Nialls perspektiv

”Thanks for all the nice tweets for Alicia and I’m really worried about her…but I don’t understand how people knows what happend”, skrev jag snabbt och bara några sekunder gick jag in bland trenderna igen och då såg jag en ny trend. ”MollieLeaveNaliciaForanAlone”. Jag fattade ingenting, vem var Mollie? Kan det vara hon som slog ner Alicia? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig helt förvirrad.

_____________________________________________________________________________________
Jag läste massa tweets och de flesta innehöll namnet Mollie. Jag var förvirrad, nervös, rädd och allt på samma gång. Jag såg att mamma och pappa kom in genom dörren som fanns och jag trängde fram ett svagt leende.
-Hej, sa mamma och kramade om mig.
-Hej, sa jag tyst och gav både hon och pappa en kram.
-Har du snackat med personalen?
-Nej, sa jag och kollade ner i golvet och kände att jag blev ännu mer nervös för vad som faktiskt hade hänt. Varför kunde inte allt vara bra? Hon förtjänade inte detta.
-Niall, allt kommer bli bra, sa mamma, precis som hon kunnat läsa mina tankar. Hon la försiktigt sin hand på min axel och jag kollade upp mot henne. Jag ville så gärna tro på hennes ord, men det var så svårt. Att se Alicia skadad gjorde mig ledsen och jag var fortfarande rädd. Vem hade egentligen gjort detta?

Liams perspektiv

På söndagen vaknade jag redan vid klockan sju och det första jag tänkte var om jag drömt de som Niall sagt, eller var det sant? Jag tog upp min mobil och såg att samtalet inte var avslutat, eller rättare sagt, att jag inte stängt av. Jag skrattade lite för mig själv och skrev ett sms till Niall, och bara inom några minuter svarade han. ”Vi har inte snackat med henne än, hon hade varit vaken, men sedan somnat, jag ringer senare!” stod det. ”Bra! Förlåt för jag somnade inatt... hehe” skrev jag och gick sedan in på twitter. ”Get well soon Alicia” var en top trend och jag skrev en ny tweet. ”So sorry for Alicia and Niall! Get well soon Alicia!!” skrev jag och tryckte sedan på ”tweet”. Jag hade ingen större lust att tweeta fans just nu, så jag la ifrån mig mobilen, men kände mig samtidigt lite taskig, så jag tog upp den lika snabbt igen. ”I will tweet more later, promise” skrev jag och sedan la jag i sängen och gick ut i köket där mamma och pappa satt.

Nialls perspektiv

Alicia hade varit vaken en stund, men sedan somnat igen. Jag hade inte kunnat somna på hela natten och klockan var närmre halv åtta. Plötsligt kom det ut en läkare från de rummet Alicia la i och mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ville bara springa in i rummet, krama om Alicia och se till att allt var bra, men jag satt kvar där, som om jag var förstelnad.
-Alicia har vaknat, men hon är väldigt trött, men hon frågade efter dig Niall, vill du gå in? Jag nickade ivrigt. Nästa lite för ivrigt. Jag log mot honom och han log stort tillbaka. Jag reste mig från stolen jag suttit på nästan hela natten och kände hur lyckan inom mig tog över helt och hållet. Läkaren slog mig lätt på ryggen och sedan gick jag in i de ljusa, vita rummet med röda gardiner. Där log Alicia. Min fina Alicia. Med en vit lapp på huvudet och under vita lakan. Jag kunde se att hon trängde fram ett leende och jag kunde inte hjälpa att en tår rann ner för kinden. Lyckan inom mig gick knappt att beskriva. Även om sjukhuskläder inte var det finaste och att vita lappar i huvudet såg roligt ut så var hon lika fin som alltid. Lite blek och hon såg väldigt trött ut. Men det var Alicia. Jag insåg även hur svårt det var att vara utan henne.
-Hej älskling, sa jag tyst och böjde mig ner och våra läppar möttes. Det var inte samma varma läppar som vanligt, men ändå.
-Hej, sa hon tyst och jag satte mig på stolen bredvid.
-Hur är det? Sa jag.
-Jag är trött, sa hon och jag nickade.
-Vad hände egentligen? Sa hon. Jag bara kollade mot henne, utan att svara. Jag hade inget svar. För vad hade hänt? Jag visste ju inte.
-Jag vet inte, kommer du ihåg något? Sa jag och hon kollade upp i taket, precis som hon försökte sätta sig in i situationen som varit och minnas allt.
-Jag kunde inte somna, så jag la vaken. Jag hörde något ljud, och gick upp för att kolla var, men först gick jag mot köket för att ta ett glas vatten, sa hon samtidigt som hon kollade upp i taket. Jag kramade om hennes hand med min.
-Mer? Sa jag och hon skakade på huvudet.
-Jag vet inte, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind också.
-Gråt inte, sa jag och hon kollade mot mig och log svagt.
-Förlåt för jag förstörde allt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Alicia, nej, säg inte så!
Jag torkade bort en tår från hennes kind med min tumme och lät min hand vila på hennes kind. Hon var så vacker och så fin.
_____________________________________________________________________________________
Kanske inte en så bra del, men hoppas ni gillar den lite iaf! 
Tack för alla snälla, söta kommentarer!
Vi skrattar fortfarande åt Nalicia Foran, haha! ;)
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

Jag var så rädd. Så rädd för att förlora Alicia. Min mobil pep till och jag tittade på den. Det var et sms från Sean. Jag hade inte sagt något till dom, men dom förstod mig, hoppas jag. "Hoppas allt blir bra, vi tänker på er redan. Vi ses!" stod det och jag log lite, samtidigt som jag hade lite skuldkänslor då jag inte sagt hejdå till dom. "Förlåt för att jag bara stack, men är så rädd. Vi ses!!". Jag la ner mobilen i fickan och kollade ut genom fönstret.

_____________________________________________________________________________________
Tankarna fortsatte snurra och jag ville bara sitta och krama om Alicia. Det som skrämde mig var att jag inte visste exakt vad som hade hänt med Alicia. Någon måste ha tagit sig in och skadat henne, men hur? 

När vi väl var framme på det stora sjukhuset tog personalen snabbt hand om Alicia och jag kollade med tårfyllda ögon mot henne när de rullade in henne. Tjejen som kört ambulansen kom fram till mig.
-Följ med mig, så kommer personalen snacka med dig när dom undersökt Alicia, sa hon och jag nickade, samtidigt som jag svalde och jag började tänka på Sanna. Sanna hade också skadat sig. Båda två skulle just nu behöva deras föräldrar som båda dött. Jag satte mig ner på en stol. Där fanns inga andra människor och det var nästan en läskig tystnad som uppstod. Min mobil vibrerade i fickan. Jag tog upp den och såg att det var ett sms från mamma. ”Vill du att vi kommer?”. Jag ville verkligen att dem skulle komma, då jag kände mig så ensam här och jag ville bara gråta mer och mer, men samtidigt var det ganska skönt att få sitta här, helt själv. Men det skulle ta ett tag för de att komma hit och jag behövde någon som jag kunde snacka med och ens föräldrar var alltid det bästa alternativet. ”Ja, kom ni!” skrev jag och gick sedan in på twitter. Eftersom jag inte skrivit något om det som hänt kändes det skönt att ingen visste, tills jag insåg att alla visste. Hur visste de? Jag visste att Sean och Darragh inte skrivit något och jag hade inte heller det, och inte Alicia heller för hon hade ju inte kunnat skriva något. Jag blev nästan lite orolig. Hur kunde alla veta?

 

Jag hade suttit där i en halvtimme och bara tänkt på allt som hade hänt. Varför skulle allt dåligt hända Alicia och Sanna? Varför? Jag hade för tillfället släppt alla tankarna på hur folk kunde veta vad som hade hänt för det var inte intressant nu. Det enda jag ville veta var hur det skulle bli med Alicia. Mamma och Pappa hade fortfarande inte kommit och jag ville verkligen prata med någon. Tårarna rann fortfarande och jag visste inte vem jag skulle prata med. Jag tog upp mobilen och kollade bland kontakterna, vem kunde jag ringa? Det slutade med att jag ringde Liam, det kändes som han var den jag hade lättast att prata med för tillfället. Jag visste att jag kunde ringa honom även om det var mitt i natten.

-Hej mate, sa Liam som verkade väldigt glad men han lät även väldigt trött. Jag kunde verkligen inte hålla tårarna inne och jag kunde knappt svara. Jag fick inte fram några ord.

-Niall, gråter du? Vad har hänt? Frågade han oroligt.

-Någon kom in i vårt hus och slog ner Alicia, så nu ligger hon på sjukhuset och har inte vaknat, sa jag. Jag fick verklige kämpa för att få fram orden för jag hade själv inte förstått att någon verkligen hade gjort såhär mot min Alicia.

-Men va? Vill du att jag ska komma till Irland? Sa han och jag hörde att han var på väg att resa sig upp.
-Nej, Liam…stanna du hemma med din familj. Jag har mamma och pappa, sa jag lugnt samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder. Helst av allt hade jag egentligen velat ha killarna hos mig nu. De var egentligen de enda som verkligen förstod hur mycket Alicia betyder för mig.
-Jag ville liksom bara ha någon att prata med medan jag väntar på mamma och pappa för de kommer snart.

 

Jag och Liam han bara prata några minuter innan jag märkte att han hade somnat med sin mobil i handen för han slutade att svara när jag sa något. Jag bestämde mig för att lägga på och gick in och kollade på twitter.
Jag kollade bland det som trendade och såg att den översta trenden var relaterad till Alicia, det stod ”Get well soon Alicia”. Jag sprack upp i ett leende även om tårarna strömmade ner för mina kinder när jag gick in och kollade på vad alla hade skrivit.
”Thanks for all the nice tweets for Alicia and I’m really worried about her…but I don’t understand how people knows what happend”, skrev jag snabbt och bara några sekunder gick jag in bland trenderna igen och då såg jag en ny trend. ”MollieLeaveNaliciaForanAlone”. Jag fattade ingenting, vem var Mollie? Kan det vara hon som slog ner Alicia? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig helt förvirrad.
_____________________________________________________________________________________
Okej, skratta inte ut oss. Nalicia Foran var det bästa 'par-namnet' vi kunde komma på! (Alicia Fridell + Niall Horan!)
Om ni bara visste hur glada vi är. Vi slog besöksrekord igår och vi har gjort det idag också. Självklart är inte statistiken allt, men det är sååå roligt att se hur många läsare vi har och alla era fina kommentarer. Vi kommer aldrig säga tack för många gånger. NI är bäst ♥
/Angelica & Johanna

 

Alicias perspektiv

När klockan var halv tre hade jag fortfarande inte somnat. Jag hörde något ljud. Det lät som det kom från ytterdörren, men jag var ju inte säker. Jag var varm, även om jag redan hade tagit av mig täcket. Jag reste tyst på mig och smög ut ur rummet. Det var mörkt i hela huset och ut kunde man höra att det regnade. Jag hörde något ljud igen och jag stannade upp lite. Jag blev lite rädd, men jag gick sakta ut mot köket för att ta lite att dricka. Jag kollade mot ytterdörren och vi en chock. Jag blev rädd och stum. Vad skulle jag göra? Mitt hjärta slog fort och jag svettades.
_____________________________________________________________________________________
Jag var så rädd, jag kunde inte röra mig alls. Den mörka gestalten jag nu såg kom närmre mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Mina andetag hördes mer eftersom jag var så rädd och hjärtat slog dubbla slag. Gatlamporna lös in genom fönstret, men inte alls mycket. Inte tillräckligt mycket för att jag skulle kunna urskilja hur den människan som hade tagit sig in såg ut.
Den kom ännu närmre nu och var endast tio centimeter ifrån mitt ansikte.
-Du ska ge fan i Niall, du ska lämna honom ifred. Han är min, inse det! Berätta inte för någon att jag var här, sa personen som jag nu hörde var en tjej. Hon höjde sin högra hand och slog mig rakt på tinningen jag skrek till samtidigt som jag föll snabbt ihop och allt blev svart. 

Nialls perspektiv

 

Jag vaknade med ett av att någon skrek till. Jag sprang snabbt ut genom min dörr men såg inget eftersom det var helt mörkt. Jag hörde att Sean och Darragh hade vaknat då jag hörde deras röster. Någon utav dem tände lampan och jag kollade runt. Jag såg ingenting så jag tog några steg närmre köket som inte var så långt bort. På golvet i köket låg Alicia medvetslös och det rann blod från hennes bakhuvud. Jag sprang snabbt fram till henne och kollade på henne, mina tårar rann nerför mina kinder och det var inget jag kunde hindra. Jag skakade om henne lite lätt i hopp om att hon skulle vakna, men ingen reaktion.

-Sean, snälla…spring och hämta mamma och pappa, sa jag för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara att Alicia skulle vakna upp och allt skulle vara bra.

Efter två långa minuter kom Sean tillbaka med mamma och pappa som såg ut till att vara ledsna och oroliga.

-Mamma, vad ska vi göra? Frågade jag panikslaget

-Jag tror det är bäst att vi ringer ambulansen eftersom Sean sa att hon inte vaknar när du skakar på henne och hon blöder från bakhuvudet, svarade mamma och jag såg att hon också var ledsen. Hon gick fram till mig och kramade om mig, medan jag höll Alicia i handen.
-Bobby, kan du ringa ambulansen? Frågade mamma och pappa sprang och hämtade telefonen för att ringa. Tårarna rann längs mina kinder medan mamma satt och kramade om mig bakifrån. Undra vad som hade hänt egentligen?

-Gubben, det kommer att bli bra, sa mamma och pussade mig på mitt huvud samtidigt som hon kramade om mig hårdare. Jag skakade bara mitt huvud, tänk om hon aldrig vaknade igen. Vad skulle jag ta mig till då? Ett liv utan Alicia är inget liv alls. Hon måste vakna igen.

-Vet du vad som hände? Frågade mamma lugnt.
-Nej, jag vaknade av att någon skrek till och jag hörde även hur någon sprang därifrån, sa jag och snyftade.

-Niall, jag lovar dig att det kommer bli bra, sa mamma men jag trodde fortfarande inte på henne.

Plötsligt kom ambulanspersonalen inrusande genom dörren och jag förstod då att detta var verklighet, detta var inte mardröm jag kunde vakna upp från.

Två killar tog hand om Alicia och en tjej tog mig på axlen och jag satte mig på en stol. Hin pressenterade sig lite snabbt.
-Vet ni vad det är som har hänt? Frågade hon och jag skakade bara på huvudet, men sa sedan.

-Jag vaknade av att jag hörde henne skrika, sen låg hon bara här och ytterdörren var även öppen när jag kom, sa jag och tårarna kunde inte sluta rinna. Hon nickade mot mig och skrev något på ett papper, och sedan sa en av killarna som tagit hand om Alicia,

-Det ser ut som hon har fått ett slag mot tinningen för hon är alldeles blå där och sen har hon antagligen slagit i huvudet i hyllan som är precis bakom, sa Luke, som han tydligen hette.

 

De lyfte upp Alicia på en bår för det var bäst att ta med henne till sjukhuset eftersom hon inte vaknade och jacket i bakhuvudet var ganska djupt. Luke hade märkt att det var jag som stod Alicia närmast och han hade sagt att jag kunde åka med i ambulansen till sjukhuset.
-Niall, spring och klä på dig något medan vi tar ut Alicia i ambulansen sa Luke. Jag kollade ner på mig och det var just i det ögonblicket jag kom på att jag bara hade kalsonger på mig.

Jag sprang snabbt in på mitt rum och slängde på mig gårdagens kläder, för jag ville vara så nära som Alicia igen så fort som möjligt. Så fort jag fått mig byxorna började jag springa samtidigt som jag tog tröjan på mig. Jag hoppade snabbt in i ambulansen som nu var färdig att köra. Tyvärr fick jag inte sitta där bak med Alicia, men det hade varit värre om jag inte fick följa med alls.
Jag lutade mitt huvud mot fönstret och tårarna kom igen, jag ville inte att detta skulle vara sant. Vem hade kunnat komma in i vårt hus på natten? Vi hade väl låst? Hur hade någon kunnat slå ner Alicia? Hur kommer det gå med Alicia? Tankarna snurrade runt i mitt huvud samtidigt som tårarna fortsatte att rinna. Jag var så rädd. Så rädd för att förlora Alicia. Min mobil pep till och jag tittade på den. Det var et sms från Sean. Jag hade inte sagt något till dom, men dom förstod mig, hoppas jag. "Hoppas allt blir bra, vi tänker på er redan. Vi ses!" stod det och jag log lite, samtidigt som jag hade lite skuldkänslor då jag inte sagt hejdå till dom. "Förlåt för att jag bara stack, men är så rädd. Vi ses!!". Jag la ner mobilen i fickan och kollade ut genom fönstret. 
_____________________________________________________________________________________
Hur tror ni det går för Alicia?
Och en sak till- det som hände igår är uppklarat, så allt är frid och fröjd. Tack för ert stöd! Nu får vi hoppas att det inte händer igen :)

Vi kan också se att vi redan har fått besöksrekord idag, YAY :) Det är jättekul att novellen växer för var dag, det gör oss bara mer sugna på att skriva!

Inlägget med länkar till alla novellerna kommer förmodligen inatt. Jag ska sätta mig ner och fixa med det nu! 
Glöm inte att slänga in en kommentar!! :D
/Angelica & Johanna

Vi fick en kommentar där en anonym(som jag nu snackat med och vet vem det är) länkade till ett inlägg där personen som skriver den novellen kopierat utav oss. Kopierat rakt av. Namnen var ändrade, that's it. Detta är faktiskt inte okej. 

Vi lägger ner tid på novellen. Vi skriver inte ihop en del på 10 minuter och sen loggar ut. NEJ. Vi är inne på bloggen, godkänner kommentarer och vi lägger ner minst 1,5 timme på varje del och hur roligt är det om folk kopierar? Nu var det inte så att personen kopierat en hel del, men ganska mycket. Detta gör oss faktiskt arga och vi tycker det är ganska respektlöst. Personen som kopierat hade fått snälla, bra kommentarer, men det kan inte kännas 100 % rätt när en del av delen är kopierad från en annan novell? Nej. Inget mer sånthär tack, och skulle ni se någon som gör det, säg till oss.

Ni som vet att ni inte gjort något behöver ju absolut inte ta åt er. Men, ni måste förstå hur det känns att läsa det man själv suttit och skrivit på en annan novellblogg. 

DU som kopierade, vår önskan är helt enkelt att du tar bort de som du kopierade av oss, för det tillhör oss. 

Alicias perspektiv

-Oj, hej Maura, sa jag lite generat.

-Haha, det är lugnt. Jag ville bara säga att maten är färdig, så ni kan komma och äta nu. Men jag antar att Niall står i duschen, sa hon och jag nickade till svars eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

-Men du kan komma ner, så kan Niall komma när han är färdig, sa hon och jag stängde ner Nialls dator och följde med Maura ner till köket där maten stod dukad.

_____________________________________________________________________________________
Jag satte mig vid bordet och allt var så tyst. Det kändes både rätt och fel att sitta här med Nialls föräldrar helt själv, då jag inte snackat med dom så mycket utan Niall vi min sidan, men samtidigt kändes det rätt eftersom dom verkligen var så snälla och det kändes som jag var en i familjen.

När vi en halvtimme senare hade ätit upp satt vi kvar och bara snackade om allt möjligt.
-Ska Sean komma hit ikväll?
-Ja, Sean och Darragh kommer nog vilken sekund som helst, sa han och drack lite cola ur sitt glas och i samma sekund knackade det på dörren. Vi alla skrattade lite smått och Maura, Nialls mamma, reste på sig och gick för att öppna dörren.

Tjugo minuter senare var jag, Sean, Darragh och Niall inne på Nialls rum och vi funderade på vad vi skulle hitta på.
-Twitcam? Föreslog Sean.
-Jaaa! Utbrast Darragh och sedan kollade han mot mig.
-Visst, sa jag och sedan kollade alla mot Niall.
-Eh..
-Va inte så tråkig nu, kom igen Niall, sa Sean och puttade till honom. Niall puttade till Sean också och två sekunder senare var det en allvarlig brottningsmatch. Jag och Darragh skrattade lite åt dom och sedan tog jag upp Niall dator. Jag gick in på twitter och såg att han faktiskt glömt att logga ut. ”Wanna watch a twitcaaam?” skrev jag snabbt innan Niall drog datorn ifrån mig.

Nialls perspektiv

Några minuter senare hade vi startat en twitcam och jag hade inte gjort detta på riktigt länge.
-Du får ju kolla dina mentions, utbrast Darragh och jag flinde åt honom.
-Ja, okej, lugna dig! Sa jag och tryckte sedan på mina mentions. Vi alla började ropa hej till alla som tweeta oss och det slutade med att vi alla ropade i mun på varandra.

Vi hade en twitcam ganska länge, vi försökte svara på frågor, men det blev väldigt många tittare och det spårade ut lite, då jag och Darragh började brottas. Det kändes verkligen kul att få vara hemma och träffa vänner som jag förr träffade varje dag. Och, det var extra kul att Alicia var med.

Alicias perspektiv

Vi hade bestämd att Darragh och Sean skulle sova här och när vi haft twitcam i nästan tre timmar stängde vi av och gjorde oss klara för att sova. Jag fick äran att sova i Nialls säng medan Sean och Darragh fick varsin madrass att sova på. Jag drog täcket över mig och kunde känna att Nialls hand letade upp min hand under täcket och jag log mot honom.
-Godnatt, sa Sean.
-Godnatt, svarade jag, Niall och Darragh samtidigt. Jag vände mig mot Niall och våra läppar möttes.
-Godnatt, viskade han tyst och jag bara log mot honom.
-Godnatt, sa jag väldigt tyst och hans hand kramade om min.

När klockan var halv tre hade jag fortfarande inte somnat. Jag hörde något ljud. Det lät som det kom från ytterdörren, men jag var ju inte säker. Jag var varm, även om jag redan hade tagit av mig täcket. Jag reste tyst på mig och smög ut ur rummet. Det var mörkt i hela huset och ut kunde man höra att det regnade. Jag hörde något ljud igen och jag stannade upp lite. Jag blev lite rädd, men jag gick sakta ut mot köket för att ta lite att dricka. Jag kollade mot ytterdörren och vi en chock. Jag blev rädd och stum. Vad skulle jag göra? Mitt hjärta slog fort och jag svettades.
_____________________________________________________________________________________
Oj oj, vad tror ni händer? :)
Ett inlägg med maaaassa novellbloggar kommer upp inatt eller imorgon. Runt 50 kommentarer, alltså nästan 50 novellbloggar -WOW. I juni, när vi började på en novell, var vi den enda novellbloggen och nu finns det massor! 
Ska också ta upp en sak - för några dagar sedan fick vi en kommentar där  någon skrev 'skit dåligt'. Vi tog inte direkt åt oss, eftersom vi dränks i kommentarer som säger att det är bra, MEN det vi menar är att det är ganska onödigt... du som kommenterade, du ger oss bara högre statistik och fler sidvisningar, tack för det! :)
En sista sak... denna veckan har statisken gått uppåt, verkligen jättekul!
/Angelica & Johanna

-Du behöver inte vara orolig och jag vill helst säga det öga mot öga, sa jag för det var det jag verkligen ville göra.

-Okej, men nu kommer jag bara tänka på det och vara orolig fast du säger att jag inte behöver det, sa han och han lät lite besviken.

-Okej, jag säger väl det då…men jag vill inte göra dig besviken. Zayn svarade inte så jag fortsatte att prata,
-Jo Zayn, det är så att jag… när jag hade de orden tog det stopp för mig och tårarna började rinna ner längs mina kinder. Jag vet inte vad det var som tog emot att säga fortsättningen. Jag la snabbt på för jag kunde verkligen inte prata med någon just nu.

____________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

När hon la på kände jag hur tårarna rann. Det verkade inte som det var något bra hon skulle säga heller eftersom jag hörde hon började gråta. Jag slängde mig på sängen och trycke huvudet i kudden, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter ett litet tag hör jag hur dörren till mitt rum öppnas men jag orkade inte bry mig om vem det var så jag vände mig inte om för att titta.
-Vad har hänt gubben? Hörde jag mamma fråga samtidigt som hon satte sig ner i min säng sidan om mig.
-Inget särskilt, det är bara det att jag gillar en tjej och det verkar som Louis gillar henne också.
-Men prata med henne och säg vad du känner, hon kanske gillar dig, sa mamma lugnt och klappade mig på min arm.

-Jag är rädd att det är försent, jag tror hon har avgjort vem det är hon vill ha, sa jag och det högg till lite i hjärtat för jag ville vara den som höll om Matilda.

-Prata med henne ändå, låt henne säga vad hon tycker och känner, sa mamma och hennes ord var alltid lika lugnande, hon hade nästan alltid rätt om vad som var bäst att göra.

-Jag ska, men hon ringde innan och skulle säga något men hon började bara gråta och la på. Jag tror jag vet vad hon ville säga.

-Ring upp henne igen, ge henne en ny chans till att få säga sina ord.
-Okej, jag ska, sa jag och tog tag i mobilen. Mamma reste sig upp och gick mot dörren. Innan hon stängde dörren vände hon sig om och sa,
-Jag älskar dig Zayn.

-Jag älskar dig också mamma, sa jag glatt och för första gången sen jag pratade med Matilda log jag.

 

Jag låg och väntade på att jag skulle känna mig redo att ringa, men det dröjde väldigt länge. Eller det kanske var bättre att vänta och låta Matilda ringa mig igen. Jo, det var det bästa. Jag skickade iväg ett sms till henne, ”Ring mig igen när du känner dig redo för att berätta det du ville säga, kram!”. Innan jag tryckte på skicka så läste jag igenom det och för att hinna tänka på om jag verkligen skulle skicka det.

Efter några minuter fick jag ett svar men jag vågade inte riktigt öppna det, jag vet inte riktigt vad det var som hade hänt med mig, varför vågade jag inte öppna ett sms från tjejen jag gillade? Jag tror jag var rädd för att bli sårad och jag var även nervös.

Jag öppnade sms:et och läste det ”Jag ringer snart, det är väl bäst att jag berättar för dig fast jag inte vill. Men jag får väl göra det ändå L”.
Bara några sekunder efter jag hade läst sms:et ringde mobilen, jag såg att det var Matilda och jag svarade.

-Hej, sa jag lite osäkert.

-Hej, hörde jag hur hon svarade lite osäkert. Jag vet mig i läppen av oro, jag undrade vad det var hon skulle säga.

-Det är nog bäst att gå rakt på sak, så jag får det överstökat, sa hon och jag nickade men kom snabbt på att hon inte kunde se mig.

-Mm, svarade jag bara.

-Det är så att, jag gillar dig men bara som vän. Jag har inga andra känslor för dig, men det har jag för någon annan och du känner honom väldigt väl. Jag kan inte hjälpa det, man kan inte styra över sina känslor, sa hon och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag kunde inte vara sur på Matilda… det var ju inte hennes fel.

-Låt mig gissa, det är Louis va?

-Ja, det är det, sa hon lite nervöst och jag la på direkt. Jag var inte sur på Matilda för det gick inte, jag var sur, arg och besviken på Louis, han hade själv märkt att jag gillade Matilda.

 

Alicias perspektiv

Jag satt i Nialls säng med hans dator medan han var inne i duschen. Dörren öppnades och utan att kolla så sa jag,

-Hej älskling, vad snabbt du duschade men jag har saknat dig den korta stunden.

-Hej på dig med, hörde jag någon säga men det lät inte som Niall. Jag kollade upp och såg då att det var hans mamma.

-Oj, hej Maura, sa jag lite generat.

-Haha, det är lugnt. Jag ville bara säga att maten är färdig, så ni kan komma och äta nu. Men jag antar att Niall står i duschen, sa hon och jag nickade till svars eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

-Men du kan komma ner, så kan Niall komma när han är färdig, sa hon och jag stängde ner Nialls dator och följde med Maura ner till köket där maten stod dukad.
____________________________________________________________________________________
Här har ni del 73!! ....en liten fråga, var har alla kommentarerna tagit vägen? 
Kom igen nu och kommentera mer! Så skriver jag kanske på bussen påväg hem imorn...gjorde det idag :) 
/Angelica & Johanna

 

-Bra! Men, jag måste duscha, ska du hänga på? Sa jag och blinkade mot henne. Hon skrattade åt mig och puttade iväg mig från sängen.
-Det är lugnt, duscha du, sa hon och jag brottade ner henne i sängen.
-Säker? Sa jag och hon nickade.
-Helt säker! Jag flinade åt henne och hon gjorde detsamma. Jag gav henne en snabb puss i pannan och gick sedan iväg för att ta en dusch.
____________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

 

Jag visste inte vad jag skulle göra för jag gillar ju verkligen Matilda, men det känns som Louis har fått ett litet försprång. Det känns inte som hon gillar mig tillbaka, det känns inte så som det gjorde innan. Innan kändes det som Matilda hade känslor för mig med, men inte längre.
Mitt i allt tänkande blev jag avbruten av att mobilen vibrerade i fickan, jag tog upp den och såg att jag hade fått ett sms från Matilda, ”Vi måste prata när du kommer tillbaka till London…”. Jag läste sms:et några gånger och jag förstod inte riktigt vad hon menade, så jag gick in bland mina kontakter, letade fram hennes namn och ringde.  Signalerna gick, men ingen svarade. Jag blev lite orolig efter femte försöket, jag ringde om och om igen men inget svar. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde ju inte direkt åka tillbaka till London för jag kände att jag var tvungen att tillbringa lite tid med min familj.
Jag testade att ringa igen och till min förvåning men samtidigt lättnad tutade det upptaget.

 

Matildas perspektiv

 

Efter jag hade skickat sms:et till Zayn så hade jag fått runt tio samtal från honom, men jag lät signalerna att gå. Jag vill prata med honom öga mot öga.
När han hade ringt ännu fler gånger kände jag att jag fick lite dåligt samvete, han kanske blev orolig att något hade hänt. Jag testade att ringa upp honom, men det tutade upptaget. Jag testade igen och signalerna gick fram. Efter bara två signaler hörde jag att någon svarade.
-Hej Matilda, vad var det du ville prata om? Frågade han lite oroligt.

-Hej Zayn, vi tar det när du kommer tillbaka till London, sa jag lugnt och jag hörde hur Zayn suckade tungt.
-Men snälla, säg nu…jag blir orolig för dig.

-Du behöver inte vara orolig och jag vill helst säga det öga mot öga, sa jag för det var det jag verkligen ville göra.

-Okej, men nu kommer jag bara tänka på det och vara orolig fast du säger att jag inte behöver det, sa han och han lät lite besviken.

-Okej, jag säger väl det då…men jag vill inte göra dig besviken. Zayn svarade inte så jag fortsatte att prata,
-Jo Zayn, det är så att jag… när jag hade de orden tog det stopp för mig och tårarna började rinna ner längs mina kinder. Jag vet inte vad det var som tog emot att säga fortsättningen. Jag la snabbt på för jag kunde verkligen inte prata med någon just nu.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en superduperkort del, men jag måste verkligen sova nu och Angelica har haft mycket läxor idag.
Men detta är väl bättre än ingenting, am I right? :) 
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

Jag letade upp Jane bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej!
-Hej Jane, vad är det som har hänt? Sa jag med oron i rösten och jag kunde höra att Jane var där ute.
-Jo, Sanna är skadad, jag vet inte om det är allvar...
-Vad har hänt? Utbrast jag och kände hur jag svettades.

_____________________________________________________________________________________
Jag blev mer och mer orolig. Det dröjde ett litet tag innan Jane svarade, jag hörde en del snyftningar och hur Jane försökte få fram orden i rätt ordning.
-Snälla Jane, säg vad det är! Sa ja lite panikslaget. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eftersom jag inte riktigt visste vad det var som hade hänt.
-Sanna, har blivit påkörd av en bil, sa hon snabbt och jag kände hur det högg till inom mig. Sanna? Min syster. Hon hade blivit påkörd. Och jag var inte där. Jag kunde inte göra något.
-James har ringt ambulansen, fortsatte hon.
-Har ni snackat med henne?
-Ja, men hon har verkligen jätteont, sa hon och det kändes ganska tryggt att dom hade kunnat snacka med henne, men samtidigt var jag så rädd. Jag var så långt ifrån dom. Jag kunde inte göra något. Bara gråta och hoppas på det bästa.
-Okej, men ring mig senare, sa jag.
-Jag ska! Har ni det bra på Irland?
-Jadå! Tack för att du ringde, sa jag innan jag la på och jag satte mig ner i gräset. Jag kollade upp och såg hur glad Niall verkligen såg ut och egentligen ville jag inte förstöra för honom. Jag var nära på att kalla på honom, men ändrade mig. Jag skrev ett sms till honom istället. ”Jag går hem, fryser lite och är jättetrött! Vi ses sen, puss!”. Jag skickade iväg meddelandet och sedan gick jag där ifrån.

När jag kom hem till Nialls hus kom jag på att jag inte hade några nycklar, så jag knackade försiktigt på och hans mamma öppnade.
-Hej! Sa hon lite förvånande.
-Hej! Är det okej om jag kommer in?
-Ja, absolut! Är det bara du?
-Ja, jag frös lite och killarna spelade fotboll, så jag gick hem, sa jag och log. Även om det inte var sanningen så kändes det inte som rätt tillfälle att berätta nu. Hon nickade mot mig och jag gick mot Nialls rum. Jag slängde mig på hans mjuka säng och tog upp min mobil. ”Neej, du kunde väl ha sagt till? Förlåt att vi spelade, men jag vill hitta på lite saker med vännerna när jag väl är här, förlåt!” stod det i ett sms från Niall och jag log lite. ”Haha, klart du ska vara med dom! Vi ses sen, spela på och gör många mål ;)” skrev jag och bara några sekunder senare svarade han. ”Men, vad har hänt? Säker på att du frös? Nej, precis! Vad hände?”. Att han kunde veta det. Jag skrattade lite för mig själv och knappade in ett svar. ”Vi tar det senare, jag lovar! Ska vi va med Sean och Darragh ikväll? :)” Jag la ner mobilen i sängen och slöt mina ögon. Det enda jag hade i mina tankar just nu var Sanna. Jag ville bara få veta att allt var bra. Jag ville så gärna vara där och hjälpa henne. Hon hade inte känt Ella och Jane så jättelänge, men jag litade såklart på dom två.

En halvtimme senare vaknade jag till av att min mobil ringde.
-Hej!
-Hej Alicia, det är Jane!
-Hej, sa jag glatt och log lite.
-Sanna är inne på en undersökning nu och hon har riktigt ont i sitt vänstra ben, men vi har snackat med henne, så hon mår bra annars, sa hon och en liten klump i min mage försvann.
-Åh, vad bra! Är det bra med er andra?
-Jadå! Fast, vi är lite oroliga nu, för Sanna.
-Jag med, sa jag.
-Men, jag ringer dig senare och kanske du kan snacka med Sanna då.
-Bra! Hälsa alla från oss, hejdå!
-Hejdå!
Denna gången kunde jag lägga på med ett litet leende på läpparna. Jag reste mig från sängen och borstade igenom mitt hår och precis efter det öppnades dörren av Niall.
-Hej sötnos, sa han och kramade om mig snabbt innan hans läppar var pressade mot mina.
-Hej, sa jag lite skrattande när han släppt taget om mig och han log och jag satte mig på sängkanten.

Nialls perspektiv

Jag satte mig bredvid Alicia och vi flätade ihop våra fingrar.
-Vad var det som hände? Sa jag tyst och hon kollade ner.
-Sanna hade blivit påkörd, sa hon tyst och jag kände hur jag hoppade till.
-Va? Men, varför sa du inget?
-Jag ville inte förstöra, du såg så glad ut när du fick vara där med dina vänner, sa hon och jag kramade om henne.
-Men..
-Nej, inga men, sa hon bestämt och jag mötte hennes blick.
-Jag trodde först du blev sur eller något, sa jag och hon log.
-Nejdå!
-Men, hur är det med Sanna nu?
-Hon hade ont, men Jane sa att dom hade snackat med henne.
-Va bra! Jag andades ut lite och pussade henne lätt på munnen.
-Är det okej om vi träffar Sean och Darragh ikväll? Frågade jag och hon nickade.
-Jaa, absolut! Ska dom komma hit?
-Ja, tänkte det, om det är okej?
-Jadå!
-Bra! Men, jag måste duscha, ska du hänga på? Sa jag och blinkade mot henne. Hon skrattade åt mig och puttade iväg mig från sängen.
-Det är lugnt, duscha du, sa hon och jag brottade ner henne i sängen.
-Säker? Sa jag och hon nickade.
-Helt säker! Jag flinade åt henne och hon gjorde detsamma. Jag gav henne en snabb puss i pannan och gick sedan iväg för att ta en dusch.
_____________________________________________________________________________________
Inte den bästa delen kanske, men hoppas att ni gillar! Igår slog vi vårt besöksrekord, woho! Någon undrade hur många besökare vi har, och det är helt olika, men det är över 300 / dag :)
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Alicia, du behöver inte stressa så mycket, jag har fixat frukost till er så det är bara att gå ner och äta så plockar jag undan efter er sen. Ville inte komma in och störa er innan.
-Tack Maura, sa jag glatt och jag tyckte verkligen att det var jättesnällt av henne att hon inte ville komma in och störa hos, även om vi bara hade det lite mysigt.

___________________________________________________________________________________
När klockan var fem över tolv mötte vi upp Sean och Darragh som vi bestämt. Niall hälsade på killarna och jag höll mig lite bakom, då även detta kändes lite pinsamt. Jag kunde se så glad Niall var att få träffa sina vänner och bara av att se honom glad gjorde mig glad. Visst, han var glad när han var med Louis, Zayn, Liam och Harry också, men jag förstod att det var extra roligt att få träffa sina vänner som han förr träffade nästan varje dag men som han nu nästan aldrig träffar. Plötsligt stod Niall, Sean och Darragh framför mig och jag log lite blygt.
-Hej! Sa Sean och gav mig en lätt kram. Jag blev lite förvånad, men jag kramade om honom också.
-Hej! Sa jag och även om vi inte sagt något mer än hej kände jag hur all min oro var borta. Jag gav Darragh en snabb kram och sedan började vi snacka på.

En stund senare hade det kommit några fler killar som Sean och Darragh kände och killarna bestämde sig för att spela lite fotboll.
-Ska du va med? Frågade Niall och jag skakade på huvudet.
-Nej, spela ni! Sa jag och han log.
-Säkert?
-Ja! Han nickade mot mig och sprang iväg. Jag tog upp min mobil och tog ett foto när dom väl börjar spela.
”The boys are playing some football!” skrev jag och sedan kollade jag bland mina mentions där folk hade ställt några frågor till mig. Jag hade ju inte direkt något vettigt att göra, så jag bestämde mig för att svara. ”Niall and who? :)” stod det och jag tryckte på svara. ”Niall, Darragh, Sean and some more” och till nästa fråga svarade jag ”yes, i looove ireland” och sedan gick jag in på facebook.

-Är du Nialls flickvän? Jag vaknade upp ur mina tankar och såg två tjejer som stod där bredvid mig och jag log lite. Det kändes ganska ovanligt att folk bara kom fram sådär, men jag tyckte det var ganska kul. Båda tjejerna hade blont hår och var lite kortare än mig.
-Ja! Sa jag och la ner min mobil i min ficka.
-Kan inte vi få din autograf?
Jag hoppade nästan till. Autograf? Jag? Jag hade aldrig skrivit någon autograf. Skulle jag bara skriva mitt namn?
-Ehh, ja visst, sa jag och de log. De tog fram varsitt papper och en av tjejerna höll fram en penna. Jag skrev mitt namn på båda papperna och de log.
-Tack! Sa dom och jag kände att jag faktiskt ville vara lite extra snäll mot dom, då de hade våga komma fram och dom var så gulliga. Jag antog att dom hade twitter.
-Vill ni att jag ger era twitternamn till Niall? Sa jag och jag såg hur de båda sken upp.
-Ja, vill du det? Sa tjejen. Jag nickade mot henne och hon log. De skrev sina twitternamn på en bit papper som jag la ner i min ficka. De tackade mig minst fem gånger innan de gick vidare och jag log lite för mig själv. Hade jag inte fått möjligheten att träffa killarna hade jag själv velat att dom skulle följa mig och jag visste själv hur mycket det hade betytt för dom. Detta var det minsta jag kunde göra. Plötsligt pep min mobil till och jag såg att det var ett sms, från Jane. ”Hej, ring mig så for så möjligt, det är viktigt!” stod det jag jag blev orolig. Jag letade upp Jane bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej!
-Hej Jane, vad är det som har hänt? Sa jag med oron i rösten och jag kunde höra att Jane var där ute.
-Jo, Sanna är skadad, jag vet inte om det är allvar...
-Vad har hänt? Utbrast jag och kände hur jag svettades.
________________________________________________________________________________________
Vad tror ni har hänt med Sanna!? Förlåt för en ganska kort del, men ska försöka skriva en längre imorgon.
Jättekul att så många har kommenterat med sina novellbloggar, ett inlägg med alla bloggar kommer under veckan! Ni kan fortfaranda länka era novellbloggar, skriv bara en kommentar i inlägget under!!
/Angelica & Johanna

Vi lovade ju er att länka lite novellbloggar och ja, det blir lättare om vi gör ett nytt inlägg om det.

Reglerna är enkla!

• Släng in en kommentar i detta inlägg och glöm då inte din bloggadress.

Sannas perspektiv (I London)

Jag kollade orolig på min mobil. Inget svar. Kunde han inte bara svara? Jag låste upp mobilen i hopp om att ett nytt sms skulle komma, men nej. Inget sms.
-Sanna?
-Va? Ja? Sa jag lite förvirrat och dom skrattade.
-Vad vill du ha för pizza?

___________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Det kändes skönt att få komma hem och träffa familjen, men jag var faktiskt lite orolig över Sanna eftersom hon var själv i London, fast hon hade trots allt hennes vänner. Jag såg att Zayn tweetat och jag blev orolig för honom också. ”Zayn? Vad har hänt?” skrev jag i ett sms till honom och några minuter senare fick jag ett svar. ”Vi kan ta det senare, kanske!”. ”Okej, bra!” skrev jag och la sedan ner mobilen och satte mig i soffan och snackade med mamma och pappa.

Zayns perspektiv

Att få komma hem var alltid skönt, men jag mådde inte alls bra. Det enda jag tänkte på var Matilda. Det verkade verkligen som om hon och Louis hade något på gång och egentligen ville jag bara gråta, men jag kunde inte. Visst, hon hade kysst mig men den kyssen betydde förmodligen ingenting. Jag försökte sluta tänka på det, men det gick verkligen inte. Hon var så fin, så söt och jag ville träffa henne. Nu. Jag visste inte om jag skulle gråta eller vara glad. Jag var glad för Louis skull, men jag kunde inte bara lämna Matilda sådär.

Nialls perspektiv

När jag vaknade nästa morgon var klockan bara halv tio. Det första jag gjorde var att skriva en snabb tweet. ”moooorning! It will be a nice day todaay with my friends!”.

-Godmorgon, sa jag till Alicia som vända på sig i sängen och kollade sedan mot mig.
-Godmorgon, sa hon med ett ett leende. Jag hade hunnit att duscha, men jag hade inte hunnit klä på mig så jag hade bara en handduk runt midjan. Jag såg hur Alicia bet sig i läppen när hon kollade mot mig. Man såg glädjen i hennes ögon och bara det gjorde mig glad. Jag gick fram mot min säng där Alicia låg, när jag var tillräckligt nära satte jag mig ner precis sidan om Alicia och kysste henne mjukt. Jag kände hur glädjen rusade inom mig, jag ville bara ha mer. Jag kysste henne mer passionerat och Alicia besvarade det, vilket gjorde mig ännu lyckligare. Jag la mig ner på henne men hon puttade bort mig. Jag kollade lite ledsamt på henne och hon flinade mot mig.
-Inte nu Niall, sa hon tyst samtidigt som hon la sin hand på min kind.
-Vi har lång tid på oss, sa jag och vi båda flinade.
-När skulle vi träffa dom? Sa hon.
-Vid tolv. Hon nickade mot mig och jag kysste henne snabbt.
-Men om du går och tar på dig lite kläder så kan vi mysa lite, eller? Sa hon och jag nickade, även om jag gärna lagt kvar där med bara min handduk.
-Vi kan säkert fixa det där någon annan gång när vi är på något annat ställe, sa hon och blinkade mot mig, men jag brast bara ut i skratt och då gjorde Alicia också det.
-Det låter bra, sa jag när vi hade hämtat oss från skrattet. Jag kysste henne igen och än en gång spred glädjen sig genom hela kroppen.
-Men gå och klä på dig något nu, så kan vi mysa mer när du har gjort det, sa hon och puttade iväg mig med ett leende.

Jag gick och tog på mig något snabbt. Det fick bli min mörkblåa Puma hoodtröja och mjukisbyxorna som hörde till. Mysigt och härligt. Man behöver inte ha värsta, snygga kläderna när man ska vara med sin älskade flickvän och sina saknade kompisar.

Alicias perspektiv

Jag låg kvar där under täcket och väntade på att Niall skulle komma tillbaka. Det tog ett litet tag så jag somnade nästan om när jag låg där eftersom jag var så trött.
Plötsligt hörde jag att dörren öppnades, jag vände mig snabbt om och in genom dörren kom Niall, klädd i helt blått, i mjukiskläder. Han var så extremt gullig i det, han var extra gullig nu eftersom han hade ett stort leende på sina läppar och hans blåa ögon kollade rakt in i mina. Han kom närmre sängen utan att slita sin blick från min. Efter bara några sekunder låg han ner bredvid mig under täcket, med ena armen runt mig. Eftersom jag låg mot ryggen mot honom så kysste han mig i nacken mellan nästan varje mening som han sa. Jag rös i hela kroppen när han gjorde det. Men efter ett tag vände jag mig om så jag kunde möta hans varma läppar.

Niall släppte greppet om mig och la sig ner på rygg och jag la mitt huvud mot hans bröstkorg. Vi låg där och pratade om allt mellan himmel och jord. Han lekte lite med mitt hår och vi tänkte inte alls på vad klockan var. Jag hade kunnat ligga här i evigheter.
-Du vet väl om att du är den underbaraste människan i hela världen? Sa han helt plötsligt när vi hade varit tysta ett tag.
-Nej, för du är det, svarade jag och vände mig så jag nu låg ovanpå honom och kollade rakt in i hans ögon. Jag lutade mitt huvud närmre hans och hade nu min panna mot hans.
-Alicia, jag älskar dig och är riktigt glad för att du följde med, sa han och jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte.

-Jag älskar dig också och ångrar inte en sekund att jag följde mig. Jag ångrar inte en enda sekund jag har haft dig i min närhet, för att vara med dig betyder allt för mig, sa jag och kysste honom mjukt.

Mitt i kyssen blev vi avbrutna av att någon kom in i rummet och jag kände hur varm jag blev i ansiktet och rullade snabbt av Niall, men då pussade han mig i pannan och sa,
-Det är ingen fara älskling. Jag kollade upp för att se vem det var som hade kommit in i rummet och såg då att det var Nialls mamma som hade kommit in. Hon stod och kollade på oss med ett stort leende.
-Ni är så söta tillsammans, sa hon och jag började rodna ännu mer och tittade på Niall som log riktigt mycket och såg riktigt lycklig ut.
-Men ni får gå upp nu, klockan är halv tolv nu och ni skulle väl träffa Sean och Darragh vid tolv va? Sa Nialls mamma.
-Oj, då får vi skynda oss, sa jag snabbt och reste mig upp så jag nu satt upp.
-Särskilt du älskling för du måste ju byta om, sa Niall snabbt och jag ställde mig upp och hoppade mot resväskan och letade efter kläder jag kunde ha på mig. Nialls mamma stod kvar i rummet och bara skrattade åt mig.
-Alicia, du behöver inte stressa så mycket, jag har fixat frukost till er så det är bara att gå ner och äta så plockar jag undan efter er sen. Ville inte komma in och störa er innan.
-Tack Maura, sa jag glatt och jag tyckte verkligen att det var jättesnällt av henne att hon inte ville komma in och störa hos, även om vi bara hade det lite mysigt.
_____________________________________________________________________________________
Här har ni del 69, like it?
Det är många som tror att Sanna är 11 år, men hon är faktiskt 13! :) Kommentera mycket så ska vi försöka skriva en del till idag!
/Angelica & Johanna


Ni får gärna följa oss på twitter - då får ni reda på direkt när en ny del är uppe! Vi närmar oss 100 följare, så klicka här och börja följ oss!

Alicias perspektiv

-Slutaaaaa, pep hon och jag skrattade åt henne och stannade upp.
-Om du är med på fotboll? Hon skakade på huvudet.
-Neeeeej! Jag började kittla henne igen. Hon vände och vred på sig och sedan började hon kittla mig. Det hela slutade med att vi la skrattandes på golvet och jag tog tag i Alicias hand.
-Tack för du ville följa med, sa jag tyst och hon log stort.
-Tack för att jag fick följa med
_____________________________________________________________________________________
Sannas perspektiv (London)

Jag och Jane satt hemma i min och Alicias lägenhet, vi hade absolut ingenting att göra så vi bara satt där utan att säga ett ljud. TV:n var igång men ingen orkade kolla eftersom det inte gick något roligt program just nu eftersom klockan bara var fem på kvällen. Efter ett tag suckade jag tungt och Jane kollade på mig.

-Vad ska vi hitta på? Vi kan ju inte sitta här och ruttna, sa jag och jag kunde se på Jane att hon hade en idé eftersom hon hade ett lurigt leende på läpparna.

-Vad har du nu hittat på? Frågade jag snabbt.

-Kan vi inte bjuda hit William och James? Vi kan laga mat tillsammans och sen kan de sova över här, sa hon med ett stort leende.
När hon nämnde William kände jag att jag blev varm inombords och mitt hjärta började dunka lite snabbare.

-Tycker det är så gulligt att man ser på dig att du gillar honom, sa Jane och knuffade till mig lite lätt.

-Jag gillar inte honom, sa jag och kollade ner i golvet.
-Klart du gör, man ser det på dig och du har själv sagt det till mig!
-Va, när sa jag det? Frågade jag förvånat eftersom jag inte kunde komma att jag hade sagt det.

-Haha, det du, svarade Jane och log lite ondskefullt samtidigt som hon tog upp sin mobil för att ringa någon.

-Vem ringer du nu? Frågade jag av ren nyfikenhet men Jane svarade inte mig, hon skakade bara på huvudet och hon hade mobilen intill örat.

-Hej William! Hörde jag hur hon sa glatt och jag fick lite panik. Jag ville att han skulle komma, men på något sätt kändes det bara så fel att han och James eventuellt skulle sova över här.

-Vill du och James komma över till Sanna så kan vi äta tillsammans, hitta på något roligt och sen sova här? Frågade hon och jag bet mig i läppen på grund av lite nervositet. Jag försökte lyssna på vad William svarade, men jag kunde inte tyda vad han sa.

-Okej, vad bra! Kom så fort som möjligt för vi behöver gå och handla så vi kan laga någon mat, eller så beställer vi bara pizza eftersom vi inte kommer lyckas med att göra någon mat, sa Jane och jag började skratta lite smått.

-Men då gör vi så och ses snart, sa Jane glatt och la sedan på.

-Dom kommer hit! Sa Jane glatt och jag log. Jag satte mig tillrätta med min laptop i soffan och gick in på twitter. Jag såg att många tweetade till Zayn, så jag tryckte mig in på hans profil. "homeeeeeee... but not in a good mood" skrev han och jag blev lite orolig. Vad hade nu hänt? Jag tog snabbt upp min mobil och skrev ett sms. "Vad är det som har hänt? xx" skrev jag. I väntan på svar kollade jag runt på twitter, facebook och lite andra sidor, men inget svar kom. 

Fyrtiofem minuter senare knackade William och James på och jag satte ifrån mig datorn, men höll min mobil i handen. Jane var snabb med att öppna och jag mötte Williams blick. Han log mot mig och sedan kramade han om mig.
-Hej! Sa vi båda samtidigt och vi båda skrattade lätt.
-Fina byxor! Sa han och log lite. Jag kollade ner och kände hur mitt huvud blev allt rödare och rödare. Jag hade mina rutiga pyjams byxor på mig och jag ville bara sjunka igenom marken.
-Eh.. jo, visst är dom? Sa jag och trängde fram ett litet leende.
-En skönhet passar i allt, sa han och hans varma hand nuddade till min. Jag log lite för mig själv och kramade sedan om James. 
-Ska vi beställa pizza? Frågade han och Jane nickade.
-Det låter bra! Eller? 
Jag kollade orolig på min mobil. Inget svar. Kunde han inte bara svara? Jag låste upp mobilen i hopp om att ett nytt sms skulle komma, men nej. Inget sms. 
-Sanna?
-Va? Ja? Sa jag lite förvirrat och dom skrattade.
-Vad vill du ha för pizza?

_____________________________________________________________________________________
Inte den längsta delen, men lite i alla fall! Jättekul att ni kom med lite tips på vad som kan hända, det hjälper oss verkligen jättemycket :)
Fredag imorgon... alla vet var det innebär. Dålig uppdatering! ;) Vi ska verkligen försöka få upp en del, kommentera på bra så ska vi nog lyckas!! :)
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

När Nialls varma hand kramade om min log jag lite.
-Hej! Sa hans mamma glatt och gav mig en lätt kram.
-Hej! Sa jag och hon log mot mig. Jag gav hans pappa en lätt kram också.
-Gick flygresan bra? Niall nickade och jag gjorde detsamma.
-Jadå, fick jag fram och till min förvåning kände jag mig inte alls nervös längre. Det kändes bra att vara här, och jag visste att detta skulle bli fem roliga dagar.

_____________________________________________________________________________________
När vi kom hem till Niall, efter att ha fått stå i en lång bilkö, var både jag och Niall väldigt trötta. Vi bar in våra väskor och Niall slängde sig i sin säng.
-Trött? Frågade jag och han nickade. Jag satte mig på sängkanten och han log mot mig.
-Känns det bra att vara här?
Jag nickade mot honom.
-Jadå! Sa jag och han drog ner mig mot honom och kysste mig lätt.
-Är glad för att du ville följa med, sa han och jag log stort mot honom. Det kändes så kul att vara här och hans föräldrar verkade jättetrevliga.

När klockan var lite efter sju satt jag, Niall och hans föräldrar framför TV:en och åt middag. Hans mamma hade lagat god mat och alla åt under tystnad.
-Ska du inte ha mer? Frågade Niall och jag skakade på huvudet.
-Det är bra, sa jag och han log.
-Säker?
-Ja!
-Helt säker?
-Jaa, sa jag och skrattade lite. Han log ännu en gång och sedan fortsatte han att äta.
-Du har en syster va? Frågade Nialls mamma och jag nickade.
-Ja! Sanna heter hon.
-Ni har en egen lägenhet i London väl, eller? Jag nickade mot henne igen och log.
-Ja! Sa jag och hon nickade. Hon fortsatte fråga lite saker och hon var verkligen jättetrevlig, och lätt att snacka med.
-Vad jobbar dina föräldrar som? Sa hon och jag fick en klump i magen. Jag såg hur Niall gav henne arg blick och hon kollade först mot Niall och sen mot mig med en ledsen blick.
-Va? Förlåt, jag visst..
-Det är lugnt, sa jag och log.
-Dom dog för inte så länge sedan, sa jag och Nialls föräldrar kollade oroligt på mig. Jag hade faktiskt vant mig och jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på dom. Visst, det var mina föräldrar, men jag förtjänade ett bättre liv än vad dom hade gett mig.

Vi satt kvar där ganska länge, vi snackade och sedan spelade vi lite spel. Det hade inte gått så många timmar men jag trivdes verkligen här. Det kändes lite som ett andra hem.

Nialls perspektiv

Det kändes skönt att vara hemma och jag kunde inte låta bli att le lite extra mycket eftersom Alicia hade följt med. Mamma och pappa verkade verkligen gilla henne och vi hade haft en trevlig kväll. Klockan var halv elva och vi bestämde oss för att gå in på mitt rum och vi satte oss med datorn i sängen. Jag loggade in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Nice to be back home, loove it”. Några sekunder senare var mina mentions ganska fulla och jag skrattade lite samtidigt som jag loggade in på skype. Jag såg att Darragh var inne och jag skrev till honom.
-Hej! Vad händer?
-Heeeeeeej, är du hemma igen? Skrev han och jag log lite för mig själv.
-Yeah buddie! Alicia är också här!
-Är hon? Trevligt! Har ni lust att träffas imorgon kanske? Jag kollade mot Alicia som jag såg läste och sedan log hon mot mig och nickade.
-Absolut! Svarade jag
-Fotbollsmatch? ;) Vi ses vid fotbollsplanen, var bredd! Skrev han och jag skrattade.
-Alltid! Synd bara att du ska behöva förlora ;)
Alicia skrattade lite åt oss och jag kollade mot henne.
-Du ska också spela, sa jag med en seriöst blick och hon puttade till mig.
-Nej! Utbrast hon och jag började kittla henne.
-Slutaaaaa, pep hon och jag skrattade åt henne och stannade upp.
-Om du är med på fotboll? Hon skakade på huvudet.
-Neeeeej! Jag började kittla henne igen. Hon vände och vred på sig och sedan började hon kittla mig. Det hela slutade med att vi la skrattandes på golvet och jag tog tag i Alicias hand.
-Tack för du ville följa med, sa jag tyst och hon log stort.
-Tack för att jag fick följa med!
_____________________________________________________________________________________
Inte någon händelserik del för just nu är vi båda lite tomma på idéer, så, SLÄNG IN ALLA ERA FÖRSLAG på vad som kan hända. Någon som har något tips på vad som kan hända på Irland? Och vad ska hända i London när Sanna är där själv med William, Jane och Ella? Och, de andra killarna? Vi kan skriva från många olikas perspektiv, så nu är det upp till er. Vi kommer använda oss utav mycket tips. SNÄLLA HJÄLP OSS! :)
Och, om ni inte vet vem 'Darragh' är, så är det en utav Nialls vänner i Mullingar (på riktigt) :)
/Angelica & Johanna

-Är du säker? Frågade hon med en osäker och orolig min.
-Ja, det är jag. Jag älskar dig och då gör mamma och pappa också det, sa jag och pussade henne mjukt i pannan samtidigt som jag drog in henne i en kram.

Flygplatsen var kanske inte det bästa stället att stå och mysa på eftersom det kunde finnas folk som tog foton. Men jag brydde mig inte om det, Alicia var min och det visste hela världen.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Planet lyfte och jag blev bara mer och mer nervös. Var det verkligen rätt av mig att följa med Niall hem till Mullingar? Jag lutade huvudet mot fönstret och suckade lätt, men Niall märkte det. Han tog min hand och pussade mig snabbt. Det räckte att han gjorde det lilla för att jag skulle känna mig modigare och säkrare på att det var rätt att jag följde med. Allt kändes så rätt med Niall. Jag lutade huvudet mot Nialls axel istället och somnade fort, men efter några få minuter vaknade jag av att Niall hoppade och när jag kollade på honom såg han helt överlycklig ut och då kunde jag inte låta bli att le.
-Varför är du så glad då? Sa jag lite retsamt och Niall kollade förvånat på mig.
-Sov inte du precis? Sa han och jag började skratta lite.
-Det är faktiskt så att man kan vakna på grund att folk hoppar till och verkar väldigt glada, sa jag och Niall log bara stort.
-Men varför är du så glad du? Fortsatte jag och Niall tog ett grepp om mig och så han höll sin högra arm runt mig.
-Ja du, det finns tre anledningar, älskade du, sa han och pussade mig på pannan.
-Säg vad det är, sa jag snabbt.
-Okej! Ett, för att jag ska får träffa min saknade familj. Två, för att du sitter här med mig och att du också ska träffa min familj. Tre, för att de sa att maten kommer snart. Till de två första sakerna han sa utbrast jag två ”aww” och till de tredje började jag skratta och fick en konstig blick från en äldre man som satt bredvid Niall. Mannen, som inte såg så jätteglad ut trängde fram ett litet leende när jag och Niall skrattade så mycket att vi böjde oss framåt. Ingen av oss visste riktigt varför vi skrattade och förmodligen överröstade vi hela flygplanet.

När vi väl ätit var vi båda ganska trötta. Klockan var snart halv 5 och planet skulle landa om en halvtimme, så vi båda bestämde oss för att sova innan vi skulle landa.

Jag vaknade av att Niall puttade lätt på mig och viskade,
-Du måste ta på bältet, sa han och jag kollade trött mot honom och kollade sen ut. Vi skulle snart landa på Irland och jag blev mer och mer nervös. Det skulle bli kul att träffa hans föräldrar och förmodligen skulle jag få träffa lite av hans vänner och jag såg verkligen fram emot detta, men just nu tog nervositeten över.

När vi kom in på flygplatsen kollade vi oss båda runt, i hopp om att få syn på Nialls föräldrar. Plötsligt släppte Niall min hand och sprang iväg. Jag kollade åt samma håll som han sprang och där framme stod hans mamma och pappa.

Nialls perspektiv

Jag ville egentligen inte släppa hennes hand, då jag visste att hon var riktigt nervös, men jag ville inget hellre än att krama om mamma och pappa nu. Jag mötte både mammas och pappas blick och mamma slog ut sina armar och jag kramade om henne. Jag var hemma, på Irland med mina föräldrar, plus att Alicia var med. Det kunde knappt bli mycket bättre just nu. Jag hade inte varit här på länge och jag kände att jag behövde lite avkoppling just nu. Jag gav pappa en stor kram och sedan såg jag Alicia komma mot oss. Jag log mot henne och hon log nervöst mot mig. Hon ställde sig bredvid mig och jag kramade om hennes hand.
-Och, detta måste vara Alicia? Sa mamma och jag nickade stolt.

Alicias perspektiv

När Nialls varma hand kramade om min log jag lite.
-Hej! Sa hans mamma glatt och gav mig en lätt kram.
-Hej! Sa jag och hon log mot mig. Jag gav hans pappa en lätt kram också.
-Gick flygresan bra? Niall nickade och jag gjorde detsamma.
-Jadå, fick jag fram och till min förvåning kände jag mig inte alls nervös längre. Det kändes bra att vara här, och jag visste att detta skulle bli fem roliga dagar.
_____________________________________________________________________________________
Del 66, wohoo!
Vi ska försöka se till att något händer, men det är trots allt så att ni ett tag nu tjatat på att få mer Niall-Alicia! Vi ska försöka få in lite från de andras perpektiv, utan att det blir allt för jobbigt att läsa och hänga med! Hoppas ni gillar det!
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv
Vi gjorde oss klara för att sova och när jag väl låg där i sängen tänkte jag efter hur lycklig lottad jag var. Jag hade fått komma ifrån Sverige och nu levde jag ett underbart liv. Jag hade världens finaste kille och jag hade världens bästa vänner. Tankarna på mamma och pappa kom tillbaka och visst kände det jobbigt, men när jag tänkte efter hur bra jag hade de nu så kunde jag inte låta bli att le. Jag gick in på twitter och skrev en ny tweet. ”My parents are gone, but I have to go on. I'm feeling lucky, and I have the best boyfriend in the world!” skrev jag och sedan kollade jag igenom mina mentions. ”You are so beautiful, I'm jel, but I can't just hate you.. you don't deserve any hate” stod det i den översta. ”Aw, thanks!” svarade jag innan jag la mobilen ifrån mig och somnade med ett leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
När jag kom till skolan nästa dag så var det ganska tomt, man hörde bara några få röster. Jag tror det var för jag var ganska tidig idag. Min mobil vibrerade i fickan så jag tog upp den och såg då att jag hade fått ett sms från Niall, ”Hoppas du har det bra idag, saknar dig nu och jag är så glad över att du vill följa med mig till Irland. Jag hade inte klarat mig utan dig i fem dagar, för jag älskar dig :) xoxo Din Niall”. Ett leende spred sig över mitt ansikte och jag läste det om och om igen. Han gjorde mig så glad, så glad att ingen kunde förstå mig. Jag började att skriva ett nytt sms till honom men hann inte så långt förrän jag hörde en smäll och kände hur det värkte i pannan. Jag tittade upp och såg då att en kille som hette Brandon stå och skratta åt mig samtidigt som han hade en ondskefull blick. Jag började gå där ifrån, men han tog tag i min arm så jag vände mig om.
-Du är tillsammans med han där Niall va? Frågade han lite kaxigt.

-Eh ja det är jag, hurså? Sa jag osäkert.

-Ni passar bra ihop, svarade han och flinade lite.
-Tack, svarade jag och försökte vända mig om men han stoppade mig igen.
-Vill du veta varför ni passar bra? Sa han lite kaxig.

-Ja, svarade jag men jag ville egentligen inte veta det.

-För ni är lika fula båda två, sa han och skrattade ett ondskefullt skratt och jag bara sprang där ifrån, mitt mod som jag hade en dag fanns inte idag. Jag kunde inte säga emot någon jag knappt kände. Men ingen fick säga att Niall var ful, för han är den vackraste människan på denna planet.
Egentligen ville jag bara springa tillbaka till han där Brandon och säga att Niall är världens vackraste, att det är Brandon som är ful och avundsjuk på att Niall har massa tjejer efter sig och för att Niall är en sån vacker människa, både på insidan och utsidan. Men jag kunde bara inte, svag som jag var just nu gick jag till mitt eget skåp och tog ut de böcker jag behövde för lektionen. På schemat stod det franska, vilket ändå var ganska kul, enligt mig i alla fall eftersom jag tyckte det var roligt med nya språk.

 

Jag gick mot klassrummet och på vägen mötte jag upp Ella som sprang emot mig och gav mig en bamsekram.
-Heeej! sa hon glatt.

-Hej! Sa jag och kramade henne tillbaka. Ella kollade på mig med en konstig blick, fast hon log samtidigt.

-Vad? Varför kollar du så konstigt? Sa jag samtidigt som jag skrattade.

-Nej, men du ser konstig ut. Alltså man ser i dina ögon att något inte är som vanligt. Har något hänt? Har något hänt mellan dig och Niall, eller vad? Säg något!

-Det är inte så lätt att prata när du pratar hela tiden. Nej, inget har hänt. Jag är bara lite nervös, svarade jag och kollade ner i golvet samtidigt som vi gick mot klassrummet.

-Vänta! Va!? Nervös för vad? Frågade Ella förvånat.

-Ja, jag ska följa med Niall till Irland på fredag och träffa hans föräldrar och jag vet liksom inte om de kommer att gilla mig, sa jag och jag märkte att Ella hade stannat och stod där i korridoren med munnen helt öppen, hon såg ut som en fågelholk.

-Skojar du eller? Vill Niall att du ska träffa hans föräldrar? Det är ju helt fantastiskt! Och de kommer att älska dig, sa hon lät väldigt glad för min skull. Men jag var ändå väldigt nervös och rädd. Vad ska jag göra om hans föräldrar inte gillar mig?

 

Fredag eftermiddag – Nialls perspektiv

Vi var äntligen på flygplatsen, bara jag och Alicia. Det skulle bli så skönt att komma hem till familjen som jag har saknat riktigt mycket och det var ännu härligare att Alicia följde med. Jag var riktigt glad över att hon hade följt med, eftersom hon är nu en väldigt stor del av mig och mitt liv. Visst, vi har inte varit tillsammans så länge men hon är speciell och betyder verkligen allt för mig. Jag skulle saknat henne för mycket under dessa fem dagarna om hon inte hade följt med. 

Vi stod där hand i hand och väntade på att få checka in våra väskor. Alicia såg lite orolig ut, så jag släppte hennes hand och kramade om henne istället.

-Du kommer att klara detta gumman, de kommer se att du gör mig riktigt glad och att jag verkligen älskar dig. De kommer se att du är en helt underbar person, de kommer att älska dig, det vet jag! Sa jag och kysste henne snabbt. Hennes kinder blev lite röda och ett leende smög sig fram. Jag kunde inte låta bli att le. Alicia gjorde mig så lycklig, så lycklig att jag inte kan förklara det för någon, inte ens för Alicia.

-Är du säker? Frågade hon med en osäker och orolig min.
-Ja, det är jag. Jag älskar dig och då gör mamma och pappa också det, sa jag och pussade henne mjukt i pannan samtidigt som jag drog in henne i en kram.

Flygplatsen var kanske inte det bästa stället att stå och mysa på eftersom det kunde finnas folk som tog foton. Men jag brydde mig inte om det, Alicia var min och det visste hela världen.
____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer! Fortsätt så, för då blir vi ännu gladare och det blir mer uppdatering :) 
Här blev det ännu ett kapitel med Niall-Alicia! Hope you like it! :D
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

Klockan var närmre halv åtta på kvällen och vi satt ner i soffan och snackade. Jag fick synd på Niall gitarr.
-Får jag prova? Sa jag och han nickade.
-Kan du spela?
-Ehh, nej, sa jag och skrattade. Jag provade att spela och insåg då att jag förmodligen inte riktigt hängt med på musiklektionerna i Sverige.
-Du får lära mig, sa jag och satte mig i soffan med gitarren. Niall log mot mig och satte sig bredvid mig.

_____________________________________________________________________________________
Vi satt där ganska länge och efter ett tag kunde jag ta några få ackord men Niall skrattade lite smått åt mig där jag satt och försökte spela.
-Du? Sa han och varje gång någon sa sådär till mig hoppade mitt hjärta över ett slag. Det kvittade vem som sa det, det skulle alltid låta sådär seriöst och som om något hade hänt.
-Ja? Sa jag lite frågande och drog mina fingrar över gitarrens strängar.
-Jag ska åka hem, till Irland på fredag, sa han och jag kollade upp.
-Hur länge ska du stanna? Sa jag lite orolig och han log.
-Tills tisdag, sa han och jag suckade.
-Men, hur ska jag kunna vara utan dig i... sa jag och började räkna i huvudet.
-5 dagar? Fyllde jag i och han log samtidigt som han la sin arm runt om mig. Ja la ifrån mig gitarren och lutade mig mot soffans ryggstöd, vilket Niall också gjorde.
-Du får följa med, om du vill, sa han och gav mig en snabbt puss på kinden.
-Men? Säkert? Sa jag lite förvånat och han nickade.
-Japp! Men, tror du Sanna också vill följa med? Jag skakade snabbt på huvudet.
-Hon kan stanna hemma och va med Jane och Ella, eller William, sa jag och han skrattade.
-Säkert? För de andra killarna åker ju också hem till sina familjer... så hon klarar sig, eller?
-Jadå! Sa jag och Niall log.
-Vill du följa med då?
-Ja! Men, tänk om dina föräldrar inte gillar mig? Sa jag lite orolig och han skrattade och gav mig sedan en seriös blick.
-Alla gillar dig, och jag är lycklig som får kalla dig min, sa han och jag kände hur jag smälte inombords. Han var så underbar, riktigt underbar.
-Och jag är lycklig som får kalla dig min, sa jag och sedan möttes vi i en kyss. Hans varma hand nuddade min kind och jag svävade på moln för några sekunder.

När klockan var fem över nio bestämde jag mig för att gå hem, eftersom jag knappt varit hemma på hela dagen och jag hade inte träffat Sanna.
-Hej! Sa jag glatt när jag fick syn på Sanna och hon log stort.
-Hej!
-Har du träffat William? Sa jag lite retfullt och hon nickade.
-Ja!
-Vad gjorde ni då?
-Fikade, sa hon och jag nickade.
-Förresten, killarna ska åka hem till sina familjer på fredag och Niall undrade om jag ville följa med honom... så är det okej om du är här själv? Frågade jag och hon nickade.
-Åh, vad gulligt att han låter dig följa med!
-Jag vet! Pep jag till och Sanna flinade åt mig.
-Men, är det okej att du är här själv?
-Ja! Jag kan vara med Jane ju!
-Och William, sa jag och hon slog till mig på armen.
-Mm, mumlade hon och jag log lite för mig själv.

Vi gjorde oss klara för att sova och när jag väl låg där i sängen tänkte jag efter hur lycklig lottad jag var. Jag hade fått komma ifrån Sverige och nu levde jag ett underbart liv. Jag hade världens finaste kille och jag hade världens bästa vänner. Tankarna på mamma och pappa kom tillbaka och visst kände det jobbigt, men när jag tänkte efter hur bra jag hade de nu så kunde jag inte låta bli att le. Jag gick in på twitter och skrev en ny tweet. ”My parents are gone, but I have to go on. I'm feeling lucky, and I have the best boyfriend in the world!” skrev jag och sedan kollade jag igenom mina mentions. ”You are so beautiful, I'm jel, but I can't just hate you.. you don't deserve any hate” stod det i den översta. ”Aw, thanks!” svarade jag innan jag la mobilen ifrån mig och somnade med ett leende på läpparna.
_____________________________________________________________________________________
Kommentarerna är tillbaka -wihoo! Haha, fortsätt kommentera bra så kommer det kanske en till del idag! Ni önskade lite mer Niall-Alicia och såklart lyssnar vi.. hoppas ni gillar det! :)
Glöm inte att kommentera vad era noveller heter, så vi kan läsa och tipsa alla läsare om era noveller!
/Angelica och Johanna

update:
tack till dig som sa till om at det stod matildas perspektiv där uppe, det är ändrat nu!

Matildas perspektiv

Han hade tagit en liten paus från att kittla mig men istället satte han sig ovanpå mig, men utan att lägga någon tyngd på mig, med ett ben på varje sida. Han kommer närmre och närmre mitt ansikte och trycker mjölet rakt i ansiktet på mig och ler stolt. 
-Du är fin när du har fullt med mjöl i ansiktet, du är alltid fin, sa han och jag kände hur min kinder blev lite varma.

_____________________________________________________________________________________
Hans ansikte kom närmre och närmre, han kollade rakt in i mina ögon och jag kollade in i hans ögon. Det kändes som han förtrollade mig med sina ögon, det kände som jag var i en annan värld.
Han kom ännu närmre och jag kunde nu känna hur han andades mot mig. Efter bara några sekunder kände jag hans läppar mot mina, jag besvarade hans kyss som var helt underbar. Men jag visste inte om detta var riktigt rätt. Jag drog mig undan, genom att vända mitt huvud åt sidan och Louis kollade besviket på mig, han såg inte alls glad ut så han reste sig upp och det gjorde jag med. Jag gick och satte mig i soffan, då kom det några tårar. Varför vet jag inte, men det kändes så rätt men ändå så fel. Jag gillade verkligen Louis, men det kändes samtidigt så taskigt mot Zayn. Plötsligt kände jag en arm över min axel, men jag kollade inte upp för jag visste att det var Louis.
-Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär, sa Louis tyst med sin underbara röst.
-Louis, du ska inte behöva säga förlåt, sa jag och kollade upp mot honom.
-Men det är bara det att jag gillar dig väldigt mycket, alltså jag gillar dig som mer än en vän.
-Jag gillar dig också, väldigt mycket. Fast det känns så taskigt mot Zayn ifall jag blir tillsammans med dig för jag vet att han gillar mig riktigt mycket.
-Matilda, jag har märkt att han gör det. Men på vilket sätt gillar du honom? Frågade Louis och jag visste inte riktigt hur jag skulle svara. Han satte sig tillrätta i soffan, med armen kvar runt om mig.
-Ehm, asså…jag gillar honom, men jag tror det är mer kompiskänslor. Det känns inte riktigt rätt med honom. Jag kände inte dom fjärilarna i magen när Zayn kysste mig, det kändes inte alls så underbart som när jag kysste dig.
-Vänta, va? Har Zayn kysst dig? Sa han förvånat och jag kände hur han tog bort sin arm från mig.
-Ja, på den festen där jag träffade honom, sa jag och tittade ner i soffan.
-Men jag är ändå glad att jag träffade han då, för annars hade jag kanske aldrig träffat dig, fortsatte jag och jag kände hur Louis la tillbaka sin arm runt mig.
-Men är du säker på att du bara gillar Zayn som en kompis?
-Ja, men jag är så rädd för att han ska bli sårad ifall han får reda på att jag gillar dig och du gillar mig, sa jag lite osäkert.
-Men, han behöver inte veta något? Inte än, sa Louis lite tyst och jag suckade och mötte hans blick. Hans fina ögon fick hela mig att smälta.
-Men Louis, jag vill ju kunna träffa dig, utan att behöva hålla det hemlig, sa jag.
-Jag med, sa han tyst och sedan uppstod en tystnad. Ingen pinsam tystnad denna gången. Jag kollade runt mig och såg allt mjöl vi kastat och jag såg att även Louis kollade sig runt. Jag mötte hans blick och båda av oss började skratta.

Efter att vi torkat upp de mesta av mjölet satte vi på en film istället för att fortsätta baka. Vi fortsatte snacka och vi var inte så inne i filmen. Vi hade ju trots allt inte känt varandra så länge, så vi berättade mycket om oss själva, även om jag redan visste mycket om Louis. För varje sak han sa, för varje leende han visade och för varje blick jag fick blev jag som kär på nytt. Jag hade alltid varit kär, i alla killarna. Men detta var speciellt. Jag var inte bara ett fan som var galen i dom. Louis satt hemma hos mig, i min soffa och jag var kär i han. På riktigt.

Alicias perspektiv

”Är du hemma? Ska vi träffas lite?” Skrev jag till Niall och en halv minut senare svarade han ”Ja, du kan komma hit!” skrev han och fem minuter senare stod jag utanför hans dörr och knackade lite lätt på dörren. Jag öppnade och möttes av ett stort, fint leende.
-Hej, sa jag snabbt innan hans läppar mötte mina och jag kramade om honom hårt. Det fanns ingen bättre känsla än att känna hans läppar mot mina och hans armar runt mig. Jag skulle vilja stoppa tiden och bara stå kvar här för en stund.

Klockan var närmre halv åtta på kvällen och vi satt ner i soffan och snackade. Jag fick synd på Niall gitarr.
-Får jag prova? Sa jag och han nickade.
-Kan du spela?
-Ehh, nej, sa jag och skrattade. Jag provade att spela och insåg då att jag förmodligen inte riktigt hängt med på musiklektionerna i Sverige.
-Du får lära mig, sa jag och satte mig i soffan med gitarren. Niall log mot mig och satte sig bredvid mig.
_____________________________________________________________________________________
Inte för att ni var bäst på att kommentera, men för att ni som kommenterade sa så snälla saker! Haha, här har ni lite Niall-Alicia och ja, vi vet att dom inte varit så mycket nu, men vi tycker det är kul att kunna blanda lite!

Vi tänkte ha en lite mini-tävling, läs nu noga!
Vi får ofta kommentarer i form av 'kolla in min nya novellblogg' , eller typ 'jag har startat en novell om killarna, det hade betytt mycket om ni ville kika in där' osv, så nu är det dags att faktiskt länka några novellbloggar! 
Så, om ni nu har en novell ska ni kommentera här varför just NI läser vår novell, vad ni gillar med den osv och även berätta varför just du skriver en egen novell. Vissa av er har ju kommenterat att ni fått inspiration från oss och ja, det finns väl många anledningar till varför man börjar skirva.

Vi kommer gå in och läsa minst en del på varje novellblogg och sedan kommer vi länka några stycken novellbloggar och kanske skriva lite om er novell! (Förmodligen i ett separat inlägg)
Det spelar absolut ingen roll om ni har en nystartad novell eller inte, bara släng in era kommentarer och sedan ska vi se till att hitta några noveller som vi gillar! :)

”Hej Liam, jag är hemma nu, så du slipper vara orolig! ;)” stod det i ett nytt sms från Sanna och jag log för mig själv, men kunde inte låta bli att ringa henne och fråga ut henne om den där killen.
-Hej Sanna! Sa jag så fort hon svarade och jag hörde att hon skrattade.
-Hej, jag är hemma nu! Sa hon och nu skrattade jag också lite.
-Så, träffade du William? Sa jag lite retfullt.
-Ja, sa hon tyst och jag var nära på att börja skratta ännu mer.
-Så, ni är tillsammans nu?
-Va!? Liam, neeej! Utbrast hon innan jag knappt hunnit snackat klart och jag kunde inte hålla mig för skratta längre.
_____________________________________________________________________________________
Matildas perspektiv

Vi gick in och satte oss i soffan, ingen av oss sa ett ljud. Det kändes lite pinsamt att vi inte sa något, eftersom Louis brukar ju alltid prata och vara så sprallig, men det var han inte nu. Fast hans vackra leende fanns där vilket gjorde att jag också log. Det kändes lite konstigt att jag hade Louis hemma hos mig, det var inget jag någonsin hade tänkt mig skulle hända. Han tittade lite mot mig och han började le ännu mer då, men det såg ut som det var något fel med honom. Fast vad det var med honom kunde jag inte riktigt se.

När han kollade mot mig kunde jag inte låta bli att le, det var någon sorts värme som spred sig i min kropp.
-Vad ska vi hitta på då? Frågade jag eftersom jag ville bryta tystnaden. Vi kunde ju inte sitta där och vara helt tysta.
-Eh, kan vi inte typ baka? Svarade Louis med ett lite osäkert leende och han gjorde en liten rolig min så jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
-Jo, men vad ska vi baka då?

-Cupcakes, sa han snabbt och reste sig upp. När han hade rest sig upp gick han mot mig och tog tag i min hand. Han drog upp mig från soffan och när jag stod upp släppte jag hans hand. Man såg den lilla besvikelsen i hans ögon, han började le istället men jag kunde se att det inte var ett äkta leende.

 

Louis perspektiv

När hon släppte min han kände jag mig lite besviken. Jag gillade henne, men jag antar att hon gillade Zayn. Men det är väl bara att gilla läget. Att hålla hennes hand det lilla ögonblicket där jag drog upp henne från soffan var helt underbart. Jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Vi gick ut mot köket och jag kunde inte slita mig ifrån hennes blåa och väldigt vackra ögon. Hon märkte att jag kollade på henne och då började hon rodna lite vilket gjorde henne ännu sötare, sötare än socker.

-Vad gullig du är när du rodnar, sa jag för jag kunde verkligen inte hålla det inom mig.

-Tack, svarade hon och kollade ner i marken. Jag kunde se ett leende som smög sig fram på hennes läppar och hon började rodna lite mer.

-Var har ni mjöl och sånt? Frågade jag snabbt och några sekunder kom jag på att det bara lät dumt. Matilda började skratta lite smått åt mig och hennes skratt smittade mig väldigt fort.

-Var tror du det är? Frågade hon med ett stort leende på läpparna.

-Skafferiet? Sa jag lite osäkert men ändå med ett leende. Man kunde inte låta bli att le när man var med Matilda. Att ha henne i min närhet gjorde mig så glad.
Hon nickade mot mig och jag gick och öppnade skafferiet men hittade inget mjöl, jag kliade mig lite lätt i håret eftersom jag undrade var det kunde vara. Jag ville ju inte rota för mycket. När jag hade stått där ett tag kom Matilda dit och puttade till mig lite lätt och sa,
-Flytta dig blindo, jag tror du behöver glasögon. Jag kunde inte låta bli att skratta eftersom jag kände mig lite nervös runt henne, hon fick mig att känna mig svag i benen.

-Men det finns ju inget mjöl, sa jag och hon började skratta. Hon tog samtidigt upp sin arm för att ta något i skafferiet, hon lyfter ner något och då ser jag att det är mjölet.

-Det var ju inte där innan, sa jag lite oskyldigt.

-Eller så kollade du bara på den hyllan som var mitt framför ögonen på dig, sa hon och slog till mig lite lätt på min arm. Jag kände mig lite träffade eftersom det faktiskt var det jag hade gjort.

-Hehe, ja det kanske jag gjorde, svarade jag stolt och Matilda bara skrattade åt mig ännu en gång.

 

Matildas perspektiv

Jag satte mjölpåsen på vasken för att kolla hur mycket där var kvar, men Louis var snabbare. Han kollade i påsen en liten stund, sedan stoppade han ner handen i den. När han tog upp sin hand var den full med mjöl, han gick närmre mig och tryckte det rakt upp i huvudet på mig. Jag sprang fram till påsen, tog upp lite och kastade det på Louis.

-Louis, du får städa här sen, sa jag och han skrattade ondskefullt samtidigt som han tog mer mjöl och kastade det på mig.

 

Vi sprang rundor i köket i minst en kvart och hade vårt lilla mjölkrig. Jag sprang ut från köket och in mot vardagsrummet i hopp om att Louis inte skulle springa efter mig med en hand full med mjöl. Men sån tur hade jag inte, han kom springandes efter mig och till sist visste jag inte vart jag skulle ta vägen så jag stannade. Louis kom närmre mig och började kittla mig med handen som var tom, så jag ramlade eftersom det kittlades så mycket. Man såg på honom att han tänkte ett litet tag på vad han skulle göra medan jag bara låg där och skrattade. Han hade tagit en liten paus från att kittla mig men istället satte han sig ovanpå mig, men utan att lägga någon tyngd på mig, med ett ben på varje sida. Han kommer närmre och närmre mitt ansikte och trycker mjölet rakt i ansiktet på mig och ler stolt.
-Du är fin när du har fullt med mjöl i ansiktet, du är alltid fin, sa han och jag kände hur min kinder blev lite varma.
_____________________________________________________________________________________
Här har ni del 62! Vad som kommer att hända mellan Matilda och Louis? Och med Zayn? 
Vi ska nu fortsätta skriva på del 63, och de kommer upp senare, OM NI KOMMENTERAR BRA!
/Angelica & Johanna

-vill ni följa oss på twitter, tryck häär... send us a tweet and we will follow you back! :)

Förlåt för den dåliga uppdateringen men vi har tänkt igenom lite vad som ska hända i novellen och det kommer en ny del om en stund! :) 
Känns tråkigt att statestiken gått neråt nu, men det är ju inte så konstigt! Men, vi tänker lägga up del 62 inom en timme och sen ska vi försöka få upp del 63 också, eftersom vi vet att ni vill det ;) MEN då måste ni kommentera bra, okej!? :) 

Har någon utav er twitter, får ni jättegärna följa 'bloggens' twitter, som ni hittar här! :) 

Vad tror ni kommer hända mellan Louis och Matilda? Gillar inte Matilda Zayn eller vad? Och, mellan Sanna och William? Missa inte del 62!! :)

Louis perspektiv

Det var som om jag bjöd ut en tjej som Zayn gillar. Men, jag kunde inte hjälpa det. Men samtidigt kom alla tankar på Eleanor tillbaka. Hon var inte helt ute från min hjärna och jag hade redan börjat gilla någon annan. Vad var det med mig? Min tumme nuddade skärmen och meddelandet skickades iväg. Nervositeten spred sig genom kroppen och jag la mig ner på madrasserna, som vi fortfarande inte tagit bort, och drog täcket över huvudet.

___________________________________________________________________________
Matildas perspektiv

Jag satt i köket och hade precis blivit klar med läxan. Mobilen vibrerade till och jag tog upp mobilen. ”Hej Matilda, det är Louis! Hur är det? Vad gör du imorgon? Du vill inte träffas?”. Jag log för mig själv, men blev lite förvånad över hur han fått mitt nummer. ”Kan nog inte imorgon, men vad gör du nu? :) Och, hur fick du mitt nummer?” svarade jag och två sekunder senare ringde mobilen och jag hoppade till och blev lite nervös när jag såg att det var hans nummer.
-Hej, sa han glatt och jag log ännu en gång för mig själv.
-Hej, sa jag lite nervöst.
-Vill du träffas nu? Sa han och jag kände att jag blev varm inombords bara genom att höra hans röst.
-Ja, om du har tid så, sa jag snabbt och log stort, även om han inte kunde se det.
-Om en halvtimme?
-Ja, det går bra!
-Vart ska vi träffas? Frågade han.
-Du kan komma hit om du vill, sa jag utan att ens tänka efter. Bjöd jag precis hit Louis? Detta blev bara fel och fel. Jag kände han knappt. Men, på något sätt kände jag honom. Jag hade varit ett fan sedan jag såg dom för första gången i The X factor.
-Ja, är det okej om jag kommer om en halvtimme? Jag nickade för mig själv och kom sedan på att han inte kunde se mig.
-Eh, ja det går bra, sa jag lite förvirrat.
-Då ses vi! Sa han och sedan la han på. Jag stängde av samtalet och sedan log jag, riktigt stort. Louis Tomlinson skulle komma hit. Hem till mig. Inombords skrek jag av lycka, men jag insåg att han snart skulle stå utanför dörren. Min mobil vibrerade och jag fick tanken att det var Louis som smsade att han inte kunde. Men, det var Zayn. ”Hej, lust att träffas idag? :)”. Det högg till. Detta var inte bra. ”Jag kan inte just idag, ska träffa en vän, kanske en annan dag? :)” skrev jag och andades ut. Varför skulle han smsa precis nu? Jag ville träffa både Zayn och Louis, men nu hade jag bestämt att jag skulle träffa Louis och han visste inte om att jag och Zayn hade kysst varandra.

Jag sprang runt i hela huset och borstade igenom håret minst tjugo gånger innan Louis ringde på dörrklockan. Jag öppnade lite nervöst och möttes av världens finaste leende.
-Hej! Sa han och kramade om mig. Jag dog lite inombords samtidigt som jag kramade om honom. Jag var ett helt vanligt fan och nu stod Louis i min dörr och jag kramade om honom. Det var sjukt egentligen.
-Hej, sa jag lite efter och jag skrattade lite åt mig själv.
-Ska vi gå en runda, eller vara inne? Frågade han.
-Vi är inne, sa jag snabbt och han log.
-Okej!
Jag ville verkligen inte riskera att Zayn skulle lyckas vara ute och se oss eller att något annat skulle ske.

Liams perspektiv

När vi kom upp i Nialls lägenhet var klockan närmre fem och Louis var borta.
-Jag är iväg hos en vän, står det här på en lapp från Louis, ropade Niall från köket och jag blev lite fundersam, men tog istället upp min mobil och gick in på twitter. ”Have been chillin' today, hope you guys are okay!” skrev jag och inte många sekunder senare var mina mentions vid liv. Jag försökte svara några fans innan vi bestämde oss för att plocka undan alla madrasser och sedan gick jag, Zayn och Harry hem till våra egna lägenheter.

”Hej Liam, jag är hemma nu, så du slipper vara orolig! ;)” stod det i ett nytt sms från Sanna och jag log för mig själv, men kunde inte låta bli att ringa henne och fråga ut henne om den där killen.
-Hej Sanna! Sa jag så fort hon svarade och jag hörde att hon skrattade.
-Hej, jag är hemma nu! Sa hon och nu skrattade jag också lite.
-Så, träffade du William? Sa jag lite retfullt.
-Ja, sa hon tyst och jag var nära på att börja skratta ännu mer.
-Så, ni är tillsammans nu?
-Va!? Liam, neeej! Utbrast hon innan jag knappt hunnit snackat klart och jag kunde inte hålla mig för skratta längre.
_____________________________________________________________________________________
Fööörlåt att det inte kom någon del igår.. har ingen bra ursäkt, så därför får ni hata mig! Nej, men faktiskt, Johanna har inte haft någon tid alls denna vecka och jag har tagit på mig jobbet att skriva, så därför blir det lite kortare delar, men jag blir så glad när ni lämnar så fina kommentarer! Fredag imorgon.. vilket brukar innebära dålig uppdatering, men jag ska verkligen försöka skriva! 
/Angelica & Johanna

UPDATE;
Vi glömde inte att Zayn fyller år! Nej, men tänkte inte på det när jag la upp delen bara, men självklart har vi skrivit grattis på twitter och så. Vår fina kille blir 19 år. Vee elscaday!

Sannas perspektiv

-Va? One Direction? James, vadå känner? Utbrast en av dom och sprang fram mot James. Han pekade mot mig och jag ville bara sjunka genom marken. Det var ju detta som inte skulle hända. Jag ville inte att massa skulle fråga om One Direction. Inte nu när allt annat var så jobbigt.

_____________________________________________________________________________________
-Känner du One Direction? Frågade en utav tjejerna, som hade långt, brunt hår.
-Mitt namn är Sarah, sa hon och log lite. Sa hon det för jag skulle veta, eller vad?
-Okej, alltså, ja jag känner dom typ, sa jag och nu började även hon och hennes två kompisar hoppa runt. Jag skrattade åt dom lite, men jag visste själv att jag hade gjort detsamma om någon på min skola kände One Direction.

Sarah och hennes två vänner, Lily och Kayla, stod kvar och snackade med oss. De verkade vara väldigt stora fans, de berättade allt dom kunde om One Direction och jag och Jane lyssnade samtidigt som vi snackade med William och James, som båda verkade väldigt uttråkade.

När skolan var slut kände jag hur någon kom upp bakom mig och jag vände mig snabbt om.
-Hej William, sa jag lite förvånat och han log.
-Hej, ska du göra något speciellt idag?
-Nej, jag ska bara hem, sa jag samtidigt som jag tog mina böcker från skåpet och la ner i min väska.
-Du vill inte följa med mig in till stan och fika eller något? Sa han lite tyst och jag kollade mot honom lite förvånande. En kille, som ville in till stan och fika? Det här var jag inte så van vid, men jag blev glad över att han frågade.
-Jo visst, sa jag glatt och hans lite oroliga blick ändrades snabbt till ett stort leende.

Vi hoppade på skolbussen och hoppade av där William alltid annars hoppar av och gick mot Starbucks. Det var ganska långt, och min väska vägde ganska mycket.
-Ska vi fika här? Frågade jag när vi var precis utanför och han nickade.
-Det blir super! Vi gick in, beställde vad vi ville ha och sedan satte vi oss ner vid fönstret. Tystnaden som uppstod var inte direkt pinsam, men jag kände att jag ville snacka, inte bara sitta här och äta.
-Vet alla din vänner om att du typ, känner One Direction? Frågade han och jag skrattade.
-Jag tror dom fått reda på det, det var väldigt många inlägg i min logg på facebook, svarade jag och han skrattade.
-Men, varför kom dom ens hem till er?
-Niall gillade Alicia och Liam följde med för att... jag vet inte! Sa jag och han nickade.
Min mobil vibrerade och jag tog upp den snabbt. Det var ett sms från Liam. ”Var är du? Alicia ringde och sa att hon gick hem till Ella, men hallå!?” stod det och jag log lite för mig själv. ”Jag är i stan, med William! Va inte orolig!” skrev jag och la mobilen på bordet. Jag såg att William kollade mot mobilen och jag flinade lite för mig själv.
-Det var Liam, sa jag och han kollade mot mig med en liten ledsen blick.

William perspektiv

Såklart. Hon gillade Liam, varför försöker jag ens? Hon kände One Direction, de killar som alla tjejer ville ha och jag gillade Sanna. Helt fel.
-Vad är det? Sa hon lite tyst och jag svalde hårt.
-Inget, sa jag och hon nickade.
-Jag är inte blind! Jag vet att det är något, sa hon och jag kände hur jag svettades lite. Skulle jag sitta här och berätta för henne att jag gillade henne? Allt skulle bli så pinsamt. Men hon var så fin och snäll.
-Alltså, jag... nej, det är inget.
-William, sluta! Säg det, sa hon och jag mötte hennes blick. Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag skulle bli tvingad att säga det.
-Ja...jag..
-William! Utbrast hon och vi båda började skratta.
-Jag gillar dig, sa jag snabbt och jag såg på henne att hon log lite.
-Var det de du skulle säga? Det var väl inte så farligt? Sa hon samtidigt som hon log sitt fina leende. Jag hade precis skämt ut mig och jag kände hur jag svettades mer och mer. Varför hade jag sagt det?
-Jag gillar dig också, sa hon och mitt hjärta hoppade till. Men, va? Vänta, va? Hade hon inte Liam?
-Men, gillar du inte Liam? Sa jag förvånande och hon var nästan nära att spotta ut drickan hon hade i munnen.
-Va? Sa hon efter att hon svalt och sen fortsatte hon.
-Jag gillar Liam som vän, inte mer, sa hon och jag log lite och mötte hennes blick ännu en gång.
-Men, jag trodde.. började jag och hon avbröt mig.
-Jag sov bredvid honom för att jag blev tvungen och han smsade mig för att fråga vart jag var, sa hon och jag skrattade. Hon hade läst mina tankar.

Louis perspektiv

Vi hade en ledig måndag och jag hade lyckats få i mig lite frukost och även fått på mig en vit T-shirt och ett par svarta mjukisbyxor. Jag hade varit inne på twitter och tittat på TV medan de andra killarna hade varit ute lite, men jag kunde inte riktigt släppa tankarna på Matilda. Hon och Zayn verkade verkligen gilla varandra och jag, gillade nog henne också. Jag kollade på min mobil nästan hela tiden, i hopp om att där skulle vara ett sms från henne, problemet var bara att jag inte hade hennes nummer. Jag kollade mig runt och såg Zayns mobil ligga uppe i soffan. Jag kände mig väldigt taskig, men jag ville ha Matildas nummer. Till min glädje kunde jag hans lösenord och jag gick in på hans kontakter. ”Matilda” stod där på ett ställe och eftersom jag inte visste någon annan Matilda han kände, så ville jag chansa på att det var hon. Jag skrev snabbt in numret på min mobil och sedan la jag tillbaks Zayns mobil där den lagt innan. Jag gick in på meddelande och började skriva. ”Hej Matilda, det är Louis! Hur är det? Vad gör du imorgon? Du vill inte träffas?” skrev jag och sedan tryckte jag in Matilda som mottagare, men när jag skulle trycka på skicka stannade jag upp. Skulle jag verkligen göra detta? Det var som om jag bjöd ut en tjej som Zayn gillar. Men, jag kunde inte hjälpa det. Men samtidigt kom alla tankar på Eleanor tillbaka. Hon var inte helt ute från min hjärna och jag hade redan börjat gilla någon annan. Vad var det med mig? Min tumme nuddade skärmen och meddelandet skickades iväg. Nervositeten spred sig genom kroppen och jag la mig ner på madrasserna, som vi fortfarande inte tagit bort, och drog täcket över huvudet.
_____________________________________________________________________________________
Inte den bästa delen, förlåt!

Nu har ju skolan dragit igång och ni förstår nog att vi inte kommer kunna hålla en så bra uppdatering som vi lyckades med under lovet. Vi båda kommer ha mycket läxor, vilket faktiskt kommer gå före, men vi kommer absolut inte sluta skriva, sålänge ni stannar kvar, så fortsätter vi skriva! Denna delen skrev jag ganska snabbt, så om där är stavfel eller något, släng in en kommentar, så fixar jag det!
Massa kramar!
/Angelica & Johanna

Det var även någon anonym som frågade efter del 67 på The Way To My Life, så här har du det: http://onedirectionnovell.blogg.se/2011/october/the-way-to-my-life-del-67.html#comment :)

Matildas perspektiv

Varför hade jag inte bara sagt detsamma? Han var ju fin. Hur fin som helst. Jag suckade och låste dörren om mig och sprang upp på mitt rum. Jag var trött och visste att det var dags för skolan imorgon. Men jag kunde inte släppa orden. Att han sagt att jag var fin. Det gjorde mig nästan knäsvag. Men jag hade rent ut sagt dissat honom.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

När Louis kom tillbaka hade vi andra lagt ut 7 madrasser framför TV och bäddat för att vi skulle kunna somna. Vi alla hade gjort oss klara för att sova och när Louis kom in hoppade han över Harry och Niall som la bredvid varandra och de började brottas. Jag flyttade mig längre ifrån Niall och började istället snacka med Sanna, Liam och Zayn. Sanna tog upp sin mobil och hängde inte riktigt med i samtalet.

Sannas perspektiv

”Hejj, hur är det med dig? :) / William” stod det i ett sms och jag log lite, men kom sen på att jag inte gett honom mitt nummer. ”Hur fick du mitt nummer!? Det är sådär, själv?” svarade jag snabbt och bara några sekunder senare svarade han. ”Ehm, jag fick det av Jane! Sådär? Vad har hänt?”. Jag suckade lite tyst, men tydligen hörde både Alicia och Liam mig eftersom de vände sina blickar mot mig.
-Vem smsar du med? Sa Alicia lite retfullt och jag kollade mot henne.
-William, sa jag tyst och kollade ner på skärmen. ”Jag kan berätta i skolan imorgon, jag måste sova!” skrev jag och sedan la jag mobilen ifrån mig.
-Ohh, någon kille på G? Frågade Louis och jag skrattade åt honom.
-Ja, hon träffade honom innan idag, sa Alicia och jag tittade ner.
-Vad heter han? Frågade Louis och jag gav Alicia en sur blick.
-William! Sa Alicia glatt och Louis log.
-När få vi träffa honom? Fyllde Zayn i och jag kände hur mycket jag skämdes.
-Ja, ellerhur! Vi vill träffa honom nu, sa Louis och log mot mig.
-Alltså, sluta! Jag har träffat honom en gång, sa jag och de skrattade åt mig.
-Godnatt, sa jag och la mig ner.
-Godnatt, sa de alla i kör och alla tankar på mamma och pappa kom plötsligt tillbaks.

Nästa morgon vaknade jag upp i tid. Jag väckte Alicia och vi började fixa oss. Medan jag tog en dusch dukade hon fram frukost och när vi väl ätit frukosten tog Alicia en dusch och jag fick äran att plocka undan.
-Vad är klockan? Hörde jag att Liam frågade när jag hade satt mig i soffan för att ta det lite lugnt.
-Tio i åtta, sa jag och han nickade.
-Ska ni åka iväg nu?
-Bussen går om tio minuter, sa jag och samtidigt vibrerade min mobil.
-Nytt sms från William? Sa han hånfullt och jag skrattade.

När vi kom till skolan mötte vi Jane och Ella som inte tagit bussen just idag.
-Hej! Utbrast Jane och gav mig en kram.
-Hej, sa jag och hon kollade lite frågande på mig.
-Vad är det? Du brukar vara mycket gladare! Sa hon och jag log lite mot henne.
-Mina föräldrar dog igår, sa jag och hon stannade upp. Ella och Alicia hade redan gått iväg mot sina skåp, så det vara bara Jane och jag där.
-Jaha, oj, förlåt, jag viss..
-Det är ingen fara, sa jag och hon log lite svagt.
-Förstår att det känns jobbigt, men jag visste inte och..
-Det gör inget, sa jag och log lite.
-Låt oss tänka på något annat, fortsatte jag och hon nickade.
-Gav du mitt nummer till William? Frågade jag och hon log.
-Hehe, ja, men du ville ha hans nummer, ellerhur?
-Ehm, ja, sa jag och hon skrattade.

När vi hade lunchrast satt jag, Jane, Alicia och Ella på en bänk och snackade, men Alicia och Ella som fortfarande inte ätit bestämde sig för att gå iväg mot matsalen medan jag och Jane stannade kvar och några sekunder senare kom William och James dit.
-Hej, sa dom glatt.
-Hej, sa jag och Jane samtidigt.
-Vad var det som hänt? Frågade William och jag svalde hårt. Jag hade lovat honom att berätta allt. De satte sig ner på bänken och jag tog ett djupt andetag.
-Enda sen jag och min syster var små, har våra föräldrar varit jättetaskiga mot oss, när vi började skolan bodde vi mycket hos min faster och när vi sen blev äldre fick vi klara os jättemycket själv, alltså har inte våra föräldrar varit särskilt bra, men igår dog dom båda, och det känns så jobbigt, sa jag och jag kände att William la sin arm om mig och drog in mig i en kram. Jag började gråta, men försökte att inte visa det. Men, det var så jobbigt att tänka på detta, men det kändes ändå skönt att dom ville lyssna på mig.
-Hur kom det sig att du flyttade hit? Frågade William efter att han kramat om mig och jag torkade bort en tår.
-Vi vann en tävling där vi fick träffa One Direction, och efter de, så.... typ, åkte Liam och Niall till Sverige för att Niall gillade Alicia, sa jag och skrattade.
-Men, ni bor väl inte med dom nu? Frågade William och jag skakade på huvudet.
-Nepp! Eller, vi sov hos Niall inatt, men vi har en egen lägenhet!
-Ni vadå!? Utbrast Jane och jag skrattade åt henne.
-Sov hos Niall, sa jag och hon började hoppa upp och ner.
-Men, bara du och Alicia?
-Nej, alla, alltså, jag, Alicia och alla killarna, sa jag och hon började hoppa lite till.
-Men, alltså va? Hur sov ni? Sa hon och jag började skratta åt henne.
-På madrasser, på golvet, sa jag och hon kollade på mig.
-Vem sov du bredvid?
-Alicia och Liam, sa jag och nu började hon hoppa upp och ner ännu mer. Jag skrattade åt hennes beteende, som hade väckt uppmärksamhet från andra. En tjej, som förmodligen kände Jane kom fram till henne och Jane vände sig om.
-Vad är det med dig? Sa hon.
-Eh, inget, sa Jane och hennes vän skrattade. Hon nickade och sedan gick hon där ifrån.
-Så, du känner dom i One Direction? Sa James, lite väl högt och jag såg hur tre tjejer vände sina blickar mot mig.
-Va? One Direction? James, vadå känner? Utbrast en av dom och sprang fram mot James. Han pekade mot mig och jag ville bara sjunka genom marken. Det var ju detta som inte skulle hända. Jag ville inte att massa tjejer skulle fråga mig om One Direction. Inte nu när allt annat var så jobbigt.
_____________________________________________________________________________________
Lite tråkig del, men vi har lite idéer för vad som ska hända, men det är svårt att skriva ner dom till en text! Mycket lättare om detta hade varit en film ;) Haha, men, ännu mer tack för era kommentarer, ni vet hur mycket vi uppskattar det! 
/Angelica & Johanna

Det kändes så fel. Jag ville också sitta och hålla om Matilda. Hon var fin, söt och så snäll. Jag ville bara byta plats med Louis. Han hade hittat en anledning till att få sitta där och det kändes faktiskt lite fel. Gillade jag Matilda så mycket? Va jag kär? Det enda jag visste var att det kändes så fel att se Louis ha sin arm runt Matilda.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Vi satt nu alla i soffan och Niall höll om mig hårt samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder. Han bara satt där, utan att säga något, men att bara känna hans närhet gjorde mig så mycket starkare. Harry och Liam satt och höll om Sanna, som grät mer än mig. Visst de har inte varit några bra föräldrar, men det är vårt eget kött och blod, våra föräldrar.
-Alicia, vill ni prata om det eller ska vi vänta till du känner dig bättre? Frågade Niall lugnt.
-Vänta, var det enda jag kunde få fram och ännu fler tårar kom, Niall kramade mig hårdare och pussade mig i pannan.
-Du vet att jag lyssnar på dig när du vill prata, du kan få komma till mig mitt i natten och prata, du får komma närsomhelst, jag har alltid tid för dig och det vet du, jag älskar dig, sa han och pussade mig i pannan igen.
-Jag vet och det är det jag älskar med dig, svarade jag och jag såg att han började att le lite smått vilket också fick mig att le lite även om mina tårar rann. Bara av de orden han sagt kände jag mig gladare och starkare. Jag ville egentligen bara gråta men Niall fick mig alltid att le, oavsett hur dåligt jag mådde. Han fanns alltid där för mig och även om jag inte har känt honom alls länge så är han en av de jag litar allra mest på och en av de som betyder mest för mig, det känns som jag har känt honom och resten av killarna hela mitt liv.
-Vill ni sova hos mig inatt? Tänkte att ni kanske inte ville vara ensam efter allt som har hänt, sa han och kollade först på mig och sedan på Sanna. Vi båda nickade.
-Om det är okej, sa Sanna och Niall log.
-Såklart!
-Kan vi inte sova allihopa i din lägenhet? Frågade Liam och Niall nickade.
-Jo, vi lägger ut massa madrasser, sa han och log stolt för att han kommit på en bra idé, och jag kunde inte låta bli att le mot honom.

Jag och Sanna packade ihop lite saker vi skulle ha med oss och sedan tvättade jag av mitt huvud lite. Sån tur var så blev jag inte så jätteröd i huvudet när jag grät.
-Ska ni till skolan imorgon? Frågade Niall förvånande när han såg att jag tog min skolväska med mig.
-Bättre de, då slipper jag tänka på det som hänt, sa jag och han nickade och vi möttes i en kyss.
-Kom nu! Sa Sanna lite surt och vår kyss avslutades med skratt.

När vi kom in i lägenheten hade Zayn, Louis och Matilda spelat klart en match på Fifa och de mötte oss i dörren. Först gav Zayn mig en varm, lång kram och sedan gjorde Louis detsamma. De kramade även om Sanna och jag såg på henne att hon log lite extra när Zayn kramade om henne. Sanna och Zayn hade redan från början kommit överens bra och Sanna hade många gånger sagt hur snäll Zayn var mot henne.
Jag satte min väska i hallen, alla killarna gick in i köket och jag bestämde mig för att gå in till TV:en där Matilda satt och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag lite försiktigt och hon kollade upp och jag mötte ett leende.
-Hej, är ni Sanna och Alicia? Sa hon och vi nickade. Hon reste sig om och kramade om oss lätt.
-Jag vill inte få er att bli mer ledsna, men vill bara säga att jag tycker riktigt synd om er, sa hon och jag log. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och Sanna visste nog inte heller. Vi började istället prata lite med Matilda och hon verkade verkligen hur snäll som helst.

Matildas perspektiv

Vi alla satt och snackade lite samtidigt som vi drack te. Louis favorit, Yorkshire tea. Vi snackade, skrattade och jag tror att vi alla glömde bort lite av det tråkiga som hade hänt och det var ju bra att Sanna och Alicia kunde skratta lite ändå.

När klockan var närmre tio kände jag att det var dags att åka hem, eftersom det var skola imorgon.
-Jag måste nog hem, sa jag och alla kollade mot mig.
-Ska jag skjutsa hem dig? Frågade Louis och jag log.
-Det är lugnt, jag kan g..
-Nej, jag skjutsar dig, sa han bestämt och jag skrattade.
-Okej!
-Du har inte så mycket att säga till om, sa Sanna och jag skrattade.
-Nej, det verkar inte så!
Jag kramade om dom alla, och när jag kom till Zayn kramade han om mig lite extra hårt.
-Hejdå, vi ses igen va? Viskade han.
-Ja, såklart! Sa jag och när han släppte taget om mig log han stort. Jag mötte hans blick, men vek snabbt undan och gick mot dörren för att ta på mig mina skor och min jacka. Zayn var snygg, riktigt snygg. Jag visste att de jag varit med om ikväll, var något varenda Directioner skulle vilja få chansen att göra. Sitta i Nialls lägenhet tillsammans med hela One Direction, och två snälla tjejer.
-Ska vi åka då? Sa Louis och jag nickade. Jag sa hejdå en sista gång till dom andra och följde sedan med Louis ut till bilen.

När bilen stannade utanför mitt hus kollade jag mot Louis och log.
-Tack för skjutsen!
-Ingen fara!
-Hejdå, sa jag och böjde mig mot honom för att ge honom en kram. Han omfamnade mig och kramade om mig hårt.
-Du är fin, viskade han i mitt öra och vi avslutade vår kram.
-Tack, sa jag tyst och jag kände hur jag rodnade. Det blev en liten pinsam tystnad innan jag öppnade bildörren, tog min väska och sa hejdå en sista gång och sedan stängde dörren. Jag gick fram till vår ytterdörr och rotade fram mina nycklar ur väskan. Jag vände mig om och såg precis att bilen rullade iväg. Sen tänkte jag på orden han sagt. ”Du är fin”. Louis Tomlinson hade sagt det. Och jag hade sagt ”tack”. Varför sa jag inget tillbaka? Jag hade inte hans nummer och jag kunde inte direkt smsa Zayn och be han säga till Louis att jag tycker han är fin. Och jag kunde inte fråga efter hans nummer? Eller, i så fall kan jag fråga efter alls nummer. Varför hade jag inte bara sagt detsamma? Han var ju fin. Hur fin som helst. Jag suckade och låste dörren om mig och sprang upp på mitt rum. Jag var trött och visste att det var dags för skolan imorgon. Men jag kunde inte släppa orden. Att han sagt att jag var fin. Det gjorde mig nästan knäsvag. Men jag hade rent ut sagt dissat honom.
_____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer! Vi har lyckas slå besöksrekord och än är inte denna dagen slut! Vi är sååå glada och vi älskar era kommentarer (vi älskar långa kommentarer). Masssa kramar till er! Och fortsätt kommentera!
/Angelica & Johanna

Matildas perspektiv

Vi skulle kolla på film och för mig kvittade vilken film vi skulle se, så killarna fick välja tillsammans. Medan de satt och bråkade lite smått om vilken film vi skulle se så passade jag på att ta upp mobilen och kollade twitter. Jag gick in på Alicias profil, för jag tyckte egentligen det var lite konstigt att hon inte var här. När jag såg hennes senaste tweet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men jag kände att jag var tvungen att berätta för Niall.
___________________________________________________________________________

Nialls perspektiv

-Niall, kan du komma hit ett tag? Frågade Matilda och man hörde på hennes röst att något hade hänt. Så jag reste mig upp och gick mot henne. Hon räckte fram sin mobil till mig.

-Läs det senaste tweetet, det är från Alicia, sa hon tyst och jag läste det. Jag visste inte vad jag skulle göra. Var det sant det hon hade skrivit? Jag läste det igen och där stod ”#RIPHelenaAndPer, I’m gonna miss you, mum and dad even tho you haven’t been the best parents”. Jag kände hur tårarna började rinna. Jag visste att innerst inne så älskade hon sina föräldrar även om de har behandlat henne och Sanna som skit, de var ju ändå hennes föräldrar. Matilda fick tillbaka sin mobil och killarna kollade mot mig med oroliga blickar. Jag sprang ut från lägenheten och sprang snabbt till Alicias och Sannas lägenhet. Jag knackade hårt på dörren och väntade otåligt utanför. Jag kände på handtaget, men det var låst. Jag knackade ännu en gång och då trycktes handtaget ner. Jag mötte Sanna och Alicias ledsna blickar och kramade om dom båda. De båda snyftade och jag visste inte vad jag skulle göra. De släppte taget om mig och utan att säga något satte vi oss alla tre ner i soffan. Det knackade på dörren igen och jag kollade på Alicia. Hon nickade lite svagt och jag gick för att öppna.
-Vad är det som hänt? Sa Harry lite oroligt.
-Deras föräldrar..
-Döda? Sa han han och jag nickade.
-Men.. började Liam.
-Det finns inget vi kan göra, sa jag tyst.
-Var är dom? Frågade Liam och jag pekade mot TV rummet. Han nickade och vi gick in dit.

Alicias perspektiv

Jag kollade upp och såg Niall, Harry och Liam. Jag trängde fram ett litet leende och snyftade. Detta var riktigt jobbigt. De satte sig ner, utan att säga något. Det kändes faktiskt skönt att dom var här, även om vi inte sa något.
-Louis och Zayn stannade kvar, Matilda är där, sa Niall och jag nickade. För mig gjorde det inte så mycket, jag visste att dom ändå brydde sig och jag kanske inte ville träffa Matilda för första gången med ett rött huvud och med tårar som rann ner för mina kinder.

Louis perspektiv

Jag kände mig ganska taskig att jag inte följt med Harry, Niall och Liam, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
-Ska vi spela en match? Frågade Zayn och jag skakade på huvudet.
-Spela du med Matilda! Sa jag och kollade mot Matilda och log mot henne.
-Jag är inte direkt duktigt, men visst, sa hon och jag och Zayn skrattade.
Zayn startade ett nytt spel, där han bestämde sig för att vara Manchester United medan Matilda fick vara Arsenal.
-Är det okej? Frågade Zayn och hon skrattade.
-Ja, såklart! Sa hon och han log mot henne.
-Men, hallå? Hur gör man? Utbrast hon när det gått någon minut av matchen och vi skrattade åt henne.
-Jag hjälper dig, sa jag och satte mig bredvid henne. Jag la min ena arm runt henne och sedan la jag mina händer över hennes för att hjälpa henne.
-Vi kommer vinna! Utbrast jag och Zayn flinade åt mig.
-Vi säger så, sa han samtidigt som han lyckades få in bollen i mål.

Matildas perspektiv

Här satt jag. I Nialls lägenhet och spelade Fifa med Zayn, med Louis hjälp. Jag var ett riktigt stort fan av killarna och nu satt jag här och spelade Fifa. Det kändes sjukt.
-Yeeeeeeees! Vi gjorde mål! Skrek Louis högt och jag skrattade åt honom. Jag tittade mot Zayn som såg lite ledsen ut. Jag log mot honom och ett leende spred sig snabbt på hans läppar. Louis la sina varma händer på mina igen och det gick en rysning genom kroppen. Han var så fin, så söt, hans leende var något man skulle kunna dö för. Jag log lite för mig själv och jag kände att Zayn kollade mot mig.

Zayns perspektiv

Det kändes så fel. Jag ville också sitta och hålla om Matilda. Hon var fin, söt och så snäll. Jag ville bara byta plats med Louis. Han hade hittat en anledning till att få sitta där och det kändes faktiskt lite fel. Gillade jag Matilda så mycket? Va jag kär? Det enda jag visste var att det kändes så fel att se Louis ha sin arm runt Matilda.
_____________________________________________________________________________________
Från lite olika perspektiv, gillar ni det?
The comments are back - woho, ni blev helt plötsligt duktiga igen, FORTSÄTT SÅ! Kanske kommer ett till idag, who knows?
/Angelica & Johanna

Zayns perspektiv
-Vill du komma hem till Niall ikväll och äta lite med oss?
-Ja, absolut! Hade hon svarat och sen hade jag varit tvungen att fortsätta handla. Jag hade blivit glad att hon ville komma och de andra killarna tyckte också det skulle bli kul.

Klockan var nu fem i åtta och vi väntade på Harry, Louis och Matilda. Två sekunder senare knackade det på dörren och jag öppnade lite nervös och mötte Matildas blick.
-Hej! Sa jag glatt och kramade om henne.
_____________________________________________________________________________________
-Hej, svarade hon mig samtidigt som vi kramades. Jag var så glad över att Matilda ville komma, det betydde faktiskt mycket för mig. Hon verkade till att vara väldigt snäll och jag ville gärna lära känna henne mycket bättre. När jag kramade om henne så pirrade det lite i magen, antagligen av nervositet. Varför jag var nervös, visste jag inte, men det var någon härlig känsla.

När hon såg resten av killarna började hon hoppa upp och ner lite smått. Hon hälsade på dem och gav alla varsin kram, hon hade ett väldigt stort leende och hon strålade av glädje.

-Så vem har vi här? Zayn’s ragg eller? Frågade Louis lite skämtsamt och jag kände att jag blev lite röd om kinderna eftersom vi hade ju trots allt kysst varandra på festen, men jag vet inte om hon kände något speciellt.

-Matilda heter jag och jag vet inte riktigt, men jag skulle nog sagt kompis, svarade hon med ett leende och jag kände hur mina förhoppningar försvann snabbt, riktigt snabbt. Hon kanske inte gillade mig på det sättet.

-Det är inte riktigt vad jag har hört från Zayn, sa Louis och jag kollade mot honom med en menande blick om att han skulle sluta att prata för mycket.

 

Matildas perspektiv

Vad menade egentligen Louis med ”Det är inte riktigt vad jag har hört från Zayn” när jag sa att jag kallade Zayn för en kompis? Helt ärligt så fattade jag ingenting just nu. Jag kunde inte förstå att jag stod i Niall’s lägenhet och skulle äta middag med de fem underbaraste killarna på hela jorden, killarna som jag ser upp till så extremt mycket, killarna som har förändrat mitt liv.

Kramarna jag fick var helt underbara, detta var över min förväntan. Att träffa dem lite snabbt, få en kram och ett foto med alla, det var det jag hade drömt om. Men nu var jag här och detta var så mycket bättre. Jag knep mig själv i armen för att se så jag inte drömde, och nej detta var ingen dröm.

Jag följde med killarna in i vardagsrummet, som var väldigt stort, hela lägenheten verkade till att vara ganska stor. Vi satte oss i soffan, jag satt mellan Zayn och Louis. Emellanåt kände jag blickar från Zayn, han kollade mot mig på ett speciellt sätt, men det gjorde inget för hans blickar dödar en. Hans blickar i verkligheten är mycket bättre en de underbara blickarna han ger kameran när han blir fotad. Louis hade en kontroll i handen och spelade något fotbollsspel, jag kollade runt omkring för att se vem han mötte. Han mötte Niall som ledde matchen med 2-0. Plötsligt ringde det på dörren och Niall slängde kontrollen upp i luften och hoppade snabbt upp från fåtöljen som han hade suttit i. Han sprang snabbt mot dörren och samtidigt skrek han,
-MAAAAAAT!! Alla vi andra brast ut i skratt och Harry skakade på huvudet efter skrattattacken.
-Att den killen aldrig ska lära sig att ta det lite lugnt när det gäller mat, sa Harry och suckade, men jag fortsatte att skratta och alla killarna förutom Niall skrattade eftersom han inte var där.

Efter ett litet tag kom Niall tillbaka med några pizzakartonger och Louis reste sig upp.
-Matilda, hade du kunnat hjälpa mig att hämta glas, dricka och sånt? Frågade Louis och jag kunde inte hjälpa det, men ett leende spred sig över mina läppar. Louis Tomlinson hade frågat mig, just mig om jag kunde hjälpa till. Jag kollade mot honom och nickade, sedan reste jag mig upp.
-Men Louis, du ska väl inte begära att gästerna ska hjälpa till att duka? Sa Liam förvånat och det lät lite som om han var en pappa. Men de säger ju att det är Liam som är ”pappan” bland killarna.
-Jo, det ska jag faktiskt, svarade Louis stolt.
-Jag hjälper gärna till, svarade jag glatt men fortsatte sedan,
-Men förvänta er inte att jag ska bli eran slav, och alla killarna började att skratta och jag kunde inte hjälpa det, men jag blev smittad av deras skratt och Niall som alltid skrattade la nu ner på golvet och skrattade som en galning. Jag fattade egentligen inte varför han skrattade så mycket.
-Men hey, det där var inte ens roligt, sa jag och skakade på huvudet och gick ut med Louis i köket för att hjälpa till att ta fram det som behövdes.

När vi hade ätit färdigt så ville killarna inte att jag skulle gå hem och det var jag väldigt glad över, eftersom jag inte ville lämna dessa roliga och snälla killar, men det hade varit roligt att få träffa Alicia också. Hon och Niall är så fina tillsammans men i början var jag faktiskt väldigt avundsjuk på Alicia eftersom Niall har länge varit min stora favorit i bandet, men efter idag så gillar jag alla lika mycket och jag är väldigt glad för Niall verkar till att vara väldigt glad när han pratar om Alicia.
Vi skulle kolla på film och för mig kvittade vilken film vi skulle se, så killarna fick välja tillsammans. Medan de satt och bråkade lite smått om vilken film vi skulle se så passade jag på att ta upp mobilen och kollade twitter. Jag gick in på Alicias profil, för jag tyckte egentligen det var lite konstigt att hon inte var här. När jag såg hennes senaste tweet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men jag kände att jag var tvungen att berätta för Niall.
_____________________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer, fortsätt så!!
Här är en ganska kort del men jag håller på att skriva mer, så vem vet? Det kanske kommer en till del senare!
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

-Ja, men jag vill veta ändå, sa hon och vi båda satte oss ner i soffan.
-William och James heter dom, sa jag och hon log.
-Jag vet att du gillar någon av dom, vem!?
-Va? Jag har snacka med dom i typ 4 timmar...
-Säg! Sa hon bestämt och jag flinade åt henne.

_____________________________________________________________________________________
Jag gav henne en underlig blick och vände mig och gick mot köket för att ta ett glas vatten.
-Sanna! Säg! Utbrast hon och jag stannade upp och flinade ännu mer åt henne.
-Ja, William var väl helt okej, sa jag och hon kollade menande på mig.
-Vadå helt okej? Sa hon och jag tog ett glas ur skåpet och fyllde med vatten och tog en klunk.
-Jag har träffat han i en dag och han är snäll, nöjd? Sa jag lite surt och hon skrattade.
-Mm.

Jag såg att Alicia tog hennes laptop och hon gick in på facebook, tanken slog mig då att jag inte varit inne där sen jag kom hit och jag bestämde mig för att hämta min laptop och gör samma som Alicia. Jag gick in i mitt rum och drog ut sladden från latopen, samtidigt hörde jag Alicia skrika.
-SANNA!? Vad har hänt? Kom nu! Seriöst, kom! Skrek hon högt och panik slaget och mitt hjärta hoppade till samtidigt som jag sprang in till soffan.
-Vad? Utbrast jag och såg hur Alicias ögon var tårfyllda.

Alicias perspektiv

Jag kunde inte säga något. Jag bara grät. Jag pekade mot skärmen och jag såg att Sanna läste snabbt innan hon satt bredvid mig med tårar rinnande ner för kinderna. Jag var stum.
-Är det sant? Fick Sanna ur sig och jag bara ryckte på axlarna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Mamma och pappa döda? Nej. Vad hade egentligen hänt? Här satt jag i en lägenhet och jag kunde inte göra något. Det fanns minst 10 inlägg i min logg där det stod ”tänker på er” och jag ville bara åka till Sverige och höra mamma och pappas röster. Även om dom varit världens värsta föräldrar, så var det våra föräldrar. Vi båda satt där. Vi grät, vi snyftade och jag kramade om Sanna. Sanna var det enda jag hade här som visste exakt allt om mig. Jag ville att detta bara skulle vara en hemsk mardröm. Vår faster från Sverige skrev ett inlägg i min logg och jag läste de med tårfyllda ögon. ”Hej, har inte hört ifrån er på länge! Hur har ni det i London! Ring när ni ser detta, massa kramar från mig” stod det. Vår faster Lena. Allt hon gjort för oss, vi hade bott där mycket, hon hade alltid varit som en extra mamma. Jag tog upp min mobil och ringde.
-Hej! Utbrast hon och jag log lite.
-Hej, snyftade jag.
-Hur är det?
-Det är väl... inte så bra, sa jag och snyftade ännu en gång.
-Vill ni höra hur det gick till?
-Ja, sa jag tyst. Egentligen ville jag inte. Jag ville inte att detta skulle vara sant, men vad kunde jag göra? Inget. Jag satte på högtalare och Sanna la sitt huvud på min axel.
-Jo, som ni vet har ju er pappa varit sjuk länge och han har fått bo på sjukhus sen ni åkte iväg, men han dog idag, sa hon och jag började gråta mer och mer.
-Och mamma? Sa Sanna och snyftade.
-Hon fick komma in på sjukhus i fredags, men hon dog också idag, bara några minuter efter pappa. Hon har druckit för mycket på senaste tiden och tagit droger, sa hon och jag hade ingen lust att snacka om detta mer.
-Okej, tack för du berättade, men vi orkar inte snacka nu, vi hörs! Sa jag och även Lena snyftade till.
-Hejdå tjejer!
Jag la på och brast ut. Detta gick inte längre. Efter att vi hade åkt hade dom förmodligen börjat överdriva och på något sätt kändes det som om detta var vårt fel. Hade vi inte åkt hade dom kanske slutat, men samtidigt visste jag att det var här i London jag ville bo. Mamma och Pappa var inga bra föräldrar, men de var fortfarande våra föräldrar. Bra eller dåliga, det spelade inte så stor roll. Dom hade dött. Dom hade lämnat oss, föralltid. Jag skulle aldrig mer få träffa dom. Aldrig. Och var allt vår fel? Min mobil pep till och det var ett sms från Niall. ”Vill ni komma hit vid 8 och äta och umgås lite? De andra killarna kommer, plus en tjej som Zayn träffat, haha!” Klockan var tjugo över sju. Jag visade Sanna smset och hon skakade på huvudet.
-Inte ikväll, sa hon och jag nickade instämmande. ”Nej, vi stanna hemma ikväll! Men tack ändå, och hälsa de andra!” skrev jag och lutade mig tillbaka i soffan. Allting snurrade runt i huvudet. Jag ville inte att det skulle vara sant, men det var mer sant än något annat. Mina föräldrar var döda.

Zayns perspektiv

Jag och killarna hade bestämt att äta pizza tillsammans ikväll och titta på en film eller hitta på något skoj. Jag hade varit ute i stan för att handla lite och hade då träffat på Matilda, vi hade tagit en fika och snackat lite, den här gången var ingen av oss fulla och vi skrattade lite åt de som hade hänt.
-Vill du komma hem till Niall ikväll och äta lite med oss?
-Ja, absolut! Hade hon svarat och sen hade jag varit tvungen att fortsätta handla. Jag hade blivit glad att hon ville komma och de andra killarna tyckte också det skulle bli kul.

Klockan var nu fem i åtta och vi väntade på Harry, Louis och Matilda. Två sekunder senare knackade det på dörren och jag öppnade lite nervös och mötte Matildas blick.
-Hej! Sa jag glatt och kramade om henne.

_____________________________________________________________________________________
Vad dåliga ni har blivit på att kommentera, men vi vill inte säga ex. 'minst 20 kommentarer för nästa del' , men innan bombade ni med kommentarer. Men, vi vet själva- det är inte alltid man orkar kommentera! Men, kanske kommer en del senare! Vad kommer hända under kvällen? Kommer Zayn vara för nervös och hur kommer det gå med Sanna och Alicias föräldrar? Jag vet att ni vill ha en del till...
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Bara för att det är du, världens finaste människa, sa jag tyst och jag kunde se hur ett leende spred sig på hans läppar. Jag kysste honom snabbt och tog tag i hans hand. Vi gick närmre kanten och där stod vi. Bara vi två och kollade ut över min drömstad. Hit Niall tagit mig och gjort mitt liv mycket bättre. Han la sin arm om mig och drog mig mot honom. Jag lutade mitt huvud på hans axel och slöt mina ögon och andades in London luften. Lyckan inom mig just nu gick inte att beskriva. Det var såhär jag ville ha det.

_____________________________________________________________________________________
När jag kom hem var inte Sanna där. Jag såg att det la en lapp på bordet. ”Är ute och träffar lite kompisar, ring om det hänt något mellan dig och Niall, kram!” stod det och jag log samtidigt som jag bestämde mig för att skicka iväg ett sms till henne. ”Allt är bra mellan mig och Niall! Var är du? :)” skrev jag och la sedan ner mobilen på köksbordet och gick på toa.

När jag kom tillbaka fanns där två nya sms. ”Jag är i stan med Jane och två killar hon känner! Bra att allt är bra mellan er!”. Jag struntade i att svara och tryckte upp nästa sms, som var från Harry. ”Är allt okej? Säg till om du vill snacka!” Jag log för mig själv. Harry var verkligen jättesnäll och omtänksam. ”Ja, allt är bra! Tack så mycket, kram!” svarade jag innan jag slängde mig ner i soffan och satte på TV:en. Jag hittade inget roligt program så därför gick jag in på twitter. ”Loving life” skrev jag och några minuter senare hängde min mobil sig. Mina mentions hade blivit totalt spammade och undrade varför. När mobilen väl började funka normalt igen gick jag först in på Nialls twitter och fick svaret. Han senaste tweet var ”@ItsAlicia I love you” Jag log för mig själv och tryckte på ”reply”. Mobilen hängde sig ännu en gång och jag suckade. När det gick att använda den igen gick jag in på inställningar och gjorde så jag inte skulle få upp så fort jag fick en mentions och sedan gick jag in på Nialls profil. ”@NiallOfficial I love you too” skrev jag. Jag visste att många skulle tweeta mig dumma saker, men jag ville bara visa upp för världen hur mycket jag verkligen älskade Niall.

Sannas perspektiv

-En gång så ramlade William när han tog mat i matsalen, sa James och han började skratta, vilket jag och Jane också gjorde. Jag såg hur William skämdes lite och jag log mot honom. James fortsatte skratta och jag kunde faktiskt inte själv låta bli att skratta. William blev såklart tvungen att berätta något som James hade gjort i skolan och sedan började James och William komma på saker som Jane gjort. Det kändes ganska skönt att de inte visste så mycket om mig och jag hade inte hunnit skämma ut mig i skolan, inte än.

Vi satt inne på Wayne's Coffe och snackade. Fikat klart hade vi gjort för längesedan men det var riktigt kul att bara sitta här och snacka. Det var inte så jättevarm ute så det var inte så lockande att gå runt i affärer och eftersom James och William var med var det nog inget bra förslag. James och William var två killar som Jane känt väldigt länge och hon tyckte att jag skulle träffa dom. Det hade varit lite pinsamt i början, men nu efter några timmar kändes det som om jag känt dom hur länge som helst. Både James och William var 14 år men Jane hade sagt att hon känt dom sen hon var 3 år och dom har alltid varit så snälla, och var ändå ganska mogna för sin ålder.
-Men, bor ni med One Direction? Frågade James.
-Alltså, innan gjorde vi, men jag och min syster har en egen lägenhet nu!
-Men, hur? Sa William och jag flinade.
-Vi vann en tävling där man fick träffa dom här i London, och sen... började jag och insåg att jag skulle behöva berätta ganska mycket om jag skulle komma fram till varför jag satt här istället för vara i Sverige.
-Och sen? Sa James och jag nickade.
-Det är en lång historia, vi tar det en annan gång! De båda nickade och jag log samtidigt som jag mötte Williams blick. Han log lite åt mig innan han tittade bort och jag flinade lite för mig själv.
När klockan slog halv sex var både James och Jane tvungna att gå hem. Jag kramade först om James och sa hejdå, och sedan Jane.
-Hejdå, vi ses! Sa hon och jag nickade.
-Tack för jag fick vara med idag!
-Ingen fara, hoppas du haft kul!
-Såklart, sa jag och hon log mot mig.

Jag och William satte kvar och började snacka.
-Hur länge har ni varit här då? Frågade han och jag fick tänka efter.
-Ehh... en vecka, sa jag och han nickade.
-Nästan exakt en vecka, sa jag och han log. Vänta? Hade jag bara varit här en vecka? Det kändes så mycket längre, men jag var på ett vis glad att det inte var längre.
-Trivs du?
-Ja, såklart! Jag älskar London! Har du bott här hela ditt liv?
-Japp! Men, vad coolt att du kommer från Sverige, sa han och jag skrattade.
-Coolt? Ha, nej! Sverige är inte något roligt land, sa jag och han skrattade.
-Jag vill åka dit en dag, sa han och jag skrattade.
-Du kommer ångra dig, sa jag och han skakade på huvudet.
-Nejdå!
Vi diskuterade mer saker och sedan började vi snacka om One Direction. William vågade inte riktigt erkänna att han gillade dom, men till slut sa han att dom sjöng bra och att dom var coola.
Jag tog upp min mobil och såg att klockan redan var kvart över sex.
-Oj, alltså, förlåt, men jag måste hem, sa jag lite ledsamt och han nickade.
-Jag med, men det var riktigt kul att få snacka, sa han och jag nickade.
-Ja, verkligen! Jag reste på mig och tog på min jacka och sedan gick vi ut från caféet.
-Hejdå, sa jag och vände mig mot honom.
-Hejdå, sa han. Vi möttes i en kram och jag andades in hans lukt.
-Vi ses, sa han och jag log.
-Jadå!

När jag gick hem förvånades jag lite av hur lätt det hade varit att snacka med William och James. Jag var inte den typen som hade lätt för snacka med nya människor, men jag tror att det var något inom mig som sa åt mig att snacka, som sa åt mig att våga snacka, våga skaffa nya vänner och helt enkelt inte tänka på vad andra tyckte. Ville jag säga något, då skulle jag säga det.

När jag kom hem flög nästan Alicia upp från soffan och jag flinade åt henne.
-Var har du hittat på?
-Jag var på Wayne's Coffe med Jane och två killar, svarade jag och hon log.
-Vilka killar?
-Du har Niall?
-Ja, men jag vill veta ändå, sa hon och vi båda satte oss ner i soffan.
-William och James heter dom, sa jag och hon log.
-Jag vet att du gillar någon av dom, vem!?
-Va? Sluta, jag har bara snackat med dom i fyra timmar, sa jag och skrattade.
-Säg! Sa hon bestämt och jag flinade åt henne.
_____________________________________________________________________________________
Som ett litet "förlåt" så får ni en ganska lång del denna gången! 
Vad tror ni, gillar Sanna någon?
Roligt med era åsikter ang. Niall och Alicia, alltid roligt att läsa. Tack för att ni kommenterar osv, det fick mig att skriva en lång del nu! :)
/Angelica och Johanna

Alicias perspektiv

-Alicia, du vet inte så mycket jag älskar dig, sa han tyst och jag kollade mot honom.
-Det känns inte så. Det känns som allt de du gjort för mig har du gjort bara för du tycker synd om mig, bara för jag har haft en dålig barndom. Jag är bara ett vanligt fan som fick chansen att träffa er och jag blev totalt kär i dig, på riktigt, men du träffar snygga tjejer varje dag och de finns andra som förtjänar en sån bra kille som dig.

_____________________________________________________________________________________
-Jag träffar tjejer varje dag, men ingen har lyckats klå dig. Alicia, lyssna på mig. Allt jag gjort för dig är både för jag tycker så otroligt synd om dig, men också för att jag älskar dig, och för du förtjänar allt det bästa, sa han ganska tyst och jag log lite för mig själv, även om jag inte kunde visa det. Han flyttade sig lite närmare mig och egentligen ville jag bara krama om honom och aldrig släppa taget om honom, men det var fortfarande något som stoppade mig. Jag älskade han riktigt mycket, men jag var ändå besviken på honom.
-Alicia?
-Mm?
-Kom! Han reste sig upp ur soffan och drog upp mig.
-Va?
-Lova att du följer med mig?
Jag blev lite förvånad men nickade.
-Ja, visst, sa jag lite osäkert och han log.
-Bra.
Jag tog på mina skor och sedan följde jag efter Niall. Han gick mot bilen och jag kollade lite frågande på honom.
-Vart ska vi?
-Hoppa in, sa han och jag tvekade lite.
-Alicia, jag ska inte göra dig illa, snälla, bara följ med! Jag log lite svagt och nickade.
-Okej. Jag litade på honom. Det var Niall. Jag hade berättat så mycket för mig men det som kändes fel var att sitta i en bil men honom just nu när jag var så besviken.

Efter en halv timme stod vi uppe vid bergen och kollade ut över London. Det var riktigt fint och jag log lite för mig själv. Jag stod här och kollade ut över den finaste staden bredvid kille jag älskade mest i hela världen. Varför hade han gjort sådär? Jag ville förlåta honom, säga att allt var okej och bara känna tryggheten i hans armar, men det var svårt.
Jag kollade mig runt och såg att Niall inte var där. Jag kände hur mitt hjärta började slå. Vart hade han tagit vägen? Åkte han hit och sedan lämnade mig? Jag blev tårögd, på riktigt. Jag kände mig ensam, svag och jag hade bara lust att hoppa ner här ifrån. Var det detta han skulle göra? Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag hörde någon komma bakifrån. Mitt hjärta slog i 190 innan jag vände mig om och såg vem det var. Det var Niall som kom gående där i sina mörka byxor och sin röda tröja. Han log mot mig och han höll i sin gitarr samtidigt som han kom gående mot mig. Han började spela på gitarren och 5 sekunder började han sjunga.

”I tried playing it cool, girl when I'm looking at you, I can't ever be brave, cause you make my heart race”



Jag stod där och bara kollade på honom, uppifrån och ner och sedan mötte jag hans blick igen. Hela han var så perfekt. Så fin, så underbar, så söt, så snygg, så snäll och jag visste att jag var lycklig lottad.

”So get out, get out, get out of my head and fall into my arms instead, I don't, I don't know what it is, but I need that one thing and you've got that one thing”

Jag stod där och log som ett fån och jag smälte inombords. Jag kunde inte förklara för mig själv hur mycket jag älskade honom. När han sjungit klart de sista orden, ”But I need that one thing, and you've got that one thing” gick jag mot honom. Han la ner gitarren på marken och jag mötte hans blick. Jag log stort mot honom och la min hand på hans bröst och kollade rakt in i hans ögon. Tankarna snurrade, marken snurrade, allt snurrade men en sak var säker. Jag älskade honom. Han hade fått mig att må bra igen. Jag lutade mig mot honom och hans varma läppar mötte mina. Han la sin hand på min kind och jag la min han på hans nacke. Det kändes som om jag blev kär på nytt. Ingen hade någonsin gjort såhär för mig. När vi avslutade kyssen log jag mot honom, större än någonsin och sedan kastade jag mig runt honom. Det var varm och tryggt i hans famn. Med hans armar runt mig kändes allt så bra, inget kunde just nu göra mig olycklig. Niall var mitt allt och han hade bevisat för mig, han älskade mig. Och jag älskade han.
-Jag älskar dig, viskade jag i hans öra. Han tryckte mig hårt intill honom och viskade,
-Jag älskar dig Alicia, låt mig få en chans.
Jag log lite för mig själv och släppte taget om honom. Våra blickar möttes igen och jag nickade.
-Bara för att det är du, världens finaste människa, sa jag tyst och jag kunde se hur ett leende spred sig på hans läppar. Jag kysste honom snabbt och tog tag i hans hand. Vi gick närmre kanten och där stod vi. Bara vi två och kollade ut över min drömstad. Hit Niall tagit mig och gjort mitt liv mycket bättre. Han la sin arm om mig och drog mig mot honom. Jag lutade mitt huvud på hans axel och slöt mina ögon och andades in London luften. Lyckan inom mig just nu gick inte att beskriva. Det var såhär jag ville ha det.
_____________________________________________________________________________________
FÖRLÅT x 100000 men igår hade vi ingen lust för att skriva, men here you are! Om ni kommenterar på bra kommer det nog en till del ikväll. Gjorde Alicia rätt som förlät han?
/Angelica & Johanna

Vi är hemsk ledsna för att vi inte uppdaterat idag, vi återkommer imorgon! Ibland kan det blir mycket att skriva varje dag och under lovet har vi verkligen försökt att uppdatera mycket!

Men, ni ska veta hur mycket vi verkligen uppskattar era kommentarer och det gör oss verkligen peppade på att skriva mer, men just idag är vi båda riktigt trötta. Hoppas ni har förståelse för detta, imorgon är vi back on track. Tack fina ni för alla kommentarer vi får, vi hoppas ni gillar novellen och vi skriver för er skull! ♥

Nialls perspektiv

-Men varför sprang du inte efter henne?
-Jag kunde inte, jag kunde inte röra mig. Det kändes som jag förlorade allt jag någonsin haft när hon sprang iväg, svarade jag och jag var helt ärlig. Det kändes som hela mitt liv sprang iväg, det jag älskade mest och även mitt hopp. Mitt hopp om att allt skulle bli bra igen försvann när hon sprang iväg.
_____________________________________________________________________________________

-Jag ska nog.. eh, gå, sa jag lite tyst och log lite mot Sanna. Jag gick mot dörren och stannade upp.
-Hälsa Alicia från mig, och säg till henne att hon får ringa mig, jag har alltid tid, sa jag och hon nickade. Jag kramade om henne och sedan gick jag där ifrån med en stor klump i magen. Jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt igår.

-Vill du dansa? Jag frågade tjejen som hade långt brunt hår. Hon nickade mot mig och jag tog tag i hennes hand och vi började dansa. Jag var full, hon var full, alla hade var fulla. Efter ett tag lutade hon sig mot mig och hennes läppar hade sakta nuddat mina och jag hade låtit henne kyssa mig.

Varför hade jag ens gjort det där? Jag hade varit full, men varför? Alicia betydde så otroligt mycket för mig, hon betydde verkligen allt, och jag mådde inte bra av detta. Att se hon gråta gjorde ont i mig. Och veta att allt var mitt fel gjorde saken ännu värre. När jag kom hem letade jag upp bilden snabbt, vilket inte var så svårt. Jag tryckte upp bilden och kollade på den igen. För att vara ärlig. Det såg ut som mer än en kyss och jag kände att tårarna kom igen. Vad skulle jag göra? Jag älskade Alicia men jag hade svikit henne totalt. Jag hade aldrig varit såhär kär, men jag skulle inte bara låta henne gå. Det jag älskade henne, och jag skulle bevisa det.

Harrys perspektiv

Jag såg att Alicia satt där ute, helt själv på en bänk och hon såg inte så speciellt glad ut.
-Louis? Jag kommer snart, jag ska bara gå ut lite, ropade jag och hörde ett svag ”mm” från hans rum.

Jag gick ut till bänken och Alicia kollade upp på mig. Hon var röd i huvudet och hon såg helt förstörd ut.
-Alicia? Vad är det? Sa jag med orolig röst. Jag satte mig ner bredvid henne och hon kollade ner i marken igen.
-Jag.. nej, jag orkar inte, sa hon och jag la min arm om henne.
-Jag vill inte tvinga dig, men kan du inte bara säga varför? Frågade jag lite tyst och hon tog ett djupt andetag. -Niall kysste en tjej igår, sa hon.
-Jag vet, men du? Ge honom en chans, snälla?
-Men, det är bara så svårt. Det är precis som allting han gjort för mig eller allt han sagt inte betyder något, han bara tycker synd om mig. Han älskar inte mig, sa hon och det gjorde ont i mig nu. Jag visste hur mycket Niall älskade Alicia.
-Alicia, lita på mig. Han älskar dig, jag vet det.
-Det känns inte så, sa hon tyst och jag mötte hennes blick.
-Han snackar om dig, hela tiden. Ge honom en chans, snälla?
-Han har sårat mig, sa hon och jag nickade.
-Jag förstår dig, men jag vet att allt han någonsin sagt till dig betyder så otroligt mycket. Han älskar dig, på riktigt. Han har träffat tjejer innan, men du är den som verkligen får honom att le, jag lovar dig. Ge honom bara en chans!

Alicias perspektiv

Det som Harry sa fick mig att le lite, men samtidigt kom bilden upp i huvudet. Niall hade kysst en annan tjej. Det gick inte att neka.
-Jag kan prata med honom, men jag vet inte, sa jag tyst och Harry kramade om mig.
-Allt kommer ordna sig, så länge ni är ärliga mot varandra, sa han och jag kramade om honom.
-Tack! Han log mot mig och sedan gick han därifrån. Det kändes faktiskt skönt att få snacka med honom och kanske gillade Niall mig i alla fall? Jag kanske överreagerade lite. Han var trots allt full och jag älskade honom fortfarande, men efter allt som hänt i Sverige så kändes detta bara så onödigt. Jag hade kommit till ro här, jag hade börjat skolan, jag hade börjat få vänner och livet var bra, men då ska detta hända.

Jag torkade bort mina tårar och speglade mig i min mobilskärm. Jag kunde inte sitta här hela dagen och jag behövde snacka med Niall. Jag gick mot hans lägenhet med tunga steg. Det kändes faktiskt jobbigt, men jag behövde verkligen snacka med han.

När Niall öppnade dörren fick jag en klump i magen. Han var också ledsen. Jag ville krama om honom och säga att jag älskade honom men något stoppade mig. Jag kunde inte.
-Niall, vi måste pra..
-Jag vet, kom, sa han och jag tog av mig skorna. Utan att säga något till varandra gick vi in till soffan och satte oss där. Båda var tysta, men trots allt var det ingen pinsam tystnad.
-Alicia, du vet inte så mycket jag älskar dig, sa han tyst och jag kollade mot honom.
-Det känns inte så. Det känns som allt de du gjort för mig har du gjort bara för du tycker synd om mig, bara för jag har haft en dålig barndom. Jag är bara ett vanligt fan som fick chansen att träffa er och jag blev totalt kär i dig, på riktigt, men du träffar snygga tjejer varje dag och de finns andra som förtjänar en sån bra kille som dig.

_____________________________________________________________________________________
Ännu en del idag! :)
Vi fick en kommentar om det här med att det ofta blir att någon kille kysser någon annan tjej osv, och JA, det är så inte 9/10 noveller. Vi är glada att vi ändå lyckas att göra en novell lite ovanligt, men vi behöver just därför era tips, vad ska hända!? KOMMENTERA! :D
/Angelica & Johanna

När klockan var tre åkte de hem och jag kände mig väldigt trött. Jag startade min laptop som jag fått och loggade in på twitter. ”Tired todaay, but I had a great night with my girls yesterday” skrev jag och sedan tryckte jag på tweet. Jag gick in på mina mentions och det var många som ville att jag skulle följa dom. Än hade jag inte börjat följa så många fans, men tillräckligt många för att få en rätt så full timeline. Jag kollade runt lite och såg en tweet ”Niall yesterday...” stod det och sedan en länk till en bild. Jag tryckte på länken och när bilden kom upp ville jag egentligen bara gråta. Var detta sant?
____________________________________________________________________________________
Jag stängde igen datorn och slängde mig fort på sängen, med huvudet tryckt i kudden. Tårarna rann som aldrig förr, det kändes som någon hade stuckit en kniv rakt i hjärtat på mig. Hur kunde han? Hur kunde han kyssa en annan tjej? Han som sagt att han älskade mig över allt annat. Allt det han hade sagt till mig, betydde inget för mig just nu, det kändes som allt var en lögn. Vad trodde jag egentligen? Att Niall skulle vilja ha mig som blivit mobbad och plågad hela mitt liv. Just nu kändes det som han hade gjort allt detta för mig för att han tyckte synd om mig. Men jag älskade honom över allt annat på denna jorden, han är den som har lyst upp mitt liv, men nu går han och kysser andra tjejer. Jag trodde inte detta om Niall, han verkade till att vara den underbaraste människan i världen, men i mina ögon var han inte det längre. Tårarna fortsatte att rinna och jag skrek allt vad jag kunde ner i kudden för jag kände mig så extremt sårad. Plötsligt kom Sanna in på mitt rum.
-Vad är det Alicia? Frågade hon oroligt och gick fram till mig och satte sig på sängkanten.

-Inget, svarade jag för jag kände att jag knappt kunde prata och jag började gråta ännu mer. Även om Niall hade gjort detta så älskade jag honom, men jag klarade bara inte av honom mer. Han hade just förstört mitt liv som precis hade blivit bra.

-Alicia, jag ser att det är något, annars hade du inte legat här och gråtit.

-Niall, svarade jag tyst. Det högg till i mig när jag uttalade hans namn.

-Vad har hänt? Vad har hänt med Niall? Eller har han gjort något? Frågade Sanna med mycket oro i hennes röst.

-Han, annan tjej, kyss. Det var det enda jag kunde få fram innan jag nästan tappade andan för jag grät så mycket. Sanna böjde sig ner och kramade om mig hårt.

-Det kommer att bli bra igen, jag lovar dig, sa hon försiktigt.

-Nej, det kommer det inte. Han betyder verkligen allt för mig och jag litade på honom, jag trodde inte detta om honom.

-Men du kanske ska prata med honom?

-Nej, det ska jag absolut inte göra. Han betedde sig helt normalt innan idag när vi träffades. Det känns som han inte bryr som om vårt förhållande.
-Kanske inte helt normalt, han kysste dig aldrig. Om jag ska vara ärlig, han såg glad ut men jag kunde ändå se att där var något som var fel, något han inte vågade berätta, svarade Sanna lugnt.
-Men han sa att han älskade mig, men de orden kanske inte betyder något för honom, svarade jag samtidigt som tårarna fortsatte att rinna.

 

Jag hade nu legat här i sängen och gråtit i över tre timmar och jag kände att jag började bli lite hungrig, men jag hade ingen lust att äta något. Allt jag kunde tänka på var alla bra stunder jag och Niall har haft tillsammans, men som jag nu har insett kanske inte har betytt  någonting för honom.
Plötsligt hörde jag hur min mobil ringde, jag vände mig om och tog mobilen. Det var Niall, vad skulle jag göra? Skulle jag låta det ringa och låta han bli orolig? Eller skulle jag klicka honom så att han fattar att jag vet om vad han har gjort?
Jag bestämde mig för att klicka honom, men det hjälpte inte. Han ringde mig om och om igen, minst 20 gånger men jag vill bara inte prata med honom.

 

Nialls perspektiv

Jag ringde om och om igen, men hon klickade mig hela tiden. Hon hade antagligen sett bilderna och jag mådde så sjukt dåligt över vad jag hade gjort på festen. Hur kunde jag kyssa en annan tjej när jag älskar Alicia mer än något annat? Jag älskar verkligen Alicia och hon betyder verkligen allt för mig.
Tårarna rann nerför mina kinder och jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville egentligen bara springa och krama Alicia, men det gick ju inte för hon var antagligen riktigt arg och besviken på mig. Det gjorde riktigt ont i mig, att jag hade sårat den jag verkligen älskar. Varför skulle jag göra så?
Jag önskar det gick att spola tillbaka tiden, så jag kunde fått detta ogjort. Jag önskar att jag aldrig hade gått på den festen. Jag vill ha Alicia hos mig och mysa med henne, det är hon som gör mig lycklig, hon är en av de människorna som gör att jag verkligen vill leva, hon gör så att jag mår bättre.
Men vad ska jag göra eftersom hon inte svarar? Hon vill ju inte prata med mig, men jag vill verkligen prata med henne, jag måste prata med henne.

 

Jag reste mig upp och gick ut i hallen och tog på mig mina skor. Jag brydde mig inte om att kolla mig i spegeln, tårarna rann fortfarande och jag gissar på att mitt hår stod åt alla håll och kanter. Men jag brydde mig inte, jag ville att Alicia skulle se hur dåligt jag mådde över det jag hade gjort.
Jag gick den ganska korta biten hem till Alicia och Sanna.

 

Nervositeten spred sig i kroppen när jag stod utanför deras dörr. Det tog emot lite när jag tryckte på ringklockan. Efter en liten stund så öppnade någon dörren och jag var lättad över att det var Sanna som öppnade, för om det var Alicia som hade öppnat hade hon antagligen bara smällt igen dörren direkt.

-Hej, kan jag få komma in och prata med Alicia?

-Ja, det kan du...men det är inte säkert hon vill prata med dig. Hon har gråtit i flera timmar nu, men du kan alltid försöka, svarade Sanna. Jag kunde inte förstå hur hon kände. Jag kunde inte förstå om hon var glad eftersom jag var här och ville prata med Alicia eller om hon var sur för att jag kom hem till dem.

 

Jag gick in i Alicias rum och på sängen låg världens vackraste tjej och grät. Hon grät på grund av mig och det fick mig att börja gråta. Tårarna rann ner för mina kinder och jag gick närmre Alicia och satte mig hennes säng, bredvid henne men hon såg inte mig eftersom hon hade tryckt ner sitt huvud i kudden. Jag la min hand på hennes axel men fick ingen reaktion från henne.

-Alicia, snälla...jag får prata med dig, sa jag och det kom mer och mer tårar från mina ögon.

-Snälla, gå här ifrån, jag vill inte se dig mer, sa hon och hon reste sig upp och kollade på mig samtidigt som hon grät riktigt mycket. Besvikelsen och ilskan syntes i hennes ögon på långa vägar. Jag önskar att jag kunde krama om henne. Jag lutade mig fram och försökte krama om henne men hon flyttade sig snabbt.
-Fattar du inte? Jag vill inte se dig mer, och det betyder även att jag vill inte att du ska röra mig, sa hon surt och ställde sig upp.
-Förlåt, sa jag riktigt tyst, men hon vände sig upp och kollade mot mig.

-Jag älskar dig verkligen och du betyder ärligt talat allt för mig, fortsatte jag och mina tårar fortsatte att rinna. Men Alicia sprang bara iväg och jag satt kvar på hennes säng. Jag hördes hur dörren ut till trapphuset smälldes igen och jag ville egentligen bara springa efter Alicia men jag kunde inte. Jag kunde inte röra mig, det gjorde ont i hela kroppen på grund av att jag hade svikit henne.

Jag la mig ner i hennes säng och kramade in kudden. Den luktade så gott, den luktade Alicia.
Sanna kom in i rummet och satte sig på skrivbordsstolen, hon kollade mot mig och sa sedan,
-Vad hände egentligen? Hon kollade besviket mot mig.

-Jag vet egentligen inte riktigt, jag tror jag drack lite mycket på festen och jag ångrar det verkligen för Alicia betyder verkligen allt för mig, och nu känns det som om hon aldrig vill prata med mig igen, svarade jag samtidigt som jag började gråta ännu mer.

-Hon kommer vilja prata med dig någon gång. Jag tror bara att hon behöver lite tid till att tänka nu, svarade Sanna med ett litet leende på läpparna, det påminde om Alicias leende.

-Men kan du inte ringa henne och se var hon har tagit vägen? Jag är orolig för henne, jag jag och kollade ner.
-Men varför sprang du inte efter henne?
-Jag kunde inte, jag kunde inte röra mig. Det kändes som jag förlorade allt jag någonsin haft när hon sprang iväg, svarade jag och jag var helt ärlig. Det kändes som hela mitt liv sprang iväg, det jag älskade mest och även mitt hopp. Mitt hopp om att allt skulle bli bra igen försvann när hon sprang iväg.
____________________________________________________________________________________
Yay, ni fick en del på förmiddagen idag!! :)
Jag (Johanna) gick upp tidigt för er skull, haha.
Men hoppas ni gillar det och kommentera mycket så blir vi riktigt glada. 
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv

-Vi förstår, det känns egentligen helt sjukt för oss att vi får känna dom, sa jag och hon nickade.
-Men, vi lovar att ni kommer få träffa dom en dag, sa Alicia och Ella log stort.
-Tack! Utbrast hon och Jane suckade.
-Även om det verkligen verkar som Ella utnyttjar er, så gör hon inte det, sa hon och vi alla började skratta. Ella tog upp sin mobil och fem sekunder senare höll hon upp en bild framför mig.
-Kolla så snygg han är! Utbrast hon och jag log.
-Jag vet, såååååå himla snygg! Sa jag och hon skrattade åt mig.

_____________________________________________________________________________________
-Jag får se! Sa Alicia och när Ella visade hennes bilden utbrast hon,
-Han är min! Vi skrattade åt henne och sedan bestämde vi oss för att faktiskt sova.

Alicias perspektiv

Jag vaknade först av alla nästa morgon och jag kollade på klockan som faktiskt bara var kvart över elva. Jag kollade om jag fått något nytt sms och till min glädje fanns där ett nytt. ”Hej, är ni vakna? Vill ni äta frukost med oss?” Det hade kommit för tre minuter sedan. ”Jag vill, och förmodligen de andra också! Jag väcker dom direkt, vi kommer så snabbt så möjligt!”
-Sanna, Jane, Ella! Vakna! Utbrast jag samtidigt som jag började rycka i deras täcken. All tre mumlade till och jag flinade åt dom.
-Vi ska äta frukost med killarna, sa jag, ganska tyst och en sekund efter de satt Ella och Jane upp.
-VA!? Utbrast dom högt och jag skrattade.
-Ja, om ni vill?
-Jaaaa! Sa Ella snabbt men Jane såg lite osäker ut.
-Nu? Jag har ju precis vaknat och jag måste hitta kläder och alltså jag ve...
-Jane, lugn. Vi skulle komma så snabbt så möjlig, men ni behöver inte klä upp er, jag lovar er!

När Jane och Ella lugnat sig lite och efter att vi lyckats få upp Sanna fixade vi oss alla lite snabbt innan vi var klara för att gå över till Nialls lägenhet, som inte var så långt ifrån.

-Alicia, jag kommer döööö! Jag kommer bli blyg och inte våga snacka, sa Ella när vi va på väg dit och jag skratta åt henne, vilket Sanna också gjorde.
-Om du bara kan tänka att dom är fem helt normala killar så kommer allt gå bra!
-Och, vi lovade ju dig att du skulle få träffa dom, sa Sanna och Ella nickade.
-Jo, men... okej då, jag får väl försöka överleva! Jag nickade mot henne.
-Inte så smart att dö om du nu vill träffa dom.
-Du har rätt!

Nialls perspektiv

Det knackade på dörren och jag gick dit för att öppna. Jag, Harry och Liam hade fixat frukost medan Zayn och Louis fortfarande satt i soffan och var väldigt osociala.

-Hej! Sa jag glatt när jag såg Alicias fina leende och sedan log jag stort mot Sanna och deras två kompisar. Jag kramade om Alicia hårt och pussade henne lätt på kinden. Jag gav Sanna en kram och sedan log jag mot de andra två tjejerna, innan jag bestämde mig för att ge dom en kram.
-Jag är Niall förresten, sa jag och de log.
-Jane, sa den kortaste och jag nickade.
-Ella, sa den andra och jag nickade igen.
-Välkomna!

Vi satt ganska länge och åt. Till en början verkade Jane och Ella ganska blyga, men efter ett tag verkade de hänga med i samtalet och det kändes skönt att dom höll sig lugna, även om Alicia sagt till oss att dom var stora fans.

När klockan var halv två bestämde sig alla för att gå hem. Först gick Louis, Harry, Liam och Zayn medan tjejerna hjälpte mig att plocka undan.
När vi var klara började tjejerna ta på sig sina jackor och sina skor.
-Hejdå, sa jag och gav de alla varsin kram. Jag kramade om Alicia till sist.
-Jag älskar dig, viskade jag i hennes öra!
När jag släppte taget om henne log hon mot mig och jag gjorde detsamma. Sedan gick dom där ifrån.

Alicias perspektiv

När vi kom hem började Ella hoppa runt lite och jag tyckte det såg lite roligt ut, men jag förstod henne. Hade vi inte haft turen att vinna tävlingen, hade jag aldrig fått träffa One Direction och jag hade aldrig träffat Jane och Ella.

När klockan var tre åkte de hem och jag kände mig väldigt trött. Jag startade min laptop som jag fått och loggade in på twitter. ”Tired todaay, but I had a great night with my girls yesterday” skrev jag och sedan tryckte jag på tweet. Jag gick in på mina mentions och det var många som ville att jag skulle följa dom. Än hade jag inte börjat följa så många fans, men tillräckligt många för att få en rätt så full timeline. Jag kollade runt lite och såg en tweet ”Niall yesterday...” stod det och sedan en länk till en bild. Jag tryckte på länken och när bilden kom upp ville jag egentligen bara gråta. Var detta sant?
_____________________________________________________________________________________

Inte för ni var såååå duktiga på att kommentera, men vi vet att ni gilla när det blir bra uppdatering. Här har ni del 50 och del 51 kommer upp imorgon under förmiddagen hoppas vi, inte säkert, men förhoppningsvis!
Vad tror ni det är för bild på Niall!?

När vi kom ut satte vi oss på en bänk. Man kunde höra musiken fortfarande, men det var ganska skönt att få lite frisk luft.
-Vad heter du? Frågade jag lite nervöst och hon log.

_____________________________________________________________________________________
-Matilda, sa hon och jag nickade.
-Jag heter Zayn, sa jag.
-Jag vet, sa hon och flinade lite samtidigt som hon kollade ner.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men Matilda verkade vara en sån person som var inte var så svår att snacka med och hon började prata på.
-Är du här ifrån? Frågade jag och hon skakade på huvudet.
-Nej, jag är från Sverige, sa hon.
-Sverige? Sa jag lite förvånat.
-Ja, jag flyttade hit i sommras!
-Själv? Sa jag ännu med förvånande och jag nickade.
-Japp!
-Men, vänta, hur gammal är du? Frågade jag och hon log mot mig. Hennes leende var sådär perfekt och hennes blåa ögon var så fina.
-17, sa hon och jag log.
-Aha, men, flyttade du helt själv? Sa jag och hon skrattade.
-Japp! Fast, jag har en kusin som bor en bit utanför London, sa hon och jag nickade.
Hennes leende var verkligen fint. Och hennes blåa ögon. Och hennes blonda hår som var uppsatt i en hög hästsvans. Hon var fin. Riktigt fin.
-Ska vi gå in igen? Jag vaknade upp från mina tankar och nickade.
-Kom!
Jag reste på mig och tog tag i hennes varma hand. Hon log mot mig och vi gick in igen. Precis när vi kom in spelades en lugn låt och jag kollade mot Matilda. Utan att säga något nickade hon mot mig och jag log lite för mig själv.

Där stod vi. Jag och Matilda och dansade med massa andra runt om oss. Jag mötte hennes blick och utan att tänka efter lutade jag mig mot henne. Hon backade undan lite och i samma ögonblick ångrade jag vad jag precis gjort.
-Förlå...
-Nej, förlåt mig, men du förstår..
-Vad? Sa jag lite oroligt. Hade hon en kille? Jag ville bara sjunka genom marken. Varför gjorde jag sådär? Hon var en tjej som ville dansa. Hon var riktigt söt, men varför skulle jag alltid lyckas att fästa mig vid en tjej sådär fort?
-Förlåt igen, alltså, Matilda, det var inte menin..
-Det är lugnt, sa hon och våra blickar möttes ännu en gång. Nu var det hon som lutade sig fram och jag kunde faktiskt inte låta bli. Vår läppar möttes.
När jag drog mig ifrån henne blev det en liten pinsam tystnad, även om musiken fortfarande spelades högt. Vi bara stod där och kollade på varandra och jag log lite svagt mot henne.
-Förl.., började hon och jag skakade på huvudet.
-Jag har inget emot de, sa jag och hon skrattade. Jag såg att Louis och Niall kom mot mig och de vinkade mot mig.
-Ehm, förlåt, men jag måste nog hem, sa jag och kollade på klockan. Den var halv två.
-Det är ingen fara, sa hon. Jag gav henne en kram och pussade henne lätt på kinden.
-Vi ses, viskade jag i hennes öra.

Sannas perspektiv

Klockan var snart två och kvällen hade varit riktigt rolig. Jane och Ella hade kommit till oss redan vid halv sju då vi hade börjat laga mat. Kyckling i sås med ris hade stått på menyn. Efter att vi ätit tog vi fram godis, chips och lite kakor som jag och Alicia bakat innan Jane och Ella hade kommit. Nu, några timmar senare hade vi hunnit kolla på 2 filmer, snackat ganska mycket och även lyssnat på Ella som utbrast ”jag kan inte fatta att jag är i samma lägenhet som One Direction varit it” var tionde minut. Varje gång skrattade vi åt henne och hon log stolt.
-Är ni trötta? Frågade jag och alla nickade.
-Ja!
-Ska vi lägga oss? De nickade ännu en gång och vi reste oss upp från soffan och gjorde oss klara för att sova.

Vi hade bäddat med madrasser inne på Alicias rum, så alla skulle sova på golvet. När vi väl hade kommit i säng och släckt alla lampor var det som om ingen längre var trött. Alicias mobil vibrerade och efter hon läst smset reste hon sig upp.
-Det var Niall, han skrev bara att dom hade kommit hem, sa hon. Ingen svarade och Alicias fortsatte,
-Alltså, om ni undrar, sa hon och då började vi andra skratta.
-Ja, vi kan gå och träffa dom? Utbrast Ella och Alicia gav dom en menande blick.
-Inte nu, sa hon och Ella kollade frågande på henne.
-Varför?
-Dom har festat... sa hon och Ella nickade.
-Jag förstår...
Det blev tyst ett litet tag, men sedan reste sig även Jane upp.
-Alltså, vi ville inte att ni ska tro att vi utnyttjar er, det gör vi verkligen inte. Visst, det känns lite coolt att ni verkligen känner dom eftersom vi båda är stora fans, men ni två är verkligen jättesnälla, och vi vill verkligen vara era vänner!
Jag log mot henne och nickade.
-Vi förstår, det känns egentligen helt sjukt för oss att vi får känna dom, sa jag och hon nickade.
-Men, vi lovar att ni kommer få träffa dom en dag, sa Alicia och Ella log stort.
-Tack! Utbrast hon och Jane suckade.
-Även om det verkligen verkar som Ella utnyttjar er, så gör hon inte det, sa hon och vi alla började skratta. Ella tog upp sin mobil och fem sekunder senare höll hon upp en bild framför mig.
-Kolla så snygg han är! Utbrast hon och jag log.
-Jag vet, såååååå himla snygg! Sa jag och hon skrattade åt mig.

_____________________________________________________________________________________
Zayn, Zayn, Zayn... vad tror ni kommer hända!?

Skulle ha lagt upp delen imorse, men jag sov för länge och sedan skulle jag iväg. Men, tack för era kommentarer! Kommentera mycket NU så får ni en del senare eller ja, inatt typ! :)
/Angelica & Johanna

btw ~ as you said, mer Sanna och Zayn perspektiv! Vi ska försöka få in Harry lite mer också, för då har vi lyckats att få in alla! :)

-Hejdå, och tack så mycket, sa jag och smällde igen dörren. Jag gick med snabba steg in i skolan och mot mitt skåp. Det var tomt överallt och jag insåg att jag skulle komma för sent. Bra jobbat! Såhär tredje dagen i skolan kommer jag för sent. Jag kom fram till mitt skåp och började leta igenom mina fickor, men min nyckel var borta. Ännu mer bra jobbat. Jag suckade högt för mig själv och gick mot klassrummet men min tunga väska och inga böcker. Jag kände på mig att denna dagen inte var något direkt bra dag.

_____________________________________________________________________________________
När skolan var slut skyndade jag mig till bussen, i hopp om att kunna komma hem tidigare, men jag insåg att det inte skulle gå. Dagen hade varit lång och seg, alla lärare hade i princip skällt ut mig eftersom jag inte hade haft några böcker. I matsalen hade jag lyckats att trampa i mat och sedan när jag väl då skulle sätta mig ner för att äta i lugn och ro lyckades jag såklart sätta mig i en ketchup fläck.

Nu satt jag på bussen och var när på säga till busschauffören att köra iväg, men istället lutade jag mig mot fönstret och pustade ut. Sanna kom några minuter senare och satte sig bredvid mig.
-Hej! Sa hon glatt och jag gav henne en trött blick.
-Vad är det med dig? Sa hon och jag suckade.
-Sämsta dagen, sa jag.
-Vad har hänt? Något med Niall? Sa hon och jag kunde inte låta bli att flina.
-Nej, alltså, jag är bara så trött, sa jag och hon nickade.
-Aha.

När vi hade gått av bussen såg Sanna så glad ut och jag var på väg att fråga henne varför, men då kom jag på. Det var dags att se lägenheten. Jag kollade mot Sanna och vi båda två förstod varandra, utan att säga något. Jag log stort mot henne och plötsligt hade jag hur mycket energi som helst. Vi rusade upp mot Nialls lägenhet och sedan knackade jag hårt tills han öppnade.
-Niall, vi vill se lägenheten nu! Sa vi båda samtidigt och han skrattade.
-Du lovade mig en puss, sa han och jag hörde att Sanna suckade. Jag drog in han i en kram och våra läppar möttes.
-Kom nu! Sa jag och tog tag i hans hand och drog ut honom från lägenheten.

Jag, Liam, Niall och Sanna gick till lägenheten och när dörren öppnades blev jag nästan stum. Det var rikigt fint.
-Är det våra möbler? Frågade jag lite osäkert och Niall nickade.
-Japp!
-Du skojar? Sa jag och han skakade på huvudet.
-Allt är ert! Sa han och inom mig skrek jag av lycka. Jag hade aldrig bott såhär fint, jag hade aldrig haft såhär fina möbler och jag hade inte förväntat mig något såhär fint även om vi nu bodde i London. Jag nöjde mig med att killarna hjälpt oss att komma ifrån Sverige och att vi fick spendera tid med dom.
Jag började med att gå in i köket. Allt var så fint och perfekt.
-Niall, ni behövde verkligen inte ge oss allt det här, sa jag och han bara log.
-Gillar du det?
-Om jag gör, sa jag och han skrattade samtidigt som han la sin arm runt mig och drog mig intill honom.

Vi kollade igenom hela lägenheten och till sist kollade jag in i mitt sovrum. Det var en stor säng, där stod ett vitt skrivbord och ovanpå en helt ny laptop.
-Niall, vi kan inte bara ta emot detta och inte ge något tillbaka! Sa jag och mötte hans blick.
-Du ger för mycket tillbaka, bara genom att finnas där, sa han och jag kände hur jag smälte inombords. Jag gav honom en kram och kysste hans mjuka läppar.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och han tryckte mig hårt intill honom.
-Jag älskar dig också, viskade han i mitt öra.
-Här står ni och pussas och kramas, sa Liam och vi vände oss mot Liam och Sanna som nu stod bakom oss.
-Yes, sa jag och log lite stolt.
-I den sängen lär ni få till många saker. Vi alla vände oss om och såg att Harry, Louis och Zayn stod bakom oss. Harry log stort åt de han just sagt och jag stod där och var illröd i huvudet. Några sekunder senare började alla skratta och jag hade inget annat val. Att skratta bort det pinsamma var nog det bästa.

Vi satt i lägenheten långt in på kvällen och bara snackade. Killarna var taggade för fest imorgon medan jag och Sanna tyckte det skulle bli mysigt med en filmkväll här hemma, i vår nya lägenhet.
-Säkra på att ni inte ska med? Sa Louis och vi nickade.
-Japp, sa jag.
Inte förrän klockan slog halv ett hade killarna gått hem och vi kunde gå och lägga oss. Det skulle bli skönt att sova i en helt egen säng, även om jag inte hade något emot Nialls mjuka, sköna säng där jag kunde känna hans andetag i nacken.

Fredag kväll – Louis perspektiv

Killarna var på väg hit till min och Harrys lägenhet. Vi hade bjudit med några kompisar och jag kände på mig att denna festen skulle bli lyckad. Även om jag helst hade haft Eleanor med mig. Jag hade inte snacka med henne sen hon sagt att det var över men jag hade inte så mycket tankar på att göra det heller. Visst, det kändes inte så kul, men jag kunde inte hänga upp mig på detta egentligen. Jag var ung och jag hade livet framför mig, varför inte vara glad?

När klockan var halv nio lämnade vi vår lägenhet och vi alla var riktigt taggade för denna festen. Det kändes nästan lite skönt att inte behöva ha någon speciell tjej där vid min sida. Även om jag hade älskat hade någon tjej som jag kunde pussat på hur mycket jag ville, så var denna känslan av frihet ganska bra också.

Zayns perspektiv

Jag höjde mitt glas mot Nialls glas.
-Skål! Skrek jag högt för att försöka överrösta musiken som dunkade. De andra killarna var utom synhåll och två sekunder senare var Niall också det.
-Vill du dansa lite? Frågade en tjej helt plötsligt och jag log mot henne. Jag satte ner mitt glas på närmsta bord och nickade.
-Kom! Jag tog hennes hand och vi stod mitt bland alla folk. Hangover med Taio Cruz spelades på högsta volym och alla i rummet dansade. Det var varmt och svettigt, men tjejen som stod framför mig var söt och jag hade riktigt kul.
-Ska vi gå ut och ta lite luft? Skrek hon för att jag skulle höra och jag nickade. Jag började gå mot utgången och jag kände att hennes hand tog tag i min. Jag mötte Liams blick och jag log lite mot honom.

När vi kom ut satte vi oss på en bänk. Man kunde höra musiken fortfarande, men det var ganska skönt att få lite frisk luft.
-Vad heter du? Frågade jag lite nervöst och hon log.

_____________________________________________________________________________________
Ännu mer tack för era kommentarer och igår slog vi besöksrekord! Wohoo! :)
Vi lovar att det kommer mer från Sannas perspektiv senare, kommentera på bra så kommer det kanske en kort del inatt eller tidigt imorgonbitti!
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Men du, jag måste gå nu. Vi håller på att plugga, men jag kommer hem ikväll, fast jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag älskar dig, sa jag och log.

-Jag kan hämta er om jag får adressen och jag älskar dig med.

-Jag ringer dig när vi ska hem så får du adressen då, puss och hej.

-Puss på dig med, svarade Niall och jag la på.
_____________________________________________________________________________________
Vi fortsatte eftermiddagen med mycket skratt och musik på ganska hög volym. Emellanåt kände jag mig lite nervös och lite rädd. Jag visste ju inte riktigt om Jane och Ella verkligen ville vara våra vänner eller dom ville utnyttja dom, men på sätt och vis kändes det inte så. Dom hade bjudit hem oss till dom idag, och inte bett om att få komma hem till oss. Men, jag visste att dom var stora fan av killarna. One thing började spelas och alla reste på sig och dansade runt. Tankar jag haft för fem minuter sedan var som bortblåsta. Jag log lite för mig själv. Jane och Ella var riktiga vänner. Detta var en bra start på livet i Lonon.

När klockan slog halv sju hade vi alla faktiskt pluggat klart, även om vi skrattat mer än att plugga.
-Sanna, jag ringer Niall nu då, sa jag och hon nickade. Jag fick en underlig blick av Ella.
-Vad? Sa jag lite frågande och hon log mot mig.
-Fattar du hur coolt det där låter? Sa hon och jag skrattade.
-Men, vad ska jag säga?
-Nej, du har rätt, men ändå...
Jag slog in Nialls nummer, som fastnat efter första gången jag sett det, och ringde honom.
-Hej babe, sa han och bara av att höra hans röst log jag.
-Hej! Har du tid att hämta oss nu?
-Asså, jag, Liam och Harry spelar TV spel, men asså..
-Jaha, men då får vi väl gå, sa jag.
-Nej! Haha, jag kommer så snabbt så möjligt, vad är adressen?
-Jag har ingen aning, vänta!
Jag gick in i köket där Sanna, Jane och Ella satt.
-Vad är er adress? Frågade jag och Ella sa de så snabbt att jag inte hann med.
Jag sträckte fram min mobil till henne och hon kollade förvånande på mig.
-Va?
-Men säg det till Niall bara! Hon tog tag i mobilen med lite darrande fingrar och jag flinade åt henne. Hon sa adressen snabbt och sedan gav hon mig mobilen igen.
-Okej, jag är där om 10 minuter, sa Niall.
-Tack, sa jag och log, även om han inte kunde se det. Jag stängde av samtalet och mötte Ellas blick.

-Varför gjorde du sådär? Jag skakade och nu tror ju Niall att jag är en konstig människa? Jag skrattade åt henne.
-Men vänta.. jag snacka med Niall. Okej, tack, sa hon och slängde sig över mig. Jag och Sanna skrattade lite åt henne medan Jane och Ella hoppade runt och log som två stora fån.
-Kan du lova oss en sak? Frågade Jane.
-Vad? Sa jag samtidigt som jag började ta på min skor och min jacka.
-Att vi kommer få träffa killarna, en dag? Jag log mot dom.
-Ja, vi lovar! Sa jag och la min arm runt Sanna. Jane och Ella log stort mot oss och sa tack minst tjugo gånger innan det var dags för oss att gå.

När vi var hemma skulle killarna precis äta, men både jag och Sanna tyckte vi kunde få se lägenheten innan det var dags att äta, men killarna vägrade.
-Nej, ni får se den imorgon efter skolan, sa Liam och vi båda gav han en sur min. Jag tog upp min mobil och kollade upp vilken tid vi slutade imorgon. Halv tre visade schemat och jag visste att Sanna slutade nästan samma tid.
-Vi är hemma vid tre imorgon, så lova oss att visa lägenheten då?
-Vi lovar! Sa dom alla samtidigt samtidigt som dom flinade åt mig. Jag nickade nöjt åt dom och sedan satte vi oss ner för att äta.

Nästa dag vaknade jag upp lite väl sent. Klockan visade 7.47 och bussen gick om tolv minuter. Sån tur var så hade jag sovit inne hos Niall och jag väckte honom snabbt.
-Niall? Jag skakade på honom och han mumlade till och drog täcket över sig. Jag skakade om honom lite och till sist fick jag liv i honom.
-Kan du skjutsa mig till skolan senare? Jag vaknade precis och jag kommer aldrig hinna med bussen! Sa jag lite panik slaget samtidigt som jag började rota runt i min väska för att hitta något jag kunde ha på mig.
-Mm, sa han och jag gick fram till sängen, gav honom en snabb puss i pannan och då vaknade han.
-Jasså, det är det enda? Sa han lite ledsamt och jag stanna till i dörröppningen.
-Du får fler pussar sen, sa jag och han log.

När klockan var tjugo över kom vi iväg. Sanna, som sovit hos Liam under natten hade kommit upp i tid och hon hade hunnit med bussen.
-Niall, snälla, jag kommer komma för sent och jag ville verklige..
-Ja, jag vet, sa han lite surt.
-Förlåt, sa jag utan att få något svar.

När klockan var 8.29 var vi framme. Jag tog min väska, lutade mig mot Niall och gav han en snabb puss innan jag hoppade ur bilen.
-Hejdå, och tack så mycket, sa jag och smällde igen dörren. Jag gick med snabba steg in i skolan och mot mitt skåp. Det var tomt överallt och jag insåg att jag skulle komma för sent. Bra jobbat! Såhär tredje dagen i skolan kommer jag för sent. Jag kom fram till mitt skåp och började leta igenom mina fickor, men min nyckel hittade jag inte. Ännu mer bra jobbat. Jag suckade högt för mig själv och gick mot klassrummet men min tunga väska och inga böcker. Jag kände på mig att denna dagen inte var någon direkt bra dag.
_____________________________________________________________________________________

Inte så jättelång del, men vi vet att ni gillar när det blir mer än 1 del/dag. Kommentera mycket nu så kommer det en del senare också. Och, vi har mailat den som får vara med i novellen, så kolla era mail!
Till er som inte vann:
ALLA hade jättefina och bra motiveringar, men vi besätmde oss för att bara ta in en person, eftersom annars blir det så mycket folk, från många olika perspektiv osv. Vi kommer säkert göra detta fler gånger, så det kommer fler chanser. Vi hoppas ni vill fortsätta läsa även om ni inte kom med just denna gången! :)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv
-Louis, det är över, sa hon snabbt och sedan hörde jag att hon la på. Jag tog sakta ner mobilen från örat och stängde av samtalet. ”Louis, det är över”. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade gillar Eleanor sen jag såg henne från första början och vi hade byggt upp en förhållande. Jag älskade henne. Men nu var det som om inget mer fanns kvar. Jag slängde mig ner i soffan och tog en kudde för huvudet. Jag kände att Zayn satte sig ner bredvid mig, men jag höll kvar kudden framför huvudet. Varför skulle det bli såhär? Vad hade jag gjort för fel? Var jag den dåliga pojkvännen som ingen ville ha?
____________________________________________________________________________________
Massa tankar snurrade runt i mitt huvud. Varför skulle det bli såhär? Zayn la sin hand på min axel och jag kollade upp mot honom.

-Vad sa hon? Frågade han lite tyst samtidigt som jag kollade på klockan. Tjugo i nio var klockan.

-Det är slut, sa jag tyst och kände hur tårarna brände innanför ögonen. Det var slut, på riktigt.

-Va? Sa Zayn förvånat och jag nickade.

-Det finns inget du kan göra, sa jag och han nickade.

-Jag vet, men jag vill inte se dig vara ledsen, sa Zayn och jag nickade.

-Förlåt Zayn, men det är bara så himla jobbigt. Vi har inte bråkat innan, och egentligen inte nu heller, men på grund av att jag inte kan träffas så ofta så gör hon slut, sa jag.

-Säg inte förlåt. Jag finns här! Vill du snacka eller ska du gå och lägga dig? Hans mobil vibrerade och han läste snabbt sitt sms han fått.

-Oj, shit, sa han och jag kollade mot honom.

-Vad?

-Jag skulle ju hämta en sak till Harry, sa Zayn snabbt och vi båda började skratta.

-Jag tror jag går och lägger mig, sa jag och Zayn nickade.

-Godnatt! Sa Zayn och jag gav honom en kram.

-Godnatt, och tack! Han log mot mig och sedan gick han snabbt in på Harrys rum och hämtade något innan han försvann ut genom dörren.

 

Zayns perspektiv

 

När jag kom tillbaka till Nialls lägenhet satt Sanna och Alicia tysta i soffan, Harry och Niall la ner och brottades medan Liam spelade något bilspel på TV:en. Jag skrattade lite smått åt dom och satte mig ner bredvid Liam.

-Går det bra? Sa jag och puttade till honom.

-Sluta, utbrast han och jag hörde att Sanna och Alicia flinade åt honom.

 

När klockan var fem över tio gick jag, Liam och Harry hem till våra lägenheter. Jag hade inte berättat för Harry, men jag hoppades på att Louis hade somnat, så skulle slippa förklara allt för Harry nu.

 

Alicias perspektiv

 

När jag vaknade nästan morgon var jag alldeles svettig och varm. Jag kollade mig runt i rummet och såg att jag hade somnat i Nialls soffa. Sanna la i andra änden av soffan och jag andades ut. Jag reste på mig och gick in på toan. Jag tog med mig en handduk och bestämde mig för att duscha direkt.

 

När jag var klar satte jag på mig ett par mörkblåa jeans och ett vitt pösigt linne med en svart kofta över. Jag borstade igenom mitt hår och satte upp det i en hög hästsvans och när jag två sekunder senare öppnade dörren stod där en otålig Sanna. Hon puttade ut mig ur badrummet och gick snabbt in och stängde dörren efter sig.

 

Jag och Sanna åt en snabb frukost innan det var dags att gå till bussen. Niall hade inte vaknat, så jag skrev en lapp till honom. ”Ville inte väcka dig, vi syns senare, puss! / Alicia och Sanna” skrev jag lite slarvigt och sedan tog jag på mig min jacka, min skor och tog min väska.

-Sanna, kom nu! Utbrast jag i hopp om att hon skulle skynda sig. Jag gick ut från lägenheten för att vänta och till min förvåning stod Sanna redan där och flinade åt mig.

-Ja, kom nu Alicia, sa hon och jag skrattade. Jag låste dörren och la ner nycklarna jag fått låna i min väska och sen sprang vi nästan till bussen.

På vägen in mot skolan hörde jag hur två bekanta röster ropade på mig och Sanna, jag vände mig snabbt om och såg då Ella och Jane komma springandes emot oss, med vars ett leende på läpparna.
-Heeej!! Sa dom glatt i kör och hoppade på oss, medan jag och Sanna bara skrattade åt deras beteende.

-Hej! Verkar som några är glada idag? Svarade jag och då såg de gladare ut.

-Hahah, ja...eller vi är båda på väldigt bra humör idag, sa Jane och kollade mot Ella.
-Ja, det måste har varit något i frukosten, fortsatte Ella och började skratta.
-Vad åt ni egentligen till frukost? Brukar ni vara såhär glada? Sa jag och de började att skratta.
-En macka, tror jag, svarade Jane stolt
-Men vi undrar om ni hade velat ha en filmkväll med oss på fredag? Så vill ni det? Frågade Ella.

-Ja, det är klart vi vill det! svarade jag snabbt utan att ens kolla på Sanna, men när jag hade svarat så såg jag att hon nickade.

-Men vill ni hänga med oss hem efter skolan? Vi kan ju plugga tillsammans om vi har några läxor att göra, frågade Jane och denna gången kollade jag mot Sanna som nickade och jag fick svara.
-Ja, det är klart vi vill!

Vi gick in genom den stora dörren till skolan eftersom vi hade stått där ute och pratat. Nu hade även Ella och Jane lugnat ner sig lite, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jag tycker det kan bli lite jobbigt med helt, totalt galna människor ibland. Visst Niall, Louis, Harry, Liam och Zayn är också lite galna, men inte på samma sätt.

-Alicia, hallå! Hör du vad jag säger? Frågade Ella och viftade med handen framför mitt ansikte.
-Va? Vad sa du? Var är Sanna och Jane?

-Egentligen så sa jag ingenting, det såg bara ut som om du var i din egen värld, svarade hon och skrattade samtidigt som vi var på väg mot våra skåp.
-Men var är Sanna och Jane?

-De gick mot sina skåp, eftersom både vi och de börjar snart, svarade Ella och fortsatte att skratta.
-Men vad tänkte du på då? För det verkade som om du var i din egen värld, fortsatte Ella och blinkade med ena ögat mot mig.

-Inget speciellt, svarade jag och kollade ner i marken och rodnade lite.

-Det var Niall du tänkte på va? Frågade hon och puttade till mig lite retsamt.

-Kanske det du, vem vet? Svarade jag och öppnade mitt skåp eftersom vi nu var framme vid skåpen. Jag tog ut min engelskbok och vi började gå mot klassrummet eftersom Ella skulle ha samma lektion som mig nu, vilket jag tyckte var väldigt skönt eftersom jag orkade inte gå ensam med massa blickar på mig.

 

När skolan var slut åkte vi hem till Ella och Jane med tunga skolväskor. Det var visst dags att plugga en hel del idag. Tråkigt, men vad skulle man göra om man ville bli duktig och få bra betyg? Man kunde ju inte direkt sitta och slappa.

 

Vi gick in genom dörren till deras hus och gick direkt mot köket, vi alla satte oss ner förutom Ella som började att ta fram mackor och sånt så vi kunde få något i oss, alla verkade vara hungriga för vi slängde oss över mackorna. Men samtidigt som vi åt tog jag upp matteboken eftersom jag verkligen behövde plugga lite matte.

Efter vi hade suttit och pluggat, eller ja mest pratat och skrattat i en timme kände jag hur det vibrerade i min byxficka. Jag tog upp mobilen och såg att det var Niall som ringde, ett leende spred sig över hela mitt ansikte och jag reste mig snabbt och svarade. Men innan jag hann säga något började Niall att prata.
-Hej babe! Var är du? Du slutade ju för en timme sedan, sa ha och lät väldigt orolig.

-Hej, jag är hos Ella och Jane och du behöver inte vara orolig älskling, sa jag lugnt.

-Det är jag inte längre, inte nu när jag pratar med dig och jag saknar dig...tyckte det var längesedan vi träffades.

-Men vi sågs ju senast igårkväll? Svarade jag med ett leende.
-Ja, men vi sov inte tillsammans, och det lär vi inte göra nu heller när jag har fixat en lägenhet till dig och Sanna, jag kommer att sakna att ha dig hos mig när jag sover, sa Niall och han lät inte så jätteglad.

-Har du fixat en lägenhet till oss? Men jag kommer också att sakna det, men jag behöver inte alltid sova hemma, sa jag och rodnade. När jag hade börjat prata så gick jag ut från rummet så att ingen annan skulle höra vad jag sa.

-Ja, det har jag men ni får inte tillgång förrän imorgon, så du får sova hos mig inatt igen, sa Niall och lät lite gladare.
-Men du, jag måste gå nu. Vi håller på att plugga, men jag kommer hem ikväll, fast jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag älskar dig, sa jag och log.

-Jag kan hämta er om jag får adressen och jag älskar dig med.

-Jag ringer dig när vi ska hem så får du adressen då, puss och hej.

-Puss på dig med, svarade Niall och jag la på.
____________________________________________________________________________________
Del 46 är här! Hoppas ni hade en bra nyårsafton! :) 
Tack för alla fina kommentarer som vi alltid får, vi blir så glada och tack för allt fint ni har skrivit i era motiveringar till varför ni vill ha en roll i novellen. Så nu ska vi sätta oss ner och välja vem som blir vinnaren utav rollen. 
/Angelica & Johanna