-Nej och jag tänker inte göra det, han har sårat mig!
-Men Sophie? Även om du inte vill att ni blir tillsammans igen så måste ni ändå snacka!
Evelina kom in i rummet och kollade på mig. Hon satte sig bredvid oss.
-Kanske det, men inte nu och inte imorgon.
_____________________________________________________________________________________

Nästa morgon när jag vakande märkte jag att min mobil ringde. Jag tog upp mobilen och såg att där stod ”okänt nummer”
-Ah hej det är Sophie, sa jag trött.
-Hej Sophie, det är Louis. Jag vill bara säga att Harry är extremt ledsen och han säger att den enda han vill ha hos sig är dig och ingen annan.
-Och det ska jag tro på? Han kan gå till den där Madison om han nu behöver någon tjej att va med, svarade jag argt.
-Men Harry älskar dig och ingen annan, snälla gå till han så ni kan prata i alla fall.
-Om Harry nu älskar mig och ingen annan, varför säger han det inte själv? Fast han kan ju inte säga det själv för jag vill aldrig mer prata med honom, hur ont det än gör i mitt hjärta, sa jag och la på.

När jag hade lagt på kollade jag runt i rummet och så att varken Amanda eller Evelina var där. Jag gick ner i vardagsrummet och där satt de framför TV:n.

-Godmorgon tjejer! Vad sägs om att shoppa lite idag på Westfield London? Frågade jag när Evelina och Amanda kom ner för trappan en kvart senare.
-Jaa, shoppa är alltid kul! Sa de och log mot mig.

Vi gick in i köket för att äta frukost. På bordet låg där en lapp. ”Hej tjejer! Jag och pappa kommer nog inte hem förrän ikväll, det finns mat i frysen som ni kan värma! /Mamma” stod det. Jag kom och tänka på att jag inte hade så mycket pengar och eftersom vi skulle shoppa skulle det behövas mer än de 200 kronorna jag hade på mitt rum.

-Hej gumman, hur är det? Svarade mamma när jag ringde upp henne efter att vi ätit frukost.
-Hej, det är bra! Sa jag men jag visste att jag ljög. Inget var bra utan Harry.
-Okej, något speciellt du ville?
-Ja, vi hade tänkt att åka till Westfield och shoppa, sa jag.
-Jaha, okej! Har du inte pengar på ditt kort?
-Jo, juste! Men jag vet inte hur mycket.
-Du kan gå in på datorn och kolla, du vet hur man gör väll?
-Ja, det vet jag, hejdå!
-Hejdå gumman, ha en bra dag! Vi ses ikväll.
-Hejdå, sa jag igenom och la på.

Jag gick upp på mitt rum för att kolla och gick sedan började vi göra oss klara för att åka iväg.
-Hur ska vi komma dit? Frågade Amanda samtidigt som hon målade på mascara.
-Vi kan ta bussen, sa jag och hon kollade på mig.
-De stora, röda, läskiga som man får hoppa på i farten? Frågade hon jag jag flinade åt henne.
-Nej, de går bara inne i London, det finns en busshålls plats här i närheten, men bussarna är vanliga.
-Har du åkt där ifrån förr?
-Nej, hur så?
-Vet du när bussen går ens?

-Nej, men den kommer väll.
-Haha, okej!

-Är ni klara då? Frågade jag och de nickade.
-Vad bra!
Jag tog min handväska och la ner mobil, pengar och nycklar. Samma sak gjorde Evelina och Amanda och sedan gick vi mot dörren. Jag tog på mina vita converse och sedan gick vi ut från vår tomt.

Vi svängde åt höger och gick ner längst gatan. Vi gick där och snackade, klockan var tjugo över elva och det var redan varmt och skönt.
-Sophie, är det den bussen du menar?
-Fan!
Bussen hade redan stannat på hållplatsen och kom nu emot oss. Evelina och Amanda började vifta på armarna och jag skrattade åt dom. Busschauffören såg oss och kollade surt på oss.
-Han såg inte så värst glad ut, påpekade Evelina och jag skakade på huvudet.
-Nej, verkligen inte!

Hållplatsen låg bara några meter bort och när vi var framme kollade jag på tavlan där satt.
-Bussen kommer om 25 minuter, vi kan vänta här väl?
-Ja! Sa Evelina och Amanda samtidigt.

Jag tog upp min mobil och loggade in på twitter. ”On my way to the mall but we missed the bus, have to wait 25 minutes!” skrev jag och inte långt där efter hade jag fått massa frågor om jag kunde följa folk. Jag gick in på en twittersida som hette harrysophiestyles och jag skrattade till för mig själv och läste igenom deras tweet. Det var gulliga tweets om hur söta de tyckte vi tillsammans och deras profilbild var på mig och Harry, när vi kysstes. Jag kollade på bilden och det kändes konstigt, men inte på samma sätt som det gjort innan. Men ingen av fansen visste att vi inte var ihop längre. Men jag tänkte efter på vad både Evelina, Amanda och Louis hade sagt. Harry kanske ville prata med mig. Fast vad ska han säga? ”Jag är ledsen för att jag var otrogen mot dig” och sen ska han väl börja förklara hur allt är. Nej, jag orkar inte med honom.

-Tre barnbiljetter, sa jag när vi steg på bussen. Det var samma sura busschaufför som innan.
Han mumlade tyst vad det blev och jag betalade han. Vi gick bak i bussen och satte oss längst bak och började snacka. Bussresan skulle inte ta så lång tid men vi han med att skratta en hel del. Efter två hållplatser var det bara vi kvar i bussen och vi såg hur chauffören kollade bak genom backspegeln och gav oss en ond blick.

Vi hoppade av bussen och gick in på Westfield.
-Var ska vi börja? Frågade Evelina och jag ryckte på axlarna.
-Vi går in på Zara! Utbrast Amanda och pekade på en skylt. Vi nickade mot henne och gick mot affären.

Vi gick runt i massvis med affärer och vi alla tre köpte något. Vid halv tre tiden var vi ganska trötta i benen, så vi bestämde oss för att sätta oss ner och fika. Vi beställde in varsin stor bakelse och en dricka. Vi satte oss ner vid ett runt bord och började snacka.
-Hej tjejer, det var längesedan! Hörde jag en röst säga och jag vände mig om.
_____________________________________________________________________________________

Vi reste oss från golvet och satte oss vid köksbordet.
-Hur var kvällen då? Frågade jag och log mot Amanda.
-Superbra, ska jag berätta?
-Ja, allt! Sa Evelina
-Varenda detalj, la jag till och hon flinade mot oss.
_____________________________________________________________________________________

Precis när Amanda skulle börja berätta hörde vi hur ytterdörren öppnades och jag suckade.
-Vi kan ta det senare... om du inte vill att mina föräldrar ska veta allt! Sa jag och hon skrattade.
-Haha, vi tar det sen!

-Hej tjejer, hur är det? Sa mamma när hon gick in i köket.
-Hej, sa vi och hon log mot oss.
-Vi har bakat muffins, vill ni ha? Sa jag
-Ja, visst! Vi kan sätta oss vid TV:en och fika ju, sa mamma och jag nickade mot henne.
Jag tog ner fem tallrikar och fem glas, sedan gick in i vardagsrummet och satte ut det på bordet. Jag gick tillbaka till köket igen för att hämta lite dricka.
-Vad vill ni ha att dricka? Frågade jag och de ryckte på axlarna.
-Det spelar ingen roll, sa Evelina och jag tog ut saft flaskan och mjölken ur kylskåpet.
-Går det bra med saft eller mjölk? Jag kollade på dem och Evelina nickade.
-Mjölk? Sa Amanda och kollade frågande på mig.
-Mjölk och chokladmuffins är gott tillsammans, sa jag och Amanda flinade åt mig.
-Okej! Sa hon och skrattade till.

-Gud vad goda muffins ni har bakat! Utbrast pappa och kollade på oss
-Det säger du varje gång, sa jag och skrattade åt honom.
-Men det är alltid gott!
Amanda och Evelina skrattade till och även mamma.

-Godnatt tjejer, sov gott! Sa pappa och kramade om mig.
-Godnatt, sa vi i kör och sedan gick dom till sitt sovrum.
-Ska vi gå upp till mitt rum? Föreslog jag och de nickade mot mig.

Vi gick in i badrummet och borsta våra tänder och tvättade bort sminket. Jag borstade igenom mitt hår och sedan gick vi in på mitt rum.

-Amanda, berätta nu! Sa Evelina
-Okej, sa hon och vi log mot henne.
-Vi åkte taxi till en restaurang som var superfin! Vi åt grillad lax med potatis... det var sjukt gott! Förresten, vad åt ni här hemma?
-Pan pizza, sa vi samtidigt och skrattade åt oss själva.
-Okej!
-Vad gjorde ni sen då?
-Vi gick till London Eye och åkte där, det var jättekul och Niall stod där och höll om mig!
-Åhh, vad gulligt! Utbrast Evelina och jag log svagt mot Amanda.
Jag kom och tänka på första gången jag hade åkte där med Harry. Allt var så perfekt, vi stod där tillsammans och han kysste mig. Jag kunde inte släppa han från mina tankar. Jag kände hur mitt öga fylldes med tårar. Jag kunde inte hålla det inne. Amanda visste ingenting, medan Evelina visste allt. Jag ville att Amanda skulle veta, men jag ville låta hon berätta klart först.
-Vad är det? Frågade Amanda mig och jag kollade upp på henne.
-Nä, inget... så gulligt att han höll om dig! Något mer som hände? Sa jag och skrattade lätt.

Amandas perspektiv

-Ja, han är jättegullig! Ehm... han kysste mig, sa jag tyst och de kollade på mig och log stort.
-Åh, så ni är tillsammans? Frågade Sophie och jag nickade.
-Så gulligt!
Jag rodnade lite och tog sedan upp min mobil för att logga in på twitter. Jag gick in på Nialls sida och såg att han hade tweetat för en halvtimme sen. ”A special day, i will never forget it, i love u!” jag log för mig själv.
-Kollla vad han har skrivit på twitter, sa jag och höll upp mobilen framför Amanda och Sophie.
-Gud vad gulligt! Utbrast Evelina och jag log.
Jag ville inte svara, då skulle alla förstå att det var mig han menade. Och eftersom han inte hade skrivit mitt namn ville han kanske att alla skulle veta än. Jag skrev istället en ny tweet. ”I'm a happy girl right now!” var det enda jag skrev och sedan loggade jag ut igen.
-Jag kommer snart, jag ska bara på toa, sa Evelina och vi nickade mot henne.

Jag kollade på Sophie som satt i sin säng. Jag såg på henne att något var fel. Varför hade hon tårar i ögonen innan? Hon verkade inte vilja snacka om det... men samtidigt ville jag visa att jag brydde mig. Jag reste på mig och satte mig bredvid henne.
-Vad är det egentligen? Frågade jag tyst och hon kollade upp på mig.
-Asså... jag vet att jag borde berättat, men jag ville inte förstöra din kväll, sa hon.
-Berätta nu då! Hon tog ett djup andetag.
-Det är slut mellan mig och Harry, sa hon tyst och jag hoppade till.
-Men? Varför? Nej!

Sophies perspektiv

-Jag var hos han innan idag ju, sa jag, hon nickade och jag fortsatte.
-Han var inte vaken, så när jag kom så väckte jag honom men sedan somnade vi båda i hans säng, sa jag ganska tyst.
-Fortsätt!
Jag fick fram ett leende och blev glad att hon verkligen lyssnade.
-När vi sedan vaknade skulle han gå in och duscha och då fick han ett sms av en som heter Madison... jag såg lite av vad där stod och jag öppnade för läsa hela.
-Vad stod det då?
- Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart.
Hon kollade på mig med en sorgsen blick och mina ögon blev ännu en gång tårfyllda. Hon böjde sig framåt och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka och mina tårarna rann ner för mina kinder.
-Gumman... du vet att jag skulle gjort vad som helst för att göra allt bra!
-Jag vet och jag är så tacksam att jag har er... men det kommer aldrig bli som förr!
-Det förstår jag, men har du pratat med Harry?
-Nej och jag tänker inte göra det, han har sårat mig!
-Men Sophie? Även om du inte vill att ni blir tillsammans igen så måste ni ändå snacka!
Evelina kom in i rummet och kollade på mig. Hon satte sig bredvid oss.
-Kanske det, men inte nu och inte imorgon.
_____________________________________________________________________________________

-Ja typ, jag såg ett sms på hans mobil från någon som hette Madison, hon skrev typ att hon saknade hans varma famn, hans underbara doft och hans närhet. Hon skrev även puss och han ljög för mig. Eftersom när han frågade varför jag grät så frågade jag om namnet Madison sa han något, men han såg ut som ett frågetecken och sa typ att han inte visste vem det var så ja, det är över nu, sa jag och det tog ett tag för mig att berätta allt det eftersom jag grät så mycket att jag snart inte visste vad jag skulle ta mig till.
_____________________________________________________________________________________

Men han behöver inte ha varit otrogen för det... hon kanske gillar han, men alla vet att han älskar dig, sa hon och kollade på mig.
-Jag trodde han älskade mig, men han hade inte gjort så då! Sa jag och snyftade till.
-Men Sophie, han kanske vill prata med dig, kan du inte låta han berätta?
-Det spelar ingen roll, det är över!
Jag ville inte bli arg på Evelina , jag visste att hon pratade med mig för att jag skulle få prata ut. Jag var så tacksam för att ha så snälla vänner, men ingen, absolut ingen skulle förstå hur ledsen jag var över detta. Och just nu kändes allt så meningslöst, det gjort ont att säga att det var över, men så var det. Hur olycklig jag än var, så var det över. Men det kanske inte hade funkat att ha ett förhållande med honom nu när de kommer bli mer och mer kända. Det kommer åka iväg och vi kommer säkert inte att träffas så mycket.

-Sophie, jag förstår att du är ledsen. Jag har sett på dig att du gillar honom, riktigt mycket, men låt han snacka med dig, han är minst lika ledsen han också!
-Varför skulle han vara ledsen? Han har ju den där jävla Madison! Skrek jag, jag kunde inte låta bli. Jag var inte arg på Evelina, jag vara arg på Harry, på Madison, på mig själv som hade läst sms:et.

Evelinas perspektiv

Jag visste ju inte vad det var mellan Harry och Madison, men jag kände på mig att det inte var som Sophie trodde. Det är ju inte direkt konstigt att de träffar andra tjejer och jag trodde inte att Harry skulle vara otrogen. Man såg på de båda hur mycket de älskade varandra. Men vad skulle jag göra? Jag kunde gjort vad som hest för att slippa se Sophie ledsen.
-Sophie, lugn! Jag tror inte det är som du tror, sa jag tyst och hon kollade på mig.
-Nähä.. vad menar du?
-Jag tror inte att han har varit otrogen... han skulle inte gjort så mot dig!
-Kanske inte, men jag bryr mig inte. Det gjort ont att läsa sms:et och jag ska inte snacka med honom, i alla fall inte nu.
Jag suckade tyst. Jag förstod att hon var ledsen, men jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag och Amanda skulle åka hem på lördag och det var tisdag. Det var bara 3 hela dagar vi hade kvar och jag ville absolut inte lämna Sophie när hon var såhär ledsen.
-Sophie, om jag hade kunnat göra något, skulle jag gjort det direkt!
-Evelina, jag vet. Jag är så tacksam att jag har er, ni är bäst... och förlåt att jag skrek!
-Jag förstår dig... kan vi inte hitta på något kul? Vi kan inte sitta här hela kvällen!
-Jo, men vad ska vi göra?
-Baka?
-Ja, det har vi inte gjort sen ni kom... det är ju bara ett måste!
Vi skrattade och gick sedan ner till köket.

Sophies perspektiv

-Evelina, vi har ju inte ätit än? Mamma och pappa är hemma vid 10 och jag sa att vi skulle ta något att äta, vad vill du ha?
-Haha.. ehm, vad finns det?
Jag gick till frysen för att se om där låg något vi kunde värma. Jag öppnade en lucka och såg att där låg 5 pan pizzor.
-Pan pizza, går det bra?
-Ja, det blir bra!

Jag tog fram två stycken och vi värmde de snabbt i vår mikrovågsugn. Jag tog fram en fanta flaska och sedan satte vi oss ner vid bordet.

-Hur tror du Amanda har det? Frågade jag efter en stund.
-Hon har det nog bra, eller vad tror du?
Jag nickade och tog upp mitt glas.
-Skål! Sa jag och Evelina kollade konstigt på mig
-För vad? Hon skrattade till och jag log
-För dig, för att du är en sån bra vän, och att du alltid finns här för mig! Och för att Amanda såklart!
Hon log stort åt mig.
-Och för att du är en så bra vän!
Vi båda skrattade till och vi skålade.

Efter att vi ätit upp satte vi in våra saker i diskmaskinen och jag kom att tänkta på varför vi ens hade gått ner till köket.
-Skulle vi inte baka? Sa jag och Evelina kollade på mig
-Jo... men det känns konstigt utan Amanda!
-Jag vet... men vi kan baka en annan dag också! Hon log mot mig och nickade.
Jag gick upp på mitt rum för att hämta mina 5 böcker som endast bestod utav recept.

-Så vad ska vi baka? Frågade jag och log.
-Vad sägs om chokladmuffins?
-Mums, ja! Det måste vi baka!

Vi tog fram alla ingredienser som behövdes och satte igång med bakande, men ju längre tiden gick ju mer tänkte jag på den gången när jag bakade med Harry och resten av killarna. Den enda jag vill vara hos är Harry, men jag kunde bara inte förlåta honom för det han har gjort.

-Sophie! Hallå! Hör du mig eller? Hörde jag hur någon sa och jag vaknade upp från mitt tänkande.
-Va, vad sa du? Frågade jag och Evelina flinade och skakade på huvudet.
-Jag undrar om vi du kan hjälpa mig att hälla upp smeten i formarna!
-Visst, sa jag och skrattade till.

Vi hade satt ut formar på en plåt som stod på bordet. Vi tog med skålen där smeten var och började hälla upp smeten. Evelina hällde och jag höll i formarna.
-Undra vad Amanda och Niall har gjort... tror du dom bara har suttit där på en restaurang hela kvällen? Sa Evelina och kollade på mig.
Jag kollade snabbt på klockan som hade hunnit bli 9.
-Evelina, stopp!
Hon hoppade till och kollade på plåten och sedan upp på mig. Jag brast ut i skratt och likaså gjorde hon. Jag la mig ner på golvet och skrattade. Tårarna började rinna och jag fick ont i magen så mycket som jag skrattade.

-Ingen bra kombination att hälla upp smet och titta bort, sa hon och jag skrattade.
-Nä, verkligen inte!
-Ska vi sätta ut nya formar?
-Ja, det får vi nog göra, sa jag och flinade.

Vi satte ut nya formar på den svarta plåten och hällde i smet. Det blev inte så många muffins, men det blev några i alla fall.

-Hur länge ska dom vara inne? Frågade jag och Evelina kollade i boken.
-Tjugo minuter och vi får inte glömma dem... jag är jättesugen på muffins och helst ska de inte vara brända!
-Nej då, vi ska lyckas... för en gångs skull!
Hon nickade mot mig och jag skrattade till.
-Vad?
-Inget!
-Jo, vad?

-Tänkte på att du hällde utanför... att du inte märkte något!
-Haha, tur att du gjorde det i alla fall!
Jag nickade och reste mig från stolen jag satt på.
-Jag ska bara hämta min dator, jag kommer snart!
-Okej!

Jag gick upp för trappan och in på mitt rum och tog min laptop, tryckte på starta och gick sedan ner igen.
När den var startad klickade jag upp twitter och skrev ”I've the best friends in the world, i love u, and you know who you are!”
Evelina satte sig sidan om mig samtidigt som jag tryckte upp mina mentions. ”@sophiewinston follow me back, you are so sweet” ”@harry_styles and @sophiewinstin are so cute togheter, i love u”. Det var de två översta och det kom nya hela tiden. Jag blev glad av alla fina ord de sa till mig men när det skrev om mig och Harry högg det till i hjärtat. Men ingen visste, så jag ville inte säga något.

-Vill du logga in? Frågade jag Evelina och hon nickade.
Jag vände datorn mot henne och hon loggade in på sin twitter. ”just 3 days left in london.. have been amazing days and i'm gonna miss @sophiewinston .. i love u girl!”
Jag log för mig själv och tänkte efter, jag hade två allra bästa vänner och jag kände hur lycklig jag var. Även om Harry inte fanns här just nu, så hade jag Amanda och Evelina och det var jag glad för.

-Ska vi ta ut muffinsen nu? Frågade jag Evelina och hon kollade på klockan.
-Ja, det har gått exakt 20 minuter, sa jag och hon nickade.
-Duktig flicka som höll koll på tiden! Jag flinade till och sedan tog Evelina ut muffinsen.

-Vi väntar tills 10 när alla kommit hem, så kan vi ha lite fika, sa jag och Evelina nickade.
Vi satte oss framför datorn och gick in på youtube. Vi startade lite musik och sjöng med.

Klockan var tio i 10 när vi hörde hur dörren låstes upp. Musiken var inte så hög och jag pausade direkt.
-Det är Amanda, vi gömmer oss!
Evelina skrattade åt mig precis som om jag var en treåring. Jag satte mig ner på golvet bakom köks-ön vi hade i köket och drog ner Evelina.

-Hej! Ropade Amanda och Evelina började skratta.
-Tyst med dig, sa jag och satte min hand framför hennes mun.
-Evelina! Sophie! Jag vet att ni är här!
Jag kunde själv inte hålla mig för skratt. Vi båda började skratta och Amanda kom fram till oss.
-Vad gör ni här?
-Städar golvet, sa Evelina och alla tre började skratta.

Vi reste oss från golvet och satte oss vid köksbordet.
-Hur var kvällen då? Frågade jag och log mot Amanda.
-Superbra, ska jag berätta?
-Ja, allt! Sa Evelina
-Varenda detalj, la jag till och hon flinade mot oss.
_____________________________________________________________________________________
Del 37!
Tack för era fina kommentarer, fortsätt så!
Tänkte tidsinställa delen tills imorgon, men nu hoppas vi att Izabella blev glad, för du satt och väntade! :')
/Angelica & Johanna

Han nickade och sen gick han. Mitt leende försvann när jag hörde hur dörren stängdes efter han. Han var nog den enda som kunde se mig le just nu och jag var glad att han lyckades. Men jag hade Sophie i mina tankar hela tiden. Kommer hon någon gång förlåta mig
_____________________________________________________________________________________

Jag la kvar i min säng. Jag orkade inte göra något. Jag kändes mig så tom utan Sophie, jag älskade henne riktigt mycket. Jag tänkte efter vad jag skulle säga till mina föräldrar. Om jag inte säger någonting kommer de undra varför Sophie aldrig kommer hit och då måste jag stå ut med att höra hennes namn. Det skulle jag inte klara, det gjorde ont av att bara tänka på henne. Att behöva höra hennes namn om och om igen skulle bara bli jobbigt. Och tanken av att jag inte längre kunde kalla henne min gjorde inte något bättre. Men jag ville inte berätta allt, de skulle ändå inte förstå.

Sophies perspektiv

Jag kan inte riktigt förstå hur Harry, han som jag älskar mest i hela världen och den jag litade på allra mest kunde göra något såhär mot mig. Att en kille kan göra en såhär ledsen att man ligger i sängen och kan inte göra något annat än att gråta och som tur var ingen hemma när jag kom från Harry. Ärligt talat visste jag inte var Amanda eller Evelina hade tagit vägen, men just nu orkade jag inte bry mig om det eftersom jag helst ville vara själv.

Efter ett tag tänkte jag att det kanske var bäst för mig att gå och ta en dusch, man kanske kunde skölja bort alla känslorna med vatten. Eller det kanske bara gjorde så jag såg lite piggare ut. Så jag reste mig upp från sängen och gick in i badrummet. Jag startade duschen och hoppade in. Tankarna fortsatte att snurra i mitt huvud.

När jag hade klätt på mig efter duschen gick jag ner till köket för att ta något att äta. Det fick bli lite fil med flingor.
Jag satt där och åt men det gick riktigt trögt, jag hade ingen aptit. Plötsligt hörde jag att två stycken kom skrattandes in genom dörren, det var ju såklart Amanda och Evelina.

-Heeej Sophie! Hur är det!? Frågade Evelina med glad röst.
-Hej, det är bra bara, svarade jag och petade med skeden i filen.

-Men vad ska vi hitta på då? Frågade Amanda.
-Du kanske ska börja med att göra dig klar eftersom klockan är lite över fem och Niall kommer klockan sju, så hoppa in i duschen nu. Vi hjälper dig med sminket och håret sen! Svarade Evelina och verkade väldigt ivrig.
-Okej, ska bli! Sa Amanda och skuttade mot badrummet.

När Amanda hade gått in i badrummet satte sig Evelina ner på stolen mitt emot mig och frågade,
-Vad är det som hänt Sophie?
-Inget särskilt, varför undrar du? Sa jag och kollade ner i bordet.
-Sophie, jag ser att det är något. Du brukar aldrig vara på sånt här humör, du brukar alltid le och jag kan se i dina ögon att du är ledsen över något.
-Okej det är något. Men är det okej om vi pratar om det när Amanda har kommit iväg för annars säger hon bara att hon ska stanna hemma.
-Det är okej, men vill du att vi ska ta hit killarna ikväll? Frågade Evelina.
-Nej, jag vill vara själv med dig. Jag vill inte vara med dom för tillfället, svarade jag och kollade ner mot bordet.
-Men det är Harry va? Frågade Evelina osäkert och kollade på mig.
-Ja, sa jag samtidigt som jag nickade och inte långt därefter kom en tår nerför min kind.
-Gumman, gråt inte nu. Vänta tills Amanda har kommit iväg. Gå in på andra toaletten och skölj ansiktet så ska jag få dig på roligare tankar sen.

Jag reste mig och gick mot toaletten. Jag startade kranen och kollade mig i spegeln och såg tårarna som rann nerför mina kinder, jag kände även att näsan började rinna lite så jag tog lite papper och snöt mig. Sedan sköljde jag av mig i ansiktet.

-Let's go girls! Sa jag när jag kom ut från toaletten och fejkade ett leende. Både Amanda och Evelina började att skratta.

Vi gick upp på mitt rum och började att fixa Amanda. Vi började med sminket som fick bli naturligt med puder, mascara, en ljusrosa läppglans och en ljusbrun ögonskugga som gav perfekt kontrast till hennes blåa ögon.
Vi fönade håret så det bara var lite fuktigt, sedan tog vi tag i locktången och gjorde några lockar. Den långa luggen satt vi upp fint med hjälp av en klämma.

-Tadaa! Du kan få titta i spegeln nu! Sa jag och pekade mot spegeln samtidigt som Amanda gick dit.
-Tack så mycket, för en gångs skull gillar jag mitt ansikte och mitt hår.

-Varsågod! Kläderna ligger framme på sängen så det är bara att byta om! Sa Evelina.

Amanda gick mot sängen och tog tag i kläderna, gick iväg för att byta om.
När hon kom tillbaka hade hon ett stort leende på läpparna och såg jättefin ut. Plötsligt hörde vi någon som knackade på dörren.

-Amanda! Du kan öppna, jag tror det är Niall! Sa jag och Amanda gick ner. Jag och Evelina följde efter men vi stannade halvvägs i trappan.
-Heej! Vad fin du är, sa Niall och kramade om Amanda.
-Heej! Tack detsamma, svarade hon och log.

När det hade gått gick vi upp på mitt rum igen och jag kom och tänka på Harry igen. Han hade jag ju nästan glömt bort dessa två timmar men jag skulle ju berätta för Evelina vad som hade hänt. Vi gick och satte oss i min säng för att prata.

-Sophie, vad är det som hänt mellan dig och Harry? Du verkar så deppig. Sa Evelina med en mjuk röst.
-Jag gjorde slut, svarade jag och tårarna började rinna. Evelina kom närmre och kramade om mig.
-Men gumman då. Varför? Ni var ju så lyckliga. Sa Evelina och såg lite ledsen ut.
-Jag kan inte vara tillsammans med någon som ljuger för mig, med någon jag inte litar på, någon som är med andra tjejer så fort man inte är i närheten.
-Men va? Har Harry varit otrogen mot dig? Frågade hon förvånat och när hon sa Harry kändes det som det högg till i hjärtat.
-Ja typ, jag såg ett sms på hans mobil från någon som hette Madison, hon skrev typ att hon saknade hans varma famn, hans underbara doft och hans närhet. Hon skrev även puss och han ljög för mig. Eftersom när han frågade varför jag grät så frågade jag om namnet Madison sa han något, men han såg ut som ett frågetecken och sa typ att han inte visste vem det var så ja, det är över nu, sa jag och det tog ett tag för mig att berätta allt det eftersom jag grät så mycket att jag snart inte visste vad jag skulle ta mig till.
_____________________________________________________________________________________

Anne gick ut från rummet igen och jag ryckte i Harry.
-Gå upp nu så vi kan hitta på något! 
Han reste sig efter 1 minut och gick in i badrummet. Jag kom och tänka på bilden jag twittrat, jag kände mig lite taskig men jag skrattade åt tanken. Jag tog upp hans mobil och såg att han hade ett nytt sms, från Madison. ”Hej, jag saknar..” var det enda jag såg. Jag la ifrån mig mobilen och fick en konstig känsla i magen.
_____________________________________________________________________________________

Under resten av tiden som Harry var och duschade kunde jag bara tänkta på sms:et från hon Madison, vem var hon? Jag ville så gärna ta upp mobilen igen men jag kände mig lite taskig om jag gjorde det. Men efter lite beslut ångest bestämde jag mig för att ta upp mobilen och läsa fortsättningen på sms:et, jag tänkte att han inte borde ha något att dölja för mig.
När jag läste sms:et kände jag hur jag började att bli blöt i ögonen. Jag läste det om och om igen och kunde inte fatta det riktig, ”Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart. Puss <3”
Ju fler gånger jag läste det började jag gråta mer och mer. Tillslut orkade jag inte mer så jag slängde hans mobil på sängen och sprang mot dörröppningen men längre hann jag inte förrän jag sprang in Harry, han som jag helst inte ville prata med just nu.
Jag kollade upp mot hans ansikte och möttes av en orolig blick.

-Men vad har hänt gumman? Frågade han och kramade om mig men jag drog mig ur hans grepp.
-Det borde du fan veta själv! Jag trodde absolut inte så här om dig! Skrek jag med tårar som rann nerför min kinder,
-Va, vad menar du? Sa Harry och såg förvånad ut.
-Säger namnet Madison dig något kanske?
-Nej, inte vad jag vet.
-Skit i det då, du ska bara veta att det är slut mellan oss för jag orkar inte ha en pojkvän som inte kan vara ärlig, jag trodde inte såhär om dig! Skrek jag och sprang ut gråtandes.

Harrys perspektiv

När hon sa den sista meningen, kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag slängde mig på sängen och tryckte kudden mot ansiktet och bara grät. Efter ett litet tag märkte jag att min mobil vibrerade, jag kollade och såg att det var Louis som ringde. Jag tänkte lite innan jag svarade att om jag skulle kunna prata med nu så var den enda Louis jag kunde prata med.

-Heeej Harry! Vad händer!? Sa han och lät jätteglad.
-Hej, mitt liv blev precis förstört, svarade jag och kunde inte hålla tårarna inne.
-Men vad har hänt? Frågade han och lät helt plötsligt väldig orolig.
-Sophie...slut, snyftade jag fram.
-Men vad säger du Harry!? Jag kommer på direkten, svarade Louis och la på innan jag hann svara.

När Louis hade lagt på gick jag in och kollade på mina sms och till min förvåning var min och Madisons konversation uppe, alltså var det henne jag fått ett sms ifrån senast. Jag läste sms:et ”Hej, jag saknar dig, jag saknar dina varma kramar och din underbara doft. Önskar att du var här bredvid mig nu, bara du och jag. Hoppas vi ses snart. Puss <3”. Jag blev väldigt förvånad men samtidigt väldigt ledsen och extremt arg på mig själv eftersom jag kom på vad Sophie menade när hon pratade om Madison.
Jag låg i sängen och tänkte på varför jag egentligen började umgås med Madison när jag var i Los Angeles och hur jag kunde svika den tjejen jag älskar av hela mitt hjärta och betyder mer för mig än vad någon annan gör, alltså Sophie.

Efter ett litet tag hörde jag hur det plingade på ytterdörren men jag orkade verkligen inte att gå och öppna så jag brydde mig inte om det och låg kvar i sängen samtidigt som mina tårar blev fler och fler. Plötsligt hör jag att någon kommer inte på mitt rum, jag vänder mig snabbt om och ser att Louis står i dörröppningen, Den hemska dörröppningen där Sophie gjorde slut. När jag tänkte på att hon inte var min längre kändes det som något högg till i hjärtat.

-Varför är jag en sån idiot? Mumlade jag för mig själv men tillräckligt högt för att Louis skulle höra mig.
-Du är inte någon idiot Harry, alla gör sina misstag, svarade Louis med en lugn röst.
-Men vad ska jag ta mig till? Jag älskar henne verkligen, sa jag och grät ännu mer.
-Jag vet inte riktigt, men får jag fråga vad som har hänt egentligen? Frågade Louis med en osäker röst.
-Hon såg detta, sa jag samtidigt som jag tog fram mobilen och visade sms:et jag hade fått av Madison.
-Oj, det var inte bra jag förstår nog varför Sophie gjorde som hon gjorde.
-Va!? Håller du med Sophie nu!? Jag gillar inte ens Madison på det sättet, jag var bara med henne för jag saknade Sophie så sjukt mycket och helt ärlig vet jag inte. Den enda jag vill vara hos nu är Sophie, jag vill bara säga förlåt och kalla henne för min.
-Men varför ringer du inte och förklarar?
-Har inte tänkt på det, svarade jag och ryckte på axlarna.

Jag tog upp mobilen och letade upp Sophie i kontaktlistan, sedan tryckte jag på ring.

Sophies perspektiv

Jag hörde hur telefonen ringde och utan att titta på skärmen så svarade jag. Det var Harry, han jag bara ville glömma för tillfället men ändå älskade så sjukt mycket.

-Sophie, förlåt, snälla låt mig förklara! Sa hans snabbt samtidigt som jag hörde hur han grät.

-Nej, snälla låt mig va! Jag vill inte ha något med dig att göra, svarade jag och la på meddetsamma. Jag kände hur det högg till i hjärtat när jag sa det, men han hade svikit mig så jag skulle inte vara lätt att få tillbaka. Orden han sagt när jag la där bredvid honom i hans säng betydde inte något längre. När han hade sagt orden var jag lika glad som ett barn på julafton och jag fick fjärilar i hela magen. Jag blev som kär på nytt varje gång men nu ville jag inte höra hans röst. Orden ekade i mina öron men jag kunde inte tro på det han hade sagt. Klockan var två och ingen var hemma. Jag tyckte bara det var skönt att vara här ensam, men samtidigt ville jag snacka med någon. Jag undrade vad de andra hittade på men jag slog bort tanken. Jag ville inte ringa och be någon komma hit. Jag ville inte förstöra för Amanda och Evelina. Och Amanda skulle ju ut med Niall ikväll, nej, jag kunde inte bara ringa och be dom komma hit. Mobilen vibrerade och det var ett nytt sms, från Harry. ”Sophie, inget är som du tror, om du bara låter mig förklara!”. Jag tryckte på radera och la mobilen ifrån mig. Jag orkade inte med honom. Jag såg sms:et som Madison skickat framför mig hela tiden och jag kunde inte undvika att låta tårarna rinna. Jag vände på huvudet och blundade.

-Sophie, varför ligger du är helt ensam?
Jag vaknade hastigt till, men jag ville inte vända mig om. Mina ögon var röda och jag såg säkert helt förstörd ut. Vad skulle jag säga? Att Harry var tvungen att göra något annat?
-Skulle du inte vara med Harry?
Det högg till i hjärtat när jag hörde hans namn, men de visste inte. Amanda och Evelina satte sig på sängkanten och skakade försiktigt på mig.
-Hallå? Lever du? Sa Evelina och jag kunde inte låta bli att le lite smått.
-Mm, sa jag tyst
-Men var är Harry?
-Han skulle iväg och göra något, så jag gick hem! Ljög jag, jag orkade inte berätta allt just nu. Det kändes som jag skulle förstöra allt för Amanda ikväll och det var det sista jag ville.
-Vill du hitta på något nu då?
-Men ska ni inte va med de andra?
Jag hoppades lite på att de skulle säga ja och gå, men samtidigt inte. Jag behövde mina vänner hos mig, men jag tänkte inte berätta, inte än.
-Nej, inte nu... vi hade tänkt att träffas ikväll och du få såklart vara med!
-Nej, ni kan va själva, jag mår inte så bra! Sa jag, det var både sanning och falsk. Inombords skrek jag att jag mer än allt ville spendera kvällen med mina vänner, men samtidigt inte. Jag ville inte se eller höra Harry. Och jag mådde inte så bra heller.
-Ska inte du med, så stannar jag här med dig! Sa Evelina och jag log för mig själv.
-Förlåt, jag hade också kunnat stanna..
-Amanda, du och Niall ska ju ut? Du skulle bara våga säga nej till honom, han gillar dig! Sa jag innan hon han prata klart. Jag hörde på mig själv att min röst lät annorlunda och även dem hörde det.
-Sophie, har du gråtit?
Jag kunde bara inte berätta. Inte nu.
-Ehm, jag somnade här, så jag drömde något skit läskigt, jag skrattade till och vände på mig.
-Haha, så gullig du är! Du ser helt förstörd ut ju! Vad drömde du?
Det var just var jag var. Helt förstörd. Jag ville så gärna berätta sanningen men istället hittade jag på lite och berättade min dröm. Den var inte så trovärdig så tur att det var en dröm jag skulle hitta på och inte något annat.

Harrys perspektiv

-Louis, hon kommer aldrig låta mig förklara! Sa jag och snyftade till. Jag kände mig som en treåring där jag la i min säng och grät. Men ingen kunde förstå hur ledsen jag var. Jag älskade Sophie och inget kunde bli så bra utan henne.
-Harry, lugn! Du måste förstå att hon är upprörd, prova att ringa henne imorgon eller något... jag vet att du älskar henne och hon älskar dig innerst inne, du har egentligen inte gjort något fel, om hon bara låter dig förklara kommer allt säkert bli bra igen!
-Nej, inget kommer bli bra! Ingenting! Skrek jag och sedan vände jag på huvudet och tryckte ner det i kudden.
-Harry, kom igen! Du älskar tjejen, ge inte upp!
-Jag ska inte ge upp, men just nu känns allt så meningslöst!
-Jag förstår dig, om jag kunde hjälpt dig så skulle jag gjort det, men...
-Jag vet, tack! Du är en bra vän, tro mig!
-Jag måste gå, men kom igen, visa mig ett leende!
Jag log svagt och han boxa till mig på armen.
-Harry, kom igen!
Jag reste mig upp och brottade ner han i min säng och han bara skrattade.
-Ger du dig? Sa jag ganska högt
-Jaja...
-Även om jag är yngst, så klår jag dig!
Han skrattade åt mig och sedan gick han ut ur rummet.
-Hejdå, vi ses!
-Hejdå och tack!
Han nickade och sen gick han. Mitt leende försvann när jag hörde hur dörren stängdes efter han. Han var nog den enda som kunde se mig le just nu och jag var glad att han lyckades. Men jag hade Sophie i mina tankar hela tiden. Kommer hon någon gång förlåta mig?
_____________________________________________________________________________________

Jag såg även att jag hade fått ett sms, av Liam.
”Du, jag måste snacka med dig. Har du tid att träffas imorgon?” stod det på skärmen. Varför ville han snacka med mig? Hade det hänt något? ”Ehm, ja visst... bara vi eller?” Skrev jag och la sedan ifrån mig mobilen. Jag vände på huvudet och somnade snabbt.
_____________________________________________________________________________________

När jag vaknade nästa morgon såg jag att jag hade fått ett sms av Liam. Jag kollade ner på madrasserna där Evelina och Amanda sov. Jag tog upp mobilen och tryckte fram sms:et. ”Skitsamma, det var inget!” stod det och jag skrev ett snabbt ”Okej!” och la tillbaka mobilen. Ja la mig ner i sängen igen och hörde då att Amandas mobil vibrerade. Ett nytt sms, från Niall såg jag och jag väckte Amanda.
-Amanda, du har ett nytt sms! Sa jag och höll fram mobilen.
Hon mumlade något jag inte kunde höra så jag fortsatte.
-Det är från Niall!
Precis i den sekunden när jag hade sagt det vaknade hon hastigt upp och jag skrattade åt henne.
-Har du läst?
-Haha nej, här har du!
Hon log och tog mobilen från min hand.

Amandas perspektiv

Jag låste upp mobilen och skärmen lyste starkt och jag fick blinka med mina trötta ögon. ”Hej sötnos, hoppas jag inte väckte dig... vill du gå ut och äta med mig ikväll? Bara vi?”. Jag log stort för mg själv och det märktes nog.
-Vad skrev han? Utbrast Sophie och då vaknade Evelina.
-Oj, förlåt Evelina... men Amanda har säkert fått ett gulligt sms av Niall, du skulle sett hur stort hon log! Sa Sophie och båda kollade på mig.
-Vad skrev han då? Sa Evelina och båda satte sig på min madrass.
Jag tryckte upp sms:et igen och höll fram den framför deras ögon. De lutade sig fram och några sekunder senare utbrast de
-Aww, vad gullig! Sa de i kör och jag log mot dem. Jag tog tillbaka mobilen och började skriva. ”Hej! Ja, gärna! … Vilken tid och var?” Jag tryckte på skicka och några minuter senare fick jag ett svar. ”Det kommer en taxi och hämtar upp dig klockan 7, var klar då!”. Jag skrev snabbt ”Jag är klar då, och jag längtar!” och skickade iväg.

Jag la ifrån mig mobilen och fråga oroligt,
-Men vad ska jag ha på mig!?
-Ha något bekvämt men ändå fint, svarade Evelina och log precis som om hon tyckte att hon var världens smartaste människa.
-Jag vet vad du kan ha, utbrast Sophie med glädje i rösten samtidigt som hon gick mot sin garderob.
Efter en liten stund kom Sophie tillbaka med en ljusblå och vit randig midjekjol med svart resår högst upp.
-Du kan ha denna kjolen och ett vitt linne!
-Får jag låna det?
-Ja, såklart!
-Åhh, tack!

Vi gick ner i köket för att äta frukost och jag kände själv hur glad jag var. Jag gillade verkligen Niall. Inte bara som vän. Han var verkligen en bra kille. Men samtidigt visste jag att jag skulle åka här ifrån på lördag och förmodligen skulle jag inte få träffa dom igen. I alla fall inte på väldigt länge.

Sophies perspektiv

Vi satt nere i köket och åt frukost. Jag tog en tugga av min macka och drack lite ur mitt glas med juice. Jag hörde något ljud från mitt rum och jag kollade på de andra.
-Är inte det din mobil? Frågade Amanda.
Jag nickade, reste på mig och gick sedan upp för trappan och in på mitt rum.

-Hej!
-Hej gumman, väckte jag dig?
Jag log direkt när jag hörde Harrys röst och svarade,
-Nej, vi håller på att äta frukost!
-Aha, okej! Vad ska ni göra sen?
-Jag vet inte... har du hört att Niall och Amanda ska ut och äta ikväll?
-Ska dom? Så gulligt!
-Haha, jag vet! Har du lust att träffas idag då? Bara vi?
-Men Evelina och Amanda då?
-Jaja, dom klarar sig!
Jag hörde hur Harry skrattade till och jag log.
-Ja, visst! Du kan komma hit när du vill!
-Okej, jag kommer när jag är klar!
-Bra, vi ses! Puss!
Han la på innan jag hann svara. Jag stängde av och gick sedan ner igen.

-Ehm, Harry och jag hade tänkt att träffas lite idag, själva.. gör det något för er?
-Nej, såklart inte! Men kan vi vara här ändå?
-Ja, ni bor ju här nu! Sa jag och log mot dem.
-Jag vet inte när jag kommer hem, men jag kommer hem innan 7... jag vill se hur snygg du kommer vara ikväll, sa jag och kollade på Amanda.
-Haha, okej!

Vi dukade av från bordet och sedan gick vi upp för trappan. Jag gick in u duschen medan de andra gick in på mitt rum. Jag tog en snabb dusch och tog sedan på mig ett par svarta tights, ett vitt linne och en tröja. Jag kollade ut genom fönstret och såg att det regnade. Jag gick in på mitt rum och letade snabbt upp en svart vanlig kofta och tog den på mig.
-Kan jag gå och duscha? Frågade Evelina och jag nickade mot henne.
Hon gick till badrummet och jag satte mg på sängkanten bredvid Amanda. Hon hade datorn i knäet och var inne på twitter.
-Kolla vad Niall skrev! Sa hon och vände datorn mot mig.
”I'm a happy boy right now, and this day will be great! And girl, you are beautiful!”
-Aww, vad gulligt av honom!
-Jag vet! Sa hon tyst och jag flinade åt henne.
Jag blev glad av att se hon såhär. Hon var så glad och man märkte att hon gillade Niall.
-En Amanda som gått och blivit kär! Sa jag för att retas och hon blev röd i ansiktet
-Du ska inte säga något, du är minst lika kär!
Vi båda började skratta och jag log. Jag hade inga bättre vänner än Amanda och Evelina.

-Jag går nu! Ropade jag från hallen och både Amanda och Evelina kom ner från trappan.
-Okej, vi ses!
Jag gav dem varsin kram och gick sedan ut. Det regnade lite fortfarande så jag tog upp mitt ljusrosa paraply och började gå mot Harrys hus.

Några sekunder efter att jag knackat på dörren öppnades den utav Anne, hans mamma.
-Hej... du är ju helt blöt! Kom in!
-Hej! Nej, det är inte så farligt, sa jag. Jag drog ner paraplyet och gick sedan innanför dörren.
-Är inte Harry vaken? Sa jag och tog av min jacka
-Nej, jag tror inte det, han har nog somnat om!
-Jaha, hoppas han inte har något emot att jag väcker honom då!
Anne skrattade åt mig och jag gick upp på Harrys rum.

Jag gick fram tills hans säng och satte mig på kanten. Jag kollade på han och han var så söt där han låg och sov. Jag tog upp han Iphone som la bredvid sängen och tog ett foto. Jag tryckte på twitter appen och till min förvåning var han inloggad. Jag laddade upp bilden och skrev ”Harry is sleeping, should I wake him up?”. Jag tryckte på Ladda upp och inte många sekunder senare hade många svarat.

-Harry, vakna nu!
Han vred på sig och mumlade något som jag inte kunde höra. Jag ställde mig upp och drog av honom täcket.
-Det är kallt, ge mig mitt täcke mamma! Sa han högt och vände sig igen och öppnade ögonen.
Jag stod där och skrattade åt honom och han bara gav mig en ond blick.
-Godmorgon... du sa att jag fick komma när jag ville!
-Mm, men inte att du fick väcka mig!
-Haha, vill du ha tillbaka ditt täcke?
-Ja! Du kan få krypa ner här om du vill! Sa han och log ett litet leende mot mig.
Jag kunde inte motstå att få krya ner bredvid Harry.
Jag slängde täcket på honom och satte mig bredvid honom. Han satte sig upp och la sin arm runt mig. Han satt där i bara kalsonger och jag kunde inte låta bli att kolla på hans mage. Jag lutade mig mot honom och la mig med huvudet på hans bröstkorg. Jag hörde hans hjärtslag och jag log för mig själv. Jag var så lycklig att kalla Harry min.
-Du hör hur mitt hjärta slår va?
Jag nickade försiktigt och han fortsatte,
-Det är för dig det slår, jag älskar dig! Sa han ganska tyst, men ändå så jag kunde höra hans ord. Han pussade mig lätt i huvudet och jag kollade upp. Han närmade sig mig och han gav mig en kyss. Lika perfekt som vanligt och jag log.
-Jag älskar dig också!

Efter en halvtimme vaknade jag till av att dörren öppnades utav Anne. Hon skrattade till när hon såg oss och jag log.
-Ja, jag väckte han men vi somnade båda, sa jag innan hon sa något och hon log.
-Haha, upp med er nu! Hon gick in i rummet och drog av täcket.
Harry vaknade till och såg lite sur ut. Vi skrattade åt honom och han vände sig om.
-Harry, gå upp nu! Klockan är snart 1!
-Mm, jag ska!
Anne gick ut från rummet igen och jag ryckte i Harry.
-Gå upp nu så vi kan hitta på något!
Han reste sig efter 1 minut och gick in i badrummet. Jag kom och tänka på bilden jag twittrat, jag kände mig lite taskig men jag skrattade åt tanken. Jag tog upp hans mobil och såg att han hade ett nytt sms, från Madison. ”Hej, jag saknar..” var det enda jag såg. Jag la ifrån mig mobilen och fick en konstig känsla i magen.
_____________________________________________________________________________________
Del 34, vad tycker ni?
Innan var ni jätte duktiga på att kommentera, men nu? VAS HAPPENIN? ;)
Glöm inte att vi gärna tar emot idéer & tips på vad som kan hända, och har ni frågor, ställ dom i blogresponse för snabbt svar! 
/Angelica & Johanna

Jag kollade på Harry som satt där helt tyst. Men efter någon minut började han prata.
-Jag vet, förlåt. Men jag trodde du var glad när jag kom hem, du sa att du skulle komma och möta mig.
-Så det är därför du ha varit sur? Sa jag och reste på mig
-Sophie, stanna!
Jag stannade upp och kollade på han.
____________________________________________________________________________________

-Vad? Sa jag lite irriterat
-Kan vi inte sätta oss ner och snacka?
-Om vad?
-Jag vill inte att vi ska bråka! Sätt dig ner!
Vi båda hade hög röst och jag kände hur mina ögon blev tårfyllda. Jag ville inte heller bråka. Jag satte mig försiktigt ner bredvid honom och han kollade på mig. Jag tittade ner i marken och han började prata.
-Förlåt... jag är en idiot. Du förtjänar en bättre pojkvän...
-Harry, tyst! Sa jag snabbt och kollade på honom och fortsatte
-Jag bara undrar varför du är så sur? Sa jag och nu var det han som kollade ner i marken.
-Jag bara blev så ledsen, att du inte stod där på flygplatsen när vi kom!
Jag skrattade till och han kollade på mig.
-Vad? Jag hade saknat..
-Nej, jag skrattade inte åt dig, jag skrattade åt gubbjäveln!
Han kollade upp på mig och såg lite frågande ut.

-Vilken gubbjävel?
-Han som sa åt mig, Evelina och Amanda att vi inte fick gå dit väskorna kom för att ni skulle komma!
Han kollade på mig och jag skrattade ännu lite mer åt tanken.
-Men du kunde ju sagt att du var min, min flickvän!
Vi båda log mot varandra, det kändes så bra när han sa det, att jag var hans.
-Tror du inte jag gjorde det?
Han sa inget så jag fortsatte.
-Han vägrade låta oss gå in där... fast efter vi hade varit framme och sagt hej inför alla fansen, kom han fram till oss och sa förlåt!
Han nickade och kollade ner i marken.
-Vad är det?
Jag la min hand på hans rygg.
-Förlåt igen, men jag visste inte... allt är mitt fel att vi sitter här och har förstört hela kvällen för Sarah! Sa han och kollade upp.
-Jag vet... jag skulle ha berättat, men du verkade inte vara på humör för att prata med mig! Men, kom! Vi går in till de andra och gör något roligt! Sa jag och var på väg att resa mig när Harry stoppade mig.
-Vänta, sätt dig!
Han kollade på mig med hans fina ögon och han log sitt söta leende mot mig. Han böjde sig sakta framåt och gav mig en perfekt kyss.
-Förlåt! Sa han och jag kramade om honom.
-Jag älskar dig, viskade jag i hans öra och då pussade han mig på kinden.
-Jag älskar dig också!
Vi reste oss och gick in till de andra.

Alla satt i soffan när vi kom in och blev tysta när de hörde våra fotsteg. Vi ställde oss framför TV:en och en lång tystnad uppstod.
-Vad ska vi hitta på? Sa Harry plötsligt och alla ryckte på axlarna.
-Varför är alla helt tysta? Det är in likt någon av er! Kom igen, prata! Sa jag och Evelina började skratta till.
-Ska vi kolla på en film till? En komedi?
-Det låter bra! Utbrast Liam och jag letade upp en film.

Efter filmen hade klockan hunnit bli halv 11 och killarna var väldigt trötta.
-Jag tror jag ska hem nu, sa Louis och de andra nickade instämmande.
-Okej!
Jag, Evelina, Sarah och Amanda gick efter killarna till ytterdörren, de tog på sina skor.
-Hejdå tjejer, det var kul att träffa er igen! Sa Niall och gav oss alla varsin kram. Louis, Harry, Zayn och Liam gjorde detsamma, fast Harry tog mig till sist.
Han drog in mig i en varm kram och jag kramade om honom, hårt.
-Förlåt för allt, viskade han i mitt öra.
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag stod bara kvar där och höll om honom. Han var min. Jag log åt tanken och sedan släppte han taget om mig och kollade på mig. Han pussade mig försiktigt på min läppar och jag log mot honom.
-Hejdå, vi ses!
Jag nickade och sedan gick de alla ut genom dörren.

Vi gick in till TV:en och började plocka ut skålarna och glasen vi använde. Jag kände mig taskig mot Sarah, det kändes som vi hade förstört kvällen. Men jag var glad att vi hade snackat om det, bara jag och han.

-Sarah, kom! Ropade jag från köket och hon kom bara några sekunder senare.
-Vad har hänt? Sa hon så fort hon kom in i köket och jag skratta åt henne.
-Inget, jag vill bara säga dig en sak, sa jag och hon kollade på mig
-Prata på! Sa hon och log
-Jag vill bara säga förlåt...
-För vad?
-Det kändes som jag och Harry förstörde hela kvällen... men jag var tvungen att prata med honom!
-Nej, känn inte så! Kvällen har varit hur bra som helst!
-Helt säker?
-Ja!
Jag log mot henne och sedan gick vi och satte oss i soffan där de andra satt.

-Tack tjejer för de ni gjorde! Ni vet inte hur glad jag blev! Sa Sarah och log stor mot oss.
-Ja, vi ville göra dig glad... vi tyckte så hemskt synd om dig när du berättade om dina föräldrar. Även om inget kan ersätta dem, så hoppas vi att du blev glad! Sa Amanda och vi andra två nickade instämmande.
-Åh, tack! Ni är verkligen snälla... ni vet inte hur mycket det betyder för mig att hitta nya vänner! Men jag måste också gå hem!
Vi reste på oss och gick mot dörren. Hon tog på sig sina ljusrosa converse och sin jeansjacka.
-Hejdå, och tack för allt! Hoppas vi ses snart igen!
-Hejdå, och såklart att vi måste träffas!
Vi gav henne varsin kram sedan gick hon ut och hoppade in i bilen som stod utanför och väntade på henne.

-Ska vi göra oss klara för att sova? Jag är faktiskt ganska trött, sa jag.
-Ja, det gör vi! Sa både Amanda och Evelina.

Vi gick upp och in i badrummet. Vi borstade tänderna, tog bort vårat smink och bytte om till pyjamas. Vi gick in på mitt rum och jag gick mot skrivbordet för att stänga av min datorn. Bredvid datorn låg lite papper, jag öppnade en låda och skulle lägga ner papperna när jag såg en gammal skolkatalog sen vi var små. Jag tog upp och kollade på framsidan. Slottsvångsskolan stod det med stora bokstäver och jag log för mig själv. Jag la snabbt ner papperna i lådan och stängde.
-Kolla vad jag hittade!
-Åhhh, vi måste kolla i den!
Jag nickade mot dem och satte mig sedan ner på Amandas madrass med båda bredvid mig.

Efter att vi kollat igenom alla bilderna och att vi skrattat massor kände vi oss väldigt trötta och jag la mig i min säng. Bara 5 minuter senare hade både Evelina och Amanda somnat. Jag tog upp min mobil och kollade klockan. 00.23 stod det. Jag såg även att jag hade fått ett sms, av Liam.
”Du, jag måste snacka med dig. Har du tid att träffas imorgon?” stod det på skärmen. Varför ville han snacka med mig? Hade det hänt något? ”Ehm, ja visst... bara vi eller?” Skrev jag och la sedan ifrån mig mobilen. Jag vände på huvudet och somnade snabbt.
____________________________________________________________________________________

Sarahs perspektiv

Jag hoppade av bilen och stängde dörren. Jag såg att Sophies mamma stod i köket och hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka och gick mot deras dörr. Jag knackade på dörren och handtaget trycktes ner.
____________________________________________________________________________________

Dörren öppnades sakta och jag möttes av 5 stora leende. Jag kunde inte fatta att jag stod framför killarna i One Direction.
-Hej, sa de alla i kör och jag bara stod där och log.
-Hej! Sa jag tyst, det var det enda jag fick fram och efter det gick de alla fram och gav mig varma kramar. Amanda, Evelina och Sophie stod lite bakom och log mot mig.
-Gjorde ni detta för mig?
-Ja!
-Men ni behövde inte!
-Nej, men vi ville!
Jag gav de en kram och tackade dem.

-Vi har beställt pizza, vem vill ha? Sa Sophie
-Jag! Utbrast Niall och ingen var förvånad. Vi skrattade åt honom och gick in i köket för att ta maten.

-Var det kul i LA? Frågade jag killarna till min egna förvåning att jag ens vågade
-Ja, fast man saknar alla här hemma såklart! Svarade Harry och jag log mot honom.

Harrys perspektiv

Jag tyckte det var kul att få träffa nya människor och Sarah verkade verkligen vara snäll. Jag kollade på Sophie som satt helt tyst. Jag ville inte säga något för hon verkade inte så glad. Jag ville inte förstöra kvällen för Sarah.

-Vad ska vi hitta på? Frågade Liam och vi andra ryckte på axlarna.
-Kan vi inte kolla på en film? Föreslog Amanda och jag nickade mot henne.
-En skräckfilm! Utbrast Louis
-Okej, sa Sophie och sedan gick vi in i TV rummet.

Jag satte i en film och satte mig sedan i soffan. Sophie var köket och fixade dricka.
-Vill ni ha popcorn och chips också? Ropade hon
-Ja, sa vi alla i kör och vi hörde hur hon började poppa popcorn.

Jag satt bredvid Sarah och när Sophie kom tillbaka var hon på väg att sätta sig bredvid mig men vände och satte sig mellan Evelina och Amanda. Jag ville egentligen att hon skulle sitta bredvid mig, men samtidigt inte. Jag satte mig tillrätta och vi startade filmen.

Sophies perspektiv

Jag ville egentligen resa på mig, gå fram till Harry och sätta mig hos han och ha hans armar runt mig. Men han verkade sur och jag ville inte att vi skulle bråka. Han hade knappt snackat med mig på hela dagen och inget kändes bra. Amanda satt bredvid Niall med hans armar om henne och Evelina satt med Zayns armar om henne. Jag tyckte det var kul att de gillade killarna, men jag visste att det skulle bli svårt när de var tvungna att åka hem. Jag kollade på Harry som satt där och såg ensam ut. Han verkade vara lite nere och det kändes precis som allt var mitt fel. Men det var ju han som var sur på mig.

Efter ett tag klarade jag inte av att sitta där längre, jag kunde inte koncentrera mig på filmen och det enda jag tänkte på var varför Harry var sur. Jag reste mig upp och alla kollade på mig.
-Ehm... jag kommer snart.. sa jag tyst och Liam pausade filmen.
-Nej, ni behöver inte pausa!
Harry kollade på mig och undvek att få ögonkontakt med honom. Jag gick ut i trädgården och satte mig i en stol. Jag orkade inte att Harry skulle vara sur, vad hade jag gjort?

Harrys perspektiv

Efter att Sophie gått pausade Liam filmen igen. 
-Men hon sa att vi inte behövde pausa! Sa jag med en irriterad röst
-Jag vet, men vad är det med henne? Sa Liam och jag ryckte på axlarna
-Jag vet inte...
-Kan du inte gå ut till henne?
-Hon vill nog vara ensam!
Jag ville egentligen gå ut och snacka med henne, men jag orkade inte snacka med henne just nu.
-Amanda och Evelina, ni kan väl gå ut och snacka?
-Nej, sa Amanda snabbt.
-Vi kollar på filmen nu!
-Okej, sa Liam och startade filmen.

Det var inte så mycket utav filmen kvar, så när den var slut satt Sophie fortfarnade där ute.
-Jag går ut till Sophie då, sa jag och reste på mig.
Jag kände hur jag hade allas blickar på mig och jag gick sakta mot dörren.

-Hej, sa jag försiktigt och Sophie kollade upp
-Hej!
-Får jag sätta mig?
-Gör du så!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag visste att jag hade varit lite sur mot henne men var det därför hon var såhär? Eller hade det hänt något?

-Vad är det som har hänt? Frågade jag försiktigt och hon kollade upp.
-Vad som hänt? Det kan ju du berätta, sa hon med lite högre ton och jag kollade frågande på henne
-Va?
Jag fattade ingenting och hon blev tyst.
-Har det hänt något?
-Nej, inte alls! Bara det att ens pojkvän totalt skiter i och snacka med mig.... annars har väl inget hänt! Sa hon.

Sophies perspektiv

Jag kollade på Harry som satt där helt tyst. Men efter någon minut började han prata.
-Jag vet, förlåt. Men jag trodde du var glad när jag kom hem, du sa att du skulle komma och möta mig.
-Så det är därför du ha varit sur? Sa jag och reste på mig
-Sophie, stanna!
Jag stannade upp och kollade på han.

När vi hade suttit där ett litet tag kom pappa in i köket.
-Pappa, kan du köra oss till flygplatsen? Frågade jag och log.
-Vad ska ni göra där? Frågade han och höjde på ögonbrynen.
-Vi ska möta killarna. De landar fem över ett så vi måste skynda oss, sa jag och log.
-Självklart kan jag köra er!
__________________________________________________________________________________

-Tack för skjutsen, sa jag snabbt och sedan gick vi ut ur bilen. Vi små sprang in mot flygplatsen och jag kollade på klockan.
-Klockan är kvart i ett, sa jag och de kollade på mig
-Ska vi sätta oss på bänken där framme? Jag nickade och vi satte oss.

Klockan närmade sig fem över ett och det hade samlats en hel del tjejer en bit från oss. Mobilen vibrerade och jag tog snabbt upp den. ”Vi har landat, är där många fans?”. Jag kände hur glad jag blev, jag saknade de riktigt mycket. ”Vad bra! Här är ganska många, men där står vakter! ”
-Ska vi ställa oss vid bandet där väskorna kommer?
Evelina och Amanda nickade mot mig och vi gick.

-Stopp, ni får inte gå in dit!
Vi vände oss om och såg att det kom en ganska kraftig man bakom oss.
-Men jag är Harrys flickvän!
Mannen skrattade till och jag gav honom en konstig blick.
-Försök inte, ställ er vid alla de andra tjejerna, killarna kommer!
-Men... började jag
-Inga men, gå iväg!
Han kollade surt på oss men jag tänkte inte ge mig. Vad skulle jag säga?
-Jag väntar.. kan ni gå och ställa er vid de andra? Hans röst lät lite irriterad och jag skrattade till.
-Jag väntar på att få träffa min pojkvän, kan jag inte få det?
-Kom igen tjejen, jag är inte dum!
Han började putta på oss och vi blev tvungna att gå.
-Jävla gubbe! Sa Evelina när efter att han gått.
-Mm, svarade jag och såg samtidigt att killarna kom fram till bandet för ta sina väskor.
Jag såg att de alla killarna kollade sig runt och jag ville mest av allt springa fram och krama honom. Jag såg att han tog upp sin mobil och inte långt därefter fick jag ett sms, ”Var är du? Trodde du skulle stå här och ge mig minst en puss ;)”
De tog sina väskor och gick sedan mot oss där vi stod med massa fans. De skrek högre desto närmre de kom. Vi stod nästan längst bak och såg inte så mycket.
-Kom, vi tränger oss fram! Sa jag och tog tag i Amandas och Evelinas ena arm. När vi kom efter några puttar åt alla håll kollade jag på Harry som såg mig. Han log ett stort leende mot mig och jag gjorde detsamma. Jag släppte taget om deras armar och gick fram till Harry. Även om det stod en hel del fans runt om oss så brydde jag mig inte. Jag bara var så glad att få träffa dem.
-Heeeej! Sa Harry och drog in mig i en stor, varm kram.
-Hej, jag har saknar dig! Sa jag till honom och han pussade mig lätt på kinden. Sedan släppte han taget om mig och gav mig en perfekt kyss, som bara han kunde göra. Fansen stod bakom oss ganska tysta. Jag hörde hur några viskade ”Hon måste vara sååå lycklig!” och jag log. Jag var lycklig, jag hörde hemma hos Harry.

Evelinas perspektiv

När vi trängt oss igenom alla skrikande tjejer gick jag fram och kramade om killarna. Zayn gav mig en lite extra lång kram.
-Hej, är allt bra med dig? Sa han efter att han släppt taget om mig
-Ja, fast jag har saknat er! Själv?
-Det är bra, men vi har saknat er också!
Jag log smått åt honom och gick sedan fram för att ge Niall en kram.

-Ska vi sätta oss på bänken igen? Så kan vi vänta tills de flesta fansen har gått, sa Sophie och vi nickade. Sophie gick bort och sa till Louis och han nickade, sedan satte vi oss på bänken för att vänta.

Mannen som tidigare hade puttat bort oss gick emot oss. Vi kollade på honom och han stannade.
-Ursäkta mig för att jag stoppade er, men jag visste inte!
-Mm! Sa Sophie lite surt. Han gick iväg direkt och vi alla tre satt helt tysta
-Gubbjävel! Sa Sophie, en aning högt, och vi skrattade åt henne.

Vi satt kvar på bänken eftersom vi tyckte att alla fansen skulle få träffa dem. Visst ville vi också, men vi kunde ju nästan träffa de när vi ville.
-Allihopa! Det var jättekul att ni kom, men nu måste vi tyvärr vidare! Vi träffas kanske någon mer gång! Sa Liam högt och alla tjejerna suckade.
Det var inte så lätt att få iväg fansen med tillslut lyckades dem. De gick fram till oss och vi reste på oss.
Zayn gav mig ännu mer konstiga blickar. Han gav mig ännu en kram och jag erkände för mig själv, jag gillar honom. Men han hade en tjej och han var lycklig med henne. Så varför välja mig?

Sophies perspektiv

Killarna gick emot oss och jag reste mig för att möta Harry. Jag log stort mot honom men fick ett ganska svagt leende tillbaka. Jag brydde mig inte, istället kastade jag mig in i hans famn och kramade om honom. Jag andades in hans lukt och pussade han på kinden. Han kramade inte om mig sådär hårt som han brukar och jag kollade på honom.
-Vad är det? Sa jag med en låg och mjuk röst.
-Inget, är trött, sa han snabbt och jag pussade han på han läppar
Han gav mig ännu ett svagt leende. Han verkade inte bara trött, han verkade sur. Vi ställde oss vi de andra och snackade ett tag, sedan var killarna tvungna att åka.
-Vi ses senare, sa Louis och vi nickade. De gick ut mot bilen och åkte iväg.

Vi ringde pappa som kom och hämtade oss. När vi kom hem började vi med att fixa överraskningen för Sarah.
-Vilken tid skulle killarna komma ikväll då? Sa Evelina
-Vid 6 tiden kommer dom! Jag ringer till Sarah och frågar om hon vill komma hit vid sju, sa jag och tog fram min mobil. Jag letade igenom kontaktlistan och hittade tillslut hennes nummer.

-Hej!
-Hej Sarah, hur är det idag?
-Det är bra, själv?
-Det är bra... vi undrar om du vill komma hit ikväll vid sju tiden? Vi tänkte kolla på film och sådär!
-Ja, vad roligt! Såklart jag vill komma!
-Okej, då ses vi vid 7!
-Japp!

Min mobil vibrerade till och såklart var det från Harry. ”Ska vi komma vid 6?” stod det. Jag skrev ett snabbt ”Ja, det blir bra!” och tryckte på skicka. Jag kunde inte sluta tänka på varför han hade varit så sur mot mig. Jag hade inte gjort något, eller hade jag det?

-Sophie!
-Ja, vad?
-Ska vi äta här allihopa eller?
-Ja, vi kan beställa pizza... killarnas favorit!
De nickade mot mig och jag gick in på toaletten. Jag tog upp min mobil och började skiva ett sms till Harry. ”Varför är du så sur? Ville ju se ditt stora, söta leende när vi träffades, jag har saknat dig, riktigt mycket!” jag tänkte efter som jag skulle skicka det. Han hade ju sagt att han var trött, men jag förstod att de var något annat. Jag tryckte på skicka och gick sedan ut från toaletten. Jag vet inte varför jag hade gått in där ens, jag ville bara vara i fred. Men jag kunde inte sitta där hela dagen när två av mina bästa vänner satt inne på mitt rum.

-Så, vad ska vi hitta på tills ikväll?

-Kan vi inte packa ner lite fika i en korg och gå ut och ha picknick, sånt vi gjorde när vi var små? Föreslog Amanda.
Jag log mot henne och nickade.
-Det var en bra idé, sa jag och vi gick ner mot köket.

Vi stoppade ner saft, kakor, bullar och annat gott vi kunde hitta.
-Var ska ni? Frågade mamma när hon kom in i köket.
-Vi ska ha picknick, sa jag stolt och jag hörde hur roligt det lät.
-Det ni gjorde nästan varje dag när ni var små? Sa mamma och skrattade åt oss
Vi nickade och skrattade till.
-Jaja, ha så kul!

Vi gick iväg till en stor park och satte oss ner i gräset. Vi satt där i många timmar och snackade om allt möjlig. Jag var så glad att Evelina och Amanda var här, de fick mig alltid att skratta, även om jag tänkte på varför Harry var så sur.
-Vi kanske ska gå hemåt? Klockan är snart 5!
-Oj, redan? Haha!
Vi plockade ihop sakerna och gick hemåt. När vi kom hem tog vi alla varsin snabbt dusch och sedan fixa vi klart det sista.

Det knackade på dörren och jag gick ner för att öppna med Evelina och Amanda efter mig.
-Hej killar! Sa vi samtidigt och gav de alla varsin kram.
Harry gav mig en lite längre kram, men inte mycket.
Vi gick in och satte oss i soffan, som vi nästan alltid gör. Vi berättade för de hur vi hade tänkt att de skulle överraska Sarah och dem tyckte det var en bra idé.

Klockan närmade sig sju och vi alla satt i soffan och kollade på TV.
-Sarah kommer nu! Ropade mamma från köket och vi reste oss från soffan.

Sarahs perspektiv

Jag hoppade av bilen och stängde dörren. Jag såg att Sophies mamma stod i köket och hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka och gick mot deras dörr. Jag knackade på dörren och handtaget trycktes ner.