men det var sanningen. Harry sa ingenting och nu kändes det som om jag gjort honom ännu mer ledsen. 
-Harry, lyssna, sa jag och han mötte min blick. Han nickade mot mig. 
-Jag gillar dig, men det skulle inte funka, vi kommer kanske inte ens träffas fler gånger, det skulle bara bli jobbigt, sa jag. 
-Mm, sa han lite tyst. Jag kunde inte bara sitta där och se honom ledsen. Jag flyttade mig lite närmre honom och han la sin arm runtom mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.

Harrys perspektiv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag gillade Julia, riktigt mycket, men jag vågade inte riktigt lita på det hon sa. Att hon gillade mig. Gjorde hon det? Jag visste att en middag kanske inte var det bästa, men vad skulle jag göra? Jag behövde Louis just nu, men jag hade gärna suttit kvar här med Julias huvud på axeln.
-Harry, snälla, säg att du inte är sur? Sa Julia. Sur? Varför skulle jag vara sur? Jag var väl mer... ledsen. Och besviken, på mig själv. Jag kanske hade gått lite för fort fram? Vad skulle jag göra?
-Sur? Nej! Verkligen inte, sa jag och tittade ner i mitt knä. Jag satt där och tankarna flög runt i mitt huvud. Varför hade jag ens sagt att jag gillar henne? Det kändes som det stack till i hjärtat när hon sa att hon gillade mig men att det aldrig kunde bli vi. Mina ögon började vattnas och jag kände hur en tår rann nerför min kind. Varför skulle jag gråta nu också? Hon kommer säkert bara tycka att jag är en liten barnunge nu som inte får som jag vill. Men så är det verkligen inte. Jag gillar verkligen Julia, jag vet inte vad jag ska göra om det inte blir vi för jag vill ha henne i min famn. Kunna hålla om henne och kalla henne för min. Men jag kanske gick lite för snabbt fram? Hon kanske bara gillar mig som en vän?
Jag kände hur hon la sin arm runt mig, hon lutade sitt huvud mot min axel och kramade om mig med sin högra arm.
-Harry, snälla…gråt inte, jag klara inte av att se dig ledsen. Jag gillar dig verkligen, sa hon och tittade upp mot mig.
-Du vet att jag gillar dig, som mer än en vän, sa jag kollade in i hennes ögon. Hon rodnade lite lätt och ett litet leende spred sig på hennes läppar.

Julias perspektiv

När han sa det kändes det som jag svävade på moln, det var de orden jag alltid hade drömt om att höra från honom. Jag har suttit där hemma och stirrat mig blind på den gigantiska postern på Harry, i hopp om att den skulle komma till liv. Nu sitter jag här sidan om honom och han har nyss sagt att han verkligen gillar mig. Vad ska jag göra? Egentligen vill jag bara skrika av glädje, men det går inte för där är något som hindrar min glädje. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att han ska lämna mig när jag behöver honom som allra mest.
-Jag gillar dig också, som mer än en vän, men jag är rädd att det inte kommer att fungerar, sa jag osäkert och kollade ner i mitt knä. Harry tog tag i min hand och försökte lyfta upp mitt huvud.

-Snälla, ge mig en chans. Jag kommer aldrig att lämna dig. Första gången jag såg dig visste jag att det var något speciellt med dig, jag föll direkt för dig och den månaden vi var borta saknade jag dig riktigt mycket. Snälla låt mig få bjuda dig på middag ikväll och ge mig en chans, det är allt jag ber dig om, sa han och kollade på mig med ett par oroliga ögon och i de ögonen såg man en gnista hopp. Vad skulle jag göra? Jag ville inte att han skulle bli ledsen igen, på grund av mig. Det var ju detta jag hade drömt om. Varför skulle jag vara så feg nu och inte våga ta lite chanser? Jag brukar ju aldrig vara såhär feg, vad var det som var fel på mig?
Han höll fortfarande i min hand. Hans hand var så stor och len, jag log lite smått för mig själv när jag kollade ner på våra händer. Utan att tänka mig för flätade jag ihop mina fingrar med Harrys och ett leende spred sig över hans läppar.
-Jag ger dig en chans, sa jag tyst och Harry ryckte till och kramade om mig. Jag började bara skratta åt hans reaktion.
-Tack, tack, tack, sa han med världens största leende på läpparna och jag log nog minst lika stort. Det kändes skönt att jag hade fått honom att le. Men jag var fortfarande osäker på om jag gjorde rätt, tänk så skulle han lämna mig när jag behövde han som mest? Var det värt att chansa? Kanske, men han skulle inte få det lätt. Han skulle bevisa att det var mig han ville ha. 
____________________________________________________________________________________
Här kommer en del som jag antar är efterlängtad? (Det blev ingen del igår, pga att vi båda hade prov att träna till)
Tack för alla underbara kommentarer och fortsätt så :)
...jag vill också säga tack för alla "lycka till"-kommentarerna jag fick inför X factor. Dock gick det inte lika bra som jag hade hoppats på, det gick bra i början och de verkade att gilla mig, men sen vände allt för mig. Jag fick knappt fram någon röst, så det blev en kort resa för mig. Men jag ger inte upp, nästa år kommer jag igen. DARE TO DREAM! :)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

-Louis, alla fans blänger på mig, sa Amanda lite tyst och jag la min arm om henne ännu en gång.
-Du? Försök att inte bry dig, snälla. Jag gillar dig.
Hon tittade upp och våra blickar möttes. Hennes blå ögon glänste av solen och hennes bruna hår blåste lätt utav vinden.
-Jag gillar dig också, sa hon.
_____________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv

Jag och Julia hade fått en lite stund för oss själv då Louis och Amanda var ute och åt lunch, Niall och Johanna hade gått ut dom också och Zayn och Liam hade gått ut för att träffa lite fans. Jag och Julia var inte speciellt hungriga, så vi bestämde oss för att stanna inne och snacka lite. Jag visste inte varför, men jag blev lite nervös. Vi satt där och snackade lite och allt kändes så himla bra.
-Du? Sa jag lite försiktigt och Julia nickade.
-Ja?
-Skulle du vilja.. ehh... gå ut och äta middag med mig ikväll? Frågade jag lite nervös. Eller, mer än lite.
-Asså, Harry, jag vet inte...
Inom mig ville jag bara sjunka genom marken. Jag kunde ju inte hjälpa att jag gillade henne. Men varför hade jag ens frågat? Hon gillade såklart inte mig.
-Förlåt, jag bara...
-Nej, Harry, det är lugnt, sa hon och log mot mig. Jag ville fortfarande sjunka genom marken. Jag kände mig lite ledsen. För jag skulle mer än gärna vilja spendera en kväll med Julia, ensam. Jag hade fallit för henne, direkt, men tydligen gillade hon mig inte. Jag reste på mig.
-Eh, jag ska bara gå på toa, sa jag tyst och gick där ifrån. Jag suckade för mig själv och kollade mig själv i spegeln inne på toaletten. Jag skulle aldrig kunna släppa detta.

Julias perspektiv


Jag kände mig som världens dummaste tjej. Hade jag nyss sagt nej till en middag med Harry? Med Harry Styles? Världens snyggaste kille? Vad var det med mig? Vilken tjej som helst skulle gjort allt för att få ens träffa honom och här satt jag. Han hade nyss frågat om jag ville äta middag med honom, och jag tackade nej? Men, samtidigt gjorde jag det för en anledning. Jag gillade ju honom, riktigt mycket. Inte bara för han var en känd kille som alla tjejer ville ha, men för att han var Harry Styles. Den snälla, fina och roliga killen. Han var precis min typ. Jag var kär i honom, på riktigt. Nej, varför hade jag sagt nej? Det kändes lite som jag gjort honom ledsen, och det var ju det sista jag ville. Tänk om han nu trodde att jag inte gillade honom?

Dagen rullade på, men jag kände på mig att jag och Harry höll lite avstånd. Jag började snacka väldigt mycket med Zayn, som jag knappt snackat med innan. Han var verkligen hur trevlig som helst, väldigt lätt att snacka med. Jag hade alltid trott att han var svårast att snacka med, men när han väl börjat snacka var det inte så att han slutade direkt. Under tiden killarna var i studion kände jag mig lite deppig, vilket Johanna och Julia såklart märkte.
-Vad är det Julia? Frågade Amanda.
-Nej, inget... sa jag tyst.
-Jo, klart det är! Sa Johanna och jag log lite mot henne.
-Harry frågade mig innan om jag ville äta middag med honom ikväll...
-Han vadå? Utbrast Amanda och jag skrattade lite åt henne.
-Ja, du hörde rätt, sa jag.
-Och, vad mer? Varför är du ledsen?
-Jag sa nej.
-Varför i hela fridens namn sa du nej? Utbrast Johanna och Amanda samtidigt. Jag ryckte på axlarna. Jag visste ju inte ens själv.
-Alltså, jag vet inte...
-Men, Julia, kom igen, du vet att han gillar dig...
-Är ni säkra? Sa jag lite orolig.
-Ja, såklart han gillar dig! Sa Amanda och la sin arm runtom mig.
-Och du gillar han, ellerhur? Sa Johanna och jag nickade, samtidigt som jag skrattade.
-Men, han kanske inte tror det nu?... Han blev typ ledsen när jag sa nej, sa jag. Det gjorde nästan ont i mig att säga det. Jag tyckte synd om honom. Det var ju inte direkt meningen att göra honom ledsen. Jag visste ju inte ens själv varför jag sagt nej. Plötsligt kom killarna ut från studion och jag blev nervös. Vad skulle jag göra?
-Julia, snacka med honom, sa Amanda och puttade lite lätt på mig.
-Nej, sa jag bestämt.
-Julia, nu! Sa Johanna och jag skakade på huvudet.
-Tjejer, vi fick en liten paus, ska vi spela lite Fifa? Frågade Zayn och vi alla tre suckade.
-Nej, snälla! Sa jag och mötte Harrys blick. Jag kollade snabbt ner i golvet. Louis, Liam och Niall hade mosat ner sig i soffan bredvid mig och Amanda och det blev lite väl trångt. Amanda reste sig upp, men Louis drog snabbt ner henne i hans knä.
-Vad vill ni hitta på då? Frågade Louis.
-Vi kan typ... eh...

Ingen kom på något att göra, så det hela slutade med att vi spelade Fifa, igen. Jag tror att alla märkte att det var något som inte stod rätt till mellan mig och Harry. Jag klarade inte av att ha det såhär, men vad skulle jag göra?
-Harry? Sa jag lite tyst. Jag som trodde att alla varit så inne i spelet. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur röd jag blev i ansiktet.
-Ja? Sa han och log mot mig.
-Kom, jag behöver snacka, sa jag snabbt och reste mig från soffan. Harry gjorde detsamma och vi gick iväg lite. Massa känslor for genom kroppen. Vad skulle jag säga?
_____________________________________________________________________________________
Vad tror ni Julia ska säga till honom? Lite dumt av henne att säga nej från första början, eller?
Så himla kul med massa kommentarer och till dig som sa att du inte var en Directioner, men att du ändå är fast - SÅNT GILLAR VI!
Vi slog även besöksrekod igår! Wohooo! :)
Och, en sak till - Imorgon ska Johanna åka till malmö och gå på audition för X-factor, önska henna lycka till!
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.
(sista dagen imorgon tror jag!!)

Johannas perspektiv

Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.

____________________________________________________________________________________
Jag kollade på Niall med en orolig blick och han kramade om mig än en gång. Glädjen spred sig genom hela min kropp. Att få vara i hans närhet igen, att bara få sen honom igen gjorde att jag mådde mycket bättre.
Han släppte taget om mig igen och kollade på mig, jag mötte hans blick.
-Johanna, snälla förlåt…jag har saknat dig så sjukt mycket. Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig, min mobil blev stulen och då tappade jag även kontakten med dig, sa han lite ledsamt men även ganska snabbt och jag kollade fortfarande på honom.
-Niall, det är lugnt. Du ska bara veta hur mycket jag har saknat dig och hur orolig jag har varit. Jag var rädd att jag hade gjort något fel så att du inte ville prata med mig mer, att du ville glömma mig, sa jag och kollade ner i marken.
-Aldrig, jag vill aldrig glömma dig, sa han och kramade om mig hårt och jag kände hans läppar mot min kind. Ett leende som spred sig över hela mitt ansikte och mina kinder fick en rosa nyans.
-Aldrig att jag skulle glömma dig, du är speciell…jag blev ledsen när jag insåg att min mobil var borta, för i min mobil fanns den enda vägen till dig, viskade han i mitt öra och kramade om mig ännu hårdare. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände mig helt mållös. Jag hade aldrig tänkt att Niall skulle säga något sådant till mig. Det kändes som livet var helt underbart nu.

När vi stod där och kramades kände jag hur flera stycken plötsligt hoppade på oss. Jag kollade upp och såg nu att resten av killarna var där, och insåg att jag och Niall var i mitten av en gruppkram.
-Hey, ni kan inte stå här och kramas hela dagen! Sa Liam och jag skrattade lite smått.
-Niall, är det okej om jag kramar din tjej? Frågade Louis. Jag kollade chockat på både Louis och Liam.
-Hon är inte min tjej…inte än i alla fall, svarade Niall och rodnade. Nu fattade jag liksom ingenting. Vad menade Niall med ”inte än i alla fall”?

Louis perspektiv

När jag kramade om Amanda andra gången för idag var det precis som om hela världen stannade. Jag hade saknat henne så sjukt mycket och jag kände mig som världens största svikare eftersom jag inte hållit kontakten med henne. Jag log mot henne.
-Ska vi gå ut och äta lite lunch senare? Frågade jag henne och hon nickade.
-Visst! Bara du och jag? Frågade hon och jag nickade.
-Ja, om det är okej? Hon log och nickade.
-Såklart!

Vi snackade lite med alla tjejerna innan vi var tvungna att gå in i studion för att fixa lite saker. Tjejerna lovade att vänta i rummet, som såg likadant ut som förra gången vi varit här, förutom att det kommit upp två stora tavlor på väggarna. Jag kollade på klockan var femte minut och när klockan tillslut slog halv ett fick vi rast. Jag nästa sprang ut ur studion och fram till Amanda.
-Ska vi gå då? Sa jag och hon nickade.
-Men..
-Vad?
-Alla fans då? Sa hon lite oroligt. Jag la min arm runt om henne och log.
-Jag vet... men kom nu! Sa jag.
-Men.. Louis...
Vad skulle jag säga? Jag ville träffa Amanda lite för mig själv och kunna snacka med henne. Fans skulle inte få förstöra.
-Kom nu, sa jag bestämt och drog med henne.
-Vi går och äter någonstans, sa jag till dom andra killarna. Dom nickade, samtidigt som jag mötte Harrys blick. Han skrattade åt mig och jag gav han en ond blick, men kunde inte hjälpa att jag log.
-Haha, kul, sa jag och han flinade

-Vart ska vi äta? Subway? Eller? Frågade jag Amanda och hon nickade.
-Visst, det blir bra!
Utomhus sken solen för fullt och himlen var alldeles klarblå. Man kunde inte se ett enda moln och jag njöt av solens strålar som kunde få en att svettas. När vi kom fram till Subway var där ingen kö, så vi beställde snabbt och satte oss sedan ner vid ett bord.
-Var i Stockholm bor du? Frågade jag.
-Ehm, inte så långt härifrån!
-Men, du... började jag och Amanda kollade oroligt mot mig.
-Vad?
-Förlåt att jag inte smsade dig, jag vet att det inte finns någon tillräckligt bra anledning, men du vet inte så mycket vi har gjort denna månaden och när vi va i USA under två veckor funkade knappt min mobil och...
Hon avbröt mig.
-Louis, det är lugnt, jag förstår, sa hon och log mot mig.
-Men, jag känner mig så himla taskig, jag har saknar dig, riktigt mycket, men allt har liksom varit så... stressigt! Du är inte arg va?
-Arg? Va? Nej! Absolut inte!
Jag log mot henne och drack lite av min läsk som stod på bordet. Vi fortsatte snacka och allt kändes bra igen. Det kändes som om vi kom allt närmre varandra och det var hur lätt som helst att snacka med henne.

-Ojj, shit, vi måste tillbaka till studion, klockan är snart två! Amanda skrattade åt mig.
-Du, Paul kommer bli arg, sa jag och hon log.
-Oj oj!
-Ja, kom nu! Vi reste på oss och slängde vårt skräp innan vi gick därifrån. På vägen mot studion träffade vi på några fans. Amanda blev nog lite nervös och jag såg att folk slängde lite sura blickar mot henne. Jag tog några snabba kort med några fans innan jag var tvungen att gå vidare.
-Louis, alla fans blänger på mig, sa Amanda lite tyst och jag la min arm om henne ännu en gång.
-Du? Försök att inte bry dig, snälla. Jag gillar dig.
Hon tittade upp och våra blickar möttes. Hennes blå ögon glänste av solen och hennes bruna hår blåste lätt utav vinden.
-Jag gillar dig också, sa hon.
____________________________________________________________________________________
Hope you like it! 
Vad har alla kommentarer tagit vägen? Kommentera på, så kanske det kommer en till del idag!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Kramen jag fått av Harry var nog den bästa kramen jag någonsin fått. Jag hade inte haft så bra kontakt med han dom senaste två veckorna, men det kändes bra att äntligen få träffa killarna igen. Att dom kände igen oss gjorde oss alla riktigt glada. Vi vände oss om för att gå ut från flygplatsen och då märkte vi hur alla fans kollade mot oss med avundsjuka blickar. Kanske hade killarna visat lite väl tydligt att dom kände oss?
-Whoops, sa jag lite tyst, men båda Johanna och Amanda hörde det.
-Säger detsamma, sa Johanna och vi skrattade lite smått.
____________________________________________________________________________________
Vi gick hem mot mig för att vi inte visste riktigt var killarna hade tagit vägen och vi visste inte vad vi skulle göra. Vi ville ju självklart träffa killarna igen men visste inte hur. De kom ju ihåg oss, men vi ville få tillbaka kontakten med dem.
När vi hade kommit halvvägs hem till mig kände jag att det började vibrera i fickan, jag tog snabbt om min mobil och såg att jag hade fått ett sms. Men inte från vem som helst, utan från en av de jag har saknat så mycket. Jag blev varm inombords och ett stort leende spred sig på mina läppar. ”Hej, kom till studion kl. 11, så kan vi träffas lite… har saknat er! Det är samma ställe som förra gången :)”, jag stannade upp helt plötsligt och mitt leende blev ännu större. Jag stod där mitt på trottoaren, bilarna körde förbi, Johanna och Amanda gick bara vidare.

-Hallå! utbrast jag och först då vände sig Johanna och Amanda om.
-Vad? Sa Johanna och sprang fram till mig. Jag höll fram min mobil och log stort. Johanna läste igenom sms:et snabbt och ett leende spred sig även på hennes läppar.
-Vad? Sa Amanda lite uttråkat.
-Läs! Utbrast Johanna och Amanda tog min mobil. Amanda gick från att inte ha något leende alls på sina läppar tills att ha världens största leende och jag log mot henne.
-Vi måste dit!
-Såklart, utbrast jag, samtidigt som vi kramade om varandra. Känslan av att killarna faktiskt kom ihåg oss gjorde mig glad och jag blev ännu gladare av sms:et, att dem faktiskt ville träffa oss.

Harrys perspektiv

”Ja, vi kommer!” stod det som svar. Jag kollade på klockan och såg att den redan var fem i elva och insåg att tjejerna skulle vara här vilken minut som helst, eftersom de inte brukade komma försent.

När tjejerna kom in genom dörren var det Julia jag såg först. Hennes röda, lockiga hår föll perfekt ner på hennes axlar och hennes gråa, fina ögon mötte mina. Jag log mot henne och drog in henne i en kram. Jag tryckte hennes kropp mot min och drog in hennes doft. Det kändes som jag känt Julia i all evighet och bara av att stå där och krama om henne gjorde mig så glad. Jag släppte motvilligt taget om henne och log.
-Allt bra? Sa jag och hon nickade.
-Ja! Själv?
-Det är bra! Jag kunde inte låta bli att krama om henne igen. Jag drog in henne i ännu en kram och jag hörde att hon skrattade lite.
-Jag har saknat dig, viskade jag i hennes öra.
-Jag med, sa hon och jag log för mig själv. Vi hade lyckats att hålla kontakten ganska bra, men det kändes såklart tusen gånger bättre att få se henne och krama om henne.

Johannas perspektiv

Jag blev allt mer nervös ju närmre dörren vi kom, vi hade ju trots allt inte träffat killarna på en månad och efter två veckor hade jag tappat kontakten med Niall helt och hållet. Jag var nästan helt förstörd och visste inte var vi stod nu. Vad han tyckte om mig, tyckte han verkligen om mig som han sa innan de åkte? Jag trodde knappast det eftersom han varken hade svarat på mina samtal eller sms:en jag hade skickat. Vad hade jag gjort för fel?
Vi gick in genom dörren och jag mötte Nialls blick direkt, hans vackra blåa ögon gjorde att jag smälte och all nervositet släppte nästan direkt. Jag kollade ner på hans händer och såg att han hade macka från Subway i sin vänstra hand och jag skrattade lite smått. Han släppte den på bordet och kollade med ett väldigt stort leende mot mig. Jag kunde inte låta bli att le lite åt att han hade släppt sin mat för att le stort mot mig. Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.
____________________________________________________________________________________
Del 17!
Ja, vi vet att uppdateringen inte varit den bästa, men till er som klagar - prova skaffa en novellblogg och uppdatera två gånger per dag, varje dag, 365 dagar om året! Vi gör saker precis som alla andra, vi träffar vänner, behöver städa, vil ta det lugnt, fastnar på twitter osv. Hoppas ni förstår!
Någon frågade om vi fått biljetter till arena turnen och ja, till vår glädje lyckades vi får biljetter :)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

När vi stod nere i lobbyn kramade jag om Julia och Johanna, och till sist Amanda.
-Vi ses, jag lovar, viskade jag i hennes öra och kramade om henne en sista gång.
-Vi ses, svarade hon och jag log mot henne innan vi blev tvungna att gå därifrån.

____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

När vi såg deras bil köra ifrån hotellet kände vi oss alla lite ledsna. Vi gick ut från hotellet och gick runt inne i Stockholm och det slutade med att vi satt inne på Subway och åt, samtidigt som vi snackade. Min mobil pep till och jag log för mig själv när det var ett sms från Niall. ”Vi saknar er redan, men vi kommer tillbaka, vi lovar!” stod det och jag log lite för mig själv och visade smset för Julia och Amanda.
-Aww, utbrast båda två samtidigt och jag log åt dom.

Vi satt kvar inne på Subway väldigt länge och snackade om allt.
-Alltså, vi måste träffa dom när dom kommer nästa gång, sa Amanda och jag nickade instämmande.
-Ja, men vi kommer hålla kontakten, sa Julia och jag log mot henne.
-Förhoppningsvis, svarade jag och Amanda samtidigt.

På kvällen hade jag otroligt svårt för att somna. Jag visste inte riktigt varför jag tänkte på killarna så mycket, speciellt Niall. Men att träffa dom hade varit en dröm och nu när jag gjort det kunde jag inte släppa att vi fått träffa dom så himla mycket. Det kändes som om killarna var mina närmsta vänner, men jag kände något extra för Niall. Varför skulle jag bli kär i just honom? Jag kunde ju inte direkt hjälpa det, men det skulle aldrig funka. Jag suckade för mig själv, la mig ner i sängen och blundade. Framför mig såg jag killarnas leende och deras fina ögon. Jag skulle sakna dom, så otroligt mycket.

En månad senare

Amandas perspektiv

”Amandaaaaaaaaaaa killarna kommer tillbaka till Sverige imorgon!!!” stod det i ett nytt sms från Julia. Jag log lite för mig själv, men leendet försvann lika snabbt igen. Jag hade inte berättat för Julia och Johanna att jag inte fått ett enda sms från Louis sen dom åkte. Jag hade skickat två stycken, men han hade inte svarat. Det hade gjort mig så himla ledsen och sårad när jag visste att både Niall och Harry faktiskt hört av sig till Julia och Johanna. Jag hade tänk på Louis mycket. Så fort jag sett en bild av honom hade allt som hänt under de fyra dagarna vi träffade dom kommit upp i mitt huvud, men förmodligen kom inte Louis ihåg något alls. Det som ekade mest i mitt huvud var orden Louis faktiskt sagt, ”Amanda, jag gillar dig också”. Jag gillade ju honom, på riktigt, men det kändes så hopplöst. Han hade förmodligen glömt bort mig, men jag ville såklart till flygplatsen för att få se dom. ”Gör dom? Hur vet duu?” svarade jag, samtidigt som jag kollade på klockan. Halv ett. Hur hade jag lyckats sova ända tills nu? ”Alla vet det, dom som är vakna vid denna tiden!” svarade Julia och jag skrattade för mig själv. Jag loggade snabbt in på facebook och fick se den stora nyheten, att killarna faktiskt skulle komma tillbaka.

Nästa dag stod jag, Johanna och Julia plus några fler fans på flygplatsen innan klockan ens hunnit bli sju på morgonen. Jag var nog tröttast av oss, eftersom Julia och Johanna, som i vanliga fall var trötta på morgonen, var taggade på att få träffa killarna igen.
-Jag gör detta för One Direction, mumlade jag för mig själv och satte mig ner på golvet, men var tvungen att resa mig bara några sekunder senare när killarna kom ut. Det var inte så jättemånga fans på flygplatsen och killarna gick fram till alla fansen för att ta foto och autografer. Jag följde Louis med blicken och plötsligt kollade han upp och våra blickar möttes. Inom mig var det blandade känslor, men jag kunde inte låta bli att le när jag såg Louis stora leende. Han tog foto med några fans och när killarna kom allt närmre och närmre oss blev jag alltmer nervös. Jag sa något snabbt till Johanna och när jag vände mig tillbaka stod Louis framför mig. Han drog in mig i en varm, lång kram.
-Förlåt Amanda, jag berättar senare, viskade han i mitt öra. När han släppte taget om mig log jag ännu större mot honom, och sedan var killarna tvungna att åka vidare.

Julias perspektiv

Kramen jag fått av Harry var nog den bästa kramen jag någonsin fått. Jag hade inte haft så bra kontakt med han dom senaste två veckorna, men det kändes bra att äntligen få träffa killarna igen. Att dom kände igen oss gjorde oss alla riktigt glada. Vi vände oss om för att gå ut från flygplatsen och då märkte vi hur alla fans kollade mot oss med avundsjuka blickar. Kanske hade killarna visat lite väl tydligt att dom kände oss?
-Whoops, sa jag lite tyst, men båda Johanna och Amanda hörde det.
-Säger detsamma, sa Johanna och vi skrattade lite smått.
______________________________________________________________________________________
Förlåt förlåt förlåt, men vi var iväg igår, sedan på kvällen var jag trött och kunde inte riktigt koncentrera mig på att skriva, vilket jag inte kan nu heller. Jag & Johanna ska försöka få biljetter för killarnas arena tour som är nästa år i UK, och vi är typ sååååååhääär nerövsa! Haha, någon annan som också ska försöka få tag i biljetter?
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Vi har något vi måste säga, sa Harry tyst och allas blickar vändes mot honom.
-Vad? Sa jag oroligt och Harry log lite svagt mot mig.
-Vi åker tillbaka till London ikväll, sa han och jag kände inombords hur ont det gjort när han sa det. Jag kunde inte hjälpa att jag faktiskt börjat gillar Louis. Mer än bara en vän. Men, det skulle ju aldrig funka. Varför? Louis hade varit så himla snäll mot mig, och han var så himla snygg. Ända sen jag såg honom första gången hade jag sett något speciellt i honom. Jag var kär, på riktigt. Men varför? Även om dom sagt att dom inte skulle glömma oss, så visste jag att vi inte skulle kunna hålla kontakten. Jag skulle förmodligen aldrig mer få träffa Louis, eller dom andra killarna.

____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

När Harry sa den meningen, att de skulle åka tillbaka till London ikväll, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. De kunde inte åka redan, jag ville umgås med dem mer. Detta var kanske sista gången vi träffade killarna. Jag satt i Nialls knä och visste inte vad jag skulle göra, det kändes som hela jag blev tom, för att de som verkligen har förändrat mig och mitt liv till de bättre skulle nu lämna mig.
Ögonen vattnades och tårarna började rinna. Niall tog ett grepp om min midja så han kunde hålla om mig. Han lutade sitt huvud mot min rygg samtidigt som han kramade om mig hårt. Mina tårar fortsatte att rinna, jag ville stanna här för evigt, stanna här med Amanda, Julia och killarna, men det kunde jag ju inte. Jag visste redan från början att killarna skulle åka hem en dag. Detta har varit de bästa dagarna i mitt liv. Mina tårar fortsatte rinna och Niall kramade om mig hårdare.
-Johanna, snälla gråt inte…detta är inte sista gången vi ses. Jag lovar att vi kommer träffas igen, sa Niall lugnt. Han hade nu lutat sig bak i soffan så jag kunde luta mitt huvud mot hans bröst samtidigt som han höll om mig.
-Jag kan inte hjälpa det…men det känns som vi aldrig kommer att träffas igen, det känns som ni kommer att glömma oss, sa jag och tårarna forsade nu nerför mina kinder och det var precis jag kunde säga den meningen.
-Men sötnos, vi kommer aldrig att glömma er och jag kommer absolut inte glömma dig. Du är speciell, du är annorlunda och jag önskar att vi hade kunnat stanna här längre, bara för att umgås med er, men tyvärr så kan vi inte det, sa han och pussade mig i håret. Jag kollade upp mot honom och såg att han hade tårar som var på väg att falla nerför hans kinder. Han kanske menade det han sa ändå? Tänk så kommer han inte glömma mig? Jag såg nu en tår som föll nerför hans kind, jag visste inte vad jag skulle göra.
-Niall snälla, gråt inte, sa jag lugnt och tittade på honom.
-Det är inte så lätt när du också gråter, jag önskar bara att vi hade kunnat stanna här längre. Jag vill umgås mer med er, och särskilt dig, sa han och det kändes som han verkligen menade det han sa. Det gjorde att mina tårar rann mer, han var ju helt underbar. Det kändes som det bara var han och jag här, som om det bara fanns vi. Han tog sin hand och torkade bort mina tårar och jag fick ett litet leende på mina läppar. Hans ansikte närmade sig mitt öra och än en gång visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
-Jag gillar dig Johanna, alltså som mer än en vän, viskade han och ett leende spred sig på mina läppar. Hade självaste Niall Horan sagt det till mig precis, sagt att han gillade mig?
-Jag gillar dig också, sa jag lugnt och jag såg att han blev glad, men jag kunde se något i hans blick, det såg ut som han var besviken på något.
-Men vi kan bara vara vänner, just nu i alla fall, sa han och jag nickade förstående. Vi kände ju inte varandra alls bra och de skulle ju hem igen. Jag trodde inte på att vi skulle ses snart igen, men hoppet om att han inte skulle glömma mig eller Amanda och Julia fanns kvar.
-Vänner är ju bättre än ingenting, sa jag och ett leende spred sig över hans läppar. Det leende smittade mig ganska fort. Jag insåg hur bra jag egentligen mådde och om vi höll kontakten nu när de skulle hem så skulle allt kanske bli bra. Niall kramade om mig hårdare, det fanns bara vi. Eller, det kändes så i alla fall.

Julias perspektiv

Resten av dagen spenderade vi inomhus. Killarna behövde vara i studion ett tag, men när klockan var närmre ett var dom klara och dom fick tid att umgås lite med oss.
-Vilken tid ska ni flyga hem? Frågade jag.
-Flyger går vid halv sju, svarade Zayn och jag nickade.
-Fifa time! Utbrast Liam helt plötsligt. Liam och Harry kastade sig över varsin kontroll och vi andra satt oss lugnt och stilla i soffan, förutom Zayn, jag och Amanda som inte fick plats där, så vi fick sätta oss på golvet.

-Killar, ni måste åka till hotellet nu för att packa det sista! Det var Paul som kom in i rummet. Killarna hade inte så mycket att säga till om.
-Följer ni med? Frågade Liam och vi nickade mot honom.
-Om vi får!
-Såklart, men är det okej om ni går? Sa han och såg lite ledsen ut.
-Ja, absolut, sa jag och han log.
-Då ses vi vid hotellet, sa han och vi nickade.

Killarna satt nere i lobbyn när vi kom och när dom fick syn på oss reste alla på sig, nästan samtidigt. Vi gick fram till dom och följde sedan efter dom, mot hissen där vi alla åtta trängde in oss och åkte upp till våning sju. Alla killarna hade tydligen ett eget hotellrum och när vi kom ut ur hissen tog Harry tag i min arm och drog med mig.
-Kom Julia, sa han och jag log mot honom och gjorde som han sa.

Inne i hans hotellrum stod en resväska som var proppad med massa kläder. Jag skrattade lite för mig själv, men Harry märkte det såklart.
-Vad?
-Din resväska.
-Men, den går ju inte och stänga, gnällde han och jag skrattade.
-Såhär gör man! Sa jag och satte mig på resväskan, petade in de kläder som hängde utanför och stängde.
-Klart!
-Woo, gjort det många gånger?
-Typ...
Jag satte mig på sängen och kollade ner på golvet. Harry satte sig bredvid mig och jag kollade upp mot honom. Han såg inte så jätteglad ut.
-Vad är det?
-Det känns tråkigt att behöva lämna er, sa han. Det kändes som om jag känt Harry i flera år. Som om detta var sista gången vi någonsin skulle träffas.
-Lova att finnas kvar i Sverige om vi kommer tillbaka, sa han och jag nickade.
-Vi kommer stanna här hemma hela sommaren, när kommer ni tillbaka?
-Jag vet inte, kanske om en månad..
En månad. Det var inte så jättelänge, men det skulle förmodligen kännas som en evighet.
-Så, vi kommer träffas igen?
-Förhoppningsvis, sa han och jag log lite. Jag mötte hans blick och han log mot mig. Hans leende fick mig att smälta, varje gång. Han lutade sig mot mig, la sina armar runt om mig och kramade om mig hårt.

Louis perspektiv

Amanda stod och kollade ut genom fönstret medan jag packade ihop det sista. Jag var inte speciellt duktig på att vika kläder, så det mesta pressade jag ner i väskan för att det skulle få plats. Amanda stod och kollade ut genom fönstret och när jag väl var klar ställde jag mig bredvid henne. Hon kollade först ner och sen upp på mig. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
-Vad tänker du på? Sa jag tyst och hon skrattade lite.
-Vet inte, tycker bara det känns tråkigt att ni ska åka hem, det känns som om vi aldrig mer kommer träffas.
-Jag vet, men vi ska träffas igen, vi kommer förmodligen tillbaka hit senare i sommar!
-Gör ni? Sa hon och ett leende spred sig på hennes läppar.
-Hoppas det! Sa jag och log mot henne.
-Men..., började hon och leendet försvann igen.
-Vad?
-Jag vet inte...
-Jo, säg.
-Jag typ...gillar dig, sa hon.
-Amanda, jag gillar dig också, svarade jag och drog in henne i en kram. I samma sekund pep min mobil till och jag suckade. ”Är du klar eller? Vi måste typ åka nu!”.
-Vi måste åka nu, sa jag och Amanda nickade.

När vi stod nere i lobbyn kramade jag om Julia och Johanna, och till sist Amanda.
-Vi ses, jag lovar, viskade jag i hennes öra och kramade om henne en sista gång.
-Vi ses, svarade hon och jag log mot henne innan vi blev tvungna att gå därifrån.
_____________________________________________________________________________________
Så himla kul med många kommentarer på förra delen, tack tack tack!
Hur tror ni det kommer gå? Kommer tjejerna få träffa killarna igen? 
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Update:
Vi har varit iväg hela torsdagen och är trötta och allt. Vi lovar en eller två nya delar på fredag, hoppas ni förstår oss! :)

Julias perspektiv

När jag kom hem gick jag in på mitt rum direkt och slängde mig i sängen. Allt som hänt idag var sjukt och det kändes verkligen som jag levde i en dröm. Jag tog upp min mobil och såg att där fanns ett nytt sms, från Harry. ”Godnatt, sov gott, kanske vi ses imorgon! :)” stod det och inom mig bubblade jag av glädje. Varför skulle han vara så perfekt? Så snygg? Så fin? Och så snäll?

____________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag vaknade av att min mobil pep till. Jag tog upp den och kollade på klockan. 07.57. Vem vågade ens skicka ett sms till mig såhär tidigt när jag hade lov? När jag såg vem det var kunde jag inte låta bli att le. Jag gnuggade mig lite i mina ögonen och satte mig upp. ”Vad gör ni idag? Kom till studion, stå utanför, som alla andra!”. Jag log lite för mig själv och tänkte tillbaka på kvällen. Louis hade verkligen varit hur gullig som helst mot mig och han hade verkligen fått mig på bra humör. ”Ja, visst, ska bara försöka ringa och väcka Johanna och Julia! Vi kommer så fort vi kan! :)” svarade jag och gick sedan upp. Jag rullade upp persiennen och solens strålar bländade mig. Även om klockan bara var lite i åtta var himlen helt blå och solen lös. Jag drog på mig mina rutiga pyjamas byxor och slog in Julias nummer. Efter åtta signaler svarade en trött Julia.
-Vad? Sa hon och jag skrattade lite.
-Vakna nu, Louis vill att vi kommer till studion!
-Okej, okej, jag ska gå upp! Sa hon och jag skratta ännu en gång.
-Kom till mig när du är klar!
-Ja, hejdå, sa hon snabbt och innan jag hann svara hade hon lagt på. Jag ringde upp Johanna också. Hon svarade nästa direkt och jag blev förvånad, eftersom hon alltid annars sov länge.
-Är du vaken? Sa jag förvånat.
-Jaa! Niall smsade mig, vi ska till studion!
-Ja, kom hit när du är klar, så går vi dit, jag har ringt Julia.
-Okej, bra!
-Hejdå!

Jag kollade mig i spegeln och suckade. Mitt hår såg inte sådär jättefräscht ut och jag kände att jag verkligen behövde duscha. Jag kollade på klockan. 08.09 hade klockan hunnit bli och jag bestämde mig för att duscha snabbt och försöka vara klar till nio. Jag nästan sprang in på toaletten och hoppade in i duschen.

Klockan var precis nio när det knackade på dörren. Jag hade nästan hunnit, det enda jag hade kvar var att borsta tänderna.
-Hej, sa jag till Julia och Johanna som kommit samtidigt.
-Jag ska bara borsta tänderna, sa jag och dom nickade. Jag sprang in i badrummet, borstade mina tänder lite väl snabbt och sprang sedan till dörren igen där Julia och Johanna väntade.
-Klar? Frågade Johanna och jag nickade.

Vid halv tio stod vi utanför studion, med cirka 10 andra.
-Tror du killarna varit ute redan? Frågade Julia och jag ryckte på axlarna.
-Fråga någon, sa jag.
-Okej! Julia gick fram till tre tjejer som stod och snacka med varandra. Jag och Johanna ställde oss lite bakom Julia.
-Ursäkta?
De tre tjejerna kollade mot Julia och hon log lite försiktigt.
-Har killarna redan varit ute?
-Nej, sa en tjej med brunt, ganska långt hår.
-Ah, okej!
-Har ni träffat dom tidigare? Frågade tjejen och Julia nickade.
-Ja, igår, sa hon och tjejen nickade.
-Ni då?
-Nej, aldrig, så vi hoppas vi får se dom idag, svarade hon och jag log mot henne.
-Det kommer ni nog får göra, sa jag. Eftersom jag visste att killarna tänk komma ut idag, så var det ju säkert, men jag kunde ju inte direkt berätta om allt.
-Vad heter ni? Frågade Julia nyfiket.
-Malin, sa tjejen som vi snacka med innan.
-Filippa, sa en tjej som var ganska lång.
-Maja, sa den tredje tjejen som hade blåa ögon och blont hår. Vi började snacka med dom och dom verkade riktigt snälla. När vi stått där i en halvtimme öppnades plötsligt dörren som ledde in till studion och ut kom fem fina killar. Först kom Zayn, sedan Harry, Niall, Liam och Louis. När Louis kom ut mötte jag hans blick och han log mot mig. Jag log tillbaka och hoppades inombords att han denna gången inte skulle gå fram till mig när här stod andra fans också. Det hade kommit några fans till, men inte så jättemånga. Killarna gick runt, snacka med fans, skrev autografer och tog foto. När Louis stod framför mig kramade om mig lite extra hårt. Jag log lite för mig själv och drog in hans goda doft.
-Gå till den andra dörren sen, så kan ni komma in i studion, viskade han i mitt öra och släppte mig sedan. Jag log mot honom och han gick vidare.

När killarna gått in igen stod nästan alla fansen kvar, förmodligen för att få se killarna fler gånger. Jag, Johanna och Julia gick snabbt därifrån och gick in till studion genom bakvägen. Vi kom in i samma rum som vi varit i igår och där inne satt killarna. När vi kom in flög dom nästan upp från soffan och kramade om oss. Vi snacka lite innan vi alla sjönk ner i soffan. Jag hamnade mellan Louis och Liam, medan Johanna hamnade i Nialls knä och Julia hamnade i Harrys knä. Både Julia och Johanna såg ganska nöjda och glada ut, och jag kunde inte låta bli att flina åt dom.
-Vi har något vi måste säga, sa Harry tyst och allas blickar vändes mot honom.
-Vad? Sa jag oroligt och Harry log lite svagt mot mig.
-Vi åker tillbaka till London ikväll, sa han och jag kände inombords hur ont det gjort när han sa det. Jag kunde inte hjälpa att jag faktiskt börjat gillar Louis. Mer än bara en vän. Men, det skulle ju aldrig funka. Varför? Louis hade varit så himla snäll mot mig, och han var så himla snygg. Ända sen jag såg honom första gången hade jag sett något speciellt i honom. Jag var kär, på riktigt. Men varför? Även om dom sagt att dom inte skulle glömma oss, så visste jag att vi inte skulle kunna hålla kontakten. Jag skulle förmodligen aldrig mer få träffa Louis, eller dom andra killarna.
____________________________________________________________________________________
Oj, vad tror ni kommer hända? Kommer tjejerna följa med till London eller?... 
Kommentera på så kanske det kommer en del till idag!
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Jag brukar inte dricka, sa jag och han log lite. Vad menade han med ett leende?
-Så, bor ni i Stockholm?
-Ja, sa jag och det kändes skönt att vi kunde lämna samtalsämnet om att jag hade varit full.
Vi fortsatte och snacka, och allt kändes verkligen så himla bra. Han var hur snäll som helst och det kändes som jag känt honom länge. Vi snackade om allt möjligt och för en stund glömde jag nästan bort att alla de andra också var där.

____________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Vid halv tio bestämde vi oss för att gå hem. Till vår glädje hade det inte kommit några fans och vi hade verkligen lärt känna tjejerna. Dom var verkligen hur snälla som helst och det kändes som om vi varit vänner länge.
-Kan ni inte följa med hem till mig? Vi kan kolla på film eller något? Frågade Johanna och vi alla nickade.
-Jo, visst, svarade Niall och jag instämde.

När vi kom hem till Johanna var där ingen annan hemma. Vi satte oss i soffan medan tjejerna fixade lite dricka och popcorn. Dom kom in i TV rummet med två stora cola flaskor och tre skålar popcorn.
-Filmtime! Utbrast Julia och satte sig ner mellan Harry och Zayn. Amanda satte sig mellan mig och Louis och Johanna hamnade mellan Louis och Niall. Det var Harry som valde film och självklart blev det hans favoritfilm ”Love Actually”.
-Måste vi se den igen? Frågade Zayn och suckade tungt.
-Harry, snälla vi ser alltid den när du ska välja film, sa jag och även jag suckade. Jag orkade inte se den filmen igen, det kändes som det är den enda filmen vi kollar på.
-Jag vill se den, jag har aldrig sett den, sa Johanna glatt.
-Okej då, det går väl bra, sa jag tröttsamt och tog tag i en popcornskål och satte den i mitt knä.
-Jaa! Utrbast Harry glatt, eftersom vi skulle se hans favoritfilm.

Helt plötsligt kände jag jag hur jag ryckte till och öppnade mina ögon, jag märkte då att jag hade somnat till lite snabbt. Till min förvåning hade alla andra också somnat,
-Ja, så bra var den filmen, sa jag tyst för mig själv och skrattade till lite. Jag kollade på min klocka och såg att den var halv tolv och insåg då att jag måste ha sovit lite längre än vad jag trodde.
Mitt i mitt tänkande märkte jag hur någon vaknade till, jag tittade åt vänster och såg att Johanna vaknade till, hon lyfte sitt huvud från Nialls axel och eftertexterna rullade på TV:n.
-Har du sovit gott? Frågade jag med ett leende.
-Ja, men är filmen redan slut? Sa hon förvånat och jag skrattade till.
-Men hur kan den vara det? Den började precis! Utbrast hon snabbt.
-Det finns något som heter att man sover och det känns som tiden går snabbare, svarade jag och hon började skratta.

Vi satt där och pratade ett tag och ingen av de andra hade vaknat. Vi blev plötsligt avbrutna att någon öppnade ytterdörren. Johanna flög snabbt upp från soffan och sprang till dörren för att se vad det var.

Johannas perspektiv

Jag hörde ett ljud från ytterdörren och sprang snabbt dit för att se vad det var som lät. Till min förvåning stod mina föräldrar där i hallen med varsin resväska och jag började tänka lite på vilken dag det var.
-Var det idag ni skulle komma hem? Frågade jag förvånat och mamma nickade.
-Ja, det var det, svarade min pappa glatt. Jag kände att paniken spred sig inom mig, vad skulle jag göra med killarna som sov i vardagsrummet och vad skulle mina föräldrar säga?
-Det gjorde väl inget att vi kom hem idag? Frågade mamma och skrattade lite.
-Eh, nej...men det finns ett problem och jag vet inte riktigt hur ni kommer reagera, svarade jag nervöst och mamma kollade förvirrat på mig.
-Vad har du nu gjort? Frågade pappa oroligt och kollade på mig med en allvarlig blick.
-Jag har inte gjort något, inget som ni kommer bli arga för...hoppas jag i alla fall, sa jag försiktigt.
-Men jag måste berätta de för er innan ni kommer längre in i huset, fortsatte jag.
-Okej, berätta! Uppmanade mamma mig.
-Ehm, ni vet ju att de senaste månaderna har jag ju sagt hur mycket jag verkligen ville träffa One Direction..., mamma nickade och pappa såg bara förvirrade ut. Men jag fortsatte att prata.
-Ja, jag har träffat dem eftersom de är i Sverige nu och man kan väl säga att jag har träffat dem ganska mycket, mer än vad jag hade förväntat mig. Jag har även kommit mycket närmre dem än vad jag trodde, sa jag och nu såg både mamma och pappa ganska förvirrade ut.
-Häng av er ytterkläderna och kom in så ska ni få se en sak, sa jag lugnt. De gjorde som jag sa, jag började gå och de följde efter mig. Vi gick in mot vardagsrummet, mamma och pappa gick lite efter mig. När vi stannade i dörröppningen tittade mamma och pappa mor soffan, de såg riktigt förvånade ut. De såg nästan ut som två fågelholkar och jag skrattade lite lätt åt deras ansiktsuttryck. Alla killarna hade vaknat, jag antar att Liam hade väckt dem när jag sprang iväg.
-Mamma, pappa, detta är One Direction, sa jag och killarna vinkade nervöst till mina föräldrar. Jag kände mig lite nervös eftersom mamma och pappa inte än visat någon större reaktion.
-Hej, fick Niall fram lite tyst och jag kollade mot mamma och pappa. Dom stod där och log lite och sedan kollade dom mot mig. Jag log lite försiktigt mot dom och mamma log lite.
-Hoppas vi inte stör, vi ska lägga oss nu, sa hon och jag andades ut. Dom blev inte direkt arga, vilket gjorde mig glad. Den enda som inte vaknat än var Amanda.
-Hur väcker man henne lättast? Frågade Louis.
-Såhär! Sa Julia och hoppade över Amanda och började kittla henne. Några sekunder senare var även Amanda vaken och hon hade redan råkat slå till Julia en gång och sparkat Louis på hans ben.
-Eh, förlåt, sa hon och log lite försiktigt mot Louis.
-Ingen fara, men du kommer inte undan, sa han och började kittla Amanda. Hon låg där och skrattade och jag tyckte nästan lite synd om henne, men jag kunde inte låta bli att skratta.

Julias perspektiv

Vid halv ett var det dags för oss alla att gå hem, även jag och Amanda bestämde oss för att gå hem.
-Ska vi följa er hem? Frågade Zayn och jag skakade på huvudet.
-Nej, det är lugnt, det är inte alls långt, sa jag och han nickade.
-Ah, okej, men vi ses kanske imorgon, hejdå, sa han och kramade om mig.
-Hejdå! Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag kramade om alla de andra killarna och när jag till sist gick fram till Harry log jag lite extra mot honom. Jag hade lyckats att somna på hans axel när vi kollade på filmen, men jag visste inte om han ens visste om det. Han log sitt fina leende, som kunde få vem som helst att smälta, mot mig.
-Hejdå, sa jag precis innan han drog in mig i en varm kram. Hans kram gjorde hela mig varm och mina händer hamnade runt honom.
-Hejdå sötnos, sa han och när han släppte taget om mig kunde jag inte låta bli att le ännu större än vad jag redan gjort. Han kallade mig sötnos. Harry Styles kallade mig sötnos. Fast, han kanske sa det till alla fans? Varför skulle han säga något sånt till mig? Vad försökte jag övertala mig själv med? Jag suckade lite tyst för mig själv. Alla killarna sa hejdå i kör och sedan såg vi hur dom kom längre och längre bort.
-Hejdå Johanna, sa jag och Amanda samtidigt. Vi kramade om varandra och sedan gick vi därifrån.

När jag kom hem gick jag in på mitt rum direkt och slängde mig i sängen. Allt som hänt idag var sjukt och det kändes verkligen som jag levde i en dröm. Jag tog upp min mobil och såg att där fanns ett nytt sms, från Harry. ”Godnatt, sov gott, kanske vi ses imorgon! :)” stod det och inom mig bubblade jag av glädje. Varför skulle han vara så perfekt, så snygg, så fin och så snäll?
____________________________________________________________________________________
Tack, tack, tack för alla fina kommentarer! Här har ni del 13, hope u like it!
Och tack till alla som röstat på oss i 'blog awards' på justindrewbieberswe.blogg.se, tävlingen avslutas den 29/2, vilket är om en vecka och en dag, vill ni rösta, gör ni det HÄR! :)

Sen får vi passa på att önska killarna all lycka till ikväll, det är dags för Brit Award. Hur tror ni det kommer gå för dom? :)
/Angelica & Johanna

förresten, glöm inte följa oss på twitter --> 1Dnovell :)

Amandas perspektiv

När jag kom tillbaka till soffan kollade Julia och Johanna nyfiket mot mig.
-Vem var det?
-Louis, sa jag tyst och satte mig i soffan bredvid Johanna.
-Och han sa?
-Vi ska ut och äta med dom ikväll, vi skulle träffa dom vid Hilton halv åtta!
-Va? Utbrast dom båda och jag skrattade.
-Japp, dags att fixa sig? De nickade mot mig och jag log.
_____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

När vi stod utanför hotellet var där inga fans, vilket var lite förvånande. Vi hade förväntat oss att där i alla fall skulle stå några få fans, men nej, helt tomt var det. Man hörde bilarna köra på gatorna och gatlamporna lyste upp Stockholm.

Vi stod och väntade utanför hotellet och hörde plötsligt hur någon skrattade. Det var ett underbart skratt som jag mycket väl kände igen. Ut genom dörren kom fem killarna som alla drömmer om att få träffa. Det var det vi hade drömt om länge och nu var det verklighet.
-Hej, sa alla i kör och Liam kom fram och omfamnade mig i en stor kram. Liam släppte taget om mig och gick vidare till Julia för att ge henne en kram. Zayn, Harry och Louis kom fram och kramade mig, alla på en gång.
-Mycket kramandes här, men jag gillar gruppkramar, sa jag och de kramade om mig hårdare. Jag skrattade lite tyst och när de alla släppt taget om mig kom Niall fram till mig.
-Hej, sa han och log världens finaste leende. Hans fina, blåa ögon mötte mina och jag log lite osäkert mot honom. Han gjorde mig knäsvag. Han var så himla snygg. Hans armar omfamnade mig och jag kramade om honom också. Det kändes som hela jorden snurrade och jag skulle kunna stå här resten av kvällen. Jag märkte att Amanda höll sig lite bakom, men jag orkade inte riktigt bry mig.  Hon skulle inte få förstöra detta för mig. Louis kramade om henne och jag kunde se att hon trängde fram ett litet leende. Julia stod och snacka med Zayn och Harry och här stod jag, bredvid Niall och Liam.
-Ska vi gå till restaurangen då? Frågade Liam och vi alla nickade.
-Vilken restaurang är det? Frågade jag.
-Det får du se när vi är framme, svarade Liam och jag log mot honom.
-Okej då!

Louis perspektiv

Jag, Liam, Julia, Harry, Johanna, Zayn och Niall gick alla i bredd. Vi kom så bra överens med tjejerna och det kändes verkligen som vi känt dem hur länge som helst, även om vi träffat de alla för första gången idag. Jag kollade bak och såg att Amanda gick där för sig själv. Hon såg inte sådär jätteglad ut och jag ville i alla fall försöka göra henne lite glad. Jag stannade upp och väntade in Amanda. Hon kollade upp mot mig, men kollade lika snabbt ner igen. Jag ville ju inte att hon skulle tycka jag var jobbig, men jag kunde inte bara låta henne gå där och se ledsen ut.
-Vad är det? Sa jag med en mjuk röst.
-Inget, sa hon tyst och jag flinade lite. Jag puttade till henne lite lätt och hon kollade mot mig.
-Vad? Sa hon och jag la min arm om henne, men hon vek sig undan.
-Varför är du så sur? Vad har jag gjort för fel?
-Men Louis, fattar du inte? Asså, jag vill kunna bli er vän, men det funkar inte, alla svenska fans kommer fan hata mig, Julia och Johanna och ni åker ifrån Sverige snart, ni kommer glömma oss.
-Som jag sa innan, nej, vi kommer inte glömma er, sa jag snabbt. Det var verkligen sant. Julia, Johanna och Amanda var speciella och jag visste att jag inte bara skulle glömma bort de.

-Och, varför skulle dom hata er? Frågade jag och hon suckade.
-För att vi fick chansen att träffa er och spendera tid med er, eftersom du gick fram till mig innan idag så märkte folk att du kunde mitt namn. Jag är ett helt vanligt fan, jag borde inte vara här, svarade hon och nu var det jag som suckade.
-Men… nej, du är speciell, sa jag och Amanda kollade upp mot mig. Jag log lite osäkert mot henne och jag kunde se hur ett leende smög sig fram på hennes läppar.
-Varför är du så himla snäll? Sa hon och vi båda skrattade. Jag gjorde ett nytt försök med att lägga min arm runt om Amanda och denna gång gick det lite bättre. Även om Amanda kanske inte var på toppen humör just nu, visste jag att hon inte skulle få en skratt fri kväll, det skulle jag se till. Förmodligen var det jag som gjort henne lite nedstämd, men jag hade lyckats få henne att le nu, så kanske kvällen skulle bli ganska lyckad ändå.

Julias perspektiv

När vi satt där inne på restaurangen kändes allt så himla bra. Livet var helt enkelt så bra som det kunde bli. Jag satt här med mina två bästa vänner, plus fem killar som jag länge drömt om att få träffa. Det kunde inte bli mycket bättre.

När vi ätit upp huvudrätten satt vi och snacka. Jag satt mellan Harry och Niall, och bredvid Niall satt Johanna. Mittemot oss satt Zayn, Louis, Amanda och Liam. Amanda verkade mycket gladare nu och jag förstod att Louis försökt göra henne lite glad, vilket han lyckats med.
Plötsligt kände jag hur Harry la sin arm bakom mig, på ryggstödet av soffan. Även om han inte ens nuddade mig blev jag lite nervös. Han var så sjukt snygg. Jag kollade lite diskret mot honom, men tydligen märkte han det. Han log mot mig och kliade sig på armen.
-Du? Sa han och mitt hjärta hoppade till. Vad skulle han nu säga?
-Ja? Sa jag lite nervöst.
-Vad var det med dig i förrgår när jag och Louis följde er hem? Sa han och jag skrattade lite. All nervositet försvann nästa direkt. Jag hade snacka med honom innan, så varför skulle jag vara nervös? Jag hade märkt hur lätt det var att snacka med honom
-Jag, eh… jag var nog lite full, sa jag och han flinade åt mig.
-Jasså? Fina flickor dricker inte, sa han och jag skrattade lite lätt, samtidigt som jag bara ville sjunka igenom marken. Tänk om han nu trodde jag var en tjej som var ute och festade varje helg och blev full? Det var ju inte riktigt det jag gjorde.
-Jag brukar inte dricka, sa jag och han log lite. Vad menade han med ett leende?
-Så, bor ni i Stockholm?
-Ja, sa jag och det kändes skönt att vi kunde lämna samtalsämnet om att jag hade varit full.
Vi fortsatte och snacka, och allt kändes verkligen så himla bra. Han var hur snäll som helst och det kändes som jag känt honom länge. Vi snackade om allt möjligt och för en stund glömde jag nästan bort att alla de andra också var där.
_____________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar det, glöm inte slänga in en kommentar :) 
Och, förresten, vi slog besöksrekord igår, vilket gjorde oss riktigt glada!!
Och, en sak till. Lite tråkigt att det blir så himla mycket spam i chatten, kan ni inte istället snacka om något trevligt? 
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Amandas perspektiv

När vi kom till studion var där inte så jättemånga fans. Vi ställde oss lite bakom, men vi kunde ändå se när killarna kom ut. De såg så glada ut. De skrev autografer, tog foto och snackade med alla fansen. Jag mötte Louis blick och han log lite extra stort. Hans leende smittade av sig och några sekunder senare kände jag att det var mer än bara Louis som kollade mot mig.

_____________________________________________________________________________________
Louis började gå mot mig och vinden svepte i hans hår, fansen följde varje steg han tog. Han kom närmre mig, det var mig han gick till.

-Hej Amanda, sa han glatt och kramade om mig. De flesta fansen kollade förvånat på mig men det var ganska blandade miner. En del kollade argt, precis som om jag hade gjort något fel, vissa var bara helt chockade över att Louis hade gått fram till mig och visste vad jag hette. När Louis släppte taget om mig kollade jag upp mot honom och skakade på huvudet.
-Louis, nej, sa jag och kollade på honom med en bedjande blick.
-Vad? Sa han förvånat och jag kollade ner i marken.
-Fansen vet inte om att vi träffats innan, vi får träffas sen, sa jag.
-Men..
-Louis, nej, sa jag bestämt och kollade upp mot honom.
-Ja, okej, sa han. Han kramade om Johanna och Julia och gick sedan ifrån oss igen.
-Varför sa du så? Frågade Julia.
-Men, han kan inte göra så, sa jag surt.
-Vad? Fortsatte Julia och jag suckade.
-Det är ju inte så att alla fans vet att vi träffats innan, sa jag irriterat.
-Men, vad gör det? Frågade Johanna, som om hon inte fattade någonting.
-Men, hallå! Är ni helt dumma i huvudet eller? Om fans får reda på att vi träffat killarna själva kommer alla hata oss, sa jag och satte mig ner på en bänk.
-Men, han gillar ju dig, sa Julia.
-Ja, som om, sa jag och suckade. Att dom inte kunde förstå.

Julias perspektiv

Varför var Amanda så sur mot oss? Vi hade ju inte gjort något, ingen hade gjort något fel. Louis fick väl komma fram och hälsa om han ville det? Han kanske inte brydde sig om att fansen var där. För jag ser i hans blick att han tycker Amanda är speciell även om de bara har träffats tre gånger. Det verkar som han gillar Amanda i alla fall.
Vi gick ifrån studion med tunga steg, Amanda ville bara bort därifrån medan jag och Johanna tyckte vi kunde vara kvar där ett tag till.

-Hey tjejer vänta! Hörde jag hur någon ropade på oss. Jag vände mig snabbt om och tjejen kom närmre oss. Hon gick med snabba steg förbi mig och Johanna, och fortsatte mot Amanda. Hon tog tag i Amandas arm och riktigt ryckte i henne så Amanda vände sig om och såg helt chockad ut.
-Vad tror du egentligen? Sa tjejen surt och kollade rakt in i Amandas ögon, man såg hur ilskan sprutade om tjejen.
-Va? Vad menar du? Sa Amanda förvånat.
-Ja, hur kan Louis veta ditt namn, hur kan han veta vem du är? Sa hon surt.
-Det har jag faktiskt ingen aning om, svarade Amanda och försökte dra sig därifrån men tjejen släppte in greppet om hennes arm.
-Men snälla släpp mig! Skrek Amanda och denna gången hörde jag att hon var riktigt arg. Jag visste att hon hatade att främlingar bara hoppade på henne sådär.
-Nej, jag släpper inte dig. Inte förrän du har sagt vad som finns mellan dig och Louis, svarade tjejen. Johanna stod och bara tittade på och såg lite rädd ut, hon ville inte bråka med främlingar. Men jag kunde inte låta tjejen hoppa på Amanda sådär, jag måste ju försvara min vän.
-Snälla, sluta nu...om Louis nu vet hennes namn, låt henne vara! Vad som finns mellan henne och Louis har inte du med att göra, vi är tre helt vanliga fans, precis som du! Sa jag surt och tjejen kollade förvånat på mig och släppte Amandas arm.
Vi gick snabbt därifrån utan att säga något till tjejen som hade hoppat på Amanda. Jag fattar bara inte varför man kan hoppa på en tjej som Amanda som egentligen är helt oskyldig, hon har ju inte gjort något fel mot resten av fansen.
-Så vad ska vi hitta på nu då? Frågade Johanna glatt för att lätta upp stämningen lite.
-Jag vet inte, kan vi inte gå hem till dig och baka? Frågade Amanda och tittade mot Johanna.
-Ja visst men det är inte säkert vi har grejer hemma så vi kan baka, sa Johanna glatt.
-Men då får vi hitta på något annat i så fall, sa jag och vi började gå mot Johannas hus.

När vi kom hem till Johanna var klockan nästan sex, och hon konstaterade att de inte hade saker hemma för att kunna baka. Vi satte oss i soffan och Amanda tog upp sin mobil och kollade lite bekymrat på den.

Amandas perspektiv

Det var ett nytt sms från Louis. ”Hej, vill ni hänga med oss ut och äta ikväll? Skulle varit kul! :) x” stod det. Utan att fråga Julia och Johanna skrev jag in ett svar. ”Jag vet inte...” svarade jag. Innerst inne ville jag ju verkligen träffa dom, men jag ville inte få massa hat. Bara några sekunder senare kom ett nytt sms, ”Vad är det? Är du sur? Har jag gjort något fel?”. Jag suckade lite för mig själv. Det kändes konstigt att säga, men felet var att han hälsat på mig när vi stod utanför studion. ”Men Louis, det funkar inte, alla fans komme...” började jag skriva i ett sms, men jag hann inte skriva mer förrän han ringde. Jag suckade, reste mig från soffan och gick in på Johannas rum.
-Hej, sa jag och satte mig ner i Johannas obäddade säng.
-Hej, hörde jag Louis säga och jag kunde inte låta bli att le.
-Vad är det? Vad är det som hänt? Sa han lite oroligt. Egentligen ville jag inte ta denna diskussionen, men det behövdes förmodligen.
-Det funkar inte, vi kan inte vara kompisar, fansen som var utanför studion märkte ju att du visste vad jag hette, en tjej kom till och med fram till mig och frågade hur du visste mitt namn och hon vägrade typ att släppa mig. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara din vän, men det funkar helt enkelt inte och eftersom ni förmodligen kommer lämna Sverige snart så kommer ni glömma bort oss.
-Glömma? Nej, verkligen inte! Amanda, nej, vi kommer inte glömma er. Ni är också fans, men speciella, vi kommer inte glömma er.
När han sa det kändes allt så mycket bättre, men samtidigt kunde jag inte riktigt lita på det.
-Men, jag förstår att du inte vill ha massa fans efter dig, och förlåt, det var inte meningen att det skulle bli så, men snälla, kan ni inte äta med oss ikväll?
Det var för svårt att motstå när han lät sådär snäll och när jag innerst inne visste hur gullig han var.
-Ja, okej, sa jag och log, även om han inte kunde se det.
-Bra!
-Vi ses utanför Hilton hotellet klockan halv åtta, så hittar vi någon restaurang!
-Okej, vi ses!

När jag kom tillbaka till soffan kollade Julia och Johanna nyfiket mot mig.
-Vem var det?
-Louis, sa jag tyst och satte mig i soffan bredvid Johanna.
-Och han sa?
-Vi ska ut och äta med dom ikväll, vi skulle träffa dom vid Hilton halv åtta!
-Va? Utbrast dom båda och jag skrattade.
-Japp, dags att fixa sig? De nickade mot mig och jag log.
_____________________________________________________________________________________
Del 11, woho :) Det kommer förmodligen ut minst en del till idag, men kommentera på bra nu :)
Det kommer in en del frågor då & då, men eftersom det är svårt att svara när ni inte ha mail/bloggadress så kan ni ställa frågor i vår blogresponse, som ni hittar HÄR. 
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Amandas perspektiv

Tio minuter senare hade vi fortfarande inte lugnat oss. Vi gjorde några små glädje danser då och då. Jag stod framför soffan och dansade lite smått. Plötsligt öppnades dörren och jag mötte Louis blick. Jag ville bara sjunka igenom marken. Det var andra dagen jag träffade honom och jag lyckades skämma ut mig, totalt. Julia och Johanna var inte några stöttande personer i detta läge. Dom började skratta som aldrig förr och killarna gjorde det samma. Där satt jag mitt på golvet och var röd som en tomat. Det var ju inte riktigt vad jag tänkt mig.

_____________________________________________________________________________________
Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta med, eller bara sitta där och skämmas, så jag gjorde lite av båda delarna. Harry, Zayn och Niall hade tagit plats i den gråa, ganska slitna soffan. Louis kom fram mot mig, sträckte fram sin hand och log mot mig. Jag tog tag i hans mjuka, varma hand och han tog ett stadigt grepp om min hand och drog upp mig. Jag log mot honom och han log tillbaka, samtidigt som han blinkade med sitt högra öga.
-Jag gillade din lilla dans, sa Louis när han hade hjälpt mig upp. Jag tittade ner i golvet och kände att jag började bli lite röd om kinderna igen, men jag kunde inte låta bli att le. Louis böjde sig ner och vred på sitt huvud så han kunde se mitt ansikte, han räckte ut tungan och jag brast ut i skratt. Jag vek mig av skratt och slog mitt huvud i Louis. Jag reste mig snabbt upp och höll min hand för min panna eftersom det gjorde ont. Louis reste sig också snabbt upp och tittade lite oroligt på mig.
-Hur gick det? Frågade han oroligt samtidigt som han tog sig för sin panna. Det gjorde nog ont på honom också.
-Det gick bra, svarade jag med ett leende på läpparna.
-Är du säker? Ska jag blåsa? Frågade Louis och jag skrattade till.
-Nej, det behövs inte…jag mår bra, sa jag och Louis log stort.
-Okej, vad bra, svarade Louis och kramade om mig. Han hade gjort det förut, men ändå. Det kändes som om jag svävade på moln. Hans armar, runt mig. Kunde det bli bättre? Han hade kvar sin arm runt om mig och vi kollade mot Harry, Niall, Julia, Zayn, Johanna och Liam som satt i soffan. Jag mötte Liams blick och han log sitt gulliga leende mot mig. Det jag tänkte på först var hur lycklig Danielle var. Fina Liam som satt där och såg så fin ut. Paul kom in i rummet ännu en gång och han log mot oss alla.
-Killar, dags att gå tillbaka till studion! Killarna hade inte så mycket att säga till om, så dom gjorde som Paul sa. De kramade om oss lite snabbt och sedan gick de in i studion. Paul stod kvar och han kollade på oss.
-Killarna kommer nog inte ha så mycket tid förrän ikväll, men jag kan ju be dom höra av sig, sa Paul och vi nickade.
-Ni får ta en annan väg ut, det står nog en hel del fans där utanför, fortsatte Paul och han började gå mot en annan dörr. Inne i rummet fanns tre dörrar, som alla ledde till olika ställen. En till studion och två dörrar som ledde till olika utgångar. Vi följde efter Paul och efter några minuter sa vi även hejdå till honom.
-Kan vi inte gå och ta en fika? Frågade Julia och jag nickade.
-Espresso house? Sa Johanna. Jag och Julia nickade mot henne och vi letade upp närmsta Espresso house.

När vi satt där inne satt vi och snackade om allt möjligt, samtidigt som vi alla åt varsin kladdkaka, med varm choklad. Även om det var mitt i sommaren, så drack vi det. Det gjorde vi alltid när vi var där, det var en sån sak som var typiskt för oss tre. Plötsligt hörde vi hur tre andra tjejer satt och snacka om One Direction. Jag, Johanna och Julia blev tysta och började lyssna på dom istället.
-Asså, åh, kan inte fatta att vi fick träffa dom! Sa tjejen som hade blont, ganska kort hår. På sig hade hon ett par svarta shorts och ett rosa linne.
-Och, jag fick en bild med Harry! Fortsatte tjejen som hade ljusbrunt, långt, lockigt hår. Nästan samma hårfärg som Harry, men inte lika lockigt.
-Han är min, sa Julia tyst för sig själv. Jag och Johanna brast ut i skratt och sedan började den tredje tjejen snacka om Niall.
-Han kollade mot mig och log! Tjejen som sa det var gaska lång och smal. Hon hade brunt hår som var uppsatt i en hög hästsvans.
-Han är min. Det var Johanna som sa det denna gång och jag log för mig själv.
-Om dom bara visste vad vi varit med om, sa jag och Julia log.
-Exakt! Svarade Julia och vi fortsatte att snacka.

När klockan var fem hade vi suttit på Espresso house tillräckligt länge. När vi väl bestämde oss för att gå fick jag ett sms.
-Vänta, sa jag och tog upp min mobil. ”Hej, vi är klara i studion nu, men det står många fans utanför, så vi tänkte gå ut lite... kom bort till studion, så kan vi träffas lite ändå! :) x” stod det i meddelandet från Louis.
-Tjejer, vi går till studion, killarna skulle gå ut och träffa lite fans!
-Okej!

När vi kom till studion var där inte så jättemånga fans. Vi ställde oss lite bakom, men vi kunde ändå se när killarna kom ut. De såg så glada ut. De skrev autografer, tog foto och snackade med alla fansen. Jag mötte Louis blick och han log lite extra stort. Hans leende smittade av sig och några sekunder senare kände jag att det var mer än bara Louis som kollade mot mig.
_____________________________________________________________________________________
Vad ni blev duktiga på att kommentera helt plötsligt, we like that!
Förresten, det är riktigt kul när man loggar in på mejlen och får se att är finns mejl att läsa från läsare. Det börjar komma in fler och fler, många frågar om tips, och vissa skickar in tips till vår novell, riktigt kul att ni lägger ner tid till det :) Vi svarar på alla mejl såklart!

Vi tänkte passa på att göra vår fina vän Sofia glad, genom att länka till hennes nystartade novell, check it out      --> heeeere! Än sålänge två delar, så ni hinner läsa ikapp! 

Sen, en sista sak, till er som skriver att vi är underbara, att ni älskar oss och att vi borde göra en bok av novellerna osv, TACK! Många kommentarer som fått mig att le idag, tack bästa ni! :D
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Ingen fara, sa jag tyst. Han log lite, men han såg lite ledsen ut.
-Säker? Det var inte meninge...
-Det är lugnt! Sa jag och han log stort. Vad skulle jag ta mig till? Han satt ju inte sådär jättelångt ifrån mig. Jag skulle lika bra kunna hoppa på honom, krama om honom och kyssa han, men jag hindrade mig själv. Jag fick trots allt sitta bredvid honom och bara det fick mig att le större än någonsin.

_____________________________________________________________________________________
När Liam och Zayn spelat klart slängde sig Harry över en kontroll.
-Jag ska spela nu! Utbrast han. Alla kollade mot honom och han log stolt.
-Vem ska du möta? Frågade Louis. Harry kollade på oss alla och funderade lite. 
-Johanna? Sa han och jag hoppade till.
-Va? Nej, alltså, jag kan inte spe…
-Jag hjälper dig, sa Niall fort och jag log mot honom. Vad ”hjälper dig” innebar visste jag inte riktigt, men det lät gulligt och jag kunde inte direkt säga nej.
-Okej! Zayn gav mig kontrollen han haft och Harry startade ett nytt spel.
-Vänta lite, starta inte än! Utbrast Niall, Harry ryckte snabbt till och tryckte på någon knapp så han pausade spelet
-Men varför? Jag vill spela, sa Harry lite surt men han dolde ett leende.
-Johanna måste kanske veta vilka knappar som gör vad, svarade Niall och log mot mig. Harry nickade och lutade sig tillbaka i soffan med en djup suck och jag skrattade till lite.
-Okej, vi börjar med det viktigaste, du passar med ”krysset”, dribblar med ”triangeln”, lobbar med ”fyrkanten”, sa Niall och jag hängde knappt med.
-Lobbar? Sa jag förvirrat.
-Gör höga passningar, så när du passar de andra spelarna går bollen över dem, svarade Niall med världens finaste leende.
-Ah, okej, sa jag och jag såg i ögonvrån hur Amanda satt och skrattade åt mig. Jag kollade mot henne och försökte ge henne en seriös blick, men det gick inte. Jag brast ut i skratt och jag kände hur alla andra kollade konstigt mot oss.
-Kan vi spela nu? Frågade Harry och jag nickade mot honom.
-Go! Sa jag och han log. Bredvid Harry satt Julia och hon log lite.

-Alltså, hur gör man? Utbrast jag efter att vi spelat några minuter. Än hade Harry gjort 7 mål, medan jag knappt lyckats få spelarna att röra sig.
-Jag hjälper dig, sa Niall och la sina händer på mina. Mitt hjärta hoppade över några slag när hans händer nuddade mina. För några sekunder sedan önskade jag att jag var bättre på att spela FIFA, men nu gjorde det inte så mycket. Att få hjälp från Niall hade jag inget emot. Bara några sekunder senare gjorde en spelare från mitt lag mål och glädjen blev stor. Alla, förutom Harry, applåderade och jag kollade mot Niall.
-Wohoo, utbrast han och jag skrattade.
-Tack för hjälpen!
-Ingen fara, alltid kul att hjälpa söta tjejer, sa han och jag kunde inte låta bli att rodna. Hans fina ögon mötte mina. Varför skulle ha vara så perfekt?

Amandas perspektiv

-Vi ska bara gå ut och hälsa på alla fans, sa Liam och jag mötte hans blick. Han var så fin. Jag log mot honom och killarna gick ut ifrån rummet vi var i. När killarna stängt dörren lutade jag mig bak i soffan och andades ut, samtidigt som jag log stort för mig själv. Utan att säga ett ord till Johanna eller Julia kramade vi om varandra. Vi förstod varandra. Detta var sjukt. Vi som brukade tillbringa våra dagar där hemma, sittandes framför datorskärmen och kolla på bilder av One Direction. Men nej, nu hade vi suttit i samma rum, i samma soffa, spelat FIFA och andats samma luft som dom. Det var sjukt.

Tio minuter senare hade vi fortfarande inte lugnat oss. Vi gjorde några små glädje danser då och då. Jag stod framför soffan och dansade lite smått. Plötsligt öppnades dörren och jag mötte Louis blick. Jag ville bara sjunka igenom marken. Det var andra dagen jag träffade honom och jag lyckades skämma ut mig, totalt. Julia och Johanna var inte några stöttande personer i detta läge. Dom började skratta som aldrig förr och killarna gjorde det samma. Där satt jag mitt på golvet och var röd som en tomat. Det var ju inte riktigt vad jag tänkt mig.
_____________________________________________________________________________________
Smart där Amanda... don't you think so? Släng in massa kommentarer, så ska vi försöka fixa en del till idag/ikväll/inatt.
Följ oss gärna på bloglovin för att få reda på när nya delar finns at läsa!
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Julias perspektiv

Miljön runt om mig gjorde mig lite lugnare. Jag rättade till mitt linne som kommit lite på snedden och sedan trycktes ett handtag ner och alla nervositet som hade försvunnit blåste som en vind genom mig. Massa tankar flög igenom mitt huvud innan jag fick syn på killarna. Harrys fina lockar, Nialls underbara, blåa ögon, Louis fina leende, Zayns perfekta hår och inom mig hörde jag Liams perfekta röst. Det kändes overkligt. De killar som fått mig att le så himla många gånger stod nu framför mig. Jag tog ett djupt andetag lite diskret och sedan mötte jag Harrys blick.

____________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv

När jag mötte Julias blick tittade jag snabbt bort, tanken på hur hon betedde sig mot mig när vi följde dem hem skrämde mig lite. Men jag kunde inte låta bli att titta lite extra på henne. Hennes röda, lockiga hår föll perfekt över hennes axlar. Jag gick fram till tjejerna och log.
-Hej! Sa jag glatt.
-Hej, svarade dom i kör. Jag kände att Julia kollade mot mig och hon log. Hennes leende gjorde mig glad.
Jag gick fram mot tjejerna och gav de varsin kram, jag märkte hur glada de blev. När jag kramade om Johanna mötte jag Julias blick, hon såg lite avundsjuk ut så jag log mot henne. Jag släppte greppet om Johanna och gick mot Julia med osäkra steg. Hon sprack upp i ett stort leende och hoppade lite upp och ner. Jag skrattade lite åt henne och skakade på huvudet.
-Nämen hej, dig har man inte mött tidigare, sa jag lite ironiskt och Julia skrattade lite lätt.
-Haha, nej det har du inte, sa hon med ett stort leende och kramade om mig. På något konstigt sätt blev jag glad av den kramen.

-Men vad ska vi hitta på nu? Vi fick ju en timmes rast från inspelningen! Sa jag när vi hade hälsat på alla tjejerna.
-Kan vi inte spela lite FIFA? Frågade Niall glatt.
-Jaa! Skrek vi alla utom Johanna.
-Eller vad tycker du Johanna? Hörde jag att Niall fråga, han la sin hand på hennes axel och hon hoppade till.

Johannas perspektiv

Jag märkte hur någon la sin hand på min axel, jag kollade upp och såg att det var Niall. Han log stort mot mig och glädjen spreds sig inom mig. Hans perfekta leende och underbart blåa ögon tittade rakt mot mig. Det kändes som jag var i en dröm, det var ju allt detta jag någonsin drömt om. Kunde detta verkligen vara sant?
-Johanna!? Hörde jag Nialls röst säga och jag ryckte till ännu en gång.
-Eeh va? Vad är det? Frågade jag förvirrat och Niall började skratta lite smått.
-Vill du spela lite FIFA med oss? Alla andra har redan gått och satt sig i soffan, sa Niall och jag kände mig lite osäker.
-Men jag är inte så bra, eller man kan väl säga att jag är urusel på det, svarade jag och än en gång log Niall mot mig.
-Men då kan jag hjälpa dig, sa han stolt. Jag nickade och log.
-Visst!
Vi gick mot soffan där resten satt, men där var ingen ledig plats.
-Vad har ni tänkt att vi ska sitta? Frågade Niall lite irriterade men jag märkte snabbt att det var på skoj eftersom han började skratta.
-Jag hade tänkt att ni kunde sitta i saccosäcken, svarade Zayn och pekade mot den. Niall gick och satte sig ner, men jag stod kvar och kände mig allmänt förvirrad.
-Kommer du? Frågade Niall och klappade på den lediga platsen bredvid honom i den svarta saccosäcken.
Liam och Zayn började spela första matchen som jag inte var så insatt i.
Jag tänkte tillbaka på det ögonblicket när jag hälsade på killarna för allra första gången idag vilket även var allra första gången i mitt liv jag träffade Niall, Liam och Zayn. Niall hade kollat på mig direkt med ett riktigt stort leende. Han hade börjat prata med mig direkt, det kändes så lätt att prata med honom. Det kändes lätt att prata med de andra också, men på något sätt så var det enklare att prata med Niall redan från början. Höra hans underbara skratt i verkligheten var som att leva i en dröm.
-Johanna! Hörde jag att alla skrek i kör och jag vaknade upp från mina tankar. 
-Va!? Svarade jag förvirrat och kollade mig omkring.
-Brukar du alltid drömma dig bort sådär? Frågade Harry nyfiket.
-Nej, men det känns liksom så overkligt att sitta här med er, det är liksom allt jag någonsin har drömt om, sa jag och alla killarna såg förvånansvärt glada ut. Niall knep mig i armen och jag kände smärtan i armen.
-Aj, vad håller du på med!? Röt jag till irriterat och flyttade mig lite längre ifrån Niall.
-Förlåt, det var inte meningen. Jag ville bara visa att det var verklighet, svarade han och tittade ledsamt på mig samtidigt som han klappade mig lätt på armen där han hade knipit mig. Jag kunde inte låta bli att le. Varför var han så underbar? Hans ögon fick mig att smälta.
-Ingen fara, sa jag tyst. Han log lite, men han såg lite ledsen ut.
-Säker? Det var inte meninge...
-Det är lugnt! Sa jag och han log stort. Vad skulle jag ta mig till? Han satt ju inte sådär jättelångt ifrån mig. Jag skulle lika bra kunna hoppa på honom, krama om honom och kyssa han, men jag hindrade mig själv. Jag fick trots allt sitta bredvid honom och bara det fick mig att le större än någonsin.
_____________________________________________________________________________________
Hoppas ni gillar det!
Imorgon ska vi iväg att åka skidor (bara över dagen), men vi vet inte riktigt när en ny del kommer upp. Kanske på kvällen, men vi vill inte lova något! Men, glöm inte att slänga in en kommentar, det är såå kul att läsa alla fina kommentarer! :)
/Angelica och Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards' HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Amandas perspektiv

-HEEY, LOUIS ÄR HÄR! Skrek jag ut och hoppade runt i Johannas rum som hade vita väggar, men det var ändå mysigt. Båda hoppade upp och skrek som om något farligt hade hänt. Jag brast ut i skratt och de kollade surt på mig.
-Sluta skoja sådär, det är inte kul! Sa Julia surt och la sig ner på sin madrass igen.

-Men jag tror ni blir lite gladare om jag säger att vi ska hänga med killarna i studion idag, och jag skojar inte, sa jag seriöst. Julia och Johanna kollade chockat på mig, men efter en stund sprack de upp i stora leenden och hoppade runt i rummet.

_____________________________________________________________________________________
Jag log stort mot dom och flinade lite.
-Nej, Amanda, det är inte kul om du skojar... sa Julia surt ännu en gång och jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes sura min.
-Nej, ellehur, det är inte kul, sa Johanna surt.
-Men, det är sant? Sa jag och dom båda gav mig en seriös blick.
-Vad? Det är sant! Louis smsade mig först, sen ringde han. Han ville att vi skulle komma, sa jag och bara en sekund efter att jag sagt det var Julia på väg in i badrummet.
-Jag ska duscha, utbrast hon och jag kunde inte låta bli att skratta. Johanna kollade mot mig och jag mötte hennes blick.
-Är det sant? Jag nickade mot henne.
-Ja! Om du inte tror mig kan du få se det Louis skickade till mig, sa jag stolt och Johanna log stort mot mig.
-Nej, det behövs inte, jag tror på dig.

Jag och Johanna gick ner för att fixa lite frukost. Solen lös där ute och vi bestämde oss för att äta frukost ute på terrassen. Några minuter efter att vi satt oss ner kom Julia. Hon hade ett stort leende på läpparna och man kunde nästan tro det var dags för ett litet barn att få julklappar.
-Vad du är glad då, sa jag och hon nickade.
-Vi ska få träffa One Direction! Jag har all rätt till att vara glad, ellerhur?
Jag nickade mot henne och hon nickade stolt.

När klockan var nästan exakt tolv gick vi ut genom Johannas ytterdörr och Johanna låste. Solens varma strålar gjorde så man nästan svettades även om man bara hade linne och shorts, men jag njöt av det. Och bara tanken av att jag faktiskt skulle få träffa One Direction gjorde mig varm. Och tankarna på gårdagen gjorde mig riktigt glad. Jag kunde inte riktigt släppa det.

En kvart stod vi utanför studion där killarna sagt att dom skulle vara. Till vår glädje stod det inga fans där, vilket vi trodde det skulle göra. Jag skulle precis skicka iväg ett sms till Louis när dörren öppnades och jag mötte Louis blick.
-Hej! Sa han glatt och han kramade om mig hårt. Hela han gjorde mig så nervös, men samtidigt kändes allt så bra. Han var så himla snygg, så himla perfekt och jag kände att jag levde i en dröm.

Julias perspektiv

När jag såg Louis blev jag så himla lycklig. Han kramade om Amanda först och jag kunde se hur han log för sig själv. Han leende smittade av sig på mig och jag kände hur vinden blåste till i mitt hår och jag suckade, rätta till några hårslingor och sedan stod Louis framför mig.
-Hej! Julia va? Sa han och jag nickade. Bara det att han kom ihåg mitt namn gjorde mig glad.
-Hej, sa jag och kramade om honom. Bakom Louis stod ju Amanda och hon log stort åt mig. Jag log ännu större mot henne och bara genom att se på varandra kunde vi hur glada vi var. Louis kramade om Johanna och då var det hennes tur att le stort. Vi båda log mot henne och man kunde se glädjen i hennes ögon och på hennes läppar.

-Kom in tjejer, sa Louis och utan att säga så mycket följde vi efter honom. När vi gick genom en lång korridor kände jag hur jag blev lite nervös. Jag utbytte en jag-är-nerövs blick med Johanna och hon bara nickade och höll med mig. Amanda, som träffat Louis dagen innan verkade inte alls nervös. Hon gick bredvid Louis och snackade lite. Hon vände sig mot oss och log stort.
-Nervösa? Sa hon och vi båda nickade lite, även om jag försökte övertala mig själv att inte vara så nervös. Louis stannade till och vände sig mot oss. Vi var i ett ganska stort rum där det fanns en soffa och ett bord. På golvet låg 5 väskor och jag gissade på att det var killarnas väskor. I rummet fanns ljusgråa tapeter och svarta, långa gardiner. I det stora, vita fönstret stod en fin blomma och i taket hängde en helt vanlig, men ändå fin lampa. Miljön runt om mig gjorde mig lite lugnare. Jag rättade till mitt linne som kommit lite på snedden och sedan trycktes ett handtag ner och alla nervositet som hade försvunnit blåste som en vind genom mig. Massa tankar flög igenom mitt huvud innan jag fick syn på killarna. Harrys fina lockar, Nialls underbara, blåa ögon, Louis fina leende, Zayns perfekta hår och inom mig hörde jag Liams perfekta röst. Det kändes overkligt. De killar som fått mig att le så himla många gånger stod nu framför mig. Jag tog ett djupt andetag lite diskret och sedan mötte jag Harrys blick.
_____________________________________________________________________________________
En efterlängtad del? Känns alltid lika kul att få kunna publicera en ny del när man vet att ni uppskattar det! 
Nu har vi äntligen lov, så vi ska försöka förbättra uppdateringen!
Glöm inte att vi gillar långa kommentarer - hehhe! :)
/Angelica & Johanna

Vill ni göra oss glada? Rösta på oss i 'blog awards'  HÄR ,genom att kommentera 'Jag röstar på onedirectionnovell.blogg.se' eller liknande. Tack till alla som röstat so far!
Vi tävlar i kategorin 'bästa novellblogg' och vi tävlar endast mot JB-noveller. Hade varit kul att vinna över dom. 1D POWER! Så himla snällt av alla som röstat. PUSS
här trycker ni för att komma till inlägget, där ni kan rösta.

Johannas perspektiv
-Vänta, var det Louis och Harry som följde oss hem igår? Frågade Julia. Hon tittade på Amanda, i hopp om att hon skulle säga ja. Amanda log lite åt henne innan Julia kastade sig i Amandas famn. Några sekunder senare stod vi alla tre upp och grät av lycka. Vi hade träffat Louis och Harry, utan att ens veta om det. Och, Amanda hade Louis telefon nummer. Vi kramade om varandra och sedan satte vi oss ner, tog några djupa andetag.
-Berätta allt, vad gjorde ni? Amanda log stort.
-Från början. Jag satt på bänken och plötsligt såg jag Louis, och han kom närmre och närmre, sen kramade han mig.
-Men, du borde ha..
-Jo, jag var nära på att svimma, fyllde Amanda i och vi alla skrattade.
____________________________________________________________________________________
-Men vänta nu här! Skrek jag ut och jag såg hur Julia hoppade till.
-Vad är det nu Johanna? Frågade Julia lite chockat, hon såg rädd ut i ansiktet.

-Jag hade en magkänsla av att det faktiskt var dem, att det var Louis och Harry som följde oss hem.
-Men va? Hur menar du? Frågade Julia osäkert och hon kollade konstigt på mig precis som hon inte förstod vad jag pratade om.

-Ja, min magkänsla sa att det var Louis och Harry, du vet en känsla som man får i magen. Jag kände det liksom på mig att det var dem, sa jag och det såg ut som Julia verkligen fattade nu.

-Och du sa inte det? Sa Amanda förvånat och låtsades vara chockade, men brast snabbt ut i skratt.

-Men jag var ju inte säker och jag ville inte att du skulle ha för höga förhoppningar, sa jag med ett leende.
-Åhh, detta har varit den bästa dagen i mitt liv! Skrek Amanda rakt ut och jag kunde inte låta bli att hålla mig för skratt.

Amandas perspektiv

Morgonen därpå vaknade jag på en madrass i Johannas rum, solen lös skarpt in genom fönstret och jag upptäckte att vi hade glömt att rulla ner, shortsen och linnet från gårdagen hade jag fortfarande på mig.
När jag märkte att jag inte hade bytt om kom jag och tänka på Louis, på gårdagen som var den bästa dagen i mitt liv. En hel dag med självaste Louis Tomlinson. Det kunde inte bli bättre.
Jag tog upp min mobil för att se vad klockan var men innan jag hann se vad klockan var såg jag att jag hade fått ett sms, från Louis. ”Godmorgon, vad har du och dina kompisar tänkt hitta på idag? Johanna och Julia hette de väl? Hehe :)”, jag sprack upp i ett leende när jag läste sms:et, det kändes som jag sken starkare än solen. Jag satt nu upp på madrassen och hoppade lite upp och ner, jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det kändes som detta var en dröm. Jag knep mig själv i armen för att se om det var verklighet, och ja det var verklighet.
Vad skulle jag svara? Varför ville han veta vad vi hade tänkt göra idag? Jag började på flera sms, men raderade det hela tiden. Till sist skrev jag ”Godmorgon, hurså? Vi har inte tänkt att göra något precis J …får jag fråga vad du gör uppe såhär tidigt?”. Utan att tänka mig för tryckte jag på ”skicka”, jag skakade nervöst till. Jag kunde fortfarande inte förstå detta.
Några sekunder senare vibrerade min mobil i handen och skärmen lös upp. Jag låg nu ner på madrassen och kollade på mobilen, ett sms från Louis. Han svarade så snabbt, det var precis som han hade mobilen i handen och väntade på att få ett samtal eller sms. Jag öppnade sms:et för att läsa det. Lyckan spred sig genom kroppen, kunde detta verkligen vara sant. ”Måste vara uppe tidigt eftersom vi ska till studion och jag undrar om ni vill följa med oss till studion. Jag vill kunna umgås med dig så mycket som möjligt innan vi åker tillbaka till London L xx”, löd sms:et och hela jag smälte. Menade han verkligen det han hade skrivit? Jag låg där helt stum och hade ingen aning om vad jag skulle svara. I flera minuter låg jag där utan att veta vad jag skulle skriva. Plötsligt ringde mobilen och jag hoppade till och svarade.
-Hej det är Amanda, svarade jag snabbt.

-Hej, det är Louis, sa han och skrattade lite smått nervös. Jag kunde inte låta bli att le stort och en tystnad uppstod.

-Jo, jag undrade om ni ville följa med till studion? Ni kan gå in bakvägen, fortsatte Louis och han verkade väldigt glad idag.
-Ehm, visst…men då måste jag väcka några väldigt trötta personer vilket kan bli svårt, sa jag och Louis skrattade igen.

-Men hör av dig när ni är färdiga så berättar jag var vi håller hus, svarade Louis. Hans röst genom telefonen var helt underbar, hans röst var underbara överhuvudtaget.

När vi hade lag på tänkte jag på hur jag skulle göra för att få upp Johanna och Julia. Eller det var kanske inte något stort problem eftersom båda var ganska lättväckta.
-HEEY, LOUIS ÄR HÄR! Skrek jag ut och hoppade runt i Johannas rum som hade vita väggar, men det var ändå mysigt. Båda hoppade upp och skrek som om något farligt hade hänt. Jag brast ut i skratt och de kollade surt på mig.
-Sluta skoja sådär, det är inte kul! Sa Julia surt och la sig ner på sin madrass igen.

Amandas perspektiv

Jag kollade runt ännu en gång, och denna gången fick jag syn på något som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Inom mig ville jag bara skrika. Jag tog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Folk kollade mot mig och förmodligen såg jag ut som ett fån där jag satt och log stort för mig själv. Jag kunde inte hjälpa det. Jag ville bara hoppa upp och ner av glädje.

_____________________________________________________________________________________
Jag tittade ner och såg att mina händer skakade. Kunde detta vara verklighet? Jag kollade mot honom. Det var Louis. Louis Tomlinson från One Direction. Jag hade varit ett fan länge och här satt jag på en bänk och kunde se Louis. Av killarna så var Louis min favorit. Självklart älskade jag alla, men det var något speciellt med Louis. Han var riktigt snygg. Han gick där i sina röda shorts och en vit tröja. Hans hår var sådär perfekt fixat och jag såg att han tittade sig omkring lite, samtidigt som han kom närmre och närmre. Jag hade helst av allt sprungit fram till honom och kramat om honom, men jag vågade inte riktigt. Jag ville så gärna ta en bild. Det var Louis. Han kom ännu närmre och jag blev nästan nervös. Nu var han bara några meter ifrån mig och jag blev nästan svettig även om jag bara hade shorts och linne på mig och solens varma strålar gjorde inte saken bättre. Mitt hår, som jag faktiskt satt upp i en hästsvans för en gångs skull, blåste lätt med i vinden och jag mötte Louis blick. Detta fick mig att bli ännu mer nervös.
-Hej! Sa han glatt och böjde sig ner för att krama om mig. Jag kramade om honom, även om jag var i chocktillstånd och sedan satte han sig ner på bänken. Jag tog av mina solglasögon och nu mötte jag hans blick igen. Hans fina, underbara grönblåa ögon kollade på mina blåa ögon. Louis satt framför mig. Jag log lite nervöst åt honom och han log sitt fina leende tillbaka. Sen slog det mig. Det var Louis jag snackat med igår. Jag hade inte ens märkt något? Och, det måste betyda att det var Harry också. Harry. Harry Styles. Jag ville egentligen bara ringa till Johanna och Julia för att kunna skrika, men jag hindrade mig själv. Jag skulle inte få förstöra detta nu. Vi satt där ett tag. Det var lite svårt att snacka i början, men efter ett tag gick det faktiskt ganska bra, men jag var fortfarande nervös.

-Så, vad ska vi hitta på? Frågade Louis och jag ryckte på axlarna.
-Ska vi gå till Gröna Lund?
-Va? Sa han frågande och jag skrattade.
-Karuseller?
Han sken upp och nickade.
-Ja! Han log mot mig och jag log mot honom. Allt var som i en dröm.
-Kom! Han reste sig upp och jag gjorde detsamma. Jag knep mig själv i armen och insåg att detta var verklighet. Jag gick här, bredvid Louis, en helt vanlig, solig dag. Jag tog upp min mobil ur min ficka och skrev ett sms till Julia. ”Vad hittar ni på? OM ni bara visste hur bra jag mår... vi måste snacka sen!”. Jag höll mobilen i handen och bara några sekunder senare kände jag hur den vibrerade. ”VAA? Vad? Säg! NU!” stod det och jag skrattade lite för mig själv. ”Senare! Jag lovar!”.

Johannas perspektiv

Efter Amandas sms blev vi bara överdrivet förväntansfulla och vi var väldigt nära på att ringa henne, men vi hejdade oss.
-Smsa henne och säg att hon ringer när hon är hemma, sa jag till Julia och hon nickade. Hon skrev ett snabbt sms och hon fick svar nästan direkt. ”Ja, jag lovar!!” stod det.
-Vad tror du hon menar? Frågade Julia när vi la ute på gräsmattan och spelade hög musik. Det var en fin dag. Solen lös, himlen var klar och träden blåste lite lätt. Och, det var sommarlov. Det kändes så himla skönt.

Julias telefon ringde och vi båda hoppade till.
-Svara! Utbrast jag.
-Det brukar man göra när det ringer! Sa hon och jag log stolt, samtidigt som vi båda skrattade.
-Hej Amanda, utbrast Julia och jag satte mig bredvid henne.
-Ja, kom hit, nu, vi är hos Johanna, sa hon och sedan stängde hon av.
-Kommer hon?
-Jaa!

Bara några minuter senare stod Amanda framför oss och hoppade. Solen bländade henne, men hon brydde sig inte.
-Amanda, lugn! Sa Julia bestämt och Amanda stannade.
-Asså, nej! Sa hon och Julia drog ner henne. Amanda satte sig på filten vi hade lagt på gräset och tog ett djupt andetag.
-Berätta nu, men glöm inte att andas, sa jag och Amanda skrattade.
-Jo, alltså, jag skulle ju träffa killen...
-Ja? Sa jag och Julia och Amanda tog ännu ett djupt andetag.
-Det var Louis.
-Ja... vi visste ju att han hette det? Amanda suckade för sig själv.
-Fattar ni inte?
-Louis? Sa Julia frågande och Amanda bara nickade.
-Louis... vänta, va? Fick jag fram innan mitt hjärta hoppade över ett slag.
-Du menar Louis? Som i One Direction? Utbrast Julia. Amanda bara satt där och nickade, samtidigt som hon hade världens största leende på läpparna. När jag tagit in den lilla informationen jag fått reste jag mig upp.
-Så, du har spenderat en dag med honom? Sa jag, förmodligen snabbare än vad jag någonsin snackat och Amanda nickade.
-Ja. Fattar ni? Det är sjukt.
-Vänta, var det Louis och Harry som följde oss hem igår? Frågade Julia. Hon tittade på Amanda, i hopp om att hon skulle säga ja. Amanda log lite åt henne innan Julia kastade sig i Amandas famn. Några sekunder senare stod vi alla tre upp och grät av lycka. Vi hade träffat Louis och Harry, utan att ens veta om det. Och, Amanda hade Louis telefon nummer. Vi kramade om varandra och sedan satte vi oss ner, tog några djupa andetag.
-Berätta allt, vad gjorde ni? Amanda log stort.
-Från början. Jag satt på bänken och plötsligt såg jag Louis, och han kom närmre och närmre, sen kramade han mig.
-Men, du borde ha..
-Jo, jag var nära på att svimma, fyllde Amanda i och vi alla skrattade.

Amandas perspektiv

Jag gick mot ytterdörren och kollade ut. Solen lös och himlen var blå. Precis som det skulle vara en dag på sommarlovet. Jag såg att det låg en lapp på golvet. Jag tog upp den och såg ett nummer.
-Vad är detta för lapp? Sa jag frågande. Johanna och Julia kom fram till mig och såg ut som levande frågetecken.
-Var hittade du den?
-På golvet.

____________________________________________________________________________________
Jag vecklade upp den lilla vita, men lite smått smutsiga lappen som var vikt flera gånger. Jag kollade på lappen och såg ingenting, men vände sedan på den och såg att det stod ett nummer. Ovanför stod också ”Hör av dig”, fast på engelska.
-Vems nummer är det? Frågade Johanna och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, sa jag och ryckte på axlarna. Jag tog upp min mobil och slog in numret för att se om jag redan hade det, men nej, det fanns inte där.
-Prova smsa, sa Julia och jag kollade mot henne.
-Men, jag vet ju inte vem det är?
-Bara smsa, sa hon och tog min mobil.
-Ja, okej, sa jag samtidigt som jag snabbt tog tillbaka min mobil.
-Vad ska jag skriva?
-Skriv typ.. vem är du?
Jag skrev in numret och skrev sedan på engelska, ”Vem är du? :)”. Bara några sekunder senare fick jag ett svar. ”Louis! Skulle vilja träffa dig igen.. har du tid idag?”.
Louis? Det var han jag träffat igår ju. Vad skulle jag göra? Jag kände ju inte han direkt. Jag kollade mot Johanna och Julia.
-Vad skrev han? Jag höll fram mobilen och dom log mot mig.
-Svara jaa, utbrast Julia och jag skrattade åt henne, samtidigt som jag satte upp mitt ganska långa, ljusbruna hår i en hästsvans. Jag skrev in ett svar, ”Ja, visst.. när och var?”. Jag blev lite nervös. Det kändes lite läskigt att jag skulle träffa han, men min uppfattning om honom var att han verkade trevlig, snäll och av det lilla jag sett av honom kunde jag erkänna att han var söt. Ett nytt sms kom och jag öppnade sms:et snabbt. ”Vid två? Där vi träffades igår?”. Jag log lite för mig själv, men blev lite nervös. Jag kollade på klockan som var några minuter över tolv. Jag skrev snabbt ”Ja, visst!” och sedan la jag mobilen på köksbordet och sprang in i duschen. Jag behövde verkligen en dusch efter gårdagen. När jag stod där kom jag att tänka på det som hänt. Inget var mitt fel. Det var Marcus som gjort fel och jag orkade inte lägga ner mer tid på honom. Det var över, även om jag tyckte det var jobbigt.

-Vad är klockan? Utbrast jag så fort jag kom ut ur duschen, med en handduk på huvudet och en handduk runt mig.
-Kvart i två, sa Johanna.
-Va? Utbrast jag högt och hon skrattade.
-Nej, men fem i halv ett, sa hon och paniken som hunnit sprida sig i kroppen försvann igen. Jag gav henne en ond blick och hon skrattade mot mig.

Jag borstade igenom mitt våta hår och fönade det tills det var någorlunda torrt. Jag tog på lite mascara och borste igenom håret ännu en gång. Jag kollade mig i spegeln och sedan på Johanna och Julia som satt på min säng.
-Snygging! Utbrast Julia och jag flinade åt henne.

När klockan var fem i två stod jag vid samma bänk jag suttit på några timmar tidigare. Det blåste lite smått, men solen varma strålar gjorde mig varm och jag kollade mig runt. På mig hade jag ett par shorts, ett ganska pösigt linne och ett par solglasögon. Jag satte mig ner på bänken, som var väldigt varm. Jag kom då att tänka på att jag inte visste helt han såg ut. Jag hade ju sett honom, men jag var inte helt säker på att jag skulle känna igen honom. Jag kollade runt ännu en gång, och denna gången fick jag syn på något som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Inom mig ville jag bara skrika. Jag tog ett djupt andetag och log för mig själv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Folk kollade mot mig och förmodligen såg jag ut som ett fån där jag satt och log stort för mig själv. Jag kunde inte hjälpa det. Jag ville bara hoppa upp och ner av glädje.
____________________________________________________________________________________
En ganska kort del... men kommenterar ni på bra så kanske det kommer upp en del under förmiddagen imorgon!

Till Alice:
Det var inte meningen att inte godkänna din kommentar, vi hade helt enkelt inte sett den. Tack för dina tips - vi läser och tar till oss. Hoppas du inte blev sur, tack för att du (och alla andra) läser! :)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Och jag är Louis, sa den andra killen som suttit på bänken vid Amanda tidigare. Jag såg även att Amanda hade fått ett litet leende på läpparna även om jag visste att hon innerst inne var riktigt sårad. Hon hade inte berättat så mycket om det, men jag hade sett att Marcus kysst någon annan. Jag tyckte att killarna verkade väldigt snälla och glada, undra vad de gjorde här i Sverige nu? Jag gick där och tänkte på allt och ingenting. Plötsligt tog det stopp för mig när jag gick och jag kände en smärta i min panna. Jag tittade upp och såg vad jag hade gått in i.
___________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Jag såg att Johanna var nära på att gå rakt in i en lyckstolpe, men jag tänkte inte säga till henne att hon skulle se upp. Jag ville ju få mig ett gott skratt. Jag skrattade lite lågt och Amanda kollade konstigt på mig och i samma stund hörde vi en smäll och någon som sa ”aj”, jag kollade mot Johanna och såg att det var därifrån ljudet hade kommit. Mitt tysta skratt blev mer ljudligt och jag brast ut i ett litet skrattanfall medan Amanda hade gått fram till Johanna, antagligen för att se hur det gick med henne. Jag kvävde mitt skratt och kollade mot dom.
-Gick det bra? Johanna nickade och jag log.
-Bra!

När vi kom fram till Amandas hus stannade alla upp lite.
-Hejdå, tack för att ni följde oss, sa Julia. Hon log lite. Inte speciellt mycket, men lite. Jag såg att Harry log åt henne. Innan vi ens hann svara henne var hon på väg in mot huset.
-Hon är nog inte på sitt bästa humör, sa Amanda lite tyst, samtidigt som hon kollade mot Harry. Han log lite åt henne. Jag märkte hur han kollade mot huset, som om han hoppades att hon skulle komma ut igen. Plötsligt öppnades dörren.
-Johanna, Amanda, kom nu, jag vill sova, utbrast hon.
-Vi kommer, sa Amanda och Julia stängde dörren igen.
Jag gav Harry en vi-borde-gå-nu blick och han nickade, precis som om han förstod exakt vad jag menade.
-Ja, vi kanske ska gå... började jag och Harry nickade instämmande.
-Hejdå, vi kanske ses, sa jag och log mot Amanda. Jag gav henne en lätt kram och hon log mot mig när jag släppte taget om henne.
-Hejdå! Sa jag och Harry samtidigt.
-Ta han om Julia, fyllde Harry i och Johanna log.
-Det ska jag!

Amandas perspektiv

När vi kom in på mitt rum hade Julia somnat i min säng och vi skrattade lite åt henne innan vi gick och borstade våra tänder föra att sedan lägga oss.
-Du, vad hände egentligen? Frågade Johanna och jag suckade.
-Marcus kysste Emelie, sa jag tyst och kollade ner i madrassen jag skulle sova på, eftersom Julia somnat i min säng.
-Emelie? Utbrast hon ganska högt. Jag kollade upp och mötte hennes blick.
-Mm, sa ja, men kunde inte låta bli att skratta åt hennes reaktion.
-Men, va? Såg du dom?
-Ja, sa jag och hon kollade på mig med en ledsen blick på mig.
-Men, vi tar detta imorgon, jag är trött, sa jag och Johanna nickade.
-Godnatt!

När jag vaknade nästa morgon var det bara jag som vaknat av oss tre. Jag drog i både Johannas och Julias täcket och de båda mumlade något, men de verkade inte vakna.
-Godmorgon! Utbrast jag och slängde mig över Julia.
-Uhh, godmorgon, sa hon trött och jag skrattade åt henne.
-Jag hade världens bästa dröm, men du förstörde den, sa hon surt och jag hörde att Johanna också vakna.
-Berätta!
-Jag träffade Harry! Sa hon glatt och jag satte mig upp i sängen.
-Och vad hände då? Sa jag nyfiket och hon log.
-Det vill du inte veta...
-Juliaaa, jo!
-Nej, sa hon skrattandes och jag puttade till henne.
-Ska vi äta frukost? Frågade jag och de båda nickade. Jag kollade på klockan. Halv elva var den, vilket inte var så jättemycket.

När vi gick ner för trappan kollade jag mot köket och sedan mot vardagsrummet. Ingen verkade vara hemma. Jag gick mot ytterdörren och kollade ut. Solen lös och himlen var blå. Precis som det skulle vara en dag på sommarlovet. Jag såg att det låg en lapp på golvet. Jag tog upp den och såg ett nummer.
-Vad är detta för lapp? Sa jag frågande. Johanna och Julia kom fram till mig och såg ut som levande frågetecken.
-Var hittade du den?
-På golvet.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en tråkig del, men jag hoppas ni är sugna på att läsa fortsättningen! Fortsätt kommentera, det gör oss verkligen jätteglada :)
/Angelica & Johanna

ps, såg även att vi fått 100 följare på bloglovin, woho! Tack tack tack!

Julias perspektiv
-Vi vill inte skada er, men ni kan inte sitta här hela natten.
-Men vi ska ju gå hem? Sa jag lite surt. Jag vände mig mot Johanna och Amanda. Amanda såg ledsen ut, och jag visste fortfarande inte riktigt vad som hänt.
-Kom nu! Jag försökte dra med dom, men dom stod där, helt stilla.
-Kom! Utbrast jag.
-Men, Julia... det är ganska lån..
-Då går jag själv, sa jag och släppte taget om Johannas arm.
____________________________________________________________________________________
Jag hade kommit en liten bit när jag märkte att någon sprang bakom mig och la sedan sin hand på min axel. Jag ryckte snabbt till utan att vända mig om.
-Men Julia, snälla vänta! Hörde jag Johanna säga och jag vände mig snabbt om, hon kollade lite besviket på mig, men sa inte ett ljud.

-Vad vill du? Frågade jag surt och Johanna suckade tungt.

-Men snälla låt dem köra oss, vi kan ju inte gå hem nu…inte ensamma i alla fall, sa hon med en bedjande blick.

-Okej, men vi ska gå och inget annat, sa jag mot min vilja. Varför sa jag ja till att ha följe med någon jag aldrig har träffat förr? Jag visste ju inte ens deras namn. De kunde ju vara värsta pedofilerna som ville våldta oss. Vad tänker Johanna med egentligen?

-Johanna, vad tänker du med? Vi känner inte ens dem, sa jag surt.

-Men ge dom en chans, lita på mig. Du har ju redan sagt ja att det är okej att de går med oss.
Jag suckade tungt och Johanna viftade på sina armar att Amanda och de två killarna skulle komma. Jag ville inte att vi skulle lära känna dem för de kommer ju antagligen från England eller något med tanke på hur de pratar, vilket betyder att de förmodligen var här på en semester.

Vi hade gått i ungefär fem minuter och jag hade inte sagt ett ljud, jag orkade inte prata med killarna. Plötsligt kom killen med brunt lockigt hår fram till mig.
-Hej, varför så glad idag? Frågade han med ett leende samtidigt.

-Vafan, håller du på med!? Du kan inte bara komma och putta mig sådär, sa jag surt och det såg ut som han blev lite rädd för mig.

-Förlåt, men jag försökte bara liva upp stämningen eftersom du inte värkar så glad, sa han med ett leende som snabbt dog ut och han såg lite smått ledsen ut. 
-Då kan jag säga att du misslyckade totalt, sa jag och gick längre ifrån honom. Jag vill inte prata med honom eller någon annan. Jag tyckte på något sätt att han verkade vara för mycket.
-Men snälla förlåt, vi kan börja om igen så är du glad för jag vet att du kan vara det…för det kan alla, sa han till mig när han hade kommit upp sidan om mig igen.

-Börja om på vadå? Vi har ju inte inlett något än, sa jag surt.

-Men Julia, snälla skärp dig…de har inte gjort dig något och förlåt men du beter dig som en liten barnunge, sa Johanna och tittade på mig med en seriös blick. Hon sa det på engelska så den störiga och dryga killen också skulle förstå.
-Jag håller faktiskt med Johanna, sa han och la sin arm om Johanna samtidigt som han kollade ledsamt mot mig. Jag kände hur det brast lite inom mig. Han var riktigt snygg. Riktigt, riktigt snygg. Jag kunde inte låta bli att bita mig i läppen när jag kollade mot honom. Men han skulle inte få det lätt.

Johannas perspektiv

Jag fattade inte vad som hade hänt med Julia, hon brukade ju aldrig bete sig såhär? Hon har aldrig gjort såhär förut. Visst hon är svårflörtad, men det betyder inte att hon måste vara så sur.

-Vänta, vad heter ni? Frågade jag helt plötsligt och brast ut i skratt, det gjorde de andra också.
-Vad? Det underlättar om man vet era namn…annars kommer jag kalla er för Bengt och Göran, sa jag och killarna kollade konstigt på mig precis som jag hade sagt namn som en utomjording hette.

-Jag heter Harry, sa han med lockigt hår.
-Och jag är Louis, sa den andra killen som suttit på bänken vid Amanda tidigare. Jag såg även att Amanda hade fått ett litet leende på läpparna även om jag visste att hon innerst inne var riktigt sårad. Hon hade inte berättat så mycket om det, men jag hade sett att Marcus kysst någon annan. Jag tyckte att killarna verkade väldigt snälla och glada, undra vad de gjorde här i Sverige nu? Jag gick där och tänkte på allt och ingenting. Plötsligt tog det stopp för mig när jag gick och jag kände en smärta i min panna. Jag tittade upp och såg vad jag hade gått in i.
____________________________________________________________________________________
Del 2! Vad tycker ni såhär långt? :)
...hmm, vad har Johanna nu gått in i? 
Tack för alla kommentarer, det gör att man bara vill skriva mer! 
/Angelica och Johanna

Amandas perspektiv

Jag tittade mig runt inne i den stora festlokalen. I taket hängde stora lampor som gjorde rummet upplyst av färger. Mina vänner, Julia och Johanna, hade jag tappat bort och här stod jag själv. Jag kollade runt lite och fick plötsligt syn på något jag verkligen inte ville se. Jag ville bara gråta. Där stod Marcus och kysste Emelie. Marcus var min kille. Det hade varit han och jag enda sen sjuan och just nu kändes det precis som allting sprack. Jag och Marcus hade varit vänner riktigt länge, men först i sjuan hade det blivit vi, som ett par och nu, på första festen efter nian skulle allt förstöras. Det var några nära vänner som ordnat det och nästan alla nior från skolan var här. Såklart var Emelie här. Emelie var den på skolan som trodde hon var bäst, vackrast och mest omtyckt. Det gjorde så ont inombords. Sommarlovet hade precis börjat och det första Marcus gör mot mig är att kyssa en annan tjej. Jag kände att en tår rann ner och jag torkade snabbt bort den. Sedan mötte jag Marcus blick när han stod och höll om Emelie. Jag ville bara skrika åt honom och visa hur arg jag var, och hur ont detta faktiskt gjorde. Han släppte snabbt taget om Emelie och puttade till henne lite. Han kollade mot mig som om han försökte säga något. Jag tittade på honom och skakade på huvudet. Jag torkade bort en tår och vände på mig. Jag kunde inte hitta Julia eller Johanna, så jag gick mot dörren, tog på min tunna jacka och sprang ut.

Jag sprang och sprang. Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara sprang. Mina klackar hördes tydligt och jag hade lite smått ont i fötterna. Jag saktade in och stannade. Jag tog upp min mobil ur min jackficka och frågade mig själv fem gånger hur jag vågat lämna den där. Jag kollade på klockan. Tio i tolv. Det var mörk ute och jag frös lite. Plötsligt kände jag hur det började regnade och jag suckade. Varför hade jag bara sprungit iväg? Kunde jag inte ha stannat och letat upp Julia och Johanna istället? Jag hittade en bänk och satte mig där. På mig hade jag ett par shorts och ett tunt linne, plus min tunna jacka. Jag försökte värma mig själv, men det var inte så lätt. Jag hatade verkligen att vara ute i mörker själv. Jag inbillade mig själv att saker skulle hända och jag såg att en kille kom. Han hade en hoodtröja på sig och han hade luvan uppe på huvudet.
-Hej, sa han. Jag blev riktigt rädd och förvånad när han snackade engelska. Inte för att personen såg jätteläskig ut, men för att det var mörkt, det var fredag och han kunde mycket väl vara full. Jag hatade se andra folk fulla. Det fick mig att bli rädd. Och även om personen inte såg jätteläskig ut så kändes inte så kul när klockan var nästa tolv. Vad skulle jag göra? Skulle jag svara honom?
-Hej, sa jag tyst och kollade ner. Jag ville inte möta hans blick.
-Varför sitter du här? Sa han med en lugn röst och han satte sig ner på bänken. Varför brydde hans sig ens? Och vad skulle jag svara?
-Jag var på fest... sa jag tyst och han nickade.
-Men, du måste frysa av att sitta här? Jag nickade mot honom. Jag hörde att det kom någon bakom mig och innan jag vände mig om hann mitt hjärta slå minst tusen slag och tankar for igenom mitt huvudet. Jag vände mig om och till min stora glädje kunde jag se Johanna och Julia. De sprang fram till mig och kramade om mig.
-Vad har hänt?
-Varför sitter du här?
Min första tanke var hur dom hittat mig, men jag slog bort tanken och kramade om mig.
-Och vem är han? Viskade Julia i mitt öra och jag ryckte på axlarna. Jag snyftade till och killen, som fortfarande satt kvar på bänken, kollade upp mot mig och jag mötte hans blick. Han log lite smått och jag kollade ner igen.
-Men tjejer, var bor ni? Vill ni ha skjuts hem?
-Nej, sa Julia snabbt.
-Men, vart bor ni då?
-Varför bryr du dig? Vi går.
-Men, är det långt?
-Nej, sa hon surt. Jag kollade upp och såg att en annan kille också kommit hit.

Julias perspektiv

-Men, ni kan inte gå? Det är kallt och mö..
-Vi kan gå, sa jag och blev lite irriterad.
-Kan vi inte bara få skjutsa er?
-Vi känner inte ens er, varför vill ni skjutsa hem oss?
-Julia, lugn, sa Johanna.
-Men, vi vill inte att ni sitter här och fryser...
-Bara låt dom skjutsa hem oss Julia, sa Johanna med lugn röst och jag skakade på huvudet.
-Nej, sa jag bestämt.
-Vi känner inte dom, fortsatte jag.
-Vi vill inte skada er, men ni kan inte sitta här hela natten.
-Men vi ska ju gå hem? Sa jag lite surt. Jag vände mig mot Johanna och Amanda. Amanda såg ledsen ut, och jag visste fortfarande inte riktigt vad som hänt.
-Kom nu! Jag försökte dra med dom, men dom stod där, helt stilla.
-Kom! Utbrast jag.
-Men, Julia... det är ganska lån..
-Då går jag själv, sa jag och släppte taget om Johannas arm.
_____________________________________________________________________________________
Dags att hänga med på en ny novell! Vad tror ni, tror ni att ni kommer gilla den?
Tack för alla kommentarer osv, ni gör oss såååå peppade på att skriva! 
Vi ska försöka skriva en del/dag, men det är inte alltid att det går. Vi gör vårt bästa!! :)
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

När vi var framme vid våra lägenheter, gick killarna in till sina och vi tjejer gick hem till min och Alicias lägenhet.
-Asså, förstår ni inte hur läskigt det där va! Utbrast Jane så fort vi kom innanför dörren och jag skrattade åt henne, medan Ella och Alicia såg ut som levande frågetecken.
-Dom snackade med mig! Sa hon och Alicia skrattade, medan Ella stod och höll med.
-Bara för ni är vana att träffa dom!
-Hur var det på Irland? Frågade Jane till Alicia och hon log.
-Det var underbart!
-Berätta allt, nu!

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Resten av dagen och kvällen satt vi bara och snackade. Det kändes skönt att vara tillbaka här, men jag saknade Irland, och jag var så ledsen för det som hänt. Jag var fortfarande lite rädd. Inget visste vad som egentligen hänt, eftersom jag själv inte kom ihåg något. Plötsligt ringde min mobil. Det var Lena. Min faster.
-Hej, sa jag.
-Hej, hur är det med er? Sa hon glatt. Hon visste ju inte riktigt om vad som hänt på Irland och hon visste inte vad som hänt med Sanna.
-Jo, det är bra, svarade jag.
-Vad bra! Men, det är en sak jag måste snacka med er om..
-Vad? Sa jag lite oroligt.
-Jo, det är begravning för era föräldrar, på torsdag. Kommer ni hit?
Jag svalde hårt, samtidigt som jag nickade för mig själv.
-Ja.
-Bra! Ni kan få bo hos mig och allt komm..
-Ja, allt blir bra. Tack så mycket! Vi tar ett flyg redan imorgon, sa jag och log lite för mig själv.
-Okej, bra! Sa hon.

Två timmar senare hade vi snackat med killarna och Paul hade varit så snäll och hjälpt oss att hitta flyg. Vi skulle åka vid tolv på dagen, så när klockan var halv tio på kvällen började vi packa ihop lite saker och sedan gick vi och la oss.
-Dags att sova efter en händelserik helg, sa jag och Sanna nickade.
-Mm, men vi är oskadda nu. Jag log mot henne och gav henne en kram.
-Tack för att du finns världens bästa syster!

När vi satt på flygplanet nästa dag var det med blandade känslor vi lämnade London. Begravningen var inget jag längtade till. Och det var mamma och pappa. Mina föräldrar skulle begravas. Killarna hade inte tid att följa med, även om Niall sagt cirka 50 gånger hur mycket han skulle vilja följa med, för att stötta mig. Men jag hade Sanna. Min syster och min bästavän. Flygresan gick ganska snabbt och när vi var framme mötte Lena oss. Hennes stora leende smittade av sig och vi kramade om henne hårt. Vi var på svensk mark. Det kändes både rätt och fel.

Louis perspektiv

Jag, Matilda och de andra killarna satt hemma i Nialls lägenhet. Jag och Matilda satt och kollade på massa youtube klipp medan de andra killarna spelade TV spel. Det var fortfarande lite spänt mellan mig och Zayn, men jag kunde i alla fall vara med Matilda och Zayn samtidigt nu.
-Vem mobil är det? Frågade Matilda och pekade mot bordet.

-Nialls, tror jag.
-Niall, din mobil ringer, utbrast jag men han verkade inte höra mig.
-Niall! Utbrast jag och han vände sig mot mig. Jag kollade mot hans mobil och pekade. Han skrattade lite och tog upp sin mobil. Han stannade upp.
-Ska du inte svara?
-Men, jag vet inte vem det är..
-Det kan vara Alicia, som lånat någon telefon? Han log och nickade, samtidigt som han svarade.
-Hej, det är Niall.

Nialls perspektiv

-Hej, det är Lena, hörde jag en röst säga med inte så jättebra engelska.
-Vem är du? Sa jag lite förvirrat och jag var nära på att lägga på. Hon började babbla på, och jag fick inte ihop det.
-Va? Sa jag och kände att jag blev orolig. Vad var det hon ville?
-Jag är Alicias och Sannas faster, sa hon och mitt hjärta hoppade över ett slag?
-Vad har hänt? Skrek jag nästan.
-Do...dom.. ha..r dött, stammade hon fram.
Mitt hjärta hoppade över ännu ett slag och jag stannade upp, innan jag tappade mobilen på golvet och föll ihop. Var detta sant? Hade dom dött? Hade Sanna och Alicia dött? Jag kände att Liam, Harry, Zayn, Louis och Matilda ställde sig runt mig.
-Niall? Vad har hänt?
-Niall? Hallå? Svara!
-Niall?
-Vad har hänt?
-Niall, svara oss!
Allting snurrade runt i mitt huvud. Hade dom dött? På riktigt. Jag kunde inte säga något, jag kunde inte heller röra mig. Jag började skaka och de små tårarna som runnit ner för mina kinder blev allt fler och fler. Jag kunde inte hålla något inne. Jag slog handen hårt i golvet. Varför?
-Do..m har d...ött, sa jag tyst och jag hörde hur alla blev tysta.
-Va? Utbrast de alla bara några sekunder senare och jag nickade, även om jag fortfarande kollade rakt ner i golvet.
Jag kunde inte göra något. Dom var borta. Den finaste tjejen, någonsin var borta. Hon var borta ur denna värld. Jag skulle aldrig mer få träffa henne. Aldrig. Och Sanna var borta. En av världens finaste vänner. Hon hade varit så snäll från första början. Och jag visste att särskilt hon och Liam blivit bra vänner. Men nu var dom borta. Det gjorde så ont i mig. Killarna försökte snacka med mig, men jag ville inte snacka. Jag tog på mig min jacka och mina skor, satte mig i bilen och körde till de stället där jag och Alicia varit efter bråket. Det stället var lite speciellt.

När jag kom upp där kollade jag ut över London, precis som jag gjort när jag varit där med Alicia.
-Jag älskar dig Alicia, skrek jag ut. Sedan satte jag mig ner men tårar rinnande ner för mina kinder. Jag hade aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt. Aldrig.
_____________________________________________________________________________________
THE END!
Ja, vi har haft dålig uppdatering, men vi har anledningar. Inte kul när folk skriver 'oj oj, vad händer med uppdateringen?' Vi brukar skriva en del/dag, men när vi då inte skriver på en dag har vi helt plötsligt sämst uppdatering? De finns de noveller som uppdaterar en gång/vecka typ...

Vi tycker helt enkelt att denna novellen blivit lite tråkig, därför slutar den. Lite oväntat kanske!?
Vi kommer börja på en ny novell. (Inte om tjejer som flyttar till London och sen träffar 1D och sen blir ihop med dom). Vi har redan kommit på hur den ska inledas. Nyfikna? (Den kommer ju handla om 1D såklart!)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

40 minuter senare satt jag på flygplanet och kände mig ganska lugn och glad. Det skulle bli kul att få träffa Matilda igen, men jag skulle verkligen sakna familjen. Och, jag ville inte ljuga. Jag var lite nervös för att träffa Zayn. Men, efter att jag snackat med mamma kändes allt mycket bättre.

_____________________________________________________________________________________
När jag kommit hem, snackat lite med Paul och sedan vilat lite ringde jag till Matilda, men hon svarade inte. Jag skickade istället iväg ett sms. ”Jag är hemma nu, ring mig!”. Klockan gick och jag fick inget svar. Men efter tjugo minuter knackade det på dörren och när jag öppnade möttes jag utav en glad och fin Matilda.
-Hej! Sa vi båda samtidigt och jag kramade om henne.
-Kom in!

Vi satte oss i soffan efter att vi fixat lite te till oss själva. Det var lite spänt mellan oss i början, men vi båda visste att vi behövde snacka. TV var igång, men ingen kollade. Vi bara satt där helt tysta.

Liams perspektiv

Det var sista kvällen här hemma och jag och Andy hade bestämt oss för att träffas och baka, vilket vi alltid gjorde.
-Twitcam? Frågade Andy och jag skrattade.
-Visst! Sa jag och hämtade min dator. Jag loggade först in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Baking time with Andyyyyyy!” och sedan startade vi en twitcam och började baka.

Nästa morgon vaknade vi vid nio tiden. Eftersom jag skulle åka hem idag var jag tvungen att börja packa. Andy var inte så morgonpigg och jag fick bokstavligt talat dra honom av sängen och slänga vatten i huvudet på honom för att han skulle vakna till liv.
-Godmorgon, sa jag retfullt och han slog till mig.
-Vilken tid ska du åka hem?
-Jag ska åka buss dit, tråkigt nog. Bussen går vid ett, sa jag.
-Buss? Hur lång tid tar det?
-Två och en halv timme typ. Andy flinade lite åt mig och jag kollade på honom med en seriöst blick.
-Okej, förlåt, sa han och nu var det jag som slog till honom.
-Ska vi äta frukost?
-Ja!

Klockan var halv ett när Andy gick hem från mig. Det kändes lite tråkigt att vi inte kunde träffas varje dag, men samtidigt saknade jag ju de andra killarna, Sanna och Alicia. Jag älskade mitt jobb och att få träffa fans varje dag gjorde allt så mycket roligare.

När jag en halvtimme senare satt på bussen tog jag upp min mobil. Jag skrev först ett sms till Niall. ”Är allt bra med er? Ni kommer till London idag va? Seeee ya”. Bara några sekunder senare svarade han. ”Ja, vi åker vid 2! Är du på väg redan?”. ”Jaaaa, var tvungen att åka buss, haha!”. Jag gick in på twitter och bestämde mig för att tweeta lite fans. ”on my way to londooon now... let's do an #askliam” och bara några sekunder senare hade jag fått massa frågor. Jag försökte verkligen svara på så många så möjligt, men det var ganska svårt. Plötsligt stängdes mobilen av och jag suckade. Batteriet var slut och nu hade jag inget som kunde sysselsätta mig. Jag la ner mobilen i fickan och lutade sedan huvudet mot fönstret för att kunna sova lite.

Sannas perspektiv

Klockan var snart halv fyra och jag stod på flygplatsen med Jane och Ella. Killarna plus Alicia skulle komma tillbaka idag. Det kändes skönt. Jag hade verkligen saknat Alicia. Jag hade haft det bra med Jane och Ella och allt hade gått bra, men jag hade fortfarande ont i mitt ben och jag behövde använda kryckor.
-Är det inte jobbigt att behöva hoppa runt på dom där hela tiden? Frågade Jane och jag nickade.
-Joooooo! Sa jag och de skrattade åt mig. Jag hade haft turen att komma ganska lindrigt undan, det kunde varit mycket värre.

Tjugo i fyra såg vi Niall, Alica, Harry och Zayn komma vid banden där alla väskor kommer in. Jag log mot de alla stort och Alicia sprang fram och kramade om mig.
-Heej! Sa vi båda och kramade om varandra, länge och hårt.
-Har du ont i benet? Sa hon oroligt.
-Ja, lite, sa jag hon och kramade om mig igen.
Jag sa hej till Niall, Zayn och Harry också och sedan såg vi att Paul kom mot oss.
-Vart är Louis och Li.., började jag säga innan jag såg de båda komma mot oss. Vi alla skrattade lite smått och sedan sa vi hej till dom också.
-Kom nu, dags att åka hem! Sa Paul och alla vi gick efter Paul ut till de två bilar som fanns där. Eftersom Jane och Ella var fans av killarna tyckte dom det kändes lite konstigt att vara där på flygplatsen och träffa dom och nu åka i samma bil som dom. Jag och Jane åkte i en bil med Harry, Liam och Zayn medan Alicia, Niall, Ella och Louis åkte i en annan. Harry, Liam och Zayn började snacka med mig och Jane och jag såg att Jane blev lite nervös. Jag kunde inte låta bli att börja skratta och alla kollade mot mig.
-Vad? Sa Liam och jag skakade på huvudet.
-Inget! Han kollade på mig med en frågande blick, men fortsatte att snacka sen.

När vi var framme vid våra lägenheter, gick killarna in till sina och vi tjejer gick hem till min och Alicias lägenhet.
-Asså, förstår ni inte hur läskigt det där va! Utbrast Jane så fort vi kom innanför dörren och jag skrattade åt henne, medan Ella och Alicia såg ut som levande frågetecken.
-Dom snackade med mig! Sa hon och Alicia skrattade, medan Ella stod och höll med.
-Bara för ni är vana att träffa dom!
-Hur var det på Irland? Frågade Jane till Alicia och hon log.
-Det var underbart!
-Berätta allt, nu!

Louis perspektiv

Precis när jag la på kom det ett nytt meddelande. Från Zayn. Jag vågade inte riktigt öppna det, men jag ville veta vad han skrivit. Jag kunde helt enkelt inte strunta i detta. Jag och Zayn träffades varje dag och det skulle inte funkar om vi skulle vara ovänner. Och, vi var bästa vänner. Vi kunde inte låtsas att detta inte hänt. För det hade hänt och det var vår uppgift att lösa det. Matilda kände sig skyldig, vilket jag inte ville att hon skulle göra. För det var inte hennes fel. Jag öppnade smset.

_____________________________________________________________________________________
”Svårt att vara sur på dig, men lite besviken. Vi måste snacka, vi tar det på tisdag! Hörde du vad som hänt med Alicia? Hoppas allt är bra med dig!” stod det i smset från Zayn. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le. Han verkade inte så jättesur, och jag förstod att han ville försöka prata som vanligt. Allt kändes plötsligt mycket bättre, men ändå lite jobbigt. Jag vill egentligen träffa Matilda nu och bara krama om henne och säga att inget var hennes fel. ”Jag snackade med Niall, blev helt rädd när jag läste på twitter först! Det är bra med mig, själv? Vi ses!” skrev jag som ett svar och la sedan mobilen ifrån mig.

På kvällen när vi åt berättade jag att jag skulle åka hem tidigare än tänkt och såklart undrade dom varför. Jag suckade lite för mig själv. Jag visste inte riktigt om jag skulle berätta det eller inte.
-Jo, alltså... började jag och tänkte efter. Jag hade inte berättat det för någon och det kanske skulle kännas bättre om jag pratade om dom.
-Vad gubben? Sa mamma och jag log mot henne och kollade sen ner i min tallrik.
-Tjejproblem? Fortsatte hon och jag nickade.
-Typ...
-Berätta! Sa hon och jag skrattade lite åt henne där hon satt med uppspärrade ögon och öron.
-Zayn träffade en tjej på en fest, och sen när hon var med oss en gång så snackade jag med henne, och sen dess har jag börjat gilla henne, mer och mer och hon hade snackat med Zayn och allt har bara blivit så fel... sa jag tyst. Jag tittade ner i tallriken igen och jag kunde inte hjälpa att mitt ena öga tårfylldes. Det var verkligen jobbigt. Jobbigare än vad jag trodde. Jag kände att mamma la sin hand på min axel och satte sig bredvid.
-Gråt inte, allt kommer ordna sig! Vad heter tjejen? Sa hon nyfiket och ännu en gång kunde jag inte låta bli att skratta lite åt henne.
-Matilda.
-Men, du måste snacka med Zayn! Allt kommer bli bra! Jag mötte hennes blick och log. I samma sekund komma alla mina småsyskon springande in genom dörren och jag log mot dom. Alla hoppade upp i famnen på mig och jag kunde inte låta bli att le stort.
-Kan vi inte kolla på film? Frågade Felicite och jag nickade.
-Kom!
I soffan satt vi alla ihop trängda och mamma tog upp sin mobil för att fota oss.
-Smile! Utbrast hon och jag gjorde inget annat än att le. Det kändes så skönt att bara få vara hemma och tillbringa tid med sin familj.

När klockan var närmre halv tolv hade alla i huset somnat. Ja la mig ner i min säng och gick in på twitter och kollade först på bilden som mamma laddat upp, och sparade den sedan på min mobil. Jag gick in på Nialls profil för att se om han skrivit något nytt, vilket han hade. ”Finally home, both me and alicia, she's okay. Thanks for your support guys!”. Jag gick sedan snabbt in på Alicias profil för se vad hon skrivit. ”thanks for all your support, directioners are the best fans in the world, the boys are lucky!”. Jag skrev sedan en tweet, till både Alicia och Niall. ”@ItsAlicia @niallofficial Hope you are okay, love u!” skrev jag innan jag la mobilen åt sidan och slöt mina ögon.

Nästa morgon vaknade jag lite tidigare än vad jag gjort dagen innan. Jag gjorde mig klar på bara 45 minuter. Duscha, byta om, fixa håret och frukost. Allting. Sedan började packa ihop mina saker innan mina lillasystrar kom upp och bokstavligt talat drog mig ut från huset och bak i trädgården där dom ville möta mig i fotboll.

Dagen gick snabbt och när jag väl stod på flygplatsen för att åka iväg kändes det ännu en gång lite jobbigt, men samtidigt skönt att jag snackat lite med mamma. Jag kramade om alla syskon och min pappa, och gick sedan fram till mamma.
-Jag älskar dig gubben, sa hon och jag log.
-Jag älskar dig också. Hon log stort mot mig och jag kramade om henne hårt. Vi alla gjorde en stor gruppkram innan jag gick därifrån. Jag kom då på att jag inte sagt något till Matilda om när jag skulle komma till London. Efter jag gått igenom säkerhetskontrollen satte jag mig ner vid ett bord, med en smoothie. Jag tog upp min mobil och ringde Matilda.
-Hej Louis! Utbrast hon glatt och jag log för mig själv.
-Hej, du?
-Vad? Något bra? Sa hon nervöst och jag skrattade.
-Japp! Jag åker hem till London nu ikväll!
-Gör du? Men, va? Du sa imorgon?
-Vill du inte att jag kommer? Sa jag lite ledsamt.
-Joooo, såklart! Utbrast hon.
-Jag vet inte riktigt när jag är framme, men Paul skulle möta mig på flygplatsen... men, du kanske kan komma hem till mig senare? Vi måste verkligen snacka ju.
-Ja, visst! Ring mig när du är framme i London då.
-Ja! Vi ses, hejdå!
-Hejdå!
-Puss, sa jag lite tystare och la sedan på.

40 minuter senare satt jag på flygplanet och kände mig ganska lugn och glad. Det skulle bli kul att få träffa Matilda igen, men jag skulle verkligen sakna familjen. Och, jag ville inte ljuga. Jag var lite nervös för att träffa Zayn. Men, efter att jag snackat med mamma kändes allt mycket bättre.
____________________________________________________________________________________
Wohoo, två delar idag. Jag (Angelica) måste förmodligen stanna hemma från skolan imorgon också, så kanske att jag skriver en-två delar imorgon också. Kommentera på bra, så ska jag försöka skriva :)

/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

-Jag vet inte, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind också.
-Gråt inte, sa jag och hon kollade mot mig och log svagt.
-Förlåt för jag förstörde allt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Alicia, nej, säg inte så!
Jag torkade bort en tår från hennes kind med min tumme och lät min hand vila på hennes kind. Hon var så vacker och så fin.

____________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Klockan hade hunnit bli 12 och jag hade inte lyckas komma upp, även om mamma sagt till mig minst 7 gånger att komma och äta lite frukost. Jag kollade runt i rummet och såg mina rutiga pyjamas byxor som jag snabbt drog på mig och sedan gick jag upp. Jag var ganska trött efter festen jag varit på igår och mitt hår stod åt alla håll. Jag skrattade lite åt mig själv och gick sedan ut till köket.

-Godmorgon, sa mamma glatt.
-Godmorgon, svarade jag i en betydligt tröttare ton och hällde sedan upp lite juice i ett glas.
-Hade ni kul igår? Jag nickade mot henne. Det hade varit en ganska galen kväll och det kanske var bäst för mig att inte komma ihåg så mycket.

När jag en timme senare satt och kollade på TV hade jag faktiskt duschat och tagit på mig vanliga kläder. Jag kom plötsligt att tänka på Matilda. Jag hade inte snacka med henne så mycket och jag kände faktiskt för att ringa henne och snacka lite. Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla henne för. Den dagen vi hade träffats hos henne var verkligen jättekul, och allt hade känts så bra, men jag visste inte. Vi hade inte pratat så mycket sen dess. Jag tog upp min mobil och letade upp Matilda bland mina kontakter. Jag tryckte nästan, men stanna upp. Skulle jag ringa? Vad skulle jag säga? Jag slog bort tankarna och ringde. Jag behövde snacka med henne. Det gick några signaler, som gjorde mig mer nervös än vad jag redan var.
-Hej, hörde jag att Matilda sa och ett leende spred sig på mina läppar. Även om hon inte lät sådär jätteglad.
-Hej! Sa jag glatt.
-Åh, hej Louis! Jag visste inte att det var du, alla mina nummer har försvunnit, så jag har inte kunnat ringa dig, sa hon och en lugnade känsla spred sig genom kroppen. Så det var därför?
-Aha, okej!
-Något speciellt du ville? Sa hon.
-Jag ville bara.... prata. Hon skrattade till lite.
-Haha, vad gullig du är! Är du fortfarande hemma i Doncaster?
-Ja, jag kommer hem på tisdag, vid tre tiden!
-Aha! Men, du? Sa hon och jag blev lite nervös. Jag hatade verkligen när folk sa sådär.
-Ja?
-Jag snackade med Zayn... jag berättade för honom att jag gillar dig och han bara la på, sa hon och jag svalde hårt.
-Har du försökt ringa honom efter de? Sa jag.
-Han verkar inte vilja snacka med mig, sa hon och jag suckade. Matilda fortsatte.
-Förlåt Louis om jag förstört allt mellan dig och Zayn, men jag var tvungen att berätta. Jag vill inte hålla det hemligt och du kan inte lura en av dina bästa vänner, sa hon och jag nickade för mig själv. Hon hade rätt, men samtidigt visste jag att det inte skulle bli kul att komma tillbaka till London. Jag kunde inte skylla på Matilda, men jag kunde skylla på mig själv. Varför hade jag börjat hålla på med Matilda? Jag märkte ju från början att Zayn gillade henne och sen kom jag inte och förstörde allt. Men, jag kunde inte låta bli. Jag gillade Matilda, riktigt mycket.
-Det är inte ditt fel, och du gjorde rätt, men..
-Jo, det är mitt fel, avbröt hon mig och jag suckade.
-Matilda, nej! Det är mitt fel, men jag kan inte hjälpa att jag gillar dig, sa jag tyst.
-Jag gillar dig också, och jag gillar Zayn, som en vän. Men, jag vill inte att ni helt plötsligt ska bli ovänner, på grund av mig...
-Matilda, jag kommer snacka med Zayn och det kommer nog lösa sig, även om det känns lite jobbigt.
-Men, allt är mitt fel, sa hon och hon snyftade till.
-Matilda, snälla, gråt inte! Kan vi inte snacka när jag kommer till London?
-Jo, sa hon och jag hörde att hon snyftade till lite tyst. Jag ville bara krama om henne och säga att det skulle bli bra, även om jag själv inte var helt säker på det.
-Jag kanske kan åka hem tidigare på tisdag, så jag är hemma innan de andra killarna, vi får se!
-Okej, men ring mig när du vet.
-Jadå!
-Hejdå, sa hon och log.
-Hejdå sötnos, sa jag och la sedan på.
Det kändes bra att ha snackat med henne, men samtidigt var jag ju inte säker på att allt skulle bli bra. Det här hade aldrig hänt förut. Att jag och Zayn gillat samma tjej. Men, det skulle funka. Matilda gillade Zayn som kompis och jag ville snacka med Zayn. Det kanske var lätt för mig att sitta och säga att dom kunde vara vänner, men jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Zayn. ”Zayn, jag vet att du är sur, men vi kan inte låta en tjej förstöra vår vänskap. Vi behöver snacka när vi kommer tillbaks till London!”. Nervöst tryckte jag på skicka. I väntan på att få ett svar gick jag in på twitter, denna gången utan att tweeta. Jag såg att Niall tweetat, och blev orolig när jag läste hans tweet. ”Still in the hospital, still worried about Alicia, but i've talked to her, and she smiled when she saw the trend! Thank u”. Va? Vilken trend? Vad hade hänt? Jag hade inte varit inne på twitter på hela kvällen igår och inte på hela natten, och vaknat hade jag gjort först vid 12. Niall hade inte hört av sig och jag blev orolig direkt. Jag kollade om något trendade, vilket ”Get well soon Alicia” gjorde. Jag gick ut från twitter och ringde Niall direkt.
-Hej! Sa han.
-Hej, vad har hänt med Alicia? Sa jag
-Förlåt att jag inte ringt, men hade tänk att göra det vilken sekund som helst, men, det var inatt. Hon hade gått upp för hon hört något ljud och sedan hörde jag också något ljud, jag sprang till köket där jag såg att Alicia låg på golvet och sen dess har vi varit på sjukhuset.
Jag blev stum.
-Men... började jag, men jag fick inte fram så mycket mer att säga.
-Hon har varit vaken, men hon sover just nu.
-Jag hoppas allt blir bra! Hälsa henne, så ses vi på tisdag, sa jag.
-Ja, är allt bra med dig då?
-Jadå, sa jag lite osäkert, vilket Niall märkte.
-Louis, lura mig inte, säkert?
-Ja, sa jag. Visst, det skulle vara skönt att få snacka med Niall, men det var inte rätt tillfälle.
-Helt säker? Frågade han och jag log för mig själv.
-Vi snackar senare, sa jag.
-Okej! Bara ring, sa han och jag log ännu en gång för mig själv.

När jag lagt på kom jag och tänka på hur jag skulle göra. Skulle jag försöka ringa Paul och fråga om det gick att flyga hem tidigare? Han skulle undra varför och vad skulle jag säga? ”Hej Paul, kan jag åka hem tidigare, för jag måste snacka med Matilda..” jag skrattade åt mig själv och gick in bland mina kontakter ännu en gång. Vad hade jag att förlora? Jag behövde verkligen snacka med Matilda. Jag tryckte på ring, och Paul svarade direkt.
-Hej!
-Hej, allt bra? Sa jag glatt.
-Jadå, själv?
-Jodå! Men, jag har en liten fråga?
-Ja?
-Skulle jag kunna åka hem tidigare på tisdag? Jag skulle behöva komma tillbaka till London lite tidigare..
-Varför?
Ja, varför? Skulle jag säga som det var? Då kanske han inte skulle låta mig flyga tillbaka?
-Eh.. jo, alltså... jag känner för komma dit och vara lite själv, sa jag snabbt.
-Aha, okej, men du får hålla dig inomhus!
-Ja, absolut! Sa jag.
-Jag ska kolla om det går några flyg, vänta lite!
Jag hörde att han la ifrån sig mobilen och jag väntade otåligt. Det kändes faktiskt lite dumt att jag ljög för han, men jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt med Matilda och Zayn.
-Jo, eh..
Han kom tillbaka och jag hoppades innerligt att det gick några flyg.
-Det går inga tidigt på tisdag, men det går ett flyg klockan 7 imorgon kväll..
-Kan jag ta det då? Frågade jag.
-Jo, det går nog, vill du att jag möter dig på flygplatsen?
-Det kanske är bäst?
-Ja, vi ses där!
-Tack Paul!

Precis när jag la på kom det ett nytt meddelande. Från Zayn. Jag vågade inte riktigt öppna det, men jag ville veta vad han skrivit. Jag kunde helt enkelt inte strunta i detta. Jag och Zayn träffades varje dag och det skulle inte funkar om vi skulle vara ovänner. Och, vi var bästa vänner. Vi kunde inte låtsas att detta inte hänt. För det hade hänt och det var vår uppgift att lösa det. Matilda kände sig skyldig, vilket jag inte ville att hon skulle göra. För det var inte hennes fel. Jag öppnade smset.
_______________________________________________________________________________________
Förlåt för det inte kom någon del igår, men jag (Angelica) hade ganska mycket läxor och Johanna mådde inte så bra. Idag är jag hemma från skolan, då jag har ont i halsen, men jag skrev en lång del nu - hoppas ni förlåter oss!
Dränk oss i kommentarer nu, så kommer det förmodligen en till del idag!
/Angelica & Johanna

Vi är även lite sugna på att få en ny design, men ingen av oss är några experter. Är det någon utav ER som gör designer (något i stil med den vi har nu) så släng in en kommentar!! :)

UPDATE:
Att jag lyckades publicera när klockan var 13.37! Haha ;)