ps, imorgon kommer vi maila den som får vara med i novellen!

Louis perspektiv

Vi satte oss ner i soffan efter att vi startat en film. Eleanor verkade inte vara så inne i filmen där hon satt med sin mobil uppe, nästa hela tiden.
-Ville du inte kolla film eller? Sa jag efter ett tag och hon kollade mot mig samtidigt som hon suckade.
-Asså, Louis, detta funkar inte, sa hon och jag kollade frågande på henne.
-Vad funkar inte?
_____________________________________________________________________________________
Eleanor gav mig en menande blick och satte sig upp.
-Vad? Sa jag lite frågande och kände hur jag svettades lite. 
-Vi träffas typ aldrig, sa hon lite surt.
-Vi sitter ju nu här tillsammans nu, sa jag och hon gav mig en menande blick.
-Fast du verkar ju inte direkt gilla filmen, fortsatte jag och kollade mot hennes mobil som i samma sekund vibrerade. Hon tog snabbt upp den och hon log lite för sig själv när hon läste smset. Det gjorde faktiskt ont. Hon verkade vara sur och även om jag inte visste vem hon smsade med kändes det precis som det var någon annan kille som fick henne att le sådär stort. Det var min uppgift, att hon skulle vara glad.

-Men, vad ska vi hitta på? Frågade jag.
-Asså, jag tror jag måste hem, sa hon och det kändes verkligen som om en kniv högg till i hjärtat.
-Ehm, okej, sa jag och vi båda reste på oss och gick till dörren. Hon tog på sig sin jacka och skor snabbare än vad någon annan tjej någonsin skulle ha klarat och sa ett snabbt ”hejdå” och två sekunder senare var hon borta. Jag låste dörren snabbt och sedan gick jag tillbaka och satte mig i soffan.

Vad menade hon? Ville hon göra slut? Jag satt mig i hörnet av soffan och tog en filt runt mig och massa tankar snurrade. Var det över? Var det inte jag och Eleanor längre? Vem hade hon smsat med? Jag kände att en tår rann ner för kinden. Vi hade inte sagt något om att det var över, men det kändes så. Hon klagade på att vi inte träffades så ofta, men nu när vi faktiskt hade tid och när vi hade suttit där i soffan tillsammans. Bara hon och jag. Men ändå skulle hon förstöra det. Jag la huvudet i mina händer samtidigt som jag hörde att det knackade på dörren. Jag suckade för mig själv och då hörde jag att någon vred om nycklarna.

Zayns perspektiv

-Hej, sa jag och hörde ett svagt hej som svar.
-Jag ska bara hämta en sak, sa jag snabbt och gick mot Harrys sovrum. När jag gick förbi TV rummet såg jag Louis sitta med huvudet ner i händerna och jag kunde inte se Eleanor.
-Louis, var är Eleanor? Och, vad är det? Sa jag oroligt och gick mot honom.
-Hon är hemma. Och, det är inget, sa han och jag satte mig ner på soffan.
-Va? Men skulle ni inte typ kolla på film och..
-Jo, men hon gick hem. Hon mådde inte så bra, sa hon och jag förstod att det inte var sanningen.
-Vänta lite, sa jag snabbt och reste mig upp för att stänga ytterdörren som jag inte gjort innan.

-Louis, berätta nu, jag förstår att det är något annat!
-Men, jag vet inte...
-Jo, du vet varför du är ledsen, sa jag och jag la min hand på hans axel.
-Hon verkade helt sur. Och hon säger att vi träffas för lite. Och vi kollade en bit av filmen, men hon bara satt och smsade med någon.
-Med vem? Sa jag.
-Vet ej. Och det är de som gör så ont. Hon förstår nog inte hur det känns när hon sitter och smsar med någon under tiden vi kollar på film. Och, hon klagar på att vi träffas för lite, men när vi väl träffas så sitter hon och smsar? Sa han och jag märkte på honom att han var både irriterad och ledsen.
-Du borde snacka med henne, sa jag och han nickade.
-Jag vet, men hon sa bara att hon behövde gå hem. Hon gav mig inte ens en kram. Du förstår inte hur det känns, sa han och även om han inte visste det, så förstod jag faktiskt. Det var hans tjej och hon kunde inte ens ge han en kram. Det gjort ont i mig också. Om Louis var ledsen, då var jag, och alla andra killarna också det.
Louis tog upp sin mobil och sedan kollade han mot mig.
-Ska jag ringa?
-Gör det, sa jag och han log.

Louis perspektiv

Jag letade upp Eleanor bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej, sa hon och hon lät inte speciellt glad.
-Hej, sa jag och sedan blev det en sådan pinsam tystnad. Jag var nära att lägga på, men jag mötte Zayn blick.
-Kom igen nu Louis, sa han tyst och jag log.
-Eleanor, varför är du så sur? Sa jag och jag hörde att hon tog ett djupt andetag.
-Det funkar inte mellan oss, du är bort för mycket och vi hinner aldrig träffas, sa hon och jag flinade lite för mig själv.
-Visst, vi kanske inte träffas så ofta, men när vi väl nu kunde träffas sitter du och håller på med din mobil? Och sen går du, sa jag lite ledsamt och Eleanor blev tyst.
-Louis, det är över, sa hon snabbt och sedan hörde jag att hon la på. Jag tog sakta ner mobilen från örat och stängde av samtalet. ”Louis, det är över”. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade gillar Eleanor sen jag såg henne från första början och vi hade byggt upp en förhållande. Jag älskade henne. Men nu var det som om inget mer fanns kvar. Jag slängde mig ner i soffan och tog en kudde för huvudet. Jag kände att Zayn satte sig ner bredvid mig, men jag höll kvar kudden framför huvudet. Varför skulle det bli såhär? Vad hade jag gjort för fel? Var jag den dåliga pojkvännen som ingen ville ha?
_____________________________________________________________________________________
Killar har känslor, right? Och där fick ni lite ur Zayns perspektiv! 
Så, vad tror ni kommer hända nu? 
Förresten - Zayn blir 19 snart och en kompis har tänkt göra en birthday video till honom, vill ni vara med? LÄS HÄR!
/Angelica & Johanna

-Jag älskar dig med, sa Alicia tyst efter vi hade avslutat kyssen.

-Inte mer än vad jag älskar dig, sa jag igen och gav henne en snabb kyss som hon precis hann att besvara.

-Men åhh, kan ni sluta och vara så gulliga mot varandra hela tiden? Sa Sanna irriterat men jag och Alicia brast ut i skratt.
_____________________________________________________________________________________
Vi satte oss ner vid köksbordet och åt varsin macka, samtidigt som vi snackade. 
-Niall, vi måste verkligen fixa en lägenhet till oss, sa Alicia och jag kollade mot henne.
-Så, du trivs inte här?
-Du fiser för mycket, sa hon och jag kunde se hur både hon och Sanna skrattade för sig själva.
-Nej, men vi kan ju inte bo här hela livet och Sanna kan ju inte flytta runt över allt, fortsatte hon och jag nickade.
I samma sekund öppnades dörren och alla vände sina blickar mot Liam som stod där.

Liams perspektiv

-Hej, sa jag och de alla log mot mig.
-Hej! Kom in sa Niall glatt och jag log. Jag tog av mina skor och satte mig vid bordet bredvid Sanna.
-Vi snackade lite om lägenhet till tjejerna, sa Niall och nickade.
-Ja, jag tänkte också på det, det var därför jag kom, sa jag och vi alla skrattade lite smått.
-Men, en av lägenheterna här blir ledig snart, och vad jag vet är det ingen som köpt den, sa jag och Alicia log åt mig.
-Va? Men, då kan vi ju bo där? Sa Alicia och jag nickade.
-Förmodligen!
Vi snackade lite om hur vi skulle fixa med det och jag lovade dom att jag skulle snacka med de som skulle sälja lägenheten.

När klockan var halv sju gick jag tillbaka till min lägenhet och jag tog upp min mobil. ”Hej, vi har inte träffats på läänge, kanske dags?” stod det i ett nytt sms från Danielle och jag log. ”Det tycker jag! Vad gör du just nu? Kan vi inte gå ut en runda?”. Jag gick in i mitt sovrum och såg alla mina kläder som la på golvet. Jag suckade och började plocka upp dom innan någon skulle se det.
”Jo visst! Om en halv timme?” svarade Danielle och jag knappade in ett enkelt ”Yes” och tryckte på skicka och sedan satte jag mig i soffan och satte på TV:en.

När klockan var kvart över sju mötte jag upp Danielle. Jag gav henne en lång varm kram och våra läppar möttes.
-Hej, sa hon och jag log.
-Hej!
Jag såg Sanna och Alicia komma ut från trapphuset och jag tittade mot dom och de log mot oss.
-Hej, vart ska ni?
-Vi tänkte springa en runda, du vet, träna är viktigt, svarade Sanna och jag log mot henne.
-Haha! Men, här är Danielle förresten, ni har väl inte träffats?
-Nej, sa både Danielle, Sanna och Alicia samtidigt och sedan hälsade de på varandra.
Vi stanna och snackade lite innan Sanna och Alicia gav sig iväg och jag tog ett hårt grepp om Danielles hand och vi började gå. Vi hade ingen aning om vart vi skulle, men jag älskade faktiskt att vara ute och gå. Ibland snackade vi om allt möjligt och ibland gick vi bara helt tysta.
-Är de dom tjejerna från Sverige? Sa hon lite frågande och jag nickade.
-Ja, och Niall är tillsammans med Alicia, hon längsta.

-Aha! Har du snacka mycket med dom?
-Ja, dom är verkligen jättesnälla!
-Va bra, sa hon och jag log lite.
-Men, varför flyttade dom hit? Frågade hon och jag tog ett djupt andetag.
-Vad?
-Det är en lång historia.
Jag berättade lite snabbt om vad som hänt och hon verkade verkligen vara jätteledsen för deras skull och hon sa flera gånger att hon skulle vilja lära känna dom bättre.

Louis perspektiv

Klockan åtta ringde det på dörren och där stod Eleanor.
-Hej! Utbrast jag och kramade om henne.
-Hej, sa hon lite tyst och jag gav henne en frågande blick.
-Är du inte glad idag?
-Jo, sa hon och jag nickade. Jo säker.. tänkte jag för mig själv, men jag orkade inte bry mig.

Vi gick in till TV:en där Harry satt och drack läsk.
-Du, Harry?
-Mm?
-Förlåt om vi är taskiga nu, men har du något emot att kanske typ gå hem till Niall eller Zayn?
-Ohh, vad ska ni hitta på?
-Kolla film, utan dig, sa jag och han skrattade.
-Och kanske.. typ..
-Harry, ge dig! Vi vill kolla film utan någon störig Harry!
-Okej då! Sa han lite surt och jag flinade åt honom.
-Tack Harry, sa jag och han stannade upp.
-Ingen fara, Boo Bear!
-Du sa vadå? Jag hörde att Eleanor flinade lite och Harry gjorde detsamma.
-Hejdå, sa Harry snabbt och sprang ut ur lägenheten.

Vi satte oss ner i soffan efter att vi startat en film. Eleanor verkade inte vara så inne i filmen där hon satt med sin mobil uppe, nästa hela tiden.
-Ville du inte kolla film eller? Sa jag efter ett tag och hon kollade mot mig samtidigt som hon suckade.
-Asså, Louis, detta funkar inte, sa hon och jag kollade frågande på henne.
_____________________________________________________________________________________
Inte så rolig del, men jag hinner inte mer just nu! Det kommer förhoppningsvis en del till ikväll! Igår blev det besöksrekord och vi har fått mycket kommentarer på de senaste delarna - det gillar vi! Tack fina ni!
Och, det kommer komma mer från Zayn perspektiv senare, men ni har länge velat ha Louis, och det är svårt att skriva från någons perspektiv när det inte handlar så mycket om dom just då, ja, ni fattar? :)
/Angelica & Johanna

-Så, var bor du då? Frågade läraren och jag fick en klump i halsen.
-Ehm... hos Ni.. nej, jag menar i London, sa jag snabbt och läraren kollade fundersamt på mig..
-Hos Ni.. va? Sa han tjej och jag svalde hårt. 
-I London, sa jag och hon gav mig en underlig blick. Tjejen som jag stött på i korridoren satt längst bak och jag svalde hårt ännu en gång.
-Hon är Nialls tjej, sa hon snabbt och alla tjejerna vände sig först mot henne och sen mot mig.

-VA? Utbrast nästan alla tjejer och jag insåg att jag inte kunde komma undan denna gång.

_____________________________________________________________________________________
Alla tjejerna började prata i mun på varandra och läraren skrek till.

-Nu får ni vara tysta! Tack ehm...

-Alicia, fyllde jag i och han nickade.

-Du kan sätta dig igen, sa han och log mot mig.

Jag satte mig bredvid Ella igen och suckade. Hon skrattade lite åt mig och jag kollade mot tjejerna som blängde surt på mig.

När kemilektionen var över var det dags för lunch. Både jag och Ella var riktigt hungriga, så vi slängde in våra böcker i våra skåp så snabbt som möjligt och sedan sprang vi nästa mot matsalen.

-Du, kom! jag ska bara gå och snacka med min syster, sa Ella till mig efter att vi tagit mat och jag nickade och följde efter henne. Jag såg Sanna sitta där vid ett bord med en annan tjej. Jag vinkade åt henne och hon log sort. Det var verkligen roligt att se henne le. Jag hade nog aldrig sett henne le så stort i skolan förut, men jag förstod verkligen henne.

-Vänta, vem är din syster? Frågade jag när jag märkte att vi närmade oss Sanna och hennes vän.

-Jane, hon som sitter där, sa hon och jag skrattade. Ella vände sig om och kollade frågande på mig.

-Vad?

Jag skakade på huvudet och två sekunder senare var vi framme.

-Hej Sanna, sa jag glatt och jag såg hur Ella kollade mot mig.

-Va? Känner ni varandra?

-Ja, vi är syskon, sa Sanna glatt och vi alla började skratta.

Jag och Ella satte oss ner bredvid våra syskon och alla presenterade sig lite snabbt.

-Jag måste bara fråga, varför sitter typ alla och kollar hit och pekar? Sa Jane efter några minuter och vi skrattade lite.

-Två anledningar! Svarade Ella.

-Vilka?

-Dom är nya på skolan, sa hon och Jane nickade.

-Ja, och nästa anledning?

-Ehm... du ser Alicia som typ sitter framför dig? Sa Ella och Jane nickade.

-Ja?...

-Hon är tillsammans med Niall...

-Hon är vadå!? Utbrast hon och kollade på mig med stora ögon.

Jag flinade lite åt hennes reaktion och jag kände att jag var tvungen att förklara detta, åtminstone för Jane och Ella.

Jag berättade från början. Att vi vunnit en tävling och att dom åkt till Sverige och allt. Jane och Ella hade sett bilderna på Niall när han kramade om en tjej i Sverige och de förstod nu att det var jag.

När vi lämnade matsalen var det dags för oss alla fyra att gå iväg till våra lektioner. Jag skulle inte ha fler lektioner med Ella idag, så jag sa hejdå till henne och gav henne en kram. Det kändes faktiskt som om vi kunde bli vänner. Hon hade gått fram och snacka om Niall direkt, men hon verkade vara glad för min skull och jag tror säkert att hon är en bra vän. Kanske svårt att säga efter bara en dag, men samtidigt visste jag hur människor gjorde. Efter allt jag gått igenom kunde jag ganska lätt se hur riktiga vänner var och Ella verkade vara en bra vän, även Jane. Jag var såklart glad för att Sanna hittat någon hon kunde vara med, eftersom hon var så pass ung och jag visste att hon tyckte det var jobbigt att lämna alla vänner i Sverige.

Nialls perspektiv

Vi hade åkt iväg ganska tidigt för att göra en intervju och nu var vi i studion för att sjunga lite. Jag tänkte ganska mycket på Alicia och Sanna. Jag var lite orolig för dom efter vad som hänt igår, men samtidigt visste jag att dom skulle klara sig bra. Jag märkte även att Louis inte riktigt kunde koncentrera sig på det vi gjorde. De andra killarna sa till oss två emellan åt och varje gång kollade Louis mot mig och flinade.

När klockan var halv fem fick vi lov att åka hem. Alla vara ganska trötta, men när jag möttes av en glad Alicia i dörren blev jag mycket gladare. Jag gav henne en lång kyss och hon kramade om mig.

-Så, hur var det i skolan? Sanna kom upp bakom Alicia och de båda såg glada ut.

-Det var superbra! Visst, jag fick en hel del sura och avundsjuka blickar på mig men jag brydde mig inte om dom, sa Alicia glatt och jag kunde inte rå för att också le.

-Vad bra, för jag har varit orolig för er hela dagen och har inte kunnat sms:a dig eller något, svarade jag och Alicia kramade om mig hårt.

-Jag har faktiskt fått en kompis, Ella heter hon! Hon är visserligen ett väldigt stort fan av er men hon var så snäll mot mig. Jag kan se på folk om dom är falska mot mig eller inte, sa hon och jag skrattade till lite, både Alicia och Sanna kollade konstigt på mig.

-Vad är det nu Niall?

-Inget, eller jo. Det lät bara så roligt när du sa ”jag har faktiskt fått en kompis”, jag såg att Alicia och Sanna inte kunde låta bli att skratta, så några sekunder senare brast båda ut i ett skrattanfall och jag stod där och log som ett fån.
När de hade lugnat sig så började jag prata med igen,
-Alicia, får jag fråga vad Ella sa till dig?

-Åhh, du allt nyfiken du va? Sa hon och slog till mig lite lätt på min arm för att retas lite med mig.

-Nyfiken som en mus! Men det kan faktiskt vara bra att vara nyfiken ibland, sa jag bestämt med ett stort leende.

-Nej, men hon sa bara att hon tyckte att vi var jättesöta tillsammans och att jag skulle inte bry mig om jag fick en massa hat.

-Jag håller med henne till hundra procent, svarade jag och pussade Alicia snabbt på munnen och jag såg glädjen i Alicias ögon.

Jag satte mig vid köksbordet och pustade ut eftersom jag egentligen var ganska trött, men Alicia och Sanna såg hur pigga ut som helst. Hur kunde dom vara så pigga? Efter en hel dag i skolan?

-Men vad ska vi hitta på nu då? Frågade jag och jag hörde hur Alicias mage kurrade.

-Äta kanske? Svarade Alicia glatt.

-Det låter som en bra idé eftersom det verkar som du är hungrig, svarade Sanna.

-Det tycker jag också låter bra, jag gillar tjejer som gillar tjejer som gillar att äta, sa jag utan att tänka mig för.

-Jaså, säger du det? Betyder det då att du gillar mig? Frågade Alicia nyfiket och blinkade med ena ögat mot mig.

-Nej, jag gillar inte dig...jag älskar dig, svarade jag och reste mig lite över bordet för att kunna kyssa Alicia. Vi möttes i en mjuk kyss som var hur härlig som helst.

-Jag älskar dig med, sa Alicia tyst efter vi hade avslutat kyssen.

-Inte mer än vad jag älskar dig, sa jag igen och gav henne en snabb kyss som hon precis hann att besvara.

-Men åhh, kan ni sluta och vara så gulliga mot varandra hela tiden? Sa Sanna irriterat men jag och Alicia brast ut i skratt.
_____________________________________________________________________________________
As we said.. one more part! Ni är bäst på att kommentera, så keep on!
Imorgon kommer fler delar! :)
Och juste - vems perspektiv vill ni läsa ifrån? Det har inte blivit så mycket Zayn och Liam, kanske dags? 
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

Jag plockade undan min talrik och mitt glas och sen insåg jag att Harry inte hade gått upp än.
-Ska inte Harry typ gå upp? Frågade jag Louis och han kollade på mig och suckade.
-Jo, vi ska vara där halv nio...
Jag sprang in i Harrys rum och drog av honom täcket.
-Godmorgon Harry!
-Ut! Utbrast han och två sekunder senare kom Louis in istället och började hoppa på honom.
Jag skrattade åt dom, sa hejdå och tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.
_____________________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Jag och Sanna var på väg genom dörren in till skolan, jag kände mig lite nervös eftersom jag inte visste vad folk skulle säga, tycka eller tänka om mig eller om dom ens visste vem jag var på grund av Niall. Sanna kollade på mig med en blick som visade att hon var lite orolig.

-Vad är det? frågade jag ganska tyst och lugnt eftersom ingen skulle höra precis.

-Inget, jag är bara lite orolig...för dig, jag är rädd för att någon ska vara dum mot min syster, svarade hon och kollade ner i golvet och jag log. Det var det jag gillade med min syster, hon var så omtänksam.

-Men det är lugnt, det kommer att gå bra.

Vi skildes åt och gick mot våra skåp. När jag gick där i korridorerna och trapporna, på väg mot mitt skåp kände jag hur jag fick en del blickar på mig. Antingen var det för att jag var ny här på skolan eller för att jag var tillsammans med Niall, tänkte jag samtidigt som jag gick.

När jag stod där vid mitt skåp kände jag hur någon stirrade på mig och kom närmre mig, jag tittade mot personen och såg att det var en tjej som var ungefär lika gammal som mig. Hon hade ett stort leende på läpparna och jag log lite svagt mot henne. Jag tog ut matteboken eftersom det var den ja behövde till lektionen och stängde mitt skåp. Precis när jag skulle börja att gå, öppnade tjejen sin mun,

-Hej, är det du som är Alicia? Frågade hon och log lite osäkert.

-Eh ja, svarade eftersom jag var osäker på vad hon ville komma fram till.

-Hej, jag heter Ella och jag vill bara säga att jag är ett sjukt stort fan av One Direction och jag tycker att du och Niall är grymt söta tillsammans. Bry dig inte om dom som hatar dig på grund av att du och Niall är tillsammans, sa hon riktigt snabbt så jag knappt hängde med på vad hon sa.

-Eh tack, det var snällt av dig, svarade jag med och log samtidigt som jag kollade ner i golvet eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att hon bara kom fram och sa så.

-Ingen fara, men jag måste gå nu. Vi kanske ses någon gång igen, sa hon och vände sig om och började gå innan jag ens hade hunnit att svara.

Jag började gå åt ett annat håll, med kartan över hela skolan i händerna för att jag skulle hitta rätt klassrum. Tankarna snurrade lite i huvudet. Menade hon det hon sa eller sa hon sådär för att försöka bli min vän och få chansen att träffa kilarna?

Jag fortsatte gå i den lång korridoren. Jag kollade ner i kartan och plötsligt gick jag in i en tjej med långt, ljust hår.
-Oj, förlåt, sa jag snabbt och gick vidare, men tjejen stoppade mig.
-Vänta, va? Är inte du Nialls tjej? Sa hon och innan jag hann svara utbrast hon,
-OMG, du är Nialls tjej, eller hur?
Jag såg att det kom massa tjejer och ställde sig bredvid tjejen som jag inte ens visste vad hon hette.
-Va? Är du Nialls tjej? Fan vad coolt! Utbrast en tjej. Hon var ganska kort och hon hade sitt mörka hår uppsatt i en hästsvans. Jag log mot henne medan jag såg att en tjej gav henne en sur blick.
-Vadå coolt? Hon är tillsammans med Niall... om det hade varit Harry hade det var fett coolt, men det är Niall, asså nej, sa tjejen snabbt och jag fick lust att slå henne. Menade hon att Niall var  ful? Nu gav de flesta tjejerna henne en sur blick istället och jag flinade lite för mig själv.
-Alla tjejerna började diskutera vem av killarna som var snyggast och jag smet där ifrån. Jag hittade klassrummet jag skulle vara i och när jag kom in där såg jag till min glädje Ella.
-Hej! Du kan sitta här bredvid mig, sa hon glatt och jag nickade.
-Ehm, tack, sa jag och hon log stort.

När matteläraren kom in var jag tvungen att gå fram och presentera mig. Det kändes riktigt kul och jag trivdes här redan. Jag kände ingen och jag var lite orolig för hur det var med Sanna, men jag kände på mig att detta kunde bli bra, riktigt bra. Även om det redan hade börjat snackas om mig och Niall.

Ella berättade lite för mig vad de hade jobbat med innan och efter tjugo minuter var vi båda koncentrerade på att jobba. Jag märkte hur läraren kollade mot oss ganska ofta, men han såg ganska nöjd ut där han stod och kollade ut över klassen.

Sannas perspektiv

När min engelsk lektion var slut gick jag direkt till mitt skåp för att lägga in mina böcker och sen kollade jag på mitt schema. Historia stod det och jag suckade. Jag kollade mig runt lite för att se om jag kunde hitta Alicia, men det var ganska svårt. Det kryllade med folk och jag kände mig så liten och ensam här jag stod. Jag såg en utav tjejerna som varit på min engelsklektion och jag ropade på henne,
-Jane! Hon vände sig mot mig och log.
-Åh, hej! Förresten, här är din penna jag lånade, sa hon och jag skrattade och slängde in pennan i mitt skåp.
Vi började snacka lite och sedan kom jag på varför jag egentligen hade ropat på henne.
-Jo, jag har historia snart, vet du var denna salen ligger? Frågade jag och visade henne mitt schema.
-Ja, det är på tredje våningen, bland alla de gröna skåpen.
-Åh, tack!
-Ingen fara! Jag ska ha musik nu, men vi kanske kan äta lunch tillsammans? Jag nickade mot henne och plötsligt kände jag mig inte så ensam längre. Jag hade verkligen inte velat gå in i matsalen själv, fast jag hade ju Alicia, men hon kanske inte ville vara med mig här i skolan.
-Kan jag få ditt nummer, så smsar jag dig när jag har lunch!
-Absolut! Jag knappade in mitt nummer på hennes mobil och hon gjorde detsamma på min mobil.
-Super! Vi ses sen då! Sa hon och gav mig en snabb kram och innan jag hann reagera var hon på väg mot sin lektion. Skärmen blinkade till och det var ett nytt sms, från Alicia. ”Är allt bra med dig? Vi kan träffas på lunchen och äta tillsammans om du vill!”. Jag låste mitt skåp och sedan började jag gå mot klassrummet jag skulle vara i.

När jag stod utanför klassrums dörren tog jag upp mobilen och svarade Alicia. ”Ja, allt är bra! Jag bestämde nyss med en tjej att vi skulle äta lunch tillsammans, men du kan hänga med... har du inga vänner eller ;)?” skrev jag och skrattade för mig själv. ”Haha, alla frågar mig om Niall, men jag lyckas komma undan hela tiden... men jag har träffat en tjej som heter Ella, så jag äter med henne i så fall! Trivs du här?”. ”OM jag trivs!” svarade jag och sedan öppnade en lärare dörren och jag gick in lite försiktigt. Det droppade in fler och fler personer, dock inga som jag kände igen. De flesta var killar och det kändes som jag hamnat i en killklass där allt skulle bli kaos. Till sist kom det in tre tjejer och de kollade mot mig och började viska. Jag flinade för mig själv och sen började läraren snacka.
-Som ni ser är här en ny tjej, vill du komma fram och presentera dig? Jag nickade mot läraren och sedan gick jag fram.

Alicias perspektiv

När klockan var fem över elva var det dags för min kemilektion. Salen la nästan intill mitt skåp så jag kom i alla fall inte för sent. Lektionen skulle hålla på i en timme och sedan var det dags för lunch. Min magen kurrade till lite och jag såg att en kille kollade mot mig. Jag kollade ner i golvet och var nära på att skratta ihjäl mig, men sen såg jag att Ella kom och jag log mot henne.
-Hej, ska du också ha kemi nu? Sa jag och hon nickade.
-Japp! Ska vi äta lunch tillsammans sen?
-Ja visst!

När alla hade kommit till lektionen fick jag ännu en gång presentera mig. Jag sa vad jag hette, att jag kom från Sverige och varför jag hade kommit hit. Jag berättade inte så mycket om min mamma och pappa, då jag tyckte det var ganska jobbigt.
-Så, var bor du då? Frågade läraren och jag fick en klump i halsen.
-Ehm... hos Ni.. nej, jag menar i London, sa jag snabbt och läraren kollade fundersamt på mig..
-Hos Ni.. va? Sa han tjej och jag svalde hårt.
-I London, sa jag och hon gav mig en underlig blick. Tjejen som jag stött på i korridoren satt längst bak och jag svalde hårt ännu en gång.
-Hon är Nialls tjej, sa hon snabbt och alla tjejerna vände sig först mot henne och sen mot mig.

-VA? Utbrast nästan alla tjejer och jag insåg att jag inte kunde komma undan denna gång.
_____________________________________________________________________________________
En lång del! Vi har tänk igenom lite vad som ska hända senare i novellen och vi tror nog det kommer bli bra! 
Vi vill också säga TACK till alla er som redan skrivit en kommentar om varför just ni ska få vara med. Ni är så otroligt söta och snälla allihop och vi önskar helt seriöst att vi hade kunnat ge er en egen roll, dock hade det blivit lite rörigt ;) Men, som sagt, TACK! Det är på grund av alla de kommentarerna som vi skrivit denna långa del, det är verkligen peppande med era kommentarer! Fortsätt kommentera bra, så kommer det förmodligen en till del idag!
/Angelica och Johanna

-Alicia? Hon satt där med sina händer framför huvudet men när hon hörde mig kollade hon upp på mig. Hon reste sig upp och jag kramade om henne. Jag tryckte henne intill mig och sedan pussade hon mig lätt på munnen.
-Niall, du förstår inte. Jag hade inte förväntat mig att fans slår mig. Jag visste att dom skulle tweeta mig, men inte slå mig. Jag vill här ifrån. Jag kommer flytta tillbaka, sa hon och jag kollade mot henne.
-Du ska vadå? Alicia, nej.
_____________________________________________________________________________________
-Niall, jag kan inte gå runt här och veta att folk vill slå mig, sa hon tyst och jag drog in henne i en kram. Jag kunde ju inte säga att det absolut aldrig mer skulle hände, för jag visste ju inte. Jag hade inte heller förväntat mig att de skulle gå fram och slå henne. 
-Alicia, det finns inte så mycket jag kan göra just nu. Men du ska veta att jag älskar dig, över allt annat och om du lämnar mig kommer jag aldrig mer kunna må bra. Jag är seriöst. Får jag inte ha dig här hos mig kommer allt bli så mycket jobbigare. Snälla! 
Våra blickar möttes och hon log. 
-Jag stannar. Men, det blev bara så mycket på en gång.
Jag andades ut lite. Om hon hade lämnat mig hade jag verkligen inte kunnat koncentrera mig på allt annat omkring. 
-Jag vet. Men det var verkligen inte meningen att det skulle bli såhär. Förlåt..
-Det är inte ditt fel. Vi bestämde tillsammans att vi skulle berätta det, och det känns ändå rätt. 
Vi log mot varandra och jag kramade om henne, hårt och sedan gick vi tillbaka till de andra.

Louis perspektiv

När Niall och Alicia kom tillbaka fortsatte vi alla att snacka och stämningen var på topp igen. Jag kände att mobilen vibrerade till och jag tog upp den. På skärmen stod det Eleanor och jag läste smser. ”Heej, hur är det? Har du tid att träffas imorgon? Puss x”. Jag tänkte efter och kom då på att vi hade mycket att göra imorgon. ”Tyvärr, vi har en intervju och vi ska till studion...fast kanske har tid på kvällen!” och bara några sekunder senare kom det ett svar. ”Du kan ju aldrig...” stod det och jag flinade för mig själv.
-Louis? Hallå?
Jag kollade upp och såg att allas blickar var mot mig.
-Ja, ehm.. va? Sa jag och de skrattade.
-Ska vi gå?
-Ja, vänta lite. Jag tog upp mobilen och skrev ett snabbt svar till Eleanor. ”Jo, men inte just imorgon! Men, jag kan på kvällen... jag kan köra ut Harry från lägenheten så blir det bara du och jag ;)” skrev jag och sedan reste jag på mig.
-Skulle vi inte gå? Frågade jag när jag märkte att alla de andra satt kvar och de flinade.
-Jo!
De reste sig upp och vi alla tog våra saker innan det var dags att köra hem.

Innan vi hoppade in i bilen gick jag fram till Alicia.
-Är allt bra med dig? Hon kollade mot mig och log.
-Ja, sa hon men det lät inte så övertygande.
-Säker? Hon kollade ner i marken och jag blev lite orolig.
-Mm, mumlade hon och jag förstod att det inte riktigt var så.
-Alicia?
-Jo, men det känns inte så kul när jag vet att det finns fans som verkligen vill slå mig...
-Alicia, jag lovar dig, det är inget som kommer hända varje dag. Jag blev verkligen jätterädd, men jag hoppas du mår bra nu!
-Ja, tack för ni bryr er!
-Såklart vi gör!
Hon log mot mig och jag log tillbaka. Det vibrerade i fickan, men jag brydde mig inte om det. Istället hoppade vi alla in i bilen och körde hemåt.

-Ska vi hem till oss och spela lite innan det är dags att sova? Frågade Harry och alla vi utbrast ”jaaa”, förutom Alicia och Sanna.
-Kan inte vi typ få.. slippa er? Sa Alicia och alla skrattade.
-Jo, ni kan vara i min lägenhet, sa Niall och Alicia log.
-Tack!

När vi tillslut var hemma gick vi killar till min och Harrys lägenhet och tjejerna gick till Nialls lägenhet.

Sannas perspektiv

När vi kommit in i Nialls lägenhet fixade vi lite te till oss och sedan satte vi oss i soffan under varsin filt.
-Sanna, förlåt att jag inte varit så mycket med dig, men det har varit helt för mycket. Jag kan egentligen inte ens fatta detta. Vi som var två vanliga fans vann en tävling och nu några veckor senare sitter vi hemma i Nialls lägenhet efter en galen dag. Tillsammans med dom.
-Jag vet. Och vi bor i London nu!
-Ja! Men, du? Hur känns det? Du är ju trots allt bara 13 år... saknar du inte Sverige?
-Jo, eller nej.. eller jo, eller asså.. kanske..
-Haha, men jag förstår dig. Men, jag tror det kommer bli bra i den nya skolan. Men du måste lova mig att säga till när det är något. Även om jag är med Niall. Du är min syster och du är den enda som verkligen känner mig helt. Om vi säger så att Niall vet allt, då vet du för mycket om mig, sa hon och vi skrattade.
-Jag vet. Men det känns så tryggt att vara här med dig och killarna. Även om jag är så ung så är det precis som dom är mina bästa vänner.
-Men, du beter ju inte dig som en 13 åring? Du verkar helt klart mycket äldre! Vet ens Zayn, Louis och Harry om hur gammal du är?
-Ja, sa jag med ett flin och hon log.
-Fast dom blev lite chockade när jag sa det, fortsatte jag och hon nickade.
-Exakt!
Vi fortsatte att snacka, om allt möjligt. Vi hade ett sådant ”syster-snack” och det kändes så bra. Vi hade alltid levt med varandra och vi visste vad vi tyckte om och vem vill gillade eller inte. Vi snacka om massa gamla minnen och när jag kollade på klockan hade den hunnit bli tjugo i elva och vi bestämde oss för att sova.

Vi båda fixade oss snabbt och sedan tog Alicia en tröja från Nialls garderob som jag fick låna, sedan la vi oss på soffan.
-Vi måste hitta en egen lägenhet, sa jag och hon skrattade.
-Jag trivs bra hos Niall...
-Men, jag då? Ska jag bli uteliggare? Vi båda brast ut i skratt och jag log för mig själv. Det fanns inget bättre än att får skratta tillsammans med Alicia. Vi brukade ofta sitta hemma och snacka, men då var det om hur dåligt vi mådde. Nu hade vi snackat om hur mycket vi älskade London och hur glada vi var. Det var helt klart mycket roligare och för en gångs skull längtade jag till att få gå upp tidigt och gå till skolan. Just nu var livet på topp.

När jag vaknade nästa morgon satt Niall i soffan och åt samtidigt som han kollade på TV.
-Godmorgon, sa jag lite trött och han kollade mot mig.
-Godmorgon, sovit gott?
-Jadå, svarade jag lite med en trött röst och han flinade åt mig. Förmodligen åt min trötta röst och mitt hår som fortfarande var uppsatts i en lös hästsvans.
-Vad är klockan?
-Tjugo över sex.
-Tjugo över sex? Och du är vaken?..
-Ja, jag var tvungen, men ni kan låna duschen om ni vill, sa han och jag log.
-Tack! Men jag har inte mina kläder här...
-Var är dom?
-I Harry och Louis lägenhet..
-Men det är inte så långt, du kan gå dit och hämta ju.
-Är dom vakna då?
-Japp! Det hoppas jag i alla fall.

Jag borstade igenom håret lite snabbt och sedan tog jag på mig ett par mjukisbyxor och en jacka utanpå Nialls tröja som jag sovit i.
När jag kom i deras lägenhet låg Harry fortfarande kvar i sängen medan Louis satt i soffan och smsade.
-Vem smsar du med?
-Eleanor, sa han snabbt och jag nickade och satte mig ner på golvet för att öppna min resväska och välja kläder.

Jag bestämde mig för att duscha hemma hos Harry och Louis och när jag väl var klar så satt Louis fortfarande i soffan och han tog upp sin mobil emellanåt.
-Du kan äta frukost här med mig! Sa han och jag nickade. Jag gjorde snabbt två mackor till mig själv och hällde upp ett glas mjölk och sedan satte jag mig bredvid han.
-Har ni mycket att snacka om?
-Ha, jo jättemycket, hon är typ sur...
-För? Sa jag och han skrattade.
-Ja, fråga henne!
-Nej, men... vi tar detta en annan gång.
-Nej, nu!
-Men, du måste ju till skolan?
-Klockan är bara tio över sju! Jag är typ klar? Snabb tjej här!
Han skrattade lite åt mig och nickade.
-Hon blir ju typ sur för minsta lilla sak och ja, jag vet inte.
-Klart du vet! Säg nu!
-Vi tänkte träffas ikväll eftersom jag inte kan nu på dagen, och hon blir sur för att jag inte kan nu på dagen.
-Men om ni träffas ikväll spelar det väl ingen roll?
-Säg det till henne tack, sa han lite ironiskt och jag skrattade. Hans mobil vibrerade till igen och han tog upp den och några sekunder senare började han skratta.
-Vad?

-Läs! Han höll upp mobilen framför mig och jag läste. ”Va? Vem är Sanna?” Jag flinade lite och sedan knappade han in något och sen fortsatte vi att kolla på TV:en tills klockan var kvart i åtta. Min mobil pep till och på skärmen såg jag Alicias namn. ”Heeeej, är du klar? Bussen går ju om en kvart!” ”Jag har varit klar lääänge. Vi ses där ute om 10 minuter!?” ”Yes box”
Jag plockade undan min talrik och mitt glas och sen insåg jag att Harry inte hade gått upp än.
-Ska inte Harry typ gå upp? Frågade jag Louis och han kollade på mig och suckade.
-Jo, vi ska vara där halv nio...
Jag sprang in i Harrys rum och drog av honom täcket.
-Godmorgon Harry!
-Ut! Utbrast han och två sekunder senare kom Louis in istället och började hoppa på honom.
Jag skrattade åt dom, sa hejdå och tog på mig mina skor och min jacka och sen gick jag ut.

Plötsligt gick hon fram och slog Alicia på kinden med sin knytnäve och alla tjejerna försökte snabbt springa därifrån, men Liam fick tag i en av tjejernas armar så alla stannade. Alicia tog sig för kinden och jag såg att hon hade riktigt ont. Jag gick fram och höll om henne så hon fick gråta ut, ingen skulle få göra såhär mot min Alicia.

-Vad håller ni på med? Sa Liam upprört och jag såg att Liam var riktigt arg. Det var inte ofta han blev arg, men nu var han riktigt arg och besviken, jag såg det på han.
___________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Jag var verkligen arg. Att dom bara kunde. Visst, dom fick tycka vad dom ville om Alicia men att gå fram och slå henne var inte acceptabelt. Tjejen som slagit Alicia kollade på mig och hon såg väldigt ledsen ut.
-Förlåt, sa hon tyst och jag skakade på huvudet.
-Det var inte mig du slog, gå fram till Alicia och säg förlåt. Niall hade släppt taget om henne och man kunde se att Alicia var röd på kinden.
Hon gick fram till henne och sa förlåt, ganska tyst. Alicia nickade mot henne och jag gav henne ett svagt leende.
Tjejerna vände sig om och gick mot dörren och innan de gick ut sa ja,
-Tjejer, tänk efter nästa gång!
De stannade upp och nickade.
-Vi är stora fans av er, detta blev helt fel egentligen. Vi lovar er att det inte ska hända igen.
Jag nickade mot dom och de gick iväg. Jag var fortfarande arg. Om dom nu var fans borde dom verkligen inte göra såhär.

Vi fortsatte med bowlingen, men det var en ganska så konstigt stämning. Alicia ville inte längre vara med och alla var allmänt nere. Särskilt jag och Niall. Det var vi som kände Alicia bäst och det måste vara riktigt jobbigt för henne när det blir såhär. Hon förtjänade inte ens de minsta hatet.
-Ska vi gå och äta någonstans istället? Frågade jag och alla nickade.
-Det låter bra! Vi kan bowla till helgen? Sa Louis och alla nickade. Vi tog våra saker och lämnade ifrån oss våra bowling skor.

Tjugo minuter senare satt vi inne på en restaurang och vi höll på att bestämma oss för vilken maträtt vi ville ha. Stämningen hade redan blivit lite bättre, men man märkte på Alicia att hon inte mådde så jättebra.
-Jag ska bara gå på toa, sa Alicia och vi nickade mot henne.

Alicias perspektiv

Jag gick in på toaletten och stängde dörren om mig. Jag ville egentligen bara vara för mig själv. Ingen förstod hur ont detta gjorde. Hela kinden dunkade och just nu ville jag bara åka hem till mamma och pappa och stanna där. Allt kunde inte vara bra här i London, men jag hade inte förväntat mig fans som slår mig? Jag hade inte gjort dom något. Jag var tillsammans med Niall och jag förstod att dom också skulle vilja få den chansen. Men att slå mig? Det var för mycket. Jag satte mig ner på toalettstolen och la mitt huvud ner i mina händer. Jag hade inte bara ont, utan det var så mycket känslor. Skulle jag verkligen fortsätta? Jag hade inte bott här alls länge, men detta kändes som det skulle ta stopp. Jag skulle kanske inte klara av detta?
-Alicia? Hörde jag någon säga lite tyst.
-Mm, sa jag tyst och jag hörde hur någon gick fram mot dörren.
-Det är jag, öppna, sa Sanna och jag låste upp dörren.
-Du ser helt förstörd ut!
-Ja, kanske för jag är det. Vad ska jag göra? Jag kommer inte klara av detta. Jag åker hem!

Sannas perspektiv

-Åka hem!? Utbrast jag och hon nickade.
-Ja.
-Nej, Alicia, du stannar i London.
-Men du förstår inte så jobbigt detta är. Och imorgon ska vi till skolan. Allt kommer bli så fel.
-Du gör alla ledsna om du åker hem. Speciellt Niall.
-Men, vad ska jag göra här?
-Alicia, vi satt och snacka nu när du var iväg, och du förstår inte så mycket Niall faktiskt älskar dig. Han började gråta på grund av detta, för han förstår ju att du inte mår bra av det och om du lämnar honom blir han mer än ledsen.
-Grät han? På riktigt?
-Ja. Han mår inte direkt bra av att se dig vara ledsen.
-Mm, men jag mår inte bra av att bli slagen av hans fans.
-Nej, men det var ju inte så att killarna inte brydde sig om dig?
-Nej jag vet, men jag orkar inte. Jag har gått igenom tillräckligt mycket. Jag älskar Niall men jag klarar inte detta mer. Jag kommer flytta tillbaka till Sverige.
-Alicia, nej. Detta är första dagen och jag tror att Niall kommer tweeta något om detta sen. Allt ska bli bra, snälla, lita på mig.
-Jag litar på dig, och du är den bästa syrran man kan ha. Men det är för jobbigt.
-Vill du snacka med Niall?
Hon nickade lite sakta och jag kramade om henne. Jag kallar på honom.

När jag kom tillbaka satt alla killarna och skrattade och snackade. Jag ville egentligen inte förstöra nu, men jag visste att Alicia behövde snacka med Niall om detta.
-Niall? Alicia vill snacka med dig!

Nialls perspektiv

Jag kollade mot Sanna och hon log.
-Förlåt om jag förstörde den roliga stämningen, sa hon och vi log.
-Det är ingen fara! Du får ta över mig då, sa jag och hon nickade och sedan gick jag mot toaletterna.

-Alicia? Hon satt där med sina händer framför huvudet men när hon hörde mig kollade hon upp på mig. Hon reste sig upp och jag kramade om henne. Jag tryckte henne intill mig och sedan pussade hon mig lätt på munnen.
-Niall, du förstår inte. Jag hade inte förväntat mig att fans slår mig. Jag visste att dom skulle tweeta mig, men inte slå mig. Jag vill här ifrån. Jag kommer flytta tillbaka, sa hon och jag kollade mot henne.
-Du ska vadå? Alicia, nej.

Jag gick in på twitter och jag såg att Niall tweetat, om mig. ”I bet you saw the interview. Whatever you do, be nice to my girl” hade han skrivit och jag log för mig själv och sedan tryckte jag på hans tweet för att se vad fans svarat honom.
____________________________________________________________________________________
Fansen hade både skrivit snälla och taskiga kommentarer, en del hade skrivit ”@NiallOfficial, as long as you are happy...I’m happy” medan en hel del hade skrivit ”@NiallOfficial Why? How could you? She’s ugly, I saw a pic of her!!”

Niall kollade på mig med ledsna ögon och jag skakade på huvudet samtidigt som jag klämde fram ett leende.

-De är bara avundsjuka på jag har en sån underbar pojkvän som dig, sa jag och pussade honom snabbt.

-Du är mer underbar och du är den finaste människan i hela världen, jag är så lycklig att det var just du som vann den tävlingen för annars hade jag kanske aldrig träffat dig, sa han och kysste mig så som han alltid gör, helt fantastiskt.

-Men vad ska vi hitta på nu? Frågade jag snabbt när vi hade avslutat kyssen. Han kollade in i mina ögon och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Sen sa han,

-Vi kan väl ringa och höra ifall killarna vill hänga med och spela lite bowling?

-Jaa! Varför inte? ...men jag och Sanna måste fixa skolgrejer, asså väska, pennor och sånt! svarade jag och kollade ner.

-Det behöver ni inte om ni känner fem underbara killar som redan har fixat det åt er, sa han och log riktigt stolt. Jag slog till honom lite lätt på armen och då hörde jag hans vackra skratt.

-Ni är för gulliga ni, men du är gulligast!

-Aww, tack älskling! Men ska vi ta och ringa killarna?

-Ja, det ska vi! Jag måste träffa dom igen, sa jag och Niall skrattade igen.

Vi ringde till alla killarna och vi bestämde att Louis skulle köra som vanligt. Han skulle komma och hämta upp oss om en halvtimme. Vi gjorde oss färdiga för att kunna åka iväg. Jag borstade igenom mitt hår och bytte kläder lite snabbt. Jag bytte till något som kändes lite bättre att spela bowling i.

När det hade gått en halvtimme sprang vi nerför trapporna hand i hand eftersom hissen aldrig kom, ute på gatan stod bilen och vi hoppade snabbt in och satte oss.

-Heeeej! skrek Louis och jag började skatta som en galning, varför visste jag inte.

-Vad skrattar du nu åt? Frågade Zayn och han var väldigt nära på att bli smittade av mitt skratt men han höll sig.

-Jag tror bara att hon är på väldigt bra humör idag, sa Niall med ett leende på läpparna och så stolt ut.

-Du har rätt Nialler, jag är på väldigt bra humör idag och det är på grund av er eftersom ni är så gulliga mot mig och Sanna, svarade jag och jag såg hur alla fick leenden som spred sig i deras ansikten.
Jag var så glad att sitta här i bilen med de fem bästa killarna i världen och Sanna såklart, det var dom som gjorde mig glada, dom gjorde mitt liv så mycket bättre.

Harrys perspektiv

När vi kom fram och skulle hoppa så höll Niall och Alicia fortfarande varandra i händerna. Niall såg så glad ut och det gjorde även Alicia, men det var något speciellt med hans leende. Han hade aldrig sett såhär glad ut och jag var väldigt glad för hans skull. Förr har han gått rundor och sagt att han ville ha en tjej som älskade honom för den han är inte och för att han är en femtedel av One Directionen, och jag kunde se att Alicias känslor för Niall var äkta, hela hon var äkta och jag var så glad för att Niall hade hittat en sån fin tjej. Hon var stark efter allt hon gått igenom och jag tror att hon skulle klara av detta hur bra som helst.

Vi hade bokat banor, så vi gick in och satte på oss skor. Jag såg på både Alicia och Sanna att dom var lite äcklade. Så jag började skratta lite åt dom.

-Vad!? Säger Sanna och kollar konstigt på mig.

-Era miner när ni ska välja skor, sa jag och skrattade

-Men det är äckligt, andra har haft sin fotsvett i dessa skorna, usch! svarade Alicia och rynkade på näsan.

-Var glada att ni inte har samma storlek som Louis då, sa Niall och skrattade.

-Jag tycker att mina fötter luktar gott, sa Louis och viftade med sina fötter.
-Men uhe Louis...dom stinker! Skrek Sanna och alla vi killar började att skratta.

När alla hade hittat sina storlekar och hittat rätt tyngd på kloten gick vi ut mot bana 3 och 4, det var de banorna vi hade fått. Vi skrev in namnen. På bana tre skulle jag, Niall, Alicia och Louis spela och på bana fyra blev det ju då Sanna, Zayn och Liam. Det kändes som om det skulle bli en bra blandning, men vi körde ju man mot man och inte i lag.

Vi stod och skrev in namnen och det var Niall som fixade det hos oss, han döpte oss alla till våra vanliga namn, men när det kom till Alicia så frågade han henne,

-Vad vill du heta älskling? frågade han och kysste henne.

-Bestäm du, sa hon och log.

Jag såg att Niall tänkte lite sedan skrev han in ”Nialls älskling” och han log stolt, sedan satte vi igång och började spela.

Precis när jag kastade iväg mitt klot så hörde jag hur några tjejer skrek,
-OMG där är One Direction!! Vi vände oss mot dem och log. De kom närmre och Niall höll om Alicia för att visa att det var dom två. Då sa en av tjejerna,
-Niall, hur fan kan du vara med henne, hon utnyttjar dig bara och hon är riktigt ful...jag är mycket bättre för dig.
Jag såg hur en tår rann nerför Nialls kind och Alicia höll om honom hårdare och viskade något i hans öra.

Nialls perspektiv

När dom sa så kände jag hur all luft gick hur mig, jag kunde inte hålla inne några tårar, Alicia betyder verkligen allt för mig och jag älskar henne mer än något annat. Hon är det bästa som har hänt mig och är världens vackraste. Ingen fick säga något taskigt om henne, för om någon skadar de jag älskar så skadar dem mig med. Hon tog ett stadigare grepp om mig och kom närmre mig med sitt huvud.

-Lyssna inte på dem, de tjejerna känner inte mig eller dig, de tror att de känner dig bara eftersom de vet mycket saker om dig. Du ska veta att du betyder verkligen allt för mig och du var den enda som fanns vid min sida när jag behövde någon som mest, viskade hon i mitt öra och jag kände att jag log lite. Jag lutade mig närmre hennes läppar och kysste henne mjukt inför tjejerna och när jag kollade mot dem så såg de riktigt sura ut, jag såg att de var riktigt avundsjuka. Men det är ju inte mitt fel att jag älskar Alicia, man kan ju inte styra över sina känslor.
Plötsligt sa Zayn,
-Om ni hade brytt er om Niall så hade ni varit glada för hans skull, ni ska bara veta hur lycklig Alicia gör honom, han är som världens lyckligaste människa när han är med henne och om ni är riktiga fans så borde ni acceptera Nialls förhållande med Alicia. Hon är även en utav våra bästa vänner, och jag vet att hon är stark, jag vet att hon kan ta emot en viss mängd av hat...men inte allt. Så snälla var glada för Nialls skull, för han blir riktigt ledsen om någon sårar Alicia för hon betyder riktigt mycket för honom.
När Zayn hade sagt det så kollade tjejerna mot mig med ledsna miner. Det såg ut som om de fick lite skuldkänslor.

-Förlåt Niall, sa den ena tjejen som hade brunt hår med röda slingor, hon kollade ner i marken.

-Det är lugnt, svarade jag fast jag inte tyckte det var helt lugnt. Tjejen med mörkbrunt hår hade ett hånfullt leende på sina läppar. Det så ut som om hon hade något på gång.
Plötsligt gick hon fram och slog Alicia på kinden med sin knytnäve och alla tjejerna  försökte snabbt springa därifrån, men Liam fick tag i en av tjejernas armar så alla stannade. Alicia tog sig för kinden och jag såg att hon hade riktigt ont. Jag gick fram och höll om henne så hon fick gråta ut, ingen skulle få göra såhär mot min Alicia.

-Vad håller ni på med? Sa Liam upprört och jag såg att Liam var riktigt arg. Det var inte ofta han blev arg, men nu var han riktigt arg och besviken, jag såg det på han.
____________________________________________________________________________________
Andra delen för idag och det blev en lång del också. Hoppas ni gillar det! 
Glöm inte att vi älskar långa kommentarer :)
Kommenterar ni på bra så kan det hända att det kommer upp en del till ikväll/inatt. Kanske lite kortare, men ändå!
/Angelica & Johanna

Att höra det från Niall var nog det underbaraste jag någonsin har hört. Jag kände mig som ett fån där jag bara satt och log, men jag kunde inte säga något. Han betydde allt för mig.
-Jag älskar dig. Riktigt mycket, sa jag efter ett tag och han log samtidigt som vi möttes i den mest perfekta kyssen.
_____________________________________________________________________________________
Vad skulle alla folk säga i skolan? Intervjun skulle komma ut idag och förmodligen fanns det minst fem fans som gick i skolan där vi skulle börja. Fast, jag var ju inte med på själva intervjun, så dom kunde ju inte veta om det var jag. Men jag var nog mest nervös för själva intervjun. Vad Niall hade sagt och vad fansen skulle tycka om mig. Jag gick in på twitter och såg att klockan snart var halv tre. En halv timme kvar. Jag kom då på att mitt twitter namn var ”alicialoves1D” som förmodligen skulle låta lite roligt nu när jag faktiskt var Nialls tjej.
-Niall?
-Ja?
-Vad kan jag heta på twitter? 
-Niall is the best?
Jag kollade mot honom och han skrattade.
-Okej, men kanske.. jag vet inte.
Jag sökte på ”itsalicia” och till min förvåning var det ledigt. Jag gick in på min profil och bytte mitt twitternamn.
-Jag har ändrat nu! Sa jag till Niall.
-Vad blev de då?
-Its Alicia, sa jag och han nickade
-Nice!

När klockan var en minut över tre hittade vi intervjun på youtube. 
-Nerövs? Sa Niall lite retfullt och jag slog till honom.
-Men ja, sätt igång den nu!
Han log mot mig och pussade mig på kinden innan han satt igång videon.

Killarna satt i en blå soffa, Zayn längst till vänster, sedan Louis, Niall, Liam och Harry. Jag log lite för mig själv bara av att få se dom.
-Är det i början eller slutet? Sa jag lite nyfiket.
-Typ, mitten.. men du får inte spola fram!
-Nej, jag ska inte! Sa jag med blicken fast i skärmen.

När det hade gått 8 minuter av intervjun kom den efterlängtade frågan. ”Är ni singlar?”
Zayn sa bara ett enkelt ”ja” och sedan var det Louis. Som alla redan visste var han tillsammans med Eleanor så det var inte något nytt. Sedan var det då Nialls tur.
-Ehm.. nej.
-Va!? Utbrast intervjuaren och Niall skrattade lite samtidigt som han skakade på huvudet.
-Han har allt hittat en fin tjej, sa Liam lite övertygande och jag flinade lite där jag satt.
-Ohh, du måste berätta mer!?
-Uhm, hon heter Alicia... jag vet inte vad jag ska säga? Hon är en tjej...
Jag skrattade lite och gav honom en snabb puss på kinden och sen hörde jag att han fortsatte snacka.
-Hon är den snällaste tjejen som jag någonsin mött och jag vill inte ha något hemligt förhållande med någon som jag älskar så mycket. Jag vet att fans kommer skicka hat till henne, men jag ber de alla att inte göra det. Hon förtjänar verkligen inte det och säg inte att ni hatar henne, eftersom, ni kan inte hata någon som ni inte ens känner? Hon är en fantastisk och stark person och hon har gått igenom så mycket. Om ni hade känt henne, hade ni älskat henne! Sa han och de andra nickade och höll med.

Jag kände hur det rann ner en tår från ögat. Jag kunde verkligen inte hålla mig. De han hade sagt där var det gulligaste jag hört. Att han sa det där. I en intervju som alla hans fans skulle titta på. Jag kollade mot honom och han log mot mig. Jag lutade mig mot honom och kramade om honom. Jag tryckte han hårt intill mig. Han var min Niall. På riktigt. Hela världen visste det nu. Jag släppte taget om Niall och han såg att mina tårar rann.
-Vad är det? Sa han och torkade försiktigt bort en tår med sin tumme.
-Du är världens bästa, sa jag tyst och han la sin ena arm runt mig och jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg. Han pussade mig lätt på pannan och det rann ner ännu en tår. Vi hade pausat videon, men jag bestämde mig för att se klart den.

-Och ni killar? Vad tycker ni om Alicia? Frågade intervjuaren.
-Hon är fantastisk, som Niall sa! Sa Liam direkt och de andra killarna instämde.
-Ja, vi älskar henne! Utbrast Louis och jag skrattade lite igen.

När intervjun var slut var jag inte alls nervös längre, även om det egentligen var nu jag skulle få ta emot så mycket hat. Men efter det Niall sagt så kände jag mig lugn. Jag hade Niall där och jag hade Harry, Louis, Liam och Zayn. Och såklart min syster. Sanna hade funnits här för mig hela tiden och hon betydder allt för mig. Jag hade inte suttit här idag om jag inte hade haft henne. Hon hade verkligen fått mig att kämpa och inse att livet hade så mycket mer att ge. Att sitta här, hemma hos Niall Horan och kunna krama om honom och pussa honom när jag ville kändes så galet bra. Nästa för bra för att vara sant.

Jag gick in på twitter och jag såg att Niall tweetat, om mig. ”I bet you saw the interview. Whatever you do, be nice to my girl” hade han skrivit och jag log för mig själv och sedan tryckte jag på hans tweet för att se vad fans svarat honom.

___________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Jag såg att Sanna och Alicia kom gående och några minuter senare stod de innanför dörren. Jag kysste Alicia och sedan gav jag Sanna en kram.
-Har ni haft det bra? Frågade jag och dom nickade.
-Och ni då? Sa Sanna och jag nickade.
-Jodå, det gick bra.
-Berättade du? Frågade Alicia och jag nickade.
-Japp, sa jag och hon log mot mig.

När det hade blivit tid för middag satt vi alla hemma hos Liam och snackade. Vi var alla ganska trötta, så efter maten satte vi igång en film, men alla somnade nästa direkt.

-Är du vaken? Frågade jag Alicia och hon nickade lite, även om hon blundade.
-Ja, sa hon och sedan mötte jag hennes blick.
-Vad bra, då är jag inte helt ensam! Hon skrattade lite tyst åt mig och jag la min arm om henne. Hon lutade sitt huvud mot mig.
-Vad sa du i intervjun?
-Det får du se när den kommer ut! Svarade hon och hon gav mig en seriös blick.
-Nej, berätta!
-Det får bli en överraskning!
-Okej då.. men du? Vi måste fixa med skolan till mig och Sanna?
-Jag vet, jag och Liam har redan börjat. Vi ska dit imorgon för att fixa det sista och sen kommer ni kunna börja där redan på tisdag.
-Har ni? Tack! Sa hon och jag pussade henne lätt på kinden.
-Ska vi stanna kvar här i natt eller ska vi gå hem till oss?
-Oss? Sa hon och kollade lite frågande på mig.
-Ja, oss. Det är du och jag Alicia, svarade jag henne och hon log stort. Jag kysste hennes varma läppar hon och hon besvarade min kyss.

När vi vaknade upp nästa morgon var det så man svettades i soffan. Alla hade somnat i soffan och det var riktigt varmt här. Det luktade mat från köket och svett från soffan. Jag tog upp min mobil från fickan och gick in på twitter. ”We all slept in the sofa... woop” skrev jag och sedan tryckte jag på tweet. Jag kollade runt på twitter för att se om intervjun hade kommit ut på youtube, vilket den inte verkade ha gjort. Inte än.
Jag reste mig ur soffan och bestämde mig för att ta en dusch.

Alicias perspektiv

Jag skulle precis trycka ner handtaget på dörren till toaletten när det gick ner av sig själv och dörren öppnades. Ut kom Niall i bara handduk, jag blev väldigt förvånad men ändå glad över att det var Niall. Jag kollade rakt in i hans blåa ögon, han lutades sig mot mig och kysste mig snabbt.
-Godmorgon! Sa jag och han log.
-Godmorgon! Är dom andra vakna?
-Ja, Louis och Zayn... men jag gick där ifrån, för det luktade skit! Niall skratta åt mig och jag flinade lite lätt.
-Du missade duschen med mig, sa Niall och blinkade åt mig, sedan gick han vidare. Jag kollade mot honom och gav honom en konstig blick och sedan gick jag in på toaletten.

-Kommer intervjun ut idag? Frågade jag killarna lite osäkert när vi satt och åt frukost och de alla nickade.
-Japp, den skulle komma ut vid tre tiden, svarade Zayn och jag nickade samtidigt som jag kollade på klockan. 11.34. Jag var ganska nervös, dels för vad Niall hade sagt och sen för vad alla fans skulle säga.
-Alicia, det kommer bli bra! Sa Louis, precis som om han läst mina tankar. Jag log mot honom och hans fina ögon mötte mina.
-Men, tänk så kommer alla hata mig?
-Inte vi! Sa Liam och vi alla skrattade.
-Men om folk börjar skicka massa hat, lova oss att bara skita i de. Även om det kan vara riktigt svårt. Dom ska inte kunna få förstöra för er och är det något, kan du bara säg till, sa Harry och jag log mot honom.
Varför skulle dom behöva vara så söta och snälla? Och så omtänksamma? Jag hade inte snackat så mycket med Louis, Harry och Zayn men jag kände ändå att dom fanns där vid min sida. Det kändes så tryggt att vara här. Jag hade inte tänkt så mycket på mamma och pappa, vilket var skönt. Jag trivdes här så himla bra.
-Men, ska ni fixa med skolan idag?
-Japp! Vi åker dit nu efter frukosten, men ni måste hänga med!
-Är ni säkra på att ni kan gå in där?.. sa jag lite frågande och de nickade.
-Det ska nog gå bra! Sa Niall och jag flinade.
-Okej!

En timme senare gick vi in på den stora skolan. Det kändes lite läskigt, eftersom vi inte gått på en stor skola innan. Jag och Sanna gick lite nervöst efter Niall och Liam. Vi kom fram till en brun dörr och de knackade försiktigt på. En man i svart kavaj öppnade dörren och Niall presenterade sig snabbt. Han lät oss komma in och vi satte oss ner i varsin fåtölj inne på hans rum.

En halvtimme senare var vi på väg ut igen och nu var allt fixat. Rektorn som vi snackat med var verkligen jättetrevlig, även om det inte såg ut så. Jag kollade runt lite och för en gångs skull skulle det bli roligt att börja i skolan. Dagen imorgon skulle börja med matte och där skulle jag få träffa många av de jag skulle ha andra lektioner med. Sanna skulle börja med engelska och jag tror att hon var lite mer nervös än mig.
-Sanna, det kommer gå bra! Sa jag och hon nickade.
-Jag får väl hoppas det, sa hon och Liam som hörde oss kollade mot oss.
-Är ni nervösa för imorgon?
-Lite.. sa vi samtidigt och han flinade.

Skolan la en liten bit utanför London men det tog endast 12 minuter att åka dit med bilen. Och rektorn hade berättat för oss att det fanns bussar som gick varenda dag. Skolan började halv nio och bussen skulle komma klockan åtta, så det skulle bli tidiga mornar, men det kändes faktiskt bra.

När vi kom hem igen gick Sanna hem till Louis och Harry medan jag och Niall gick hem till Niall. VI satte oss direkt i soffan och var så osociala så möjligt. Vi satt där med våra iPhones och var inne på twitter.
-Vilket liv vi har! Sa jag efter ett tag och Niall skrattade åt mig.
-Visst har vi! Han la sin mobil på soffbordet och satte sig intill mig. Han la sin arm runtom mig och jag log mot honom.
Han kysste mig mjukt och varje gång våra läppar möttes var det som om hela jag blev kär, om och om igen. Det var egentligen helt sjukt hur mycket jag gillade Niall. På så kort tid. Eller, gillade honom? Jag älskade ju honom. På riktigt.
-Du är världens finaste, viskade han i mitt öra och jag pussade honom på kinden.
-Du är mycket finare än så, sa jag och han la sin hand på min kind samtidigt som han kollade in i mina ögon.
-Jag älskar dig.
Att höra det från Niall var nog det underbaraste jag någonsin har hört. Jag kände mig som ett fån där jag bara satt och log, men jag kunde inte säga något. Han betydde allt för mig.
-Jag älskar dig. Riktigt mycket, sa jag efter ett tag och han log samtidigt som vi möttes i den mest perfekta kyssen.

-Men, är det okej om jag berättar imorgon då?
-Ja. Så länge det känns rätt för dig.
-Det känns rätt. Jag vet att du kommer klara av att ta emot dåliga kommentarer, du är stark. Och, jag kommer inte låta dom få skicka massa hat, sa han och jag log mot honom.
-Vi ska klara detta, tillsammans, sa jag och vi båda log mot varandra och sekunden senare krockade vi när båda böjde sig fram mot varandra. Vi började skratta och sedan gav jag han en snabb puss på kinden.
_____________________________________________________________________________________
Vi satt och pratade ett tag till innan vi bestämde oss för att gå och lägga oss, vi hade pratat om allt mellan himmel och jord. Det var så härligt att vara med Niall eftersom med honom kunde jag prata om allt, han förstod mig även om han inte hade gått igenom samma saker som mig, han lyssnade på mig och fanns där för mig. Men vi pratade inte bara om tråkiga saker som vi gått igenom, utan jag fick höra många roliga historier från när Niall var liten. Han skrattade åt det han själv sa och att höra hans skratt gjorde mig så himla glad.

När jag vaknade nästa morgon kände jag Nialls arm om mig och jag kände hans varma andetag i nacken. Jag lyfte huvudet lite lätt för att kunna kolla på klockan och såg då att den var halv tolv. Det  var kanske dags att gå? Killarna skulle vara på intervjun halv två och de tog väl ändå lite tid för killar att göra sig klara? Jag var lite nervös inför att Niall skulle säga att det var vi, men jag var ändå glad för det. Det behövde inte komma ut massa rykten om att Niall hade tjej. För nu skulle alla få veta att han hade det. Men jag var rädd för att få en massa hat, fast jag hade en känsla av att jag skulle klara mig bra. Om jag har kunnat klara av allt där hemma i Sverige så skulle jag klara av detta. Jag vände mig om försiktigt och pussade Niall på näsan, han ryckte till lite och jag såg att ett leende på hans läppar.
-Är du vaken gubben? Frågade jag och han öppnade sina vackra blåa ögon som gjorde att det pirrade lite mer i min mage och jag mötte hans blick.

-Ja, det är jag...man vaknar lätt utav dina pussar, men det är bara mysigt.

-Aww, vad gullig du är. Men nu är det nog dags att gå upp eftersom annars kommer du att bli sen och då blir Louis, Zayn, Harry och Liam inte glada.

-Dom kommer bara att älska mig mer då, sa han stolt och log sitt vackra leende.

-Inte mer än vad jag älskar dig, sa jag och pussade honom på munnen. Men vänta, sa jag nyss att jag älskade honom?
-Vad sa du precis Alicia? Frågade han med en undrande blick.

-Att jag älskar dig mer än vad killarna gör. Om det nu är möjligt.

-Jag älskar dig också, du är inte som alla andra...du är speciell, på ett bra sätt.

Han kysste mig mjukt och smekte mig lätt på kinden med sin hand.

När klockan var fem över ett var vi båda helt klara så vi satte oss ner vid köksbordet och Niall tog upp sin iPhone, och jag gjorde detsamma. Jag kollade igenom lite tweets och sedan såg jag att Niall hade tweetat. ”Good morning.. of to an interview today!” stod det och jag ville så hemskt gärna svara och skriva hur mycket jag älskade honom, men jag tyckte det var bäst att vänta, tills efter intervjun i alla fall.

Jag och Sanna hade bestämt oss för att gå runt i London medan killarna var iväg. När bilen kom för att hämta upp killarna sa vi först hejdå till dom och sedan gick vi in mot stan.

-Så, hur är Niall som pojkvän då? Frågade Sanna efter ett tag och jag log mot henne.
-Underbar! Sa jag och log stort. Hon log mot mig.
-Vem har du snackat mest med av de andra killarna då?
-Ehm, Zayn tror jag, sa hon och jag blev lite överraskad eftersom han brukade vara den som var ganska tyst av sig.
-Åh, vad roligt! Gillar du London då?
-Om jag gör! Men, vi måste fixa allt med skolan, sa hon och jag nickade.
-Liam och Niall har lovat att hjälpa oss, vi kanske kan fixa det imorgon? Hon nickade och sedan fortsatte vi att gå.

Vi gick runt i lite affärer och sedan satte vi oss på ett café, där vi satt i nästan en timme innan Niall ringde mig.
-Vi är hemma nu, var är ni? Sa han så fort jag svarade.
-Vi är på ett café... här någonstans i London, sa jag och han skrattade.
-Jaha! När kommer ni hem då?
-Jag vet inte, snart..
-Haha,vad bra, jag saknar dig redan, sa han och jag flinade samtidigt som jag log för mig själv.
-Detsamma! Men, vi är hemma vid fyra då, sa jag och jag såg att Sanna kollade på klockan. Jag la på och sedan kollade jag mot Sanna.
-Hade dom kommit hem?
Jag nickade mot mig och sedan blev jag så nervös. Niall hade ju berättat detta nu. Intervjun skulle förmodligen vara uppe på internet senast imorgon. Det var ganska läskigt, men ändå kändes det bra.
-Men, berättade han om ert förhållande? Frågade Sanna och jag nickade.
-Ja, vi bestämde att han skulle göra det, sa jag lite tyst och hon log.
_____________________________________________________________________________________
Del 36, hope you like it :) 
Hoppas ni hade en bra julafton!
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle komma ut på internet såhär tidigt och det var inte meningen att…

-Tyst Niall, det är lugnt. Jag bryr mig inte om vad fansen tycker, för jag tror att om du är lycklig så är fansen också lyckliga. I alla fall dom flesta.
_____________________________________________________________________________________
Niall kollade oroligt på mig och jag flinade lite åt honom. Jag visste att jag förmodligen skulle få mycket hat, men jag älskade Niall och varför skulle andra människor få förstöra detta? Och, dom kunde inte hata mig som person eftersom dom verkligen inte kände mig. Om dom nu hatar mig, är det mest för det också vill vara Nialls tjej, för vem skulle inte vilja vara det? Jag log lite för mig själv och jag visste hur lycklig jag var. Niall kollade mot mig och jag vände mig mot honom och innan jag hann säga något kysste han mig snabbt.

Jag kollade runt mer och mer på twitter och jag hittade en del bilder till. Det var på en utav bilderna som vi kysstes och på de andra stod vi bara bredvid varandra och höll handen. Vi båda åt varsin macka, utan att säga så mycket. Det kändes som det var en liten pinsam tystnad, men jag visste inte vad jag skulle säga. Det kändes såklart lite tråkigt att fansen skulle börja hata mig, men jag älskade Niall och dom skulle inte få trycka ner mig. Det räckte med allt jag gått igenom innan jag kom hit.

-Jag får låna datorn! Sa Niall och tog den ifrån mig innan jag hann protestera.
Han loggade ut från min twitter och in på sin egen. Han gick in på sina mentions och jag läste den översta.
”The girl on the pic with @niallofficial is sooo cute and I bet she is nice, support them!” stod det och jag log och läste den som var under. ”Don't hate me, but that girl is ugly... sorry @niallofficial but you deserves someone better” och mitt leende försvann, men sedan tänkte jag efter. Hon visste inte vem jag var och hon var avundsjuk. Niall kollade oroligt på mig och jag log mot honom.
-Alicia, förlåt, det var absolut inte meningen att detta skulle hända, jag vill inte att alla börjar hata dig, men bara så du vet, jag kommer inte lämna dig på grund av att folk hatar dig. Dom har sett dig en gång på en bild med mig, dom vet inte hur lycklig du gör mig, sa han och kramade om mig. Jag smälte inombords. ”Dom vet inte hur lycklig du gör mig”. De orden snurrade runt i mitt huvud. Det lät så fint och det gjorde mig så glad. Jag kollade djupt in i hans ögon och sedan lutade jag mig mot hans axel. Han la sin arm runt mig och jag kollade upp mot honom och vi möttes i en sådan perfekt kyss. Här ville man bara stanna tiden och inse hur lycklig man var.

Niall kollade runt lite på twitter innan han bestämde sig för att tweeta. ”I'm eating... ” skrev han och jag skrattade lite åt honom.
-Vad ska vi göra? Titta på en film?
-Ja! Sa jag och han log. Han loggade ut från twitter och satte igång filmen ”The Notebook” och sedan satte han sig tätt intill mig i soffan. Hans mobil vibrerade och han läste smset snabbt och sedan kollade han mot mig.
-Vill du sova här inatt också? Sanna får sova hos Liam och hon äter med dom.
Jag nickade mot honom och han knappade in något och sedan la han ifrån sig mobilen och vi kollade på filmen som i samma sekund började.

När filmen var slut var klockan närmre halv tolv. Vi var ganska trötta, men vi satt kvar i soffan och pratade.
-Du, vi ska på en intervju imorgon, sa Niall.
-Ska ni? Vad kul! När?
-Halv två ska vi va där, sa han och jag log.
-Aha! Sa jag och log mot honom.
-Men, dom kommer fråga om dig, sa han lite tyst och jag nickade.
-Vad vill du att jag säger?
-Niall, det är du som bestämmer!
-Men, det handlar om dig också!
-Ja, jag vet, men du bestämmer.
-Alicia, det handlar inte bara om mig. Det handlar om oss. Och, jag vill inte att du ska få för mycket hat.
-Så, du vågar inte berätta för hela världen att det är vi? Sa jag och han kollade på mig och skakade på huvudet och försökte dra in mig i en kram men jag stoppade han.
-Alicia, tro mig, så är det inte. Men, jag är bara så rädd för du kommer få så mycket hat. Jag skäms inte för att visa alla att du är min, jag vill bara inte att du ska få massa hat.
Jag log mot honom och jag förstod ju. Men samtidigt ville jag inte att vi skulle hålla något hemligt.
-Jag förstår, men samtidigt är det kanske bättre att berätta det? Annars går det bara massa rykten och allt blir så fel, sa jag och han nickade.
-Men, jag vill inte att du ska bli ledsen om du får hat? Du förtjänar verkligen inte att få något hat och dom vet ju inte vem du är, så dom har ingen anledning till att hata dig.
-Jo, sa jag lite tyst och han kollade frågandes på mig.
-Vad för anledning?
-Jag är tillsammans med världens finaste kille... jag hade också varit avundsjuk! Sa jag och han flinade lite åt mig och jag log. Jag kysste honom mjukt och han kramade om mig.
-Du är världens finaste, viskade han i mitt öra.

-Är du trött? Frågade Niall.
-Lite, men kan vi inte sitta här och snacka lite? Det är så mysigt.
Han log och nickade mot mig. Jag satte mig tillrätta. Jag lutade mitt huvud på Nialls axel och hans arm la runt mig.
-Men, är det okej om jag berättar imorgon då?
-Ja. Så länge det känns rätt för dig.
-Det känns rätt. Jag vet att du kommer klara av att ta emot dåliga kommentarer, du är stark. Och, jag kommer inte låta dom få skicka massa hat, sa han och jag log mot honom.
-Vi ska klara detta, tillsammans, sa jag och vi båda log mot varandra och sekunden senare krockade vi när båda böjde sig fram mot varandra. Vi började skratta och sedan gav jag han en snabb puss på kinden.
_____________________________________________________________________________________

När vi stod framför Big Ben kollade jag på Niall och jag mötte hans blick. Han log mot mig och sedan böjde han sig fram för att kyssa mig. Våra läppar möttes ännu en gång och jag blev varm inombords. Efter kyssen kramade jag om honom och log stort. Jag tog upp min mobil för att ta en bild på Big Ben och sedan tweetade jag bilden. ”In London now, with the best persons ever. I love my life!” skrev jag och tryckte på tweet. Jag vände mig mot Niall ännu en gång och han bara stod där och såg så snygg ut. Han la sin arm runt mig och drog mig intill honom. Jag kollade mot honom och han log snabbt innan våra läppar möttes igen. Det var såhär jag ville ha det. Det kändes som en dröm egentligen. En typisk kärleksdröm. Jag stod i London med världens finaste kille. Kunde detta vara sant?
____________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

När vi stod där framför Big Ben och våra läppar möttes så hörde jag något som klickade och jag märkte att något blinkade. Jag vände mig mot det hållet jag tyckte att det kom ifrån, men nej, ingen var där. Jag tänkte inte mer på det och vi började gå lite sakta, vart visste vi inte. Vi gick där längs gatorna i London, hand i hand enda tills det började skymma och vi visste inte riktigt var vi var någonstans.
-Niall, har du någon aning om var vi är någonstans? För det har inte ja, sa Alicia och kollade mot mig. Jag såg rakt in i hennes underbart vackra ögon.

-Nej, det vet jag inte…men jag vet att du finns hos mig, du har mitt hjärta. Det är allt jag vet, sa jag och kysste henne ömt.

-Aww, vad gullig du ska vara då, sa hon och log sitt gulliga leende.

-Haha, varför inte vara lite extra gullig när man har en såhär fin tjej som man får hålla om? När jag sa det så började hon att skratta lite och det smittade av sig.
-Du är lite knas du, men hur ska vi ta oss hem?

-Det är en bra fråga det. Vi kanske ska försöka att fånga en taxi? Sa jag och kände mig som värsta geniet.
-Hur menar du med att fånga en taxi? Frågade Alicia och hon började skratta, men jag fattade inte varför.
-Ibland är du riktigt blond, gumman…men jag gillar dig ändå, väldigt mycket., svarade jag och kramade om henne samtidigt som hon fortsatte att skratta.

-Nej, det är bara det att jag såg det framför mig precis som om du skulle springa runt och fånga upp taxibilar med händerna, precis som man gör med leksaksbilar, svarade hon och skrattade ännu mer, och än en gång smittade skrattet av sig.

-Du är för rolig och väldigt konstig ibland, och det är det jag gillar med dig, sa jag och kramade om henne ganska hårt.

Alicias perspektiv

När vi kom hem till Niall var det tyst och mörkt i hela lägenheten. Jag var helt slut i benen eftersom vi hade gått så mycket idag. Jag visste inte hur långt vi hade gått, men långt var det i alla fall. Vi gick ju i några timmar.

Jag gick och hämtade Nialls dator som var inne på hans rum, sedan gick jag och satte mig i soffan i vardagsrummet. När jag hade tryckt på starta, så var jag tvungen att skriva in ett lösenord. Men jag visste ju inte vad det var.
-Niall, kan du komma och skriva in lösenordet på datorn?

-Nej, jag orkar inte…jag håller på att fixa lite saker här i köket, sa han lite drygt.
-Men Niall, snälla, söta, rara Niall…jag behöver komma in på din dator, måste kolla twitter, snälla Niall, sa jag och vände mig mot dörren till köket där Niall nu hade ställt sig.

-Det är klart du ska komma in på min dator, du ska få veta mitt lösenord också, bara för att du ska kunna låna datorn när du vill. Dina saker är mina saker, sa Niall och kramade om mig bakifrån eftersom jag satt i soffan och han stod upp bakom mig.

-Aww, vad gullig du är. Då hoppas jag på att om du gör en macka till dig så är den till mig också. Har jag rätt?

-Haha, nej du har inte rätt. Jag vill gärna äta min egen mat, men du får ta vad du vill från kylskåpet och ville du veta mitt lösenord?

-Ja, det ville jag!
-Lösenordet är ”jagsaknardigalicia”, jag ändrade det när ni åkte här ifrån första gången och har inte velat ändra det sedan dess, viskade han i mitt höra och sedan pussade han mig på kinden.
-Tack!
-Vänta lite, jag kommer snart…ska bara ut i köket och hämta något, sa han och sprang in mott köket.

När han kom tillbaka hade han lite mackor i händerna. Han la alla utom två på bordet, han tog dem i varsin hand och gav sedan den ena mackan till mig.

-Men nu tar jag ju din mat, sa jag och Niall bara log mot mig.
-Men nu bjuder jag eftersom jag är extra snäll idag.
-Du är alltid snäll, du är alltid helt underbar.

Jag loggade in på min twitter för att se vad som hade hänt, jag såg ett tweet där det stod typ ”Stay away from my Nialler or I will…” och sen en länk till en bild. Nyfiken som jag var så tryckte jag upp bilden och kollade mot Niall, som såg besviken ut.

-Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär, det var inte meningen att det skulle komma ut på internet såhär tidigt och det var inte meningen att…

-Tyst Niall, det är lugnt. Jag bryr mig inte om vad fansen tycker, för jag tror att om du är lycklig så är fansen också lyckliga. I alla fall dom flesta.
____________________________________________________________________________________
Tack för alla underbara kommentarer...fortsätt att kommentera för då blir vi mer peppade till att skriva vilket leder till en bättre uppdatering! :)
/Angelica & Johanna

När klockan var halv tolv mötte vi upp Liam, Harry, Zayn, Louis och Sanna. Jag gav de alla varsin kram och när jag kramade om Sanna kollade hon lite undrande på mig.
-Vad du verkar gald..
Jag skrattade lite för mig själv och insåg att jag inte skulle lyckas hålla detta hemligt så länge.
_____________________________________________________________________________________
-Vart ska vi gå? Frågade Liam och alla ryckte på axlarna.
-Ska vi gå runt i stan och riskera att bli hittade av fans eller ska vi.. okej, vi lär bli hittade i vilket fall som helst, sa Zayn och alla skrattade. 
-Vi stannar här, sa jag och de nickade mot mig och jag såg att Niall log lite mot mig och jag log tillbaka.

Vi gick in i ganska många affärer och jag och Niall hade inte direkt visat något, men det kändes jobbigt att hålla det hemligt för killarna och Sanna, eftersom det var de som vi förmodligen skulle spendera mest tid med. Jag gick bredvid Niall och även om det faktiskt kändes lite pinsamt så visste jag att jag inte skulle ångra det efteråt. Jag förstod att de andra skulle lägga märke till det ganska snabbt, men jag gillade Niall och jag ville visa världen det. Eller i alla fall de som kunde se mig just nu. Jag kollade mot honom. Hans fina ansikte och hans klarblåa ögon fick mig att le och jag kollade ner mot hans hand. Jag rörde vid hans hand lite lätt och han kollade mot mig samtidigt som han log och jag kände att hans varma hand kramade om min hand.

Jag kände på mig att både Louis och Liam kollade mot våra händer, men de sa inget. Jag var faktiskt lite nervös men samtidigt så himla glad. Att gå här. Med Niall. Hand i hand. Och med Louis, Liam, Zayn, Harry och Sanna. De som förändrat mitt liv.

-Någon som håller handen? Fick Louis ur sig efter några minuter och jag flinade lite och kände att jag rodnade lite.
Niall vände sig bakåt och han log mot honom.
-Avundsjuk? Sa han och blinkade.
-Lite.. sa han och tog snabbt tag i Harrys hand.
-Inte nu! Sa han och log stort. Niall och jag skrattade åt honom och sedan mötte jag Liams blick. Han log mot mig och jag tror han fattade. Han hade nog förstått att jag gillade Niall, väldigt mycket. Jag log tillbaka och han flinade lite mot mig. Sedan kollade jag mot Sanna och hon såg mest förvånad ut och jag skrattade lite mot henne.
-Ska vi gå och fika? Frågade Niall och alla nickade.

Vi gick in på närmsta café, där det inte fanns så mycket folk. Jag och Liam satte oss ner vid ett bord medan de andra gick för att beställa vad vi alla ville ha.
-Så, är det du och Niall? Frågade han och jag kunde inte låta bli att le.
-Ja, sa jag och han log.
-Han förtjänar verkligen en sån bra tjej som dig och du förtjänar en sån bra kille som Niall, sa han och det fick mig att le ännu mer.
-Aw, Liam du är så snäll och du ska veta vilken bra vän du är, sa jag och han log.

När de kom med allt de beställt satte de sig ner. Jag satt innerst och bredvid mig satte sig Louis och mittemot mig satte sig Niall.
-Grattis! Sa han och han kollade mot oss. Jag såg att Niall log stort och jag kunde inte låta bli att göra detsamma.
-Ni passar perfekt, sa Zayn, som satt längst ifrån oss och jag kollade mot honom och kände att alla blickar var på mig och Niall. Jag rodnade lite och visste inte vad jag skulle svara.
-Visst gör vi? Sa Niall och alla började skrattade. Jag andades ut lite. Det var inte så farligt att berätta det. Jag älskade verkligen hur killarna var mot varandra. Jag hade inte ens varit här mer än ett dygn, men jag hade redan förstått hur man skulle vara här. Man skulle vara sig själv. Man skulle skratta åt de man tycker är kul och man kan säga vad man vill. Alla älskar alla och alla är vänner. Och killarna är så gulliga mot varandra. Det fanns inget bättre än att se killarna le. Ja, visst det var Niall som var min, på riktigt. Men jag gillade dom andra också, såklart. De var mina bästavänner, även om detta bara var den andra gången jag träffade Louis, Harry och Zayn. Första gången var jag ett vanligt fan, nu var jag en av deras vänner.

Vi satt ganska länge och snackade och allt var bara så perfekt. Jag älskade detta. Jag hade inte mått såhär bra på länge.
-Vad ska vi hitta på nu?
-Kan vi inte gå till Big ben?
-Men det är så långt! Utbrast Harry och alla flinade åt honom.
-Orkar du inte gå lille du? Frågade Louis och Harry slog till han lite lätt.
-Nej, bara för jag är minst, sa han och sedan vände alla sina blickar mot Sanna.
-Okej, kanske inte... sa han och vi började skratta. Jag älskade att jag verkligen kunde vara mig själv här. Niall och Liam visste det mesta om mig, men dom gillade mig ändå. Och det gjorde mig så glad att tänka på att Niall var min.

-Vill ni två gå lite själva? Frågde Louis och flinade mot oss. Niall kollade på mig och sedan mot Louis.
-Visst, sa han och Louis log. Vi tog på våra jackor och satte våra tallrikar och glas på en bricka. Vi gick ut och stannade precis utanför dörren till caféet.
-Är det okej för dig om du är med de andra killarna? Frågade jag Sanna och hon nickade.
-Ja, det har jag inget emot, svarade hon och jag log mot henne.
-Och, grattis! Sa hon och jag kramade om henne.
-Tack, världens bästa syster!

Vi skildes åt och Niall tog tag i min hand och jag kollade mot honom och han log stort.
-Vart ska vi gå? Frågade jag.
-Big ben? Jag nickade mot honom och log.

När vi stod framför Big Ben kollade jag på Niall och jag mötte hans blick. Han log mot mig och sedan böjde han sig fram för att kyssa mig. Våra läppar möttes ännu en gång och jag blev varm inombords. Efter kyssen kramade jag om honom och log stort. Jag tog upp min mobil för att ta en bild på Big Ben och sedan tweetade jag bilden. ”In London now, with the best persons ever. I love my life!” skrev jag och tryckte på tweet. Jag vände mig mot Niall ännu en gång och han bara stod där och såg så snygg ut. Han la sin arm runt mig och drog mig intill honom. Jag kollade mot honom och han log snabbt innan våra läppar möttes igen. Det var såhär jag ville ha det. Det kändes som en dröm egentligen. En typisk kärleksdröm. Jag stod i London med världens finaste kille. Kunde detta vara sant?

Alicias perspektiv
Du är speciell Niall, för mig är inte du den kända Niall Horan från pojkbandet One Direction, utan du är så mycket mer för mig...du är mitt allt, min allra bästa vän som jag någonsin har haft och nu även min pojkvän om det är så du vill att det ska vara, sa jag och lutade mig sakta mot hans ansikte, jag mötte hans läppar i en kyss som han besvarade. Det var så perfekt och nu kändes det rätt. Det var hos Niall jag ville vara.
Vi avslutade kyssen och jag kollade på Niall, han hade världens största leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
Jag log mot honom och jag kände lyckan inom mig. Jag visste att jag var trygg här. Hos Niall, i London med min syster och de fem mest underbara killarna på denna jord. Fast, Rasmus saknades. Men han fanns där, i våra tankar och långt in i mitt hjärta. Han hade en speciell plats och ingen kunde ta över hans plats.

-Vart kan jag sova? Frågade jag lite tyst.
-Antingen i soffan eller i min säng..
-Och du då?
-I min säng... med dig, sa han och flinade. Han drog in mig i en varm kram och jag la min armar runt honom. Det kändes bara så perfekt att stå här och krama om honom.

-Godnatt, sa Niall tyst och hans röst vara bara så sexig. Jag blunda för mig själv och bet mig själv i tungan för att lyckas att inte skrika rakt ut. Jag insåg också att jag förmodligen var den lyckligaste tjejen just nu. Jag var egentligen ett sort fan av killarna och nu låg jag här, i Nialls lägenhet och jag hade kysst han. Och jag kunde kalla honom min. Min Niall. Fast det var en sak jag oroade mig lite över. Fansen. Vi kunde ju inte hålla detta hemligt föralltid.
-Niall?
-Mm, svarade han väldigt tyst och jag ångrade mig i samma sekund.
-Vad?
-Inget, sa jag och han vände sig om och såg klarvaken ut.
-Jo, vad?
Jag skrattade lite åt honom och han gav mig en blöt puss på kinden.
-Berätta!
-Jo, tänkte bara på det här med alla fans. Tänk så gillar dom mig inte och allt kommer bara bli så jobb..
-Alicia, jag gillar dig. Vad dom tycker spelar inte så stor roll för mig när det gäller mitt privatliv, sa han och jag log mot han.
-Säker?
-Helt säker. Sov gott! Sa han och jag gav han snabbt en puss på kinden innan jag vände mig om och somnade.

När jag vaknade nästa morgon var jag först lite snurrig i huvudet och jag kollade upp i taket. Jag tänkte efter vad som faktiskt hänt kvällen innan. Niall var min nu och jag log lite för mig själv. Jag kollade åt höger. Ingen Niall. Leendet försvann lite men sedan hörde jag hur han höll på i köket och några minuter senare kom han i i rummet och satte sig på sängkanten.
-Godmorgon! Han böjde sig ner och hans läppar mötte mina. Det kändes så perfekt och jag log mot honom.
-Vill du ha frukost? Jag nickade och han drog upp mig.
-Inte frukost på sängen? Sa jag lite surt men jag kunde inte hålla mig för skratt.
-Nej, då måste vi bara städa hela sängen sen, sa han och jag skrattade ännu mer.

Vi satte oss vid matbordet och började äta.
-Vi måste ju säga till dom andra att det är vi nu, sa jag och kollade försiktigt upp på Niall.
-Jag vet. Vi pratade om att gå och shoppa lite? Eller, ni kanske hellre vill stanna hemma och spela TV-spel?
-Shoppa? Ja! Utbrast jag och Niall skrattade åt mig.

När klockan var halv tolv mötte vi upp Liam, Harry, Zayn, Louis och Sanna. Jag gav de alla varsin kram och när jag kramade om Sanna kollade hon lite undrande på mig.
-Vad du verkar gald..
Jag skrattade lite för mig själv och insåg att jag inte skulle lyckas hålla detta hemligt så länge.
_____________________________________________________________________________________

-Har jag någon gång sagt hur fin du är? Sa han ganska tyst och jag flinade samtidigt som jag skakade på huvudet. Han kollade in i mina ögon och sedan såg jag att han lutade sig fram mot mig. Han läppar var inte långt från mina och egentligen kändes det ganska fel. Jag kände inte Niall så jättebra och jag hade precis kommit hit, men jag kunde verkligen inte motstå hans läppar. Jag lutade mig sakta mot honom och våra läppar möttes.
____________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

När jag mötte Alicias läppar så var allt så underbart, men det tog snabbt slut. Alicia backade bakåt och jag kände hur det brast inom mig, jag ville att det skulle bli vi. Jag kollade ner mot golvet och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det kändes nu som jag aldrig skulle kunna få den jag vill ha mest i hela världen. Alicia är speciell, hon är inte som alla andra.
Hon satte sig ner på min säng och kollade ner mot golvet, men efter ett tag vände hon blicken mot mig och tittade på mig med ledsna ögon.

Alicias perspektiv

Jag satte mig på Nialls säng och kollade ner i golvet. Kyssen kändes så rätt men ändå så fel, Niall är helt underbar och han är den snällaste människan jag känner. Men jag kunde inte kyssa honom, jag tänkte för mycket på Rasmus. Det var egentligen Rasmus jag skulle kyssa varje dag, men han gick bort och försvann in i himlen som en ängel. Fast jag tror att han vill att jag ska gå vidare och hitta en kille som verkligen älskar mig för den jag är och som kan acceptera hela mig. Niall är en sådan kille, man märker på honom att han verkligen gillar mig för den jag är. Hans underbara blickar som han brukar ge mig är oslagbara. Mitt hjärta slår snabbare när jag är i närheten av honom. Kan det vara kärlek?

Jag kollade upp mot honom och jag såg då att han var ledsen och besviken. Jag fick lite skuldkänslor eftersom jag hatade att göra folk ledsna och besvikna, särskilt Niall som har hjälp mig så mycket och som betyder så sjukt mycket för mig. Han tittade upp mot mig och jag såg att en tår rann nerför hans kind. Jag gav honom en blick som sa att han skulle komma och sätta sig bredvid mig. Han kom och satte sig ner, men ingen sa något.
Vi satt där i kanske en minut innan Niall sa något,
-Förlåt, jag skulle inte ha gjort så efter allt du har gått igenom, men jag gillar verkligen dig och jag kan inte hjälpa att du är så underbar, sa han och kollade ner i golvet. Jag satte mig närmre honom och höll om honom med min högra arm.
-Det är lugnt Niall, det kändes både rätt och fel så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag gillar också dig, väldigt mycket. Bara jag får ett sms från dig gör mig helt överlycklig och varm inombords, sa jag och kramade om honom hårdare. Jag såg att han fick ett leende på sina läppar och man såg hoppet i hans ögon.
-Så hur ska vi göra? För jag vill inte att vår vänskap ska förstöras, särskilt inte förstöras utav mig, sa han och hans leende försvann igen.

-Jag vet inte riktigt, det känns fel mot Rasmus att bli tillsammans med någon annan efter så här kort tid, men jag har fallit pladask för dig och du betyder verkligen allt för mig, sa jag samtidigt som jag kollade rakt in i hans ögon.
-Men du tror inte att han vill att du ska gå vidare och leva lycklig? Frågade Niall med ett leende och jag skrattade till.
-Det tror jag att han vill. Jag vet att han vill att jag ska vara trygg, han vill inte att jag hamnar i fel händer och jag känner mig trygg när jag är med dig. Du är speciell Niall, för mig är inte du den kända Niall Horan från pojkbandet One Direction, utan du är så mycket mer för mig...du är mitt allt, min allra bästa vän som jag någonsin har haft och nu även min pojkvän om det är så du vill att det ska vara, sa jag och lutade mig sakta mot hans ansikte, jag mötte hans läppar i en kyss som han besvarade. Det var så perfekt och nu kändes det rätt. Det var hos Niall jag ville vara.
Vi avslutade kyssen och jag kollade på Niall, han hade världens största leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för väldigt kort och sen del, men jag (Johanna) kan varken koncentrera mig eller fokusera på något för tillfället...allt jag har i huvudet är telefonsamtalet jag fick med Niall och jag är så extremt tacksam för det.
Älskar alla era kommentarer, dem är underbara, ni är underbara!
Hoppas ni gillar att det är lite "love is in the air" :) 
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

Jag kollade bak och gav hennes mamma en ganska sur blick. Hennes mamma kollade mot mig och sedan ner i sin tidningen. Jag försökte koppla bort den lilla skrikande tjejen genom att läsa i tidningen. Sanna hade somnat och jag bestämde mig för att göra detsamma.
___________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Att sitta på flygplatsen och vänta på någon man saknar väldigt mycket är så drygt och nervöst. Jag kollade på klockan varannan sekund och sedan upp mot dörren där dom snart skulle komma. Kunde inte Alicia och Sanna komma snart? Jag ville bara se dom, men allra helst springa fram och krama om dom. Jag ville verkligen ha Alicia hos mig nu, jag saknade hennes underbara kramar och hela henne. Jag var så glad att de bestämt sig för att åka, men jag förstod att det kändes lite jobbigt. Men jag ville bara få se dom må bra och jag visste att allt skulle fixa sig. De andra killarna stod en bit ifrån mig och snackade. Jag ville faktiskt sitta här lite för mig själv, men jag var glad att killarna hade velat följa med hit. Och dom var minst lika förväntansfulla som jag var.

Jag kollade upp mot dörren och i samma sekund öppnades den och det kom en hel del folk. Mitt hjärta slog lite fortare, men jag lugnade mig direkt. Jag kollade dit och till sist fick jag syn på Sanna och Alicia. Jag vinkade lite diskret mot dom, men tillräckligt mycket för de skulle se mig. De sprang mot mig och jag log världens största leende.
-Hej! Utbrast Alicia och jag sträckte ut mina armar och kramade om henne. Jag tryckte henne emot mig och log stort för mig själv. Sanna kramade om dom andra, förmodligen Liam först medan jag och Alicia stod kvar där. Det kändes så tryggt att ha henne här, i min famn. Jag gav henne en puss på kinden och sedan släppte jag taget om henne.
-Jag har saknat dig så mycket, sa hon lite tyst och jag log.
-Jag med.

Hon gick och kramade om de andra killarna och Sanna kom fram till mig.
-Hej, sa hon lite tyst och jag log.
-Hej! Sa jag och drog in henne i en varm kram. Även om jag kände något lite extra för Alicia, så var Sanna också speciell. Hon var verkligen en rolig tjej och de bästa var att hon faktiskt skrattade åt mina skämt. Jag var så glad inom mig just nu. Att Sanna och Alicia hade kommit och att dom faktiskt skulle stanna här nu. Inte bara i några dagar, utan längre. Hur länge visste jag inte, men jag visste att det skulle bli bra.

Alicias perspektiv

Vi tog en taxi till våra lägenheter där dom satt in sina väskor och sedan bestämde vi oss för att vi skulle gå runt lite inne i London.
-Vart ska vi gå? Frågade Sanna och alla ryckte på axlarna.
-Ja, en bra fråga! Svarade jag och hon log.
-Vi kan åka London Eye? Förslog Harry.
-Ja! Sa jag direkt och Harry log mot mig.

När vi satt högst upp i London Eye var klockan närmre halv tio och vi kom då att tänka på att vi inte ätit något.

-Kan vi inte bara beställa pizza och äta i någons lägenhet? Frågade Louis och alla nickade.
-Det låter bra! Sa Niall och log.
-Vi kan äta i min lägenhet, sa Liam och alla nickade mot honom.
-Har du städat eller? Frågade Zayn lite retfullt och han nickade stolt.
-Faktiskt! Det skulle ju komma fin besök, sa han och kollade mot mig och Sanna. Jag log mot honom och han log sitt söta leende tillbaka.

När vi kom hem till Liams lägenhet hade vi med oss sex stora pizzor som vi snabbt delade och sedan satte vi oss framför TV:en. Liam satte på filmen ”Love Actually” och vi började äta. Alla satt helt tyst och åt samtidigt som alla kollade på filmen. Jag sneglade lite på Niall när han satt där och åt. Han var så söt. Och jag tänkte efter. Hur skulle jag någonsin kunna tacka honom, och de andra killarna, för de dom gjort för oss? Jag tog den sista biten av pizzan och sedan lutade jag mig tillbaka i soffan. Niall, som satt bredvid mig, kollade mot mig och jag log. Han log tillbaka och jag kände att jag blev lite röd i ansiktet. I huvudet snurrade det mycket tankar om hur mamma och pappa hade det, men jag insåg också hur bra jag redan mådde. Bara av att sitta här med de fem killar som faktiskt förändrat mitt liv.

När filmen var slut hade Zayn, Sanna och Harry redan somnat och vi skrattade lite åt dom. Vi väckte försiktigt Zayn och Harry men lät Sanna sova vidare.
-Är det okej om hon sover här inatt då? Frågade jag lite osäkert och Liam nickade.
-Såklart! Tror du det är okej för henne om hon sover i soffan? Jag nickade mot honom och han log.
-Bra!
Vi sa först hejdå till Zayn, Louis och Harry och jag, Niall och Liam satte oss ner för att snacka lite.
-Känns det bra att vara här? Frågade Liam och jag nickade.
-Ja, fast det var lite jobbigt att lämna mamma och pappa. Mamma verkade jätteledsen, men hon kanske insåg efter att vi åkt att hon varit världens sämsta mamma, sa jag lite tyst och jag kände att tårarna brände bakom ögonen.
-Hur tror du Sanna känner då?
-Hon är nog lite nervös och hon var lite osäker på att åka, men vi litar på er!
De nickade mot mig och jag log.
Efter att klockan blivit halv två kände vi att det var dags att gå hem. Vi sa hejdå till Liam och jag följde med Niall hem till hans lägenhet, vilket inte var så långt.

Jag gick direkt in och borstade tänderna och tog bort de lilla smink jag hade. Jag borsta igenom mitt hår och tog på mig min pyjamas tröja och ett par shorts. När jag kom ut från badrummet stod Niall vid sin säng i bara kalsonger och jag kunde verkligen inte låta bli att titta. Jag kände att han kollade på mig och jag mötte hans blick. Han log mot mig och flinade. Jag började förmodligen rodna och jag kollade ner i golvet. Två sekunder senare stod han framför mig och jag kände att han la sin hand på min kind. Jag kollade upp och såg att han stod bara en halv meter ifrån mig. Jag log lite svagt mot honom och han drog sin tumme lätt över min kind. Jag log större mot honom.
-Har jag någon gång sagt hur fin du är? Sa han ganska tyst och jag flinade samtidigt som jag skakade på huvudet. Han kollade in i mina ögon och sedan såg jag att han lutade sig fram mot mig. Han läppar var inte långt från mina och egentligen kändes det ganska fel. Jag kände inte Niall så jättebra och jag hade precis kommit hit, men jag kunde verkligen inte motstå hans läppar. Jag lutade mig sakta mot honom och våra läppar möttes.

Mamman's perspektiv

När dom gick ut där med sina resväskor kändes det så jobbigt. Jag visste att det var på grund av oss som dom gjorde detta. Vi hade varit världens hemskaste föräldrar. Varför hade jag inte brytt mig? Det var först nu jag insåg hur mycket Alicia och Sanna betydde för mig. Men det var för sent.
_____________________________________________________________________________________
Vi stängde dörren efter dom och när jag vände mig om kände jag en tår rinna ner för min kind. Jag ställde mig vid köksfönstret och såg att Alicia och Sanna hoppade in i en taxi som väntade på dom. Jag vinkade sakta mot dom, i hopp om att allt bara skulle vara en dröm och att dom faktiskt skulle komma upp hit till lägenheten inom några minuter och jag skulle få en andra chans. Jag såg hur taxin körde iväg och jag visste att min andra chans inte skulle komma.

Sannas perspektiv

När vi satt i taxin på väg mot flygplatsen snurrade det så mycket tankar i mitt huvud. Det kändes konstig att lämna mamma och pappa. Detta var inte bara en resa över en helg, det var en resa på obestämd tid. Det kunde bli att jag träffade dom till jul eller kanske om ett år? Men, jag visste att det var detta jag ville inners inne.

-Vad kostar det? Frågade Alicia när vi skulle hoppa av taxin.
-150 kronor, svarade han surt och jag visste att vi inte hade så mycket pengar med oss. Alicia letade igenom sina fickor och kollade på mig och sedan mot chauffören.
-Ehm.. mina pengar är borta. Förlåt.
Han kollade mot henne och man kunde verkligen se på honom att han blev mer sur än vad han redan var.
-Mm.
-Jag glömde dom hemma, men hade jag haft pengar hade jag såkl..
-Ja, avbröt han samtidigt som man kunde se att han mimade ”förbaskade ungar” tyst för sig själv.
-Gå nu, sa han och vi nickade, hoppade av bilen och tog snabbt våra tunga resväskor.

När vi kom till flygplatsen checkade vi in våra väskor, som vägde lite för mycket och sedan gick vi mot säkerhetskontrollen, där vi nästan var först så vi gick igenom direkt. Nu fanns det ingen återvändo. Vi var här. På den sidan av flygplatsen där man bara kom ut i världen. Det var dags att lämna Sverige bakom sig. Även om det kändes tungt och jobbigt, så var jag så glad.

-Vill du ha något att äta?
-Men, du hade ju glömt pengarna?
-Dom kom tillbaka nu! Svarade hon och log lite mot mig. Jag flinade åt henne och 2 sekunder senare brast vi båda ut i skratt.

Alicias perspektiv

Vi åt lite, kollade i lite affärer och jag fick syn på skvaller tidning där jag såg en bild på mig och Niall. Jag skrattade lite och läste snabbt igenom artikeln.

När klockan var tjugo i sju satt vi inne på flygplanet och väntade på att få flyga iväg och börja ett nytt liv. Där ingen kände oss och ingen kunde döma oss efter rykten. Jag tog upp min mobil och skrev in ett sms till Niall. ”Hej! Vi lyfter om tjugo minuter, vi sitter här, redo att åka! Vi saknar er, men snart ses vi. Är ni på flygplatsen när vi kommer? xx”. Jag tryckte på skicka och var på väg att stänga av mobilen när jag fick ett svar. ”Låter bra, vi saknar er och såklart kommer vi vara där! xx”. Jag log för mig själv och sedan stängde jag av min mobil.
-Sanna, detta kommer bli så himla bra! Sa jag och hon nickade mot mig.
-Jag vet! Utbrast hon och jag log.
-Men, tyckte inte du det var lite jobbigt när vi lämnade mamma och pappa?
Jag tänkte efter lite. Visst, det kändes... konstigt att veta att jag åker hit utan att veta när jag kommer få träffa dom igen, men samtidigt visste jag att jag gjorde helt rätt.
-Jo, lite. Men, Sanna vi kan inte bo kvar hos mamma och pappa. Dom kanske inser nu att dom har behandlat oss som skit, men hade vi inte åkt hade dom inte insett det.
Hon nickade och log mot mig. Jag gav henne en kram och log för mig själv.

När klockan var exakt 19.00 började planet rulla och två minuter senare kunde vi utöver Göteborg och vi såg mer och mer av de som från och med nu var en annan del av vårt liv. Vi hörde inte hemma där just nu. Jag letade upp min tidning ur mitt handbagage och satte mig tillrätta för att läsa. Bakom oss satt en mamma med ett litet barn, som inte verkade ha något emot att störa andra. Hon skrek, sjöng, skrattade och allt. Ett tag blev hon ganska tyst men tydligen hade hon ingen lust att sova. Hon började skratta, sjunga och skrika igen och till min glädje började hon att sparka på min stol. Jag kollade bak och gav hennes mamma en ganska sur blick. Hennes mamma kollade mot mig och sedan ner i sin tidningen. Jag försökte koppla bort den lilla skrikande tjejen genom att läsa i tidningen. Sanna hade somnat och jag bestämde mig för att göra detsamma.
_____________________________________________________________________________________

När vi kom hem kollade jag på resväskan som stod där och bara väntade på att få checka in och blev kastad in på ett flyg till London. Jag satte mig ner i sängen och klickade mig inte på twitter. Jag kollade igenom lite tweets. I en tweet stod det ”OMG, Niall and a girl.. don't know where..” och sedan en länk. Jag tryckte på länken och fick upp en bild. En bild på mig, Niall, Sanna och Liam. Niall stod och kramade om mig och det var precis i det ögonblicket då han hade gett mig en liten puss på kinden. Jag suckade och insåg vad detta skulle leda till.
_____________________________________________________________________________________
”Niall, det har tydligen kommit ut bilder på oss nu, från flygplatsen...” skrev jag i ett sms till Niall och han var snabb med att svara. ”Såg det! Bara skratta åt det.. det är vi som vet sanningen! Saknar dig redan!” Jag log lite för mig själv och kollade på klockan och sedan mot väskan som stod på golvet. Jag reste på mig och fortsatte med att lägga ner alla kläder i resväskan.

En vecka senare (fredag eftermiddag)

Klockan var lite efter halv tre. Egentligen slutade jag tidigt på fredagar, men denna fredagen var speciell. Jag hade fått stanna kvar i skolan för att fixa det sista med allt som skulle vara klart. Klockan sju ikväll skulle vi ta flyget till London och åka iväg från allt. Vi skulle lämna detta helvete som vi faktiskt levde i, vi skulle lämna alla falska människor, vi skulle lämna allt jobbigt bakom oss. Mamma och pappa var inte de gladaste, men vi brydde oss inte riktigt om vad dom tyckte, eftersom det trots allt var deras fel att vi inte mådde bra.

När jag kom hem satt Sanna inne på vårt rum och försökte stänga sin väska. Jag flinade lite mot henne och hon kollade mot mig.

Sannas perspektiv

-Vad? Frågade jag lite irriterat och Alicia fortsatte skratta.
-Hur mycket har du packat ner? Jag kollade på väskan och sedan på Alicia igen.
-Kanske för mycket, sa jag lite tyst och sedan började vi skratta. Alicia satte sig på väskan och till slut var den stängd.
-Hur känns det? Frågade Alicia och jag satte mig bredvid henne, på väskan.
Jag var jätteglad. Jag hade länge drömt om att i alla fall få åka till London och efter att vi varit där den helgen när vi träffat killarna kände jag på mig hur jag verkligen älskade London. Allt var på ett annat sätt. Men, samtidigt kändes det ganska jobbigt att lämna Sverige, mina föräldrar och mina vänner. Även om mamma och pappa inte tog hand om mig som de borde göra, så var det mina föräldrar. Och mina vänner. Det skulle bli så tomt utan dom. Men valet var ändå så lätt. Sverige eller London? Nästan svälta ihjäl eller må bra? Vara ledsen eller vara glad? Jag visste att det var i London jag ville bo och det var där jag ville leva min dröm. Det kändes lite overkligt och veckan som gått hade bara kretsat runt London. Alla hade frågat mig massa saker och bett mig att stanna här. I vissa stunder hade jag varit nära på att säga att jag inte ville med, men det fanns saker som stoppade mig. Jag visste att jag skulle må bättre där. Jag kände inte någon i London och jag var bara 13 år Jag och Alicia skulle bo i en lägenhet tillsammans och vi hade ingen aning om var, men jag litade faktiskt på Liam och Niall. Även om jag knappt kände dom, så var det något som sa inom mig att om jag lyssnade på dom så skulle allt fixa sig. Och, jag hade inte så mycket att förlora. Detta var min dröm och jag visste att det skulle bli bra i slutändan. Om inte, visste jag hur man bokade flygbiljetter hem igen.

-Vad är klockan?
-Bara lite över tre och flyget går inte förrän klockan sju! Svarade Alicia och jag nickade.
-Jag vet.
Jag tog upp min mobil och gick in på facebook, men gick ut därifrån lika snabbt. Jag ville inte snacka med någon mer om detta. Det skulle bara få mig att fundera på om jag verkligen skulle åka.

När klockan var lite över fyra stod vi klara för att åka. Jag tog på mina mörkblåa converse och min svarta skinnjacka.

-Hejdå! Ropade vi och två sekunder senare stod mamma och pappa framför oss. Jag kunde se att de båda två hade tårar i ögonen, och det fick mig att tveka ännu mer. Gjorde jag rätt? Pappa kramade om Alicia och mamma gick mot mig och kramade om mig. Jag la mina armar runt henne och kramade om henne hårt. Jag snyftade till lite, för det kändes verkligen konstigt att vi skulle lämna dom, men samtidigt var det ju detta jag ville. Jag mådde inte bra här och det var dags att börja om. Jag gav pappa en lång kram och sedan log jag mot dom.
-Hejdå! Sa jag och Alicia samtidigt och de log mot oss.

Mamman's perspektiv

När dom gick ut där med sina resväskor kändes det så jobbigt. Jag visste att det var på grund av oss som dom gjorde detta. Vi hade varit världens hemskaste föräldrar. Varför hade jag inte brytt mig? Det var först nu jag insåg hur mycket Alicia och Sanna betydde för mig. Men det var för sent.

-Hej, sa jag.
-Alicia, vad tror du? Att vi bara kommer låta dig och Sanna flytta till London helt ensamma? Ni känner ingen där och ni kommer inte klara er! Skrek hon åt mig och jag kände att tårarna brände bakom ögonen. Jag ville inte gråta. Jag märke att Niall, Liam och Sanna kollade på mig. Varför skickade jag smset? Varför?
_____________________________________________________________________________________
Jag tog bort mobilen från örat och stängde av samtalet. Jag la ner mobilen i fickan, i hopp om att jag skulle lyckas hålla tårarna inom mig. Jag reste på mig och tog på min jacka och jag kollade mot Sanna. Hon kollade lite oroligt mot henne och jag nickade lite lätt mot henne. Hon reste på sig och tog på sig sin jacka.
-Vi ses sen, sa jag tyst och sedan gick jag iväg med Sanna efter mig.

När vi kom innanför lägenhetsdörren kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Jag slängde min jacka på golvet och tog av mina skor, sedan jag jag rakt in på vårt rum och lade mig ner i sängen. Livet som för en halvtimme sedan varit så perfekt? Alla tankar om att jag skulle flytta till London och hur bra det skulle bli. Att mitt liv kanske skulle bli bra och att jag skulle må bra. Alla tankar var borta. Inget att le för. Jag kunde glömma mysiga kvällar i en lägenhet i London, roliga dagar med nya vänner och allt annat som London hade att erbjuda.

”Varför gick ni? Vi måste vara på flygplatsen vid halv 7.. kommer ni dit eller?” stod det i ett sms från Niall och jag suckade. Jag kände mig så taskig för att jag bara gått iväg, men det var så jobbigt. ”Förlåt, blev bara så ledsen när mamma typ skrek på mig. Jag ska snacka med henne och självklart kommer vi till flygplatsen! xx” Jag la ner mobilen på sängen och gick in till vardagsrummet där mamma och pappa satt. I vanliga fall hade jag inte gjort detta, men något inom mig sa att jag inte skulle vara rädd. Jag ville ju till London och detta var min enda chans att få komma dit och samtidigt få slippa detta helvete som jag faktiskt levde i just nu.

-Ehm.. började jag och de båda kollade mot mig.
-Alicia ni kan inte flytta till London helt själva, sa hon snabbt och spände blicken i mig. Även om allt kändes riktigt hopplöst nu ville jag inte ge upp. Det fanns så mycket jag ville säga. Jag tog ett djupt andetag och tänkte efter. Om jag bara vågade säga allt, kunde allt ändras och jag kunde få bo i London. Men, vågade jag? Jag försökte snacka lite, men dom brydde sig inte. Där satt dom båda två i soffan, kollade på TV och drack öl. Detta var de perfekta läget.

-Mamma och pappa, ni förstår verkligen inte mig. Ni vet inte så mycket bättre jag mått efter den dagen jag träffade One Direction och jag har kunnat vara glad. Pappa, när du tog i sönder iPhonen jag fick gjorde det faktiskt ont, jag hade fått den av Niall och du ska veta hur tacksam jag var och du bara tar i sönder den? Vet ni hur många gånger jag kommit hem från skolan och varit riktigt hungrig, men eftersom ni inte jobbar och tjänar egna pengar, så kan jag inte äta.
-Du har inte velat ha någon mat de senaste dagarna... sa mamma.
-Nej, kanske för att Niall och Liam varit här och låtit oss äta riktigt mat på en restaurang. De har betalt för oss och när jag är med dom kan jag le och må bra. Kan ni säga en anledning till varför inte vi får flytta dit?
-Vi kommer sakna er här hemma och ni har skolan att sköta, svarade pappa bestämt.
-Sakna oss? Sakna att se oss lida? Vi märker ju att ni inte bryr er ett skit om vad vi gör. Om vi så kommer hem riktigt fulla en dag kommer ni inte bry er eller om någon våldtar oss. Visst, detta kanske låter överdrivet, men det är så, ni bryr er inte ett skit om vad vi gör och jag tänker inte stanna kvar här. Det spelar ingen roll vad ni säger, jag kommer flytta till London. Jag känner Niall och Liam där och jag lovar er att jag kommer må så himla mycket bättre där och allt med skolan kommer ordna sig.
Utan att vänta på svar gick jag därifrån och in på mitt rum. Våra resväskor vi haft när vi varit i London för första gången stod fortfarande kvar på vårt rum. Jag öppnade den och kollade på den och två sekunder hade jag börjat kollade igenom min garderob och lagt fram vad jag skulle ha mig och vilka kläder som var för små eller som jag helt enkelt inte gillade.

När klockan var halv fem hämtade killarna upp oss och vi åkte till flygplatsen. Vi ville vara där i tid för att kunna äta lite tillsammans innan de var tvungna att flyga tillbaka till London.

-Har ni snackat med era föräldrar? Frågade Liam och kollade först på Sanna och sedan på mig. Sanna gav mig en menande blick och jag nickade sakta.
-Vad sa dom då? Fortsatte han och jag svalde.
-Dom bryr sig inte så mycket. Dom sa att dom inte vill att vi ska åka, men tänker inte bry oss om dom, så vi kommer åka, sa jag och log stort mot Liam.
-Seriöst? Frågade han samtidigt som jag såg hur stort både han och Niall log.
-Japp, om ni lovar att hjälpa oss med att fixa allt med skolan och att vi får bo hos er till vi hittar en lägenhet, sa jag och de nickade.
-Såklart!

Vi satt ett tag och snacka, men sedan var det dags för killarna att gå igenom säkerhetskontrollen och sedan på flyget. Detta kändes verkligen jobbigt. Jag skulle lämna två av de personer som fått mig att må bra, bara genom att sjunga. Och att ja träffat dom gjorde ju inte saken värre. Vi gick ifrån stället där vi ätit och fram till säkerhetskontrollen.

-Hejdå, sa jag tyst och Liam kramade om mig. Jag la mina armar runt honom och kramade om honom hårt. Jag drog in hans lukt och snyftade lite. Jag ville inte detta. När Liam släppte taget om mig kollade på mig och log.
-Vi ses snart igen! Jag nickade och log lite. Jag gick fram till Niall och han kramade om mig och hans varma famn fick mig att bli helt varm inombords. Jag kramade om honom hårt och drog in hans lukt. Jag kände hans läppar mot min kind och jag log lite, eller ja, stort för mig själv. Jag kramade om han ännu lite hårdare och sedan släppte jag. Han log mot mig och jag log tillbaka.
-Hejdå, sa de båda två i kör.
-Hejdå, sa jag och Sanna och sedan gick dom iväg. När det gått igenom säkerhetskontrollen vände de sig om och vinkade till oss. Det var nästan som i en film. Jag ville inte lämna dom här och nu. Jag torkade bort en tår och Sanna kramade om mig.
-Allt kommer bli bra, sa hon och jag nickade.
-Jag vet. Vi gör detta tillsammans, sa jag och hon log mot mig.

När vi gick ut från flygplatsen stod där en taxi som vi sprang fram till.
-Alicia, vi har inga pengar? Jag nickade och tog upp lite pengar från min jackficka. Hon kollade förvånande på mig och jag flinade lite.
-Liam gav mig dom, sa jag och hon log.

När vi kom hem kollade jag på resväskan som stod där och bara väntade på att få checka in och blev kastad in på ett flyg till London. Jag satte mig ner i sängen och klickade mig inte på twitter. Jag kollade igenom lite tweets. I en tweet stod det ”OMG, Niall and a girl.. don't know where..” och sedan en länk. Jag tryckte på länken och fick upp en bild. En bild på mig, Niall, Sanna och Liam. Niall stod och kramade om mig och det var precis i det ögonblicket då han hade gett mig en liten puss på kinden. Jag suckade och insåg vad detta skulle leda till.
_____________________________________________________________________________________
En ganska lång del blev det idag.. det gillar ni väl? Det har blivit mycket av Alicias perspektiv, men vi ska såklart försöka skriva från allas perspektiv. Från vems perspketiv vill ni läsa?
Glöm inte inlägg här under... kommentera med en fråga Johanna kan ställa till killarna!
Kommentera på bra så kommer det en ny del imorgon, och vem vet? Kanske två...
/Angelica & Johanna

De båda två log mot mig och Niall kramade om mig. Två sekunder senare var även Liams armar runt mig och jag log. Det var såhär det skulle va. Det kändes bra och tryggt. Och, alla tankar snurrade i huvudet. Jag skulle till London. Jag skulle bo där, gå i skolan, gå och shoppa, handla mat, ja allt som man gör dagligen. Ett nytt liv skulle börja. Det var dags nu och jag var så glad just nu.
_____________________________________________________________________________________
”Sanna, när slutar du? Vet du var killarnas hotell ligger? Vi är där...” jag tryckte på skicka och sedan loggade jag in på twitter. ”So happy right now!” skrev jag i en ny tweet och sen såg jag att jag fått några nya followers, eftersom jag inte varit inne på länge så hade jag inte sett det innan. Jag såg att de flesta var fans av One Direction och förmodligen hade de listat ut att jag också var det, eftersom jag hette ”alicialoves1D”. Mobilen vibrerade till och jag läste smset från Sanna. ”Jag slutar två... men jag tror jag vet var det är.. ska jag komma dit?” ”Yees! Jag smsar om vi går någonstans!” svarade jag snabbt och sedan fortsatte vi snacka.

När vi satt där och snacka kändes allt så himla bra. Det kändes som om livet verkligen var på topp och att inget kunde bli bättre, och jag hade inte ens börjat packa ihop mina saker, jag hade inte snacka med Sanna, men jag visste att hon ville. De enda jag tänkte på var att jag faktiskt skulle till London och bo där.

När klockan var närmre halv tre knackade det på dörren och Niall öppna. Niall kramade om Sanna och sedan kom de in. Hon gav Liam en kram och sedan satte hon sig bredvid honom.
-Sanna? Sa jag lite tyst och hon kollade på mig.
-Vad har hänt? Sa hon oroligt och jag, Liam och Niall kunde inte låta bli att flina lite åt hennes reaktion.
-Inget, sa Liam och hon log.
-Men vad är det då?
Liam och Niall kollade mot mig och jag kollade ner.
-Vill du att vi flyttar till London? Hon gav mig en seriös blick innan hon två sekunder stod och bokstavligen hoppade upp och ner på golvet.
-Ja! Ja! Ja! Utbrast hon och jag skrattade. Hon hoppade på mig och kramade om mig.
-Ska vi flytta dit? Sa hon efter att hon lugnat ner sig.
-Jag tror det. Vi kan bo hos Niall eller Liam tills vi hittar en lägenhet och förhoppningsvis fixar allt sig med skolan.
-Har du snackat med mamma och pappa?
Detta ville jag egentligen inte snacka om. Sanna hade inte hört när jag frågat dom igår och nu var jag tvungen att ta upp detta igen. Men, egentligen kunde inte få mig att gråta nu.
-Både ja och nej. Jag snackade lite med dom igår, men dom verkade inte bry sig, så vi åker!
-Men, tänk så får vi int..
-Sanna, vad kan hindra oss? Två föräldrar som egentligen inte bryr sig ett skit om var vi är? Hon kollade mot mig och skakade på huvudet.
-Du har rätt, sa hon och jag log.
Vi satte oss ner för att bestämma lite. Vi kunde ju inte direkt flyga med dom idag eftersom vi faktiskt behövde packa med oss en hel del, men inom snar framtid skulle vi leva vårt liv i London.

Vi gick ut för att hitta något ställa att äta på och tillslut blev det Subway. Tanken att det inte kommit några fans, förutom Vilma och Klara, de gånger vi varit ute slog mig och i samma sekund såg jag två tjejer utanför som stod och gapade och pekade. Jag suckade för mig själv, samtidigt som jag skrattade lite.
-Kolla där, sa jag till Liam och Niall. De kollade ut och vinkade lite till tjejerna. Tjejerna stod helt stilla ett par sekunder innan de vågade öppna dörren och komma fram till oss. Jag visste exakt hur det kände sig. Jag tror inte jag skulle kunna glömma den känslan när jag stod framför killarna för första gångern. Förmodligen hade jag sett ut som ett fån, men jag kände fortfarande hur lycklig jag var då. Ända sen dess hade mitt liv faktiskt varit mycket bättre. Det blev inte sämre av att jag träffat dom på Milkshake City och att Niall och Liam faktiskt hade åkt hit, för att träffa oss.

-Hej tjejer, sa Liam och de båda två blev lite stumma. De var förmodligen lite rädda för att snacka engelska och jag kände på mig att detta skulle bli lite väl pinsamt för dom.
-Tjejer, dom är inte farliga, snacka på! Sa jag hon de tittade häpet på mig innan dom vände tillbaka sina blickar mot killarna. De snackade lite och jag visste mycket väl att dom både ville ha varsin kram och ett foto med killarna.
-Ska jag ta ett foto på er? Frågade jag och de nickade. Jag lånade en utav tjejernas kamera och tog lite foto på dom.
-Vad heter ni? Frågade Niall
-Anna.
-Moa.
Han nickade och skrev på ett papper ”To Anna from” och sedan skrev de sina autografer. Under allt skrev han ”I love you” och sedan gjorde dom detsamma till Moa.

”Hej. Du? Jag och Sanna tänker flytta till London... hoppas det är okej.. ni verkar ju inte direkt bry er, men det kan ju vara bra och veta...” skrev jag i ett nytt sms till mamma och när jag tryckte på skicka ångrade jag mig lite. Det lät lite.. bitchigt? Men, vad skulle jag skriva? Jag ville inte vara den gulle plutten som ringde och snackade med världens gulligaste röst och säga puss puss bara för att jag skulle få åka. Jag visste att dom inte brydde sig, så det fanns ingen större mening med att fråga. Två minuter senare ringde mamma. Jag suckade och svarade.
-Hej, sa jag.
-Alicia, vad tror du? Att vi bara kommer låta dig och Sanna flytta till London helt ensamma? Ni känner ingen där och ni kommer inte klara er! Skrek hon åt mig och jag kände att tårarna brände bakom ögonen. Jag ville inte gråta. Jag märke att Niall, Liam och Sanna kollade på mig. Varför skickade jag smset? Varför?

Nästa morgon vaknade jag upp med ett ryck. Huvudet gjorde ont och jag mådde illa. Jag kollade mot Liams säng och han låg fortfarande och sov. Jag kollade på klockan. 09.03 visade den och jag suckade. Ett nytt sms fanns att läsa. ”hej, jag slutar halv 12 idag, ska jag komma till ert hotell? Sanna slutar senare så vi kan träffa henne när hon slutat. Kram”
_____________________________________________________________________________________
”Hej, alltid kul att vakna upp till sms från dig. Ja, kom hit så fort så möjligt, vi måste åka hem halv sju. Kram!” Jag gick in på twitter och kände för att tweeta lite, vilket jag inte gjort på ganska länge. ”Heeeeeeello there, you guys alright?” skrev jag och inom loppet av några sekunder hade jag massa nya mentions. Jag svarade några stycken och lite senare, när Liam och vaknat, bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost.

-Alicia slutar halv 12, så hon kommer hit då, sa jag till Liam för att bryta tystnaden när vi satt och åt frukost.
-Okej, svarade han och jag flinade lite åt honom.
-Vad du verkar sur, sa jag och han kollade upp på mig med en trött blick.
-Nej, förlåt. Jag är bara väldigt, väldigt trött, sa han och jag nickade mot honom.

När klockan var kvart i tolv knackade det på vår dörr och jag öppnade direkt.
-Hej! Utbrast jag och kramade om Alicia. Hon kramade om mig ganska hårt och jag log lite för mig själv. Liam reste sig upp och hon gav även honom en kram. Vi satte oss sedan ner. Jag och Alicia satt i min säng och Liam i sin säng.
-Snacka du något med din föräldrar igår?
-Mm.
-Vad sa dom?

Alicias perspektiv

Vad dom sa? Dom hade inte sagt ett skit. Jag hade berättat för dom vad Niall och Liam sagt och sedan att jag inte längre ville bo kvar i Sverige, men vad hade dom sagt? Inte ett skit. Dom brydde sig helt enkelt inte om mig och Sanna. Vi hade kunnat flytta till något land och blivit barnarbetare eller något, dom hade verkligen inte brytt sig.
-Inget, sa jag tyst och kollade ner, samtidigt som en tår rann ner för kinden. Detta var riktigt jobbigt. De brydde sig inte om mig. Om jag en dag hade kommit hem med slagmärken eller kanske varit helt full så hade dom inte brytt sig. Dom förstod inte vad ordet ”förälder” betydde. Jag var tillräckligt stor nu för att veta att man inte skulle bete sig som dom och även Sanna visste att det var fel, men det var fortfarande våra föräldrar och även om jag helst av allt vilje flytta till London nu var det något i mig som sa nej. Jag var rädd för att tappa kontakten med dom och kanske aldrig mer få se dom. Rädslan tog över. Det fanns så mycket jag ville göra med mitt liv, som jag visste kunde bli möjligt om jag kom här ifrån, men jag var rädd. Alldeles för rädd för att våga. Men, det kändes såklart tryggare när jag visste att jag hade Niall där, men jag kunde inte komma ifrån att det i så fall skulle bli jobbigt att lämna mamma och pappa. Även om dom totalt sket i mig och Sanna.
-Vadå inget? Sa Niall lite tyst och jag torkade mig på kinden.
-Niall, du förstår inte. Dom bryr sig inte om mig eller Sanna. Om vi flyttar till London kommer dom bara säga okej och du fattar inte hur det känns. Det är dom som har fått mig att växa upp till den jag faktiskt är, en rädd liten tjej som ingen gillar och även om dom totalt skiter i mig nu, så har dom alltid förr funnits för mig. Detta är jättejobbigt, sa jag väldigt tyst.
Det rann ner fler och fler tårar och jag gjorde inget för att stoppa dom. Jag kände inte Niall och Liam sådär jättebra, men dom var som mina närmsta vänner. Jag brydde mig inte om dom fick se mig gråtande. Niall la sin arm runt mig och drog mig tätt intill honom.

-Alicia, jag förstår att det är jobbigt. Vi gör detta för ni ska kunna må bättre. Ni behöver faktiskt komma ifrån era föräldrar, även om dom betyder allt för er. Ni kan inte fortsätta leva så, sa Niall.
-Vi vill inte låta taskiga mot era föräldrar, men Alicia, du förstår oss va? Sa Liam och jag nickade.
Jag höll ju med dom. Vi kunde verkligen inte fortsätta bo här, vi behövde verkligen komma här ifrån. Vi behövde nya vänner. Vi behövde helt enkelt börja om på ett helt nytt liv.

-Jag vill flytta till London, sa jag plötsligt och när jag sa det snurrade alla tankar. Där kunde jag börja o på nytt. Ingen kände mig och ingen kunde någonsin döma mig efter vad andra tycker. Ingen visste hur dåligt jag hade mått innan och ingen behövde veta. Ingen visste att den som betytt allra mest för mig dött. Ja, Rasmus. Lämnade jag Sverige, lämnar jag allt. Även om han inte längre fanns här framför mig, så fanns han vid min sida. Och, det skulle han alltid göra. Men, jag kunde inte fortsätta att leva här. Jag ville lyckas i livet. Jag visste att jag kunde men för att lyckas måste jag våga. Gillar jag inte London får jag helt enkelt flytta tillbaka. Men, det var dags att börja om. Jag visste att Sanna inte tvekade. Det enda jag var rädd för var att det skulle bli massa problem med skolan, men samtidigt kände jag mig så trygg med killarna. Jag litade på dom och nu gällde det bara att lita på mig själv. Jag kollade upp, först på Liam och sen på Niall.
-Vill du?

-Ja.. jag har inget att förlora. Men, jag har inte pengarna.
-Oroa dig inte för det. Vi hjälper dig och Sanna med allt, ni kommer kunna gå i skolan och sedan kommer ni hitta jobb.
-Men, vart ska vi bo?
-Tills vi hittar något kan ni bo hos mig eller Liam, sa Niall och jag log.
-Säkert?
-Ja och jag vet att Sanna också vill.
De båda två log mot mig och Niall kramade om mig. Två sekunder senare var även Liams armar runt mig och jag log. Det var såhär det skulle va. Det kändes bra och tryggt. Och, alla tankar snurrade i huvudet. Jag skulle till London. Jag skulle bo där, gå i skolan, gå och shoppa, handla mat, ja allt som man gör dagligen. Ett nytt liv skulle börja. Det var dags nu och jag var så glad just nu.
_____________________________________________________________________________________

Nialls perspektiv

Jag ville bara att dom tyckte att vår idé var bra. Men, jag visste ju inte vad dom skulle tycka? Alicia hade berättat att hon hade vågat säga till idag och hon verkade vara så glad. Och det gjorde mig så glad också. Men jag visste också att hon inners inne tänka på hur hennes föräldrar betedde sig mot dom. När jag och Liam snackat med dom tidigare på dagen hade dom inte varit så glada, men lyckligtvis låtit oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone. Hur skulle jag säga detta?
_____________________________________________________________________________________
-Berätta! Uppmanade Sanna mig och jag log. 
-Jo, ni har det ju så jobbigt hemma, och jag märker på er att ni inte mår bra av det. Vi har ju inte träffat varandra så mycket egentligen, men vi vill verkligen att ni ska må bra... började jag och Liam tog över.
-Vill ni, så får ni följa med oss till London och bo där med oss. 
Alicia och Sanna såg chokade ut och jag flinade lite mot dom.
-Men? Vi har inte pengar och vi kan inte bar..
-Vi betalar, allt. 
-Niall och Liam, vi förstår att ni vill att vi ska må bra, men vi kan inte flytta till London och leva på era pengar. Även om vi är glada för allt ni gör för oss och vi mår bra bara av att få sitta här och snacka med er. 
-Men, ni kan inte bo kvar där, detta är allvarligt, ni mår inte bra av det.
-Jag vet Niall, men vi kan inte flytta till London eftersom vi inte har tillräckligt med pengar och ni ska inte behöva betala för oss.

När vi var hemma vid deras lägenhet stannade vi till lite och snackade.
-Ni kan väl tänka över saken med London? De nickade åt oss och vi båda log. Vi kramade om dom och när vi gick där ifrån kände jag mig båda lycklig och ledsen.
-Dom verkar inte gilla vår idé, sa jag lite tyst.
-Jo, jag vet att dom gillar det, men dom kanske inte vill ta emot allting? Vi måste verkligen snacka mer med dom
imorgon. 
-Liam, vi måste åka hem imorgon, sa jag när jag kom på att det var fredag imorgon och han nickade.

När vi kom upp på hotellet ringde min mobil direkt och på skärmen stod det Louis.
-Hej! Sa jag glatt när jag svarade.
-Hej, är allt bra? Sa Louis.
-Ja, och med er?
-Vi mår bra, men vi saknar er såklart, sa han och jag log lite för mig själv.
-Detsamma! 
-Har ni träffat tjejerna mycket?
-Ja, både igår och idag, och förhoppningsvis imorgon.
-Berättade ni om er idé?
-Ja, men dom vet inte om dom verkligen vill.
-Inte?
-Jo, dom vill nog, men dom tycker inte vi ska betala allt.
-Men, har ni träffat deras föräldar? 
-Ja, lite. De lät oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone i alla fall. Men, dom verkar ganska sura av sig och jag tycker jättesynd om Sanna och Alicia.
-Jag förstår, men snacka med dom imorgon. Allt kommer bli bra!

Nästa morgon vaknade jag upp med ett ryck. Huvudet gjorde ont och jag mådde illa. Jag kollade mot Liams säng och han låg fortfarande och sov. Jag kollade på klockan. 09.03 visade den och jag suckade. Ett nytt sms fanns att läsa. ”Hej, jag slutar halv 12 idag, ska jag komma till ert hotell? Sanna slutar senare så vi kan träffa henne när hon slutat. Kram”

När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.
Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.
_____________________________________________________________________________________
Jag satte mig på ner min klass. Jag kände mig stolt över detta. Det kanske inte var något stort för alla andra, men för mig var det de. Lektionen skulle börja om en minut och det var jag och fem andra som kommit. Vår engelsklärare kom in och som vanligt var hon inte särskilt glad. Hon blängde surt på oss alla, även om vi satt tysta. Hon kollade runt lite innan hon gick till dörren och öppnade den. Utanför klassrummet stod de flesta och när vår lärare öppnade blev alla tysta och kollade mot henne.

-Vad gör ni här ute? Vi börjar nu, kom, skrek hon högt och sedan hostade till lite. De tog snabbt sin saker och satte sig ner.
-Idag ska vi börja med ett nytt kapitel, hann hon säga innan hennes röst nästan försvann och alla skrattade.
-Du skriker för mycket, sa en kille vid namn Johan och alla instämde. Hon gav honom en sur blick och fortsatte.
-Det handlar om musik och uppgiften är att ni på engelska ska skriva en text om någon artist ni gillar.
Tanken att skriva om One Direction slog mig direkt. Egentligen hatade jag engelsk uppgifter eftersom jag var ganska dålig på engelska, men nu hade jag ju snacka mycket med killarna, och det flöt faktiskt på då. Utan ens tänka efter räckte jag upp handen och jag kände allas blickar på mig.
-Ja, Alicia? Sa vår lärare som helt plötsligt ändrat sig från att vara sur till att vara snäll och trevlig.
-Får man skriva om ett band?
-Du, jag ska skriva om One Direction! Var de försa Vilma sa och jag suckade och hon log stort.
-Ja, det går bra, svarade läraren och jag nickade. Jag brydde mig inte så mycket om att Vilma skulle skriva om dom, eftersom hon förmodligen inte skulle göra det så bra. Hon var den som ville ha bra betyg, men ändå förstörde hon mycket för sig själv. Jag skulle kunna skriva denna uppsats utan att ens kolla upp någon fakta medan Vilma skulle behöva söka igenom alla möjliga sidor. Hon vet knappt vad dom heter.

När engelsk lektionen var slut satte jag mig på en bänk. Jag satt där helt själv och jag kände att mobilen vibrerade i fickan. Jag ville inte ta upp mobilen här eftersom jag inte ville visa min mobil. Men egentligen? Vad skulle dom göra? Få mig att gråta? Nej. Jag orkade inte längre ta emot massa dumma saker. Jag måste våga stå upp för den jag är. Jag är inte den perfekta tjejen med den perfekta kroppen som alla killar vill ha. Jag är kanske inte världens sötaste men det gör det inte bättre att bara ta emot allting dumt. Jag tog upp mobilen och såg att det var ett sms från Niall. ”Hej! Är det kul i skolan? Haha, vi är så uttråkade.. säg att ni slutar tidigare...” stod det och jag flinade lite för mig själv.
-Fin mobil, ny eller? Frågade Johan och jag gav han en ond blick.
-Ny? Oj, vad har du för mobil då? Sa jag. Bakom Johan stod Karl och Erik som började skratta direkt och jag kunde inte låta bli att le lite jag med.

När skolan äntligen var slut tog jag snabbt mina saker och gick iväg. Jag blev stoppad av Vilma. Hon gick fram och kramade om mig och log.
-Åh, ska du träffa.. ehm, One Direction?
-Ja, Liam och Niall, sa jag lite surt och hon log.
-Hälsa från mig! Sa hon. Det lät precis som om hon kände dom. Jag flinade lite och nickade.
-Tack! Hejdå! Sa hon och log ännu större innan hon snabbt försvann.
-Hejdå.. sa jag lite tyst för mig själv och skrattade. Att hon ens orkade försöka. Jag förstod vart hon ville komma med detta. Att jag skulle låta henne följa med. Så funkade det inte att få nya vänner, inte för mig i alla fall.

När jag kom hem var där till min glädje ingen hemma. Jag kollade i kylen och såg att där fanns några äpplen. Jag tog ett av de röda och sedan gick jag in på mitt och Sannas rum. Jag hade smsat Niall och sagt att jag var hemma och jag såg att han hade svarat. ”Bra! Vi kommer vid två, är Sanna hemma då?” ”Tror det, om inte så kommer hon några minuter efter två!”

När klockan var fem över två satt vi alla inne på vårt rum och snackade lite.
-Här tjejer, sa Niall och sträckte fram varsin ny iPhone.
-Niall? Liam? Hallå, nej!? Sa vi nästan samtidigt och de skrattade åt oss.
-Jo. Vi har snacka med era föräldrar, det har lovat att inte ta i sönder dessa, sa han och jag kastade mig över Niall.
-Tack! Jag kramade om Liam också och de bara fortsatte skratta åt oss. Jag startade min mobil direkt och de första jag gjorde när jag fått allt att funka var att logga in på twitter. Jag såg att jag hade fått lite nya följare och en hel del mentions. ”OMG NIALL TWEETED YOU” stod det i de flesta och jag flinade lite.

När klockan var halv fem bestämde vi oss för att gå ut och shoppa lite. Jag höll hårt om min nya iPhone. Jag var så glad nu. Det var första dagen i skolan som jag faktiskt hade varit glad. Jag hade lyckats att le mer än en gång, jag hade vågat räcka upp handen, jag hade vågat säga något när någon sa något om min mobil och jag hade vågat säga till Vilma. Jag var faktiskt stolt över detta. För andra var det ingenting, men det var mig detta handlade om och jag var stolt.

-Räcker det inte med McDonalds mat idag? Sa Niall och jag log.
-Ni behöver inte bjuda oss på mat, vi kan ät..
-Vi vill! Avbröt Liam mig och jag log tacksamt mot honom.
-Är ni hungirga? Frågade Niall och jag nickade. Jag kollade på klockan som hunnit bli fem i sex. Vi såg ett McDonalds bara en bit ifrån oss och vi började gå dit dirket. Vi beställde varsin hamburgare och satte oss ner och som vanlig började vi snacka om allt.

-Vänta, ni har inte berättat er idé! Utbrast jag plötsligt och Niall kollade lite nervöst på Liam.
-Juste! Utbrast Sanna och vi flinade åt henne.

Nialls perspektiv

Jag ville bara att dom tyckte att vår idé var bra. Men, jag visste ju inte vad dom skulle tycka? Alicia hade berättat att hon hade vågat säga till idag och hon verkade vara så glad. Och det gjorde mig så glad också. Men jag visste också att hon inners inne tänka på hur hennes föräldrar betedde sig mot dom. När jag och Liam snackat med dom tidigare på dagen hade dom inte varit så glada, men lyckligtvis låtit oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone. Hur skulle jag säga detta?

-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

-Äntligen, varför har du inte svarat på mina sms? Han lät både lättad och orolig när han frågade.
-Jag har inte märkt att jag har fått några sms, svarade jag lugnt och flinade lite.
-Det är inte kul, jag har varit jätteorolig för dig eftersom du inte svarade, jag trodde något hade hänt dig. När han sa det så sa han det med en mjuk röst och jag märkte hur mycket han brydde sig om mig. Att veta det gjorde mig så glad.
-Men jag mår bra, du behöver inte oroa dig. Men vad gör du uppe såhär tidigt då? sa jag och jag märkte att han blev glad, jag kunde liksom se det framför mig.
-Jag har knappt kunnat sova inatt, för jag tänkte på dig. Jag var orolig och jag saknade dig, men nu när jag hör din röst är allt mycket bättre, sa Niall, jag kände mig riktigt lycklig och jag kände hur det hettade till om kinderna. Varför skulle han vara så gullig mot mig?
-Aww, vad gulligt av dig. Jag saknar dig också, längtar tills vi ses när jag har slutat skolan, sa jag och jag hörde hur han småskrattade.
-Du ska veta att jag längtar mer än dig!
-Men jag tror jag måste gå nu, för jag börjar första lektionen snart, sa jag medan jag öppnade dörren in till skolan.
-Okej, men vi ses sen, kram! svarade Niall och la på innan jag ens han säga hejdå.

När jag jag gick i korridoren på väg till mitt skåp kände jag att jag hade Vilma och Klaras blicka på mig, men jag ignorerade dem. De var inte värda min uppmärksamhet. Fast självklart kom de mot mig och så ovanligt trevliga ut

-Jaså, du hänger med One Direction nu för tiden? Sa Vilma och rätade på sig.
-Ja, det gör jag, sa jag och stirrade in mot mitt skåp. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
-Så vi kanske kan gå och fika någon dag? Frågade Klara med ett stort leende på läpparna, och det  kokade nästan inom mig eftersom jag var så irriterad.
-Nej, jag har aldrig varit tillräckligt bra för er innan och ni vet inte ens vad killarna heter! Ni är inga riktiga fans, ni är bara sånna tjejer som söker uppmärksamhet och vill vara bäst. Men det lyckas ni tyvärr inte med.

När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.

Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.

-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Pontus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.
_____________________________________________________________________________________
När klockan var halv 9 på kvällen satt vi inne på en restaurang. Vi alla hade ätit klart och vi satt bara där och snackade, om allt. Vi hade snackat ganska mycket idag och det kändes så skönt att jag kunde snacka om allt med dom.

-Sanna, jag tror vi måste hem, sa jag när vi satt helt tysta och hon nickade.
-Ja, sa hon och vi alla reste på oss. Jag tog på min jacka och sedan betalade Liam och Niall.
-Säkra på att vi inte ska betala? Frågade jag Liam och han nickade.
-Helt säker! Han log mot mig och jag skrattade lite lätt.

När vi var utanför lägenhetshuset där vi bodde stannade vi upp. Det kändes precis som om vi inte skulle få träffa dom igen.
-Åker ni hem imorgon?
-Nej, på fredag, sa Niall snabbt och log sådär gullig som bara han kunde.
-Vad gör ni imorgon? Frågade jag och Liam kollade på Niall.
-Äter! Sa han snabbt och vi alla började skrattade.
-Vi kom hit för att träffa er... har ni tid imorgon? Sa Liam och jag och Sanna nickade och log.
-Bra, när?
-Jag slutar halv två imorgon, svarade jag.
-Jag slutar två, sa Sanna och vi flinade lite åt henne.
-Men ni kan komma hit vid två då, sa jag och de nickade.
Jag tog ett steg mot Niall och kramade om han.
-Tack för allt, viskade jag i han öra och jag log lite lätt för mig själv. När ha släppte taget om mig log han och jag log stort tillbaka. Jag kramade om Liam och sa även tack till honom. Efter denna kvällen vara jag både mätt och glad. Även om jag visste att de snabbt skulle ändras när jag kom innanför lägenhetsdörren.

-Var har ni varit? Sa mamma med panik i rösten och jag kollade på henne med en lugn blick.
-Mamma, sluta låtsas som ni bryr er. Jag vet att ni verkligen inte gör det, de enda ni gör när vi kommer hem är att klaga på oss och skrika, men när vi bara sitter här hemma tycker ni att vi borde träffa kompisar. Men ni förstår inte, jag har knappt några vänner, jag är mobbad i skolan och mitt liv rasar ihop bit för bit varje dag och det gör det inte bättre av att ni bara skriker och slår oss, plus att vi inte får någon mat. Ni förstår ingenting och ni förstår inte hur dåligt vi egentligen mår, vi går inte runt och ler alltid som ni tror. Ni är världens sämsta föräldrar och jag tänker flytta här ifrån.
-Jag med, sa Sanna lite tyst och jag kunde inte låta bli att flina åt henne. Hon log tillbaka och sedan mötte jag mammas blick igen. Jag förstod att det förmodligen gjorde ont när jag sa så, men det var bara ren sanning. Vi levde i ett helvete men ingen förstod oss. Jag såg hur mammas ögon blev tårfyllda och hon gick emot mig för att krama om mig, men jag bakade undan.

-Mamma nej.
-Jag älskar er, sa hon. Jag kunde inte ta in dom orden, även om hon kanske menade det. Jag litade inte alls på dom. Jag hade haft en dålig bardom och jag kände att jag behövde ändra på detta. Jag ville inte leva såhär. Jag hatade allt just nu och jag förtjänade faktiskt bättre. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen. Sanna satte sig bredvid mig och jag kände en tår rinna ner för kinden.
-Asså Sanna, vad ska vi göra? Vi kan verkligen inte bo här.. och du är bara 13 år, det är inte bra för dig.
-Inte för dig heller, sa hon och jag märkte att hon också var ledsen.
-Vad ska vi göra? Sa jag lite bekymrat och hon ryckte på axlarna. Jag tog upp min mobil och letade upp Nialls nummer som jag lagt in. De hade lovat oss att vi skulle få varsin ny iPhone imorgon, men jag visste inte om jag verkligen skulle ta emot den. ”Niall, vad ska vi göra? Asså, vi kan inte bo kvar här hemma” skrev jag i ett nytt sms och skickade till Niall, utan att tänka efter. När meddelandet var skickat ångrade jag mig. Det var ju inte hans fel.

När vi borstat tänderna och gjort oss klara för att sova såg jag att jag fått ett nytt sms från Niall. Jag låste upp min mobil och läste det. ”Vill ni komma hit och sova? Någon speciellt som hände nu ikväll eller? Vi har en idé...” När jag läste det sista blev jag lite glad, men jag kunde inte le. ”Nej, vi sover här. Nej, allt är bara dåligt och allt. Vad för idé? Berätta. NU” svarade jag och svaret kom en minut senare. ”Okej! Men, vi ses imorgon! Vi berättar då, sov gott och hälsa Sanna från oss”.
-Killarna hälsar, sa jag lite tyst men märkte att hon redan hade somnat. Jag hörde några fotsteg mot dörren och jag la snabbt ner mobilen under täcket och låtsades sova. Min sänglampa var tänd och när mamma öppnade dörren gick hon in och släckte den.
-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

Nialls perspektiv

Vi satt kvar ganska länge och snacka. Tjejerna berättade ganska mycket om dom själva, och om hur dom hade det. Det gjorde mer och mer ont i mig när jag fick veta att deras föräldrar slår dom, att dom inte ger dom mat och att dom inte hjälper dom när dom behöver deras hjälp. Jag kunde ju inte säga vad dom skulle göra. Jag hade aldrig varit i den situationen, men jag förstod att det var riktig jobbigt för dom.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

-Men ska vi gå till något café eller någon restaurang så ni får något i er? Frågade Liam samtidigt som han reste sig upp.
-Ja, jag är hungrig...men har inga pengar till att äta någonstans, svarade jag och kollade ledsamt ner i marken. Jag kände att mina ögon blev blanka, jag hade blivit väldigt känslig på senaste tiden.
-Men vi betalar gumman, sa Niall och gick fram och kramade mig. Han tog upp sin hand och torkade de tårarna som var nära på att falla ner för min kind. Jag kände lyckan inom mig när han var i närheten, ännu lyckligare var jag när han hade sina armar om mig.
-Vad sägs om att gå till Espresso House nu och till någon restaurang senare ikväll så ni får ordentlig mat också? Frågade Liam och log.
-Men det behövs inte, vi är vana vid att inte äta mat på kvällen, sa Sanna lite tyst.
-Men kom, nu går vi till Espresso House, sa Niall och drog iväg mig och jag gjorde inget motstånd.

När vi hade satt oss ner vid ett bord så kom två tjejer från min klass in genom dörren, de påstod att de var de största fansen i Sverige, men de visste inte ens vem som var vem i One Direction. Jag kollade lite diskret på dom och jag såg att dom kollade mot mig. De var de två i klassen som trodde de var bäst och att alla killarna ville ha dom. Vilma och Klara. Jag gillade dom inte men på senaste tiden hade dom börjat snacka med mig, om One Direction. När jag berättat att jag varit i London och träffat dom trodde dom inte de minsta på mig så egentligen kändes detta bara så skönt. Att jag satt här med Liam och Niall. Jag log lite för mig själv och när jag kollade upp såg jag att dom kvar och kollade på oss. Dom log stort och stod och hoppade lite smått Jag flinade åt dom och Liam kollade på mig.
-Vad? Sa han och jag flinade ännu mer.
-Där är två tjejer i min klass... dom typ mobbar mig lite och när jag berättat att jag träffat er i London trodde dom inte på mig. Och nu ser dom att jag sitter här med er, sa jag och jag såg att Liam flinade lite och Niall skrattade.

Efter att vi fikat ett tag vågade Vilma och Klara komma fram till oss.
-Hej Alicia, sa Vilma glatt och gav mig en kram. Klara var inte långt där efter och jag ville nästan slå till dom. Dom var så falska och jag visste att Liam och Niall skulle ifrågasätta det jag sa om att de mobbade mig, men jag var också säker på att dom skulle förstå.
-Kan vi inte få ta ett foto med er? Frågade Vilma med sin dåliga engelska och killarna nickade. Hon ställde sig först bakom Niall och Klara tog ett foto. Hon gick över på andra sidan och ställde sig bakom Liam och sedan var det Klaras tur. Liam och Niall skrev sina autografer lite snabbt och sedan gick dom iväg. Jag suckade lite lätt för mig själv och Niall kollade på mig.
-Vadå?
-Dom är helt konstiga! Sa jag och Niall skrattade.
-Dom verka ju snälla mot dig? Sa han lite fundersamt och jag nickade.
-Ja, tack vare er. Dom har aldrig kramat mig, sa jag och skrattade lite. Egentligen hatade jag att snacka om detta, men jag visste att Niall och Liam lyssnade och jag litade på dom. Jag ville inte visa mig svag och uppgiven när jag visste att de fanns folk som brydde sig om mig. Jag skulle klara detta.
-Men.. började Niall och jag skrattade.
-Skit i dom, dom vet knappt era namn, sa jag och han flinade men jag gav han en seriös blick.
-Och dom säger att de är era största fans, sa jag och jag såg att Sanna skrattade åt mig.

Vi satt där inne ganska länge och snackade. Jag kände att mobilen i fickan vibrerade och jag tog upp den. Jag hade hittat en gammal där hemma och jag hade lyckats att ladda ett kort, så jag hade lite pengar, men eftersom inte Niall haft mitt nya nummer hade han inte kunnat få tag på mig. På skärmen stod det mamma ringer och jag tryckte på den gröna luren..
-Hej.
-Hej, var är ni? Ni kan inte bara gå sådär, kom hem! Sa hon snabbt och jag suckade.
-Varför ska vi komma hem? Liam, Niall och Sanna som hade fortsatt att snacka vände nu sina blickar mot mig.
-Varför ska vi komma hem när ni inte bryr er om oss och när vi inte får någon mat? Ni bara skäller på oss och vi får knappt gå på toa. Vi har det bättre utan er, vi kommer hem senare, sa jag och sedan stängde jag av samtalet. Jag la ner mobilen igen och kollade upp mot mot de andra. De sa inget, de satt där helt tysta och jag suckade.
-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Rasmus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.

-Google maps! Sa han och jag flinade.
Det visade sig att det inte var så långt ifrån där vi var, så vi gick dit och när vi stod utanför lägenhetshuset blev jag lite nervös. Vad skulle hon säga? Tänk så ville hon inte att jag skulle komma. Det kanske var därför hon inte svarade? Det hade jag inte tänk på förrän nu.
-Liam.. hon kanske inte ens vill att vi kommer, sa jag och han han gav mig en seriös blick.
-Niall, kom nu. Han öppnade dörren till trapphuset och puttade in mig.
_____________________________________________________________________________________
Jag gick motvilligt in och jag kollade mot Liam som puttade till mig.
-Okej, ska vi åka hem igen? Han vände på stegen och öppnade dörren som precis hade stängt sig.
-Liam, jag fattar. Vi ska inte hem, kom, sa jag bestämt och han flinade mot mig.
Vi gick upp till våning 3. Där var tre dörrar och känslan av att Alicia faktiskt bodde innanför någon utav dörrarna kändes konstigt. 
-Vad heter hon i efternamn?
-Eh, Fridell, svarade jag och han nickade. Han kollade runt på dörrarna och pekade sedan mot den som var längst ifrån oss.
-Här! Jag nickade och tog ett djupt andetag. Jag kollade mot Liam som bara nickade mot mig. Jag knackade på dörren och hörde fotsteg inne ifrån lägenheten. Handtaget tryckes ner och jag mötte en kvinnas blick.
-Hej, sa hon lite surt och jag log.
-Ehm, hej.. är Alicia hemma? 
-Vem är du? Sa hon. Hon lät ännu surare och några sekunder senare stod även en man där. Förmodligen Alicias pappa.
-Niall, sa jag och de kollade fundersamt på mig. 
-Varför ska du ha tag i Alicia? 
-Jo, jag vill träffa henn..
-Så du vill våldta henne? 
-Va? Nej!
-Vad vill du?
-Jag träffade henne i London och..
-Va? Hon var där för att träffa ett band, inte för att träffa killar som sedan kommer hit, sa hennes pappa surt och jag började undra om det verkligen var rätt. Liam stod bakom mig och jag vände mig om mot honom och han bara puttade mig lite.

-Men, jag är Niall, från de bandet som hon träffade, sa jag och de började skratta.
-Och de ska vi tro på? Sa pappan lite surt och jag nickade. 

Alicias perspektiv

Jag hade nästan precis kommit hem från skolan och jag satte i min säng och läste i min biologi bok. Jag hade prov om en vecka och jag ville verkligen klara det. Jag hörde att mamma och pappa stod och babblade med någon, men jag orkade inte gå ut för att titta. Jag suckade och satte på lite musik, ganska lågt, för annars skulle mamma och pappa storma in och slå till mig eller något. Jag öppnade boken och suckade. Jag kunde ingenting. Mamma eller pappa kunde inte hjälpa mig och min syster kunde inte heller. Jag fick alltid klara mig själv, men det var mer synd om Sanna. Jag hörde att mamma och pappa stod var i dörren och snacka, men jag hade ingen ork för att gå ut och kolla vem det var. Jag kände att jag var ganska hungrig och jag var på väg att resa mig, men jag var riktigt trött. Istället la jag mig ner på sängen och tänkte tillbaks på helgen. Hur bra jag hade mått. När jag kommit tillbaka till skolan och berättat det hade ingen trott mig och helt plötsligt hade jättemånga från klassen sagt att de var världens största fans. Jag hatade det. Jag skruvde upp volymen lite och bara låg där, helt stilla och önskade att man kunde vrida tillbaka tiden.

Efter två minuter rycktes dörren upp och inspringande kom Sanna. Jag reste mig snabbt upp och Sanna som bara stod och hoppade och log som ett fån mitt på golvet kollade på mig.
-Kom! Nu! Utbrast hon och jag kollade på henne med en konstigt blick. Jag reste mig upp och lugnade ner henne, sedan satte jag henne på sängkanten.
-Andas, och säg vad du tänkt..
-Niall och Liam stå där utanför men mamma och pappa vill inte släppa in dom, sa hon riktigt väldigt fort. Hon andades knappt och jag gapade mot henne.
-Va? Niall och Liam vem?
-One Direction, pep hon till och jag hoppade upp.
-Va? Nej? Varför då? Vad gör vi här? Kom! Sa jag och drog Sanna med mig. Jag stannade snabbt till och kollade mig i en spegel. Jag rättade till håret lite och lugnade mig lite. Mamma och pappa vände sina blickar mot oss och jag drog upp dörren. Jag mötte Nialls blick och jag såg hur stor han log. Jag såg säkert ut som ett fån, men det spelade ingen roll just nu. Jag slängde mig i hans famn och drog in hans lukt.

Nialls perspektiv

När jag såg Alicia blev jag riktigt glad. Det gick faktiskt inte att beskriva. Det kändes precis som vi känt varandra riktigt länge, men att vi inte träffats på länge. När hon slängde sig i min famn kändes allt så rätt, och att se henne le gjorde mig varm. Hon var speciell, och jag gillade henne. Jag pussade henne lite lätt på kinden och när hon släppte taget om mig log jag mot henne. Vi sa ingenting, men det var som om vi sa ”hej, jag har saknat dig” till varandra. Hon kramade om Liam och jag gav Sanna en lång, varm kram.
-Mamma, låt dom bara komma in, sa Alicia surt och hennes mamma kollade på henne, utan att svara.
Alicia gick in, tog på sina skor och en jacka och sa åt Sanna att göra detsamma. När de var klara gick vi ner från lägenheten och satte oss på en bänk en bit ifrån.

-Varför kom ni hit? Frågade Alicia och log.
-Ville ni inte att vi skulle komma? Frågade jag snabbt och hon gav mig en seriöst min.
-Jo, såklart! Men, hur visste ni att vi bodde här och allt?
-Vi sökte upp dig, svarade jag och hon log. Jag kollade på Liam och han gav mig en menande blick.
-Jag blev så orolig när ingen av er svarade på sms, eller svarade när jag ringde. Plus, att ni inte har tweetat eller något, sa jag lite tyst och kollade ner i marken.
-Jag vet, förlåt. Men, när pappa såg våra mobiler tog han i sönder dom direkt och de låste vår dator. Vi har inte kunnat göra något. Men, våra föräldrar hatar oss och förlåt om dom var taskiga innan, men dom är bara så dumma i huvudet och jag vill bara flytta här ifrån, sa hon och även hon kollade ner i marken. Jag la min arm om henne och hon lutade sig mot mig.
-Och, vi får ingen mat här hemma typ, fyllde Sanna i och jag såg på henne hur dåligt hon egentligen mådde. Hon var 13 år, och hennes föräldrar brydde sig inte om dom. Jag ville bara få dom att må bra, dom förtjänade det bästa.
Vi satt kvar ganska länge och snacka. Tjejerna berättade ganska mycket om dom själva, och om hur dom hade det. Det gjorde mer och mer ont i mig när jag fick veta att deras föräldrar slår dom, att dom inte ger dom mat och att dom inte hjälper dom när dom behöver deras hjälp. Jag kunde ju inte säga vad dom skulle göra. Jag hade aldrig varit i den situationen, men jag förstod att det var riktig jobbigt för dom.

Nialls perspektiv

-Jag förstår dig Niall, men, jag vet inte. Ska du åka själv?
-Jag vet inte, kanske att några av de andra följer med, sa jag.
-Jag ringer dig senare då, jag måste tänka, sa han och jag log lite svagt för mig själv.
-Tack Paul. Han la på och jag satte mig ner i soffan. En liten bit närmre Alicia. Jag visste att jag inte skulle ångra mig. Detta var min chans.
_____________________________________________________________________________________
Jag satt kvar i soffan och zippade runt bland alla kanaler. Jag orkade inte titta på TV egentligen och varje minut kollade jag på mobilen, om det var så att Paul skulle ringa. Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på Alicia. Det kändes egentligen lite kostigt, eftersom jag knappas kände henne, men jag ville verkligen träffa henne igen.

En halvtimme senare vibrerade mobil och jag tryckte direkt på svara. Tankarna flög runt i mitt huvud.
-Hej, sa jag och jag hörde Pauls röst.
-Hej Niall! Allt bra?
-Jadå, dra inte ut på detta nu... har du bestämt dig? Sa jag och log lite för mig sjäv.
-Ja, sa han och stannade upp lite.
-PAUL! Sa jag och jag hörde hur han flinade för sig själv.
-Jo, du får åka och jag har snackat med Liam, han följer med. Men, ni får åka på onsdag, sa han och jag log stort.
-Tack tack tack! Sa jag snabbt.
-Men, ni måste komma hem senast på fredag, sa han.
-Ja, vi lovar. Vi snackade om hur allt skulle gå till och när vi la på log jag ännu större. Jag ville egentligen ringa till Alicia och säga att jag skulle komma, men det var ju de som var problemet, att jag inte kunde få tag på henne.

Jag gick snabbt in på twitter och de första jag gjorde var att kolla Alicias twitter. Ingen ny tweet. Även om jag visste att jag skulle åka dit och förhoppningsvis träffa henne så var jag orolig. ”Hej Liam, tack för du vill följa med till Sverige” skrev jag i ett sms till Liam och bara några sekunder senare svarade han. ”Ingen fara.. vi finns här för dig!”. Jag log för mig själv och sedan satte jag mig i soffan igen och denna gången kunde jag slappna av lite.

Onsdag – Nialls perspektiv

Klockan var 06.37 och jag var redan vaken. Jag hade packat ner allt redan och jag var i stort sätt klar. Flyget skulle gå 08.45 och vi skulle vara på flygplatsen 1 timme innan det. Jag tog en snabb dusch och sedan en macka.

När vi satt på flygplanet var jag riktigt spänd på vad som väntade. Det var ju inte säkert att jag skulle hitta henne, men jag hoppades. Jag lutade mig tillbaka i stolen och satte på musik.

-Niall, vi är i Sverige! Liam puttade lite lätt på mig och jag vaknade till. Jag kollade ut och såg att vi landat i ett regnigt Sverige. Jag knäppte upp min bälte och reste på mig för att ta på min tjocktröja och mitt handbagage. När vi kom av planet och in på flygplatsen hade vi ingen aning om vart vi skulle. Vi hittade till bandet där våra väskor kom. Vi tog dom snabbt och sedan kollade vi oss runt.
-Vi skulle låtit Paul följa med... sa Liam och jag skrattade.
-Kanske de, men ehh, där står taxi typ... sa jag och pekade på en skylt som hängde i taket. Han nickade mot mig och vi gick ditåt. När vi kom dit stod där en taxi och mannen som stod bredvid kollade på oss.
-Kan ni skjutsa oss till Scandic Crown? Han nickade mot oss och vi hoppade in i bilen med våra väskor.

-Tack, sa vi och betalade han och sedan hoppade vi ut. Vi checkade in på hotellet och gick upp på vårt rum. Jag la mig ner i min säng. Jag insåg då att jag var i samma stad som Alicia och det var förmodligen inte så långt ifrån henne. Jag såg att Liam hade hunnit somna på 2 minuter, så jag lät honom sova. Jag tänkte istället på hur jag skulle göra. Skulle jag gå dit direkt och bara knacka på? Jag kollade klockan som var nästan 12. Förmodligen slutade hon inte skolan förrän vid fyra, så jag slappnade av lite och stängde ögonen.
-Niall, ska vi ta något och äta och sedan leta upp Alicia? Jag kollade på klockan. Halv 2.
-Ja, det blir nog bra, var ska vi äta?
-Jag har ingen aning.. vi går ut och hittar något! Sa han och jag nickade.

När vi hade letat runt i stan i över en halvtimme hittade vi ett McDonalds.
-Blir det bra? Frågade jag och Liam nickade.
-Kom! Vi gick in och beställde varsin hamburgare och satte oss ner för att äta.
Vi satt och snackade om ganska mycket och det var ganska skönt att det inte kom massa fans. När vi var klara var klockan lite över 3 och vi bestämde oss för att leta upp Alicia.
-Har du hennes adress? Jag nickade och tog fram lappen där jag hade skrivit upp det. Han kollade på den och tog sedan upp sin mobil.
-Google maps! Sa han och jag flinade.
Det visade sig att det inte var så långt ifrån där vi var, så vi gick dit och när vi stod utanför lägenhetshuset blev jag lite nervös. Vad skulle hon säga? Tänk så ville hon inte att jag skulle komma. Det kanske var därför hon inte svarade? Det hade jag inte tänk på förrän nu.
-Liam.. hon kanske inte ens vill att vi kommer, sa jag och han han gav mig en seriös blick.
-Niall, kom nu. Han öppnade dörren till trapphuset och puttade in mig.

-Nej, det kommer jag inte. Jag kommer inte det om jag inte åker till Sverige och letar reda på henne. Jag måste träffa henne och Sanna. Jag är rädd att det har hänt något med dem där hemma. För när jag var ensam med Alicia så sa hon att deras föräldrar var idioter och det verkade som hon hade det svårt i Sverige, sa jag och ännu en tår föll från mina ögon. Jag kände knappt Alicia, men jag behövde träffa henne igen.
-Men hur ska du göra då? Frågade Liam och kollade konstigt på mig.
-Jag har en idé, svarade jag ganska tyst.
_____________________________________________________________________________________
-Vad har du nu för idé? Undrade Zayn och alla killarna kollade mot mig.
-Jo, jag måste verkligen träffa Alicia igen men jag får ju inte tag på henne, jag är jätteorolig för henne och saknar henne väldigt mycket.
-Så vad händer? Frågade Harry med ett brett leende.
-Jo, jag ska söka upp hennes adress, sedan åka över till Sverige för att berätta för henne hur jag känner och jag måste se så att allt är okej med henne för jag klarar inte av att vara såhär orolig längre.
-Är det verkligen så smart? Ska du åka själv eller ska vi följa med? Frågade Louis och jag såg att han var orolig.
-Ja det är är smart, för det är den enda chansen jag har för att få tag på Alicia och den som vill kan följa med. Men om vi tänker på hur det kan bli med fansen så bör inte alla följa med.
Plötsligt saktade bilen ner och vi var utanför Louis och Harrys lägenhet.

-Ska ni med upp så kan vi snacka mer om detta? Frågade Harry glatt.
-Ja! Men bara om vi får mat för jag är hungrig igen.
-Men Niall, du är alltid hungrig, sa Liam och alla skrattade.
-Det är väl klart, ni har mig...mästerkocken Harry, alla började skratta ännu mer.

När vi kom upp till deras lägenhet satte jag mig snabbt vid en dator för jag var tvungen att hitta Alicias adress.
-Var ska du söka? Jag ryckte på axlarna och gick in på internet. Jag kullade runt på massor utav sidor och jag hittade inget.

-Hur går det? Det var Harry som ställde sig bakom mig och jag stirrade på skärmen.
-Vänta, kanske jag hitta något, sa jag lite tyst och Harry satte sig bredvid mig. Jag klickade runt på internet och tillslut hittade jag ett ställde där man kunde välja land. Jag klickade på ”Sweden” och skrev in Alicia. Det kom riktigt många, jag skrev in ”Gothenburg” och då minska antalet. 5 stycken. Jag kollade igenom alla namnen men jag hade ju inte fått reda på henne efternamn. Jag insåg att detta skulle bli svårt. Jag kopierade länken och skicka den i ett mejl till mig själv. Jag stängde av datorn och tog sedan på mina skor.
-Var ska du? Frågade Zayn och jag kollade upp.
-Hem.
-Men..
-Nej, jag vill vara lite själv, sa jag och han nickade.
-Ring om du hittar något! Jag nickade och Zayn gav mig en kram.
-Det kommer bli bra, sa han och jag log lite. Jag vågade inte riktigt lita på det, eftersom jag inte visste om det skulle bli bra.

Zayns perspektiv

-Var skulle han? Frågade Liam.
-Hem, han ville vara lite själv. De nickade mot mig och vi fortsatte att sitta i soffan och snacka. Jag tänkte faktiskt på Niall. Han brukade inte vara såhär och jag förstod att han verkligen gillade Alicia. Visst, hon var ett fan men hon var inte den typen som stod och skrek framför oss. Och hon hade sagt till Niall att hon inte mådde så bra hemma och att vår låt hade fått henne att le, även om hennes pojkvän dött. Det kändes ändå ganska stort, att vi kunde förändra något så stort.

Två timmar senare ringde Liams mobil och alla blev tysta.
-Hej, sa han och log stort.
-Hittade du henne?

När han en minut senare pratat klart log han stort mot oss.
-Vad? Sa jag nyfiket och han skrattade.
-Han tror han hittat den rätta Alicia, och han skulle snacka med Paul nu.
-Men killar, vi kan inte låta Niall åka själv, sa Louis och alla instämde.
-Men, hur ska vi göra? Vi måste stötta honom, hon är speciell för honom, sa Harry och alla nickade.
-Jag kan tänka mig att åka med, sa Liam.
-Säker? Han nickade och alla log mot honom.

Nialls perspektiv

Jag tog upp min mobil och slog in Pauls nummer.
-Hej! Sa han glatt och jag gjorde detsamma.
-Hej! Du? Jag har en lite fråga...
-Ja?
-Finns det någon möjlighet att åka till Sverige? Typ imorgon?
-Va? Han lät väldigt förvånad och jag skrattade. Jag berättade hur allt var och det verkade faktiskt som han förstod mig.
-Jag förstår dig Niall, men, jag vet inte. Ska du åka själv?
-Jag vet inte, kanske att några av de andra följer med, sa jag.
-Jag ringer dig senare då, jag måste tänka, sa han och jag log lite svagt för mig själv.
-Tack Paul. Han la på och jag satte mig ner i soffan. En liten bit närmre Alicia. Jag visste att jag inte skulle ångra mig. Detta var min chans.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men det blir längre imorgon, jag lovar. Kanske två om ni kommenterar mycket!
Och förlåt för att ni inte fick en ny del igår, men vi blev lite överraskade när vi såg vår video på killarnas FB, och vi hade ingen ro till att göra så mycket. Vi är riktigt tacksamma för det, och ALBUMET KOM ETTA! SWEDISH 1D FAMILY!
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv 

När jag kom tillbaka till min lägenhet skickade jag ett snabbt sms till Alicia. ”Hej! Förlåt om jag är jobbig, men snälla svara och säg att allt är bra!? Börjar bli orolig!” jag tryckte på skicka och sedan la jag mig nervöst i sängen.
_____________________________________________________________________________________
Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla på mobilen och till min besvikelse var där fortfarande inget sms från Alicia. Jag kollade på klockan, 10.17. Jag var på väg att ringa henne men kom sedan på att det var måndag och hon förmodligen var i skolan. Jag la tillbaka mobilen och suckade. Jag gick med tunga steg in på toaletten och tog en snabb dusch och sedan fixade jag lite frukost.

-Godmorgon! Sa Louis när jag kom ut ur lägenheten och jag log mot honom.
-Vad du verkar glad? Frågade jag och han nickade.
-Det är måndag! Jag skrattade åt honom och då kom även Harry, Zayn och Liam. Alla tre såg väldigt trötta ut och Louis slog till dom lite lätt.

Vi började dagen med en intervju, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Tankarna på Alicia fanns överallt. Killarna märkte det nog på mig, men de sa inget till mig förrän det var dags att ta en paus.
-Niall, vad är det? Frågade Liam och jag suckade.
-Inget.
-Jo, jag känner dig... vad är det?
-Alicia, sa jag tyst och kollade ner i golvet.
-Vad?
-Hon svarar inte på sms och hon har inte tweetat sen hon kom hem, sa jag och han kollade oroligt på mig.
-Men, prova ring henne?
-För er kanske det bara är en vanlig tjej, men hon verkar vara så spec..
-Niall, jag förstår dig, sa han och jag log. Jag visste att Liam lyssnade när jag ville snacka och jag ångrade mig varje gång att det inte var jag som började. Killarna fanns där för mig och just nu visste jag inte vad jag skulle göra.

När vi hade ätit tog jag upp min mobil och ringde henne. Även om hon förmodligen var i skolan så ville jag höra något från henne. Jag tryckte på ring och det gick några signaler. ”Det går tyvärr inte att nå detta numret just nu” var det en röst som sa och jag suckade. Jag var faktiskt orolig. Hon hade ju smsat mig en gång efter att dom åkt, men inte mer och jag var orolig om det hade hänt något.

När vi var tillbaka i rummet vi hade gjort en intervju i var det dags för ännu en till.
-Niall, ringde du henne? Frågade Liam innan vi skulle börja och jag nickade.
-Men hon svarade inte, sa jag och han kollade ledsamt på mig.
-Vi tar detta sen, kom nu! Tänk på lite mat så ska du nog kunna le, sa han och jag skrattade till. De andra killarna kom lite efter oss och Louis satte sig ner bredvid mig.
-Du verkar inte vara på bästa humöret idag... ska vi köra en intervju på irländska? Jag skrattade mot honom och han log stolt. Han la armen om mig och jag log. Jag hade killarna och dom kunde verkligen få mig att le.

När intervjun äntligen var över ville jag bara ringa Alicia igen. Detta var första gången jag verkligen inte ville vara på en intervju, jag ville bara där ifrån. Jag ville till Alicia, jag saknade henne sjukt mycket redan och var väldigt orolig. Jag ringde igen men denna gången lät det annorlunda i telefonsvararen, rösten sa ”Tyvärr, detta numret är inte giltigt längre”. Detta gjorde mig ännu mer orolig, det kändes som jag hade förlorat en vän. Jag kände att tårarna var nära och jag kunde inte hålla dem inne. Harry satt sidan om mig i bilen och kollade undrande på mig.

-Vad är det Niall? Frågade han och klappade mig på ryggen.
-Alicia, hon svarar inte...numret är inte ens giltigt längre, sa jag och snyftade samtidigt som jag kollade ner på mobilen i hopp om att ett mirakel skulle ske.
-Det kommer blir bra Niall, du kommer att få tag på henne, sa Zayn lugnt.
-Nej, det kommer jag inte. Jag kommer inte det om jag inte åker till Sverige och letar reda på henne. Jag måste träffa henne och Sanna. Jag är rädd att det har hänt något med dem där hemma. För när jag var ensam med Alicia så sa hon att deras föräldrar var idioter och det verkade som hon hade det svårt i Sverige, sa jag och ännu en tår föll från mina ögon. Jag kände knappt Alicia, men jag behövde träffa henne igen.
-Men hur ska du göra då? Frågade Liam och kollade konstigt på mig.
-Jag har en idé, svarade jag ganska tyst.
_____________________________________________________________________________________
Era kommentarer gör att vi vill skriva! Alltid lika kul att läsa och somsagt, roligt när ni skriver lite längre! Och så roligt när det kommer nya läsare! Keep on! Och, gillar ni att Niall är huvudpersonen av killarna!? 
/Angelica & Johanna